Science fiction-författaren Arthur C. Clarke är död. (Jag skriver dock inte ”R.I.P.”) Science fiction är en litterär genre som aldrig har tilltalat mig det minsta. Det gör däremot Clarkes personliga insikter. Av ett antal citat av honom gillar jag detta bäst:
The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.
Se mer om kristendomens bristfälliga etik här.
Många människor verkar bry sig om utrotningshotade djur. Det gör inte jag, i den meningen att jag inte bryr mig om ifall en viss djurart dör ut. Vad finns det för skäl att bry sig om det? Djurarter kommer och djurarter går. Men de som bryr sig verkar motivera det på ett av två sätt.
Man kan å ena sidan tänka sig att man bryr sig om alla, eller i alla fall vissa, djurarter därför att deras existens ger glädje till människor. Att t.ex. svenskar tycker om att veta att snöleoparder fortfarande existerar anses motivera skyddsåtgärder för dessa djur. Detta synsätt har jag principiell förståelse för, men jag anser det svagt för att motivera kollektiva insatser. Om människor som känner sådan glädje vill satsa resurser för att rädda djurarter får de gärna göra det för mig, men jag vill inte göra det.*
Man kan å andra sidan anse att varje djurarts existens har ett absolut egenvärde, helt oavsett vad människor har för glädje därav. Den senare synen återges i The Economist:
Richard Damania, an economist with the World Bank, says that the reason for saving the snow leopard, say, has nothing to do with market values but reflects intrinsic values, in a similar way to opposition to slavery.
Detta synsätt har jag inte principiell förståelse för. Faktum är att jag inte förstår vad som avses med det. Har varje enskilt djur ett absolut egenvärde? Varje art? Varifrån kommer detta egenvärde? Vem har bestämt att det finns ett sådant? Mystiska gudar? Och är detta egenvärde sådant att det är en moralisk plikt att upprätthålla det, helt oavsett kostnader?
Jag gissar avslutningsvis att de flesta som värnar om varje djurarts fortsatta existens gör det av emotionella skäl och att mer principiella grunder, av de två slag jag kortfattat har nämnt ovan, mest används som rationaliseringar. Detta tror jag eftersom ingen av de två grunderna är särskilt övertygande. Men jag är öppen för ytterligare, goda argument, om sådana finns. Varför ska alla utrotningshotade djurarter bevaras?
__________________________
*En i mitt tycke konstig sak med denna syn är att den verkar diskontinuerlig. Dvs. en djurarts existens värderas mycket högt, men om det finns 100 eller 10 000 exemplar av djurarten när den väl inte är utrotningshotad verkar spela mindre roll. Är det inte bättre ju fler exemplar det finns av alla de djurarter som man anser inte bör försvinna? Bör inte ”djurartsbevararna” verka för att maximera antalet djur av de arter de vill bevara? Om inte, hur kommer de fram till det optimala antalet?
Andrew Sullivan noterar följande i sin viktiga essä ”Unnatural Law: We Are All Sodomites Now”:
It’s worth noting, then, that from the very beginning sodomy and homosexuality were two categorically separate things. The correct definition of sodomy – then and now – is simply non-procreative sex, whether practiced by heterosexuals or homosexuals. It includes oral sex, masturbation, mutual masturbation, contraceptive sex, coitus interruptus, and anal sex – any sex in which semen does not find its way into a uterus.
Och med denna förståelse av begreppet inser man att den ökade acceptansen av homosexuella relationer och handlingar – vilket också inkluderar avskaffandet av sodomilagar runtom i världen, i Sverige 1944 och i USA så sent som 2003 – sannolikt hänger samman med en bredare samhällsutveckling där också synen på heterosexuella handlingar har genomgått en stor förändring.* Fortplantning ses sedan länge inte av breda folklager som ett nödvändigt krav för att en sexuell handling ska vara acceptabel; och preventivmedel har möjliggjort sex utan avkomma som en praktisk möjlighet.
Sullivan, som i uppsatsen främst kritiserar Katolska kyrkans ”naturrättsliga” syn på sex, skriver också:
As a simple empirical matter, we are all sodomites now, but only homosexuals bear the burden of the legal and social stigma. Some studies have found that some 90 to 95 percent of heterosexual couples engage in oral sex in their relationships, similar numbers use contraception, and a smaller but still significant number practice anal sex. We don’t talk about this much because we respect the privacy of intimacy. The morality of sex in today’s West is rightly one in which few public moral judgments are made about any sexual experiences that are private, adult, and consensual. Within these parameters, non-procreative sex is simply the norm.
Det påminner mig om en kalkyl jag gjorde för några år sedan. Antag att en genomsnittlig man ejakulerar tre gånger i veckan från 15 till 75 års ålder. Det ger 9360 ejakulationer. Antag vidare att en genomsnittlig man har två barn och att det krävs 50 ejakulationer för att producera ett barn, dvs. att 100 krävs för två barn. Då kvarstår 9260 ejakulationer som varken har syftat till eller har lett till avkomma, vilket ger en andel på 98,9 procent. Vi är, som sagt, alla sodomiter nu. Och det är i sanning inget att beklaga.
___________________________
*Men alla gillar inte utvecklingen. Särskilt inte kristna.
En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:
Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.
Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.
Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex. Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.
Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.
Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.
Adam Smith i Lectures on Jurisprudence (1978/1762, s 538):
A dealer is afraid of losing his character, and is scrupulous in observing every engagement. When a person makes perhaps 20 contracts in a day, he cannot gain so much by endeavouring to impose on his neighbours, as the very appearance of a cheat would make him lose. Where people seldom deal with one another, we find that they are somewhat disposed to cheat, because they can gain more by a smart trick than they can lose by the injury which it does their character.”
Måhända har en och annan ICA-handlare tagit lärdom. Det kostar att fuska i en marknadsekonomi, i alla fall om man strävar efter långsiktiga relationer med kunder.
Som tur är finns det en lag mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken 6 kap. 1 §):
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Föräldrar har alltså inte rätt att göra vad de vill med sina barn. Men det finns, inte minst i religiösa kretsar, personer som trots det förespråkar aga, i enlighet med bibeln. Så här tycks t.ex. Livets Ords Ulf Ekman ha sagt vid ett besök i USA 1988:
We are facing a trial, and its coming up in December, for instigation to child abuse. Ha, ha, ha. Because you see, in Sweden you are not allowed to spank your kids, so we spank them anyway. You ask my son, he is here, he will tell you. So if the government tells us: You cannot do what’s in this Word, we tell them: ”We’re sorry, we will obey you, but not when it is contradicting to the Word.” So we told them that, and they got very upset. And we just enjoyed it.
Nu visar en studie att barnaga kan ge en oförutsedd bieffekt som Ulf Ekman et alii kanske inte är så förtjusta i:
Researchers have uncovered another damaging consequence of spanking: risky sexual behaviors, or even sexual deviancy, when the child grows up.
Det dröjer sig kvar ett tänkande i etiska frågor som jag starkt ogillar, nämligen att naturlighet är ett nödvändigt villkor för att ett fenomen ska vara moralisk godtagbart. ”Nej, det där är onaturligt” anförs ibland, och implikationen är att det som kommenteras är moraliskt tveksamt.
Men som Eugene Volokh klargör är detta ett icke övertygande argument. Först och främst är det oklart vad som avses med ”onaturligt”. Avses ”finns inte i naturen”? Avses ”är ett resultat av medveten design”? Avses ”görs inte av de flesta människor i ett naturtillstånd”? Avses ”görs inte av de flesta människor idag”? Avses ”bidrar inte till fortplantning”? Eller avses något annat?
Även om begreppet definieras är frågan varför det har normativ tyngd. Är implicerar inte bör. Den som anför argumentet måste förklara hur det ”onaturliga” motverkar något exogent specificerat mål. Men om så sker är frågan vad begreppet ”onaturligt” tillför, ty för en konsekvensetiker är det faktum att ett positivt värderat mål motverkas i sig ett tillräckligt skäl för att anse något icke önskvärt (såvida inte något annat positivt mål gynnas ännu mer därigenom).
När ny reproduktionsteknik, som konstgjord befruktning, diskuteras dyker alltsomoftast påståenden om ”onaturligt” upp. Dagen beskriver hur två personer av samma kön i framtiden sannolikt kommer att kunna skaffa barn med varandra. Är det ”onaturligt”? På vilket sätt då? Och även om det är onaturligt i någon specificerad mening, varför ska vi anse detta ord ha normativ tyngd? Det enda som spelar roll, anser jag, är en bedömning av samlad lycka. Om tekniken möjliggör för fler att få barn förefaller detta, a priori, en god sak, givet att barn bidrar till lycka och givet att det är bättre för ett barn att finnas till än att inte finnas till alls.
Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.
Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:
For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.
Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.
En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:
Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.
Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.
_____________________
*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:
The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.
Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.
Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:
Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.
Ta gärna del av denna snarlika analys.
Rapport berättar om hur stamcellsforskningen ger konkreta resultat:
Ett forskarlag vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är bland de första i världen att behandla foster som lider av den ovanliga skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta. Den drabbade har ett så skört skelett att en hostattack kan spräcka revbenen. De värst drabbade kan få 20-30 benbrott per år, uppger SVT:s Rapport. Forskarna behandlar sjukdomen genom att stamceller från en vävnadsbank tillförs fostret. … Stamcellerna tas från en vävnadsbank som rymmer donerade aborterade foster.”
Jag finner denna utveckling fantastisk. Men man bör inte glömma att det finns grupper som motsätter sig embryonal stamcellsforskning och aborter – t.ex. Katolska kyrkan. Den destruktiva etik denna kyrka företräder behöver tillbakavisas. Hade den fått sin vilja igenom skulle personer med osteogenesis imperfecta inte kunna botas. Redan födda, medvetna människors välmående väger lätt; omedvetna embryon och foster är däremot heliga.
H. L. Menckens träffsäkra definition:
Puritanism: The haunting fear that someone, somewhere, may be happy.
Kristdemokraten Elisabet Lann har skrivit ett inlägg på ledarsidan i Smålandsposten:
När regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen initierar en dialog om förstärkt värdegrund är det respekten för demokrati som lyfts fram. Genom att beteckna vissa värden och ståndpunkter som demokratiska behöver man inte gå djupare i argumentationen om de där värderingarna som ofta har sitt ursprung i religionen. Istället får religionen representera hoten mot demokratin. Den görs synonym med intolerans, inskränkthet och fanatism.
Jag har tre reflexioner.
1. Lann har rätt i att demokrati utgör en diffus värdegrund, men det torde vara ofrånkomligt. Själva begreppet ”värdegrund” är nämligen ytterst oklart. Vad är alternativet till att utgå från demokrati? Ofta föreslås deviser som alla människors lika värde, mänskliga rättigheter etc., vars betydelse är minst lika diffus. Frågan är: behövs en gemensam värdegrund?
2. Om man nu anser att en gemensam värdegrund behövs föreslår Lann religionen som utgångspunkt. Ett katastrofalt förslag! Kristen etik har många defekter och är direkt olämplig som riktmärke. Dessutom identifierar sig allt färre som kristna, vilket Lann själv noterar, vilket gör att en kristen etik skulle vara svår att enas om. Tvärtom tenderar distinkt kristen etik att uppfattas just som inskränkt, vilket inte alls är en bra utgångspunkt för ett gemensamt synsätt.
3. Ett betydligt bättre förslag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s 134):
Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.
Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art, som t.o.m. ska kunna trösta medborgarna vid kriser och problem, som Lann drömmer om. Lämna tröstandet till det civila samhället och inrikta värdegrundstänkandet på en tunn demokratiidé. Nyamko Sabuni tänker rawlsianskt, tycks det, och rätt i denna fråga.
Jag har tidigare klargjort min syn, att kristen etik har en grundläggande defekt i det att den dogmatiskt utgår från en manual som skrevs av gamla män för flera tusen år sedan. Vilka skäl finns att tro att de insåg vilka etiskt relevanta bedömningar som moderna människor bör göra? Det gäller inte minst inom den medicinska etiken, där ny teknik skapar nya situationer att bedöma. Där duger det inte att envist utgå från mantran som att livet börjar vid befruktningen och är okränkbart.
Nu anklagas kristna läkare för att ha motarbetat användning av den nya preimplantatoriska genetiska diagnostiken, PGD, för att förhindra att ett barn med en dödlig sjukdom dör. Tanken i det aktuella fallet är att ta fram flera embryon och välja ut ett med samma vävnadstyp som det sjuka barnet har. När det på det sättet utvalda barnet sedan föds kan det fungera som donator av friska blodstamceller som skulle kunna rädda det äldre, redan existerande syskonet.
Grunden för denna enligt min uppfattning oetiska kristna synen är den dogmatiska uppfattningen att embryon är okränkbara liv och att ingen människa ska komma till för att fylla en funktion för andra. (Som om inte alla barn tillkommer för att fylla en funktion för föräldrarna!) Att genom provrörsbefruktning ta fram flera embryon och sortera bort sådana med icke-önskade egenskaper anses inte acceptabelt. Trots att ett sådant förfarande kan minska förekomsten av plågsamma sjukdomar och rädda liv. Här tydliggörs att det inte är mänskligt välmående utan ”heliga” principer som kommer först.
Tidskriften Axess har religionens återkomst som tema i sitt nya nummer. För en ateist låter detta onekligen obehagligt, men låt mig citera Pippa Norris och Ronald Inglehart i Sacred and Secular: Religion and Politics Worldwide (Cambridge University Press, 2004, s 216–217):
Societies where people’s daily lives are shaped by the threat of poverty, disease and premature death, remain as religious today as centuries earlier. These same societies are also experiencing rapid population growth. In rich nations, by contrast, the evidence demonstrates that secularization has been proceeding since at least the mid-twentieth century (and probably earlier) – but at the same time fertility rates have fallen sharply, so that in recent years population growth has stagnated and their total population is starting to shrink. The result of these combined trends is that rich societies are becoming more secular but the world as a whole is becoming more religious.
Dvs. det finns blandade tecken på religionens återkomst i världen. I fattiga länder är religionen fortsatt stark, men i rika länder fortsätter i allmänhet sekulariseringen. När skribenterna i Axess talar om religionens återkomst i vår del av världen talar de därför snarast om förhoppningar än om en beskrivning av verkligheten.
Själv motsätter jag mig religionens återkomst av två huvudsakliga skäl, väl formulerade av Lord Russell:
The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.
Av någon märklig anledning förespråkar inget politiskt parti att aktiv dödshjälp ska legaliseras. Svenska folket är dock positivt inställda till fenomenet, i synnerhet om det rör sig om obotliga, svåra och smärtsamma sjukdomar:
Enligt Synovate Temos undersökning är det bara 11 procent av svenskarna som anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor.
Själv är jag, uppenbarligen likt många svenskar, enig med Gombrowicz och Singer i denna fråga.
Kdu:s ordförande Ella Bohlin skriver:
Människovärdet måste gälla som övergripande princip på alla politikområden. Människolivet är okränkbart och alla människors har ett lika värde.
Jag är ytterst osäker på vad hon menar.
Om dessa fluffiga begrepp betyder något konkret blir frågan: varför inte använda ett konkret och begripligt språk istället? Men jag anar att fluffigheten inte så lätt låter sig konkretiseras. Det dunkelt sagda är nog, som vanligt, det dunkelt tänkta.
Tidningen Dagen fortsätter sitt motstånd mot en könsneutral äktenskapsbalk genom att hävda följande:
Att den statliga utredaren Hans Regner över huvud taget inte har tagit sig an barnperspektivet i utredningen är en skam som underkänner hela processen.”
Detta är ett vulgärargument som behöver tillbakavisas. Som klargörs i utredningens sektion 2.5 hanteras frågor om barn och föräldraskap i Föräldrabalken, inte Äktenskapsbalken, och reglerna är i stort sett redan likställda mellan par av samma och par av olika kön.* Huvudpoängen är hursomhelst denna: Ingen av dessa regler påverkas av införandet av en könsneutral äktenskapsbalk. Reglerna gäller redan för registrerade partner och deras eventuella barn. Det finns alltså inget barnperspektiv att ta sig an i den fråga Hans Regner har utrett, eftersom ingen regel som påverkar barn skulle ändras vid en reform.
Varför påstår Dagen då det? Det kan bero på okunskap eller på ett medvetet försök att stoppa en reform med ett argument som låter bestickande – vem vill inte tänka på barnen? Men är man intellektuellt hederlig erkänner man att den föreslagna reformen inte alls rör barnen; och vill man inte att homosexuella par ska kunna prövas för assisterad befruktning eller adoption får man kräva en ändring av Föräldrabalken. En sådan ändring kan genomföras nu (med partnerskapslagen) eller senare (med en könsneutral äktenskapsbalk). Frågorna är separata.
Uppdatering: Göran Hägglund (kd) fortsätter att tala om barnen.
_________________________________________
*Den enda skillnaden rör presumtion om föräldraskap, men som Hans Regner klargör har utredningen inte tagit sig an den frågan av en viss anledning:
I direktiven för utredningsarbetet anges uttryckligen att det inte ligger i uppdraget att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn som kommer till genom sådan befruktning. Dessa frågor har nyligen behandlats av en särskild utredning och är föremål för överväganden inom Regeringskansliet.” (s 242; min kursivering)
Dvs. denna fråga avgörs separat, helt oberoende av om det finns en partnerskapslag eller en könsneutral äktenskapsbalk.
I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:
Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.
Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:
Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.
Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om Ui är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U2(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U3(inte existera).
Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U1<U2, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U1 och U3 istället, och eftersom U1 är positivt och U3 noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**
Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.
Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).
_________________________________
*Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.
**Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.
Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:
Ideals are dangerous things. Realities are better.
Vad menar jag då, närmare bestämt?
Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.
Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.
Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.
Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:
När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.
