Niclas Berggren 12:16 den 29 July 2008

Kantkonst

Morris Louis, Alpha Tau (1960—1961), 259,1 x 594,4 cm:

Björn Axén 1:52 den 31 juli 2008

jag gillar konsten du lägger upp
nonicoclolasos 8:28 den 31 juli 2008

Björn: Ah, en frände! De flesta reaktioner jag har fått har annars varit avvaktande, i ett par fall rent avvisande.
Anders B Westin 23:25 den 1 augusti 2008

Niclas
Jag håller med Björn men har ändå inte kommenterat det tidigare.
Jag känner en vänskap med din minimalistiska modernistiska visuella smak. Det finns skönhet och harmoni.

Eftersom jag ändå mer är en ”örats man” och tar in den mesta konstnärliga känslovärlden via musiken har jag lagt märke till att din musiksmak inte i första hand är minimalistiskt modernistisk utan snarare klassisk och traditionell och med tyngdpunkt på det icke instrumentala.

Har jag fattat fel utifrån ett filtrerat urval i dina inlägg.

Att jag frågar beror på ren nyfikenhet. Jag har nämligen inbillat mig att människor är så pass komplexa så att de kan vara extremt ”moderna” i den ena sfären och ganska traditionella i den andra sfären. Om så är fallet så är det intressant att försöka förstå.
Kulturredaktionen i P1 kan tex vara extremt djupsinniga vad gäller det litterära medan musiken ofta får komma på undantag i ”analysen”. har ofta funderat över detta .
nonicoclolasos 10:38 den 2 augusti 2008

Anders: Jo, det vore tråkigt om ens smak helt styrdes av en rigid formel. Själv tycker jag bäst om abstrakt konst men har även en tendens, när det gäller musik, att gilla modern klassisk sådan (jag är mycket förtjust i de ryska komponisterna Prokofiev och Sjostakovitj, t.ex.). Dock tycker jag också mycket om mycket annan musik, närhelst den ger mig glädje. Det kan gälla allt från Mireille Mathieu till Wagner. Men jag strävar efter den rena konstupplevelsen, dvs. jag försöker skala bort oväsentliga referenser till alltför specifika ting och se och höra konsten qua konst.
Anders B Westin 11:03 den 2 augusti 2008

Niklas Tack för ditt svar.

Jag plågar ofta min fru med dessa frågor. Jag lyssnar en hel del på instrumentalmusik medan min fru ständigt föredrar textbaserad musik.
På senare tid har jag försökt begripa genom att ”utsätta” henne för de där musikaliska passagerna då min kropp och själ kommer i självsvängning. Spelat upp och försökt beskriva min känsla och försöka få henne att förstå.
Men hon förstår inte eftersom hon inte upplever skönheten i just denna passage. Det händer ofta. Jag kan då tycka att detta känns trist. Man blir liksom helt ensam med sin känsla. Känslan lever i ett eget universum som jag inte kan dela med henne. Det blir en tomhet.

Men vi delar varandras glädje i vår gemensamma njutning i amerikansk folkmusik och bluegrass. Vi har alla Dolly Partons bluegrassskivor på alla möjliga spelare runt om i hela huset. Jag såg i ett tidigare inlägg på din blogg och vi delade glädjen inför Dolly.

Men spelar jag Peteris Vasks eller något annat modernt instrumentalt då springer hon fort ut på gården eller ner i källaren och så är jag ensam igen.
nonicoclolasos 11:07 den 2 augusti 2008

Anders: Dolly är i sanning en stor källa till glädje! (Häromdagen utgjorde hon för övrigt tema i American Idol.)

Kommentarer är stängda.

Dela: