En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:

Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.

Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.

Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.