Religion som vanföreställning

Det finns en psykiatrisk diagnos som på engelska kallas delusion. Jag inbillar (!) mig att den kallas vanföreställning på svenska. Definitionen lyder så här, enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders:

A false belief based on incorrect inference about external reality that is firmly sustained despite what almost everybody else believes and despite what constitutes incontrovertible and obvious proof or evidence to the contrary. The belief is not one ordinarily accepted by other members of the person’s culture or subculture.

Ett exempel på en vanföreställning ges i artikeln ”The Reliability of Three Definitions of Bizarre Delusions”:

A 27-year-old man had the delusion that the voice he heard throughout the day was that of an invisible girlfriend. His girlfriend gave him advice and told him to do things. At night she would come to him, although still invisible, and they would make love.

Det slog mig att medan den 27-årige mannen som hörde en röst från en osynlig flickvän betraktas som patologisk, betraktas andra som hör en röst från en osynlig varelse de kallar gud som helt friska. Hur kommer det sig? Det intressanta i definitionen ovan är att den betonar att vanföreställning delvis definieras utifrån vad de flesta anser normalt. I vår kultur har de flesta ansett det normalt att tro på osynliga varelser som talar till dem, dock inte i form av osynliga flickvänner, varför de av psykiatrin anses helt friska. Är det inte märkligt? Psykiatrin tycks i vissa centrala avseenden vara socialt konstruerad.