Rättvisa och orättvisa klyftor

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.