The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”
Oavsett vad man tycker om prostitution och dess legala status tycker jag att det är intressant att fundera på konsekvenser av olika regler på området.
Det finns t.ex. en tjeckisk bordell som tillhandahåller sexuella tjänster gratis. Dock måste man, som besökare, gå med på att låta sig filmas och att filmen läggs ut på nätet, där sedan andra mot betalning kan åse aktiviteterna.
Rent allmänt förefaller legala bordeller av det här slaget kunna utgöra en säkrare arbetsplats för prostituerade än gator och nätet. Inte bara genom att det finns andra i lokalerna; dessutom filmas allt som sker. En annan intressant aspekt gällande klientelet torde vara att det inte lär bestå av män som bedrar sina kvinnor, ty risken att upptäckas måste anses stor.
Se ett tidigare inlägg på liknande tema; och ta en titt på Dolly som bordellmamma.
Bibeln innehåller regler för hur människor ska och inte ska leva tillsammans. Många kristna anser därför homosexuella relationer moraliskt felaktiga, eftersom de menar att bibeln förbjuder sådana, t.ex. i Rom. 1:24–32. (Denna syn kan i och för sig ifrågasättas, men låt oss anta att den är korrekt, för argumentationens skull.) Och det är inte bara så att de begränsar sig till att upprätthålla en sådan syn i sina församlingar – de försöker också påverka lagstiftningen, med syftet att staten inte ska erkänna homosexuella relationer.
Det må så vara. Men om bibeln ska utgöra rättesnöre, hur kommer det sig att dessa kristna inte på samma sätt och med samma energi motsätter sig skilsmässa, såväl i församlingarna som i lagstiftningen? Om man vill bevara äktenskapet förefaller det långt viktigare än att hindra att några tusental homosexuella får gifta sig, och dessutom minst lika angeläget, på biblisk grund.
Låt mig citera Nya Testamentet:
Matt. 5:32: ”Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.
1 Kor. 7:10,11: ”Men dem som äro gifta bjuder jag – dock icke jag, utan Herren; En hustru må icke skilja sig från sin man (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.
Dessa bibelord följs inte strikt av kristna idag, och personer som skiljer sig av andra skäl eller gifter om sig fördöms inte. (Det finns några undantag, som Katolska kyrkan, men mig veterligt försöker den inte påverka lagstiftningen på området.)
Många kristna förefaller alltså vara selektiva i sin bibeltolkning. Det inger inte respekt. Nästa gång du stöter på kampanjen Bevara äktenskapet, fråga vad de gör för att förbjuda skilsmässor i kristna församlingar och i svensk lag. Svaret avslöjar om de verkligen vill bevara äktenskapet (på ett sätt som kan drabba dem själva!), eller om de är ute efter att stigmatisera och exkludera homosexuella.
Om våra moraliska uppfattningar grundar sig i intuitioner som har vuxit fram evolutionärt blir frågan om dessa inte kan ifrågasättas rationellt. Jo, det kan de, menar R. M. Hare i sin strålande bok Moral Thinking: Its Levels, Method and Point. Detta klargörs av Peter Singer, som i sin genomgång av Hares bidrag till filosofin lyfter fram ett av de starkaste bidragen i boken: indelningen av moraliskt tänkande i två nivåer (s 315). I normalfallet kan vi följa våra moraliska intuitioner, men i ovanliga och svåra fall kan vi inte förlita oss på intuitionerna, som har vuxit fram för att vägleda oss i det vardagliga, ordinära livet. Då krävs kritiskt tänkande, som hjälper oss att inse att handlingar som strider mot våra intuitioner kan vara moraliskt riktiga. Hare själv menar att utilitarismen ger moralisk vägledning i sådana fall, men man behöver inte vara utilitarist för att anamma synen att det finns två nivåer av moraliskt tänkande.
Detta är en viktig komplettering till insikten att moral kan förstås naturalistiskt. Förvisso har våra moraliska intiutioner utvecklats i sociala samspel av olika slag, men det är inte säkert att dessa samspel är giltiga eller intressanta i dagens samhälle. Moral för ett tidigt jägar-samlarsamhälle skiljer sig, och bör framförallt i viktiga avseenden skilja sig, från moral i ett modernt samhälle (det Hayek kallade the Great Society) – moralen kan vara atavistisk (vilket Hayek påpekade i uppsatsen ”The Atavism of Social Justice”).
Jag för ett resonemang om detta på s 80–83 i ”Does Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?” och påpekar att man i vissa fall rationellt kan utvärdera och åsidosätta sina känslobaserade intuitioner. Kanske för att man har en känslobaserad intuition att vilja göra det. Ständigt dessa känslor! (För att parafrasera Ture Sventon.)
Är allt tillåtet om det inte finns någon gud? Ivan Karamazov framförde en snarlik hypotes i Dostojevskijs Bröderna Karamzov. Men som Peter Singer och Marc Hauser påpekar i ”Godless Morality” tycks det finnas universella moraliska intuitioner som inte har med religion att göra. Däremot är de förenliga med en naturalistisk förståelse av moralens ursprung:
These studies provide empirical support for the idea that, like other psychological faculties of the mind, including language and mathematics, we are endowed with a moral faculty that guides our intuitive judgments of right and wrong. These intuitions reflect the outcome of millions of years in which our ancestors have lived as social mammals, and are part of our common inheritance.
Det finns också en bok som på ett bra sätt tar itu med missuppfattningen att moral förutsätter religion: Value and Virtue in a Godless Universe av filosofen Erik Wielenberg (Cambridge University Press, 2005). Bokbeskrivning:
Suppose there is no God. This might imply that human life is meaningless, that there are no moral obligations and hence people can do whatever they want, and that the notions of virtue and vice and good and evil have no place. Erik J. Wielenberg believes this view to be mistaken and in this book he explains why. He argues that even if God does not exist, human life can have meaning, we do have moral obligations, and virtue is possible. Naturally, the author sees virtue in a Godless universe as different from virtue in a Christian universe, and he develops naturalistic accounts of humility, charity, and hope. The moral landscape in a Godless universe is different from the moral landscape in a Christian universe, but it does indeed exist. Value and Virtue in a Godless Universe is a tour of some of the central landmarks of this under-explored territory.
