Något av det jag har svårast för när jag rör mig i det offentliga rummet är barnskrik och barngråt. Jag förundras över hur lugna många föräldrar verkar vara trots detta enerverande oljud, som nästan får mig att bryta ihop. Kan det vara så att de har kommit över Dr. Miles’ Nervine?

Jag är i vilket fall inte den ende som har svårt för oljud. Schopenhauer skriver följande i Parerga und Paralipomena (1851), vol. 2, kap. 30, § 378:

The superabundant display of vitality, which takes the form of knocking, hammering, and tumbling things about, has proved a daily torment to me all my life long. There are people, it is true – no, a great many people – who smile at such things, because they are not sensitive to noise; but they are just the very people who are not sensitive to argument, or thought, or poetry, or art, in a word, to any kind of intellectual influence. The reason of it is that the tissue of their brains is of a very rough and coarse quality. On the other hand, noise is a torture to intellectual people.

Det är en annan teori om varför föräldrar inte verkar nära nervsammanbrott när deras telningar skriker i högan sky. Kanske lika orimlig den som att de har kommit över Nervine. Då återstår frågan hur de härdar ut. I wish to know.