Niclas Berggren 9:37 den 13 August 2009

Vad är gelotofobi?

De flesta förknippar skratt med positiva upplevelser. Men det finns gelotofober, som tvärtom upplever skratt som en mycket obehaglig företeelse:

Gelotophobia may be considered as a specific variant of shame-bound anxiety. It is defined as the pathological fear of being an object of laughter. This fear can be traced back to early childhood experiences of intense and repeated exposure to ”put-down,” mockery and ridicule in the course of socialization. Gelotophobes constantly fear being screened by others for evidence of ridiculousness. Thus, they carefully avoid situations in which they feel exposed to others. Gelotophobia at its extreme, therefore, involves a pronounced paranoid tendency, a marked sensitivity to offense, and a resulting social withdrawal.

Det finns tecken på en relation mellan mobbing och gelotofobi samt mellan tre känslor och gelotofobi:

Gelotophobia is notably related to the interplay of three emotions: fear, shame and the low disposition to happiness.

Gelotofober har ett problematiskt förhållande till humor:

Results showed that gelotophobes are less cheerful and characterize their humor style as inept, socially cold, and mean-spirited. They report less frequent use of humor as a means for coping and indulge less often in self-enhancing and social humor.

Det finns dock ingen relation till IQ; däremot till upplevd IQ:

Taken together the studies show that gelotophobia is not related to intelligence but that gelotophobes tend to have lower self-estimations of their own abilities and underestimate their true ability (i.e., psychometrically measured) by 6 IQ-points.

Själv är jag inte gelotofob – utom möjligen när jag i offentlig miljö befinner mig nära gäng av tonårsflickor som viskar och skrattar sinsemellan. Jag inbillar mig alltid då att det är mig de skrattar åt.

Niclas Berggren 17:40 den 11 August 2009

Politiker med barnsligt ansikte

I ”Appearance DOES Matter”, publicerad i Science, menar Leslie Zebrowitz och Joann Montepare att framgångar i politiska val kan predikteras med hur barnsliga drag politiska kandidater har. De skriver:

Take a look at these two snapshots (see the figure). Which man is more babyfaced? Most viewers would say it’s the person on the right. And that’s the person who lost a 2004 U.S. congressional election to his more mature-faced and competent-looking opponent.

I en ny studie, ”Faces of Politicians”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöker jag och mina två medförfattare Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om denna hypotes stämmer i finska val. Vi finner inte stöd för den:

Recent research has documented that competent-looking political candidates do better in US elections and that babyfaced individuals are generally perceived to be less competent than maturefaced individuals. Taken together, this suggests that babyfaced political candidates are perceived as less competent and therefore fare worse in elections. We test this hypothesis, making use of photograph-based judgments by 2772 respondents of the facial appearance of 1785 Finnish political candidates. Our results confirm that babyfacedness is negatively related to inferred competence in politics. Despite this, babyfacedness is either unrelated or positively related to electoral success, depending on the sample of candidates.

Skönt att höra för politiska kandidater med barnsliga ansikten, måhända. Däremot är det alltså fortfarande så, att personer med barnsligt ansikte uppfattas som mindre kompetenta, vilket ändå kan ge visst smolk i glädjebägaren.

Om någon skulle vilja erhålla hela studien som pdf-fil, går det bra att mejla mig.

Niclas Berggren 8:31 den 10 August 2009

Är vissa mer rationella än andra?

Beteendeekonomen Robert Östling har skrivit en rapport om hur konsumenter bör skyddas, givet att de tenderar att begå misstag. Domare Richard Posner ställer en enkel fråga:

Behavioral economists are right to point to the limitations of human cognition. But if they have the same cognitive limitations as consumers, should they be designing systems of consumer protection?

Se även, på samma tema, inlägget ”Irrationalitet och förbud”.

Niclas Berggren 12:07 den 9 August 2009

Ska man sova på saken?

New Scientist rapporterar om forskning som visar att omedveten bearbetning av beslutsunderlag kan ge bättre beslut:

bmwx5 The ”unconscious thought” theory for making complex decisions was proposed in a 2006 study by Ap Dijksterhuis at the University of Amsterdam in the Netherlands, and colleagues. The team showed volunteers a series of cars and their attributes on a screen, before asking half of them to think carefully about choosing the best car, and the other half to solve anagrams – a distraction technique to allow unconscious processing. Those in the anagram group were more likely to choose the cars with the best attributes, leading the researchers to conclude that it is best to leave tough choices to the unconscious (Science, vol 311, p 1005).

Två nya studier, som tar sin utgångspunkt i Dijksterhuis forskning, visar dock att besluten fattas redan före anagram-uppgiften. Komplexa beslut kan alltså, trots allt, tycks det, fattas omedelbart, utan att beslutsunderlaget behandlas på ett omedvetet plan. Det känns på något sätt tryggt att veta för en rationalist som jag.

Niclas Berggren 12:37 den 6 August 2009

Infantil religion

Sigmund Freud, i Civilization and Its Discontents (1931):

In my Future of an Illusion (1927) I was concerned much less with the deepest sources of the religious feeling than with what the common man understands by his religion – with the system of doctrines and promises which on the one hand explains to him the riddles of this world with enviable completeness, and, on the other, assures him that a careful Providence will watch over his life and will compensate him in a future existence for any frustrations he suffers here. The common man cannot imagine this Providence otherwise than in the figure of an enormously exalted father. Only such a being can understand the needs of the children of men and be softened by their prayers and placated by the signs of their remorse. The whole thing is so patently infantile, so foreign to reality, that to anyone with a friendly attitude to humanity it is painful to think that the great majority of mortals will never be able to rise above this view of life.

Niclas Berggren 12:19 den 4 August 2009

Minska valfriheten

Vem har skrivit följande rader?

Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.

Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?

Se svaret genom att klicka här

Niclas Berggren 18:41 den 3 August 2009

Två personer i en

Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:

Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.

Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.

Niclas Berggren 18:17 den 2 August 2009

Moralpsykologen Nietzsche

Vad får människor att bete sig, och att inte bete sig, på ett visst sätt? Många har fått för sig att de moraluppfattningar man har spelar stor roll. Måhända har de inspirerats av Kants syn på saken:

So on the Kantian view of moral psychology, (1) agents impose moral requirements on themselves, and (2) these self-imposed requirements are motivationally effective.

Problemet är bara att detta synsätt inte stämmer så väl överens med empirisk psykologisk forskning. Den ger istället stöd för Nietzsches moralpsykologiska uppfattning:

Nietzsche and Morality

Nietzsche would say that people do have conscious moral principles but that these principles have only a limited impact on the behaviors they actually end up performing. More typically, people first perform certain behaviors and then develop principles that serve to justify the behaviors they have already performed. The most important factors in the origin of moral behavior are people’s basic psychological and physiological traits; the conscious moral principles largely serve as post hoc justifications for behaviors that would have been performed either way.

Detta är t.ex. intressant med tanke på vissa religiösa personers uppfattning, att människor förfaller till omoral utan religionens moraliska principer. Detta är också i linje med forskningsresultat som visar att människor runtom i världen, oavsett religiös uppfattning, har snarlika intuitioner i centrala moralfrågor.

*Båda citaten kommer från Knobe, Joshua och Leiter, Brian (2007). ”The Case for Nietzschean Moral Psychology.” I Leiter, Brian och Sinhababu, Neil (red.), Nietzsche and Morality. Oxford: Oxford University Press: 83-109.

Niclas Berggren 18:42 den 30 July 2009

Låg Gud bakom dödsbranden?

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Niclas Berggren 8:14 den 21 July 2009

Ånger kan fylla en funktion

Vi har nog alla upplevt ånger. Ånger implicerar att vårt beslutsfattande inte är helt perfekt och att vi begår misstag. Vissa tar det som grund för att föreslå paternalistiska ingrepp i människors valfrihet, där tanken är att människor ska hjälpas att slippa begå misstag och slippa ånger. Är det inte mycket bättre att förekomma misstagen? Måhända, men jag befarar att paternalister har en tendens att underskatta möjligheten att lära sig av misstag. Om man alltid ska beskyddas från livets faror torde ens karaktärsutveckling och förmåga att hantera nya beslutssituationer försvagas — vilket kan göra en verkligt sårbar när man står inför en situation utan skydd från ovan.

Experimentell forskning visar också att människor, benägna som de är att begå misstag och känna ånger, faktiskt förmår att lära av misstag och ånger och bete sig annorlunda i kommande valsituationer. I den nya studien ”Regret Once, Think Twice” sammanfattas den existerande litteraturen på följande sätt:

[W]hen making a choice, people anticipate the experience of regret based on their previous experience of regret relevant to the choice option. This leads to the general conclusion that the impact of experienced regret on subsequent choice is mediated through the anticipation of the experience of regret.

Så jag rekommenderar oss att ta det lugnt trots att människor begår fel. Annars kanske vi får ångra oss.

Se även ”Är ånger ett tecken på irrationalitet?” samt Peter Santesson-Wilsons inlägg ”Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända”.

Niclas Berggren 8:10 den 18 July 2009

Intellektualismens högborg

Välkommen med på gudstjänst hos Kenneth Hagin (i vars bibelskola Livets Ords Ulf Ekman fick sin utbildning). Pastor Hagin inleder med att referera till det tillfälle då de första kristna började tala i tungor. I Apostlagärningarna 2:13 står det:

Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Sedan brakar det loss i församlingen:

Nej då, det finns ingen konflikt mellan ett rationellt, vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron och kristendom.

Tips: Jerry Coyne

Niclas Berggren 8:11 den 17 July 2009

Varför uppfann grekerna gudar?

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

Niclas Berggren 7:49 den 16 July 2009

Menstruation och rasism

Det är inte bara så att menstruationscykeln är relaterad till lägre löner för kvinnor; den tycks också relaterad till inställningen till personer med annan hudfärg. Detta enligt den nya studien ”Race Bias Tracks Conception Risk Across the Menstrual Cycle”, publicerad i Psychological Science:

We examined the effects of changes in conception risk across the menstrual cycle on intergroup bias and found that increased conception risk was positively associated with several measures of race bias.

Är detta ett utslag av ett atavistiskt grupptänkande, som grundas i en (måhända omedveten) föreställning om att det är viktigt att förmera den egna gruppen eftersom den annars hotas av andra grupper?

Niclas Berggren 14:42 den 15 July 2009

Alkoholskatter ignoreras av storkonsumenter

Sverige har höga alkoholskatter – t.ex. beskattas etylalkohol med 501,41 kr per liter ren alkohol. (Hur kom någon fram till de där 41 örena?) Ett argument för sådana skatter är att de kan hjälpa personer med svag förmåga till självkontroll att undvika hög konsumtion med negativa konsekvenser för dem själva och andra. Nu indikerar en ny studie, ”Sin Taxes: Do Heterogeneous Responses Undercut Their Value?”, att alkoholskatter påverkar olika gruppers efterfrågan på alkohol olika:

We recover two latent groups, one is significantly responsive to price but the other is unresponsive. … These results have policy implications. Only a subgroup responds significantly to price. Importantly, the unresponsive group drinks more heavily, suggesting that a higher price could fail to curb drinking by those most likely to cause negative externalities. In contrast, those least likely to impose costs on others are more responsive, thus suffering greater deadweight loss yet with less prevention of negative externalities.

Det verkar alltså som om de som mest skulle behöva hjälp av höga alkoholskatter, för egen och andras skull, är de som minst påverkas av dem i sina konsumtionsbeslut. Utgör detta ett argument mot sådana skatter?

Niclas Berggren 21:45 den 11 July 2009

Paternalism kan minska välfärden

Libertariansk (eller liberal eller mjuk) paternalism har lanserats, främst av Cass Sunstein och Richard Thaler (författarna till Nudge), som ett sätt att vägleda individer att fatta bättre beslut. Skillnaden mot traditionell paternalism är att beslutsfattare erbjuds ett default-alternativ, som gäller om de inte aktivt väljer något annat, vilket innebär att denna typ av paternalism inte eftersträvar ett tvinga någon att välja på ett visst sätt.

Detta kan låta bra, även för en liberalt sinnad person, men en ny studie, ”When Does Libertarian Paternalism Work?”, visar att libertariansk paternalism inte behöver vara välfärdshöjande:

In the face of non-cooperative incentives, libertarian paternalism may induce or worsen externalities that decrease welfare, even though it does not explicitly force people to act in a prescribed manner. In the paper, we analyze a theoretical model to characterize one such distortion: information acquisition and social learning. As Madrian and Shea (2001) demonstrate, default options have information content, which participants may take into consideration when making key decisions. Importantly, this may affect incentives to gather further information, which in turn may alter the success of information aggregation, either through social learning or information sales in the market. We explore when libertarian paternalism is more or less likely to add value given this externality. We show that default options are more likely to improve social welfare when acquiring information is costly, information is not easily shared across individuals, and people are more heterogeneous in their attributes or needs. Based on our model, default options will likely decrease welfare when the government knows less about its constituents, when people are heterogeneous, and when the value at stake in the decision is large.

Med andra ord är det viktigt att beakta effekter av libertariansk paternalism i ”allmän jämvikt”, där de fulla effekterna av åtgärder för att påverka ekonomiska aktörers agerande beaktas. Det räcker inte, för att motivera denna typ av paternalistiska åtgärder, att påpeka att individuella beslutsfattare ibland är irrationella: man måste också visa att åtgärder för att motverka irrationaliteten förbättrar situationen. Carlin et al. klargör att man inte kan utgå ifrån att så är fallet.

Se även ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet” och ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?”.
Tips: Tyler Cowen.

Niclas Berggren 15:37 den 8 July 2009

Beteendeekonomi i välfärdsstaten

Beteendeekonomisk forskning påvisar inslag av irrationalitet i människors beslutsfattande. Till skillnad från traditionell mikroekonomisk teori är en möjlig implikation av dessa resultat att människor kan nå högre nytta genom en mer begränsad valmängd. Mer att välja på är inte alltid bättre.

