Skyttes konservatism

Göran Skytte förklarar i SvD i vilket avseende han är konservativ:

Skynda, men inte för fort. Det är de många som ska styra, inte extrema marginalgrupper. Allt ska inte bli som vanligt, men förändras långsamt och efter övervägda beslut.

Här nuddar Skytte vid en spänning i konservatismen, eller kanske rättare sagt mellan olika konservativa synsätt. Dels finns de, som likt Skytte, identifierar konservatismen med en försiktig eller avvisande attityd till förändring. Dels finns de som identifierar konservatism med ett politiskt-kulturellt program: de som vill att staten ska präglas av, uppmuntra till eller i alla fall inte på något sätt ta avstånd ifrån religion, monarki, hierarki och traditionalism i kultur och livsformer. 

Jag finner båda varianterna osmakliga. Den första har kritiserats kraftfullt av F.A. Hayek i ”Why I Am Not a Conservative”:

Let me now state what seems to me the decisive objection to any conservatism which deserves to be called such. It is that by its very nature it cannot offer an alternative to the direction in which we are moving. It may succeed by its resistance to current tendencies in slowing down undesirable developments, but, since it does not indicate another direction, it cannot prevent their continuance.

Den andra har kritiserats på senare tid av Andrew Sullivan i The Conservative Soul, i vilken han i synnerhet nagelfar den teokratiskt orienterade amerikanska konservativa rörelsen. Den är i vissa avseenden konservativ i Skyttes mening, ty den motsätter sig politiska, sociala och kulturella reformer som utmanar en kristen moral. Men den är radikal i andra avseenden, där dagens ordning inte är i enlighet med en kristen moral. Där förespråkas inte långsam, utan omedelbar, förändring, t.ex. i abortfrågan.

Frågan är vilken typ av konservativ Skytte egentligen är. Jag skulle i huvudsak placera honom i det andra facket. Att döma av hans tidigare skriverier är det inte förändring per se han motsätter sig — han verkar t.ex. inte ha något emot en ganska radikal omläggning av den ekonomiska politiken, iväg från den socialdemokratiska modellen, eller av den allmänna synen på samlevnadsmoral — utan han ogillar den förändring som utmanar hans kristna moral, tout simplement. Han har med andra ord en agenda, inte bara en attityd.