Sjunkande skattesatser

Jag stötte på följande tre diagram över den högsta inkomst- samt den högsta bolagsskattesatsen:

Det är slående hur dessa skattesatser har gått ned de senaste decennierna. Beror det på insikter om att höga skattesatser kan försämra ekonomins funktionssätt? Eller beror det på institutionell konkurrens: att de som utgör de skattebaser som är rörligast har kunnat få politiker att ge dem bättre villkor? Eller på något annat? Samtidigt har inte skatternas andel av BNP gått ned överlag (dock i Sverige), vilket antyder att andra än höginkomsttagare och företagen har fått högre skattesatser och att skattebaserna har breddats.

(Källa.)

Kvinnor påverkar politiken

Många lägger stor vikt vid andelen kvinnor i politiska församlingar. Så här ser utvecklingen ut i riksdagen:

kvinnor_riksdagen

Frågan är om det spelar någon roll för de politiska besluten hur könsfördelningen ser ut. Svaret är att det tycks det göra. I den nya studien ”Gender Gaps in Policy Making: Evidence from Direct Democracy in Switzerland” finner Patricia Funk och Christina Gathmann följande:

In spite of increasing representation of women in politics, little is known about their impact on policies. Comparing outcomes of parliaments with different shares of female members does not identify their causal impact because of possible differences in the underlying electorate. This paper uses a unique data set on voting decisions to sheds new light on gender gaps in policy making. Our analysis focuses on Switzerland, where all citizens can directly decide on a broad range of policies in referendums and initiatives. We show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defense spending and welfare policy which typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.

Två reflexioner:

  1. Bör man utvärdera andelen kvinnor i politiska församlingar utifrån hur politiken ändras därav? Antag att det inte blev någon politisk skillnad av fler kvinnor. Skulle då könsfördelningen vara irrelevant?
  2. Detta verkar göra väljarens val mer komplicerat: det är inte bara parti som spelar roll för vilken politik som förs utan också könsfördelningen på de som väljs. Det tycks som om kvinnliga politiker står till vänster om manliga politiker. Innebär det att en personröst på en kvinna i ett parti mer till höger blir ”politiskt-ideologiskt ekvivalent” med en personröst på en man i ett parti mer till vänster?

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan, döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar samt kvinnlig rösträtt och barns hälsa,

Barnlöshet och budgetunderskott

barnProfessor Greg Mankiw har en teori om varför vissa, utan att oroa sig, föreslår stora satsningar mot krisen trots att dessa skulle medföra ett kraftigt försämrat budgetsaldo:

Passing a larger national debt to the next generation may look attractive to those without children. (Keynes himself was childless.) But the rest of us cannot feel much comfort knowing that, in the long run, when we are dead, our children and grandchildren will be dealing with our fiscal legacy.

Stämmer denna hypotes? Den kan i vilket fall inte utgöra en fullständig förklaring, ty jag är, trots att jag är barnlös, tveksam till storslagna satsningar. Detsamma gäller Andreas Bergh. Likaså finns det väl inget som talar för att andelen barnlösa i underskottsfalangen är högre än på andra håll?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Sydsvenskan

Vad menas med nyliberalism?

Ordet ”nyliberal” används ofta som allmänt skällsord i den politiska debatten. De två norska statsvetarna Dag Einar Thorsen och Amund Lie har i ”What Is Neoliberalism?” tagit en närmare titt på vad ”nyliberalism” egentligen betyder. De börjar med att bekräfta bilden av hur ordet används:

An initial mystery facing anyone who wants to study neoliberal ideology in more detail is that there does not seem to be anyone who has written about neoliberalism from a sympathetic or even neutral point of view. … Several of these works accord neoliberalism an overwhelming significance, while they at the same time seem quite happy to leave the concept of ”neoliberalism” completely undefined, claiming … that it defies definition. One might therefore easily begin to suspect that the concept has become, in some quarters at least, a generic term of deprecation describing almost any economic and political development deemed to be undesirable.

Hur menar då Thorsen och Lie att begreppet ska förstås?

Neoliberalism is, as we see it, a loosely demarcated set of political beliefs which most prominently and prototypically include the conviction that the only legitimate purpose of the state is to safeguard individual, especially commercial, liberty, as well as strong private property rights (cf. especially Mises 1962; Nozick 1974; Hayek 1979). This conviction usually issues, in turn, in a belief that the state ought to be minimal or at least drastically reduced in strength and size, and that any transgression by the state beyond its sole legitimate purpose is unacceptable (ibid.).

Jag tror att få av dem som i debatten beskylls för att vara nyliberaler är det enligt denna definition. I den liberala traditionen anser de flesta att staten bör göra mer än att upprätthålla frihet, även om de flesta anser att detta är en viktig uppgift, kanske t.o.m. den viktigaste. (Även Rawls ger frihetsprincipen högst prioritet.) Många liberaler torde också ogilla talet om ett ”legitimt” syfte. Det låter som om det finns klara, svart-vita principer som delar in statlig verksamhet i en godkänd och en icke-godkänd del. Nu är det förstås inget problem för en definition av nyliberalism att den gör få människor till nyliberaler — men för dem som använder begreppet som ett allmänt skällsord manar den till skärpning. Allt man ogillar i samtiden, t.ex. andra, dominerande former av liberalism, är inte nyliberalism.

Se vad Stanford Encyclopedia of Philosophy har att säga om ”classical liberalism” och det tidigare inlägget ”Vad är liberalism?”. För ett färskt exempel på angrepp på nyliberalismen, se Lotta Gröning.

Livet som landshövding

Anders Björck, det japanska kejsarparet och Sveriges kung

Anders Björck, det japanska kejsarparet och Sveriges kung (vem har flest dekorationer?)

Ikväll såg jag den nya dokumentärfilmen om Anders Björck, H:r Landshövding. Några reflexioner:

  • Landshövding är ett fånigt och pretentiöst namn på en trist statlig tjänsteman. Sysslorna verkar verkligen urtrista. Att vända papper, att sitta i möte och att bjuda på lunch dominerar dagarna.
  • Icke desto mindre passar titeln Anders Björck, som är larger than life och som tycks njuta av titlar och av att umgås med kungligheter.
  • Anders Björck verkar inte ha någon dator! Istället skriver han saker för hand och använder telefon och fax. Dated.
  • Anders Björck är genuint underhållande, sannolikt utan att inse det. Jag småskrattade mest hela tiden (men snällt, inte alls hånfullt).
  • Filmens styrka var dess estetik: filmad i svartvitt och med mycket tjusiga sekvenser, t.ex. av Anders Björck promenerandes i all oändlighet i ett korridorsystem. Filmens svaghet var att Anders Björck aldrig talade till kameran: vi fick ”bara” följa hans arbetsdagar utan att egentligen lära känna honom. Vem är H:r Landshövding, egentligen?

Ska mamma få barnbidraget?

mor_barnEn ny studie* indikerar att mödrar som har kontroll över hushållsekonomin i familjer med sociala problem använder resurserna i barnens intressen i högre grad än fäder som har kontroll:

Results show children are far less likely to experience food insecurity when parents’ pooled income is controlled by their mother than when it is controlled by their father or even when it is jointly controlled. By examining this association between resource control and child well-being, this study suggests that child outcomes may be improved by altering control over household money, responsibility for feeding work, or both.

Det jag kom att tänka på var diskussionen om huruvida barnbidrag ska ges till båda föräldrarna eller till mödrarna (som tidigare) — och på hur den frågan principiellt kan besvaras. Kan inte två synsätt ställas mot varandra?

  • ”Pengarna ska delas lika”. Detta synsätt har sin grund i deviser som ”alla människor har lika värde” eller ”alla människor ska behandlas lika”, som allmänt är problematiska eftersom det är oklart vad de betyder men som i det här fallet faktiskt kan ges en någorlunda precis mening. Hursomhelst uppkommer här ett annat problem, nämligen att likabehandling, dvs. att mödrar och fäder får halva barnbidraget var, troligen leder till att barn i familjer med sociala problem får det sämre än om mödrarna ensamma hade fått hela barnbidraget.
  • ”Pengarna ska gå dit de gör störst nytta”. Detta synsätt är av mer pragmatisk, konsekvensetisk karaktär och säger att principer om likabehandling bör ignoreras i de fall där olikabehandling ger högre total nytta eller, kanske, högre nytta för de sämst ställda (enligt Rawls differensprincip).

Frågan kompliceras av att olika effekter kan uppkomma för olika socioekonomiska grupper. Antag att likabehandling i 95 procent av fallen ger samma nytta som olikabehandling. Ska likabehandling då genomföras för alla? Eller ska olikabehandling genomföras för alla? Eller ska man differentiera och likabehandla 95 procent och olikabehandla 5 procent av föräldrarna? Jag tycker att ovan nämnda studie sätter fingret på principiellt intressanta frågor om fördelningspolitik. Hur ser din lösning ut? Likabehandling eller någon form av nyttomaximering?

_______________________

*Kenney, Catherine T. (2008). ”Father Doesn’t Know Best? Parents’ Control of Money and Children’s Food Insecurity”. Journal of Marriage and Family, 70(3): 654—669.

Märklig vänskap

Jag har just blivit uppmärksammad på att det finns en sammanslutning som heter Statens Vänner. Så här presenterar sig en av de ledande medlemmarna:

sv

Jag noterar att floskler av typen ”allas lika värde” används av fler än kristdemokrater.

Nå, jag är inte anarkist och är väl därmed en vän av staten i någon mening, men jag tror att jag avstår från att bli medlem. (Hur kan någon för övrigt vilja gå med i en sammanslutning som har P-O Edin och Anders Björck i ledningen?) Jag vill hellre använda min knappa tid till att vara vän med andra än staten. Den klarar sig nog ändå.

Barnsliga tankar om biologi och ekonomi

jesus_barnBarn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Hur lång ska en mandatperiod vara?

maritaulvskogEfter senaste valet var Marita Ulvskog sur:

Det bör gå tre år mellan valen i stället för fyra. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kräver kortare mandatperioder. Det ska inte gå att ”hålla sig undan väljarna i fyra år”, säger hon.

Så kan man resonera, men vad säger forskningen om effekten av mandatperiodens längd? Teoretiskt kan man tänka sig två motverkande effekter. Medan längre mandatperioder kan försvaga väljarnas möjlighet att utkräva ansvar, kan de också ge politiker tid och incitament att agera mer långsiktigt.

En ny studie, ”Term Length and Political Performance”, indikerar att den senare effekten dominerar:

We evaluate the effects of the duration of legislative terms on the performance of legislators. We exploit a natural experiment in the Argentine House of Representatives where term lengths were assigned randomly. Results for various objective measures of legislative output show that longer terms enhance legislative performance. … Our results highlight limits to classic theories of electoral discipline (Barro 1973, Ferejohn 1986) predicting that shorter terms, by tightening accountability, will incentivize hard work by politicians. We discuss and test possible explanations. Our results suggest that the ”accountability logic” is overcome by an ”investment logic.”*

Så vill man ha hårt arbetande politiker förefaller det oklokt att gå på Ulvskogs linje.

En ytterligare studie, ”Sources of Inefficiency in Representative Democracy”, kan dessutom anföras. Den finner att längre mandatperioder, både för exekutiv och legislatur, är positivt relaterade till de offentliga investeringarnas andel av BNP, vilket antyder att politiker tänker mer långsiktigt när de sitter längre.

Längre mandatperioder verkar alltså ha såväl politisk-demokratiska som ekonomiska effekter av positivt slag.

