Niclas Berggren 8:47 den 4 October 2008

Ja till livet eller ja till döden?

Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.

Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:

Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.

Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

Niclas Berggren 14:09 den 3 October 2008

Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?

Professor Seana Shiffrin har ett argument som ifrågasätter om det är moraliskt riktigt att skaffa barn.* Detta ifrågasättande går emot såväl genetiska impulser som därav inspirerat socialt tryck, men argumentet är (kanske just därför särskilt) värt att beakta.

Shiffrin menar att det finns en asymmetri mellan livets kostnader och intäkter (i vid mening). Det är i allmänhet moraliskt godtagbart att skada en person för att förhindra en ännu större skada. Men det är moraliskt fel att skada en person för att ge upphov till ”en ren intäkt”.** För att illustrera: Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död. Men det är moraliskt fel att bryta någons arm för att ge upphov till en ren intäkt, såsom ”supernormal memory, a useful store of encyclopedic knowledge, twenty IQ points worth of extra intellectual ability, or the ability to consume immoderate amounts of alcohol or fat without side-effects.” (s. 127)

Eftersom alla som existerar upplever skada innebär det att fortplantning alltid orsakar skada. Shiffrin säger att vi kan anta att ett liv kan gynna en person. Men pga. nyss nämnda asymmetri är det troligen fel av oss att påföra skada för att säkerställa den intäkten. Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar, vilket gör att fortplantning kan vara moraliskt tvivelaktig. Hon argumenterar också för att vi inte kan utgå från hypotetiskt godkännande, av fyra skäl: i) Personen skadas inte om vi inte skapar henne. ii) Skadorna en person som existerar upplever kan vara grava. iii) Livets plågor kan inte undvikas utan avsevärd kostnad. iv) Ett hypotetiskt godkännande baseras inte på personens värderingar eller riskattityd.

Jämför med snarlika argument av professor Benatar och professor Fehige.

__________________

*Shiffrin, Seana V. (1999). ”Wrongful Life, Procreative Responsibility, and the Significance of Harm.” Legal Theory, 5(2): 117—148.
**Med ”pure benefits” avses ”benefits that are only goods and which are not also removals from or preventions of harm.” (s. 124)

Niclas Berggren 19:40 den 29 September 2008

Att hänga fast vid livet

Hjalmar Söderberg i historietten ”Skuggan” (1898):

Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år. Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig hade blivit född.

Ja, man kan anse att det hade varit bättre att inte börja existera samtidigt som man anser det bättre att fortsätta leva, givet att man har börjat existera.

Niclas Berggren 8:33 den 25 September 2008

Hur kan straff motiveras?

Om vi inte har fri vilja, vilket jag anser att vi inte har, är vi inte heller i genuin mening moraliskt ansvariga för våra handlingar. Då blir frågan hur det går att motivera att brottslingar straffas. Filosofiprofessorn Derek Pereboom för ett resonemang om detta med utgångspunkt i en analogi:

A view that would work draws an analogy between crime prevention and quarantine. Ferdinand Schoeman (1979) argues that if we have the right to quarantine people who are carriers of severe communicable diseases to protect society, then we also have the right to isolate the criminally dangerous to protect society. Schoeman’s claim is true independently of any legitimate attribution of strong accountability. If a child is infected with the Ebola virus because it has been passed on to her at birth by her parent, quarantine may nevertheless be justified. By analogy, suppose that someone poses a known danger to society by having demonstrated a sufficiently strong tendency to commit murder. Even if he is not in general a strongly accountable agent, society would nevertheless seem to have as much right to detain him as it does to quarantine a carrier of a deadly communicable disease who is not responsible for being a carrier.

Jag finner denna karantänsyn tilltalande. Till den kan dessutom läggas att straff har en avskräckande effekt, vilket utgör ytterligare en motivering till bestraffning även utan genuin moraliskt ansvar. Båda dessa grunder för straff tycks mig rationella, till skillnad från den primitiva syn som säger att det är rätt att straffa för att utkräva hämnd.

Niclas Berggren 8:05 den 24 September 2008

Den ondskefulla darwinismen

Så här resonerar den tongivande muslimske kreationisten Harun Yahya:

And if we look at the present day, we see that all terrorists – even those who consider themselves to be Muslims – are actually Darwinists and atheists.

Även i Sverige är kreationisterna aktiva. Den kristne aktivisten Mats Selander, som har undervisat i kreationism (under namnet ”intelligent design”) på en kristen friskola, hävdar t.ex. att denna religiösa dogm krävs för att förhindra pedofili och våldtäkt.

Charles Darwin har mycket på sitt samvete, tycks det. Dagens biologi måste betraktas som syndig.

Niclas Berggren 9:30 den 23 September 2008

Nietzsches megalomani

Friedrich Nietzsche var en färgstark person. Från Stanford Encyclopedia of Philosophy:

He begins this fateful intellectual autobiography — he was to lose his mind little more than a month later — with three eyebrow-raising sections entitled, “Why I Am So Wise,” “Why I Am So Clever,” and “Why I Write Such Good Books.” Nietzsche claims to be wise as a consequence of his acute aesthetic sensitivity to nuances of health and sickness in people’s attitudes and characters; he claims to be clever because he knows how to choose the right nutrition, climate, residence and recreation for himself; he claims to write such good books because they allegedly adventurously open up, at least for a very select group of readers, a new series of noble and delicate experiences. After examining each of his published works, Nietzsche concludes Ecce Homo with the section, “Why I Am a Destiny.” He claims that he is a destiny because he regards his anti-moral truths as having the annihilating power of intellectual dynamite; he expects them to topple the morality born of sickness which he perceives to have been reigning within Western culture for the last two thousand years. In this way, Nietzsche expresses his hope that Dionysus, the god of life’s exuberance, would replace Jesus, the god of the heavenly otherworld, as the premier cultural standard for future millennia.

Utan liknelser i övrigt ser jag lite grann denna blogg som ett försök att bjuda på små intellektuella äventyr, men till skillnad från Nietzsche ser jag dessa som underhållning, både för mig själv och andra, utan större förmåga att utgöra intellektuell dynamit. Jag tror inte att jag kan påverka skeendena i världen på något påtagligt sätt, och i vilket fall bryr jag mig inte särskilt mycket om huruvida jag lyckas med det eller ej. Jag har lätt nihilistiska drag. En del därav innefattar att, likt Nietzsche, hylla Dionysos.

Niclas Berggren 9:39 den 21 September 2008

Bör nya människor skapas?

Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse.

Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

___________________________

*Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

Niclas Berggren 8:49 den 20 September 2008

Min syn på optimister

Arthur Schopenhauer i The World as Will and Idea (s. 420):

I cannot here withhold the statement that optimism, where it is not merely the thoughtless talk of those who harbor nothing but words under their shallow foreheads, seems to me to be not merely an absurd, but also a really a wicked way of thinking, a bitter mockery of the unspeakable sufferings of mankind.

Själv ogillar jag skarpt optimistiska personer — jag kommer att tänka på försäljare, framgångsteologer, pyramidspelsvärvare, kommunikationskonsulter, livscoacher — som kommer med käcka tillrop som trivialiserar tillvaron. Jag finner Schopenhauers indelning korrekt: det finns optimister som är ytliga pladdrare och det finns optimister som inser att grunden för optimism är liten men som ända, i fiktionalistisk anda, talar som om grunden för optimism är stor. De förra — och min känsla är att de flesta optimister tillhör denna kategori — föraktar jag. De senare kan jag stå ut med, men bara en kort stund.

Niclas Berggren 9:20 den 19 September 2008

Friheten att dö

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem som vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm — måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus .

Niclas Berggren 16:30 den 13 September 2008

Gränsen för omtanke

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

Niclas Berggren 11:47 den 13 September 2008

Chockerande rationalism

Betrand Russell formulerar ett rationalistiskt förhållningssätt till världen:

I wish to propose a doctrine which may, I fear, appear wildly paradoxical and subversive. The doctrine in question is this: that it is undesirable to believe a proposition when there is no ground whatever for supposing it true. I must, of course, admit that if such an opinion became common it would completely transform our social life and our political system; since both are at present faultless, this must weigh against it. I am also aware (what is more serious) that it would tend to diminish the incomes of clairvoyants, bookmakers, bishops, and others who live on the irrational hopes of those who have done nothing to deserve good fortune here or hereafter.

Darra månde biskoparna!

Niclas Berggren 8:00 den 13 September 2008

Tron på den fria viljan är universell

Filosofer är inte eniga om huruvida determinismen är sann, men vanliga studenter tycks vara det, runtom i världen. Detta enligt en ny studie, ”Is Belief in Free Will Culturally Universal?” Först fick studenterna beskrivet för sig vad ett deterministiskt (A) och ett indeterministiskt universum (B) känntecknas av, vilket sammanfattades som:

The key difference, then, is that in Universe A every decision is completely caused by what happened before the decision – given the past, each decision has to happen the way that it does. By contrast, in Universe B, decisions are not completely caused by the past, and each human decision does not have to happen the way that it does.

Varefter följde denna fråga:

Which of these universes do you think is most like ours? (circle one)
Universe A Universe B

Så här såg svaren ut:

Givetvis är utbredd tro på indeterminism inte detsamma som att indeterminismen är sann. Som författarna till studien klargör kan man tänka sig att en uppfattning i denna fråga har evolutionär grund eller att den beror på praktiska erfarenheter som är snarlika i olika kulturer. En av determinismens förespråkare, filosofiprofessorn Galen Strawson, betonar att det tycks nästan omöjligt för de flesta att acceptera determinismen:

It seems that we cannot live or experience our choices as determined, even if determinism is true. But perhaps this is a human peculiarity, not an inescapable feature of any possible self-conscious agent. And perhaps it is not even universal among human beings.

Jo, det verkar ganska universellt.

Se ett tidigare inlägg om ett annat experiment om tron på den fria viljan.

Niclas Berggren 8:30 den 9 September 2008

Bättre att inte existera

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

Niclas Berggren 6:24 den 7 September 2008

Icke-troende kristna

Bertrand Russell rapporterar:

There are some hopeful features about America. I was recently on a boat going to America, and a minister of religion on the boat invited me to speak to his congregation about my views on religion. I said: ”Yours must be a very broad-minded congregation”; and this minister of religion, somewhat to my surprise, replied: ”Oh, of course, I do not believe in God.” I met other ministers of religion in America who took the same line. That, I must say, somewhat surprised me; but they are, I am afraid, rather a small minority, and the great bulk of Americans are still extremely theological.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på denna typ av kristna. Å ena sidan är jag glad när människor inte tror på vidskepelse och när de inte förespråkar en destruktiv etik. Å andra sidan är jag glad när människor är konsekventa och står för något distinkt. Trots allt blir nog min rangordning densamma som Russells:

Icke-troende icke-kristna är att föredra framför
icke-troende kristna, som är att föredra framför
troende kristna.

Dvs. hellre kristna som inte tror på Jahve än kristna som gör det. Med andra ord: den typiske medlemmen i Svenska kyrkan är att föredra framför den typiske pingstvännen.

Niclas Berggren 11:13 den 3 September 2008

Varför skaffas barn?

Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:

If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?