Scott Beaulier och Bryan Caplan tillämpar i ”Behavioral Economics and Perverse Effects of the Welfare State”, publicerad i Kyklos, denna insikt på en analys av välfärdsstaten och, framförallt, de fattiga som mottar särskilt mycket stöd. De påpekar att mottagare av bidrag tycks mer irrationella än andra. Vad ska man dra för slutsats av det? Bl.a. att:

Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med lägre bidrag.
Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med bidrag med motprestationer.
Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med öronmärkta bidrag, som t.ex. bara kan användas till mat eller hyra, än med kontantbidrag.
Det kan vara bättre för låginkomsttagare med regressiv beskattning av vissa varor (t.ex. cigarretter).

Som forskarna konstaterar:

Most obviously, if government assistance to the disadvantaged amplifies the ill effects of their judgmental biases and self-control problems, it strengthens the case for reducing the size of welfare benefits, limiting their duration, restricting eligibility, and even abolition. The more ”generous” programs are, the more likely they are to harm their ostensible beneficiaries further down the road.

En tillämpning av beteendeekonomisk forskning på välfärdspolitik har lyst med sin frånvaro alltför länge. Har Beaulier och Caplan inte en viktig poäng?

Niclas Berggren 9:02 den 8 July 2009

Statustävlan kan gynna miljön

Robert Frank klankar ned på statustävlan och menar att den ger upphov till välfärdsförluster. Jag har dock anfört att hans analys kan vara missvisande, om det är så att entreprenörer, som skapar ekonomisk utveckling till gagn för de allra flesta, drivs av statustävlan. Till detta kan nu läggas en ny studie, ”Going Green to Be Seen”, accepterad för publicering i Journal of Personality and Social Psychology, som visar att statustävlan kan leda till mer miljövänlig konsumtion:

Why do people purchase pro-environmental ”green” products? We argue that buying such products can be construed as altruistic, since green products often cost more and are of lower quality than their conventional counterparts, but green goods benefit the environment for everyone. Because biologists have observed that altruism might function as a ”costly signal” associated with status, we examined in three experiments how status motives influenced desire for green products. Activating status motives led people to choose green products over more luxurious non-green products. Supporting the notion that altruism signals one’s willingness and ability to incur costs for others’ benefit, status motives increased desire for green products when shopping in public (but not private), and when green products cost more (but not less) than nongreen products. Findings suggest that status competition can promote pro-environmental behavior.

Visst kan statustävlan innefatta negativa konsekvenser, som att människor fås att lägga resurser på onödiga lyxprodukter som de endast köper för att imponera på andra, men analysen är allvarligt ofullständig om statustävlans positiva konsekvenser negligeras. Sådana finns uppenbarligen.

Niclas Berggren 9:00 den 6 July 2009

Självkontrollens betydelse

De flesta har nog hört talas om det experiment med marshmallows som genomfördes av Walter Mischel i slutet av 1960-talet, där barn fick välja mellan att äta en marshmallow direkt eller vänta ett tag och få två. The New Yorker har en fin essä om experimentet, vad det säger om människor och om aktuell forskning som har inspirerats av det. Det centrala budskapet är att en förmåga till självkontroll är mycket viktig för framgång i livet.

Vad avgör graden av självkontroll? En förmåga till ”metakognition”:

Mischel’s conclusion, based on hundreds of hours of observation, was that the crucial skill was the ”strategic allocation of attention.” Instead of getting obsessed with the marshmallow—the ”hot stimulus”—the patient children distracted themselves by covering their eyes, pretending to play hide-and-seek underneath the desk, or singing songs from ”Sesame Street.” Their desire wasn’t defeated—it was merely forgotten. ”If you’re thinking about the marshmallow and how delicious it is, then you’re going to eat it,” Mischel says. ”The key is to avoid thinking about it in the first place.” … ”If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television,” Mischel says. ”And you can save more money for retirement. It’s not just about marshmallows.”

Självkontroll förefaller dessutom viktigare än IQ för akademisk framgång:

She [Angela Lee Duckworth] found that the ability to delay gratification—eighth graders were given a choice between a dollar right away or two dollars the following week—was a far better predictor of academic performance than I.Q.

Mischel menar att metakognition går att lära ut, även om det är oklart hur bestående effekterna av dessa ”mentala tricks” är. Hemmiljö och genetiskt arv kan göra det svårt att långsiktigt påverka sättet att tänka och hantera känslor (något forskningen just nu håller på att försöka utreda).

I och för sig kan man fråga sig vem som är lyckligast: den som lever för stunden eller den som är disciplinerad och framtidsinriktad. Jag skulle tro att den senare är det, så länge disciplin och framtidsinriktning fungerar som medel för att nå lycka längre fram. Det finns dock en typ av människor för vilka disciplin och framtidsinriktning blir mål i sig och som aldrig ger sig själva tillfälle att koppla av att njuta av livet. Lyckan är nog störst på den gyllene medelvägen.

Niclas Berggren 8:52 den 3 July 2009

75 procent rationella

Jag har tidigare skrivit om teorin om rationellt beroende – i samband med spelande och rökning. Tesen är att det inte behöver vara irrationellt att inleda konsumtion av en beroendeframkallande vara, eftersom konsumenter i allmänhet förmår beakta långsiktiga kostnader.

En av teorins upphovsmän, Kevin Murphy, utvärderar i en färsk intervju teorins prediktionskraft i kontrast mot en icke-rationell, myopisk teori, gällande i vilken mån konsumenter av beroendeframkallande varor beaktar framtida priser i sin nuvarande konsumtion:

The myopic theory says there should be a zero. Let’s say as a normalization, the rational addiction framework says you’d get a one; you actually kind of get a number like 0.7 or 0.75. So it’s closer to the rational model than the myopic model, but it’s not a 100 percent victory. It’s a 75 percent victory for the rational model. So it comes out to be a useful model for understanding behavior, but not a perfect model.

I dessa tider av beteendeekonomisk dominans kan det vara värt att påminna sig att teorier om rationella konsumenter inte är utan förmåga att prediktera mänskligt beteende.

Niclas Berggren 8:01 den 1 July 2009

Har individuell irrationalitet överdrivits?

Har beteendeekonomer överdrivit människors irrationalitet? Nya experimentella resultat om benägenheten att göra sig skyldig till det logiska felslut som kallas the conjunction fallacy, och som handlar om att tro att specifika omständigheter är mer sannolika än en allmän omständighet, antyder att så kan vara fallet. I ”On the Conjunction Fallacy in Probability Judgment: New Experimental Evidence Regarding Linda” konstateras följande:

This paper reports the results of a series of experiments designed to test whether and to what extent individuals succumb to the conjunction fallacy. Using an experimental design of Kahneman and Tversky (1983), it finds that given mild incentives, the proportion of individuals who violate the conjunction principle is significantly lower than that reported by Kahneman and Tversky. Moreover, when subjects are allowed to consult with other subjects, these proportions fall dramatically, particularly when the size of the group rises from two to three. These findings cast serious doubts about the importance and robustness of such violations for the understanding of real-life economic decisions.

Slutsatsen i sista meningen tycks mig viktig.

Tips: Overcoming Bias

Niclas Berggren 15:47 den 26 June 2009

Nationalekonomi är inte psykologi

Beteendeekonomi är en populär gren av nationalekonomin för tillfället. Den bör dock inte accepteras okritiskt. I detta års Max Weber-föreläsning, ”Is Behavioral Economics Doomed?”, tar professor David Levine ned beteendeekonomin på jorden lite grann, bl.a. genom att påpeka att nationalekonomi inte är psykologi:

The key difference between psychologists and economists is that psychologists are interested in individual behavior while economists are interested in explaining the results of groups of people interacting. Psychologists also are focused on human dysfunction – much of the goal of psychology (the bulk of psychologists are in clinical practices) is to help people become more functional. In fact, most people are quite functional most of the time. Hence the focus of economists on people who are ”rational.” Certain kinds of events – panics, for example – that are of interest to economist no doubt will benefit from understanding human dysfunctionality. But the balancing of portfolios by mutual fund managers, for example, is not such an obvious candidate. Indeed one of the themes of this essay is that in the experimental lab the simplest model of human behavior – selfish rationality with imperfect learning – does an outstanding job of explaining the bulk of behavior.

Det är alltså inte så att homo economicus är död. Han må behöva kompletteras på en del områden – ingen samhällsvetenskaplig modell är komplett eller perfekt – men i grunden lever han i viss välmåga.

Se även det tidigare inlägget ”Kritik av behavioral economics”.

Niclas Berggren 7:36 den 23 June 2009

Den rationella marknaden

Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Professor John List

Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:

Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.

Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.

Tips: Café Hayek.

Niclas Berggren 18:13 den 14 June 2009

Är två föräldrar bättre än en?

Familjens tillskyndare lyfter ofta fram att barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i genomsnitt utvecklas och mår bättre än andra barn. Detta är en sanning med modifikation. En ny studie, ”Are Two Parents Always Better than One?”, indikerar att om föräldrarna bråkar mycket ger den familjebildningen inte fördelar för barnen jämfört med andra alternativ. Science Daily sammanfattar:

Adolescents tend to fare better — academically and behaviorally — when they live with both biological parents. But when their parents frequently argue, young adults are significantly more likely to binge drink than other teenagers. They also tend to smoke, and their poor school grades are similar to those of their peers who don’t have both biological parents at home.

Det gäller därför att vara nyanserad i synen på olika familjebildningar. Skilsmässa behöver t.ex. inte vara till barnens nackdel i en situation där föräldrarna skapar en konfliktfylld tillvaro för dem.

Niclas Berggren 17:20 den 12 June 2009

Opera som tränger sig på

En man fick sömnproblem efter en operation, eftersom han började hallucinera operor:

Three days after the operation, he began to suffer from near complete insomnia and mentioned only briefly that ”this monkey music” kept him awake. His condition deteriorated and 5 days later he admitted, that he heard complete operas at night from the very first to the last chord, ”and you know how long these operas are”.

”Apmusik”? Nå, jag kan trots allt förstå hans aggression. Inte heller jag skulle vilja överfallas av långa operaverk nattetid.

Niclas Berggren 8:46 den 11 June 2009

Sugen på soma?

I Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:

The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.

Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):

[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.

Javisst! Ett gram soma gör susen.

En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän ”Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.

Niclas Berggren 11:47 den 9 June 2009

Handdukar på hotell

Vi har nog alla sett de små skyltarna på hotellrummen, där vi uppmanas att använda handdukarna mer än en dag av miljöskäl. En ny studie, ”A Room with a Viewpoint”, publicerad i Journal of Consumer Research, visar att det kanske mer är hänsynstagande till sociala normer än hänsynstagande till miljön som får människor att följa uppmaningen:

Two field experiments examined the effectiveness of signs requesting hotel guests’ participation in an environmental conservation program. Appeals employing descriptive norms (e.g., ”the majority of guests reuse their towels”) proved superior to a traditional appeal widely used by hotels that focused solely on environmental protection. Moreover, normative appeals were most effective when describing group behavior that occurred in the setting that most closely matched individuals’ immediate situational circumstances (e.g., ”the majority of guests in this room reuse their towels”), which we refer to as provincial norms.

Ja, människan är ett socialt djur, vilket kan utnyttjas för goda ändamål.

Niclas Berggren 7:18 den 8 June 2009

Längd ger dominans

Vissa människor är socialt dominanta: de tar plats och utövar inflytande på andra, vare sig det sker medvetet eller omedvetet. Hur uppnås och signaleras dominans? I studien ”Dominance Cues in Nonverbal Behavior”, publicerad i Social Psychology Quarterly, undersöks hur kroppar, och hur kroppars förhållande sig till varandra, kan utöva dominans. Närmare bestämt undersöks fem kontrastpar: lång/kort, stående/sittande, fram/bak, höger/vänster samt man/kvinna. Resultaten, som anger de andelar av respondenterna som ansåg de olika fenomenen förmedla dominans, illustreras i denna figur:

Dvs. den dominerande kroppsliga metoden för att signalera dominans är längd. Faktum är att jag själv, likt Bernard Marx i Huxleys roman Brave New World, har en tendens att känna mig underlägsen dem som är längre än jag (187 cm lång). Notera också att långa personer tjänar mer än andra. Är det måhända dags att sätta de långa och dominanta på plats genom en längdskatt?

Niclas Berggren 6:20 den 6 June 2009

Bra att rodna?

Människor har en förmåga att rodna. Charles Darwin kallade detta fenomen för ”the most peculiar and most human of all expressions.” En ny studie, ”The Remedial Value of Blushing in the Context of Transgressions and Mishaps”, publicerad i Emotion, indikerar att rodnandet fyller en social funktion:

rodnande

After reading a vignette describing either a transgression (Experiment 1; N = 66) or a mishap (Experiment 2; N = 62), participants saw pictures of people with or without a blush and rated them on several dimensions (e.g., sympathy, trustworthiness). The results of both experiments supported the hypothesis that blushing has remedial properties. In most instances, blushing actors were evaluated more favorably than their nonblushing counterparts. Although people often consider blushing to be an undesirable response, our results showed that, in the context of transgressions and mishaps, blushing is a helpful bodily signal with face-saving properties.

Jag förvånas inte av resultatet — jag blir också i regel mildare inställd till någon som rodnar, och jag föreställer mig att de som aldrig rodnar är förhärdade brottslingar e.d. Kan detta resultat förklara varför en del kvinnor genom smink imiterar rodnande?

Tips: New York Times

Niclas Berggren 10:53 den 5 June 2009

Belöning på jobbet

belöning

Medaljer har visat sig stimulera blodgivning. Nu visar ny forskning av Bruno Frey m.fl., presenterad i uppsatsen ”What Is an Award Worth? An Econometric Assessment of the Impact of Awards on Employee Performance”, att icke-monetära belöningar av duktiga anställda stimulerar deras produktivitet:

Panel data from the call center of a large international bank allows us to estimate the impact of receiving an award on effort. The performance of winners proves to be significantly higher than that of comparable nonrecipients after the award has been presented. This increase in work effort is sizeable, robust, and not driven by reverse causation.

Jag vill ha en guldstjärna. Då kommer jag att sätta fart!

Niclas Berggren 13:10 den 1 June 2009

Mill var nedstämd

Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:

From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …

johnstuartmill

But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.

Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?

Niclas Berggren 11:38 den 27 May 2009

Manlig och kvinnlig aggression

Jag fann följande resultat om aggression, från studien ”Aggress to Impress”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, intressanta:

For men, status motives increased direct aggression (face-to-face confrontation). Men’s aggression was also boosted by mating motives, but only when observers were other men. For women, both status and mating motives increased indirect aggression (e.g., socially excluding the perpetrator).

Vem kan tveka om att människan är ett djur när man observerar i synnerhet män som börjar bråka i offentliga miljöer? Primitiva impulser tycks ofta styra (det är imponerande att gå emot naturen ibland). En intressant sak är att män vill visa sin status genom aggression. Om man minskar möjligheten att visa status på icke-aggressiva sätt, t.ex. genom positionella varor såsom fina bilar, föreligger inte en risk att hävdelsebehovet i stället tar mer aggressiva former?

Niclas Berggren 8:13 den 24 May 2009

Vad utmärker konspirationsteoretiker?

Tror du att den amerikanska regeringen låg bakom 9/11-dåden? Då kanske du passar in på den psykologiska profil för konspirationsteoretiker som rapporteras i studien ”Unanswered Questions: A Preliminary Investigation of Personality and Individual Difference Predictors of 9/11 Conspiracist Beliefs”, accepterad för publicering i Applied Cognitive Psychology. Dessa egenskaper är typiska:

[B]acking one or more conspiracy theories unrelated to 9/11, frequently talking about 9/11 conspiracy beliefs with likeminded friends and others, taking a cynical stance toward politics, mistrusting authority, endorsing democratic practices, feeling generally suspicious toward others and displaying an inquisitive, imaginative outlook.

Jag är inte en konspirationsteoretiker (trots en viss cynism mot politikens värld). Karl Popper menade att man inte heller bör vara det, eftersom konspirationsteorier i regel inte går att falsifiera, men en annan filosof, Brian Keeley, menar att den viktigaste orsaken att vara tveksam till dem är att de implicerar alltför mycket skepticism:

[W]e ought to recognize such theories as embodying an almost nihilistic degree of skepticism about the behavior and motivations of other people and the social institutions they constitute. To the extent that a conspiracy theory relies on a global and far-reaching doubt of the motives and good will of others, it is akin to global philosophical skepticism. These extreme skeptical stances should be dealt with in the same way. We should be wary of theoretical accounts that expend more energy undermining the epistemic warrant of competing explanations than on generating new, positive evidence.

Niclas Berggren 16:00 den 23 May 2009

En pojke som kissar i sängen

George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

orwell

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you.

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Niclas Berggren 6:44 den 19 May 2009

Ska sport och smink beskattas?

En del varor är positionella, dvs. de eftersträvas inte främst därför att de ger nytta i sig utan därför att de ger nytta genom att man genom dem positionerar sig mot andra människor (som kanske har mindre av varorna i fråga) och får status. Ekonomer som Robert Frank förespråkar (hög och progressiv) beskattning av sådana varor, eftersom de anses leda till välfärdsförluster. (”Skulle inte alla ha det bättre om vi inte köpte så dyra grillar?” etc.) Nå, Robin Hanson ställer en del relevanta frågor till Frank et alii, på basis av en kartläggning av vilka varor som uppvisar positionella drag:

hanson

Since sport effort seems especially positional, should we tax sports, instead of subsidizing them as we often do now? Since education seems to be at least as positional as income, should we drastically reduce educational subsidies, or even tax it? And since government spending seems far more positional than income, shall we greatly reduce our unprecedented levels of such spending? Perhaps Frank would suggest that other compensating side effects justify vast government spending as well as sport and education subsidies. But what about personal beauty, which our evidence suggests is one of our most positional goods? Yes, exercise also improves health, but it is very hard to see any large compensating side effects justifying makeup, hairdressing, and nice clothes. Will folks like Frank at least agree that severely taxing beauty aids is one of the clearest policy implication of our evidence on positional effects?

Ja, vad säger de som vill minska konsumtionen av positionella varor? Ska vi beskatta konsumtion av sport, utbildning och smink hårt? Om svaret är nej pga. kompenserande positiva effekter, kan inte detsamma vara fallet även för den positionella varan inkomst?

Se även blogginlägg på näraliggande teman av Jonas Vlachos, Robert Östling och Jesper Roine.

Niclas Berggren 11:59 den 17 May 2009

Tro på det övernaturliga

Vad förklarar att vissa människor tror på övernaturliga fenomen? Dåliga kunskaper i sannolikhetsteori och en benägenhet att begå det felslut som kallas the conjunction fallacy. I den nya studien ”Paranormal Belief and Susceptibility to the Conjunction Fallacy”, publicerad i Applied Cognitive Psychology, konstateras följande:

Numerous studies have shown paranormal believers misperceive randomness and are poor at judging probability. Despite the obvious relevance to many types of alleged paranormal phenomena, no one has examined whether believers are more susceptible to the ”conjunction fallacy”; that is to misperceiving co-occurring (conjunct) events as being more likely than singular (constituent) events alone. The present study examines believer vs. non-believer differences in conjunction errors for both paranormal and non-paranormal events presented as either a probability or a frequency estimation task. As expected, believers made more conjunction errors than non-believers.

Det verkar med andra ord finnas en koppling mellan förmåga till rationellt tänkande och insikten att det övernaturliga är en fiktion.

Niclas Berggren 19:20 den 12 May 2009

Intelligens ger ekonomisk framgång

Kan intelligens bidra till ekonomisk framgång? I den nya studien ”Cognitive Skills Affect Economic Preferences, Strategic Behavior, and Job Attachment”, publicerad i Proceedings of the National Academcy of Sciences of the United States of America, får vi veta lite mer om den saken:

Economic analysis has so far said little about how an individual’s cognitive skills (CS) are related to the individual’s economic preferences in different choice domains, such as risk taking or saving, and how preferences in different domains are related to each other. Using a sample of 1,000 trainee truckers we report three findings. First, there is a strong and significant relationship between an individual’s CS and preferences. Individuals with better CS are more patient, in both short- and long-run. Better CS are also associated with a greater willingness to take calculated risks. Second, CS predict social awareness and choices in a sequential Prisoner’s Dilemma game. Subjects with better CS more accurately forecast others’ behavior and differentiate their behavior as a second mover more strongly depending on the first-mover’s choice. Third, CS, and in particular, the ability to plan, strongly predict perseverance on the job in a setting with a substantial financial penalty for early exit. Consistent with CS being a common factor in all of these preferences and behaviors, we find a strong pattern of correlation among them. These results, taken together with the theoretical explanation we offer for the relationships we find, suggest that higher CS systematically affect preferences and choices in ways that favor economic success.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att resultat börjar komma som påvisar ett positivt samband mellan genomsnittlig IQ och ekonomisk tillväxt. Forskningsresultat på mikronivå bidrar till att förklara forskningresultat på makronivå (gissar jag).

Niclas Berggren 7:32 den 2 May 2009

Stora siffror ger samarbete

Jag fann studien ”Cognitive Constraints on How Economic Rewards Affect Cooperation”, publicerad i Psychological Science, innovativ och dess resultat överraskande:

dollar

Cooperation often fails to spread in proportion to its potential benefits. This phenomenon is captured by prisoner’s dilemma games, in which cooperation rates appear to be determined by the distinctive structure of economic incentives (e.g., $3 for mutual cooperation vs. $5 for unilateral defection). Rather than comparing economic values of cooperating versus not ($3 vs. $5), we tested the hypothesis that players simply compare numeric values (3 vs. 5), such that subjective numbers (mental magnitudes) are logarithmically scaled.

Supporting our hypothesis, increasing only numeric values of rewards (from $3 to 300¢) increased cooperation (Study 1), whereas increasing economic values increased cooperation only when there were also numeric increases (Study 2). Thus, changing rewards from 3¢ to 300¢ increased cooperation rates, but an economically identical change from 3¢ to $3 elicited no gains. Finally, logarithmically scaled reward values predicted 97% of variation in cooperation, whereas the face value of economic rewards predicted none. We conclude that representations of numeric value constrain how economic rewards affect cooperation.

Själv har jag svårt att tro att jag skulle påverkas av de numeriska värdena på detta sätt; och just nu funderar jag på hur Italiens ekonomiska beslutsfattare och graden av samarbete dem emellan påverkades av övergången från lire till euro. Borde 1€ ha haft ett mycket lägre värde, kanske motsvarande 1 lire eller 1 peseta? Å andra sidan, hur påverkas uppfattningen av kostnader av siffrornas storlek?

Niclas Berggren 11:43 den 28 April 2009

Poetisk nationalekonom

Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.

Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

”A Theory of the Islamic Revival”: ”[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
”Coordination and Culture”: ”[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
”Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: ”[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

Niclas Berggren 7:36 den 27 April 2009

Att ge för att imponera på andra

Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:

I ”Self-Signalling Versus Social Signalling in Giving” rapporteras: ”This provides evidence of social-signaling, but not self-signaling and suggests that giving is largely tied to what it says to others, as opposed to the self.”
I ”Social Image and the 50-50 Norm” rapporteras: ”The hypothesis that people care about fairness does not by itself account for key experimental patterns. We consider an alternative explanation, which adds the hypothesis that people like to be perceived as fair. The properties of equilibria for the resulting signaling game correspond closely to laboratory observations.”

Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.

Niclas Berggren 7:47 den 25 April 2009

Kroppshållningen säger mycket

Jag får ofta ett intryck av en person på basis av kroppshållningen. En ihopsjunken kropp indikerar nedstämdhet och kanske nedtryckthet; en rak kropp signalerar självförtroende och styrka. Nu visar en ny studie att det finns ett samband mellan känslotillstånd och kroppshållning:

In the present study, we examine whether the activation of the specific emotion concepts of pride and disappointment are embodied in the sense that they are accompanied by changes in posture. Participants generated words associated with pride and disappointment while posture height was measured. Results show that during the generation of disappointment words participants decreased their posture height more than when participants generated pride words. This finding suggests that the activation of conceptual knowledge about disappointment can lead to a spontaneous expression of the associated body posture.

När man observerar någon med ihopsjunken kroppshållning kan man t.ex. säga: ”Ryck upp dig! Sträck på dig!”, vilket jag gissar är ganska vanligt, t.ex. vid barnuppfostran och i det militära. Det kan säkert fungera tillfälligt, men med denna ansats missar man det som kan vara en bakomliggande orsak: hur personen mår och känner sig och hur självbilden ser ut. Dessa ting låter sig nog inte påverkas så lätt med käcka tillrop.

Niclas Berggren 16:12 den 21 April 2009

Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending.

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva.

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.

Niclas Berggren 6:23 den 20 April 2009

Ett eller flera jag?

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8):

gombrowicz1

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån.

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är ”jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: ”Ska man avge löften?”

Niclas Berggren 6:12 den 17 April 2009

Är intelligens viktig på arbetsmarknaden?

Vad spelar störst roll för framgång på arbetsmarknaden, intelligens (”cognitive ability”) eller personliga egenskaper som stresstålighet, självdisciplin och social förmåga (”noncognitive ability”)? Det senare, visar en ny studie av Erik Lindqvist och Roine Vestman, ”The Labor Market Returns to Cognitive and Noncognitive Ability”. Genom att använda den noggranna psykologiska utvärdering som äger rum under mönstringen, istället för enkätsvar, som har använts i tidigare studier, finner forskarna följande:

[N]oncognitive ability is a much stronger predictor of employment status than cognitive ability. … Moreover, men with high noncognitive ability have shorter unemployment spells while cognitive ability has no statistically significant effect on the duration of unemployment. … [N]oncognitive ability is a stronger determinant of annual labor market earnings, in particular at the low end of the earnings distribution.

Att vara smart är förstås bra på arbetsmarknaden, men att ha personliga egenskaper av ovan nämnt slag är alltså ännu bättre. En intressant precisering är att betydelsen av intelligens respektive personliga egenskaper skiljer sig åt mellan tre grupper av anställda (chefer, kvalificerad arbetskraft, okvalificerad arbetskraft):

Interestingly, workers in a managerial position have somewhat lower cognitive ability than workers in other qualified occupations, but significantly higher noncognitive ability. … For unqualified workers and managers, noncognitive ability has a significantly higher return than cognitive ability. In contrast, qualified workers in non-managerial positions have similar return to cognitive and noncognitive ability. In essence, we find that noncognitive ability is important regardless of occupation or level of ability, while cognitive ability is important only for workers in qualified occupations.

Om man som kvalifiicerad yrkesmänniska ogillar chefen kan man möjligen trösta sig med att man med ganska stor sannolikhet i alla fall är smartare. Och är man smart och introvert ska man antagligen inte satsa på att nå chefspositioner utan kommer mer till sin rätt på andra kvalificerade positioner.

Niclas Berggren 16:56 den 12 April 2009

Hur reagerar vi på söthet?

Att vara söt kan ha sina fördelar. En ny studie, ”Viewing Cute Images Increases Behavioral Carefulness”, publicerad i Emotion, indikerar att söthet inte bara stimulerar viljan utan också förmågan att ta hand om:

In two experiments, we found that exposure to images of young, cute animals (kittens and puppies) increased performance on a task that demanded extreme carefulness in order to successfully execute finely tuned motor movements … This behavioral shift toward increased carefulness makes sense as an adaptation for caring for small children, and is consistent with the view that cuteness is a releaser of the human caregiving system … Moreover, this finding suggests that cuteness does not just influence one’s willingness to engage in caregiving behaviors but also influences the ability of one to do so.

Om man tänker sig att barn är olika söta, innebär det att vuxnas vilja och förmåga att ta hand om icke-söta barn är mindre? Och om man omges av icke-söta människor, t.ex. på sin arbetsplats eller i grannskapet, innebär det att man blir mindre benägen och förmögen att ta hand om ett barn?