____________________

*”Legislative performance” mäts med följande variabler:

floor attendance (as the percentage of legislative ‡floor sessions), committee attendance (as percentage of committee sessions), number of committee bills in which the legislator participated (as refl‡ected on the committee bills bearing the legislator’s signature), number of times the legislator spoke on the floor (non-legislative topics are not included), the number of bills introduced by the legislator, and the number of those bills that were approved.

Krisens obehagliga effekter

bonKrisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.

Naomi Klein ställd på huvudet

naomiklein1Borde inte vänstern gilla kriser? Pga. krisen föreslås såväl socialisering av banker (se här och här) som socialisering av Volvo (se här och r); industristöd är på gång i såväl Tyskland som USA; banker tas också i vissa fall över av staten; de statliga utgifterna expanderar och budgetrestriktioner överträds; privatiseringsprogram skjuts upp; i Storbritannien höjs skatten för höginkomsttagare (se här) och i Sverige föreslås extra satsningar för låginkomsttagare (se r); och krav på nya regleringar av marknadsekonomin framförs.

Vänstern borde dessutom gilla kriser eftersom de tenderar att jämna ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

Underminerar inte allt detta Naomi Kleins centrala tes, att ”nyliberaler” eftersträvar kriser för att kunna genomföra sina program? Om de gör det förefaller de irrationella.

Ska staten köpa Volvo?

Rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, förespråkar statligt ägande av svensk bilindustri. I DI idag hävdar han bl.a. följande:

Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare.

På ett sätt har han rätt, ty ”per definition” är ingen en dålig ägare, inte heller staten. Men de facto kan olika ägare vara olika bra, och det finns goda teoretiska och empiriska argument för att staten är en dålig ägare av vanliga företag.

En första fråga är om rektor Wolff anser att staten skulle kunna äga alla företag utan att det påverkar ekonomins sätt att fungera negativt. I så fall tycks han ha lärt lite av den moderna ekonomiska historien. Länder med totalt statligt ägande har utvecklats betydligt sämre än andra länder.* Med andra ord finns det definitivt en gräns över vilken staten blir en dålig ägare.

shleifer

Professor Shleifer

Men forskning visar att staten kan vara en dålig ägare också i marknadsekonomier. Tre exempel från professor Andrei Shleifer vid Harvard University och hans kollegor:

”State versus Private Ownership” (i Journal of Economic Perspectives):

The bottom line of this paper is simple. The 1940s case that government production is broadly desirable is no longer convincing. This case was motivated in part by such empirical observations as some successes of government control during the war, the failures of competition and regulation during the Great Depression, and the apparent success of Soviet industrialization, but also by a misunderstanding of the consequences of political control of firms, and by a substantial disregard of the importance of innovation in market economies. Today, the war and the Depression are no longer as vivid, and the communist economies have collapsed. As importantly, the quality of contracting and regulation have improved, competition has become more effective, the dangers of politicization of production have become self-evident, and the appreciation of the innovative potential of entrepreneurial firms is at a new high. For all these reasons, the benefits of reducing the role of government as a producer are becoming apparent and are beginning to be exploited.

”Government Ownership of Banks” (i Journal of Finance):

We assemble data on government ownership of banks around the world. The data show that such ownership is large and pervasive, and higher in countries with low levels of per capita income, backward financial systems, interventionist and inefficient governments, and poor protection of property rights. Higher government ownership of banks in 1970 is associated with slower subsequent financial development and lower growth of per capita income and productivity. This evidence supports ”political” theories of the effects of government ownership of firms.

”Politicians and Firms” (i Quarterly Journal of Economics):

This view of public enterprises is hard to square with a large body of empirical accounts of such firms, in market, socialist, and mixed economies (e.g., Vernon and Aharoni [1981] and Donahue [1989]). Observers of such enterprises stress two features inconsistent with the conventional view: public enterprises are highly inefficient, and their inefficiency is the result of political pressures from the politicians who control them. Examples abound.

Lägg till detta slutsatsen i ”From State to Market: A Survey of Empirical Studies of Privatization” (i Journal of Economic Literature):

Research now supports the proposition that privately owned firms are more efficient and more profitable than otherwise-comparable stateowned firms.

Låt oss slutligen fundera på följande. Om Volvo går bra finns det inget skäl att tro att inte privata ägare driver Volvo vidare. Om Volvo går dåligt skulle staten kunna driva verksamheten vidare, men då till en stor kostnad. Varför ska skattepengar gå till att upprätthålla en verksamhet som går med förlust? Har inte resurserna — såväl arbetskraften på Volvo som skattepengarna — en alternativ användning? Är det effektivt att konservera en given näringslivsstruktur? Tänk om detta tänkande hade gällt tidigare näringar som av strukturella skäl i hög grad har lagts ned i Sverige: jordbruket, skrivmaskinsfabrikerna eller varvsindustrin. Hade det gynnat svenskarnas välståndsutveckling om staten hade lagt skattepengar på att driva dem vidare i samma skala som tidigare? Jag skulle inte tro det. Så nej, staten bör inte köpa Volvo. Det finns stöd i ekonomisk forskning för att en sådan handling skulle vara ett ineffektivt användande av resurser.

Se vad dr Santesson-Wilson, dr Bergh och DN/SvD har att säga om de socialistiska tendenserna i krisdebatten samt vad dr Bergh har att säga om Wolffs kopplingar till Volvo.

______________________

*Se t.ex.

Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth: Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Boettke, Peter J. (2000). Calculation and Coodination: Essays on Socialism and Transitional Political Economy. London: Routledge.

Kornai, János (1992). The Socialist System: The Political Economy of Socialism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Är regeringen för passiv?

ostros

Thomas Östros

Thomas Östros kritiserade häromdagen regeringen för att den inte vill satsa mer än 30 miljarder på finanspolitisk expansion:

Sverige är på väg in i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Då kan vi inte ha en regering som passivt tittar på.

Östros tror blint på att ytterligare miljardsatsningar, hastigt påkomna dessutom, är ett bra sätt att använda knappa resurser.

Professor Tyler Cowen påpekar emellertid något viktigt om vad som bidrog till att 30-talskrisen gick över:

In short, expansionary monetary policy and wartime orders from Europe, not the well-known policies of the New Deal, did the most to make the American economy climb out of the Depression. Our current downturn will end as well someday, and, as in the ’30s, the recovery will probably come for reasons that have little to do with most policy initiatives.

Men Thomas Östros läser nog inte vare sig New York Times eller denna blogg. Han lär fortsätta påstå att regeringen, med sin stora satsning på 30 miljarder kr, är för passiv, trots svagt forskningsstöd.

Tidigare inlägg: ”Den amerikanska ekonomins räddning” och ”Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?”
Externa länkar: ”Tur att någon har läst på” (Den hälsosamme ekonomisten), PJ Anders Linder

Moralliberala moderater

Hasse Boström har läst boken Regeringsskifte, om valet 2006:

När det gäller att vara moralliberal respektive moralkonservativ hamnar miljöpartiet och vänsterpartiets väljare i en grupp för sig på den liberala flanken (värde 19 på en 50-gradig skala). Närmast de två partierna kommer moderater (23), därefter s-, c- och fp-väljare (alla 24) och sedan sverigedemokrater (27) och mest moralkonservativa är, inte oväntat, kd-väljare (34).

Två intressanta resultat: att Moderaternas väljare är något mer liberala i moralfrågor än Socialdemokraternas, Folkpartiets och Centerpartiets väljare och att  Kristdemokraternas väljare är mer moralkonservativa än Sverigedemokraternas.* Jag undrar vilka åsikter en person som ligger på 50 på skalan innehar.

___________________
*Jo, partinamn ska skrivas med stor bokstav.

Matematiklektion för Ohly

lars_ohlyNationalekonomerna Tino Sanandaji och Daniel Waldenström har en artikel i DI idag, vari de påpekar vikten av att beakta att efterfrågan är priselastisk:

Dessvärre missförstår Lars Ohly, Thomas Östros och även många borgerliga politiker skattefuskets natur när de tror att enbart ökad kontroll kan komma åt de värden som skattefusket undandrar staten. I deras kalkyl leder 1 miljard kronor i minskat skattefusk till 1 miljard i ökade skatteintäkter. Detta är – kanske något förvånande till en början – helt fel. Anledningen till att politikernas kalkyl slår fel är att den bortser från skatters undanträngningseffekter. Om alla hårklippningar, pizzor, luncher och badrumsrenoveringar som i dag utförs svart skulle utföras i den vita, beskattade sektorn skulle priserna öka rejält. När priset stiger trängs efterfrågan undan och färre, eller kanske rentav inga köp alls, blir av. Resultatet är att få eller inga nya skatter betalas in.

Denna viktiga poäng illustreras av diverse beräkningar av Gunnar Du Rietz. Om en tjänst kostar 1000 kr före skatt krävs, om den betalas vitt, att den som vill ha den utförd måste tjäna ca 4100 kr (vid en inkomst på 200000 kr) eller ca 5400 kr (vid en inkomst på 300000 kr) för att kunna betala den. Tjänstesäljaren måste, för att tjäna 1000 kr netto, ta ett pris på ca 2600 kr. (Från tabell 1, s 14.) Att en sådan stor prisökning påverkar efterfrågan är självklart.

Slutsatsen är att skattesystemet också behöver reformeras för att försöken att sätta åt skattefuskare ska ge avsedd effekt. Kanske kan reformen med avdrag för hushållsnära tjänster tjäna som modell? Något säger mig emellertid att Lars Ohly inte kommer att vara intresserad av att ta ned några skattenivåer. Då bör han också justera ned sina kalkyler vad gäller effekterna på skatteintäkterna av att minska skattefusket.

Gudomligt att höja arbetslösheten?

monaTidigare forskning* har visat att höjd arbetslöshetsersättning medför högre arbetslöshet. Konjunkturinstitutet skriver i linje med detta följande (s 9):

Även förändringen i den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet kan ha bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet genom att öka arbetsmarknadens parters incitament att ta hänsyn till arbetslösheten.

Samtidigt kallar Mona Sahlin regeringens arbetslinje ”satanisk”. Det är visst gudomligt, för socialdemokraterna, att aktivt förespråka åtgärder som ökar arbetslösheten. Håller väljarna med?

_________________

*Se tidigare inlägg om en finsk studie och om Lars Calmfors utvärdering av forskningen samt Dennis Josefssons inlägg om en IFAU-rapport om den svenska jämviktsarbetslösheten.

Mördade politiker

Olof Palme

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?

Daniel Waldenström motsätter sig budgetbalans i kristid. Men fungerar konjunkturpolitik och, mer specifikt, expansiv finanspolitik i sådana lägen? I en förtjänstfull analys undersöker IMF effekterna av försök att stimulera ekonomin i tider av nedgångar. Deras slutsats är försiktig:

New evidence presented here, from emerging as well as advanced economies, indicates that the effects of fiscal stimulus can be positive, albeit modest. But policymakers must be very careful about how stimulus packages are implemented, ensuring that they are timely and that they are not likely to become entrenched and raise concerns about debt sustainability.

I följande tabell framkommer effekterna på real BNP-tillväxt av en finanspolitisk expansion motsvarande 1 procentenhet av BNP.

finanspolitik_bnp

Effekten i såväl mer som mindre utvecklade länderna är liten på kort sikt (en omgående ökning av den reala tillväxttakten med 0,1 procentenheter), men på tre års sikt är den lite större i utvecklade länder (0,5 procentenheter), medan den är svagt negativ i mindre utvecklade länder (—0,1 procentenheter).

En intressant sak rör att effekterna är olika beroende på om stimulansen består av högre utgifter eller lägre skatter:

The output responses shown in the next six rows of the table indicate that, overall, revenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies. Expenditure-based impulses are found to have consistently negative effects in emerging economies after three years, perhaps reflecting concerns that, once implemented, increased expenditures are difficult to remove.