Niclas Berggren 19:42 den 2 September 2008

Vetenskap, värderingar, vetande

Bertrand Russell

Lord Russell klargör följande:

I conclude that, while it is true that science cannot decide questions of value, that is because they cannot be intellectually decided at all, and lie outside the realm of truth and falsehood. Whatever knowledge is attainable, must be attained by scientific methods; and what science cannot discover, mankind cannot know.*

____________________

*Från ”Science and Ethics”.

Niclas Berggren 9:18 den 2 September 2008

Vissa folk betyder mer än andra

OrkanenStormen Gustav visade sig inte vara så farlig, vilket vi har kunnat se på tv och i al la tid nin gar . Men stormen aktualiserar något intressant. Blogge konstaterar nämligen att media gör skillnad på folk och folk:

[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik … för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):

Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.

Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.

Niclas Berggren 8:39 den 2 September 2008

Dags att överge ”en man, en röst”?

Om väljares grad av kunnighet varierar, är det då inte rimligt att ge kunnigare väljare fler röster i politiska val? John Stuart Mill ansåg det:

When all have votes, it will be both just in principle and necessary in fact, that some mode be adopted of giving greater weight to the suffrage of the more educated voter; some means by which the more intrinsically valuable member of society, the one who is more capable, more competent for the general affairs of life, and possesses more of the knowledge applicable to the management of the affairs of the community, should, as far as practicable, be singled out, and allowed a superiority of influence proportioned to his higher qualifications.

En outbildad arbetare skulle ha en röst, en utbildad arbetare två. Jordbrukare, fabrikörer och handelsmän skulle ha tre eller fyra, medan advokater, läkare, präster, författare, liksom alla med universitetsexamen, borde ha fem eller sex. (En docent i nationalekonomi borde väl ha åtminstone sju?)

Se tidigare inlägg om väljares okunskap här, här, här, här och här.

Tips: Bryan Caplan.

Niclas Berggren 21:36 den 28 August 2008

En vild determinist

En 18-årig norsk determinist förklarar hur det ligger till med den fria viljan. Låt oss säga att han är okonventionell för att vara filosof. Men icke desto mindre övertygande!

Niclas Berggren 8:04 den 24 August 2008

Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).

Niclas Berggren 8:46 den 20 August 2008

Fri vilja och fusk

En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:

[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.

Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)

Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)

I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.

Niclas Berggren 10:46 den 18 August 2008

Skapa din egen moral

Religiös etik handlar om att följa regler som någon annan har skrivit ned i en helt annan tidsålder. Det är dess grundläggande defekt. Som Alexander Herzen uttrycker det i From the Other Shore:

You want a book of rules, while I think that when one reaches a certain age one ought to be ashamed of having one to use [because] the truly free man creates his own morality.

Jämför med ekonomipristagaren James Buchanans syn.

Niclas Berggren 11:09 den 17 August 2008

Olika sätt att se på döden

Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.'”)
Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

Niclas Berggren 7:58 den 14 August 2008

Moderniserad trosbekännelse

Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet.*

___________________

*Detta är en moderniserad variant av H. S. Nybergs ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”, som i sin tur är en moderniserad variant av den muslimska trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Och här kan du läsa ett tidigare credo.

Niclas Berggren 8:40 den 13 August 2008

Värdet av värdelös kunskap

Häromdagen såg jag en ung man i tv som kunde alla olympiska vinnare i alla grenar sedan 1896. Jag var inte imponerad — är inte detta värdelös kunskap, tänkte jag. (Varför är det förresten alltid manliga personer som lär sig rabbla resultattabeller?)

Nå, kanske var jag lite för snabb med att avvisa den unge mannen. Jag läste nämligen just Bertrand Russells essä ”‘Useless’ Knowledge”, i vilken han argumenterar för att det inte bara är praktiskt användbar kunskap som är värdefull. Russell erkänner att praktiskt användbar kunskap är mycket värdefull och att en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar är värdelös. Men han menar att många inte inser att det också finns en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar som är värdefull.

Russell skriver:

Perhaps the most important advantage of ”useless” knowledge is that it promotes a contemplative habit of mind. … A habit of finding pleasure in thought rather than in action is a safeguard against unwisdom and excessive love of power, a means of preserving serenity in misfortune and peace of mind among worries.

Just detta att ens liv ses i ett större perspektiv och att man inte tar småsaker på så stort allvar när man besitter en viss typ av bildning exemplifierar han på följande sätt:

When assailed by people who are white with fury, it is pleasant to remember the chapter in Descartes’ Treatise on the Passions entitled ”Why those who grow pale with rage are more to be feared than those who grow red.”

Lord Russell kunde mycket

Och vidare:

Curious learning not only makes unpleasant things less unpleasant, but also makes pleasant things more pleasant. I have enjoyed peaches and apricots more since I have known that they were first cultivated in China in the early days of the Han dynasty, that Chinese hostages held by the great King Kaniska introduced them into India, whence they spread to Persia, reaching the Roman Empire in the first century of our era; that the word ”apricot” is derived from the same Latin source as the word ”precious”, because the apricot ripens early; and that the A at the beginning was added by mistake, owing to a false etymology. All this makes the fruit taste much sweeter.

Men han menar också att ”värdelös” kunskap är som allra viktigast i förhållande till livets stora frågor, rörande krig, lidande och död:

It is from large perceptions combined with impersonal emotion that wisdom most readily springs.

Jag håller helt med! Det är så lätt att fastna i det partikulära, i det som händer just nu, att styras av tillfälliga känslostormar och att inte ta ett steg tillbaka och kontemplera och ha distans till sig själv och det som händer en. Jag försöker, med varierande grad av framgång, att undvika det, bl.a. genom att bejaka att ”värdelös” kunskap kan vara värdefull. Det är viktigt att ha large perceptions.

Niclas Berggren 20:58 den 12 August 2008

Varför visa konst?

Ett återkommande inslag på denna blogg är förevisning av konst jag tycker om. Arthur Schopenhauer förklarar varför sådan förevisning är viktig, i Studies on Pessimism:

In a field of ripening corn I came to a place which had been trampled down by some ruthless foot; and as I glanced amongst the countless stalks, every one of them alike, standing there so erect and bearing the full weight of the ear, I saw a multitude of different flowers, red and blue and violet. How pretty they looked as they grew there so naturally with their little foliage! But, thought I, they are quite useless; they bear no fruit; they are mere weeds, suffered to remain only because there is no getting rid of them. And yet, but for these flowers, there would be nothing to charm the eye in that wilderness of stalks. They are emblematic of poetry and art, which, in civic life—so severe, but still useful and not without its fruit—play the same part as flowers in the corn.

De nyttiga inslagen, om nationalekonomi, politik och filosofi, är helt enkelt corn stalks som behöver balanseras av pretty flowers. (Poesi är jag dock mindre förtjust i, med något undantag.)

Niclas Berggren 9:16 den 12 August 2008

Ska vi bara bry oss om insidan?

Hur ofta hör man inte att det är insidan, inte utsidan, som bör spela roll när vi bestämmer oss för vilka vi ska umgås med eller uppskatta? Det är alltså personligheten, inte utseendet, som anses ska avgöra vilka som ingår i bekantskapskretsen eller vilka vi rent allmänt uppskattar. Med personlighet kan avses allt möjligt: talang, intelligens, snällhet, omtänksamhet etc. Motsatt uppfattning anses ytlig.

Detta håller inte Lord Henry Wotton med om:

It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.

Beakta denna fyrfältare, som anger fyra uppfattningar om grunder för att umgås med eller uppskatta andra människor:

Den allmänna synen säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (2) är acceptabla. Lord Wottons syn säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (3) är acceptabla. Min egen syn är att umgänge och uppskattning i fallen (1), (2) och (3) är acceptabla. Det mest intressanta fallet är (3), och Lord Wotton och jag är, till skillnad från många andra, eniga om att det är helt legitimt att umgås med eller att uppskatta en person enbart pga. dennes skönhet.

Om du vill veta mer om varför jag har denna syn, se min lilla essä med den pretentiösa titeln ”Valuing Human Beauty: A Philosophical Defense”.

Niclas Berggren 16:03 den 8 August 2008

Ett liv i enkelhet och stramhet

Lord Russell njuter av sin pipa

Bertrand Russell berättar om sin barndom i Portraits from Memory:

When I was a child the atmosphere in the house was one of puritan piety and austerity. There were family prayers at eight o’clock every morning. Although there were eight servants, food was always of Spartan simplicity, and even what there was, if it was at all nice, was considered too good for children. For instance, if there was apple tart and rice pudding, I was only allowed the rice pudding. Cold baths all the year round were insisted upon, and I had to practice the piano from seven-thirty to eight every morning although the fires were not yet lit. My grandmother never allowed herself to sit in an armchair until the evening. Alcohol and tobacco were viewed with disfavor although stern convention compelled them to serve a little wine to guests. Only virtue was prized, virtue at the expense of intellect, health, happiness, and every mundane good.

En hemsk typ av tillvaro! Jag ser inget som helst egenvärde i stramhet, stränghet, enkelhet och asketism. Tvärtom anser jag livets mål och mening vara lycka (inspirerad som jag är av bl.a. Hume, Camus, Baulder och Mencken). Det innebär inte att man inte åläggs och ålägger sig viss behärskning ibland — mumsade man i sig söta desserter dagarna i ända skulle man inte må bra — men enbart för att maximera den ”totala” lyckan i livet, inte för att lycka är fel eller fult. Tänka sig en regel att man enbart får sitta i en fåtölj framåt kvällningen. Absurt!

Niclas Berggren 8:47 den 8 August 2008

Tännsjö har rätt om dopning

Ben Johnson, dopad idrottsman

Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini skriver i DN idag att dopning bör tillåtas:

Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg …: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar – snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa.

Som jag tidigare meddelat har jag samma syn. (Jag vill även tillåta intellektuell dopning.) Men även om jag håller med Tännsjö och Tamburrini om att dagens system är orättvist och mer hälsofarligt än ett system där dopning är tillåten, tycker jag att de inte nog betonar det som jag anser vara det främsta argumentet för en legalisering. Det har filosofisk grund och handlar om att vi inte har en fri vilja.

Om vi inte har fri vilja kan ingen sägas vara förtjänt av att vinna. Att någon föds med bättre gener är inget som i yttersta mening kan utgöra grund för att ta åt sig ära, då det inte bygger på en av en själv orsakad prestation. Utöver gener påverkas idrottsprestationer av träning, kost och utrustning. Men inte heller beslut rörande dessa ting är ytterst orsakade av en själv utan av faktorer bortom ens kontroll (liksom alla val). Därför är inte heller den som tränar mer, äter nyttigare eller har bäst utrustning värd att vinna mer än någon annan. Det finns, så att säga, ingen ”genuin” grund för att anses värd att vinna.

Och därmed är alla grunder lika godtagbara! Om någon vinner pga. bättre gener, pga. bättre skor eller pga. dopning spelar ingen normativ roll. Därför bör alla sätt att påverka prestationer vara tillåtna, givet att de inte hotar hälsan, med det yttersta syftet att roa publiken.

Niclas Berggren 8:07 den 6 August 2008

Kan välfärdsnationalism försvaras?

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

Niclas Berggren 20:36 den 4 August 2008

Alexander Bard har mött sin överman

Apologeten Göran Skytte klagar på att Alexander Bard klagar på kristendomen. Som Bard uttrycker det:

[J]ag hatar kristendomen för att den är så dum, den är inte trovärdig längre med det vi vet om världen idag.