Niclas Berggren 12:37 den 9 April 2009

Jag är vacker när du är full

Alkoholintag har många konsekvenser, en del negativa, en del positiva. Enligt studien ”Alcohol Consumption Increases Attractiveness Ratings of Opposite-Sex Faces” påverkas vår uppfattning av andras skönhet av berusning:

DESIGN: In experiment 1, the faces were rated for attractiveness; in experiment 2, the faces were rated for distinctiveness and in experiment 3, the non-face objects were rated for attractiveness.
METHOD: For each experiment, 118 full-colour photographic images were presented randomly on a laptop computer screen, each remaining until a rating response was made.
FINDINGS: There was a significant alcohol consumption enhancement effect only for attractiveness ratings of opposite-sex faces in experiment 1. This indicates that the opposite-sex enhancement effect is not due simply to alcohol consumption causing the use of higher points of ratings scales, in general.

Vad implicerar resultaten? Främst ger de kanske ytterligare ett skäl för att umgås i sociala sammanhang där andra dricker. Vem vill inte uppfattas som lite vackrare av andra? Forskarna varnar dock för en möjlig negativ effekt: att man tar större sexuella risker när alkohol skapar större attraktion människor emellan. Optimum är kanske därför att andra dricker och att man själv håller sig nykter med full kontroll över vad som sker när andra finner en vacker.

Niclas Berggren 16:20 den 8 April 2009

Den maskerade filosofen

Den franska tidningen Le Monde publicerade mellan 1979 och 1984 intervjuer med ledande intellektuella. I april 1980 var turen kommen till Michel Foucault, men intressant nog valde han att vara anonym. I intervjun utvecklar han varför:

Why did I suggest that we use anonymity? Out of nostalgia for a time when, being quite unknown, what I said had some chance of being heard. With the potential reader, the surface of contact was unrippled. The effects of the book might land in unexpected places and form shapes that I had never thought of. A name makes reading too easy. I shall propose a game: that of the ”year without a name.” For a year, books would be published without their authors’ names. The critics would have to cope with a mass of entirely anonymous books. But, now that I come to think of it, it’s possible they would have nothing to do: all the authors would wait until the following year before publishing their books… If I have chosen anonymity, it is not, therefore, to criticize this or that individual, which I never do. It’s a way of addressing the potential reader, the only individual here who is of interest to me, more directly: ”Since you don’t know who I am, you will be more inclined to find out why I say what you read; just allow yourself to say, quite simply, it’s true, it’s false. I like it or I don’t like it. Period.”*

Denna plädering för att fokusera på idéer, tankar och argument istället för att lägga tonvikt vid de personer, namn och ansikten som framför dem, tilltalar mig mycket. Jag har själv lätt att påverkas av namn — och att ta till mig eller avfärda det som sägs och skrivs på basis av min känsla för personerna bakom. Inte helt tillfredsställande.

Men det finns förstås också tänkbara nackdelar med anonymitet, t.ex. en svårighet för åhörare och läsare att skilja experter från lekmän (om nu expertis ska vägas in när argument beaktas), en minskad lockelse i att utveckla argument om man inte får personligt cred för dem samt en risk för att skribenter beter sig socialt destruktivt. På det hela taget är jag dock för mer anonymitet, för en renare och fräschare analys av idéer och forskningsresultat.

Det finns förresten bra anonyma bloggar. Den bästa: Sloped Curve.

___________________

*Från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 321—323. Borde jag förresten ha presenterat dessa tankar utan att ange deras upphovsman?

Niclas Berggren 13:00 den 5 April 2009

Varför skaffar män fina bilar?

Antagligen därför att kvinnor finner dem mer attraktiva då. En sådan effekt dokumenteras i en ny studie, ”Effect of Manipulated Prestige-Car Ownership on Both Sex Attractiveness Ratings”, som är accepterad för publicering i British Journal of Psychology:

bentley

The present study experimentally manipulated status by seating the same target model (male and female matched for attractiveness) expressing identical facial expressions and posture in either a ‘high status’ (Silver Bentley Continental GT) or a ‘neutral status’ (Red Ford Fiesta ST) motor-car. A between-subjects design was used whereby the above photographic images were presented to male and female participants for attractiveness rating. Results showed that the male target model was rated as significantly more attractive on a rating scale of 1-10 when presented to female participants in the high compared to the neutral status context.

Däremot fann inte män kvinnor i fina bilar mer attraktiva pga. det. Så varför skaffar kvinnor fina bilar?

Niclas Berggren 9:09 den 1 April 2009

Förluster ogillas mer än vinster gillas

Beteendeekonomer har upptäckt att människor i regel är förlustaverta:

One of behavioral economics’ seminal insights is that people value gains differently than losses. Most of us are loss averse, which means we prefer to avoid a loss more than we enjoy the satisfaction of a seemingly equivalent gain (ie. losing $100 hurts more than winning $100 despite the identical value of the money involved).

Detta insåg dock redan Adam Smith. I The Theory of Moral Sentiments (VI.I.7) skriver han:

We suffer more, it has already been observed, when we fall from a better to a worse situation, than we ever enjoy when we rise from a worse to a better. Security, therefore, is the first and the principal object of prudence. It is averse to expose our health, our fortune, our rank, or reputation, to any sort of hazard. It is rather cautious than enterprising, and more anxious to preserve the advantages which we already possess, than forward to prompt us to the acquisition of still greater advantages.

Som Predikaren 1:9 uttrycker det:

Det finns ingenting nytt under solen.

Niclas Berggren 15:49 den 27 March 2009

Hjärnan ger irrationalitet

Keynes menade att många är drabbade av en money illusion, med vilket avses att människor i ekonomiska situationer tenderar att göra olika bedömningar beroende på om belopp uttrycks i nominella eller reala termer. Att denna typ av illusion förekommer är belagt i modern forskning (se t.ex. här och här). En möjlig effekt är att de flesta kontrakt skrivs i nominella termer; en annan att människor i löneförhandlingar kanske nöjer sig med en mindre nominell ökning eftersom de inte beaktar inflationen (se här för en vidare konsekvensanalys).

En ny studie, ”The Medial Prefrontal Cortex Exhibits Money Illusion”, visar att roten till illusionen återfinns i hjärnan:

We used fMRI to investigate whether the brain’s reward circuitry exhibits money illusion. Subjects received prizes in 2 different experimental conditions that were identical in real economic terms, but differed in nominal terms. Thus, in the absence of money illusion there should be no differences in activation in reward-related brain areas. In contrast, we found that areas of the ventromedial prefrontal cortex (vmPFC), which have been previously associated with the processing of anticipatory and experienced rewards, and the valuation of goods, exhibited money illusion.

Jag finner det spännande att ekonomisk, psykologisk och neurovetenskaplig forskning alltmer överlappar varandra och hjälper oss att bättre förstå grunderna för mänskligt handlande.

Niclas Berggren 17:28 den 26 March 2009

Alla dessa gudar

Antag att n gudar har påståtts existera av någon människa. Det ger oss en radvektor A={A₁, A₂, …, A_n} av tänkbara gudar. Där återfinns bl.a. Jahve, Allah, Tor, Shiva, Zeus, Ra, Ganesha, Inti och Jupiter. För de människor som inte ingår i den ateistiska skara som säger att det inte finns skäl att tro att någon av gudarna i A existerar, blir frågan hur det kommer sig att det i regel är så, att enbart en religions gud eller gudar tros existera. Eftersom ingen med full säkerhet kan bevisa att någon gud existerar eller inte existerar, borde varje troende åsätta sannolikheter p₁, p₂, … , p_n, där 0<p_i<1 för varje gud i:s existens. Varje gud borde tillbes och åtlydas i enlighet med den vikt som sannolikhetsfördelningen ger. Om det finns 1000 gudar för vilka sannolikheten för existens är större än noll, bör dessa 1000 var och en ges visst utrymme i den religiösa människans liv, i proportion till sannolikheten för att de existerar (och kanske i proportion till vilka straff som påstås följa av att inte tillbe och åtlyda respektive gud). Varför ser vi inga religiösa som resonerar och beter sig på detta vis?

Niclas Berggren 11:19 den 24 March 2009

Är alla egoister?

I dessa tider av bonusar och finanskris kritiseras ofta affärsmän för girighet och själviskhet. Men är de mer själviska än du, jag och Wanja Lundby-Wedin? Knappast, om man ska tro filosofen Hugh LaFollette. Han menar att en version av idén om psykologisk egoism är korrekt:

The embedded insight in psychological egoism is this: a person will continually engage in an activity only if it has the effect of satisfying what she perceives to be in her self-interest.

Om denna insikt är korrekt följer åtminstone två saker:

Motiv och konsekvenser är två olika saker, och moraliska utvärderingar av ett beteende bör fokusera på de senare, inte de förra. Om alla motiveras av egoism, men om handlingar med egoistiska motiv kan innefatta mer eller mindre goda konsekvenser, är det konsekvenserna som är det viktiga. För mer om detta, se det tidigare inlägget ”Girighet kan vara bra”.
Ska man påverka människors agerande är det i regel inte tillräckligt att klaga på deras egoism utan att, i den mån det är möjligt, försöka påverka dem så att ett visst agerande, som man anser eftersträvansvärt, uppfattas som i linje med det egna intresset. Om sådana uppfattningar ska kunna internaliseras bör de nog förmedlas redan på barnstadiet. Men även utan internalisering kan omfattningen av beteenden med oönskade konsekvenser påverkas, t.ex. genom olika bestraffningsmekanismer (såväl legala som sociala).

Om det föreligger problem med bonusar etc. beror det alltså inte, enligt detta sätt att se på saken, på själviskhet utan på att de inte ger upphov till bra, eller att de ger upphov till dåliga, konsekvenser. Även kritik mot bonusar kan tänkas ha sin grund i själviskhet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sydsv1, Sydsv2, AB1, AB2, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Niclas Berggren 17:00 den 19 March 2009

Varning för perfektionism

Det är nu dags för en liten skola om perfektionism, utifrån artikeln ”Perfectionism and Psychopathology”, publicerad i Clinical Psychology Review. Skolan är kort och koncis (och inte alls perfekt).

Först, vad är en perfektionist? Denna definition anges:

[T]he setting of excessively high standards for performance accompanied by overly critical self-evaluation.

Vad orsakar perfektionism? Föräldrar! Närmare bestämt:

1. Overtly critical and demanding parents;
2. Parental expectations and standards of performance are excessively high and criticism is indirect;
3. Parental approval is absent, inconsistent or conditional; and
4. Perfectionistic parents acting as models for perfectionistic attitudes and behaviors.

Tänk på det om du är förälder. Ty även om existerande mått är imperfekta, finns det vissa tecken på att perfektionism är förknippat med psykopatologi:

The data give some indication that high personal standards (the subscale closest to the construct of perfectionism) are specifically elevated in patients with eating disorders, along with some indications that it may predispose people to eating disorders, depression, and fatigue. Within studies, the degree of psychopathology is correlated with existing measures. In particular, the research shows that beliefs about other people’s high standards for the self are associated with a broad range of psychopathology.

Livet består av mycket press, såväl från andra som från en själv (påverkad som man kan vara av föräldrarna). Visst kan det ibland få oss att prestera mer, men det kan också ge mycket olycka.

Niclas Berggren 6:42 den 19 March 2009

Att se andra fuska

Att se andra fuska påverkar ens egen benägenhet att fuska, enligt professor Dan Ariely. Om man ser någon från den egna gruppen fuska, blir man själv mer benägen att fuska. Fuskaren sänder då ett budskap om att det är acceptabelt att fuska om man tillhör denna grupp. Om man ser någon från en annan grupp, som man inte identifierar sig med, fuska, blir man själv mindre benägen att fuska. Då påminns man istället om en norm om ärlighet och moraliskt beteende. Se honom tala om detta vid 10.35:

Detta påminner mig om professor Assar Lindbecks analys av hur ett spritt överutnyttjande av socialförsäkringssystemen kan uppkomma som ett resultat av att vissa börjar överutnyttja dem:

Then came the welfare state, which contributed to separate income from work to a considerable extent, in particular for low-income groups. To begin with, the effects on labor supply seem to have been quite small. One possible reason is that social norms inherited from the past mitigated potential disincentives on work. In a number of papers, I have hypothesized that after a while, some “entrepreneurial” individual found out that it was possible to survive, and even to consume nearly as much as before without working, at least for a period of time. And when some individuals started to exploit the benefit systems, we may hypothesize that others followed suit, since it became less stigmatizing to exploit the systems when others also did so. Thus, I hypothesize that “norm drift” has in fact taken place in recent decades (Lindbeck, 1995; Lindbeck, Nyberg, Weibull, 1999; Lindbeck and Nyberg, 2006).

Niclas Berggren 11:02 den 17 March 2009

Rationalitet och prokrastinering

Jag har just läst ”Procrastination and the Extended Will”, en fascinerande filosofisk text om viljesvaghet och prokrastinering.* Två saker är särskilt tänkvärda i detta bokkapitel.

För det första fördjupar texten diskussionen om rationalitet och klargör att vi faktiskt i hög grad beter oss som om vi vore rationella, trots att experiment visar att vi i många avseenden inte är det. Som författarna uttrycker det:

What experimental game theorists may have demonstrated is not that people are systematically irrational, but that human rationality is heavily scaffolded. Remove the scaffolding, and we don’t do very well. People are able to get on because they “offload” an enormous amount of practical reasoning onto their environment. As a result, when they are put in novel or unfamiliar environments, they perform very poorly even on apparently simple tasks.

Detta knyter an till ekonomipristagaren Vernon Smiths konstaterande, att individer kan bete sig som om de vore rationella om den institutionella och sociala miljö i vilken de agerar fungerar på ett visst sätt. I den aktuella texten beskrivs hur vår miljö innefattar en rad stödjande metoder och mekanismer som kan ses som en integrererad del av vår kognitiva förmåga och som hjälper oss att klara av kognitiva utmaningar. I linje med detta tolkar författarna en tendens till prokrastinering, inte som tecken på en svag vilja utan som ett tecken på att det stöd som en viss kontext kan erbjuda inte finns på plats:

It is, however, unclear to what extent the average person actually relies on individual selfdiscipline to avoid or to limit procrastination. Our suspicion is that its role is greatly exaggerated. Much of the time, what looks like sheer willpower is the result of more-or-less well-orchestrated attempts by individuals to arrange their lives in such a way as to economize on willpower, by avoiding situations that call for its exercise.