Slutsatsen är alltså att en viss positiv effekt av expansiv finanspolitik i nedgångar kan skönjas, i alla fall i utvecklade länder om den underliggande skuldsituationen ser bra ut. Den svenska, ansvarsfulla budgetpolitiken förefaller därför utgöra en bra grund om man vill stimulera ekonomin. Och så tycks kunna ske också via skattesänkningar — här kan noteras att jobbskatteavdraget förstärks från januari.

Se ett tidigare inlägg om vad som får recessioner att ta slut samt ett inlägg av dr Lundbäck. Penningpolitik förefaller mer effektiv än finanspolitik.

Irrationalitet och förbud

e_glaeserProfessor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Det märkliga begreppet överhyra

hyreshusJag begriper mig inte på svensk hyresreglering med dess olika problem. Om jag fick bestämma skulle t.ex. ”överhyra” inte existera som begrepp. Om en ägare av en hyresfastighet vill hyra ut en lägenhet för x kr per månad, och om någon annan är villig att betala x kr för att hyra (i första eller andra hand), varför i hela fridens namn ska inte denna transaktion få genomföras? Den tycks mig åtminstone Kaldor-Hicks-effektiv.

Och mot den bakgrunden: Varför ska en s.k. hyresnämnd ex post kunna beordra uthyraren att betala tillbaka pengar som hyresgästen har gått med på att betala? En bisarr ordning i ett samhälle som respekterar fria kontrakt. Samma märkliga reglering föreslås nu gälla för uthyrning av ägarlägenheter.*

_______________

*Jag måste hålla med PJ: Genom införandet av ägarlägenheter visar Mats Odell ännu en gång att han besitter kvaliteter som tidigare inte var så lätta att observera. Jag tar tillbaka min tidigare kritik.

Solbränd?

Silvio Berlusconi förnekar sig inte. Detta sa han till Rysslands president:

I told the president that [Obama] has everything needed in order to reach a deal with him: he’s young, handsome and tanned.

Har Alvendal rätt om brott och straff?

kristinaaDen moderata ordföranden i polisstyrelsen i Stockholm Kristina Alvendal föreslår hårdare straff för de brottslingar som begår flest brott:

De är få, men de står för största delen av de brott som polisen kallar för mängdbrott. Dit hör till exempel narkotikabrott, stöld, brott mot knivlagen, olaga hot och snatteri. I Stockholm handlar det om ett hundratal personer som är välkända av polisen.
–Fick vi bort dem från gator och torg skulle vi minska vardagsbrotten med 50 procent, konstaterar Kristina Alvendal.

Hon möter dock mothugg från diverse kriminologer, som ifrågasätter om hårdare straff minskar brottsligheten. Ett flertal studier visar dock att kriminologernas slutsats är tveksam.

Till dessa studier kan läggas den färska italienska studien ”The Deterrent Effects of Prison: Evidence from a Natural Experiment”:

Based on a unique data set on post-release behaviour of former inmates, we find that an additional month in expected sentence reduces the propensity to recommit a crime by 1.24 percent: this corroborates the general deterrence hypothesis. However, this effect depends on the time previously served in prison: the behavioural response to an additional month of expected sentence decreases with the length of the prison spell.

Studien säger alltså att det finns en allmänt avskräckande effekt av ett längre förväntat straff men också att denna effekt försvinner för dem som tidigare har haft längre straff än sex år.

Till detta kommer effekten på brottslighet av den fysiska inlåsningen, vilken Alvendal lyfter fram, och som kan förväntas styrka ett negativt samband, t.ex. enligt Steven Levitt i ”The Effect of Prison Population Size on Crime Rates”:

Using prison overcrowding litigation as an instrument for changes in the prison population, this paper attempts to estimate the marginal productivity of increased incarceration in reducing crime. The estimates obtained are two to three times larger than the conventional wisdom. The results are robust across all of the crime categories examined. Incarcerating one additional prisoner reduces the number of crimes by approximately fifteen per year, a number in close accordance with the level of criminal activity reported by the median prisoner in surveys.

Media: SvD1, SvD2

Hugger statsministern svenska folket i ryggen?

En majoritet av Californiens väljare röstade i tisdags ja till Proposition 8, vilket innebär att delstatskonstitutionen hädanefter innefattar följande diskriminerande formulering:

Only marriage between a man and a woman is valid or recognized in California.

Ett mycket nedslående valresultat.

Här hemma i Sverige är läget förstås mycket bättre: könsneutrala äktenskap kommer att införas inom kort. Eftersom regeringen inte kunde enas blir nu ordningen sådan att riksdagen får fatta beslut utan proposition. En helt acceptabel lösning rent procedurmässigt, anser jag. Alla håller dock inte med mig om detta. Har man inte förlorat all sans och balans när man, likt tidningen Dagens opinionsredaktör, utropar följande:

osterberg

Ja, vilket hugg i ryggen på svenska folket att konstatera följande:

Redan till midsommar kan det ljuda bröllopsklockor över samkönade par.

Media: Aftonbladet, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4

Avregleringars asymmetriska effekter

En ny studie av Philippe Aghion m.fl., ”The Unequal Effects of Liberalization”, publicerad i American Economic Review, visar att en liberalisering av ett lands regelverk inte behöver ha samma ekonomiska effekter överallt, beroende på hur det regionala regelverket ser ut:

We study whether the effects on registered manufacturing output of dismantling the License Raj—a system of central controls regulating entry and production activity in this sector—vary across Indian states with different labor market regulations. The effects are found to be unequal across Indian states with different labor market regulations. In particular, following delicensing, industries located in states with pro-employer labor market institutions grew more quickly than those in pro-worker environments.

Två reflexioner:

  1. Att tillåta regional variation i regelverk är bl.a. bra för att bättre få reda på vilka effekter regelverks utformningar har.
  2. Det finns få gratisluncher: väljer man att reglera arbetsmarknaden för att skydda insiders kan det vara negativt för tillväxt och outsiders sysselsättningsmöjligheter.

Varför valsedlar?

partiet_halvVarför används fortfarande valsedlar i svenska val? Varför inte istället installera datorer i alla röstlokaler, på vilka alla valsedlar finns inlagda och där man också kan kryssa för personvalskandidater? Det borde göra sammanräkningen av rösterna både snabbare och säkrare, det sparar träd och en stor distributionsapparat, det tar bort problem med ”orättvisa” när valsedlar fattas på vissa ställen och — framförallt — man slipper det obehagliga momentet att slicka igen kuvert. I USA har man ju röstmaskiner av mekaniskt slag; när kommer valdatorerna?

Prostitution som rationellt val

Det finns en tendens i svensk prostitutionsdebatt att måla i mörka färger. Enbart. En viss nyansering krävs — det finns olika typer av prostitution med olika orsaker och effekter. En ny studie ger ytterligare belägg för att inte all prostitution behöver ses som en totalkatastrof:

In an apartment building on Chicago’s Southside, fifty of the seventy-five residents are sex workers. Our study uses in-depth interviews and participant observation of Chicago’s sex work economy to argue that sex work is one constituent part of an overall low-wage, off-the-books economy of resource exchange among individuals in a bounded geographic setting. To an outsider, the decision to be a sex worker seems irrational; in this article we argue that specific localized conditions invert this decision and render it entirely rational. For the men and women in our study, sex work acts as a short-term solution that ”satisfices” the demands of persistent poverty and instability, and it provides a meaningful option in the quest for a job that provides autonomy and personal fulfillment.

Det finns här två grundsynsätt: ett utopiskt och ett realistiskt. Det förra vill till varje pris utrota det som inte är bra. Det senare inser att detta inte går och att det istället gäller att, även i en värld fylld av svårigheter, försöka göra det så bra som möjligt (eller så lite dåligt som möjligt) för dem som har det svårt. Givet världen som den är kan det vara rationellt för vissa att sälja sex, och vi bör inte sätta käppar i hjulet för dem.

Inställning till lyckliga

Lyckoforskningen är väldigt populär, och många är de som anser att livets mål och mening, liksom kanske även politikens viktigaste målsättning, är lycka. En lite annorlunda hållning möter man i Richard Wagners starka musikdrama Götterdämmerung, närmare bestämt i akt II, scen 1, där Alberich ger följande råd till sin son Hagen:

Hagen, mein Sohn!
Hasse die Frohen!
sdsdsd
Hagen, my son,
hate the happy!
sds

Är kriser bra för tillväxten?

Naomi Klein hävdar i Chockdoktrinen att marknadsliberaler utnyttjar kriser för att genomdriva sin politik. Det kanske de gör. I vilket fall tycks tillväxtbefrämjare, liberala eller andra, kunna utnyttja kriser. En ny studie finner att kriser kan vara bra för ekonomisk tillväxt — i alla fall i demokratier:

Our results provide evidence that democratic political institutions help to ameliorate the
negative impact of economic crises on long-term growth. We conjecture that this result arises because democracies tend to deliver better policy responses in the aftermath of shocks. This means that, while there might be examples of benevolent dictators that react quickly and pursue good economic policies, on average, autocratic regimes are unable to handle crises well and deliver long-term growth. In other words, decisiveness—an attribute oftentimes assigned to autocratic regimes—does not imply that sound policies are implemented.

En implikation av studien är kanske att invånare i demokratiska länder inte ska känna sig alltför pessimistiska av nuvarande kris, såvida inte intressegrupper får alltför starkt inflytande på den nya politik som utformas. Som författarna skriver:

[I]f a country’s democratic institutions are strong, it may welcome crises as opportunities to learn and improve the policy stance. On the other hand, if institutions are weak, crises may not be useful to promote growthenhancing reforms. More likely than not, special interests might co-opt policy responses and crises will only end up hurting the public at the expense of more powerful interest groups.

Hursomhelst tycks det viktigt att ha perspektiv på kriser.

Hur förbättras livet för världens fattiga?

DN Kultur förnekar sig inte och upplåter idag (ej på nätet) plats åt Bror Perjus, ”journalist och författare”:

Långsiktigt kan de ekonomiska kriserna endast motverkas med en global demokrati som genom effektiv beskattning kan överföra resurser från de superrikas hejdlösa lyxliv till hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Professor Lucas

Professor Lucas

Konstigt att inte ekonomipristagaren Robert Lucas har förstått det som experten på långsiktiga ekonomiska skeenden Bror Perjus har förstått. Lucas har en lätt annorlunda förståelse av verkligheten:

Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.

Om man ska anstränga sig för att hitta något positivt i det Perjus skriver tycker jag att det är, att han inte tycks drabbad av den annars så vanliga välfärdsnationalismen.

Vad påverkar invandrares valdeltagande?

En ny studie undersöker sannolikheten för att invandrare röstar i svenska val. Som bekant får även icke-medborgare som har varit folkbokförda i landet i minst tre år rösta i kommun- och landstingsvalen. Tanken i studien är att deltagande i allmänna val är ett tecken på att anse sig vara socialt inkluderad i ett samhälle. Bl.a. dessa faktorer ökar sannolikheten för att invandrare ska rösta (och, som en implikation, delaktigheten i det svenska samhället):

  • Att bli medborgare.
  • Att komma från Nord- och Sydamerika och att vara född i Sverige av invandrare.
  • Att ha svensk maka eller make.
  • Att äga ett hus.
  • Att bo i en mindre stad.
  • Att invandrarpopulationen ökar.

Ålder vid invandring och om det finns utlandsfödda kommunfullmäktigeledamöter har dock i regel ingen effekt.

Angående att medborgarskap ökar sannolikheten att rösta skriver författarna:

On that note, it appears that granting citizenship has a huge effect on voting. Despite giving people the right to vote, that right is often not exercised if people are not citizens. While it could be that only people who wish to be more involved take up citizenship, it could also be that citizenship offers people the opportunity to see that they have a stake in what is happening politically in Sweden. Thus as a means of encouraging social inclusion, it appears that the policy of allowing citizenship acquisition has been extremely successful.

