Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).