För det andra ger texten en rad insikter om hur man kan förstärka den ”byggställning” som bygger upp ens kogntiva förmåga. Fyra strategier identifieras:

Direkta psykologiska strategier (t.ex. att ställa upp fler, mer lättuppnåeliga intermediära mål).
Självstyrningsstrategier (t.ex. att koppla ihop en jobbig syssla med något roligt).
Miljömässiga strategier (t.ex. att installera av tidslås för användande av vissa datorprogram).
Sociala strategier (t.ex. att lova att göra klart saker före en viss deadline).

Läsning rekommenderas varmt, för bättre förståelse av mänsklig rationalitet och av hur den kan styrkas i en själv.

_____________________________

*”A quick definition of procrastination would be to say that it occurs when:
1. an agent delays initiation of an action that is associated with some level of disutility, even though
2. the agent knows now that doing so will increase the level of disutility at the time that the act must ultimately be performed, and
3. the agent has reason to believe that she will subsequently regret having delayed the action.”

Se ett tidigare inlägg: ”Skjuter du upp saker och ting?”

Niclas Berggren 17:02 den 15 March 2009

Dags för enkönade skolklasser?

Kvinnor är i genomsnitt mindre villiga att ta risker än män. Tidigare forskning antyder att det kan bidra till att förklara varför relativt få kvinnor når toppen i näringslivet. Men varför är kvinnor i genomsnitt mindre riskbenägna? En ny studie, ”Gender Differences in Risky Behaviour: Does Nurture Matter?”, finner stöd för att det inte är något medfött utan att det har att göra med miljömässiga faktorer:

Single-sex environments are likely to modify students’ risk-taking preferences in economically important ways. To test this, our controlled experiment gave subjects an opportunity to choose a risky outcome − a real-stakes gamble with a higher expected monetary value than the alternative outcome with a certain payoff − and in which the sensitivity of observed risk choices to environmental factors could be explored. The results show that girls from single-sex schools are as likely to choose the real-stakes gamble as much as boys from either coed or single sex schools, and more likely than coed girls. Moreover, gender differences in preferences for risk-taking are sensitive to the gender mix of the experimental group, with girls being more likely to choose risky outcomes when assigned to all-girl groups. This suggests that observed gender differences in behaviour under uncertainty found in previous studies might reflect social learning rather than inherent gender traits.

Skolklasser med pojkar och flickor för sig är, mot denna bakgrund, värda att överväga. Frågan är dock om flickornas riskbenägenhet stannar kvar när pojkarna förr eller senare dyker upp.

Niclas Berggren 11:49 den 13 March 2009

Religion som vanföreställning

Det finns en psykiatrisk diagnos som på engelska kallas delusion. Jag inbillar (!) mig att den kallas vanföreställning på svenska. Definitionen lyder så här, enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders:

A false belief based on incorrect inference about external reality that is firmly sustained despite what almost everybody else believes and despite what constitutes incontrovertible and obvious proof or evidence to the contrary. The belief is not one ordinarily accepted by other members of the person’s culture or subculture.

Ett exempel på en vanföreställning ges i artikeln ”The Reliability of Three Definitions of Bizarre Delusions”:

A 27-year-old man had the delusion that the voice he heard throughout the day was that of an invisible girlfriend. His girlfriend gave him advice and told him to do things. At night she would come to him, although still invisible, and they would make love.

Det slog mig att medan den 27-årige mannen som hörde en röst från en osynlig flickvän betraktas som patologisk, betraktas andra som hör en röst från en osynlig varelse de kallar gud som helt friska. Hur kommer det sig? Det intressanta i definitionen ovan är att den betonar att vanföreställning delvis definieras utifrån vad de flesta anser normalt. I vår kultur har de flesta ansett det normalt att tro på osynliga varelser som talar till dem, dock inte i form av osynliga flickvänner, varför de av psykiatrin anses helt friska. Är det inte märkligt? Psykiatrin tycks i vissa centrala avseenden vara socialt konstruerad.

Niclas Berggren 11:26 den 10 March 2009

Dubiösa hundägare

Vad är det för människor som äger kamphundar? Inte vem som helst, tycks det. En ny studie, ”Vicious Dogs: The Antisocial Behaviors and Psychological Characteristics of Owners”, finner följande:

This study examined whether vicious dog owners were different on antisocial behaviors and personality dimensions. … Findings revealed vicious dog owners reported significantly more criminal behaviors than other dog owners. Vicious dog owners were higher in sensation seeking and primary psychopathy. Study results suggest that vicious dog ownership may be a simple marker of broader social deviance.

Talar detta för ett kamphundsförbud? Inte i sig, tycker jag. Trots allt finns många kamphundsägare som sköter sina djur på ett bra sätt, och även om ägarna i genomsnitt är mer kriminella och psykologiskt instabila än andra implicerar inte det nödvändigtvis att hundarna vansköts eller utgör fara för andra. Möjligen kan munkorgsobligatorium på allmän plats övervägas, men då för att hundarna (och inte för att ägarna) är farliga.

Niclas Berggren 14:21 den 8 March 2009

Ska jag börja dricka kaffe?

Jag är inte alls förtjust i kaffe. Peter Santesson-Wilson sa dock till mig häromdagen att jag borde börja dricka kaffe och upparbeta en smak för denna dryck, eftersom det ger en skön känsla att varje dag kunna tillfredsställa denna preferens.

Jag kom direkt med en invändning, påverkad som jag är av Schopenhauers pessimistiska syn på livet. Han menar att vi är olyckliga när våra preferenser är otillfredsställda och att vi, så fort de blir tillfredsställda, blir olyckliga igen, på ständig jakt efter ny preferenstillfredsställelse. Vi får aldrig ”vila” i lycka. Mot denna bakgrund verkar det inte klokt att skaffa nya preferenser. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Men har dessa båda herrar rätt? Kan vi inte ha preferenser över preferenser som säger att de preferenser som ger ett förväntat nettotillskott i lycka, allt beaktat, ska bejakas och att preferenser som ger en förväntad nettominskning i lycka, allt beaktat, ska motverkas? I så fall blir frågan om man bedömer att en preferens för kaffe tillhör den förra gruppen. Peter hävdar ju det, om man bara är villig att tillvänja sig.

Jag ser två möjliga invändningar. För det första utgår resonemanget från att det i sig inte påverkar lyckan hur många preferenser man har, men det gör det rimligen. Marginaleffekten borde vara avtagande, så att om jag redan har en stor mängd preferenser som var och en ger nettoökning i lycka, ger ytterligare varje ny sådan preferens ett allt mindre tillskott i lycka, och till slut också ett negativt tillskott. Man måste beakta inte bara mikrobilden (varje enskild preferens) utan också makrobilden (det totala antalet preferenser och hur en ytterligare preferens påverkar).

För det andra kanske Christoph Fehige och andra filosofer har rätt när de menar att det finns en asymmetri i hur man bör beakta nya preferenser. Den innebär att en icke-realiserad preferens bör förbli icke-realiserad eftersom en icke-realiserad positiv effekt inte är något att beklaga, medan en icke-realiserad negativ effekt är att hylla. Och eftersom Schopenhauer har rätt i att det finns en negativ del av nya preferenser, talar detta för att avvisa påbörjandet av kaffedrickande.

Så bör jag börja dricka kaffe? Bör du försöka få dina barn och vänner att börja dricka kaffe? Jag förhåller mig fortsatt mycket tveksam till det. Hmmm… alla dessa tankar bara för att jag valde mineralvatten istället för kaffe i cafékön! Jag försöker väl tillfredsställa en preferens för invecklade resonemang.

Niclas Berggren 12:23 den 5 March 2009

Belöning i skolan

Skolpolitik är ett kontroversiellt område i många länder. I Sverige går en klar skiljelinje mellan de som betonar kunskapsförmedling och betygens roll* och de som talar om att skolan ska ”lära elever att lära” utan att gradera dem. Jag undrar vad de senare skulle säga om att införa monetär belöning för att stimulera elever att lära sig mer. Sådana incitamentssystem införs nu på allt fler ställen i USA. Men precis som här finns olika uppfattningar om skolpolitiken där:

For decades, psychologists have warned against giving children prizes or money for their performance in school. “Extrinsic” rewards, they say — a stuffed animal for a 4-year-old who learns her alphabet, cash for a good report card in middle or high school — can undermine the joy of learning for its own sake and can even lead to cheating. But many economists and businesspeople disagree, and their views often prevail in the educational marketplace. … “We have to get beyond our biases,” said Roland Fryer, an economist at Harvard University who is designing and testing several reward programs. “Fortunately, the scientific method allows us to get to most of those biases and let the data do the talking.”

Fryers attityd tycks mig vara sund och riktig.** Att noga utvärdera effekten av belöningsprogram är rätt väg att gå, inte att avvisa dem på a priori-grunder. Denna illustration visar på utvecklingen i Dallas efter ett belöningssystems införande:

Kanske något för Jan Björklund att gå till val på 2010?

________________________

*Den kanske främste talesmannen för denna syn på skolan är professor Olle Häggström: se hans viktiga texter om skolan.
**Se även Robert Östlings blogginlägg ”En Roland till, tack!”
Media: SvD

Niclas Berggren 8:40 den 3 March 2009

Hur stort hus vill du ha?

Antag att du kan välja mellan två världar:

A. Du har ett hus på 200 m² och alla andra har ett hus på 300 m².
B. Du har ett hus på 150 m² och alla andra har ett hus på 100 m².

Läs bakgrunden till att jag ställer denna fråga genom att klicka här.

Niclas Berggren 11:47 den 2 March 2009

De religiösa barnen

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

Angående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised.

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious.

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Niclas Berggren 20:46 den 27 February 2009

Kungen som folkpsykolog

Henrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska.

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Niclas Berggren 5:47 den 24 February 2009

Ovetenskapligt psykologiskt test

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig.

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln ”What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel ”Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

Niclas Berggren 11:12 den 23 February 2009

Klarar vi inte av motgångar?

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Niclas Berggren 10:58 den 19 February 2009

Vad kännetecknar en framgångsrik VD?

Mitt intryck är att det mjuka ledaridealet har betonats mer och mer på senare år. Nu visar ny forskning om sökande till VD-poster, främst i amerikanska riskkapitalbolag, ”Which CEO Characteristics and Abilities Matter?”, att det för framgång är viktigare med ”hårda” egenskaper:

Jack Welch (tuffing)

[S]uccess and performance are more strongly correlated with execution-related skills than with interpersonal and team-related skills, conditional on hiring a CEO. In other words, CEOs with the execution-related skills of a Jack Welch appear more successful than CEOs with the more team-related skills of Jeff Immelt. This is consistent with the prediction in Bolton et al. (2008) that more “resolute, steadfast CEOs who stick to their guns tend to be better leaders than ‘good listeners’.”

Med ”execution-related skills” menas att vara effektiv, organiserad, detaljerad, slutförande, ihärdig och proaktiv samt att ställa höga krav och hålla människor ansvariga. Framgång är inte så starkt kopplad till ödmjukhet, lagbyggande, beröm av andra eller klander av sig själv.

En undran jag har är om detta resultat är kulturberoende och att det i Sverige trots allt går bättre om man är mjuk. I så fall, hur fungerar det på en global marknad, dels för företagen som leds av mjukisar och dels för mjukisdirektörerna själva? Skulle en svensk mjukis kunna leda ett amerikanskt företag med framgång? Kan han byta och bli hård där?

Niclas Berggren 14:11 den 8 February 2009

Gud är en uppfinning

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Niclas Berggren 6:56 den 7 February 2009

Att tänka på olycka

Seneca d.y.

Jag blev fascinerad av stoikernas praemeditatio malorum, meditation över framtida olyckor, då jag läste Michel Foucaults förklaring av detta sätt att tänka:

In the first place, it is a matter not of visualizing the future as it is likely to be but, rather, very systematically imagining the worst that might happen, even if it is not at all likely to happen. Seneca says concerning a fire that had destroyed the town of Lyon: this example ought to teach us to regard the worst as always certain.

Further, these things should not be considered as a possibility in the relatively distant future, but envisioned as already present, already occuring. Let us imagine, for example, that we are already exiled, already subjected to torture.

Finally, if one pictures them in their actuality, this is not in order to experience beforehand the pain or suffering they would cause us but to persuade ourselves that they are not in any sense real troubles, and that only the opinion we have of them lets them be taken for true misfortunes.

Clearly then, this exercise consists not in contemplating a possible future of real evils, as a way of getting used to it, but in neutralizing both the future and evil. The future, since one envisions it as already given in an extreme actuality; the evil, since one practices no longer thinking of it as such.*

Epikureanerna motsatte sig dock denna typ av meditation och såg inte poängen med att lida i förväg och i onödan; istället borde man tänka på forna glädjeämnen. För egen del strävar jag efter att tänka på och uppleva glädjeämnen, men jag tänka också ibland på olycka och olycksbringande företeelser i ett deterministiskt perspektiv, som ger tröst både i förväg och när hemskheter inträffar. Det som händer kunde inte ha hänt. Det är ingen idé att gräma sig eller fråga ”varför?”; det enda rationella man kan göra är att gå vidare. Detta är ett sätt att tänka som neutraliserar eller dämpar effekterna av framtida olycka. Jag ska tänka på om tänkande i enlighet med praemeditatio malorum kan utgöra ett bra komplement.

___________________

*S. 102—103 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth.

Niclas Berggren 9:53 den 6 February 2009

Smart men religiös

Professorn i filosofi Daniel Dennett listar åtta möjliga förklaringar till varför vissa smarta människor är och förblir religiösa:

(1) The fallacy of sunk costs: ”I’ve already invested fifty years of my life in this position, and it would be excruciatingly embarrassing to acknowledge my error. In fairness to myself, I was entrapped in this view when I was too young to know better, and I’ve never been able to find a face-saving exit strategy.”

(2) Err on the side of prudence: ”I can conjure up enough uncertainty about these issues to excuse myself from drawing the invited conclusions, which might be mistaken, after all, and could, I suppose, do some harm to somebody. Where it doesn’t itch, don’t scratch!”

(3) Religion for art’s sake: ”The only cost-effective way to preserve the great music, literature, and art of the world’s religions is to encourage all people to support these magnificent living museums with their weekly offerings.”