Man kan också vara av uppfattningen att det är rätt bra att icke-medborgare inte röstar i så stor utsträckning, då de sannolikt inte är lika långsiktiga i sitt tänkande som medborgare. Denna hållning kan förstås kombineras med synen att det bör vara lätt att bli medborgare.

Bättre, inte fler, regleringar

Professor Glaeser

Professor Glaeser

Åtminstone tre nationalekonomer har nu varnat för fler regleringar av den finansiella sektorn. Istället förespråkar de bättre regleringar. Senast i raden är Harvards Ed Glaeser:

We need a new regulatory structure, but it needs to be one that makes the markets function better, not worse. The answer is not more government, but better government. To make new governmental interventions better than the old ones, we need to think about what exactly is it that we want to accomplish.

Tidigare har Tyler Cowen och Erik Hurst framfört ett liknande budskap. Finns det politiker som vågar hålla huvudet kallt och inte ge efter för populistiska krav på att blint och snabbt öka regleringen av ekonomin?

Naturkatastrofer och ekonomisk utveckling

Professor David Strömberg skriver om naturkatastofer i Journal of Economic Perspectives. Han presenterar rikligt med data, rakt igenom fascinerande.

I figuren nedan framkommer hur antalet naturkatastrofer och effekterna av dem har utvecklats över tid. Antalet katastrofer har ökat med ca 5 procent per år, men antalet döda enbart med 0,1 procent per år. I Table 2 delar han upp antalet naturkatastrofer och effekterna på de olika kontinenterna. Asien och Afrika har drabbats hårdast. I Table 3 visar han att länder med höga inkomster och demokrati har drabbats oerhört mycket mindre av ungefär samma antal naturkatastrofer som länder med låga inkomster och diktatur. Uppenbarligen beror effekterna i hög grad på faktorer som vi människor kan påverka.


I artikelns sista del analyserar han katatrofhjälp och vad som avgör vilka som får och hur mycket de får:

International relief for natural disasters does increase with the severity of the disaster, as measured by the number of killed and affected, and also rises when the income of the affected country is lower. However, relief is also driven by factors other than need. News coverage appears to drive disaster relief. Donors also give more to countries that lie closer, and with which they share a common language and colonial ties. These effects are sizeable.

Precis som i ens individuella liv gäller det att ha bra kontakter för att få den bästa hjälpen i nödsituationer.

Krisens grundorsak?

Det saknas inte teorier om varför den finansiella krisen har uppstått. En populär förklaring, t.ex. förmedlad av  Lars Pålsson Syll på (förstås) DN:s kultursida, är att det fanns för få regleringar på plats. Men en mer grundläggande förklaring är att krisen ytterst beror på en alltför expansiv penningpolitik.

Detta är i själva verket den förklaring som den österrikiska konjunkturcykelteorin — t.ex. presenterad i en IMF-uppsats här och i en analys från Ludwig von Mises Institute här — ger. Denna syn emanerar delvis från den svenska nationalekonomen Knut Wicksell, som varnade för en situation där låneräntan understiger ”den naturliga räntan” (dvs. avkastningen på kapitalinvesteringar). Genom alltför låga räntor har den enorma kreditexpansion kunnat äga rum som har orsakat felinvesteringar och bubblor som nu brister.*

Professor Don Boudreaux ställer några kritiska frågor utifrån denna syn:

Skepticism is advisable when the former head of a government-created and protected monopoly blames the market for using that monopoly’s output unwisely.  Would the demand for mortgage-backed securities have been as frothy as it was if Mr. Greenspan’s Fed had not created so much new money?  Would the demand for owner-occupied housing itself have been so intense?  Because money plays a common and vital role in all of these transactions – and because Mr. Greenspan’s Fed kept pumping dollars into the economy with no way to know what the ”correct” supply is – you’ll pardon my inability to give credence to Mr. Greenspan’s latest pronouncements.

Jag tror personligen att det kan ligga en hel del i denna syn på krisens grundorsaker, i alla fall i breda drag. Det finns dock kritik mot den. Bryan Caplan menar t.ex. i ”Why I Am Not an Austrian Economist” att teorin bygger på att ekonomins aktörer inte har rationella förväntningar, vilket han ser som ett orimligt antagande. Även Tyler Cowen finner teorin mindre övertygande: han menar att ingen tvingar ekonomins aktörer att fatta irrationella beslut.

Oavsett krisens orsaker vidhåller jag min syn att den, eller rättare sagt den ekonomisk-politiska regim som innefattar återkommande kriser, inte är så farlig.

Uppdatering: Brad DeLong verkar resonera snarlikt.

__________________________

*Dr Bergh granskar en rapport av Per Nilsson om hur SBAB kan ha bidragit till de högre bostadspriserna genom sin prispressande roll. Det må så vara, men med resonemanget här som grund kan SBAB inte anses vara grundproblemet.

Var Baader och Meinhof rationella?

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Igår såg jag den nya, rafflande filmen Der Baader Meinhof Komplex. Som barn på 1970-talet minns jag hur obehaglig jag fann nyhetsrapporteringen om olika terroristdåd — särskilt lever bilderna på den mördade Hanns-Martin Schleyer kvar. Nu har jag mer distans, och en förmåga att fundera i mer intellektuella banor kring Röda arméfraktionens verksamhet.

Det jag finner fascinerande är i) att det finns människor som brinner så starkt för en politisk sak att de offrar allt för den (hur många gör egentligen det?) och ii) att de offrar allt trots att de antagligen vet att kampen är fruktlös.

Bryan Caplan ställer i sin artikel ”Terrorism: The Relevance of the Rational Choice Model”* (preliminär gratisversion här) frågan om terrorister är rationella. Han klargör att det beror på vad som menas med rationalitet och diskuterar tre definitioner. Han menar att terrorister av Baaders och Meinhofs slag kan anses rationella i två avseenden: de reagerar på incitament och de är relativt egenintresserade. Men, för att knyta an till i) och ii) i föregående stycke, de kan knappast ses som rationella med avseende på rational expectations: dvs. de tenderade att begå systematiska fel och, åtminstone utåt och länge, upprätthålla en felaktig förståelse av verkligheten. Som Karin Bauer uttrycker det (om Meinhof):

Although she would not admit it in public, she knew she had failed: As a writer by giving up the typewriter and her individual voice in favor of the gun and collective dogmatism; as a mother by giving up her children for a political cause; as an anti-fascist fighting against the violence which she perpetuated.

Så jag har personligen svårt att förstå logiken bakom Baaders** och Meinhofs agerande. Vad fick dem att bete sig så irrationellt?

_______________________

*Artikeln är publicerad i tidskriften Public Choice, som ironiskt nog utges av Springer-Verlag, som Ulrike Meinhof m.fl. bombade 1972.
**Det enda förskönande jag har funnit om Baader är hans förkastande av religion:

Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul.

Mer religion i äktenskapsbalken

Könsneutrala äktenskap är på tapeten, inte bara i Sverige utan även i Californien, som ordnar omröstning om sin könsneutrala äktenskapslag den 4 november. De starkaste motståndarna återfinns, här som där, bland religiösa grupperingar. Som Dagens chefredaktör uttrycker det:

Men nu brinner det i knutarna. Göran Hägglund behöver eldunderstöd. Det krävs en ännu tydligare, bredare och intensivare opinionsbildning än hittills.

Ja, visst är det viktigt, och påbjudet av den kärleksfulla kristna religionen, att hindra homos att ingå äktenskap! Men borde inte en religiös förståelse av vad äktenskapet är och medför prägla ännu mer av vår lagstiftning? Tre exempel:

  1. Katolska kyrkan tillåter inte skilsmässa, och i sann kristen anda försökte de hindra en legal rätt till skilsmässa i Chile. Varför ska svenska staten tillåta något som tradition och bibel förbjuder?
  2. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tror att äktenskap varar för evigt. Det gäller att välja rätt partner! Exemplariskt nog är denna kyrka politiskt aktiv för att ta bort rätten i Californien för par av samma kön att ingå äktenskap — hur skulle det se ut om homos var kärleksfullt bundna till varandra i all evighet?
  3. Ortodoxa judiska kvinnor måste bära peruk efter äktenskapets ingående. Jag känner tyvärr inte till någon politisk aktivism för att kräva detta av alla kvinnor.

Här är en video som visar hur hemskt det blev när det blev lagligt för par av samma kön att gifta sig i Californien.

Får nationalekonomer vara politiska?

Professor Calmfors

Lars Calmfors skriver följande om Finanspolitiska rådet i nya numret av Swedish Economic Policy Review (vol 15, nr 1, s 196):

But the main guarantee for independence is, of course, the loss of reputation that the council members would suffer if we were to be seen to act in a political way — in academic circles that would be absolutely devastating for one’s reputation.

Frågan är vad som menas med ”in a political way”.

För egen del anser jag att en nationalekonom qua nationalekonom inte bör uttala sig normativt. Som samhällsvetenskaplig forskare bör alltså ekonomen begränsa sig till att uttala sig om hur saker förhåller sig, inte om hur saker bör förhålla sig. Däremot kan han resonera i termer av hypotetiska imperativ och klargöra vad som bör göras givet ett visst normativt mål, som han själv inte behöver omfatta. Vetenskapen som sådan kan inte klargöra vad som är önskvärt, och ingen vetenskapsman bör låtsas som om värderingar har vetenskaplig grund. Gör han det faller han rätteligen i aktning hos sina kollegor, vilket, som Calmfors påpekar, utgör en disciplinerande mekanism.

Ta skatter som exempel. En nationalekonom qua nationalekonom bör inte säga att skattetrycket bör ligga på x procent — det innefattar en värdering. En nationalekonom qua nationalekonom bör däremot få säga att givet ett mål om ekonomisk tillväxt på x procent bör skattetrycket, enligt vad tillgänglig forskning visar, ligga på y procent.

Så tycker jag, och jag tror att en nationalekonom som följer denna precisering av vad det innebär att agera, och att inte agera, på ett politiskt sätt inte riskerar att falla i aktning hos sina kollegor i vetenskapssamhället.

Hur valdeltagandet kan ökas

Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:

You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.

Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.

Tips: Tyler Cowen.

Jörg Haiders hemliga liv

Aprotesen att homofober ofta är homosexuella med heterosexuell identitet och att reaktionsformation kan leda smygbögar att agera homofientligt:

Petzner said: ”We had a relationship that went far beyond friendship. Jörg and I were connected by something really special. He was the man of my life.” The news stunned Austria, which has been coming to terms with the death of the anti-immigrant politician. Haider, who voted against a parliamentary motion to lower the age of consent for homosexuals, had presented himself as a family man who drank sparingly.

Stefan Petzner är förresten den nya ledaren för Haiders parti, BZÖ.

Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Lättklädda politiker

På söndag är det kommunalval i Finland. Tolv av Samlingspartiets unga kandidater har producerat en kalender med lättklädda bilder för att finansiera sina valkampanjer. Utseende spelar roll i politiken, så kanske får de även fler röster nu, i den mån väljarna gillar kandidaterna. Kalendern har i vilket fall sålt bra. Kommer systerorganisationen MUF att följa efter? En del distriktsordförande skulle nog kunna bli bästsäljare i kalenderform.

Det hela påminner mig om denna mormonkalender. Den mottogs dock inte så positivt i alla läger. Utgivaren blev inte bara utesluten ur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga utan får inte heller ut sin examen från Brigham Young University. Några liknande öden för de lättklädda kandidaterna i vårt östra grannland har jag inte noterat.