Skytte menar att Bard inte ska säga så, eftersom det finns professorer som är kristna (och professorer är per definition inte dumma). Nå, det finns professorer som tycker ännu sämre om kristendomen än vad Alexander Bard gör. Mina damer och herrar, stålsätt er och ta del av Friedrich Nietzsches syn, från The Antichrist:

Nietzsche, som hatade kristendomen mer än Bard och som dessutom hade större mustasch

”I condemn Christianity; I bring against the Christian church the most terrible of all the accusations that an accuser has ever had in his mouth. It is, to me, the greatest of all imaginable corruptions; it seeks to work the ultimate corruption, the worst possible corruption. The Christian church has left nothing untouched by its depravity; it has turned every value into worthlessness, and every truth into a lie, and every integrity into baseness of soul. Let any one dare to speak to me of its ‘humanitarian’ blessings! Its deepest necessities range it against any effort to abolish distress; it lives by distress; it creates distress to make itself immortal. For example, the worm of sin: it was the church that first enriched mankind with this misery! … This eternal accusation against Christianity I shall write upon all walls, wherever walls are to be found — I have letters that even the blind will be able to see. I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct of revenge, for which no means are venomous enough, or secret, subterranean and small enough, — I call it the one immortal blemish upon the human race.”

Även jag har klagat på begreppet synd, men med ett något mindre mustigt språk än den store filosofen.

Niclas Berggren 9:59 den 4 August 2008

Välfärd istället för mänskliga rättigheter

Professor Eric Posner

Jag ställer mig avvisande till begreppet mänskliga rättigheter (se här, här och här). Nu finner jag att juristprofessorn vid University of Chicago Eric Posner också gör det. I ”Human Welfare, Not Human Rights” skriver han:

”Human rights treaties play an important role in international relations but they lack a foundation in moral philosophy and doubts have been raised about their effectiveness for constraining states. Drawing on ideas from the literature on economic development, this paper argues that international concern should be focused on human welfare rather than on human rights. A focus on welfare has three advantages. First, the proposition that governments should advance the welfare of their populations enjoys broader international and philosophical support than do the various rights that are incorporated in the human rights treaties. Second, the human rights treaties are both too rigid and too vague—they do not allow governments to adopt reasonable policies that advance welfare at the expense of rights, and they do not set forth rules governing how states may trade off rights. A welfare treaty could provide guidance by supplying a maximand along with verifiable measures of compliance. Third, the human rights regime and international development policy work at cross-purposes. Development policy favors the poorest states, while the human rights regime condemns the states with the worst governments: unfortunately, the poorest states usually have the worst governments.”

Jag delar som sagt Posners skepsis mot ”mänskliga rättigheter” men är inte särskilt förtjust i hans alternativ. Att tänka sig att internationella avtal ska kunna resultera i miniminivåer på mänsklig välfärd ser jag som osannolikt — och jag befarar mer interventionism och tendenser att skapa ineffektiva och naiva internationella organisationer som ska övervaka och administera systemet. Men jag välkomnar problematiseringar av den nuvarande inriktningen, av detta och andra slag.

Niclas Berggren 8:40 den 3 August 2008

Matematisk ateism

John Allen Paulos är professor i matematik och har skrivit den nya boken Irreligion: A Mathematician Explains Why the Arguments for God Just Don’t Add Up. Han går däri igenom tolv olika argument för att gud existerar och finner dem, som titeln klargör, icke övertygande. Boken recenseras i Notices of the American Mathematical Society av den svenska professorn i matematisk statistik Olle Häggström:

I like Paulos’ method, which in most cases makes it evident not only that the strippeddown versions of the arguments fail, but also that no refinement or elaboration will save them from their central shortcomings.

Dawkins har mötts just av kritiken (från bl.a. Jim Holt och Allen Orr) att han inte beaktar den mer raffinerade religionsfilosofiska argumentationen utan enbart tittar på äldre, enklare argument för guds existens. Men som Häggström påpekar:

Frankly, I suspect that Holt and Orr simply mistake verbosity for profundity.

Jag har inte läst Paulos bok själv, men den förefaller vara en bra introduktion till diskussionen om guds existens för den som har ett rationellt och rationalistiskt tankesätt.

Se ett tidigare inlägg som omnämner Olle Häggström.

Niclas Berggren 12:20 den 30 July 2008

Krav på beskuren frihet

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller v ål ds verk are kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Niclas Berggren 9:23 den 27 July 2008

Religionsfrihetens gränser

Kalv slaktad enligt shechita

Jeremy Bentham sa följande om djur:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Så grundfrågan när det gäller rituell slakt av djur är: Lider djuren mer av sådan slakt än av annan slakt? Om svaret är ja finns det starka skäl för ett förbud. Och enligt Farm Animal Welfare Council, som ger råd till den brittiska regeringen i djurfrågor, finns det tydliga belägg för att djur lider mer av rituell slakt (s. 43—44):

We are persuaded that such a massive injury would result in very significant pain and distress in the period before insensibility supervenes. … Council considers that slaughter without pre-stunning is unacceptable and that the Government should repeal the current exemption.

Därför är jag en stark anhängare av dagens svenska förbud* mot såväl den judiska shechita som den muslimska dhabiha. När religiösa företrädare nu tar till orda för att denna typ av slakt ska få utföras i Sverige igen tar jag, likt författarna av dagens DN Debatt-artikel , bestämt avstånd.

__________________

*Se Djurskyddslagen.

Niclas Berggren 12:44 den 26 July 2008

Raz om mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter är i ropet. Men frågan är vad begreppet betyder och hur — och inte minst om — det kan motiveras filosofiskt. De traditionella försöken att definiera och försvara det kritiseras i en ny uppsats av professor Joseph Raz, ”Human Rights without Foundations”.* Abstract:

”Using the accounts of Gewirth and Griffin as examples, the article criticises accounts of human rights as those are understood in human rights practices, which regard them as rights all human beings have in virtue of their humanity. Instead it suggests that (with Rawls) human rights set the limits to the sovereignty of the state, but criticises Rawls conflation of sovereignty with legitimate authority. The resulting conception takes human rights, like other rights, to be contingent on social conditions, and in particular on the nature of the international system.”

Se ett tidigare inlägg på detta tema.

________________________

*Kommande i Philosophy of International Law.

Niclas Berggren 22:04 den 24 July 2008

Betyder barns lycka mer än vuxnas?

I debatten om huruvida de flesta skilsmässor påverkar barn negativt tycks en självklar värdepremiss vara att barns lycka betyder mer än vuxnas. Men är denna värdepremiss självklar?

Antag att vi har en familj med två föräldrar och två barn och att de förra skiljer sig. Antag vidare att föräldrarnas totala ”nuvärdesberäknade” positiva nyttoförändring är större än barnens totala ”nuvärdesberäknade” negativa nyttoförändring (räknat på hela livet). Är skilsmässa då fel?*

Jag är inte helt säker på hur frågan ska besvaras, men jag ser absolut inte svaret som självklart, vilket nästan alla andra tycks göra, i alla fall i retoriken.

_________________

*Ett tänkbart scenario är att de främsta negativa effekterna på barnen (som vi här antar uppkommer) kommer när barnen är vuxna. Skulle det påverka nyttojämförelsen? Då jämför man effekterna på olika vuxnas nytta med varandra.

Niclas Berggren 16:57 den 23 July 2008

De som vill styra och ställa

W. H. Auden:

”The Enemy was and still is the politician, i.e. the person who wants to organise the lives of others and make them toe the line. I can recognise him instantly in any disguise, whether as a civil servant, a bishop, a schoolmaster, or a member of a political party, and I cannot meet him however casually without a feeling of fear and hatred and a longing to see him (or her, for the worst ones are women) publicly humiliated.”

Jag sympatiserar med denna kombination av autonomism — en vilja att leva sitt liv som man själv vill — och (det måste medges) motvilja mot dem som vill styra och ställa, oavsett om styrandet och ställandet är politiskt eller av annat slag.

Niclas Berggren 8:40 den 21 July 2008

Bör etablerade normer följas?

Keynes beskrev sig själv som ”immoralist”, med vilket han menade att han inte ansåg sig vara bunden av etablerade normer utan fri att forma sitt liv efter egna preferenser. Detta fick Hayek att gå i taket:

”It is fairly obvious that this kind of rationalism must lead to the destruction of all moral values and to the belief that the individual should be guided only by his personal evaluation of the particular ends he pursues.”*

Det verkar alltså som om det förelåg en konflikt mellan dessa nationalekonomiska giganter i synen på informella institutioner, rörande i vilken grad individer ska anses skyldiga att följa traditionella moralregler. Till skillnad från Keynes verkar Hayek förespråka allmän efterlevnad av etablerade normer, huvudsakligen därför att människans förnuft är begränsat och inte förmår skapa nya moralsystem för att ersätta de gamla utan att det fria samhällets grundval hotas.

I en ny uppsats (här i en WP-version), som jag just har fått accepterad för publicering i Constitutional Political Economy, analyserar jag spänningen mellan Keynes och Hayek på det här området. Min slutsats är att den inte är så stor som man först kan tro. Abstract:

”In the main, Hayek favored rules that apply equally to all and located such rules in tradition, beyond conscious construction. This led Hayek to attack Keynes’s immoralism, i.e. the position that one should be free to choose how to lead one’s life irrespective of the informal institutions in place. However, it is argued here that immoralism may be compatible with Hayek’s enterprise since Hayek misinterpreted Keynes, who did not advocate the dissolving of all informal rules for everybody. By avoiding this misinterpretation, immoralism can be seen as institutional experimentation at the margin, which Hayek himself favored.”

Dvs. både Hayek och Keynes accepterade individuella utmaningar av etablerade normer, om än med olika utgångspunkter. Keynes ♥ Hayek = sant, kind of, trots att Hayek inte insåg det. (Dock förelåg tydliga motsättningar dem emellan på det makroekonomiska området, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.)

__________________________

*Hayek, F. A. (1967). Studies in Philosophy, Politics and Economics. London: Routledge: 91.

Niclas Berggren 13:08 den 20 July 2008

De gustibus non est disputandum

Domare Oliver Wendell Holmes (i artikeln ”Natural Law” i Harvard Law Review, 1919):

Deep-seated preferences cannot be argued about — you cannot argue a man into liking a glass of beer — and therefore, when differences are sufficiently far reaching, we try to kill the other man rather than let him have his way. But that is perfectly consistent with admitting that, so far as appears, his grounds are just as good as ours.

Helt riktigt. Värderingar är subjektiva och går ytterst inte att rubba med rationell argumentation, eftersom de inte kan vara sanna eller falska.

Se två tidigare inlägg — här och här — om denne färgstarke och filosofiskt klartänkte domare samt ett tidigare inlägg om filosofen A. J. Ayers syn på saken.

Niclas Berggren 8:32 den 20 July 2008

Att strunta i sociala konventioner

Albert Camus bok The Outsider är intressant på många sätt och plan (alltså inte bara för att den innefattar en rationell syn på döden). Ett tema i boken som tilltalar mig mycket är huvudpersonen Meursaults förhållande till sociala konventioner. Hans personlighet är sådan att han alltid säger vad han tycker och att han aldrig säger något han inte tycker. Han har, skulle man kunna säga, en (naiv) passion för sanning.