(4) What would my mother think? ”People whom I hold dear, and who depend on me emotionally, would be heartbroken to learn of my defection. I’m going to carry this white lie to the grave, or at least until my parents are safely in their graves and my children and loved ones give me clear signs of being able to take such a confession with equanimity.”

(5) Credal calisthenics: ”It keeps me modest, and fosters a desirable habit of moral reflection that helps me do the right thing ‘without even thinking’. It’s a method of self-purification that keeps me morally fit.”

(6) We must fend off moral chaos: ”I myself don’t need God to tell me how to live, but some people really do. Religious belief puts the fear of God into some who would otherwise behave reprehensibly.”

(7) Don’t make waves: ”I have more than enough substantive controversies that I would rather spend my energies on. Why discard alliances, make enemies, lose the affection of powerful friends and associates by raining on their parade?”

(8) Dumbo’s magic feather: ”Religious belief is a moral prosthesis: it strengthens the resolve and courage of many who want to be good but don’t have the true grit they need. If I recant, I contribute to the dissolution of an aspect of the world that they truly depend on. I have no right to take away their crutch.”

Att vara religiös av de här skälen tycks mig tragiskt. En intressant fråga är hur många religiösa som i huvudsak låter sig styras av något av dem. Det lär vi dock aldrig få svar på, eftersom det ingår som en del i detta spel att låtsas tro — kanske även inför sig själv — även om man inte gör det.

Se tidigare inlägg: ”Tror religiösa verkligen på gud?”, ”Intelligens och gudstro”, ”Är religion och vetenskap förenliga?”

Niclas Berggren 7:17 den 5 February 2009

Finns ingen styrka i nedgångar?

Hur kommer det sig att så många verkar oförmögna att på ett balanserat sätt hantera tillfälliga ekonomiska nedgångar? Löner, pensioner, bostäder och aktier sjunker mer eller mindre under krisen, och vad möter man i media, om inte en massa cry-babies? Jag brukar inte tillhöra dem som kritiserar materialism och en strävan efter bättre villkor, men faktum är att denna oförmåga att hantera en kortsiktig försämring konsternerar och bekymrar mig. Den tyder på ett slags omognad, på infantilism. ”Bu-hu, får jag 150 kr mindre i pension blir jag sur!” För att ta just pensionssystemet är det numera medvetet konstruerat för att vara robust: i uppgång ökar utbetalningarna, i nedgång minskar de (en logik Andreas Bergh klargör). Det blir inte bra om inte systemet accepteras i sin fulla symmetri.

Kan problemet vara att många inte förstår att krisen är tillfällig? Kan det vara så att det saknas perspektiv? Saknas insikt om att före krisen var uppgången stor — och att förbättringar kommer redan 2010? Kriser är inte så farliga. Ska det vara så svårt att hantera ett par års nedgång, som när den är slut ändå lämnar en på en bättre nivå än för 5-10 år sedan? Jag har däremot förståelse för personer som drabbas av rejäla, och permanenta, smällar, t.ex. möjlig långtidsarbetslöshet. Men när personer som drabbas av modesta, tillfälliga problem (dvs. det stora flertalet) skriker som stuckna grisar, är det nästan en förolämpning mot dem som verkligen har drabbats.

Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Aftonbladet, Sydsvenskan

Niclas Berggren 10:23 den 26 January 2009

Hotet mot marknadsekonomin

Professor Daron Acemoglu varnar för ett bakslag för marknadsekonomin:

A deep and long recession raises the risk that consumers and policymakers start believing that free markets are responsible for the economic ills of today. If so, we could see a move away from the market economy. The pendulum could swing too far, bypassing properly-regulated free markets, towards heavy government involvement that could threaten future growth prospects of the global economy.

A comprehensive stimulus plan, even with all of its imperfections, is probably the best way of fighting these dangers. Nevertheless, the details of the stimulus plan should be designed so as to cause minimal disruption to the process of reallocation and innovation. Sacrificing growth out of our fear of the present would be as severe a mistake as inaction. The risk that the belief in the capitalist system may collapse should not be dismissed.

Min känsla är att en del av regeringens handlande kan ses i ljuset av denna typ av tänkande. Oppositionen ligger på och kräver ständigt större insatser mot krisen. Även om många åtgärder inte är önskvärda eller i alla fall tveksamma genomförs de — för att annars riskerar människors förtroende för det ekonomisk-politiska systemet att undermineras. Människor tror att något måste göras och förväntar sig att något görs — och därför måste något göras. Handlar krispaket mer om psykologi än om ekonomi? Är ekonomi i hög grad psykologi?

I vilket fall är Acemoglus poäng, att krispaket om de väl genomförs bör utformas med omsorg, central, t.ex. i fråga om i vilken grad stimulansförsök bör ske genom utgiftsökningar respektive skattesänkningar.

Se även:
• en något längre artikel av Acemoglu,
• min grundsyn i frågan om misstron mot marknadsekonomin är berättigad: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?” samt
• Brad DeLongs återgivning av och kommentar till hur Kevin Murphy anser att man, rent ekonomiskt, ska utvärdera stimulansåtgärder.

Niclas Berggren 9:00 den 17 January 2009

Snyggare än dig!

Detta inlägg är spökskrivet

Niclas har ofta tagit tillfället i akt att på denna blogg betona värdet av skönhet. Skönhet är värdeskapande och kan på så vis anses vara en produktionsfaktor, eller mänsklig kvalitet, att likställa med intelligens eller fysisk styrka.

Skönhet är till viss del subjektiv men en hel del forskning tyder på att det råder stor samstämmighet om vilka personer som anses vara vackra. För att undersöka om detta stämmer genomför vi en liten webbundersökning.

Vänligen uppge vem av de tre unga männen nedan som du anser vara vackrast:

Vill du se hur andra har röstat kan du titta under ”view results”.

PS. Mikael och Henrik tackar för intresset under deras gästspel. På måndag är Niclas tillbaka!

Niclas Berggren 6:21 den 3 January 2009

Tänk inte så mycket

David Hume

Tänker du också lite väl mycket på saker och ting? Blir din hjärna också överhettad alltsomoftast? David Hume beskriver problemet samt lösningen på detsamma i A Treatise of Human Nature (bok I, del IV, sektion VII):

The intense view of these manifold contradictions and imperfections in human reason has so wrought upon me, and heated my brain, that I am ready to reject all belief and reasoning, and can look upon no opinion even as more probable or likely than another. Where am I, or what? From what causes do I derive my existence, and to what condition shall I return? Whose favour shall I court, and whose anger must I dread? What beings surround me? and on whom have I any influence, or who have any influence on me? I am confounded with all these questions, and begin to fancy myself in the most deplorable condition imaginable, inviron’d with the deepest darkness, and utterly depriv’d of the use of every member and faculty.

Most fortunately it happens, that since reason is incapable of dispelling these clouds, nature herself suffices to that purpose, and cures me of this philosophical melancholy and delirium, either by relaxing this bent of mind, or by some avocation, and lively impression of my senses, which obliterate all these chimeras. I dine, I play a game of backgammon, I converse, and am merry with my friends; and when after three or four hour’s amusement, I woul’d return to these speculations, they appear so cold and strain’s and ridiculous, that I cannot find in my heart to enter into them any farther.

Lösningen är alltså distraktion! Att äta, spela spel, konversera och vara glad i goda vänners lag. Det ska jag tänka på.

Niclas Berggren 14:36 den 1 January 2009

Frigjort tänkande

Vi är alla präglade av andra människor. Att inse det och att analysera andras inflytande över en kan ses som ett tecken på mognad.* Michel Foucault beskriver hur den grekiska idén om omsorg om det egna jaget implicerar ett kritiskt förhållningssätt till invanda sätt att tänka:

The practice of the self must enable one to get rid of all the bad habits, all the false opinions that one can get from the crowd or from bad teachers, but also from parents and associates. To ”unlearn” (de-discere) is one of the important tasks of self-cultivation.**

Nej, bara för att pappa eller magistern sa det är det inte nödvändigtvis sant eller bra. Att lära sig av med något, det behöver nog fler än jag lära sig. Är det något du inser att du behöver lära dig av med?

_________________

*Att få en sådan insikt är förstås i regel i sin tur ett resultat av andras inflytande, som när jag läste Foucaults text och när du läser det här. Men alla inflytanden är inte negativa. Det gäller att kunna sålla bra inflytande från dåligt.
**S. 97 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth

Niclas Berggren 8:10 den 22 December 2008

Den nya paternalismen problematiserad

I den mycket läsvärda uppsatsen ”The Knowledge Problem of New Paternalism” presenterar Mario Rizzo och Douglas Glen Whitman en skarp och detaljerad kritik mot liberal (eller libertariansk) paternalism med utgångspunkt i det av F. A. Hayek identifierade kunskapsproblemet:

If well-meaning policymakers possessed all the relevant information about individuals’ true preferences, their cognitive biases, and the choice contexts in which they manifest themselves, then policymakers could potentially implement paternalist policies that improve the welfare of individuals by their own standards. But lacking such information, we cannot conclude that actual paternalism will make their decisions better; under a wide range of circumstances, it will even make them worse. New paternalists have not taken the knowledge problems that are evident from the underlying behavioral and economic research seriously enough.

Detta utgör, enligt min mening, en tung kritik mot dem som tar beteendeekonomiska insikter som grund för att förespråka olika slags interventionism. Det räcker inte med godsinta ”valarkitekter” och planerare, om de inte har tillräcklig kunskap för att uppnå sina lovvärda mål. Och problemet är inte lättlöst, om ens alls lösbart:

One obvious defense of the new paternalist project is to say we simply need to collect more information. This, in itself, constitutes a major concession; it means recent proposals for paternalist interventions should at least be put on hold until superior information becomes available. But more importantly, this defense fails because much of the necessary knowledge is unavailable to a paternalist planner in principle. The relevant information about the extent of real-world biases is necessarily local in character; that is, it depends on particular characteristics of time and place.

Se tidigare inlägg med annan kritik mot liberal paternalism här, här, här, här och här; och se Hayeks artikel ”The Use of Knowledge in Society” från American Economic Review, i vilken kunskapsproblemet specificeras.

Niclas Berggren 8:40 den 20 December 2008

Varför tror vissa på fri vilja?

Många tror att filosofiska uppfattningar har sin grund i rationell analys, men en ny studie i experimentell filosofi antyder att vår personlighetstyp kan förklara vissa inställningar, närmare bestämt i frågan om fri vilja och moraliskt ansvar:

Specifically, our results suggest that the personality trait extraversion predicts people’s intuitions about the relationship of determinism to free will and moral responsibility … We find that those who are high in extraversion (e.g., socially minded, outgoing, enthusiastic individuals) are much more likely to judge that a person is free and responsible in a deterministic world than their non-extraverted counterparts, who in some cases express qualitatively different intuitions.

Deltagarna fick först läsa följande text:

So, once specific earlier events have occurred in a person’s life, these events will definitely cause specific later events to occur. For example, one day a person named John decides to kill his wife so that he can marry his lover, and he does it. Once the specific thoughts, desires, and plans occur in John’s brain, they will definitely cause his decision to kill his wife.

Sedan fick de ange, på en sjugradig skala, i vilken grad de höll med om följande tre påstående (där 1 = håller verkligen med, 4 = neutral och 7 = håller verkligen inte med):

1. John’s decision to kill his wife was “up to him.”
2. John decided to kill his wife of his own free will.
3. John is morally responsible for killing his wife.

Resultat:

Talar inte dessa resultat i sig mot existensen av fri vilja, förresten? De personer vi är avgör i hög grad vad vi tror och tycker, och vi har inte själva valt vilka personer vi är. (Själv är jag inte extravert och håller verkligen inte med om 1, 2 eller 3.)

Se tidigare inlägg om Schopenhauers, Russells, Bergströms, Dilberts, Posners och Dawkins syn på den fria viljan samt ”Den fria viljans psykologi”, ”Hjärnforskning och fri vilja”, ”Tron på den fria viljan är universell”, och ”Gudomlig insikt om fri vilja”.

Niclas Berggren 15:34 den 15 December 2008

En subvention som märks

Idag märkte jag personligen av regeringens tandvårdsreform. Se mitt kvitto från tandläkaren:

Jag får alltså 150 kr i rabatt per år för att gå till tandläkaren. Yngre och äldre får 300 kr per år. Särskilt intressant är att denna rabatt klart anges på kvittot — tandvårdskonsumenterna lär lägga märke till reformen (och inte drabbas av fiskal illusion).

Reformer som gynnar plånboken kan påverka röstandet, så kanske kan tandvårdsreformen öka stödet för regeringen. Enda problemet är att väljare tycks vara prospektiva, dvs. reagera på löften och inte på faktiskt införda förslag. Men kanske är väljarna mer retrospektiva om förslag de gillar genomförs utan tidigare löften? För såvitt jag minns lovades ingen tandvårdsreform av Alliansen 2006.

Se även inläggen ”Fina tänder ger högre lön” och ”Lördagspromenad i Stockholm”.

Niclas Berggren 14:38 den 13 December 2008

På intellektuella äventyr i Uppsala

Dr Elinder

Gårdagen tillbringades i lärdomsstaden, där min gode vän och kollega Mikael Elinder disputerade med den äran. Mickes utmärkta avhandling heter Essays on Voting, Cognitive Dissonance, and Trust. Läsning anbefalles! De fyra kapitlen kan kort beskrivas på följande vis:

”Selfish and Prospective”: Om hur politik kan användas för att locka väljare med löften om materiella fördelar. Huvudexempel: löftet om maxtaxa på dagis, som ökade stödet för vänsterblocket med 13,5 procentenheter i gruppen småbarnsföräldrar i valet 1998.
”Local Economies and General Elections”: Om hur tillväxt och arbetslöshet på regional och lokal nivå påverkar den sittande regeringens röstandelar i svenska val. Om regional tillväxttakt ökar eller om regional arbetslöshet minskar med 1 procentenhet, ökar stödet för regeringen med 0,6 respektive 1 procentenhet.
”Correcting Mistakes”: Om hur personer som har röstat på ett parti inte bara genom att ha röstat på det blir mer positivt inställda till det. Det finns inte tecken på att väljare, på basis av kognitiv dissonans, avfärdar negativ information bara för att denna information gäller ett parti de tidigare har röstat på.
”Trust and Growth”: Om att socialt kapital i form av tillit människor emellan är positivt för ekonomisk tillväxt, även om förhållandet inte är robust under 1990-talet.

