Min syn på optimister

Arthur Schopenhauer i The World as Will and Idea (s. 420):

I cannot here withhold the statement that optimism, where it is not merely the thoughtless talk of those who harbor nothing but words under their shallow foreheads, seems to me to be not merely an absurd, but also a really a wicked way of thinking, a bitter mockery of the unspeakable sufferings of mankind.  

Själv ogillar jag skarpt optimistiska personer — jag kommer att tänka på försäljare, framgångsteologer, pyramidspelsvärvare, kommunikationskonsulter, livscoacher — som kommer med käcka tillrop som trivialiserar tillvaron. Jag finner Schopenhauers indelning korrekt: det finns optimister som är ytliga pladdrare och det finns optimister som inser att grunden för optimism är liten men som ända, i fiktionalistisk anda, talar som om grunden för optimism är stor. De förra — och min känsla är att de flesta optimister tillhör denna kategori — föraktar jag. De senare kan jag stå ut med, men bara en kort stund.