Den maskerade filosofen

Den franska tidningen Le Monde publicerade mellan 1979 och 1984 intervjuer med ledande intellektuella. I april 1980 var turen kommen till Michel Foucault, men intressant nog valde han att vara anonym. I intervjun utvecklar han varför:

mfoucaultWhy did I suggest that we use anonymity? Out of nostalgia for a time when, being quite unknown, what I said had some chance of being heard. With the potential reader, the surface of contact was unrippled. The effects of the book might land in unexpected places and form shapes that I had never thought of. A name makes reading too easy. I shall propose a game: that of the ”year without a name.” For a year, books would be published without their authors’ names. The critics would have to cope with a mass of entirely anonymous books. But, now that I come to think of it, it’s possible they would have nothing to do: all the authors would wait until the following year before publishing their books… If I have chosen anonymity, it is not, therefore, to criticize this or that individual, which I never do. It’s a way of addressing the potential reader, the only individual here who is of interest to me, more directly: ”Since you don’t know who I am, you will be more inclined to find out why I say what you read; just allow yourself to say, quite simply, it’s true, it’s false. I like it or I don’t like it. Period.”*

Denna plädering för att fokusera på idéer, tankar och argument istället för att lägga tonvikt vid de personer, namn och ansikten som framför dem, tilltalar mig mycket. Jag har själv lätt att påverkas av namn — och att ta till mig eller avfärda det som sägs och skrivs på basis av min känsla för personerna bakom. Inte helt tillfredsställande.

Men det finns förstås också tänkbara nackdelar med anonymitet, t.ex. en svårighet för åhörare och läsare att skilja experter från lekmän (om nu expertis ska vägas in när argument beaktas), en minskad lockelse i att utveckla argument om man inte får personligt cred för dem samt en risk för att skribenter beter sig socialt destruktivt. På det hela taget är jag dock för mer anonymitet, för en renare och fräschare analys av idéer och forskningsresultat.

Det finns förresten bra anonyma bloggar. Den bästa: Sloped Curve.

___________________

*Från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 321—323. Borde jag förresten ha presenterat dessa tankar utan att ange deras upphovsman?