Mickes arbete tydliggör inte bara att nationalekonomisk forskning kan vara ytterst relevant för att förstå viktiga samhällsfrågor inom politik och ekonomi bättre; han visar också att analytisk skärpa och metodologisk kompetens står att finna i denna forskning. Det var en s.k. höjdardag i Uppsala igår. (Festen å Kalmar nation gjorde förstås sitt till.)

Tidigare inlägg: ”De själviska väljarna”

Niclas Berggren 22:38 den 9 December 2008

Första intrycket är viktigt

forelasning Det sägs att det är viktigt att göra ett gott första intryck. Det kan nog stämma, i alla fall att döma av en studie av bl.a. universitetslärare. Testpersoner fick se tysta, korta videofilmer av föreläsare, och föreläsarna betygsattes därefter utifrån i vilken mån de ansågs ha vissa egenskaper och hur vackra de var. Likaså undersöktes olika kroppsrörelser, t.ex. hur mycket de skrattade eller rynkade pannan. Resultaten jämfördes sedan med studentutvärderingar i slutet av terminen:

The overall result of this study was quite remarkable: On the basis of observations of video clips just half a minute in length, complete strangers were able to predict quite accurately the ratings of teachers by students who had interacted with them over the course of a whole semester! Furthermore, these predictions retained their accuracy after we adjusted for physical appearance of the teachers, indicating that the judges were picking up very subtle nonverbal cues.

Uppfattade egenskaper som aktivism, självförtroende och entusiasm var relaterade till goda studentomdömen, medan det var negativt att hålla på att vrida händerna eller pilla på ett föremål. Föreläsare behöver tänka på betydligt mer än att kunna sitt ämne, även om man hoppas att också sådant kunnande spelar roll för studenternas syn.

Se ett tidigare inlägg om studentutvärderingar.

Niclas Berggren 9:42 den 8 December 2008

Kommunistisk propaganda verkar fungera

Människor i östra Tyskland är mer positiva till en stor välfärdsstat än sina landsmän i väst:

We find that, after German reunification, East Germans are more in favor of state intervention than West Germans. This effect is especially strong for older cohorts. We further find that East Germans’ preferences converge toward those of West Germans. It will take one to two generations for preferences to converge completely.

Denna effekt står sig när man kontrollerar för diverse inkomstmått och för det faktum att tyskar i öst i högre grad tror att materiella utfall i livet huvudsakligen beror på sociala förhållanden, snarare än på individuella faktorer.

Forskarna menar att det kan bero på att tyskarna i öst blev påverkade av statlig propaganda. Detta skiljer sig i så fall från Argentina, där en begränsad möjlighet att påverka attityder med propaganda har konstaterats. Kanske var den östtyska propagandaapparaten helt enkelt större och mer effektiv än den argentinska.

Är den stora, svenska välfärdsstatens popularitet i någon mån ett resultat av propaganda?

_________________

*Alesina, Alberto och Fuchs-Schündeln, Nicola (2007). ”Goodbye Lenin (or Not?): The Effect of Communism on People.” American Economic Review, 97(4): 1507—1528.

Niclas Berggren 8:03 den 26 November 2008

Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?

Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade som de är av tendenser till att bete sig irrationellt, ska hjälpas av s.k. valarkitekter, eller planerare, att fatta bra beslut i olika frågor. Som de uttrycker det i en tidigare artikel (s 1199):

By contrast, a thoughtfully chosen default rule, steering them in sensible directions, is a blessing.

Men gör de sig inte här skyldiga till ett slags nirvana-felslut*? I en kritisk analys lyfter Christophe Salvat fram att det blir väldigt viktigt på vilken grund detta default-val görs. Kanske kan man inte lita på sitt eget val — men, frågar Salvat, kan man lita på valarkiteketernas val? Inte minst: Har de godsinta motiv? Sunstein och Thaler utgår från det, men Salvat påpekar att valarkitekterna lika väl som godsinthet kan motiveras av indifferens/slumpmässighet (som är enklare) eller ondsinthet. Att uppmuntra aktiva valarkitekter behöver alltså inte leda till för konsumenterna bra utfall, om valarkitekterna inte bryr sig om, eller t.o.m. vill motverka, konsumenternas intressen.

Sunstein och Thaler använder exemplet med en kafeteria, där innehavaren fungerar som valarkitekt när hon placerar de olika produkterna på ett visst sätt för kunderna. Salvat kommenterar (s 10):

The authors hold that the cafeteria director will necessarily pick the benevolent option. I wish here to challenge this view and demonstrate that paternalism is not unavoidable. The second option proposed by the authors (‘She could make choices at random’) is a viable choice since it does not undercut her functional status nor strip her of all credibility. When she makes this choice, she has already acted as a planner. She has fulfilled her professional responsibility. Ordering the dishes at random is not only a possible but a worthwhile choice since it is the simplest and the quickest one. The third option (‘She could choose those items that she thinks would make the customers as obese as possible’) is, for the same reason, equally possible. Once she has fulfilled her function as director of the cafeteria, she has no more reason a priori to be benevolent than to be malevolent towards her clients. Imagine, for instance, that the cafeteria director is unhappily overweight. A subjective approach to welfare, such as the one developed by Pigou on relative incomes (Pigou 2002), would conclude that her welfare does not depend on her absolute weight, but on her deviation from the mean or more simply from social pressure. One can easily imagine that thinking that her clients will get fatter makes her feel less miserable. This gives her a real incentive to highlight fat dishes when organizing her display.

Att utgå från att valarkitekter alltid eller ens i regel har andras bästa för ögonen tycks mig lika förenklat som att anta att politiska beslut alltid grundas på en omsorg om andras bästa eller att anta att människor alltid är rationella. Är måhända den tilltro Sunstein, Thaler och deras beundrare bland mina nationalekonomiska kollegor sätter till valarkitekter överdriven? Även om valarkitekter kan mer kanske de inte har incitament att förbättra andras välmående.

Se tidigare inlägg om olika varianter av paternalism här, här, här och här.

______________________

*Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Niclas Berggren 7:22 den 24 November 2008

Pojkar med babyansikte är inte alltid änglar

Andra människors ansikten påverkar vår uppfattning om dem. Vissa har babyansikten, dvs. deras ansikten har drag som påminner om en litet barns: rund form, stora ögon, liten nästa, hög panna och smal haka. Mannen till höger har ett babyansikte, till skillnad från mannen till vänster:

Hur påverkas tonårspojkar av att ha babyansikte? Tre studier* har undersökt om de försöker kompensera för sitt mer barnlika utseende genom att bete sig tvärtemot förväntningarna:

Three studies tested the hypothesis that babyfaced adolescent boys would compensate for the undesirable expectation that they will exhibit childlike traits by behaving contrary to it. Studies 1 and 2 revealed that babyfaced boys from middle- and lower class samples, including a sample of delinquents, showed higher academic achievement than their mature-faced peers, refuting the stereotype of babyfaced people as intellectually weak. In the lower class samples, this compensation effect was moderated by IQ and socioeconomic status (SES), variables that influence the ability to overcome low expectations. Study 3 showed that babyfaceness also can produce negative compensatory behaviors. Low-SES babyfaced boys were more likely than their mature-faced peers to be delinquent, and babyfaced delinquents committed more crimes, refuting the stereotype of babyfaced people as warm, submissive, and physically weak.

Så om du möter ett bråkigt gäng med tonårspojkar, förvänta dig inte att de med babyansikten är minst farliga.

_________________________

*Zebrowitz, Leslie A., Andreoletfi, Carrie, Collins, Mary Ann, Lee, So Young och Blumenthal, Jeremy (1998). ”Bright, Bad, Babyfaced Boys: Appearance Stereotypes Do Not Always Yield Self-Fulfilling Prophecy Effects.” Journal of Personality and Social Psychology, 75(5): 1300—1320.

Niclas Berggren 5:45 den 12 November 2008

Irrationalitet och förbud

Professor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Niclas Berggren 8:54 den 11 November 2008

Experiment om moral

Inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin har den experimentella metoden kommit att användas allt mer — som i två färska studier av hur studenter resonerar om moral. Mer specifikt: Anser de att moraliska uppfattningar kan vara sanna eller falska eller att de enbart uttrycker en subjektiv åsikt?

Den första studien* finner följande:

Experiment 1 showed that individuals tend to regard ethical statements as clearly more objective than social conventions and tastes, and almost as objective as scientific facts. Yet, there was considerable variation in objectivism, both across different ethical statements, and across individuals.

Den andra studien** finner följande:

In this paper, we try to show that people are not always moral objectivists but can be objectivists about some statements and relativists about others (in other terms, that people are just ”locally” and not ”globally” objectivist), then we discuss the implications of this discovery for the debates about moral objectivism and moral cognitivism. … I think the more interesting empirical results in the paper are the datas showing that the very same variation can be obtained for judgments about disgusting acts. For example, about 30% of our subjects think that it’s objectively disgusting to eat with his bare hands (i.e. 30% think that it is TRUE of FALSE that eating with his hands is disgusting, and not just a question of personal taste) while 80% of the same subjects think it is disgusting to have sex with a dead chicken. In both moral and disgusting cases, the objectivity rate is positively correlated with the gravity of moral transgression / disgust.

Studierna kommer alltså båda fram till att många är lokala moraliska realister, dvs. de anser att vissa moraliska uppfattningar är sanna (eller falska) medan andra enbart anses uttrycka en subjektiv åsikt. Inte direkt en logiskt sammanhållen syn. Jag finner dessa resultat helt i linje med uppfattningen att moraliska uppfattningar baseras i känslor. De moraliska uppfattningar man har starkast känslor för (eller emot) kallar man helt enkelt objektivt sanna (eller falska).

Själv är jag av uppfattningen att moraliska uppfattningar inte kan vara sanna eller falska. Att tro att de kan vara det, vare sig man tror det lokalt eller globalt, är ett misstag.

_________________

*Goodwin, Geoffrey P. och Darley, John M. (2008). ”The Psychology of Meta-Ethics: Exploring Objectivism.” Cognition, 106(3): 1339—1366.
**Cova, Florian och Ravat, Jérôme (2008). ”Sens commun et objectivisme moral: objectivisme ‘global’ our objectivisme local? Une introduction par l’example à la philosophie experimentale.” Klesis, 9: 180—202. Översatt till: ”Common Sense and Moral Objectivism: A Case of Experimental Philosophy.”

Niclas Berggren 10:39 den 8 November 2008

Deprimerande låg inkomst

Enligt en ny longitudinell studie* påverkas inkomstens utveckling (mätt som log av timlön) av ens mentala hälsa. Fyra fall särskiljs:

inga symptom på depression (översta, prickade linjen)
inga tidiga symptom, men sena symptom, på depression (heldragna linjen)
tidiga symptom, men inga sena symptom, på depression (streckade linjen)
både tidiga och sena symptom på depression (nedersta, tunna linjen).

Dessa samband styrks också ekonometriskt i studien. Förvisso är det svårt att säkert uttala sig om kausalitet här, men om depression ger sämre löneutveckling kan man tänka sig en ond cirkel — det blir nog inte lättare att må bättre om man dessutom tjänar sämre än andra.

_____________________

*Cseh, Attila (2008). ”The Effects of Depressive Symptoms on Earnings.” Southern Economic Journal, 75(2): 383—409.

Niclas Berggren 8:03 den 2 November 2008

Försvagar piller paternalismen?

Jag är allmänt skeptisk till paternalism. Det slog mig just att de preferenspåverkande piller som finns, t.ex. för att reducera begär eller för att åsamka obehag vid konsumtion, och som säkerligen kommer att dyka upp på nya områden framöver, torde kunna försvaga paternalismen. Hur då?

Jo, paternalister utgår i regel från en motsatsställning hos individen mellan ”kort-” och ”långsiktiga” preferenser, där det är lätt att låta sig styras av de förra, vilket ångras ex post.* Ta en kortsiktig preferens för godis. Varje gång en person går till affären föredrar han att köpa och därefter mumsa i sig sötsaker. När han tio år senare har blivit fet och kanske också sjuk ångrar han sig. Han anser själv då att han inte borde ha ätit allt detta godis. Paternalisten ser ett gyllene tillfälle för staten att gripa in — genom förbud, svårtillgänglighet och skatter kan de kortsiktiga preferenserna hållas stångna.

Som Thomas Schelling har argumenterat för, t.ex. i ”Egonomics, or the Art of Self-Management”, handlar detta om ett problem med self-commitment. Man vill något men förmår inte fullfölja det. Det finns, påpekar han, sätt för individen att stärka de långsiktiga preferenserna. Vet man att x leder till y, som man vet att man kommer att ångra ex post, och om x relativt lätt kan undvikas, är det ett exempel hur hur individen kan minska problemet.

Genom att piller nu dyker upp som individen frivilligt kan ta och som stärker de ”långsiktiga” preferenserna försvagas grunden för paternalism. Istället för att alla individer, oavsett om de lider av ett self-commitment-problem eller ej, ska drabbas av förbud eller skatter, kan de individer som så önskar få hjälp att justera sin preferensuppsättning. Fler piller behövs, och kanske bör de distribueras mer generöst.

Min tes är alltså att forskningen i ökad grad kan bidra till att rädda enskilda individer från sig själva — och till att rädda valfriheten för övriga.

_________________________

*Det finns mer radikala paternalister, som vill korrigera människors val även om de aldrig själva ångrar sig. Dessa hårdnackade sällar lär inte låta sig avskräckas i så hög grad av piller, eftersom människor kanske väljer att inte ta dem.

Niclas Berggren 15:35 den 29 October 2008

Psykologi bakom gudstro

Varför tror människor på gud(ar)? Psykologen Dorothy Rowe ger i den nya boken What Should I Believe? följande svar, enligt en artikel i The Guardian:

She starts from the premise that our greatest fear is annihilation, not physical death, necessarily, but annihilation as a person. It is the desire to avoid this that motivates us throughout our lives. For some, religion is the answer, because it tends to suggest quite straightforwardly that life carries on after death.