Uppdatering: Samlingspartiet gick fram i valet. Hade kalendern månne ett finger med i spelet?

Varför inte tillåta barn att rösta?

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Kan man svälta staten?

Professor Mulligan

Professor Mulligan

Jag kritiserade här de amerikanska presidentkandidaterna för att föreslå ofinaniserade skattesänkningar trots ett stort budgetunderskott. I denna mening är jag en finanspolitisk hök — trots att jag är stark förespråkare av skattesänkningar vill jag att de i regel ska åtföljas av motsvarande utgiftsminskningar. Det finns dock andra uppfattningar. Professor Casey Mulligan säger t.ex. följande:

[I]t’s time to cut taxes. Actually, it’s always time to cut taxes! Cutting spending is politically more difficult. So you cut taxes first and let the growing interest payments on the public debt be your partner in the crusade against public spending [Reagan ran this program well].

Denna tes kallas ibland starving the beast. Professorerna Christina Romer och David Romer finner dock att tesen inte håller:

The results provide no support for the hypothesis that tax cuts restrain government spending. The results suggest, however, that tax cuts may cause a shift in the composition of expenditures toward defense spending. They also indicate that the main effect of legislated tax changes on the overall government budget is to induce subsequent tax changes in the opposite direction.

Jag vidhåller min kritik av McCain och Obama (och, för den delen, mitt beröm till den svenska regeringens ansvarsfulla skattesänkningar). Jag delar dock Casey Mulligans syn på nykeynesianismen:

Professor Krugman’s argument (New Keynesian, and by no means novel) for running a deficit is to stimulate the economy with higher spending and/or lower taxes. This argument is either wrong, or absurd, or both.

Rasister på högerkanten?

Jens Rydgren har en riktigt spännande artikel i European Journal of Political Research, betitlad ”Immigration Sceptics, Xenophobes or Racists? Radical Right-Wing Voting in Six West European Countries”. Däri granskar han vilken roll invandringsfrågan spelar för nya s.k. radikala högerpartiers tillkomst och tillväxt. (Exempel på denna typ av partier: Sverigedemokraterna och Jörg Haiders Frihetparti.)

Tre intressanta resultat:

  1. ”The analyses strongly indicate that xenophobic attitudes are a far less significant factor than immigration scepticism for predicting who will vote for the new radical right.” Detta resultat stödjer det många av de som stöder partier av typen Sverigedemokraterna säger om sig själva: ”Vi är absolut inte rasister”.
  2. ”The analyses indicate that frames linking immigration to criminality and social unrest are particularly effective for mobilising voter support for the radical right.” Detta resultat stämmer med mitt intryck av hur partier av det här slaget utformar sin politiska retorik. Kan medvetenhet om att sådan retorik påverkar rätt många väljare få vissa politiskt korrekta att motsätta sig publicering av statistik som påvisar att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?
  3. ”In contrast to much of the earlier research that used macro-level measures and comparisons, this study uses (selfreported) individual-level data on the degree of ethnic heterogeneity of people’s area of residence. Hypotheses derived from ethnic competition theory receive less support than expected, which indicates that earlier research may have overestimated the significance of these factors.” Detta resultat antyder att närhet till många invandrare inte tycks så viktig för negativa attityder.* Här kanske man kan dra en parallell till en tanke hos många homosexuella: bara synligheten ökar kommer acceptansen att öka. Närhet ger insikt om att faran med ”de annorlunda” är mindre än man trodde på avstånd.

Bryan Caplan, å sin sida, menar att fri invandring vore den viktigast tänkbara reformen för mänsklighetens välmående.

______________________________

*Dock finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.

De själviska väljarna

Docent Jordahl

Docent Jordahl

Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

Oansvariga skattesänkningar

I den sista debatten mellan Obama och McCain diskuterades ekonomi, inte minst skatter. Så här sa McCain:

Nobody likes taxes. Let’s not raise anybody’s taxes. OK? … Now, of all times in America, we need to cut people’s taxes.

Jag är inte den som räds skattesänkningar — tvärtom finner jag dem i allmänhet önskvärda — men är det ansvarsfullt att förespråka dem i en tid då USA nästa år förväntas få ett budgetunderskott på 482 miljarder dollar? McCain föreslår skattesänkningar på 4,2 biljoner dollar; Obama nöjer sig med 2,9 biljoner dollar. (Källa.)

Om skattesänkningar ska genomföras bör de dels vara finansierade genom utgiftsminskningar (eller i alla fall inte orsaka eller öka budgetunderskott) och dels stimulera ekonomisk effektivitet och tillväxt. På båda punkterna verkar kandidaterna fallera. McCain ger inte klara besked om finansieringen, och Obamas förslag innefattar höjda marginalskatter.

Uppdatering: Greg Mankiw ser kampen om presidentposten som en kamp mellan Rawls och Nozick.

Mona Sahlin är okunnig eller vilseledande

Jag blir sällan upprörd, men när jag via SvD tar del av vad Mona Sahlin påstår i riksdagsdebatten blir jag lite arg:

Jobben måste komma genom rättvisa, rättvisa ger jobb.

Mona hävdar alltså att högre arbetslöshetsersättning (av henne kallat ”rättvisa”) ger fler jobb. På vilken grund? Forskningen säger något helt annat.

Politikens stöd till kulturen

Kulturen har under lång tid varit nära förbunden med den offentliga makten och penningpungen. Vad skulle Wagner ha varit utan stödet från kung Ludwig II av Bayern? Bara en sådan sak. Samtidigt finns det argument för att mycket kultur klarar sig utmärkt och gynnas av ett marknadssystem — det hävdar t.ex. professor Tyler Cowen i In Praise of Commercial Culture.

I vilket fall är vissa kulturformer idag i hög grad offentligt finansierade. En ny studie undersöker kopplingen mellan politik och kultur på lokal nivå i Italien. Tre huvudresultat om de offentliga kulturutgifterna per capita:

  • De påverkas inte av om det politiska styret ligger till höger eller vänster på den ideologiska skalan.
  • De minskar under valår.
  • De minskar när en borgmästare sitter en sista tillåten period.

Som författarna påpekar kan det första resultatet ha att göra med att lokalpolitik ofta inte är särskilt ideologisk. Det andra resultatet pekar på att medianväljaren inte lägger särskilt stor vikt vid kulturutgifter jämfört med andra offentliga utgifter (som tenderar att öka under valår). Det tredje resultatet antyder att politiker inte heller lägger särskilt stor vikt vid kulturen: när de själva får bestämma utan att bry sig om väljarna minskar också kulturutgifterna.

Är dessa resultat, som antyder att kulturen har vissa problem att få (ökad) offentlig finansiering, problematiska? Det beror på om man anser offentligt stöd centralt för en levande kultur eller ej och, förstås, på om man anser en levande kultur viktig.

Farligt att åka och rösta

En ny studie, publicerad i The Journal of the American Medical Assocation (nyhetsartikel här), indikerar att det är farligt att åka och rösta i allmänna val. Amerikanska presidentval tycks leda till fler trafikolyckor med dödlig utgång:

The net increase in risk was about 24 individuals per election and was fairly stable across decades of time.

En möjlig orsak är att amerikanska presidentval äger rum på tisdagar, då människor måste jobba och stressa iväg till vallokalen. Det svenska systemet med val på söndagar kan i det här avseendet ses som bättre. Likaså är svenskar mindre bilberoende, vilket också kan förväntas leda till färre olyckor vid val än i USA. Å andra sidan röstar en större andel av svenskarna, vilket torde verka i riktning mot fler olyckor.

Tips: Freakonomics.

Hitchens dissar McCain

Christopher Hitchens om John McCain:

Anyone with eyes to see and ears to hear had to feel sorry for the old lion on his last outing and wish that he could be taken somewhere soothing and restful before the night was out. The train-wreck sentences, the whistlings in the pipes, the alarming and bewildered handhold phrases—”My friends”—to get him through the next 10 seconds. I haven’t felt such pity for anyone since the late Adm. James Stockdale humiliated himself as Ross Perot’s running mate.

Det är berättigat att känna oro för att världens mäktigaste nation kan komma att ledas av en svag åldring (se tidigare inlägg här och här). Professor David Strömberg beräknar emellertid att Obama vinner med 85 procents sannolikhet.

Krugman vann ekonomipriset

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne gick i år till Paul Krugman

for his analysis of trade patterns and location of economic activity.

Detta är på vetenskapliga grunder ett bra val (även om jag själv sedan flera år främst anför Robert Barro som värdig vinnare). Handelsteori och ekonomisk geografi är viktiga områden där Krugman har gjort framsteg, bl.a. för att förklara handel mellan länder som har liknande teknologi och liknande resurstillgångar. Dessutom är det områden där svenska forskare har varit viktiga föregångare, främst i form av Eli Heckscher och Bertil Ohlin.

På senare år har Krugman blivit alltmer politisk (och skriver två kolumner per månad i New York Times). Han kan nog betecknas som socialdemokratisk  — se de två nedersta lästipsen för att ta del av hans kolumner och en kritik av dem.

Mer att läsa:

Krisen satt i perspektiv

Med risk för att låta mer än lovligt skrytsam tycks Gary Becker och jag resonera på liknande sätt om den nuvarande krisen:

In addition, one should not minimize the great economic achievements of the past 25 years in the form of rapid growth in world GDP, low world inflation, and low unemployment in most countries. Perhaps these achievements will be overshadowed by a deep world recession, but that remains to be seen. If the impact of this financial crisis on the real economy is not both very severe and very prolonged, and time will answer that question, the combination of the past 2 1/2 decades of remarkable achievement, and the economic turbulence that followed, may still look good when placed in full historical perspective.

Dvs. nedgångar är obehagliga och drabbar många människor (och ska givetvis försöka göras så skonsamma som möjligt). Men före kriser kom uppgångar som gynnade många människor. Alltsammans måste beaktas när man utvärderar alternativa ekonomiska och finansiella system.

Vad händer när barnomsorg subventioneras?

Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:

We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.

Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:

That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.

Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.

Vad händer om politiker får mer betalt?

Ibland hävdas att ersättningen till politiker bör höjas kraftigt, för annars får man inte de mest kvalificerade att bli politiker. De tar då helt enkelt andra jobb. Men en ny teoretisk analys, ”Political Careers or Career Politicians?”, indikerar att det är osäkert om kvaliteten på politiker höjs med ersättningsnivåerna.

Lite förenklat kan man säga att detta beror på att det finns två typer av politiker: de som väljer att bli det för att de brinner för politiken och de som väljer att bli det för de materiella fördelarnas skull. Om ersättningen höjs kommer fler av den andra typen in i politiken, och man kan förvänta sig att fler av dem blir valda. Om den genomsnittliga politikerns kvalitet ökar eller minskar beror alltså på hur kvaliteten skiljer sig mellan politiker av de två kategorierna. Det kan mycket väl vara så att karriärpolitikerna är av lägre kvalitet, och då leder ökad ersättning till lägre politikerkvalitet.

Det dynamiska perspektivet är också intressant. Inför nästa val kan väljarna ha lärt sig vilka politiker som är av hög respektive låg kvalitet. Ett problem då är de högkvalitativa karriärpolitikerna i högre grad än de lågkvalitativa kommer att erbjudas icke-politiska jobb och lämna politiken, så att de lågkvalitativa blir ensamma kvar bland karriärpolitikerna. Höjs ersättningen minskar detta problem med adverse selection, men å andra sidan lockas fler karriärpolitiker återigen till politiken, vilket i sig kan sänka den genomsnittliga politikerkvaliteten.

Med andra ord: Det är högst osäkert hur höjd ersättning till politiker påverkar deras genomsnittliga kvalitet. Det finns dock inget särskilt skäl att tro att det finns något entydigt positivt samband.

