Respekt för transsexuella

Med sedvanlig pregnans skriver Göran Skytte:

”TT är urbilden för journalistisk integritet. De intervjuar en kvinna på Pride. Skriver ‘hon’. Sänder ut intervjun till landets media. Kvinnan protesterar. Hon medger att hon är mantalsskriven som kvinna. Men hon vill betrakta sig som man. TT viker ner sig och ändrar sin text. ‘Hon’ blir ‘han’. Jag ser detta gullande som ett växande medialt problem.”*

Jag anser att det problem som föreligger inte är medialt — utan en brist på förståelse och respekt för transsexuella. Grunden till Skyttes hållning är att han inte förstår och respekterar att individers könsidentitet kan skilja sig från det biologiska könet. När andra visar respekt handlar det i hans sinnevärld om att ”vika ner sig”, att ”gulla” och att orsaka ”problem”. Det ordvalet säger mycket.

Själv förstod jag vad det hela handlade om när jag läste och recenserade professor Deirdre McCloskeys självbiografi Crossing: A Memoir och än mer när jag såg dessa tre filmer, som gullar med personer som fräckt nog insisterar på att ses som flickor:

  • Beautiful Boxer handlar om en thaiboxare som byter kön efter att ha vunnit ihop tillräckligt med pengar.
  • Red without Blue är en amerikansk dokumentärfilm om två tvillingar: Mark är homosexuell medan Claire har bytt kön (hon föddes som pojke).
  • Transamerica visar hur Bree möter motstånd från sin nyupptäckta son och från sina föräldrar då hon möter dem som kvinna. (Dolly Parton skrev låten ”Travelin’ Thru” för denna film.)

I ett tidigare inlägg har jag, utifrån två andra filmer, frågat mig varför könstänkandet är så starkt. Det är en intressant psykologisk fråga varför personer som avviker från normen på detta område ses som så provocerande. Är det så svårt att visa lite respekt?

______________________

*Vad sägs annars om ”hen”?