Krisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.