När hans mamma dör visar han t.ex. ingen direkt sorg, eftersom han inte känner någon direkt sorg. Omvärlden chockeras. Och när en domare och senare en präst försöker få honom att bekänna sina synder avvisar han dem oförstående, då han inte accepterar begreppet synd. Omvärlden chockeras återigen.

Jag har sympati för detta personlighetsdrag: att ifrågasätta, att inte acceptera, att stå för sin egen hållning. Även om det sociala (och i Meursaults fall också det juridiska) priset kan bli högt.

Niclas Berggren 15:00 den 19 July 2008

Walt Whitmans råd

Den amerikanske poeten Walt Whitman ger dessa råd i inledningen till Leaves of Grass (1855):

This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals, despise riches, give alms to every one that asks, stand up for the stupid and crazy, devote your income and labor to others, hate tyrants, argue not concerning God, have patience and indulgence toward the people, take off your hat to nothing known or unknown or to any man or number of men, go freely with powerful uneducated persons and with the young and with the mothers of families, read these leaves in the open air every season of every year of your life, re-examine all you have been told at school or church or in any book, dismiss whatever insults your own soul, and your very flesh shall be a great poem and have the richest fluency not only in its words but in the silent lines of its lips and face and between the lashes of your eyes and in every motion and joint of your body.

Rent estetiskt är detta en härlig, rentav exalterande, uppradning (men i sak håller jag inte med om ungefär hälften — vad skulle det t.ex. bli av den här bloggen om vi inte skulle argumentera om Gud?).

Se ett tidigare inlägg om Whitman och djur.

Niclas Berggren 15:40 den 17 July 2008

Är lycka eller det verkliga livet att föredra?

I Anarchy, State, and Utopia introducerar Robert Nozick en upplevelsemaskin. Om man ansluter sig till den lämnar man det vanliga livet för ett virtuellt liv av lyckoupplevelser. Nozick trodde att få skulle vilja lämna det verkliga livet för maskinen, eftersom han menade att människor värderar så mycket mer än lyckoupplevelser.

I en ny experimentell studie, ”If You Like It, Does It Matter If It’s Real?”, finner Felipe de Brigard följande:

”The results of the reviewed study suggest that if one changes Nozick’s original thought-experiment by asking people whether or not they would disconnect had they learned that they were living a virtual life, the import of reality diminishes to a point where most of them prefer to remain connected. However, it seems as though people’s reluctance to disconnect from a life in which they are already connected to an experience machine does not depend either upon their preference for a pleasurable life over a life in the real world, as some hedonists may have it. What seems to account for these responses is a psychological bias toward the status quo which motivates people to appraise their current life, the life they are familiar with, before assessing other valuable things like pleasure and contact with reality.”

Så även om upplevelsemaskinen inte ter sig särskilt attraktiv för personer som, om de anslöt sig, skulle byta bort ett existerande liv, tycks den attraktiv för personer som redan är anslutna till den och som överväger att byta bort den mot ett ”riktigt” liv.

Resultatet är intressant av åtminstone två skäl, tycker jag. Dels därför att det indikerar att människor inte styrs så mycket av abstrakta storheter som ”lycka” eller ”genuina livsupplevelser”, utan de tenderar att vilja ha det de är vana vid. Dels därför att det visar att vissa föredrar ”konstgjord” lycka framför genuina livsupplevelser, särskilt om de senare förväntas vara av det mer negativa slaget. I valet mellan en lyckomaskin och en fängelsetillvaro väljer de flesta maskinen.

Frågan är, apropå ”konstgjord” lycka, hur många som skulle kunna tänka sig att nyttja en lyckobringande nässpray. (Troligen inte SvD:s Anna Larsson, som varnar för ”lyckofascism”!)

Niclas Berggren 7:04 den 17 July 2008

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Niclas Berggren 8:50 den 16 July 2008

Förenklad syn på prostitution

Det jag tycker präglar synen på prostitution i vår politiska diskurs är simplifiering. När regeringen nu före slår hårdare tag mot sexhandel görs t.ex. ingen skarp distinktion mellan människohandel och tvång, å ena sidan, och frivillig försäljning av sexuella tjänster, å den andra. Inte heller görs någon tydlig differentiering mellan olika typer av prostitution och att de bör förstås på olika sätt. Allt resonemang tycks, som Blogge påpekar, utgå från en axiomatisk, endimensionell syn som säger att prostitution är ondska, punkt slut.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. (”An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution”)
Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. (”Sex Work and Infection: What’s Law Enforcement Got to Do with It?”)
Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. (”Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach”)

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Niclas Berggren 7:59 den 15 July 2008

Naturliga rättigheter finns inte

Jag har tidigare (med gillande) skrivit om domare Oliver Wendell Holmes syn på rättigheter. I artikeln ”Natural Law” (publicerad 1919 i Harvard Law Review) utvecklar han sin syn vidare:

”[A] right is only the hypostasis of a prophecy — the imagination of a substance supporting the fact that the public force will be brought to bear upon those who do things that contravene it — just as we talk of the force of gravitation accounting for the conduct of bodies in space.”

Dvs. begreppet ”rättighet” uttrycker det fakum att det finns vissa aktiviteter som domstolar, med en hög grad av förutsägbarhet, kommer att hindra andra parter att lägga sig i, precis som ”gravitation” uttrycker ett högst förutsägbart beteende. ”Rättighet” är alltså ett bekvämt sätt att uttrycka ett socialt fenomen och en social regularitet — en rättighet existerar inte ”i naturen” oberoende av ett rättssystem — som handlar om att med hot om korrigering ge incitament för människor att bete sig — eller snarare, att inte bete sig — på ett visst sätt.

Notera att man, även om man enbart ser rättigheter som ett socialt fenomen och en social regularitet, kan förespråka ett starkt rättighetsskydd. Inte därför att ”naturen” så bjuder, utan därför att man anser konsekvenserna därav goda.

Niclas Berggren 16:22 den 12 July 2008

Moores paradox

Det är kul att läsa filosofisk litteratur ibland. Jag har t.ex. just bekantat mig med Moores paradox*, som rör följande sats:

”I don’t believe it’s raining, but as a matter of fact it is.”

Detta yttrande förefaller absurt. Ty medan det kan vara sant att jag vid en viss tidpunkt inte tror att det regnar och att det regnar, och medan jag kan hävda att jag inte tror att det regnar eller att det regnar vid en viss tidpunkt, så är det absurt av mig att hävda båda sakerna samtidigt.

Här uppkommer en epistemisk paradox. Att hävda att det regnar är att hävda en sats för vilken man kan förmodas ha fullgoda bevis. Men om man har det som krävs för att hävda satsen med epistemisk godtagbarhet, då har man vad som krävs för att också tro på satsen. Paradoxen uppkommer alltså av de till synes motsägelsefulla attityder man har gentemot en och samma bevismängd. Om en given mängd bevis utgör tillräcklig grund för att hävda att det regnar, utgör den också tillräcklig grund för att tro att det regnar.

Jag är inte helt klar över nyttan med att fundera på paradoxen, förutom att den roar (vilket i och för sig är ett fullgott skäl att ägna den lite uppmärksamhet). Kanske hjälper den oss att tänka och uttrycka oss klarare och mindre motsägelsefullt?

_____________________

*”Moore’s Paradox” i Moore, G. E. (1993). G. E. Moore: Selected Writings. Red. Thomas Baldwin. London: Routledge: 207—212.

Niclas Berggren 10:32 den 12 July 2008

Tror alla på Gud?

I Albert Camus bok The Outsider återger huvudpersonen Meursault, som sitter häktad misstänkt för mord, förhörsledarens försök att få honom att bekänna sina synder:

”But he interrupted me and pleaded with me one last time, drawing himself up to his full height and asking me if I believed in God. I said no. He sat down indignantly. He told me that it was impossible, that all men believed in God, even those who would not face up to Him. This was his belief, and if he should ever doubt it, his world would become meaningless.”

Intressant nog finns det kristna teologer, som Cornelius Van Til och Greg Bahnsen, som håller med förhörsledaren. De menar att det inte finns, och att det aldrig har funnits, några ateister. Alla inser, innerst inne, att Jahve finns.

Detta stämmer förstås inte — se professor Michael Martins analys av argumentet. Men man kan förstå varför vissa kristna ändå hävdar att det stämmer. Ty det är en märklig sak att Gud inte har uppenbarat sig för så många icke-kristna. Skulle en allsmäktig, allgod och allvetande gud existera är det obegripligt hur så många tillåts sväva i okunnighet om hans existens. Som professor Ted Drange utvecklar i sitt argument från icke-tro indikerar förekomsten av genuina ateister i själva verket att den kristne guden inte existerar.

Niclas Berggren 11:32 den 10 July 2008

Djurplågeri som konservativ underhållning

Spaniens parlament har röstat för ett legalt skydd för apor:

”The resolution, adopted with crossparty support, calls on the Government to promote the Great Apes Project internationally and ensure the protection of apes from ‘abuse, torture and death’.”

Utmärkt. Nästa steg bör bli att förbjuda tjurfäktning. Hur denna typ av djurplågeri kan accepteras (bl.a. av konservativa svenskar) förstår jag inte.

Niclas Berggren 9:08 den 9 July 2008

Är det rättvist med rika idrottsmän?

Prispotten i US Open i tennis är större än någonsin:

”Sammanlagt kan motsvarande 138 miljoner kronor delas ut över startfältet, meddelar det amerikanska tennisförbundet på tisdagen. Dam- respektive herrvinnaren kammar hem 1,5 miljoner dollar vardera, i vad som blir den mest lönsamma – ur spelarsynvinkel – hard court-tävlingen någonsin.”

DN:s läsare verkar inte tycka om detta (enligt en webbomröstning, avläst kl. 8.34):

Detta får mig att tänka på Robert Nozicks exempel med basketspelaren Wilt Chamberlain i Anarchy, State, and Utopia. Nozick menar att det viktiga när man bedömer om en förmögenhetsfördelning är rättvis är hur den har uppkommit, inte hur stora klyftorna är. Om den har uppkommit genom frivilliga transaktioner grundade på rättmätigt ägande är den per definition rättvis.

Wilt Chamberlain

De flesta människor — illustrerat av webbomröstningens resultat ovan — tycks dock lägga vikt vid klyftorna i sig. Dvs. det anses inte rättvist att bli rik, om skillnaderna människor emellan blir för stora, även om förmögenhetsfördelningen har uppstått på ett legitimt sätt. De kanske har läst Nozicks kritiker G. A. Cohen, som menar att så länge människor inte har fullständig kunskap om konsekvenserna av frivilliga transaktioner kan den förmögenhetsfördelning som följer ifrågasättas. Ty om människor, när de betalar 25 cent vardera för att se Wilt Chamberlain, inte förstår att förmögenhetsfördelningen förändras på ett sätt de ogillar, kan deras betalning inte ses som ett godkännande av vilken förmögenhetsfördelning som helst.

Själv har jag en tilltagande känsla av att människors uppfattningar om rättvisa inte är särskilt genomtänkta — se t.ex. här och här — och att dessa uppfattningar i vilket fall inte uppfyller Cohens krav på att vara grundade på fullständig kunskap.

Själv unnar jag idrottsstjärnorna varje krona.

Uppdatering: Jesper Roine diskuterar hur det kommer sig att superstjärnor tjänar så mycket.

