Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.