Två typer av vänner

Tolv av mina vänner på Facebook har, liksom jag, tagit ett politiskt test som anger hur ekonomiskt och socialt liberal man är. Det är tydligt att dessa mina vänner återfinns i två grupper: mittenliberaler och högerliberaler. Jag är den röda punkten:

I vilken kvadrant av testet befinner du dig?

Kriser är inte så farliga

Krishysterin fortsätter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.

Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.

Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.

Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i  ”Housing and Monetary Policy”:

Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):

Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.

Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:

  1. Det kontrafaktiska scenariet, som undviker kris men som också missar den stora ekonomiska uppgången dessförinnan.
  2. Det faktiska förloppet, som innefattar kris men som också innefattar en stor uppgång dessförinnan.

Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.

Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?

Rödvin minskar risken för cancer

SvD rapporterar om ännu en studie, i oktobernumret av Cancer Epidemiology, Biomarkers & Prevention, som belägger positiva hälsoeffekter av måttlig konsumtion av rödvin:

Rödvin skyddar mot lungcancer, visar en stor amerikansk undersökning på 84000 medelålders män. För rökare minskade risken för sjukdomen med 60 procent om de drack ett till två glas rödvin om dagen.

Studien ger ytterligare kunskap om kostnaderna av försök att fördyra eller försvåra måttlig vinkonsumtion.

Bör alla rösta?

Filosofen Jason Brennan argumenterar i ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, som är accepterad för publicering i Australasian Journal of Philosopy, för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Förmögenhetsskatten åter?

Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?

Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)

Vem har sagt detta?

Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)

Vem har yttrat dessa ord?

Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)

Vem sa detta?

Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)

Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar återinförd förmögenhetsskatt:

Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.

–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.

Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.

Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.

Ja till livet eller ja till döden?

Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.

Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:

Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.

Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

Ser vi kapitalismens kris?

En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:

Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.

Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.

Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.

Borde inte vänstern gilla kriser?

Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?

Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):

Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):

Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.

Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.

Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”

Giftermål eller äktenskap?

Det ryktas att regeringen kommer att föreslå en könsneutral giftermålslagstiftning istället för en könsneutral äktenskapslagstift-
ning. Det handlar om att byta ord, inget annat, för att blidka kristdemokraterna.

Jag har i sak inga problem med ett sådant ordbyte. Det viktiga för mig är likabehandling, först och främst i regelverkets utformning, men också i det att samma ord används för homo- och heterosexuella par. I det senare skiljer jag mig från Stefan Karlsson, som menar att det är acceptabelt med en separat partnerskapslag. Det håller jag inte med om: ord sänder normativa signaler. Däremot har jag ingen stark uppfattning om vilket ord som bör användas. Giftermål går lika bra som äktenskap.

RFSL håller inte med, och även om jag förstår grunden för deras reaktion — det stör även mig lite att ordbytet sker för att blidka en högljudd, religiöst grundad minoritet, som vill ha monopol på uttolkningen av ordet äktenskap — tycker jag att Jakob Heidbrink har rätt. Det viktiga är inte vilket ord som används utan att samma regelverk erbjuds och att samma terminologi används. Den planerade, omdöpta reformen är att välkomna (även om civiläktenskap vore ännu bättre, vilket pastor Hedin håller med om).

Banksocialism nästa?

Krisexperten och mästerekonomen Johan Ehrenberg tar till orda:

Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.

ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:

  • Statligt ägande är ingen garanti för återhållsamhet. Tvärtom har staten genom SBAB under lång tid stoltserat med att pressa räntekostnaderna för lån, vilket knappast har dämpat dagens krisfenomen. Likaså var Nordbanken ägd till 70 procent av staten och var trots det lika insyltad i 90-talskrisen som privata banker. Samma problem har noterats i USA i samband med nuvarande kris.
  • Ehrenberg kanske menar att staten borde vara återhållsam med kreditgivning och säga till sina bolåneinstitut och banker att ha högre räntor än vad privata banker skulle ha. Direkt infinner sig frågan om detta är optimalt. Även om en del risker undviks, hindras också många ekonomiska projekt därigenom (jämför med Erik Hursts resonemang om faran med regleringar).
  • Därtill kommer de problem som följer av att inte vara vinstdrivande. Risken är stor att banker drivs ineffektivt om inte vinstmaximering är målet, för vilket skattebetalarna får betala i Ehrenborgs system.
  • Det är i grunden staten som trycker pengar, och Ehrenberg tycks inte för ett ögonblick beakta vilka incitament statliga beslutsfattare har på detta område. Varför tror han att oberoende centralbanker har etablerats? Känner han till problem med inflation och seigniorage? Och känner han till att seriösa nationalekonomer analyserar hur helt privata sedelutgivningssystem fungerar?

Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:

Som Bryan Caplan konstaterar:

It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.

Kravet på postboxar slopas

Regeringen gör mycket bra, vilket är lätt att glömma i FRA-debatter och annat. Inte bara genom att bidra till sänkt skattetryck utan, vilket är nästan lika viktigt och nästan lika glädjande, genom att stoppa kravet på postboxar i flerfamiljshus:

Regeringen anser att de allmänna råden inte är förenliga med vad som följer av postregleringen om hur den samhällsomfattande posttjänsten ska tillhandahållas.

Se Åsa Torstenssons pressmeddelande här. Jag har tidigare angivit grunden för mitt motstånd mot ett sådant krav.

Smarta barn blir mer liberala som vuxna

I studien ”Bright Children Become Enlightened Adults”, publicerad i Psychological Science, påvisas ett samband mellan hur intelligent ett barn är vid tio års ålder och sociala och politiska attityder vid 30 års ålder:

We examined the prospective association between general intelligence (g) at age 10 and liberal and
antitraditional social attitudes at age 30 in a large (N 57,070), representative sample of the British population born in 1970. Statistical analyses identified a general latent trait underlying attitudes that are antiracist, pro-working women, socially liberal, and trusting in the democratic political system. There was a strong association between higher g at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30; this association was mediated partly via educational qualifications, but not at all via occupational social class. Very similar results were obtained for men and women.

Tänk, rent hypotetiskt, om bara de som vid tio års ålder har en viss IQ skulle få rösta. Då skulle Sverigedemokraterna få svårt att rekrytera väljare.

Tips: Panu Poutvaara.

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Invandring och offentlig sektors storlek

Härom veckan disputerade Christer Gerdes på Stockholms universitet. Jag fann särskilt ett av hans avhandlingskapitel, ”The Impact of Immigration on the Size of Government: Empirical Evidence from Danish Municipalities” (preliminär version här), intressant:

This study examines whether the influx of immigrants of non-Western origin in Danish municipalities in the period from 1995 to 2001 affected the size of public spending. In the paper three measures of public expenditure are examined. The resulting regression estimates do not support those scholars who propose/predict a negative link between government spending and immigration in Western welfare states. On the contrary, an increase in the share of non-Western immigrants led to a small but significant increase in income tax payments.

Vissa välfärdsstatsförespråkare har oroat sig för att invandring leder till minskat stöd för en generös välfärdsstat. Idén har varit att inhemska väljare inte vill stödja ”de där andra”. Andra, mer marknadsliberala krafter har trott på samma samband men har välkomnat invandring just därför att den förväntades minska offentlig sektors storlek. Det verkar som om båda läger får tänka om.

Kvinnlig rösträtt och barns hälsa

Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

Otacksamt jobb

Den tidigare brittiska premiärministern Sir John Major saknar inte sin gamla karriär:

I don’t miss politics. Can anyone name a world leader who people think is doing a good job?

Faran med nya regleringar

Som jag har klargjort tidigare är jag själv inte särskilt insatt i den finansiella krisens orsaker och verkningar. Makroekonomen Erik Hurst verkar däremot kunnig. Han varnar för lättsinniga krav på (mer) regleringar:

But we need to be careful to avoid the knee-jerk reaction of policy makers to “re-regulate,” which will stifle innovation and competition. Any sensible proposal must give equal weight to both the costs and benefits of financial innovation. Unfortunately, politicians tend to emphasize only the cost side of the ledger in times of crisis. We must remember that, too often, financial regulation hurts the good banks more than the bad, and the needy borrowers more than the less needy. Doing nothing, it terms of regulation, may risk a precipitous financial crisis. Doing the wrong thing — and regulating too much — would undoubtedly yield even larger, albeit less immediate, risks.

Länkar till fler kommentarer återfinns här. Ekonomer är inte så tysta som Bo Rothstein tror.

Ska barn få rösta?

Gissur Erlingsson skriver om rösträtt för barn:

Aldrig att jag skulle vilja ge barn rösträtt. Vilket märkligt särintresse vi skulle skapa. “Slopa moms på Refreshers och klubbor!”; “Bygg lekplatser där istället för en ny företagspark” and so on and so forth.

Bryan Caplan citerar däremot med visst gillande ett förslag om att ställa upp vissa grundläggande kriterier för att få rösta som, om de är uppfyllda, gör en åldersgräns överflödig:

A state that required a bare minimum of intelligence and education – e.g., step into the polling booth and find that the computer has generated a new quadratic equation just for you. Solve it, the computer unlocks the voting machine, you vote. But get a wrong answer and the voting machine fails to unlock, a loud bell sounds, a red light goes on over the booth – and you slink out, face red, you having just proved yourself too stupid and/or ignorant to take part in the decisions of grownups. Better luck next election! No lower age limit in this system – smart 12-yr-old girls vote every election while some of their mothers – and fathers – decline to be humiliated twice.

Själv försökte jag som tolvåring få bli medlem i MUF, trots att åldersgränsen var 13 år. Pinsamt nog skrev jag brev till den lokala MUF-styrelsen och angav som argument att jag hade bra betyg.

Se även vad John Stuart Mill hade att säga om kunskaper och rösträtt.

Chavez om Bush

Venezuelas president Hugo Chavez kommenterar Bushs räddningsplan på 700 miljarder dollar. Mannen har ju humor:

”I nationalize strategic companies and get criticized, but when Bush does it, it’s OK,” Chavez said on weekly television program Sept. 21. ”Bush is turning socialist. How are you, comrade Bush?”

En lögnare i Vita Huset?

Hur ska man se på lögner i politiken? Å ena sidan kan man nog säga att politiken till sin karaktär är sådan att budskap förskönas och att inte alla faktiska detaljer alltid redovisas. Det är relativt oförargligt och något annat är inte att vänta. Å andra sidan förekommer stundtals regelrätta lögner. Det anser jag själv (till skillnad från vissa andra) vara allvarligt, i politiken såväl som på andra samhällsarenor, även om många lögner avslöjas och drabbar lögnaren hårt.

Vi får se hur vicepresidentkandidat Sarah Palin drabbas av att ha blivit belagd med åtminstone tolv lögner. Om inte väljarna straffar henne lär Jahve göra det.

Fallande skattetryck

Regeringen har idag presenterat sin ekonomiska politik för kommande år. Från budgetpropositionen (s. 166):

Mellan 2006 och 2011 beräknas skattetrycket sjunka med 3,3 procentenheter eller med 7 procent. Apropå min syn att borgerliga sympatisörer bör sluta dissa Alliansen.

Skadar ägande ekonomin?

Kolumnisten Lars Berge hävdar följande:

För mycket ägande lamslår i själva verket ekonomin, förhindrar innovation och kostar mänskligt liv och lidande.