Niclas Berggren 7:54 den 9 July 2008

Rationell syn på döden

När jag häromdagen läste Albert Camus roman The Outsider (fr. L’Étranger, sv. Främlingen) — den låter sig läsas på en dag — fann jag huvudpersonen Meursaults syn på döden tilltalande. Han var dömd till döden och tänkte så här (s. 109—110):

”And when it came down to it, I wasn’t unaware of the fact that it doesn’t matter very much whether you die at thirty or at seventy since, in either case, other men and women will naturally go on living, for thousands of years even. Nothing was plainer, in fact. It was still only me who was dying, whether it was now or in twenty years’ time. At that point the thing that would rather upset my reasoning was that I’d feel my heart give this terrifying leap at the thought of having another twenty years to live. But I just had to stifle it by imagining what I’d be thinking in twenty years’ time. Given that you’ve got to die, it obviously doesn’t matter exactly how or when.”

Niclas Berggren 20:35 den 8 July 2008

Diskrimineras fula?

Låt mig ta en lite närmare titt på tre frågor som rör vackra och fula människor.

1. Favoriseras vackra framför fula?
Svar: Ja, det finns starkt stöd i forskningen för det — se t.ex.

denna översikt av Langlois m.fl.;
pionjärstudien av Hamermesh och Biddle som visar att vackra tjänar mer;
min egen forskning med Jordahl och Poutvaara om skönhetens betydelse i politiken.

2. Är detta diskriminering?
Svar: Inte nödvändigtvis — se t.ex.

en studie av holländska reklamanställda som visar att vackra anställda förvisso tjänar mer än fula, men de drar också in betydligt mer intäkter till sina företag (vilka mer än täcker deras högre löner);
ett argument om att det finns en positiv koppling mellan skönhet och intelligens. Det bygger på fyra antaganden:

”(1) Men who are more intelligent are more likely to attain higher status than men who are less intelligent. (2) Higher-status men are more likely to mate with more beautiful women than lower-status men. (3) Intelligence is heritable. (4) Beauty is heritable.”

Om vackra människor i genomsnitt är mer produktiva och mer intelligenta behöver bättre möjligheter och högre lön för vackra inte innebära diskriminering.

3. I de fall fula faktiskt diskrimineras, är det dåligt?
Svar: Det kan vara så att fula behandlas sämre enbart pga. en smak för skönhet, dvs. att de diskrimineras. Om detta är dåligt beror förstås på ens värderingar. Professor Robert Barro vid Harvard besvarar t.ex. frågan nekande, och han vänder sig särskilt mot att staten ska lägga sig i företags (och privatpersoners) beslut på området.

Niclas Berggren 8:49 den 6 July 2008

Objektiv moral behövs inte

Många har fått för sig att det är viktigt att människor tror att det finns en objektivt sann moral. I själva verket utgår en sådan föreställning från en simplistisk uppfattning om hur människor fungerar — idén tycks vara att utan en sådan moral kommer de flesta att vilja skada andra. En ny experimentell studie indikerar att människor är moraliska även utan tro på en objektivt sann moral. Abstract:

”This paper develops an empirical argument that the rejection of moral objectivity leaves important features of moral judgment intact. In each of five reported experiments, a number of participants endorsed a nonobjectivist claim about a canonical moral violation. In four of these experiments, participants were also given a standard measure of moral judgment, the moral/conventional task. In all four studies, participants who respond as nonobjectivists about canonical moral violations still treat such violations in typical ways on the moral/conventional task. In particular, participants who give moral nonobjectivist responses still draw a clear distinction between canonical moral and conventional violations. Thus there is some reason to think that many of the central characteristics of moral judgment are preserved in the absence of a commitment to moral objectivity.”

Se också ett tidigare inlägg om Harvard-forskaren Marc Hausers forskning på detta område.

Niclas Berggren 12:40 den 3 July 2008

Vad har Gud med saken att göra?

Ingrid Betancourt har fri tagits av colombianska soldater:

”Först av allt vill jag tacka Gud och de colombianska soldaterna, sade hon till radiostationen Caracol bara timmar efter fritagningen.”

Jag upphör aldrig att förvånas av hur människor drar in Jahve vid extraordinära händelser. Om denne gud existerar, hur kommer det sig att Ingrid fick sitta fängslad i så många år och leva ”som i en mardröm”? Och alla som fortfarande plågas av gerillan — bryr sig inte Jahve om dem? Att denna gudsbild präglas av enorma inre spänningar verkar inte föresväva personer som tackar Gud när de har undkommit något hemskt. Annars är det förstås roligt att Ingrid nu är fri!

Niclas Berggren 9:32 den 30 June 2008

Gener styr syn på orättvisa

Inom spelteorin finns ett känt spel som kallas ultimatumspelet:

”The ultimatum game is an experimental economics game in which two players interact to decide how to divide a sum of money that is given to them. The first player proposes how to divide the sum between themselves, and the second player can either accept or reject this proposal. If the second player rejects, neither player receives anything. If the second player accepts, the money is split according to the proposal. The game is played only once, and anonymously, so that reciprocation is not an issue.”

Diverse experiment har visat att andraspelaren mycket ofta tackar nej till låga bud, trots att det innebär att hon tackar nej till pengar. Det kan tolkas som att hon är villig att betala för att bestraffa en gniden förstaspelare, som ger ett i hennes tycke orättvist erbjudande

En studie från 2007 visar att denna tendens att avvisa alltför låga bud i hög grad förefaller genetiskt bestämd. Abstract:

”Experimental evidence suggests that many people are willing to deviate from materially maximizing strategies to punish unfair behavior. Even though little is known about the origins of such fairness preferences, it has been suggested that they have deep evolutionary roots and that they are crucial for maintaining and understanding cooperation among non-kin. Here we report the results of an ultimatum game, played for real monetary stakes, using twins recruited from the population-based Swedish Twin Registry as our subject pool. Employing standard structural equation modeling techniques, we estimate that >40% of the variation in subjects’ rejection behavior is explained by additive genetic effects. Our estimates also suggest a very modest role for common environment as a source of phenotypic variation. Based on these findings, we argue that any attempt to explain observed ultimatum bargaining game behavior that ignores this genetic influence is incomplete.”

En möjlig implikation skulle kunna vara att vår uppfattning om vad som är orättvist mer allmänt har evolutionära rötter. Det kan i sin tur antyda att vi bör kunna ifrågasätta denna uppfattning, i den mån vi inser att den uppkom i en kontext som skiljer sig från den vi lever i idag (i linje med vad F. A. Hayek föreslår i ”The Atavism of Social Justice”).

Niclas Berggren 8:57 den 30 June 2008

Domare respekterar inte rättigheter

Oliver Wendell Holmes, domare i USA:s högsta domstol 1902—1932, i ett brev till Harold Laski:

”You respect the rights of man — I don’t, except those things a given crowd will fight for — which vary from religion to the price of a glass of beer. I also would fight for some things — but instead of saying that they ought to be I merely say they are part of the kind of world that I like — or should like.”*

Precis så ser jag på saken. Det finns inga allmängiltiga rättigheter som ska upprätthållas därför att de är allmängiltiga rättigheter. Det finns inte heller någon objektiv moral som dikterar vad som bör göras. Istället har vi subjektiva preferenser om hur vi vill att världen ska se ut. Ingen är en mer priviligerad uttolkare av vad som är moraliskt rätt och fel än någon annan. Men på det kollektiva planet kommer några subjektiva preferenser att dominera — närmare bestämt de preferenser som tillräckligt många är villiga att slåss för.

________________________

*Från Menand, Louis (2002). The Metaphysical Club. London: Flamingo: 63.

Niclas Berggren 9:18 den 28 June 2008

Är gud den bästa förklaringen?

PC Jersild har helt rätt, apropå filosofen Richard Swinburnes försök att argumentera för den kristne gudens existens genom att hävda att hans är ”den bästa förklaringen” till universum:

”En allsmäktig god gud i en ond värld, det går helt enkelt inte ihop, framför allt inte med Swinburnes krav på den bästa och enklaste förklaringen. Den enklaste förklaringen är i stället att en ond värld inte styrs av en god gud. Eller – vilket torde vara lättare att acceptera – att det inte finns någon gud, ett högre väsen att vädja till eller skylla på.”

För en mer djuplodande, men likaledes korrekt, analys av Swinburnes sannolikhetsargument för Jahve, se matematikprofessorn vid Chalmers Olle Häggströms kritik. (Även ateisten Dawkins får sig en släng av sleven.)

Niclas Berggren 16:48 den 24 June 2008

Hayek om värderingar

F. A. Hayek i Law, Legislation and Liberty: Rules and Order (s. 34):

”Construction is possible only in the service of particular ends which in the last resort must be non-rational, and on which no rational argument can produce agreement if it is not already present at the outset.”

Dvs. det finns inga objektivt sanna värderingar. Tycker du att x är bra och jag att x är dåligt kan vi bara konstatera det, inte rationellt diskutera oss fram till enighet.

Detta kanske är det starkaste argumentet för demokrati. Vi är överens om hur beslut ska fattas men inte om vilka dessa beslut bör vara. Genom enighet om metoden för att fatta kollektiva beslut behöver vi inte slå varandra i huvudet när vi är oeniga i sak.

Niclas Berggren 9:45 den 24 June 2008

Tro på mirakel

Tre av fyra amerikaner tror på gudomliga mirakel. Ska vi tro att de har rätt? Nej, och David Hume förklarar varför i An Enquiry concerning Human Understanding:

”When anyone tells me, that he saw a dead man restored to life, I immediately consider with myself, whether it be more probable, that this person should either deceive or be deceived, or that the fact, which he relates, should really have happened. I weigh the one miracle against the other; and according to the superiority, which I discover, I pronounce my decision, and always reject the greater miracle. If the falsehood of his testimony would be more miraculous, than the event which he relates; then, and not till then, can he pretend to command my belief or opinion.”

Niclas Berggren 20:31 den 23 June 2008

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Niclas Berggren 9:29 den 23 June 2008

Rättvisa och orättvisa klyftor

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.

Niclas Berggren 23:25 den 22 June 2008

Justin tror på ödet

Justin Timberlake tycks tro på ödet:

”Så jag antar att allt som händer är menat att hända.”

Jag tror inte på ödet eller att allt som händer är menat att hända. Det som händer händer, och det kunde inte bli på något annat sätt, men det finns ingen avsikt eller mening bakom, inget som fastställer hur det blir oberoende av hur jag (och andra) agerar. Dvs. jag är determinist men inte fatalist:

”[F]atalism holds that the natural world causes events in human life but is not itself influenced by human will or behavior. No matter what you do, the same things will happen to you. … The truth is, however, that one’s fate as a particular outcome is often determined by what one does, even though actions, along with one’s desires and beliefs, are themselves determined.”

Justin borde tänka om men, förstås, fortsätta vara glad över sin talang, även fast det inte är menat att han ska ha den.

Niclas Berggren 13:10 den 22 June 2008

Tyfonen och gud

Apropå tyfonen som orsakade 800 människors död i Filippinerna, så formulerar professor Peter Singer kort och koncist ett klassiskt och starkt argument mot den kristne gudens existens:

Do we live in a world that was created by a god who is all-powerful, all-knowing, and all good? Christians think we do. Yet a powerful reason for doubting this confronts us every day: the world contains a vast amount of pain and suffering. If God is all-knowing, he knows how much suffering there is. If he is all-powerful, he could have created a world without so much of it – and he would have done so if he were all good.”