Bertrand Russell skriver följande i ”Education and the Modern World”:
The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ’sins’ and others ‘virtue’ on grounds that have nothing to do with their social consequences.
Denna defekt illustreras på ett utmärkt sätt av Jehovas vittnens syn på blod och blodtransfusioner, som är förbjudna. Det är inte mänskligt liv som är det viktiga, det är inte mänskligt välmående som utgör utgångspunkten för den moraliska bedömningen. Det enda som spelar roll är att slaviskt följa (en tolkning av) bibeln, dvs. hur några män idag tolkar vad några andra män skrev ner för tusentals år sedan, oavsett konsekvenser. I sanning ett defekt sätt att ”tänka” i moraliska frågor.
Notera att detta är ett exempel – det principiella grundproblem som Russell identifierar och som illustreras av Jehovas vittnens syn i blodfrågan präglar all kristen etik, ibland med lika hemska och oetiska konsekvenser. Det är dags att klargöra att religion har mycket lite med moral, och en hel del med omoral, att göra.
En tidigare påve, Pius XII, sade följande i ett radiotal 1940:
Århundradets synd är förlusten av känslan av synd.
Detta uttalande är avslöjande. Katolska kyrkan vill att människor ska känna skuld över saker som det inte finns någon rationell orsak att känna skuld över, för att kunna styra och domdera och upprätthålla sin egen makt.
Hela begreppet synd bygger i själva verket på vidskepelse. Självklart kan och ska en modern, upplyst människa inte erkänna begreppet.
Det utgår från den bisarra idén att Jahve skapade två människor, Adam och Eva, som valde att bryta mot hans regler (vilket han, som allvetande, kände till innan han skapade dem och för vilket han själv följaktligen, som allsmäktig, borde klandras; men här uppstår direkt en logisk spänning, ty hur kan någon som är allgod klandras?). Detta kallas synd.
Men inte nog med det. Katolska kyrkan lär att arvssynd existerar, dvs. alla människor föds syndiga på grund av vad Adam och Eva gjorde. (Hur en allgod gud kan straffa alla människor på grund av vad två stycken gjorde är mystiskt. Likaså är det som sagt mystiskt att han ens klandrar Adam och Eva, eftersom han är orsaken till dem och eftersom han kände till deras val på förhand.) Därför behöver alla döpas och bli frälsta, för vilket Katolska kyrkan finns. Se där, vilken smart affärsidé! Man berättar en (motsägelsefull) saga (ty givetvis existerade inte Adam och Eva) som rymmer ett problem – och man erbjuder en exklusiv lösning! Om någon väljer att säga nej till detta erbjudande hamnar denne för evigt i helvetet. ”An offer you cannot refuse,” tycks tanken vara.
Tydligen går människor på denna fasansfulla och groteska saga. Hur kan annars denna otäcka organisation finnas kvar än idag? Dess grundtankar – vari ingår begreppet synd – är förkastliga.
Ett mer utvecklat argument återfinns här.
Min gode vän Karl mejlar mig ett citat av Fernando Vallejo, apropå Rödeby-fallet:
Does it seem improper to you, an old man killing a young one? Of course it does. Everything to do with old age is improper: killing, laughing, sex, and going on living more than anything.
Jag har med andra ord ingen sympati för den dödande 50-åringen. Det förbryllar mig hur många som tar hans parti. (Och jo, jag vet att hans familj trakasserades, men det är ingen ursäkt för att skjuta ihjäl någon.)
Jag är själv mycket lyckligt lottad, i det att jag har en underbar familj på alla sätt och vis. Vi stöttar, hjälper och uppmuntrar varandra i vadhelst vi företar oss och i vadhelst som händer. Men det är viktigt att inte glömma bort att familjen för andra kan vara ett fängelse, en plåga, en destruktiv miljö. Jag påmindes om det när jag igår såg den franska filmen Mon fils à moi i vilken en mor med extremt kontrollbehov driver sin son Julien till förintelsens brant. Utan hejd, och med katastrofala följder. Här kan de beskådas på promenad:
Familjeband är i regel bra, men de bör vara frihetliga till sin karaktär och villkorade. Jag tycker om att så är fallet i Sverige (se figur 1b och figur 1c, som visar familjebandens svaghet i olika länder och regioner, på s. 42–43 i Alberto Alesinas och Paola Giulianos uppsats ”The Power of the Family”). Föräldrar är inte värda respekt om de mentalt eller fysiskt skadar sina barn, och de bör straffas och fråntas vårdnaden i sådana fall.
Uppdatering: Detta är en sajt för ungdomar vars föräldrar inte tillåter dem att leva i enlighet med sin sexuella läggning. Ett hedervärt initiativ.
Den kristna förkunnaren Maria Hallman har skrivit ”boken alla talar om”. Det sägs t.o.m. att alla större universitet har den. Den måste man ju skaffa! Av reklamfilmen att döma verkar den toppen:
När jag hävdade att man inte bör indoktrinera barn i religiösa frågor möttes jag av ett motargument:
Slutsatsen stämmer dock inte, eftersom premiss 2 är felaktig. Det går att förespråka viss typ av påverkan utan att finna all typ av påverkan önskvärd. Sådan påverkan som jag anser falsk och skadlig motsätter jag mig, t.ex. försök att få ett barn att ”bekänna sina synder till Jesus” eller försök att få ett barn att hylla Adolf Hitler. Jag motsätter mig däremot inte alls annan påverkan, t.ex. försök att inskärpa av vikten av att inte lägga handen på en varm spisplatta eller försök att lära ut Bertrand Russells liberala dekalog. De senare (men inte de förra) typerna av påverkan tror jag nämligen gynnar ett barns långsiktiga välmående och lycka.
Jag har noterat samma tankefel som ovan i diskussioner om tolerans och statlig neutralitet. Angående tolerans säger vissa att om man kräver tolerans på ett område måste man själv vara tolerant och själv kräva tolerans på alla områden (om man ska vara konsekvent). Angående statlig neutralitet säger vissa att om man kräver statlig neutralitet på ett område måste man kräva statlig neutralitet på alla områden (om man ska vara konsekvent). Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Tolerans är bra på vissa, men inte på alla, områden; och statlig neutralitet är bra på vissa, men inte på alla, områden; och jag är inte inkonsekvent när jag hävdar det.
Se gärna vidare Karl Poppers ”Paradox of Tolerance” samt mina små texter ”Den missförstådda toleransen” och ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”.
En av mina idoler, Bertrand Russell, har utarbetat tio liberala budord som jag personligen finner betydligt mer inspirerande än den bibliska dekalogen. Låt vara att jag inte håller med om alla punkter till fullo, men en sådan skepticism är i själva verket i enlighet med andan i de liberala buden:
1. Do not feel absolutely certain of anything.
2. Do not think it worth while to proceed by concealing evidence, for the evidence is sure to come to light.
3. Never try to discourage thinking for you are sure to succeed.
4. When you meet with opposition, even if it should be from your husband or your children, endeavor to overcome it by argument and not by authority, for a victory dependent upon authority is unreal and illusory.
5. Have no respect for the authority of others, for there are always contrary authorities to be found.
6. Do not use power to suppress opinions you think pernicious, for if you do the opinions will suppress you.
7. Do not fear to be eccentric in opinion, for every opinion now accepted was once eccentric.
8. Find more pleasure in intelligent dissent than in passive agreement, for, if you value intelligence as you should, the former implies a deeper agreement than the latter.
9. Be scrupulously truthful, even if the truth is inconvenient, for it is more inconvenient when you try to conceal it.
10. Do not feel envious of the happiness of those who live in a fool’s paradise, for only a fool will think that it is happiness.”
Källa: The Autobiography of Bertrand Russell, Volume 3: 1944–1969.
Se också mina tidigare hyllningar till Russell.
Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?
En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.
Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.
Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.
Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?
Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.
Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.
Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?
Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har ”fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.
(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)
Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:
Don’t take anything seriously except happiness.”
Ekonomipristagaren Robert Lucas har följande att säga om omfördelning av inkomster och förmögenheter:
Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.
Denna syn torde i stora drag stämma väl överens med analysen i den nya boken Den kapitalistiska välfärdsstaten av Andreas Bergh, som varmt rekommenderas (främst boken, men även dr Bergh).
Ty Sverige var relativt jämlikt redan före välfärdsstatens omfattande omfördelningsverksamhet.
Ibland påstås att homosexualitet är ”onaturligt” och därmed också omoraliskt. Särskilt personer som influerats av katolska kyrkan och dess s.k. naturrätt tenderar att hävda det. Professor Eugene Volokh granskar detta argument närmare. Slutsats:
Whatever one’s definition of natural, either homosexuality is natural, or it’s [sic] unnaturalness says nothing at all about its propriety.
Varför inte tillåta dopning? Dopning är ett sätt att förbättra sportprestationer – precis som mycket annat som redan accepteras. Det finns inget ”naturligt”, ”okonstlat”, ”ädelt” sportutövande. Alla sportprestationer är en funktion av försök att förbättra resultat, alltifrån kosthållning och träning på hög höjd till ny utrustning. Om det inte är fel att springa fortare genom att använda löparskor istället för att springa barfota, varför är det fel att springa fortare genom att ta ett preparat som förbättar syreupptagningsförmågan? Särskilt när det i praktiken är så att vissa, men inte alla, vågar ta preparaten redan idag, vilket skapar en orättvisa.
Läs också vad Peter Singer har att säga om saken.
Från On Liberty:
The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.
En bok som har påverkat mig mycket är Rethinking Life & Death: The Collapse of Our Traditional Ethics av Peter Singer. Den gör effektivt upp med en förlegad kristen medicinsk etik och lanserar ett djärvt och tilltalande alternativ.
Han presenterar bl.a. ett annorlunda argument för att tillåta aborter. Han börjar med att formulera argumentet mot aborter:
First Premise: It is wrong to take innocent human life.
Second Premise: From conception onwards, the embryo or fetus is innocent, human and alive.
Conclusion: It is wrong to take the life of the embryo or fetus.
Singer konstaterar att de flesta som förespråkar att aborter ska tillåtas attackerar den andra premissen – de försöker hävda att fostret före en viss tidpunkt inte är ”människa” och att det därför, före tidpunkten då det blir ”människa”, kan få dödas.
Men Singer kritiserar övertygande detta synsätt och menar att en rätt till abort istället bör försvaras genom att attackera den första premissen. Det är inte alltid fel att ta oskyldigt mänskligt liv – inte när ”mänskligt” bara förstås som en beskrivning av en medlem av Homo Sapiens. Singer gör skillnad på ”människa” i denna mening och ”person”, som är en rationell och självmedveten varelse. Det är alltid fel att döda en person, men inte alltid fel att döda en människa. Ett foster är inte en person.
Vill du höra hur Lord Russell lät? Det finns ett kort ljudklipp från hans Nobelföreläsning, där han analyserar under vilka betingelser moralregler är effektiva. Inte när de stipuleras utan när de förstås och accepteras som gynnsamma för uppnåendet av mål som individen anser eftersträvansvärda.
Vilken härlig överklassengelska! Vilken insiktsfull klokhet!
Ofta hävdas att de tio budorden utgör en bra grund för etiskt handlande, även i ett modernt samhälle och även om man inte är religiös. Det håller jag och Fredrik Bendz inte med om:
In total, three of the commandments we deem absurd, four possibly OK, and three good. And only in two cases do we consider the commandments relevant for legislation. Consequently, it does not do, in our view, to advance the view that the ten commandments, as a set, are vital for the prevalence of a sound ethics.
Det har avslöjats att vissa av H&M:s kläder är gjorda av bomull som härrör från barnarbete. Bör man därför i protest sluta att köpa dessa kläder? Och bör H&M sluta använda denna bomull? Nej, det finns begränsat vetenskapligt stöd för att sådana åtgärder gynnar barnen i fattiga länder. Tvärtom kan de missgynnas därav.
Nationalekonomen Eric Edmonds konstaterar i en forskningsöversikt om barnarbete att det finns väldigt lite empirisk forskning om vilka effekterna av köpbojkotter är på barnarbetares välfärd. Men han påpekar att det finns klara risker med bojkotter:
The potential for unintended consequence is not limited to consumer boycotts. In general, it is not clear what types of policies these sanctions, threats, or boycotts are trying to affect, and it is hard to distinguish whether they reflect a genuine interest in the wellbeing of children in poor countries or are forms of hidden protectionism with all of these policies. When policies aim to restrict the employment options open to children, they can in turn have a depressive effect on child wages. If bans are not completely successful in eliminating or affecting enforced policies to prevent child labor, they may make child labor worse in two ways. More children may need to work to compensate for lost income, or children may be reallocated to sectors where monitoring is more difficult (see Basu 2005 for a formal discussion). It is not obvious that children are better off working in non-export sectors or underground. Scientific evidence on what happens to children displaced from export sectors is essentially nonexistent even in the most publicized prohibitions on the employment of children owing to the threat of sanctions involving Bangladeshi Garment industry and Pakistani soccer balls (see Elliott and Freeman 2003 for a description of both cases, pp. 112-115). In the case of Bangladesh, some suggest that most displaced child laborers went to work for lower wages in garment factories that did not produce for export while others describe children displaced into prostitution and stone crushing. However, it is unclear on what scale these diversions occur and whether they might be offset by improvements in other children’s lives.
Tills kunskap föreligger om vilka konsekvenserna av köpbojkotter är för barn i fattiga länder, tycker jag att det är försvarbart av H&M att fortsätta sälja, och av konsumenter att fortsätta köpa, produkter med innehåll som härrör från barnarbete. Inte för att barnarbete i sig är bra utan därför att minskad försäljning av barnarbetares produkter riskerar att försämra livet för barnarbetarna.
Jämför med Dr Vlachos analys av rättevisemärkning.
Uppdatering: Läs mer om hemska konsekvenser av välmenande åtgärder i Bangladesh.
En studie indikerar att ökad porrtillgång har kommit till stånd samtidigt som våldtäkterna har gått ner. Abstract:
The incidence of rape in the United States has declined 85% in the past 25 years while access to pornography has become freely available to teenagers and adults. The Nixon and Reagan Commissions tried to show that exposure to pornographic materials produced social violence. The reverse may be true: that pornography has reduced social violence.
En annan studie indikerar att ökad porrtillgång via Internet är relaterad till en minskning av förekomsten av våldtäkter. Utdrag ur abstract:
The arrival of the internet caused a large decline in both the pecuniary and non-pecuniary costs of accessing pornography. Using state-level panel data from 1998-2003, I find that the arrival of the internet was associated with a reduction in rape incidence. … These results, which suggest that pornography and rape are substitutes, are in contrast with most previous literature. However, earlier population-level studies do not control adequately for many omitted variables, including the age distribution of the population, and most laboratory studies simply do not allow for potential substitutability between pornography and rape.
Något för radikalfeminister och kristna porrmotståndare att bita i.
Tintin har länge varit min favoritserie. Nyligen kritiserades särskilt albumet Tintin i Kongo för att vara rasistiskt. Visst ligger det något i det – men jag tillhör dem som inte vill historieföralska utan anser det viktigt att låta litterära verk förbli oändrade – och tillgängliga – även när vi inte tycker om alla delar av innehållet. (Det gäller även Tio små negerpojkar Och så var de bara en och Pippi Långstrump i Söderhavet.)
Till Tintins (eller rättare sagt Hergés) försvar vill jag lyfta fram albumet Castafiores juveler. Där tas fördomar mot romer upp – och de kommer på skam. Kapten Haddock insisterar också på att låta dem bo på en fin äng vid Moulinsart istället för på kommunens soptipp, dit polisen hänvisat dem. En bra motvikt mot Tintin i Kongo, alltså.
Bianca Castafiore är för övrigt i mycket fin form i juvelalbumet, men det är lite si och så med hennes minne. Hon lyckas under kort tid kalla kapten Haddock för följande: kapten Bartock, kapten Balzack, kapten Kappock, kapten Koddack, kapten Mastock, kapten Hammock, kapten Kolback, kapten Karbock, kapten Karnack, kapten Hoklock, kapten Kornack, kapten Hablock, kapten Maggock och kapten Medock.
Ti-hi!
Sedan mina tidiga tonår har jag haft Dolly Parton som idol. En av hennes mer spektakulära filmroller var som Miss Mona, bordellmamman i Texas som stoppades av en konservativ tv-reporter. Situationen känns aktuell – även om det idag mest är feministiska aktivister som förbudsivrar. Ta en titt. (Känsliga själar varnas!)
Många verkar vara motståndare till eutanasi. Det är inte jag. Jag förstår inte varför många ser döden som så speciell eller farlig. Som Peter Singer tycker jag att det är livets kvalitet, inte livets kvantitet, som ska upprätthållas. Om man lider och vill dö, är det för mig självklart att det inte ska vara straffbart att döda en. Regelverket i Nederländerna är tilltalande.
Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:
Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!
Men för dem som vill leva, glöm inte något livsviktigt.
Så här skrev J.M. Keynes 1938 om Bloomsbury-gruppen:
We entirely repudiated a personal liability on us to obey general rules. We claimed the right to judge every individual case on its merits, and the wisdom to do so successfully. This was a very important part of our faith, violently and aggressively held, and for the outer world it was our most obvious and dangerous characteristic. We repudiated entirely customary morals, conventions and traditional wisdom. We were, that is to say, in the strict sense of the term, immoralists.
Jag är en lugn och balanserad person som sällan blir upprörd. Men när jag ikväll såg filmen La Zona, om en 16-årig fattig kille i Mexiko som efter ett inbrott jagas och mördas av en folkmobb från den rika stadsdelen, blev jag tårögd av upprördhet. En primitiv och icke-human syn på brottslingar låg bakom denna skändliga handling.
Jag tycker precis som Richard Dawkins:
Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.
Jag tänker ibland på mig själv som fiktionalist. Dvs. jag säger och skriver inte alltid det jag innerst inne tror är sant, och jag förespråkar inte att alla alltid ska få reda på sanningen om saker och ting. Liknande tankar återfann jag i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas!
”Du skall icke fråga!” Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. ”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen; då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. ”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. ”Du skall icke fråga!”
Eller tag denna tanke av Doktor Glas:
Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den.
Själv är jag, influerad som jag är av Ayer, inte bunden. Är det bra att andra är det?
Ibland läser man argument som man direkt finner övertygande. Så var fallet när jag för några år sedan läste den engelske filosofen A.J. Ayers bok Language, Truth and Logic, i vilken han argumenterar för den logiska positivismen. Jag fann särskilt hans moralfilosofiska syn inspirerande och i grundläggande delar korrekt. Han skiljer på fakta och värderingar, och värderingar kan man inte enas om via resonemang, utan dessa är emotionellt bestämda. Ett utdrag:
In short, we find that argument is possible on moral questions only if some system of values is presupposed. If our opponent concurs with us in expressing moral disapproval of all actions of a given type t, then we may get him to condemn a particular action A, by bringing forward arguments to show that A is of type t. For the question whether A does or does not belong to that type is a plain question of fact. Given that a man has certain moral principles, we argue that he must, in order to be consistent, react morally to certain things in a certain way. What we do not and cannot argue about is the validity of these moral principles. We merely praise or condemn them in light of our own feelings.
(Stigler och Becker har en annorlunda tolkning av de gustibus non est disputandum, som jag själv dock ser som ett möjligt komplement, snarare än som ett substitut, till Ayers syn.)
Vill man minska antalet aborter förefaller det klokt att arbeta för att tillåta aborter. Men abortförbudsförespråkare är oftast inte konsekvensetiker, varför de antagligen inte kommer att ompröva sin hållning. För dem är det viktigare att det som är ”moraliskt rätt”, dvs. ett förbud, upprätthålls än att målet om så få aborter som möjligt nås.
Den politiska utvecklingen i Pakistan är oroväckande. Men det är också nyhetsrapporteringen i väst, som framställer Benazir Bhutto som en räddande ängel. Som Matt Yglesis påpekar är hon, trots sin tjusiga framtoning, korrupt. 
När läste eller hörde du det i svenska media?
Det har blivit fult att uppskatta mänsklig skönhet i vår viktimologiska kultur – eller åtminstone att uttrycka sådan uppskattning (”du får inte säga att x är vacker ty då blir y, som är mindre vacker, bedrövad”). Illa, ty vad ger större livsglädje än att observera och diskutera skönhet?
Tur att man kan hämta inspiration hos Lord Henry Wotton:
And beauty is a form of genius – is higher, indeed, than genius, as it needs no explanation. It is of the great facts of the world, like sunlight, or spring-time, or the reflection in dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has its divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it. You smile? Ah! when you have lost it you won’t smile. People say sometimes that beauty is only superficial. That may be so, but at least it is not so superficial as thought is. To me, beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.
Intellekt är så överskattat!
Jag besökte nyligen detta policyseminarium. Där argumenterade min vän och kollega professor Panu Poutvaara på vetenskaplig grund för att allmän värnplikt har stora samhällsekonomiska kostnader genom att människor i ett år tvingas försaka alternativ som utbildning och arbete. Intressant nog sa en av kommentatorerna att dessa alternativkostnader inte alls hade beaktats av tidigare utredningar. Vi får hoppas att den aviserade utredningen kommer att lägga vikt vid den forskning som Panu presenterade, vilken alltså talar för värnpliktens avskaffande. Därtill kan läggas ett moraliskt argument: Är det acceptabelt med tvångsarbete, som dessutom drabbar enbart vissa?
Utan att komplicera frågan om den fria viljan för mycket är det väl också uppenbart att vi till en viss del har ett inflytande på vårt öde. Hårt arbete lönar sig osv. Men det handlar ändå mest om tur.
Jag är sympatiskt inställd till resonemanget, men min egen syn är mer utrerad. Efter att ha läst Galen Strawson insåg jag att determinismen är sann, dvs. att inget som händer kunde inte ha hänt och att inget som inte händer kunde ha hänt. Därför skulle jag inte säga att det handlar om ”tur” hur man har det i livet – i själva verket har man det på det enda sätt som var möjligt.
Men oavsett hur man uttrycker sig spelar ändå incitament stor roll för hur människor beter sig. Att vissa har det bättre än andra är inget de har gjort sig förtjänta av, i någon fundamental mening, men att hårt arbete och annan produktiv verksamhet tillåts löna sig torde gynna de allra flesta och kan därför försvaras (konsekvensetiskt).
Jag tycker att Bertrand Russell är en av de största tänkarna någonsin. Tag t.ex. detta citat från ”On the Value of Scepticism”:
When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.
Eller tag detta citat från ”Education and the Modern World”:
The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ‘sins’ and others ‘virtue’ on grounds that have nothing to do with their social consequences. An ethic not derived from superstition must decide first upon the kind of social effects which it desires to achieve and the kind which it desires to avoid. It must then decide, as far as our knowledge permits, what acts will promote the desired consequences; these acts it will praise, while those having a contrary tendency it will condemn.
Right on!
Ekonomipristagaren Gary Becker och hans medförfattare Julio Jorge Elías argumenterar för att ett tillåtande av handel med organ skulle medföra att transplantationsköerna försvinner. Mycket mänskligt lidande skulle därigenom kunna undvikas.
Tyvärr blockeras även svenska beslutsfattare av den märkliga idén att det är moraliskt fel att betala någon för att donera t.ex. en njure. Don Boudreaux skriver om den politiska mekanism som blockerar reformer på området. Alex Tabarrok skriver om det motbjudande i att låta folks känsla av att organhandel är motbjudande styra besluten.
Fastän du inte får betalt – anmäl dig pronto till Donationsregistret.
Nonicoclolasos 
