Ben Johnson, dopad idrottsman

Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini skriver i DN idag att dopning bör tillåtas:

Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg …: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar – snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa.

Som jag tidigare meddelat har jag samma syn. (Jag vill även tillåta intellektuell dopning.) Men även om jag håller med Tännsjö och Tamburrini om att dagens system är orättvist och mer hälsofarligt än ett system där dopning är tillåten, tycker jag att de inte nog betonar det som jag anser vara det främsta argumentet för en legalisering. Det har filosofisk grund och handlar om att vi inte har en fri vilja.

Om vi inte har fri vilja kan ingen sägas vara förtjänt av att vinna. Att någon föds med bättre gener är inget som i yttersta mening kan utgöra grund för att ta åt sig ära, då det inte bygger på en av en själv orsakad prestation. Utöver gener påverkas idrottsprestationer av träning, kost och utrustning. Men inte heller beslut rörande dessa ting är ytterst orsakade av en själv utan av faktorer bortom ens kontroll (liksom alla val). Därför är inte heller den som tränar mer, äter nyttigare eller har bäst utrustning värd att vinna mer än någon annan. Det finns, så att säga, ingen ”genuin” grund för att anses värd att vinna.

Och därmed är alla grunder lika godtagbara! Om någon vinner pga. bättre gener, pga. bättre skor eller pga. dopning spelar ingen normativ roll. Därför bör alla sätt att påverka prestationer vara tillåtna, givet att de inte hotar hälsan, med det yttersta syftet att roa publiken.