Hon menar att vi alla försöker leva vidare — genom att skaffa barn, genom att skapa saker som bär vårt namn, genom minnen hos andra, kanske genom gravstenar och genom en föreställning att vi faktiskt inte dör. En implikation av detta synsätt är att religion inte har intellektuell grund utan att den fyller ett psykologiskt behov:

All this presents a bit of an obstacle for those who think that the problem of religion can be ”solved”. When the explanation for religious belief is a question of individual psychology, there’s little room for the argument that it can be educated away.

Nedslående för oss som tror på rationell argumentation. Om grunden för religion är en rädsla för icke-existens kanske vi bör börja analysera och diskutera varför icke-existens ses som något skrämmande. Konstnären Francis Bacon räddes inte att bli bortglömd:

I myself and the life I’ve lived happen to be more profoundly curious than my work. Then sometimes, when I think about it, I’d prefer everything about my life to blow up after I die and disappear.

Jag anser likaså att det är helt ointressant om något som har med mig att göra lever kvar efter min död. Varför anser andra inte det? Psykoanalys, tack! Efter sådan analys kanske intresset för religion krackelerar?

Niclas Berggren 19:53 den 28 October 2008

Sexuell upphetsning påverkar preferenser

Dr Roine sprider alltid värdefull kunskap och nämner idag en studie om hur manliga studenters omdöme påverkas av sexuell upphetsning. När de är sexuellt upphetsade ger de uttryck för rätt annorlunda preferenser jämfört med när de inte är upphetsade, vilket framgår av denna tabell:

De mest populära aktiviteterna under upphetsning är att bli bunden, att ha analsex, att ha sex med en 40-årig kvinna, att ha sex med någon man hatar och att binda sin partner. Jag noterar vidare att studenterna under upphetsning i genomsnitt tycks ungefär lika intresserade av att ha djursex som att ha homosex. De aktiviteter som ökar mest i intresse vid upphetsning jämfört med ett icke upphetsat tillstånd är att ha analsex, att binda sin partner och att ha sex med en 50-årig kvinna.

Niclas Berggren 13:53 den 27 October 2008

Homofobins känslomässiga grund

Antigayprotest i Lettland

I essän ”The Emotional Origin of Homophobia” resonerar jag kring hur det kommer sig att vissa heterosexuella ogillar homosexualitet:

The order of causality is

emotional disgust when considering homosexuality

“intellectual” reasons for disliking homosexuality

and not the other way around. That is, the emotional reactions predate any rules, laws, or other injunctions against homosexuality.

I have personally found this understanding of things confirmed in conversations with some homophobic heterosexuals. They have started out by giving “intellectual” reasons for why they dislike homosexuality (e.g., “it does not produce children”), so as to give a serious impression to the effect that this dislike is based on properly reflected-upon arguments. But then I have inquired what they think of lesbianism, and then they almost always respond by voicing their approval.

”Intellektuella” argument mot homosexualitet har, menar jag, alltså klistrats på för att försöka ge legitimitet åt en i grunden emotionell hållning. Håller du med?

Niclas Berggren 15:01 den 24 October 2008

Hur valdeltagandet kan ökas

Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:

You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.

Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.

Tips: Tyler Cowen.

Niclas Berggren 22:39 den 23 October 2008

Jörg Haiders hemliga liv

Apro på tes en att homofober ofta är homosexuella med heterosexuell identitet och att reaktionsformation kan leda smygbögar att agera homofientligt:

Petzner said: ”We had a relationship that went far beyond friendship. Jörg and I were connected by something really special. He was the man of my life.” The news stunned Austria, which has been coming to terms with the death of the anti-immigrant politician. Haider, who voted against a parliamentary motion to lower the age of consent for homosexuals, had presented himself as a family man who drank sparingly.

Stefan Petzner är förresten den nya ledaren för Haiders parti, BZÖ.

Niclas Berggren 16:45 den 7 October 2008

Tror religiösa verkligen på Gud?

Professorn i filosofi Daniel Dennett noterar något intressant:

It is seldom remarked (though often observed in private, I daresay) that many, many people who profess belief in God do not really act the way people who believed in God would act; they act the way people would act who believed in believing in God. … They ask for God’s help, but do not risk anything on receiving it, for instance. They thank God for their blessings, but, following the principle that God helps those who help themselves, they proceed with the major decisions of their lives as if they were going it alone.

Those few individuals who clearly do act as if they believed in God, really believed in God, are in striking contrast: the Christian Scientists who opt for divine intervention over medical attention, for instance, or those who give all their goods to one church or another in expectation of the Apocalypse, or those who eagerly seek martyrdom.

Så är de flesta religiösa posörer? Tror de inte innerst inne? Är de i själva verket meta-ateister? Många tecken tyder på det (actions speak louder than words).

Se även ett tidigare inlägg om icke-troende kristna, som dock, till skillnad från dem Dennett talar om, inser och erkänner att de är icke-troende.

Niclas Berggren 8:28 den 1 October 2008

Smarta barn blir mer liberala som vuxna

I studien ”Bright Children Become Enlightened Adults”, publicerad i Psychological Science, påvisas ett samband mellan hur intelligent ett barn är vid tio års ålder och sociala och politiska attityder vid 30 års ålder:

We examined the prospective association between general intelligence (g) at age 10 and liberal and
antitraditional social attitudes at age 30 in a large (N 57,070), representative sample of the British population born in 1970. Statistical analyses identified a general latent trait underlying attitudes that are antiracist, pro-working women, socially liberal, and trusting in the democratic political system. There was a strong association between higher g at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30; this association was mediated partly via educational qualifications, but not at all via occupational social class. Very similar results were obtained for men and women.

Tänk, rent hypotetiskt, om bara de som vid tio års ålder har en viss IQ skulle få rösta. Då skulle Sverigedemokraterna få svårt att rekrytera väljare.

Tips: Panu Poutvaara.

Niclas Berggren 8:32 den 30 September 2008

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Niclas Berggren 9:01 den 24 September 2008

Paternalism eller marknad?

En för tillfället populär inriktning inom nationalekonomin, beteendeekonomi*, belägger att preferenser ofta är inkoherenta. Med detta avses att de är instabila och kontextberoende. Om t.ex. en kaféägare ställer fram kakor framför frukten kommer många att ha en preferens för kakor — men gör han tvärtom kommer många att ha en preferens för frukt. Preferenser existerar i så motto inte före en konsuments val utan formas i själva valsituationen, beroende på hur den ser ut.

Ofta tar beteendeekonomer dessa belägg som intäkt för att förespråka ”mjuk” eller ”libertariansk” paternalism.** Dvs. ekonomins aktörer kan och bör ”knuffas” i rätt riktning av staten eller av dem som erbjuder dem olika varor och tjänster. Med ”rätt riktning” menas i riktning mot de val ekonomins aktörer själva skulle fatta om de hade perfekt information, perfekta kognitiva förmågor och perfekt viljestyrka. I fallet med kaféägaren bör t.ex. denna ställa fram den nyttiga frukten framför de onyttiga kakorna.

I en ny artikel , ”Why Incoherent Preferences Do Not Justify Paternalism”, problematiserar Robert Sugden detta vurmande för att påverka människors val:

How, without making normative judgements, do we determine what counts as complete information, unlimited cognition, or complete willpower? Even if we can specify what it would mean to have these supernatural powers, how do we discover how some ordinary human being would act if he were somehow to acquire them? And what reason do we have to suppose that this behaviour would reveal coherent preferences? Information, cognition and willpower are inert unless the individual has preferences to which they can be applied; but the whole problem is that the real human being lacks stable preferences.***

Sugden utgår istället från att det rimliga för kaféägaren och andra är att vinstmaximera och att tillfredsställa de preferenser som kommer till faktiskt uttryck:

This property of markets can be described as the privileging of the preferences of the acting self—the self as buyer, seller and consumer, rather than the self as the maker of plans or as the source of reflective judgements about the well-being of the continuing person. Or, more accurately, the market privileges the preferences of acting selves. It does not require consistency between the preferences of selves acting at different moments; it responds to the preferences of all acting selves by facilitating mutually advantageous transactions between them.

Se ytterligare kritik av beteendeekonomi och mjuk paternalism av Ed Glaeser, Ed Glaeser (igen!), Steven Levitt, Ariel Rubinstein och Vernon Smith.

__________________________

*Eng. behavioral economics. För en introduktion, se här. Ledande forskare på området är Cass Sunstein och Richard Thaler. Robert Östling skriver i positiva ordalag om deras argument här.
**Den senare termen har kritiserats av bl.a. Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av Gary Becker.
***Alex Tabarrok påpekar det centrala problem som uppstår när paternalisten ska avgöra vilket beteende som motsvarar det som individen skulle välja under Nirvana-lika omständigheter.

Niclas Berggren 8:49 den 20 September 2008

Min syn på optimister

Arthur Schopenhauer i The World as Will and Idea (s. 420):

I cannot here withhold the statement that optimism, where it is not merely the thoughtless talk of those who harbor nothing but words under their shallow foreheads, seems to me to be not merely an absurd, but also a really a wicked way of thinking, a bitter mockery of the unspeakable sufferings of mankind.

Själv ogillar jag skarpt optimistiska personer — jag kommer att tänka på försäljare, framgångsteologer, pyramidspelsvärvare, kommunikationskonsulter, livscoacher — som kommer med käcka tillrop som trivialiserar tillvaron. Jag finner Schopenhauers indelning korrekt: det finns optimister som är ytliga pladdrare och det finns optimister som inser att grunden för optimism är liten men som ända, i fiktionalistisk anda, talar som om grunden för optimism är stor. De förra — och min känsla är att de flesta optimister tillhör denna kategori — föraktar jag. De senare kan jag stå ut med, men bara en kort stund.

Niclas Berggren 20:31 den 16 September 2008

Jag demonstrerar inte

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots mot stånd mot FRA –lag en avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

Niclas Berggren 8:00 den 13 September 2008

Tron på den fria viljan är universell

Filosofer är inte eniga om huruvida determinismen är sann, men vanliga studenter tycks vara det, runtom i världen. Detta enligt en ny studie, ”Is Belief in Free Will Culturally Universal?” Först fick studenterna beskrivet för sig vad ett deterministiskt (A) och ett indeterministiskt universum (B) känntecknas av, vilket sammanfattades som:

The key difference, then, is that in Universe A every decision is completely caused by what happened before the decision – given the past, each decision has to happen the way that it does. By contrast, in Universe B, decisions are not completely caused by the past, and each human decision does not have to happen the way that it does.

Varefter följde denna fråga:

Which of these universes do you think is most like ours? (circle one)
Universe A Universe B

Så här såg svaren ut:

Givetvis är utbredd tro på indeterminism inte detsamma som att indeterminismen är sann. Som författarna till studien klargör kan man tänka sig att en uppfattning i denna fråga har evolutionär grund eller att den beror på praktiska erfarenheter som är snarlika i olika kulturer. En av determinismens förespråkare, filosofiprofessorn Galen Strawson, betonar att det tycks nästan omöjligt för de flesta att acceptera determinismen:

It seems that we cannot live or experience our choices as determined, even if determinism is true. But perhaps this is a human peculiarity, not an inescapable feature of any possible self-conscious agent. And perhaps it is not even universal among human beings.

Jo, det verkar ganska universellt.

Se ett tidigare inlägg om ett annat experiment om tron på den fria viljan.

Niclas Berggren 15:45 den 12 September 2008

Vuxna japaner i spelhallar

Efter gårdagens delikata sushimiddag med dr Wohlgemuth (där jag stötte på en del fisksorter som jag inte hade sett tidigare) passerade vi flera spelhallar. Vi gick in för att ta oss en titt. Det visade sig att runt spelautomaterna, ett slags modern variant av enarmade banditer, satt vuxna män i kostym. Vann man strömmade små silverpärlor ut ur automaterna, och dessa samlades sedan i stora korgar. Musiken i lokalen var öronbedövande och brutal. Hur kan detta förklaras, att vuxna män sitter och spelar i denna typ av oljud? Min och dr W:s teori var att japanska affärsmän är så hårt hållna i hierarkiska strukturer på jobbet att de på detta sätt får utlopp för sina aggressioner. I Sverige behöver ingen underordna sig någon annan på samma sätt, och därför behövs inte heller denna typ av etablissemang i samma utsträckning.

Niclas Berggren 14:08 den 29 August 2008

Den barbariska älgjakten

Dödad älg

Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.

Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?

Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.

Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.

Niclas Berggren 13:56 den 27 August 2008

Homosexualitet och självmord

I sin doktorsavhandling i psykologi finner Heather Murphy att det, trots ökad öppenhet och acceptans, inte alltid är så lätt att vara homo- eller bisexuell:

These students identified themselves as heterosexual, but also reported being attracted to people of the same sex or engaging in same-sex behavior. This group was three times as likely as heterosexuals to have made a plan to commit suicide in the past year and six times more likely to have actually attempted suicide in the same period.

Resultaten kan sammanfattas i denna tabell:

Jag ser det som viktigt att man, särskilt som vuxen i förhållande till barn och ungdomar, är öppen, accepterande och, faktiskt, icke-heterosexistisk. Utgå inte från att alla är heterosexuella. Fråga inte flickan om hon har träffat en pojke, fråga om hon har träffat någon. Och om hon träffar en flicka, välkomna det. Och låt henne känna innan hon träffar en flicka att du välkomnar det, om det skulle ske. Det är frånvaron av det självklara accepterandet av kärlek mellan personer av samma kön som jag tror utgör grunden till den olycka som Heather Murphy identifierar. Det är en sådan frånvaro som hos många homo- och bisexuella skapar en känsla av alienation och utanförskap.

Jag talar här inte om politik eller offentliga proklamationer i första hand, utan om attityder och bemötande i den lilla världen, gentemot dem som finns i ens närhet. Se ett tidigare inlägg om föräldrars rädsla för att deras barn ska visa sig vara homosexuella.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: