Det privata livet

Jag är förtjust i Henry James berättelse The Private Life. Den handlar om den kände författaren Clare Vawdrey, som befinner sig med några andra engelsmän på ett schweiziskt hotell. Det konstiga är att Vawdrey är så annorlunda i verkligheten jämfört med sitt sätt att skriva. I skrift uttrycker han sig mästerligt, men i det sociala umgänget är han långt ifrån briljant och inte alls imponerande.

En av de andra gästerna upptäcker dock att det finns två ”Vawdrey”! Den riktige författaren sitter på sitt rum och skriver, medan hans stand-in, som alltså utger sig för att vara författaren, deltar i det social umgänget:

One goes out, the other stays at home. One is the genius, the other’s the bourgeois, and it’s only the bourgeois whom we personally know. He talks, he circulates, he’s awfully popular … for personal relations this admirable genius thought his second-best good enough. It was, no doubt, as society was made, but there was a contempt in the distinction which could not fail to be galling to an admirer. The world was vulgar and stupid, and the real man would have been a fool to come out for it when he could gossip and dine by deputy.

Berättelsen får mig att tänka på två saker:

  1. Att människor ofta framstår väldigt annorlunda i skrift jämfört med IRL. Vissa skriver bra men uttrycker sig stakande och oprecist i socialt umgänge; andra skriver urdåligt men har talets gåva och personlig charm.
  2. Att det vore skönt att ha en stand-in. Jag är relativt introvert och skulle föredra att sitta för mig själv och skriva istället för att delta i allmänt socialt umgänge.