Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel ”Free to Trust”:

”Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om ”en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

”Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan ”läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i ”The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.