Det han i själva verket talar om är inte ägande i allmänhet utan patent, dvs. av staten skapade tillfälliga monopol. Visst finns det problem av det slag han beskriver, men det är inte hela bilden. Som Daniel Waldenström skriver i en forskningsöversikt:

När det gäller forskningen om den intellektuella äganderätten och tillväxten är bilden något mindre entydig. Delvis beror detta på att ekonomisk teori faktiskt inte ger lika entydigt positiva förutsägelser om tillväxteffekterna, bl.a. orsakat av den monopolmakt som patentlagstiftningen ger upphov till. Icke desto mindre betvivlar få idag att grunden för långsiktig teknologisk utveckling är en välfungerande intellektuell äganderätt, något som huvuddelen av den ekonomisk-historiska forskningen också ger vid handen. Teknikflöden och innovationsmönster är möjligen mer komplexa i dagens globaliserade värld, men även resultaten för nutida ekonomisk tillväxt är uteslutande positiva eller icke-signifikanta, och aldrig negativa.

Se också en färsk studie av Walter Park och Douglas Lippoldt som belägger ett flertal positiva ekonomiska effekter av patent. Därmed inte sagt att patentinstitutet är utan problem och att det inte behöver reformeras (kanske kan det kompletteras med patentuppköp?), men det är inte utan sina positiva sidor.

Hur kan fisken räddas?

Det är mycket tal om att olika fisksorter håller på att dö ut, inte minst pga. utfiskning. Denna effekt är inte förvånande om reglerna är sådana att alla har rätt att fiska så mycket de vill — ett lysande exempel på vad som kallas the tragedy of the commons. Hur kan problemet lösas? Svaret lyder: privatisering!

I synnerhet har ett system med individuellt överförbara fiskekvoter (ITQs) visat sig vara mycket framgångsrikt för att undvika utfiskning. Detta klargörs i ”Can Catch Shares Prevent Fisheries Collapse?” i senaste numret av Science, vars abstract lyder:

Recent reports suggest that most of the world’s commercial fisheries could collapse within decades. Although poor fisheries governance is often implicated, evaluation of solutions remains rare. Bioeconomic theory and case studies suggest that rights-based catch shares can provide individual incentives for sustainable harvest that is less prone to collapse. To test whether catch-share fishery reforms achieve these hypothetical benefits, we have compiled a global database of fisheries institutions and catch statistics in 11,135 fisheries from 1950 to 2003. Implementation of catchshares halts, and even reverses, the global trend toward widespread collapse. Institutional change has the potential for greatly altering the future of global fisheries. 

Systemet med individuellt överförbara kvoter har dock inte införts på så många ställen, vilket framgår av denna karta:

Detta kan bero på många faktorer: okunskap är säkert en faktor, en ideologisk aversion mot marknadslösningar inom naturresursområdet kan vara en annan. Men det finns också fördelningsskäl till varför vissa motsätter sig kvoter — frågan är, anser de, varför vissa privatpersoner ska få rätten att för personlig del få sig tilldelad en lönsam kvot som exkluderar andra.

I vilket fall är resultatet, att införandet av ett slags privat ”ägande” till fisk ger incitament att hålla fiskstockarna intakta, mycket intressant, inte bara för dem som bryr sig om fisk utan också mer allmänt. Ekonomipristagaren Douglass North menar t.ex. att privat äganderätt var central för att västvärlden skulle kunna utvecklas ekonomiskt. En ekonomi fungerar olika bra beroende på vilka regler som inramar den. Det gäller att sträva efter regler som gör privata intressen förenliga med allmänna intressen.

Se även en ledarkommentar och en artikel från The Economist om studien ovan samt The Privatization of the Oceans, en bok bl.a. om det isländska fallet med individuellt överförbara fiskekvoter.

Spänning mellan religion och vetenskap

Det finns kristna som förnekar evolutionsläran, men det finns andra — t.ex. i Church of England och i Katolska kyrkan — som accepterar den. Darwin själv skrev:

It seems to me absurd to doubt that a man may be an ardent Theist & an evolutionist.*

En något mer avvaktande hållning formuleras av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg. Han höll tal vid Harvard tidigare i år, i vilket han menade att det finns fyra allvarliga spänningar mellan religion och vetenskap:

  1. ”[R]eligion originally gained much of its strength from the observation of mysterious phenomena—thunder, earthquakes, disease—that seemed to require the intervention of some divine being.”
  2. ”[Scientific] explanations have cast increasing doubt on the special role of man, as an actor created by God to play a starring part in a great cosmic drama of sin and salvation.”
  3. ”Around 1100, the Sufi philosopher Abu Hamid al-Ghazzali argued against the very idea of laws of nature, on the grounds that any such law would put God’s hands in chains.”
  4. ”Traditional religions generally rely on authority, whether the authority is an infallible leader, such as a prophet or a pope or an imam, or a body of sacred writings, a Bible or a Koran.”

Fastän Weinberg på detta sätt varnar för religion uppfattar jag honom som mindre hätsk än många andra ateister, mig själv inberäknad. Han erkänner att religion har vissa förtjänster, men påpekar också att många av dessa kan upplevas på annat sätt: genom sådant som humor, njutning och konst. Ett lågmält och skarpt inlägg i en evig debatt.

_________________
*Se ett tidigare inlägg om den farliga evolutionsteorin i vars kommentarfält jag, trots Darwins egen syn, anger några skäl till varför jag har svårt för att se hur kristna kan acceptera evolutionsläran.

Kan man utbildas till entreprenör?

Regeringen satsar på att utbilda ungdomar till entreprenörer. Kommer det att lyckas? Jag är tveksam.

Som Schumpeter klargör består den entreprenöriella funktionen av att introducera nya kombinationer i ekonomin. Det handlar om att göra något nytt eller att göra något gammalt på ett nytt sätt, om att vara perceptiv och se saker som andra tidigare inte har sett. Det handlar också om att se de ekonomiska möjligheterna i det nya som görs och om att kunna göra uppfinningar av olika slag kommersiellt framgångsrika. Detta torde kräva ett visst mått av riskbenägenhet, eftersom det ex ante är oklart hur en ny kombination tas emot av konsumenterna. Det finns alltså inslag av kreativitet, lyhördhet och djärvhet hos en entreprenör, som sannolikt inte låter sig påverkas i särskilt hög grad av skolundervisning. Undervisning kan möjligen hjälpa en person som redan har de entreprenöriella egenskaperna att nyttja dem bättre i ett givet ekonomiskt system — t.ex. är det säkert bra att känna till hur man startar ett företag, hur finansiering kan erhållas och hur redovisning går till.

Baumol antar att utbudet av entreprenörskap är fixt men att det kan kanaliseras, beroende på det ekonomiska regelverket, till produktiva, icke-produktiva eller destruktiva aktiviteter. Huvudfrågan är hur regelverket ska utformas för att produktivt entreprenörskap ska stimuleras. Att kunna det existerande regelverket är som sagt bra, men minst lika viktigt torde vara att  reformera detsamma så att det blir enklare och mer lönsamt att utnyttja de entreprenöriella talanger som människor har för produktiva ändamål. Det kan innefatta färre och enklare regler och kanske också sänkta skatter (vilket regeringen förvisso också gradvis inför).

För mer om entreprenörskap rekommenderar jag denna bok av professor Henrekson och dr Stenkula.

Uppdatering: PJ skriver om hur entreprenörskap och marknadsekonomi hittills har skildrats i läroböckerna. Även om jag inte tror att entreprenörskap kan läras ut tror jag att det är viktigt med en vid förståelse i samhället av entreprenörskapets roll för att skapa välstånd. Ett första steg vore därför att revidera de läroböcker som inte sprider sådan förståelse, t.ex med bas i ovan nämnda bok av Henrekson och Stenkula.

Sluta gå till Storkyrkan

Storkyrkan (tom)

Storkyrkan (tom)

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att ”först söka Guds rike”. Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Jag demonstrerar inte

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots motstånd mot FRAlagen avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

Vad bestämmer attityderna till bistånd?

I en ny studie undersöker Pamela Paxton och Stephen Knack vad som bestämmer stödet för bistånd bland medborgarna i givarländer. Tidigare studier har visat att detta stöd påverkar inte bara biståndets storlek utan också hur effektivt det används. T.ex. är politiker i länder med lågt stöd obenägna att ta risker och att låta internationella organ hantera biståndet. 

I studien konstaterar författarna att stödet för bistånd varierar betydligt mellan de olika givarländerna. De finner att variationen i i hög grad kan förklaras av vissa individuella och kontextuella faktorer:

For example, in the WVS, individuals who attend religious services, watch TV, believe the poor can escape poverty, and trust others are more likely to support foreign aid. Of note in the GI survey, individual trust in the United Nations and the World Bank appears more important to support for foreign aid than trust in one’s own government. Apart from these individual-level effects, the paper highlights the contextual embeddedness of attitudes about foreign aid. The country-level results suggest that wealth and existing development support matter for individual support of aid. For example, citizens in countries with high levels of existing aid express less support for increasing aid. Citizens from countries with a history of colonization also express more support for foreign aid on average.

Därtill är kvinnor och vänstersympatisörer mer positiva till ökat bistånd. Intressant att tv-tittande är associerat med en mer positiv attityd — kan det bero på att man har sett dokumentärer om hur svårt människor i tredje världen ofta har det?

Frågan är hur den pågående diskussionen om biståndets ineffektivitet påverkar människors inställning. SvD uppmärksammar att några reportageböcker identifierar tveksamheter i det svenska biståndet, men framförallt har forskning haft svårt att dokumentera positiva effekter på ekonomisk utveckling av bistånd.


Vad förklarar stöd för protektionism?

Enligt Anna Maria Mayda och Dani Rodrik kan människors inställning till handel med andra länder förklaras av deras utbildningsnivå, hur handelsintensiv den sektor de arbetar i är och relativ ekonomisk status. Men därtill kommer följande:

Individuals who favor trade restrictions tend to have high attachments to their neighborhood and community, have a high degree of national pride, and believe that national interest should be paramount in making trade-offs. At the same time, individuals who have confidence in their country’s democracy are less likely to favor trade protection. In other words, communitarian-patriotic values tend to foster protectionist attitudes, but this tendency is moderated when the broader institutions of society are perceived to be working well.

Jag har tidigare uttryckt min negativa inställning till nationalism, och det beror just på att jag har bedömt det som sannolikt att nationalismen innefattar ett ”vi-och-dem”-tänkande som stimulerar till självgodhet. Man skulle kunna argumentera för att nationalister-protektionister i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om ”falska” nationalister är beredda att ompröva sin hållning, om de får fakta presenterade för sig, eller om deras inställning ligger djupare än så.

Européer om global uppvärmning

Enligt EU:s medborgare är dessa problem allvarligast för tillfället (s. 8/145):

Angående global uppvärmning/klimatförändring varierar svaren mellan EU-länderna (s. 9/145). Medan 92 procent av grekcyprioterna, 90 procent av grekerna och 74 procent av svenskarna anser att det problemet är allvarligt, anser bara 47 procent av italienarna och portugiserna det, och blott 45 procent av tjeckerna. Kanske beror de senares skepticism på president Klaus starka avvisande av klimatförändring som ett problem. Men vad beror grekernas klimatmedvetenhet på?

Se ett tidigare inlägg för min syn i klimatfrågan.

Skyttes konservatism

Göran Skytte förklarar i SvD i vilket avseende han är konservativ:

Skynda, men inte för fort. Det är de många som ska styra, inte extrema marginalgrupper. Allt ska inte bli som vanligt, men förändras långsamt och efter övervägda beslut.

Här nuddar Skytte vid en spänning i konservatismen, eller kanske rättare sagt mellan olika konservativa synsätt. Dels finns de, som likt Skytte, identifierar konservatismen med en försiktig eller avvisande attityd till förändring. Dels finns de som identifierar konservatism med ett politiskt-kulturellt program: de som vill att staten ska präglas av, uppmuntra till eller i alla fall inte på något sätt ta avstånd ifrån religion, monarki, hierarki och traditionalism i kultur och livsformer. 

Jag finner båda varianterna osmakliga. Den första har kritiserats kraftfullt av F.A. Hayek i ”Why I Am Not a Conservative”:

Let me now state what seems to me the decisive objection to any conservatism which deserves to be called such. It is that by its very nature it cannot offer an alternative to the direction in which we are moving. It may succeed by its resistance to current tendencies in slowing down undesirable developments, but, since it does not indicate another direction, it cannot prevent their continuance.

Den andra har kritiserats på senare tid av Andrew Sullivan i The Conservative Soul, i vilken han i synnerhet nagelfar den teokratiskt orienterade amerikanska konservativa rörelsen. Den är i vissa avseenden konservativ i Skyttes mening, ty den motsätter sig politiska, sociala och kulturella reformer som utmanar en kristen moral. Men den är radikal i andra avseenden, där dagens ordning inte är i enlighet med en kristen moral. Där förespråkas inte långsam, utan omedelbar, förändring, t.ex. i abortfrågan.

Frågan är vilken typ av konservativ Skytte egentligen är. Jag skulle i huvudsak placera honom i det andra facket. Att döma av hans tidigare skriverier är det inte förändring per se han motsätter sig — han verkar t.ex. inte ha något emot en ganska radikal omläggning av den ekonomiska politiken, iväg från den socialdemokratiska modellen, eller av den allmänna synen på samlevnadsmoral — utan han ogillar den förändring som utmanar hans kristna moral, tout simplement. Han har med andra ord en agenda, inte bara en attityd.

SvD trivialiserar okunskap

Är inte SvD:s okritiska hyllningar av Sarah Palin märkliga? Jag säger inte det för att jag sympatiserar med demokraterna utan därför att jag anser att en viss minimal kompetensnivå är önskvärd för en person som med en icke negligerbar sannolikhet kan komma att leda världens enda supermakt inom några år. Som kontrast kallar Andrew Sullivan Palin, pga. hennes okunnighet i utrikesfrågor, för en ”absurditet”. En betydligt rimligare bedömning än den SvD levererar, tycks det mig.

Åklagarnas oberoende och korruption

Rättssystemet i ett land kan vara mer eller mindre oberoende från den politiska makten. Professorn i juridik Anne van Aaken och professorerna i nationalekonomi Lars P. Feld och Stefan Voigt undersöker i en ny studie vilken effekt åklagarmyndigheternas formella och faktiska oberoende har på korruption. Deras hypotes:

[I]f prosecutors are subject to the directives of government members, then these government members could misuse this power to prevent the prosecution of crimes committed by people like themselves. This makes crimes – including corruption – more attractive and, hence, more likely. If prosecutors are, alternatively, independent from directives of government, then corruption levels are predicted to be lower.

För att undersöka saken empiriskt konstruerar de två helt nya mått på denna typ av oberoende och finner:

De facto PI [åklagarmyndigheternas faktiskt oberoende] turns out to be highly and robustly significant for explaining variation in perceived corruption: the more independent the prosecutors factually are, the lower the expected level of corruption, c.p.. De jure PI [åklagarmyndigheternas formella oberoende] has an unexpected sign: more independence is correlated with more corruption. But this variable never reaches conventional significance levels. We argue that the unexpected sign is the result of reversed causality.

I svensk konstitutionell diskussion lyser i regel frågor som rör rättssystemets oberoende från politiken med sin frånvaro. Vissa tecken på en ändrad syn står dock att finna. T.ex. återfinns denna skrivning i den sittande Grundlagsutredningens direktiv — inte om åklagarna men väl om domstolarna:

Mot denna bakgrund finns det nu skäl att överväga om det bör införas ett nytt särskilt kapitel i regeringsformen om domstolarna. Ett sådant kapitel skulle kunna markera domstolarnas särställning i förhållande till andra myndigheter, innehålla förklaringar om domarnas oberoende och oavsättlighet, ge uttryck för domstolarnas roll i det konstitutionella systemet samt möjligen också översiktligt beskriva deras förhållande till EG-domstolen och Europadomstolen.

Se ett tidigare inlägg om Stefan Voigts forskning, bl.a. om effekten av domstolars oberoende på ekonomisk tillväxt.

Vissa flyttar ut, andra flyttar in

Hyresgästföreningen motsätter sig ett ökat inslag av marknadshyror. De föredrar dagens mer reglerade system, trots de höga kostnader det medför. Dessa kostnader förtigs av föreningen, som ensidigt nu larmar:

Mer än 50 000 hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer att tvingas flytta om förslagen från den statliga utredningen ”EU, allmännyttan och hyrorna” blir verklighet. Det rör sig om människor med låga inkomster som bor i städernas mest attraktiva delar.

Jag vet inte hur korrekt beräkningen är (en aspekt som t.ex. inte verkar ha tagits med är förmögenheter), men låt oss anta att den är korrekt. Att då vissa flyttar ut och andra flyttar in är inget konstigt utan tvärtom en naturlig följd av ett reglerat system ersätts av ett marknadssystem. De som bor i attraktiva områden idag men betalar lite i hyra har kunnat åtnjuta ett konstlat lågt pris för sitt boende under lång tid, vilket har gynnat dem samtidigt som samhällsekonomiska kostnader har uppstått, särskilt effektivitetsförluster som kommer sig av att människor som har varit villiga att betala mer för samma boende har hållits borta. De kommer nu att gradvis ta över, vilket är samhällsekonomiskt effektivt. Ed Glaeser och Erzo Luttmer på Harvard förklarar det hela i detalj. Så utredningens förslag är att välkomna, därför att 50 000 hushåll flyttar till billigare boenden.

Se även ett tidigare inlägg om orättvisa hyror samt vad Jonas Vlachos och Jakob Heidbrink har att säga.

Valet mellan pest och kolera

Tomas Gür påpekar, i mitt tycke korrekt, att varken McCain—Palin eller Obama—Biden är särskilt tilltalande kandidatpar. Medan republikanerna är influerade av en kristen världsbild och etik, som rör aborter, homosexuellas situation, stamcellsforskning, om Gud står bakom krig, kreationism etc., står demokraterna bakom ökade regleringar, höjda marginalskatter och ett ökat inslag av protektionism.

Gür landar dock i att de republikanska svagheterna är mindre allvarliga, vilket jag inte alls känner mig övertygad om, av tre skäl.

  1. Det är inte bara löjligt, som Gür hävdar, att förespråka ovan nämnda kristna synsätt: det leder till reella, negativa konsekvenser när forskning hindras och när skolor lär ut vidskepelse.
  2. Professor Cowen klargör att en amerikansk president inte har så stort inflytande över den ekonomiska politiken och att utrikespolitiken är viktigare när man tar ställning till kandidater. Med tanke på McCains mer interventionistiska syn på det området — mot bakgrund av forskning som visar att amerikanska inblandningar inte har varit lyckosamma överlag och som underminerar den s.k. dominoteorin — tycker jag att detta talar till Obamas fördel.
  3. Det finns skäl att tro att Obama har överdrivit sin protektioniska hållning i pimärvalskampanjen för att få stöd från facket.

Som sagt, inget av alternativen tilltalar mig särskilt mycket. Man det tycks mig som om McCain har minst lika många brister som Obama.

Sarah Palin har internationell erfarenhet

Jag känner mig lugnad nu:

Dessutom försäkrar hon oss att hon, med sin jaktbakgrund, blir en bra ÖB:

(Sarah Palin spelas här av Julie Brown.)

Varför går Sarah Palin hem?

Miss Wasilla 1984

Miss Wasilla 1984

John McCain höll ett trött tal på sitt konvent, och man förstår varför han har valt en mer entusiasmerande vicepresidentkandidat.

En viktig orsak till att Sarah Palin är populär även bland personer som inte i viktiga avseenden delar hennes politiska uppfattningar tycks vara att hon är attraktiv. Som Per Gudmundson noterar:

Hon är skönhetsmiss.

Will Wilkinson är ärlig om sin uppfattning:

I think she is a tremendously sexy woman. How this will effect the race, I have no idea, but it’s just got to.

Pete Boettke berättar om sin reaktion på hennes tal:

But I keep coming back to her presence and her personal appeal.

Ja, skönhet och politik hör ihop. Det är dock bara en faktor bland många, så hennes politiskt mer rutinerade konkurrent om vicepresidentposten, Joe Biden, ska inte räknas ut, trots ett mindre fördelaktigt utseende.

(Allra läckrast på det republikanska konventet är emellertid inte Sarah Palin utan Levi Johnston, den 18-årige ishockeyspelare som har gjort hennes 17-åriga dotter gravid.)

Svenskar kräver faktiskt skattesänkningar

Det är knappt man tror det, men svenska väljare kräver lägre skatter. När regeringen nu sänker skatten för pensionärer med upp till 2 600 kr per år reagerar PRO:s Inger Hestvik surt:

Jag tycker att skattesänkningen är för liten.*

Regeringen fortsätter alltså att sänka skattetrycket, även om det ska noteras att motiveringen för denna särskilda sänkning haltar och att skattesystemet därigenom får fler inslag av särlösningar för specifika grupper.

_________________

*Dock klagade visst inte PRO när socialdemokraterna föreslog en lägre skattesänkning (med en mer ojämlik fördelningsprofil dessutom).

Vad beror ekonomiska reformer på?

Sir Robert Peel

Sir Robert Peel

Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:

Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel’s conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.

Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*

Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att ”muta” intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.

__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). ”Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.

Bör staten reglera marknaden för idéer?

Professor R. H. Coase

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.

Egoistiska skäl för kvoterad föräldraförsäkring

En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

  1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
  2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

Staten styr och ställer

Katrin Jakobsen)

Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)

Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

  1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
  2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Påven och kommunisterna

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Obama och skatterna

Nu är Barack Obama officiellt Demokraternas presidentkandidat. I sitt tal i natt sa han följande om sin skattepolitik:

I will cut taxes for 95 percent of all working families. Because in an economy like this, the last thing we should do is raise taxes on the middle class.

Det stämmer att Obamas skatteplan sänker den genomsnittliga inkomstskatten för de flesta. Vad som däremot inte nämndes i talet är att marginalskatten kommer att öka, med negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten. Illustration:

Som Alan Viard påpekar:

Obama’s tax cuts are designed in ways that raise marginal tax rates (the extra tax paid on an extra dollar of income) and therefore reduce incentives to earn income. The marginal rate rises because the size of the tax cut falls as income rises.

I Sverige sänker regeringen både den genomsnittliga inkomstskatten och marginalskatten.

Tips: Greg Mankiw.

Problemet med nya stater

SvD:s ledarsida, president Bush, Carl Bildt och andra morrar mot Ryssland. Om mer än morrande är en klok strategi för väst är jag tveksam till. Ryssland är inte att leka med. Hursomhelst är situationen obehaglig och komplex, bl.a. eftersom det inte finns någon enighet om när en ny stat ska erkännas. Professor Eric Posner utvecklar:

For one thing, we can look at their elder sibling, Kosovo. Recognized by western countries but not by Russia or China, it declared independence from Serbia in 2008. Russia has made much of this precedent. “If you can decide that Kosovo is a state over our objections, we can decide that South Ossetia is a state over yours!” International law has little to say about the creation of states. … People should be more worried than they are by the fragmentation of states. Consider that shortly after World War II, there were around 60 states. Today, there are almost 200 (depending on how one counts quasi-states like Kosovo, and weird cases like Taiwan, which everyone has agreed is both a state (because it clearly has independence) and that is not a state (to mollify China), and there are even stranger beasts). A lot of this increase is due to decolonization, but in recent years, the main cause has been, essentially, ethnic separatism.

Kan man få drömma om en värld i vilken människor lever i harmoni och inte identifierar sig med sin etniska grupp och med sin nation?