Han granskar även de svar kristna brukar ge — som att vi har fri vilja, som att lidande är ett gudomligt straff, som att lidandet inte spelar någon större roll och som att vi inte kan förstå Jahve — och finner dem (rätteligen) undermåliga.

Niclas Berggren 14:19 den 17 June 2008

Ska staten påverka lyckans grunder?

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

Niclas Berggren 9:24 den 16 June 2008

Filosofi i Fantomen

Igår kväll läste jag Fantomen (nr 1/1982), där bl.a. följande dialog utspelades mellan en djungelguide och en upptäcktsresande doktor:

Frågan är hur den gode doktorn hade tänkt sig kunna bevisa att Fantomen inte existerar. Det går förstås inte i praktiken. Vad han däremot skulle kunna bevisa är motsatsen, dvs. han skulle kunna falsifiera djungelguidens sats ”Alla människor som existerar är ~Fantomen” (där ”~” är en negation).

Detta får mig att tänka på Karl Poppers falsifierbarhetskriterium (som för övrigt har diskuterats på Ekonomistas). Popper har ett känt exempel med svanar. Det går inte att bevisa att alla svanar är vita (att alla människor är ~Fantomen) men det går att bevisa att alla svanar inte är vita om en svart svan hittas (att alla människor inte är ~Fantomen om Fantomen hittas). Universella satser kan falsifieras, men icke-existens kan i praktiken inte bevisas.

Niclas Berggren 14:39 den 13 June 2008

Eva Dahlgren kan moral

Kan man vara moralisk utan (tro på) en gud? Eva Dahlgren:

”Skulle alla fördämningar släppa för att man inte har Gud? Skulle man bli pedofil, döda sina föräldrar, råna och bedra? Mina moraliska värderingar kommer inte från gud utan är en utveckling av insikten jag fick som barn. Att jag är en egen människa. Och att du också är det.”

Evas syn finner stöd i Marc Hausers forskning.

Niclas Berggren 15:55 den 12 June 2008

Postmodernt perspektiv

Igitur talar och Nonicoclolasos lyssnar:

”Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma.”

Niclas Berggren 9:55 den 11 June 2008

Hjärnforskning och fri vilja

Är inte ett nödvändigt villkor för fri vilja att vi i vår hjärna överväger olika alternativ och medvetet väljer det vi tycker bäst om? I så fall tycks ny hjärnforskning kunna underminera tron på en fri vilja:

”There has been a long controversy as to whether subjectively ‘free’ decisions are determined by brain activity ahead of time. We found that the outcome of a decision can be encoded in brain activity of prefrontal and parietal cortex up to 10 s before it enters awareness. This delay presumably reflects the operation of a network of high-level control areas that begin to prepare an upcoming decision long before it enters awareness.”*

Det finns förstås filosofiska argument för varför vi inte har en fri vilja (se t.ex. Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins), och även om ovan refererade experiment indikerar (och kanske är tillräckligt för att fastslå) att de filosofiska argumenten är korrekta, är experimentets resultat inte nödvändigt för att etablera den slutsatsen. Ty även om beslut fattas när vi är medvetna om dem är det fortfarande så att vi inte kan fatta några andra beslut än dem vi faktiskt fattar, eftersom ingen är orsak till sig själv. Att vi inte är medvetna om hela den kausala kedja som får oss att välja det ena framför det andra är i sig inte ett argument för att en sådan kausal kedja inte existerar. Genom filosofisk analys kan vi inse att en sådan kedja existerar och att våra psykologiska inklinationer nog inte är särskilt pålitliga.

_______________________________________

*Se även denna populära sammanfattning. Tack till Pekka för länktips.

Niclas Berggren 7:34 den 9 June 2008

Kan vi lita på våra kunskaper?

Ibland är kristna tänkare intressanta. Den kristna filosofen Alvin Plantinga har ett argument i sin bok Warrant and Proper Function som jag finner stimulerande. Det säger i korthet följande:

Sannolikheten för att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen är låg om evolutionen har gett upphov till människans kognitiva förmåga (E) och om det inte finns någon gud (N).
Om man därför tror E&N bör man inte tro att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen.
Men om man inte tror att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen, bör man inte tro något alls.
Om man tror E&N bör man inte tro E&N (dvs. E&N är självmotsägande).

Ergo bör man inte tro E&N.* Den första premissen motiverar Plantinga på följande sätt:

The problem begins in the recognition, from this point of view, that the ultimate purpose or function of our cognitive faculties, if they have one, is not to produce true beliefs, but to promote reproductive fitness. What our minds are for (if anything) is not the production of true beliefs, but the production of adaptive behavior. That our species has survived and evolved at most guarantees that our behavior is adaptive; it does not guarantee or even suggest that our belief-producing processes are reliable, or that our beliefs are for the most part true. That is because our behavior could be adaptive, but our beliefs mainly false.”

Argumentet som sådant håller inte, vilket visas i en nätt sannolikhetsteoretisk analys här. Men det kan ändå ligga något i premiss 1. Vi har de kognitiva förmågor vi har, dessa är inte perfekta och vi bör alltid vara medvetna om att de har sina begränsningar. Det är också den hållning som i regel präglar vetenskaplig (till skillnad, ofta, från politisk och religiös) verksamhet.

_____________________________

*Argumentet utvecklas, förutom i kap. 12 i boken, även här och här.

Niclas Berggren 8:17 den 8 June 2008

Expert som vet sina gränser

Jag läste nu på morgonen en intervju med Michel Foucault.* Han fick en fråga, varpå följande yttrades:

M.F. On this question I have absolutely nothing to say. ‘No comment.’

J.O’H. Does this mean that you think the question is unanswerable, or bogus, or does it simply not interest you?

M.F. No, none of these. I just don’t believe in talking about things that go beyond my expertise. It’s not my problem, and I don’t like talking about things that are not really the object of my work. On this question I have only an opinion; since it is only an opinion, it is without interest.

J.O’H. But opinions can be interesting, don’t you agree?

M.F. Sure, I could offer my opinion, but this would only make sense if everybody and anybody’s opinions were also being consulted. I don’t want to make use of a position of authority while I’m being interviewed to traffic in opinions.”

Jag imponerades mycket av denna återhållsamhet och demonstration av vishet — att vara medveten om sin egen begränsning och att låta denna medvetenhet styra ens yttranden.

______________________________

*Intervjun utfördes av James O’Higgins, och citatet är från s. 142 i Foucault, Michel (1994). Ethics: Subjectivity and Truth. New York: The New Press.

Niclas Berggren 8:35 den 7 June 2008

Lektion om moral från oväntat håll

Psykopater kan lära oss något viktigt om moral. Närmare bestämt att moraliska bedömningar grundas i känslor, inte i förnuftsmässigt resonerande.

Detta är vad professor Shaun Nichols argumenterar för i en innovativ analys. Han går igenom forskning om psykopater för att identifiera vad det är som gör att de inte delar de flesta människors moraliska bedömningar och därför ofta skadar andra:

Recent research indicates that there is a salient psychological difference between psychopaths and the other groups, but it’s not a difference in rational capacities. Rather, it’s a difference in affective response.

Att psykopater gör annorlunda moraliska bedömningar beror alltså inte på att de har en oförmåga att resonera på rätt sätt och inte heller på att de inte kan sätta sig in i andras situation — i själva verket är det något de är mycket skickliga på, vilket används för manipulation.

Slutsatsen är att de som försöker hävda att en objektiv moral existerar och att den rationellt kan identifieras åtminstone i den senare delen tycks ha fel. Vi har olika moraliska värderingar därför att våra känslor ser olika ut, inte därför att vi har tänkt olika hårt och djupt. Om vi är oeniga om vad som är rätt och fel implicerar det, enligt A. J. Ayer, att den konflikten inte går att lösa med argument.

Niclas Berggren 9:14 den 4 June 2008

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Niclas Berggren 22:40 den 3 June 2008

Brott och straff

Om straff inte hade någon effekt på brottslighet, varken genom inlåsning av skurkar, genom behandling av skurkar, eller genom en avskräckande effekt, skulle jag då vara för straff? Nej, eftersom det enda kvarvarande motivet för straff vore vedergällning, ett motiv som jag förkastar på filosofisk grund.

Mina två kommentatorer Peter och Jakob (se länk i föregående stycke) menar, om jag förstår dem rätt, att straff de facto inte har någon effekt på brottslighet och att det enda skälet till straff därför är vedergällning eller, rättare sagt, att allmänheten vill ha vedergällning och att vi därför, för att undvika mobb-rättvisa, måste straffa brottslingar ändå.

Men stämmer detta verkligen? Jag förhåller mig mycket tveksam. Det finns ett antal empiriska studier som indikerar en negativ relation mellan straff och brottslighet. Professor Alex Tabarrok sammanfattar:

We now know that the average citizen was right and the criminologists and sociologists who argued that ‘deterrence doesn’t work’ were wrong. Deterrence works. New consensus is based on better, more credible, more convincing empirical techniques.

Några exempel på studier som visar att straff har en avskräckande effekt:

En studie finner att ungdomsbrottsligheten i USA ökade kraftigt under ett par decennier och att sänkta straff, och den minskade avskräckande effekt detta medförde, kan förklara ca 60 procent av denna ökning.
En studie finner att ökat antal poliser (vilket implicerar en högre sannolikhet att åka fast) samt en ökning av fängelsepopulationen bidrog till minskad brottslighet i USA.
En studie finner stöd för att straff har en avskräckande effekt i Californien.
En studie finner att både straffets längd och implementeringssannolikhet avskräcker brottslighet (i synnerhet implementeringssannolikheten).
En studie finner att fängelselivets hårdhet inverkar negativt på brottslighet i USA.
En studie finner likaså att straffets längd och sannolikheten att fångas minskar egendomsbrottsligheten i Australien.
En studie finner att straff har en avskräckande effekt på brottslighet i Australien.
En studie finner att antalet poliser har en negativ effekt på brottslighetens omfattning i Washington, D.C.
En studie finner att våld bland fotbollshuliganer i Stockholm påverkas negativt av antalet poliser.

Dessa studier indikerar att tvärsäkra påståenden om att straff (deras längd och implementeringssannolikhet) inte har en preventiv effekt och en reducerande effekt på brottslighet inte är helt trovärdiga. Det gör att straff går att försvara utan att hänvisa till hämndbegär.

Niclas Berggren 8:14 den 3 June 2008

Djärv konst utmanar

Jag föraktar lite smått en konventionell syn på konst. Inte främst för dess innehåll — jag accepterar, i enlighet med devisen att var och en blir salig på sin fason, att andra tycker om lättsmälta, melodiska kompositioner och tavlor med harar i snö, gråtande barn eller fartyg på böljan den blå — utan för dess intolerans. Den förkastar allt vid vilket den inte är van. Dess förespråkare säger ofta och utan eftertanke: ”Men det där är ju inte konst! Bort det!”

Jo jo. Men Witold Gombrowicz står för något annat (Dagboken 1—3, s. 288):

Alltså kan och måste konsten även rubba verkligheten, sönderdela den i dess beståndsdelar och av dem bygga nya absurda världar — ett godtycke bakom vilket det finns en fördold lag, rubbandet av meningen har sin mening, det vanvett som förstör vår yttre mening leder oss till vår inre mening. Och drömmen blottlägger idiotin i kravet från somliga alltför klassicistiska sinnen att konsten måste vara ‘klar’. Klarhet? Konstens klarhet är nattens och inte dagens. Konstens klarhet är som ljuset från en ficklampa, det röjer ett föremål i mörkret och försänker resten i ett ännu bottenlösare mörker. Utanför sin ljuskägla ska den vara mörk som Pythisans tal, ha beslöjat ansikte, vara halvkväden, skifta i betydelsernas mångfald, nå längre än varje enskild betydelse. Klassisk klarhet? De gamla grekernas klarhet? Om ni tycker det är klart så är ni blinda. Gå och se på den mest klassiska Venus mitt på blanka eftermiddagen med oförvillad blick och ni upptäcker den svartaste natt.

Via Gustav Bonds finner jag en särskilt lämplig illustration av rikedomen i en icke-konventionell konst (och konstsyn): John Cages verk 4’33 för full symfoniorkester:

Niclas Berggren 21:43 den 2 June 2008

Kan hämndbegäret inte tämjas?

Apropå Mat tias Flink och dubbelmord. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig:

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Jakob tycks mena att eftersom det ligger i människans natur att vilja hämnas på någon som beter sig illa, bör lagstiftaren ta hänsyn till detta, vilket implicerar strängare straff, allt annat lika. Men om man som jag anser att människan inte har en fri vilja och att hon därför inte kan hållas moraliskt ansvarig för någon handling, skulle det innebära en kapitulation inför en i grunden primitiv känsla. Som Richard Dawkins uttrycker det:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics.

Så det ligger något djupt otillfredsställande i att acceptera vedergällning som grund för straff.

Men detta kanske är en förhastad slutsats. Ty även determinister som jag accepterar straff för att hålla brottslingar borta från ”vanligt folk” och för att avskräcka från brott. Om straff accepteras av de skälen trots att brottslingar inte är moraliskt ansvariga, varför kan inte straff accepteras utifrån en allmän önskan om vedergällning? Jag tvekar av två skäl.

i) Jag är inte säker på att konsekvenserna är positiva. Jag tror nämligen att det kan vara farligt att bejaka primitiva känslor. Efter att ha läst Njals saga inser jag att ett samhälle som accepterar vedergällning kan råka riktigt illa ut.

ii) Jag tror inte att hämndbegär är helt opåverkbart. I detta ges jag stöd av Joshua Greene och Jonathan Cohen, som i artikeln ”For the Law, Neuroscience Changes Nothing and Everything” skriver:

New neuroscience will change the law, not by undermining its current assumptions, but by transforming people’s moral intuitions about free will and responsibility. This change in moral outlook will result not from the discovery of crucial new facts or clever new arguments, but from a new appreciation of old arguments, bolstered by vivid new illustrations provided by cognitive neuroscience. We foresee, and recommend, a shift away from punishment aimed at retribution in favour of a more progressive, consequentialist approach to the criminal law.

Dvs. jag hoppas och tror att människor kan påverkas så att de inte okritiskt accepterar sina egna hämndbegär.

Avslutningsvis: Om hämndbegär ska accepteras (okritiskt) som grund för straff, vad händer om detta är extremt? Säg att folket kräver tortyr? Om inte det ska accepteras, vem ska avgöra vilka hämndbegär som lagstiftaren ska ta hänsyn till? Och om en avgränsning accepteras, varför inte helt strunta i hämndbegär?

Uppdatering: Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. Och Jonas Vlachos kommer med en som vanligt tänkvärd kommentar.

Niclas Berggren 17:48 den 1 June 2008

Den fria viljans psykologi

Varför tror de flesta människor att vi har fri vilja, dvs. att vi skulle kunna agera på annat sätt än vi faktiskt gör? Professorn i moralpsykologi Shaun Nichols presenterar i ”How Can Psychology Contribute to the Free Will Debate?” bl.a. två i mitt tycke intressanta teorier.

Den första teorin säger att vi tror att vi har fri vilja därför att i) vi anser att vi bör gör vissa, men inte andra, saker, vilket ii) förutsätter att vi kan handla på olika sätt. Nichols skriver:

There is plenty of evidence that even young children think that people ought to behave in certain ways … If children apply some notion of obligation that carries the Kantian implication could have done otherwise (in an indeterminist sense), then the child has the essential ingredients for coming to believe that decisions are not determined.”

Den andra teorin säger att vi lär oss tänka i termer av möjligheter, vilket får oss att tro att en fri vilja existerar. Ofta uttrycker sig föräldrar som om barn har möjlighet att hålla i sig eller att inte hålla i sig för att få dem att undvika att ramla. Det låter då som om de faktiskt i genuin mening kan välja. Nichols skriver:

In short, when we alert our children to risks and opportunities, deterministic explanation is pretty much the last thing on our minds. Or theirs. In this light, it should not be surprising if our notion of possibility fails to be nuanced in a compatibilist fashion.”

Denna forskning illustrerar att våra föreställningar om världen inte behöver följa av en intellektuell övetygelse utan att de kan ha sin grund i olika psykologiska mekanismer. Att tro att fri vilja existerar är inte detsamma som att fri vilja existerar eller att det finns filosofiska argument som fastslår det.

Niclas Berggren 10:16 den 31 May 2008

Ifrågasätt stora tänkare

Jag har tidigare konstaterat att enkla människor har sin charm. Likaså har avancerade människor sina brister, vilket kan vara särskilt viktigt att påpeka, då dessa alltsomoftast har en uppblåst självbild och dessutom inflytande. Witold Gombrowicz tar i Dagboken 1—3 (s. 291) ned dem på jorden:

Kulturens historia visar ett enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett. De stora absurditeterna uttänks inte av dem vilkas förnuft kretsar kring vardagliga spörsmål. Det är inte förvånande att det är just de intensivaste tänkarna som har producerat de största dumheterna …”

Det gäller alltså att ha distans också till ”stora tänkare” och att ha ett skeptiskt sinnelag. Måhända utmärks en riktigt avancerad människa bl.a. av en insikt om sina egna och andras tillkortakommanden och av en förmåga att inte ta livet (inklusive sig själv) på fullt allvar. Gombrowicz igen:

För egen del kan jag inte tänka mig att Sokrates, Spinoza eller Kant var i grunden och uteslutande allvarsamma personer. Jag vill påstå att ett överdrivet allvar är betingat av en överdriven brist på allvar.”

Niclas Berggren 8:46 den 30 May 2008

Djurens lycka

Igår kväll lyssnade jag till professor Peter Singer, som kontrasterade religiös och sekulär etik. Bl.a. kom han in på en av sina favoritfrågor, hur människor behandlar djur. Han citerade Jeremy Bentham:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Jag har, som jag har påpekat tidigare, stor sympati för detta synsätt, men jag är inte säker på att Singers slutsats, att man bör bli vegetarian eller vegan, följer. Det är inte i sig fel att döda, men det är fel att skapa lidande. Därför kan jag tänka mig sträng lagstiftning — betydligt strängare än dagens svenska — som tillförsäkrar djur en riktigt god tid, så länge de lever. Det inkluderar den allra sista tiden före slakt, där många djur idag verkar behandlas illa även i vårt land. Förutom att detta skulle öka djurens lycka verkar en djurintressebaserad hantering i vissa avseenden även bra för oss människor.

Motstånd mot en sådan utveckling kan vara av religiöst slag: att människan tillhör den särskilt utvalda arten homo sapiens som har rätt att förfoga över djuren som hon vill. Eller så kan motstånd grundas i egoism, vana och lättja. Men finns det bra argument mot en djurvänligare linje?

Niclas Berggren 8:37 den 28 May 2008

Objektiv moral är överskattad

Bryan Caplan menar att han inte har någon större nytta av principer i sitt liv:

1. If you’re dealing with reasonable people, Principle rarely comes up because reasonable people can amicably reach good outcomes on a case-by-case basis.
2. If you’re dealing with unreasonable people, Principle is of little help, because unreasonable people … usually stubbornly hew to their own bizarre principles.

Detta får mig att tänka på att många har en övertro på objektiv moral. En vanlig föreställning är att man endast kan påverka andra människor att bete sig ”rätt” genom att hänvisa till en sådan moral. Men Caplans andra punkt är relevant för att visa att detta torde vara en felaktig föreställning.

Ty om man stöter på någon som har en annan moralisk uppfattning än en själv är sannolikheten stor att denne inte alls är intresserad av att ändra uppfattning bara för att man själv tycker det. Antag att man då drämmer till med ”Men min moraluppfattning är objektivt riktig”. Hjälper det? Antingen anser den andre att det finns en objektiv moral eller så anser han att en sådan moral inte finns.

Om han anser att en objektiv moral finns får man anta att han anser att hans egen moraluppfattning är objektivt riktig, varför andras försök att ändra den avvisas. Man skulle kunna tänka sig att två personer som tror att en objektiv moral skulle kunna lösa en moralisk konflikt, men så tycks inte vara fallet. Ty även om en objektiv moral anses existera finns det epistemologiska problem med att fastställa vilken den objektiva moralen är. Om enighet inte föreligger om hur den förmodat objektiva moralen kan fastställas är tro på objektiv moral inte till hjälp för att påverka beteende.
Om han anser att en objektiv moral inte finns imponeras han förstås inte av att någon påstår att hans moraluppfattning är objektivt felaktig.

Det spelar alltså ingen roll om man påstår moralen vara objektiv eller subjektiv. Som Bertrand Russell klargör i sin Nobelföreläsning är moraluppfattningar i själva verket av emotionell karaktär, och ska man påverka dem, oavsett om de kallas objektiva eller subjektiva, måste man påverka personens man vänder sig till grundläggande känslor inför det de moraliska uppfattningarna berör:

All human activity is prompted by desire. There is a wholly fallacious theory, advanced by some earnest moralists, to the effect that it is possible to resist desire in the interest of duty and moral principle. I say this is fallacious, not because no man ever acts from a sense of duty, but because duty has no hold on him unless he desires to be dutiful.

Det är alltså inte bara så att en objektiv moral inte existerar. Den skulle inte hjälpa till att lösa moraliska konflikter ens om den existerade, eftersom det inte skulle gå att fastställa vilken den är.

Niclas Berggren 14:25 den 23 May 2008

Är du libertarian?

I svensk politisk debatt används ofta begreppet ”nyliberal”, men i regel som skällsord utan djupare koppling till politisk filosofi. Vissa vänsterdebattörer etiketterar friskt sådana de ogillar som nyliberaler, oavsett om det rör sig om fascister, konservativa eller liberaler som är aningen mer frihetliga än folkpartiet.

Jag förstår begreppet som synonymt med libertarian. Professor Daniel Klein försöker, i ett kort bidrag till International Encyclopedia of the Social Sciences, klargöra vad libertarianismen handlar om:

From the customs of liberal society and the writings of John Locke (1632–1704), David Hume (1711–1776), Adam Smith (1723–1790), and myriad others, there emerged an ideological sensibility dubious of government activism, leery of collectivist urges, and resistant of nationalistic sentiments. It learned to accept commercial society and cosmopolitanism, and even celebrate them. It maintains a presumption of individual liberty.

Själv kallar jag mig inte libertarian eller nyliberal, mestadels därför att jag inte delar de flesta libertarianers filosofiska utgångspunkter. Jag avfärdar idéer om ”naturliga”, ”mänskliga” eller ”objektiva” rättigheter och är i grunden nihilistiskt, hedonistiskt och konsekvensetiskt orienterad. Men i policyfrågor ligger jag ofta nära libertarianer: på nästan alla områden är jag positivt inställd till en mer begränsad statsmakt än den vi ser idag.

Niclas Berggren 8:53 den 21 May 2008

Etisk kunskap finns inte

Eftersom en objektiv moral inte existerar går det förstås heller inte att införskaffa kunskap om vad som ytterst är rätt och fel att göra. Men som Bertrand Russell utvecklar behöver vi ändå inhämta kunskap för att klargöra hur givna mål (enligt vår egen uppfattning) bäst uppnås:

When I speak of knowledge as an ingredient of the good life, I am not thinking of ethical knowledge but of scientific knowledge and knowledge of particular facts. I do not think there is, strictly speaking, such a thing as ethical knowledge. If we desire to achieve some end, knowledge may show us the means, and this knowledge may loosely pass as ethical. But I do not believe that we can decide what sort of conduct is right or wrong except by reference to its probable consequences. Given an end to be achieved, it is a question for science to discover how to achieve it. All moral rules must be tested by examining whether they tend to realize ends that we desire. I say ends that we desire, not ends that we ought to desire. What we ‘ought’ to desire is merely what someone else wishes us to desire.*

____________________________________

*Russell, Bertrand (1957). ”What I Believe.” I Why I Am Not a Christian and Other Essays on Religion and Related Subjects. London: George Allen & Unwin: 60.

Niclas Berggren 8:43 den 20 May 2008

Drick inte öl

Jag dricker inte öl. Min känsliga tunga kommer inte så bra överens med dryckens beskhet. Men därutöver finns det något i öldrickarmentaliteten som inte passar ihop med min introverta personlighet. Här ligger jag nära Nietzsches syn, såsom den beskrivs av H.L. Mencken:

The days of his youth — of his carefree, merry gamboling — were over. Hereafter he was all solemnity and all seriousness. ”From these early experiences,” says his sister, ”there remained with him a life-long aversion to smoking, beer-drinking and the whole biergemütlichkeit …” He maintained that people who drank beer and smoked pipes were absolutely incapable of understanding him. Such people, he thought lacked the delicacy and clearness of perception necessary to grasp profound and subtle propositions.

Denna syn påminner mig om min vän Ralfs grund för helnykterhet.

Niclas Berggren 8:36 den 16 May 2008

Musikens plats i livet

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

Niclas Berggren 13:24 den 14 May 2008

Flytande moral

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.

Niclas Berggren 8:22 den 12 May 2008

Människan har inget ansvar

En kolumnist i SvD hävdar idag följande:

Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke.

Det finns bara ett litet problem med resonemanget. Människan har inte ett val — något som t.ex. Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins har påpekat. Och har människan inte ett val så har människan heller inget ansvar.

Men resonemanget rymmer inte bara felaktigheter. Det är helt riktigt att man inte ska betrakta Eklund och Fritzl som monster (à la Göran Skytte). Tvärtom kan deras handlingar principiellt förstås vetenskapligt: handlingarna är ett resultat av arv och miljö i kombination och kunde inte inte ha hänt, givet faktiskt arv och faktisk miljö. De betedde sig såsom deras impulser bjöd dem. Våra impulser är sedan sådana att vi finner handlingarna extremt upprörande, och därför vill vi straffa ”de onda”.

Så ska man inte straffa? Jo, det ska man, vilket Dawkins utvecklar på länken ovan, men inte därför att mördarna är onda, därför att de har förtjänat det eller för att de är ansvariga för sina handlingar. Utan därför att det blir ett bättre, lyckligare och mer välmående samhälle om personer som upprör oss hålls borta från andra, om de genom behandling kan fås att bete sig ”bättre” framöver och om andra avskräcks genom deras straff.

Man kan alltså se på frågan om ansvar på två nivåer. I egentlig mening har ingen ansvar, men som SvD-kolumnisten kan vi betrakta dem som ansvariga. Det är en fiktion, men en nyttig sådan.

Niclas Berggren 16:36 den 9 May 2008

En hedonist har talat

Samuel Baulder:

Alla djur, utom människan, vet mycket väl att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.”

Niclas Berggren 8:40 den 7 May 2008

Peter Singer till Stockholm

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet ”Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

Niclas Berggren 20:29 den 6 May 2008

Det finns ingen gud

22 000 har dött i Burma av cyklonen .

Niclas Berggren 10:55 den 28 April 2008

Boktips: Du store Gud?

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Niclas Berggren 22:20 den 23 April 2008

Jurist med insikt om moral

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att ”moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Niclas Berggren 7:14 den 23 April 2008

Hjalmar Söderberg, postmodernist

Varför inte säga det rent ut: Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter.

Niclas Berggren 22:16 den 21 April 2008

Akademiskt bråk

Visst kan man se på världen på väldigt olika sätt i den akademiska världen. Ofta föraktas och förtalas forskare i andra ämnen än det egna. Så verkar det ha varit redan på Strindbergs tid — eller vad sägs om detta härliga käbbel i Ett drömspel?

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanningen är aldrig farlig.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Vad är sanning?

DEKANUS FÖR JURIDISKA FAKULTETEN
Det som kan bevisas med två vittnen.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Med två falska vittnen kan allting bevisas – för en lagvrängare.

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv … Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Den enda vetenskapen är naturvetenskapen, filosofien är ingen vetenskap. Det är bara tomma spekulationer.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
[till Teol.] Du säger bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
[till Medic.] Du säger bravo, du, som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Dumbom!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Åsna!

För övrigt anser jag att de teologiska fakulteterna bör läggas ned. Och att Lordkanslern, som försökte medla i bråket ovan, har en skojig uppfattning om att ha åsikter. Han skulle nog inte ha tyckt vidare bra om att blogga…

LORDKANSLERN
Åsikter! Jag har inga åsikter. Jag är bara tillsatt av regeringen att se efter det ni inte bryter armar och ben av varandra i konsistorium … medan ni uppfostrar ungdomen. Åsikter? Nej, jag aktar mig, jag, för åsikter. Jag hade en gång några stycken, men de blevo genast vederlagda; åsikter bli genast vederlagda – av motståndaren förstås!

Niclas Berggren 8:59 den 20 April 2008

Ska inga normer ifrågasättas?

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som ”reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? ”

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga ”norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att ”norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Niclas Berggren 9:20 den 19 April 2008

Traditioner utvecklas

Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

Idag är äktenskapet långt mer än barnalstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ‘hur det alltid har varit’.”

Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

__________________________________

*Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

Niclas Berggren 15:00 den 13 April 2008

Mänskliga rättigheter existerar inte

Sverige ska finansiera en gästprofessur i ”mänskliga rättigheter” i Kina. Hur ska man se på det?

Som jag har påpekat tidigare anser jag att det inte finns några ”mänskliga rättigheter”, i den mening som oftast avses när begreppet används.* Dvs. jag anser att rättigheter etableras av människor i samspel, i form av konventioner (t.ex. avtal, traditioner och lagar), och de existerar inte oberoende av, eller utanför, detta samspel. Retoriken på området grunder sig, tycks det mig, alltså i en fiktion: att kineser (liksom alla andra människor) redan har ”mänskliga rättigheter” som nu bara ska respekteras av den kinesiska statens maktutövare. Men de har förstås inga sådana rättigheter, eftersom rättigheter i den meningen inte finns.

Detta är emellertid i huvudsak ett terminologisk påpekande – i substantiell mening stödjer jag införandet och upprätthållandet av vissa rättigheter** (därför att jag är övertygad om att mänskligt välmående gynnas därav, inte därför att de är exogent fastställda).

Är det då problematiskt att retoriken bygger på begreppet ”mänskliga rättigheter”? Inte nödvändigtvis. Fiktioner fyller ofta en funktion – i alla fall så länge fiktionen inte genomskådas. Då kan storslagna (men felaktiga) begrepp kanske lättare komma att anammas, jämfört med om mindre storslagna (men korrekta) begrepp nyttjas. Men om kineserna, liksom jag, genomskådar fiktionen och stör sig på dess användande kan begreppet komma att visa sig kontraproduktivt.

______________________________

*Se t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
**I synnerhet rättigheter som skyddar negativ frihet.

Niclas Berggren 7:11 den 11 April 2008

Smarta tål inte oljud

Apropå detta med Glassbilen och kyrkklockor skriver Arthur Schopenhauer följande om oljud i Parerga und Paralipomena (1851), vol. 2, kap. 30, § 378:

The superabundant display of vitality, which takes the form of knocking, hammering, and tumbling things about, has proved a daily torment to me all my life long. There are people, it is true – no, a great many people – who smile at such things, because they are not sensitive to noise; but they are just the very people who are not sensitive to argument, or thought, or poetry, or art, in a word, to any kind of intellectual influence. The reason of it is that the tissue of their brains is of a very rough and coarse quality. On the other hand, noise is a torture to intellectual people.

Niclas Berggren 6:19 den 5 April 2008

Ayn Rand, kompositör

Medan jag i godan ro ser på Så ska det låta, dyker helt plötsligt för mig okänd information upp i rutan. Ayn Rand har varit med och komponerat den härliga gamla slagdängan ”Only You”! Bildbevis:

Det är Linda Bengtzing och Brolle Jr. som framför den stora filosofens musikaliska mästerverk.

Niclas Berggren 15:26 den 2 April 2008

Att bry sig om andra

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

Niclas Berggren 9:44 den 27 March 2008

Att känna skuld

I stort finner jag Ann Heberleins te s rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel ourbehavior. Law accomplishes this primarily through the threatof sanctions if we disobey legal rules. Morality too involvesincentives: bad acts may result in guilt and disapprobation,and good acts may result in virtuous feelings and praise. Thesetwo very different avenues of effect on our actions are examinedin this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av ”egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta ”vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger ”Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Niclas Berggren 0:37 den 9 March 2008

Lag och moral

Sambandet mellan lag och moral är komplicerat och omstritt.* Vissa, som kristdemokraterna Henrik G. Ehrenberg och Dag Kihlström, menar att lagen ibland bör uttrycka vissa moraliska uppfattningar av rent symboliska skäl – lagen sägs ha en ”normerande” roll. Jag ställer mig mycket tveksam till denna syn.

Jakob Heidbrink, juris doktor i Jönköping, för ett mer ingående resonemang om saken och skriver:

Lagar skall vara allvarligt menade och stiftas i medvetenhet om att de utgör en reglering av statens våldsmonopol. Lagar måste, för att vara verksamma, kunna tillämpas. För att kunna tillämpas i ett demokratiskt samhälle måste lagarna vara tydligt utformade och rättssäkra. På alltför många områden där samhällsdebatten blir upprörd – och det gäller för närvarande framför allt sexualbrotten och diskriminering – eftersätts dessa krav. Vi riskerar respekten för lagstiftningen och faktiskt också funktionsdugligheten i det juridiska systemet om vi fortsätter att stifta tämligen innehållslösa lagar som inte kan tillämpas på något juridiskt förnuftigt sätt.”

_____________________________

*Två lästips:
Hart, H.L.A. (1958). ”Positivism and the Separation of Law and Morals.” Harvard Law Review 71(4): 593–629.
Kramer, Matthew H. (1999). In Defense of Legal Positivism: Law Without Trimmings. Oxford: Oxford University Press.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: