En gen för lycka

Bruno Frey, känd bl.a. för sin forskning om vad som gör människor lyckliga, redovisar i den nya studien ”Genes, Economics and Happiness” belägg för att en viss gen är viktig för att bestämma en persons ”grundlyckonivå”:

This article presents evidence of a specific gene that predicts subjective well-being. Using data from the National Longitudinal Study of Adolescent Health, we show that individuals with a transcriptionally more efficient version of the serotonin transporter gene (5HTT) are significantly more likely to report higher levels of life satisfaction. Having one or two alleles of the more efficient type raises the average likelihood of being very satisfied with one’s life by 8.5% and 17.3%, respectively.

Att förstå lycka som ett av biologiska faktorer påverkat fenomen verkar med andra ord rimligt. Om effektiviteten hos den aktuella genen i framtiden kan påverkas genom enkla ingrepp eller piller, skulle åtminstone jag vara intresserad (i brist på soma).

Välståndet i Norden

Notera hur BNP per capita har utvecklats snarlikt i de nordiska länderna sedan 1980 — med två undantag på senare år: Norge och Island.

Siffrorna är PPP-justerade och anges i löpande USD. Från ”Eleven Lessons from Icleand” av Thorvaldur Gylfason. Tips: Sven-Olov Daunfeldt.

Uppiggande piller

Ibland läser man riktiga goda nyheter:

Travelers were confined to a laboratory in either Toulouse or Rouffach with electrodes attached to their heads, testing whether a drug could keep their jet-lagged bodies awake. That drug, Nuvigil from Cephalon, could become the first medicine specifically approved by the Food and Drug Administration to combat jet lag.

Vi får innerligt hoppas att Läkemedelsverket hänger på.

Balanserad önskan att dö

Författaren Sir Terry Pratchett gav detta års Richard Dimbley-föreläsning på temat ”Shaking Hands with Death”. Sir Terry har sjukdomen PCA, en form av Alzheimers, och talar uppriktigt, allvarligt och humoristiskt om hur det är ytterst önskvärt att kunna få hjälp att dö, på ett lugnt och kontrollerat sätt, i ett läge när livet pga. svår sjukdom inte längre anses värt att leva. Jag tyckte mycket om denna del av föreläsningen, här återgiven från en nedkortad utskrift:

As a pallid and nervous young journalist I got to know about suicide. It was part of my regular tasks to sit in at the coroner’s court, where I learned all the manifold ways the disturbed human brain can devise to die. Newspapers were a little more kindly in those days, and we tended not to go into too much detail, but I had to listen to it. And I remember that coroners never used the word ”insanity”. They preferred the more compassionate verdict that the subject had ”taken his life while the balance of his mind was disturbed”. There was ambivalence to the phrase, a suggestion of the winds of fate and overwhelming circumstance.

In fact, by now, I have reached the conclusion that a person may make a decision to die because the balance of their mind is level, realistic, pragmatic, stoic and sharp. And that is why I dislike the term ”assisted suicide” applied to the carefully thought-out and weighed-up process of having one’s life ended by gentle medical means.

The people who thus far have made the harrowing trip to Dignitas in Switzerland to die seemed to me to be very firm and methodical of purpose, with a clear prima-face case for wanting their death to be on their own terms. In short, their minds may well be in better balance than the world around them.

Jag finner det mycket störande att psykiater och andra har fått för sig att definiera allt självvalt döende som ”ett misslyckande” och som ett tecken på att en person är ur balans. Sir Terry har helt rätt: det finns fullt rationella skäl att vilja dö, och de som upplever sådana ska kunna få hjälp att dö så skonsamt som möjligt.

På YouTube kan man se föreläsningen, som pga. sjukdomen läses av Sir Terrys vän Tony Robinson (Baldrick i Black Adder), i sex delar. Citatet ovan återfinns i del tre, vid 4.50. Här kan man se del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6. Lyssning rekommenderas varmt!
Se även inläggen ”Rationell syn på självmord” och ”Självvald död”.

Nöjda mödrar, duktiga barn

Vad gör att ett barn utvecklas väl? Många faktorer spelar förstås in, men en icke oväsentlig faktor tycks vara mödrarnas livstillfredsställelse. Detta enligt den nya tyska studien ”Maternal Life Satisfaction and Child Outcomes: Are They Related?”:

Our results, based on data from the German Socio-Economics Panel Study, indicate that the more satisfied a mother, the better the verbal and motor skills of her two- to three-year-old child and the more “normal” the socio-emotional behavior of her five- to six-year-old child. The relationship is more pronounced for boys than for girls. Using mothers’ life satisfaction before the birth of her child as an instrument, we can exclude the problem of reverse causality. Addressing the issue of further individual heterogeneity, robustness tests indicate that neither mothers’ personalities nor their cognitive abilities are the main drivers of the results.

Måhända ett skäl för kvinnor som inte är särskilt nöjda med livet att ta det lugnt med barnalstrandet.

Bort med kristendomen

Kristdemokraterna hävdar:

Det är bara att slå upp almanackan för att inse vilken stor roll kristendomen spelar för vårt lands kultur, tradition och historia.

Låt oss då rensa bort kristendomen ur almanackan! Dessutom bör vi byta sätt att ange årtal, hylla okunskap om varför julen firas och arbeta för ett borttagande av biblar på hotellrum. Vi bör med andra ord aktivt verka för att kristendomen spelar en mindre roll och med all kraft motsätta oss försök att använda skolan i motsatt syfte. Om förekomst av kristna rester i vår kultur är ett argument för att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen, måste frånvaro av sådana rester ses som ett argument mot att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen. Implicerar ett vara ett böra i det ena fallet, gör det rimligen det även i det andra.

Se även 之乎者也:s inlägg ”Så kallade kristna värderingar” samt debattartikeln ”Myt att kristendomen byggt Sverige”.

Om du blev rik

Mitt svar är det andra. Jag skulle sluta lönearbeta men fortsätta, i den takt jag själv ville, med att skriva uppsatser i nationalekonomi då och då. Men mest skulle jag åka runt världen i första klass, bo på lyxhotell och se på balett. Frågan är: Hur kan man få en miljard kronor? Jag vill veta. Nu.

Skönhet stjäl uppmärksamhet

Nej, det verkar inte gå att låta bli att distraheras av ett vackert ansikte. Detta enligt studien ”Can Beauty Be Ignored? Effects of Facial Attractiveness on Covert Attention”, publicerad i Psychonomic Bulletin & Review:

The effect of facial attractiveness on covert attention was investigated in a spatial cuing task. Participants were asked to judge the orientation of a cued target presented to the left or right visual field while ignoring a task-irrelevant face image flashed in the opposite field. The presentation of attractive faces significantly lengthened task performance. The results suggest that facial beauty automatically competes with an ongoing cognitive task for spatial attention.

Kanske inte undra på att vackra politiker når större framgångar i val. Vad än väljarna sysslar med har de, som det verkar, svårt att värja sig från dessa kandidaters skönhet.

Vem var Lady Godiva?

Då jag tog del av Freddie Mercurys hedonistiska manifest härförleden noterade jag att Lady Godiva omnämndes i texten. Det fick mig att undra vem det var. Döm om min förvåning då det visade sig att hon är känd för att ha gjort uppror mot höga skatter!

According to the popular story, Lady Godiva took pity on the people of Coventry, who were suffering grievously under her husband’s oppressive taxation. Lady Godiva appealed again and again to her husband, who obstinately refused to remit the tolls. At last, weary of her entreaties, he said he would grant her request if she would strip naked and ride through the streets of the town. Lady Godiva took him at his word and, after issuing a proclamation that all persons should stay indoors and shut their windows, she rode through the town, clothed only in her long hair. Only one person in the town, a tailor ever afterwards known as Peeping Tom, disobeyed her proclamation in one of the most famous instances of voyeurism. In the story, Tom bores a hole in his shutters so that he might see Godiva pass, and is struck blind. In the end, Godiva’s husband keeps his word and abolishes the onerous taxes.

Nu var det nog inte de höga skatterna som Freddie Mercury tog fasta på i låttexten utan mer den skandalösa form som protesten i fråga tog. I vilket fall undrar jag hur höga skatterna var i Coventry på 1000-talet. Högre än dagens svenska?

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Broar över Seine

Marc Chagall, Bridges on the Seine (1954), 111,5 x 163,5 cm:

Kan riskkapitalister gynna arbetare?

På politikens vänstersida finns en tendens att betrakta kapitalister som utsugare. Det kanske är dags att tänka om, åtminstone vad gäller en viss sort: riskkapitalister. Enligt den nya studien ”Venture Capital Availability and Labor Market Performance in Industrial Countries: Evidence Based on Survey Data”, publicerad i Kyklos, är tillgången på riskkapital relaterad till ett antal arbetsmarknadsvariabler:

This paper finds that more readily available venture capital is likely to have lowered unemployment rates and raised employment rates in industrial countries over the period 1982 to 2003. More readily available venture capital is also likely to have lowered the share of long-term unemployed in the total number of unemployed. The magnitude of the effects appears to have been substantial.

I artikeln sägs inte så mycket om hur riskkapital kan ha dessa effekter, men anlägger man ett experimentellt perspektiv på hur en ekonomi fungerar skapas jobb när entreprenörer lyckas introducera innovationer som tilltalar tillräckligt många konsumenter. Eftersom kunskapen om vilka nya produkter och tjänster som blir lönsamma är högst osäker, behöver många idéer testas, likt experiment, på marknaden. Det låter sig i regel inte göras utan någon typ av (osäker) finansiering. Min kollega Dan Johansson presenterar teorin om den experimentellt organiserade ekonomin i denna artikel, publicerad i Journal of Evolutionary Economics, och den utgör ett bra komplement till de nya, empiriska forskningsresultaten om riskkapital.

Livet som misstag

Arthur Schopenhauer i ”On the Vanity of Existence”:

Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life? If life—the craving for which is the very essence of our being—were possessed of any positive intrinsic value, there would be no such thing as boredom at all: mere existence would satisfy us in itself, and we should want for nothing. But as it is, we take no delight in existence except when we are struggling for something; and then distance and difficulties to be overcome make our goal look as though it would satisfy us—an illusion which vanishes when we reach it; or else when we are occupied with some purely intellectual interest—when in reality we have stepped forth from life to look upon it from the outside, much after the manner of spectators at a play.

Jag har svårt för att inte se livet på detta sätt. Men ska man verkligen sprida denna pessimism? Schopenhauer ger själv svaret i ”On the Suffering of the World”:

I shall be told, I suppose, that my philosophy is comfortless—because I speak the truth; and people prefer to be assured that everything the Lord has made is good. Go to the priests, then, and leave philosophers in peace!

Kanske ska man inte klandra dem som går till prästerna: illusioner kan ha en plats. Men för oss som har sett verkligheten som den är kan de inte längre fylla en funktion.

Olja kan gynna diktatorer

Normalt sett tänker man sig naturresurser som positiva tillgångar i ett land. Så enkelt är det dock inte: det finns gott om forskning som visar på negativa ekonomisk-politiska effekter av sådana resurser. Man brukar tala om en ”resursförbannelse”. I linje med den forskningen visar en ny studie, ”Oil and the Duration of Dictatorships”, att oljetillgångar kan påverka hur länge diktatorer stannar vid makten:

[A] higher level of oil production increases the log-time to failure for the considered dictators, and one may conclude that crude oil reserves strengthen the political power of dictators. The second variable of special concern is the average annual world oil price. This variable exhibits a highly significant negative impact on the log-time to failure for the dictators in our sample, indicating that an increase in the oil price increases the probability of a successful coup d’état, resulting in a regime change. In the internal logic of our model, kingmakers enhance their expectations concerning the future rents of being the king when observing a higher oil price and, therefore, more probably stage a coup d’état.

Att ha mycket olja behöver alltså inte vara en välsignelse för ett land; ett högre oljepris kan vara det, inte bara genom högre inkomster, utan också genom att öka sannolikheten för att en diktator faller.

Se även inlägget ”Olja påverkar syn på fattiga”.

Ur dagens nyhetsskörd

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Jonung möter motstånd

Min gamla makrolärare Lars Jonung och Eoin Drea inleder sin granskning av amerikanska ekonomers inställning till euron, ”It Can’t Happen, It’s a Bad Idea, It Won’t Last: U.S. Economists on the EMU and the Euro, 1989-2002”, publicerad i Econ Journal Watch, med följande påstående:

On the whole, the euro has, thus far, gone much better than many U.S. economists had predicted.

Paul Krugman kommenterar:

Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.

Se även Roland Vaubels varning, i en kommentar till Jonung och Drea, att de institutionella villkor och den personuppsättning som EMU och ECB startade med har förändrats, vilket gör framtida instabilitet mer sannolik. Kommer de skeptiska amerikanska ekonomerna, som Jonung och Drea menar tog teorin om optimala valutaområden på för stort allvar, att få rätt?

Inbillad smärta

Ett intressant fall beskrivs i British Medical Journal:

A builder aged 29 came to the accident and emergency department having jumped down on to a 15 cm nail. As the smallest movement of the nail was painful he was sedated with fentanyl and midazolam. The nail was then pulled out from below. When his boot was removed a miraculous cure appeared to have taken place. Despite entering proximal to the steel toecap the nail had penetrated between the toes: the foot was entirely uninjured.

Hur ofta är våra (fysiska och psykiska) smärtor inbillade?

Den ständiga orättvisan

I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:

A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.

Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:

As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.

Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:

Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.

Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:

[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.

Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Benthams lyckokalkyl

Jeremy Bentham skulle ha fyllt 262 år idag. Ett av hans bidrag till mänskligheten består i specifikationen av den lyckokalkyl som han anser ska ligga till grund för såväl moral som lagar. I kapitel 4 av An Introduction to the Principles of Morals and Legislation formuleras vad värdet av en njutning (som är positiv i kalkylen) eller en plåga (som är negativ i kalkylen) beror på:

1. Its intensity.
2. Its duration.
3. Its certainty or uncertainty.
4. Its propinquity or remoteness. …
5. Its fecundity, or the chance it has of being followed by sensations of the same kind: that is, pleasures, if it be a pleasure: pains, if it be a pain.
6. Its purity, or the chance it has of not being followed by sensations of the opposite kind: that is, pains, if it be a pleasure: pleasures, if it be a pain. …
7. Its extent; that is, the number of persons to whom it extends; or (in other words) who are affected by it.

Den hedonistiska utilitarismen preciserad. Bentham uttrycker den även i versform, för att hjälpa minnet på traven:

Intense, long, certain, speedy, fruitful, pure—
Such marks in pleasures and in pains endure.
Such pleasures seek if private be thy end:
If it be public, wide let them extend.
Such pains avoid, whichever be thy view:
If pains must come, let them extend to few.

Man kan förstås acceptera eller förkasta lyckokalkylen som yttersta princip för moral och lagstiftning, men oavsett vilket, är inte detta ett utmärkt förtydligande av hur njutning och plåga ska behandlas i den? Versen förtjänar, i mitt tycke, spridning!

Dags att börja följa OS?

Efter att ha noterat vem som vann den första bronsmedaljen under OS i Vancouver — Gregor Schlirenzauer, i skidhopp — undrar jag om jag trots en föresats att helt ignorera OS ska ändra mig:

Se även de tidigare inläggen ”Sport och skönhet” samt ”Den primitiva OS-nationalismen”.

Viktig instruktion för hälsning

Om du är muslim kan du ha ägnat tid och kraft åt att fundera på denna fråga:

In my grandfather’s house there is a real live parrot, and when I pass by it, it greets me and says ”al-salaamu alaykum” [frid vare med dig]. In this case do I have to return the greeting of this bird?

Som tur är finns nu svar på frågan:

It seems that it is not prescribed to return the greeting of a parrot which has learnt how to say salaams, because saying salaam is an act of worship and a supplication which requires intention on the part of the one who said it, and there is no such intention on the part of this trained creature. So one should not return its greeting. The ruling is the same as that on a tape on which the greeting is recorded and can be heard. It is transmission of sound and does not come under the ruling on greeting when it is broadcast live, in which case returning the greeting is prescribed and is a communal obligation (fard kifaayah).

Skönt att veta!

Volym och yppighet

Alice Neel, Ethel Ashton (1930), 61,0 x 55,9 cm:

Sverige är stabilt

Risken för olika länder att, likt Grekland, hamna i statsfinansiell kris har beräknats av SEB Merchant Banking. DI presenterar denna figur idag:

Sverige ligger bra till. Det var nog inte så dumt att hålla igen lite under den finansiella krisen. Det mest oroväckande är nog att Storbritannien ligger så dåligt till. En kris där skulle kunna få stora återverkningar på andra håll.

Men om bistånd inte ger tillväxt?

Ekonomisk tillväxt utgör nu ett mål för svensk biståndspolitik. Det kan tyckas utmärkt — men en fråga infinner sig. Eftersom de vetenskapliga utvärderingar av bistånd som har gjorts — se t.ex. här, här och här — inte lyckas påvisa någon effekt av bistånd på ekonomisk tillväxt, hur ska det här målet användas i praktiken?

Jag ser några alternativ framför mig:

  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar, men biståndet påverkas inte. ”Det har ju andra positiva effekter.” Det må så vara — men då kan det nya målet likaväl tas bort på direkten, om oförmåga till måluppfyllelse inte har någon påverkan på biståndet.
  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar och biståndet påverkas. Det kan låta bra, men frågan är hur det i så fall ska påverkas — ska det läggas om, minskas eller ökas? — när forskningen inte lyckas påvisa att bistånd påverkar tillväxten.
  • Ovetenskapliga utvärderingar genomförs som sägs visa på en positiv effekt.

Som jag ser det är Gunilla Carlssons motiv lovvärt, men hur ska målet operationaliseras?

Se även inlägget ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”. Media: SvD

En gång fuskare, alltid fuskare?

Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners’ Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.

Olika syn på Hayek

Då jag läste Karen Horns intervjubok Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics fann jag det intressant att notera, att åtminstone fyra av de intervjuade uttalade sig om en annan ekonomipristagare, F. A. Hayek. Tre verkar positivt inställda, en är tydligt negativ:

Douglass North:

I mentioned Friedrich August von Hayek earlier. Did he leave a mark on you?
Oh yes. … He still seems to me the greatest economist of the twentieth century, and by a long way. If you look for people who really want to try to understand the world, Hayek came closer to that ideal than anybody who has ever lived.

Vernon Smith:

Who is your favorite economist today?
Friedrich Hayek is probably the person that I most admire, largely because late in life, I discovered how relevant his comments were to experimental economics. … And Reinhard Selten, a wonderful man with an intense curiosity. He ranks second after Hayek.

Edmund Phelps:

What was the most important theoretical breakthrough?
Of course, Adam Smith brought about a breakthrough. It is impossible to exaggerate his importance. Also, in the 20th century, the theories of John Maynard Keynes and Friedrich Hayek.

Kenneth Arrow:

In your mind, what has been the most misleading theoretical approach in economics?
The Austrian a priori dogmatism (von Mises especially; Hayek, to a lesser degree).

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig hur jag ser på Hayek, men det faktum att jag relativt ofta funderar på saken gör att jag måste anse honom läsvärd.

Se även det tidigare inlägget ”Hayeks ekonomiska insikter”.

Mitt livsideal

Hjalmar Söderberg beskriver i sin novell ”Med strömmen” den unge Gabriel Mortimers liv:

I sin ungdom hade han gjort sig känd för åtskilliga excentriciteter. Den märkligaste bland dessa och tillika den, som på sin tid väckte mest ovilja bland hans anhöriga, var hans tidigt fattade och länge envist fasthållna beslut att icke bli någonting. Han läste mycket men aldrig på någon examen. Han gjorde resor och förde, ehuru oregelbundet, dagböcker över sin själsutveckling, som intelligenta unga män den tiden emellanåt gjorde. Till allas förskräckelse förklarade han utan omsvep, att han ansåg sig ha nått en tillräckligt hög ståndpunkt för att kunna få tiden att gå utan att behöva ta sin tillflykt till något tidsfördriv av det slag, som kallas samvetsgrann och regelbunden pliktuppfyllelse. Var icke världen full av justitieråd, tidningsskrivare och bolagsdirektörer? Och vore det icke en svart otacksamhet mot försynen, som givit honom räntor, att genom en onödig konkurrens försvåra de övrigas kamp för tillvaron?

Jag drömmer om och längtar efter räntor.

Kan balkonger stoppas?

Jag fick en lapp i brevlådan igår om att grannen ovanför mig ska bygga balkong, vilket kommer att försämra ljusflödet in i mitt kök och sänka värdet på min lägenhet. Efter att ha läst detta juridiska dokument stod det klart för mig, att om bostadsrättsföreningen på ett extra föreningsmöte godkänner balkongbygget, har jag ingen möjlighet att stoppa det, trots att det innefattar en kraftig negativ externalitet för mig. Grannen får en trevligare lägenhet och höjt värde på den; jag drabbas av motsatsen.

Jonas Vlachos föreslog att jag kan ägna mig åt Coaseanska förhandlingar och erbjuda min granne pengar för att inte bygga balkong. En tilltalande idé! Grannen kanske kan tänka sig att avstå att bygga för x kr, och om min nyttoförsämring av ett bygge överstiger x kr skulle transaktionen vara välfärdshöjande.

Problemet torde vara att avtalet inte blir bindande för framtida grannar. Min granne kanske tar mina pengar och säljer sin lägenhet, och nästa innehavare kanske vill bygga balkong han också. I dessa balkongbyggnadstider, borde inte avtal kunna slutas sådana att balkongbygge förbjuds i en viss lägenhet så länge grannen under bor kvar? Dags för effektivitetshöjande lagstiftning!

Tilläggas kan att jag även kan tänka mig en omvänd rättighetsfördelning, så att bostadsrättsinnehavare har rätt att inlägga veto mot balkongbyggande grannar och att de senare får betala de förra om de motsätter sig byggnation. En fördel med det, förutom fördelningsaspekten, är att problemet med bindande avtal inte uppkommer. Om en ny balkonghatande granne efterträder den förra är balkongen redan byggd.

Slutligen undrar jag hur ting som dessa hanteras i hus med ägarlägenheter.

Jag tackar smartisarna Jonas Vlachos och Anna Ekström för idéer och råd för detta inlägg.

Feministisk attack på ekonomisk teori

I ett nytt bidrag till Stanford Encyclopedia of Philosophy, ”Feminist Perspectives on the Self”, går Diana Meyers till synnerligen hårt angrepp mot det vanliga sättet att modellera mänskliga aktörer i nationalekonomin (liksom mot kantianismen):

Feminist critique exposes the partiality of the ostensibly universal Kantian ethical subject and homo economicus. These conceptions of the self are: 1) androcentric because they replicate masculine stereotypes and ideals; 2) sexist because they demean anything that smacks of the feminine; and 3) masculinist because they help to perpetuate male dominance. I leave the heterosexist, racist, ethnocentric, ableist, and classist dimensions of these conceptions to other encyclopedia articles.

Det är inte utan att man blir nyfiken på de där andra artiklarna. Nå, det är en intressant kritik mot antagandet om en rationell beslutsfattare med givna preferenser, att det innefattar implicita genusantaganden. Enligt artikeln uttrycker homo economicus en idé om “The Man with the Plan”. Själv har jag aldrig tänkt på den aspekten (vilket säkert Meyers skulle se som en del av problemet). Det är förvisso sant att en hel del aspekter inte fångas i denna modellering, men det är också en viktig poäng med den. All teori innefattar med nödvändighet förenklingar. Frågan är om något väsentligt missas av att inte ta hänsyn till det specifikt kvinnliga. Jag känner mig inte helt övertygad om det.

Att få välja skola

När jag gick i skolan fanns ingen möjlighet att välja vilken offentlig skola man skulle gå i. Man placerades i en skola, beroende på var man bodde. Vilka blir effekterna av att tillåta val av offentlig skola? En israelisk studie, ”Effects of Choice Among Public Schools”, publicerad i Review of Economic Studies (preliminär gratisversion här), finner följande:

[T]he results consistently suggest that choice significantly reduces the drop-out rate and increases the cognitive achievements of high-school students. It also improves behavioural outcomes such as teacher–student relationships and students’ social acclimation and satisfaction at school, and reduces the level of violence and classroom disruption.

Det låter som en bra reform, det där.

Den problematiska lyckan

Läkaren Pontus Revinge filosoferar, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 111):

Lycka är ett problematiskt tillstånd. Det kommer inte att vara och det vet man. Men det måste vara, annars kan man inte leva. Det måste vara i evighet som flaskan med opiedroppar. Ingenting annat är möjligt. Ändå förstår man att man snart närmar sig botten på lyckan. Jag anar hur de stackars kvinnorna kände det när de sista dropparna i flaskan voro tagna och jag hade svikit dem genom att bli sjuk och fara bort.

Man anar att Revinge har läst sin Schopenhauer. Man kan dock ställa sig frågan om lycka genom opiedroppar (eller soma eller upplevelsemaskin) är bättre än ingen lycka alls.

Kommunist som ung

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Influensavirus sprids på flygplan

Om jag vore rik skulle jag, likt Elfas tidigare ägare, flyga i business class eller first class. Inte bara för att det är mer bekvämt och för att försöka erhålla status, utan även av detta skäl:

We calculate that H1N1, even during long flights, poses a low to moderate within-flight transmission risk if the source case travels First Class. Specifically, 0-1 infections could occur during a 5 hour flight, 1-3 during an 11 hour flight and 2-5 during a 17 hour flight. However, within-flight transmission could be significant, particularly during long flights, if the source case travels in Economy Class. Specifically, two to five infections could occur during a 5 hour flight, 5-10 during an 11 hour flight and 7-17 during a 17 hour flight.

Detta enligt ”Calculating the Potential for Within-Flight Transmission of Influenza A (H1N1)”, publicerad i BMC Medicine. Inte heller risken för sjukdom är jämnt fördelad över de socioekonomiska klasserna.

Vad utmärker Chicago-skolan?

Från en intervju med professor Eugene Fama:

I spoke to Becker. His view is that what remains distinctive about Chicago is its degree of skepticism toward the government.

Right—that’s true even of Dick (Thaler). I think that is just rational behavior. (Laughs) It took people a long time to realize that government officials are self-interested individuals, and that government involvement in economic activity is especially pernicious because the government can’t fail. Revenues have to cover costs—the government is not subject to that constraint.

Jag delar denna skepticism (fastän jag befinner mig i Stockholm). Den innebär inte att jag ser marknader som perfekta, men jag anser inte att det av marknadsimperfektioner utan vidare kan antas följa, att statliga åtgärder kommer att förbättra situationen. Det finns även politikimperfektioner.

Se även, i intervjun, Famas försvar av den effektiva marknadshypotesen samt Scott Sumners försvar av Famas försvar.

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Står svenska akademiker till vänster eller höger?

Amerikanska studier tyder på att akademiker är relativt vänsterinriktade, med amerikanska mått mätt, jämfört med befolkningen i stort. Det verkar inte stämma in på svenska samhällsvetare som helhet: tvärtom finns en viss borgerlig övervikt bland dem, även om det finns stora skillnader ämnena emellan. Detta visas i en ny studie av mig, Henrik Jordahl och Lotta Stern, ”The Political Opinions of Swedish Social Scientists”, som just har publicerats i Finnish Economic Papers. Denna fråga kan vara viktig att studera om man tror att det finns ett samband mellan akademikers politiska uppfattningar och hur de påverkar studenter, media och beslutsfattare.

Närmare bestämt genomförde vi för några år sedan en webbenkät av forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. För att karakterisera politiska uppfattningar frågade vi bl.a. om partisympatier och vänster-högeridentifikation. Här presenterar jag några av resultaten, men det finns betydligt mer i uppsatsen och i ett Online Supplement. Det går förstås också bra att kontakta någon av oss tre författare vid frågor.

Partisympatier

Den fråga som ställdes var:

Även om man inte håller med ett parti i alla frågor kanske man känner större sympati för ett visst parti än för andra. Vilket parti sympatiserar du mest med?

I figuren redovisas svaren fördelade på de två politiska blocken:

Man kan dela in ämnena i tre grupper: högerämnen (företagsekonomi, nationalekonomi, juridik), mittämnen med viss vänsterinriktning (ekonomisk historia och statsvetenskap) och vänsterämnen (genusvetenskap och sociologi). Det finns tre gånger så många företagsekonomer med sympatier för Alliansen som för de rödgröna, medan det finns fem gånger så många sociologer som stödjer de rödgröna jämfört med Alliansen. Folkpartiet är större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti för statsvetarna. Störst parti bland sociologer är Vänsterpartiet. (För mer detaljer om partifördelning, se Table C1 i Online Supplement.)

Vänster-högeridentifikation

Den fråga som ställdes var:

I politiken talar man ibland om vänster och höger. Var skulle du placera dig på en skala mellan 1 och 10, där 1 står för vänster och 10 för höger?

I tabellen redovisas svaren per ämne, med genomsnitt (och standardavvikelse):

Mönstret är, som synes, i stora drag detsamma som för partisympatierna ovan.

Inflytande

Vi undersökte också hur de politiska uppfattningarna såg ut hos dem med störst inflytande, genom läroboksförfattande, deltagande i etermedia samt deltagande i offentliga utredningar. När det gäller den sista aktiviteten finner vi följande:

There is however a connection between active participation in government commissions and sympathies for the Social Democratic Party, the party forming the government 1994−2006. The Social Democratic Party is the most sympathized-with party among the most active scholars, with sympathies being 13.3 percentage units higher than in the least active group.

Det är kanske inte helt förvånande att socialdemokratiska regeringar i relativt hög grad placerar socialdemokratiska akademiker i statliga utredningar, men det förtjänar ändå att påpekas.

Slutsats

Våra resultat sammanfattas på följande vis:

We find that Swedish social scientists in seven disciplines can generally be classified as leaning slightly right on the whole. It turns out that 51.5 percent support the right bloc compared to 41.0 percent for the left bloc (a right-left ratio of 1.3), to be compared with 1.1 in the electorate in general. Behind these aggregate shares, we find a left-right divide. The most left-leaning discipline is sociology, where the left bloc achieves more than 5 times more support than the right bloc and where the Left Party is also the biggest party. The second most left-leaning discipline is gender studies. The most right-leaning discipline is business administration, where the right bloc achieves more than three times more support than the left bloc and where the Liberal Party is the most preferred. Economics and law are the second- and third-most right-leaning disciplines. When it comes to policy issues, the general picture – confirming the one stemming from party sympathies – is that scholars in business administration, economics, and law tend to favor reforms of the right whereas especially scholars in gender studies and sociology tend to favor reforms of the left – but the desire to change the status quo is weak overall.

En vidare fråga är om dessa resultat är problematiska eller ej. Finns det t.ex. nackdelar med att studenter i företagsekonomi, nationalekonomi och juridik har lärare som i relativt hög grad har borgerliga sympatier och med att studenter i socologi och genusvetenskap har lärare som i relativt hög grad har vänstersympatier? Det beror förstås på en rad faktorer, bl.a. om föreläsare låter politiska värderingar prägla undervisningen, vilket inte är säkert, och om studenter, i de fall föreläsare blir politiska, låter sig påverkas därav.

Addendum: Se även vår artikel ”Var står svenska samhällsvetare politiskt?” i Ekonomisk Debatt, som sammanfattar en del av resultaten på svenska.

Återfallen i brott varierar

Forskning har visat att fängelse kan leda till ökad brottslighet och att hårdare fängelsevistelser kan leda till högre grad av återfall i brott. Fängelsemiljön kan alltså utgöra något av en skola i brottslighet, vilket motverkar syftet med att låsa in brottslingar. Nu visar en ny studie, ”Criminal Recidivism after Prison and Electronic Monitoring”, att fotboja förefaller vara ett attraktivt alternativ:

We study the re-arrest rates for two groups: individuals formerly in prison and individuals formerly under electronic monitoring (EM). We find that the recidivism rate of former prisoners is 22% while that for those ‘treated’ with electronic monitoring is 13% (40% lower). We convince ourselves that the estimates are causal using peculiarities of the Argentine setting.

Krav på ”tuffare tag” framförs ofta i kriminaldebatten. Det är inte alltid de kraven bygger på aktuell forskning.

Heroin i Vancouver

I Sverige, och i många andra länder, möter förslag om sprutbytesprogram för narkomaner ofta hårt motstånd. Sådana program anses sända fel signaler från stat och landsting, som har förklarat krig mot knark. På senare tid har dock en viss uppmjukning i motståndet kunnat skönjas: fler och fler inser att principer som förhindrar minskat lidande måste överges. I linje med detta tänkande finns i Vancouver ett mottagningscentrum, Insite, dit heroinmissbrukare kan komma för att få hjälp att injicera på ett medicinskt säkert sätt. Slate rapporterar:

Addicts arrive with drugs scored on the streets and inject them in a supervised environment, 18 hours a day, 365 days a year. A counter was laden with clean needles, sterile water, cookers, filters, tourniquets, alcohol swabs, condoms. The database includes more than 2,000 users, identified only by code names, and an average day will see 645 injections. There are always two staffers and two nurses on duty, standing by with oxygen masks and syringes of the overdose drug naloxone. To date they have intervened in more than a thousand overdoses without a single death. …

The raw numbers are encouraging: In 2008 Vancouver’s overdose deaths were the lowest in 30 years, and the rate of new HIV infection among injection drug users was the lowest since recordkeeping began. … Since 2003, dozens of peer-reviewed articles have been published in scientific journals like the Lancet, the American Journal of Public Health, and the New England Journal of Medicine, demonstrating the injection site’s efficacy.

I andra länder, t.ex. Spanien och Schweiz, har man tagit ytterligare ett steg och har undersökt effekterna av att skriva ut heroin till missbrukare. Resultaten tycks goda. Att fler svenska politiker nu öppnar sig för sprutbyten är utmärkt; vågar man hoppas på fortsatta steg i riktning mot skadereducering?

Tips: Mind Hacks. Media: SvD1, SvD2., SvD3.

Isobels liberalism

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

  1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
  2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Cirkulärt träd

Gabriel Orozco, Kytes Tree (2005), 200,0 x 200,0 cm:

Uppvaknande under nattvarden

Hjalmar Söderberg beskriver i Martin Bircks ungdom hur den unge Martin under sin konfirmationshögtid plötsligt ser klart vad det hela rör sig om:

Men då han … såg prästerna i sina kåpor röra sig av och an framför altaret, medan de sysslade med brödet och vinet och buro handdukar över armen liksom kypare, kände han svindel och äckel och kunde icke förstå, att han hade låtit narra sig med på detta.

Som tur är verkar dagens ungdom i hög grad dela Martin Bircks uppfattning.

Om en siamesisk tvilling begår ett brott…

En fråga för juristerna:

How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?

Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?

Hur bör man nysa?

Personer som nyser utan att försöka hindra bakterierna eller virusen från att sprida sig till andra betraktar jag som ett slags bioterrorister. De är värda förakt och bör stigmatiseras. Hur bör man då nysa? I ”Excuse Me!”, publicerad i British Medical Journal, klargörs att munskydd hindrar sådan spridning. Jämför bilderna:

Dock vederläggs uppfattningen att det är bättre att nysa rakt fram med munskydd än att vända sig bort. Som framgår av den andra bilden sker en viss spridning nedåt med munskydd men inte, som vissar har påstått, åt sidorna. Så:

  1. Bär helst munskydd när du är nysbenägen.
  2. Med eller utan munskydd är det bra om du vänder dig bort när du nyser.

Se även det tidigare inlägget ”Munskydd för att skydda andra”.

Tre typer av illusioner

Nietzsche diskuterar, i The Birth of Tragedy, tre illusoriska ansatser för att mildra konsekvenserna av insikten att tillvaron är tom, mörk och meningslös:

One man is fascinated by the Socratic desire for knowledge and the delusion that with it he will be able to heal the eternal wound of existence. Another is caught up by the seductive veil of artistic beauty fluttering before his eyes, still another by the metaphysical consolation that underneath the hurly-burly of appearances eternal life flows on indestructibly, to say nothing of the more common and almost even more powerful illusions which the will holds ready at all times. In general, these three stages of illusion are only for nobly endowed natures, those who especially feel with a more profound reluctance the weight and difficulty of existence and who have to be deceived out of this reluctance by these exquisite stimulants. Everything we call culture consists of these stimulants: depending on the proportions of the mixture we have a predominantly Socratic or artistic or tragic culture—or if you’ll permit historical examples—there is either an Alexandrian or a Hellenic or a Buddhist culture. Our entire modern world is trapped in the net of Alexandrian culture and recognizes as its ideal the theoretical man, equipped with the highest intellectual powers and working in the service of science, a man for whom Socrates is the prototype and progenitor.

Själv är jag präglad av de två första illusionerna: den rationalistiska kunskapsdyrkan kan, inbillar jag mig, bidra till ett högre mått av preferenstillfredsställelse; dyrkan av ungdom och skönhet ger en känning av element av en värld som man kan drömma om, där dessa ting inte bara utgör tillfälliga distraktioner utan tillvarons fundament. Den tredje illusionen, mytbildning och religion, förkastar jag för egen del: den är för grov för att mitt intellekt ska kunna fördra den. Frågan är: Är det bra att dissekera illusioner? Det är väl problemet för de ”nobly endowed natures” Nietzsche talar om, att illusionerna inte riktigt fullt ut accepteras som illusioner.

Dans i svart

En oerhört snygg tango av Victor och Karen i So You Think You Can Dance:

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Doktor Glas om dödshjälp och abort

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Personen Adam Smith

Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:

The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.

En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.

Missnöje med skatterna

Det tycks råda visst missnöje med skatterna. Vissa klagar på att jobbskatteavdraget enbart kommer dem med arbete till del, så att t.ex. pensionärer får betala mer i skatt på en given inkomst. Andra klagar på att personer över 65 som arbetar får ett högre jobbskatteavdrag än andra för en given inkomst. Utan att gå in i den diskussionen i sak undrar jag om de som klagar på detta också klagar på det faktum att ett progressivt skattesystem, likt det svenska, gör att vissa möter en högre skattesats än andra för en given inkomstförändring. En person som tjänar 30 000 kr i månaden och som får en löneökning på 1 000 kr betalar ca 300 kr i ökad skatt; en person som tjänar 32 000 kr i månaden och som får en lika stor löneökning betalar ca 500 kr i ökad skatt.

Med andra ord: Är den logiska implikationen av att klaga på jobbskatteavdragets utformning att förorda en proportionell inkomstskatt (kanske i form av en ”platt skatt”)? Om inte vore det intressant att höra varför olika skattesatser är principiellt upprörande i det ena fallet men inte i det andra.

Straff utdelas av egoistiska skäl

Människor och andra djur tenderar att hålla ordning på varandra och straffa fuskare. Frågan är varför någon är villig att straffa andra, då det medför en kostnad i form av energi och risk för vedergällning. Anledningen är rimligen att det finns en intäkt som mer än kompenserar för kostnaden. Tidigare har många sett denna intäkt som indirekt och relaterad till fördelen för möjligheten att reproducera av att ingå i en ordnad och stabil grupp. En ny studie av putsarfiskar, ”Punishers Benefit From Third-Party Punishment in Fish”, publicerad i Science, tyder dock på att straffandet har en mer direkt, positiv effekt för den straffande individen:

Male cleaner fish, Labroides dimidiatus, punish their female partner if she cheats while inspecting model clients. Punishment promotes female cooperation and thereby yields direct foraging benefits to the male. Thus, third-party punishment can evolve via self-serving tendencies in a nonhuman species, and this finding may shed light on the evolutionary dynamics of more complex behavior in other animal species, including humans.

Det finns åtminstone två skäl till varför en hane gynnas av att straffa den hona som tjuväter av värdfisken istället för att äta parasiter: värdfisken simmar iväg om honan börjar äta på den, vilket ger mindre mat, och honan kan genom att tjuväta växa till sig och förvandlas till hane, vilket skulle innebära en förlust av partner för hanen. Intressant nog tjuväter även hanar av värdfisken, men eftersom honorna är mycket mindre blir kostnaden av att straffa hanarna för hög, varför de avstår från det.

Njutningens särställning

Filosofen David Brax påpekar något fundamentalt:

Pleasure is not only one of the things that we value, it is the basic means by which we value.

Mediokra motståndare

Albert Einstein:

Great spirits have always found violent opposition from mediocrities. The latter cannot understand it when a man does not thoughtlessly submit to hereditary prejudices but honestly and courageously uses his intelligence.

Diskrimineras män?

När det talas om att missgynnas på arbetsmarknaden är det i regel kvinnor som fokuseras. Ny australisk forskning, ”Do Employers Discriminate by Gender? A Field Experiment in Female-Dominated Occupations”, accepterad för publicering i Economics Letters, visar dock att även män kan missgynnas, i yrken där kvinnor dominerar stort:

[W]e find a pro-female bias in callbacks only in occupations in which the percentage of females is 80 percent or more. For less female-dominated occupations, we find no significant bias towards either sex, in contrast to Riach and Rich (2006). What might cause this pro-female bias in occupations that are heavily female? One explanation is gender-stereotyping. If certain jobs are perceived as more appropriate for women, male applicants may be (implicitly or explicitly) evaluated less favorably because they do not fit society’s prescriptions about what is appropriate for men.

Forskarna finner inte stöd för att kvinnliga eller professionella rekryterare påverkar resultatet på ett statistiskt signifikant sätt. Nå, är detta resultat upprörande? Har man en kollektivistisk syn kan man tänkas anse att detta är ett icke-problem, eftersom kvinnor sannolikt missgynnas i högre grad än män på arbetsmarknaden. Har man ett mer individualistiskt synsätt är varje särbehandling på basis av karakteristika som är irrelevanta för jobbets utförande upprörande.

Livslängdens betydelse för miljön

Människor orsakar miljöförstöring — implicerar det att det är bra för miljön ju färre människor det föds och ju kortare tid de människor som föds lever? Det är inte alls säkert. En ny teoretisk analys, i ”Life Expectancy and the Environment”, betonar att personer som lever längre har större incitament att bry sig om miljön, eftersom miljön påverkar deras livskvalitet i högre grad:

Agents may invest in environmental care, depending on how much they expect to live. In turn, environmental conditions affect life expectancy. As a result, our model produces a positive correlation between longevity and environmental quality, both in the long-run and along the transition path. Eventually, multiple equilibria may also arise: some countries might be caught in a low-life-expectancy / low-environmental-quality trap.

Kan detta resultat förklara varför utvecklingsländer, med relativt kort genomsnittlig livslängd, har varit förhållandevis obenägna att reducera sina koldioxidutsläpp? Kanske, men å andra sidan har människor i utvecklingsländer fler barn, och i den mån föräldrar är altruister gentemot sin avkomma borde den effekten verka i motsatt, miljövänlig riktning. Man kan se det som att föräldrarna lever vidare genom sina barn och att deras tidshorisont därigenom förlängs. (Detta får mig att tänka på en kritik mot Keynes: att han förespråkade kortsiktig politik därför att han saknade barn.)

En underlägsen skapelseberättelse

Arthur Schopenhauer berör, i ”On the Sufferings of the World”, hur olika religioner och filosofiska tänkare har sett på det faktum att världen rymmer mycket lidande. Han ger inte mycket för den judisk-kristna skapelsemyten:

But that a God like Jehovah should have created this world of misery and woe, out of pure caprice, and because he enjoyed doing it, and should then have clapped his hands in praise of his own work, and declared everything to be very good—that will not do at all! In its explanation of the origin of the world, Judaism is inferior to any other form of religious doctrine professed by a civilized nation …

Schopenhauer framhåller istället österländsk filosofi, kanske i synnerhet buddhismen, samt grekiska filosofer som överlägsna i sin förståelse av tillvarons tillkomst och karaktär. Själv avvisar jag alla övernaturliga, andliga och religiösa tankegångar på detta område som vidskepliga, men det är riktigt att den judisk-kristna är särskilt svårsmält och bisarr.

Avatar kontra Elektra

Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.

Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.

I harmoni med naturen

Francis Bacon, Figure in a Landscape (1945), 144,8 x 128,3 cm:

Vad är en paradox?

Jag har tidigare presenterat Frisörparadoxen och Lögnarparadoxen. De är roliga att tänka på! Men vad är egentligen en paradox? William Lycan ger, i den korta och stimulerande essän ”The Other Ways of Paradox”, följande definition:

More generally, then, a Paradox … is an inconsistent set of propositions, each of which is very plausible. And to resolve a Paradox is to decide on some principled grounds which of the propositions to abandon.

Det finns alltså paradoxer som går att lösa, genom att det bland de inkonsistenta satserna går att identifiera vilken eller vilka som ska överges. Sedan finns det antinomier. De verkar särskilt spännande:

Finally (returning to Quine), an “antinomy” is an intractable paradox, one that we cannot see how to resolve in either of the foregoing two ways: The argument does not succeed in convincing us that its conclusion is true-despite-appearances (often because the conclusion is overtly contradictory or otherwise incoherent), yet we can find no fallacious move in the argument; nor is there a premise that is shown false-despite-appearances. Antinomies, Quine says, “bring on the crises in thought” (p. 5); they show the need of drastic revision in our customary ways of looking at things.

Det är tråkigt att tänka i enlighet med invanda tankemönster. Fram för mer paradoxer och, inte minst, tankekriser!

Kan en liberal acceptera sharia?

Avhandlingen Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige har väckt stor uppmärksamhet, då den diskuterar hur ett samhälle ska förhålla sig till invånare vars kultur och rättsuppfattning skiljer sig från den gängse. Särskilt intressant blir det om sådana invånare är medborgare i länder med radikalt annorlunda rättsregler än Sverige. Jag är inte kompetent att analysera den juridiska argumentationen, men debatten kring ”sharia-lagar i Sverige” får mig att tänka på två typer av liberalism. Terminologin blir oundvikligen godtycklig, men låt mig kalla den ena typen för substantiell liberalism och den andra för proceduriell liberalism. Den förra kan inte acceptera icke-liberala lagar någonstans; den senare kan acceptera icke-liberala lagar, om individer fritt väljer dem. Den förra står för något slags universella rättigheter; den senare för ett mer relativistiskt synsätt, där det viktiga inte är reglers innehåll utan hur reglerna har uppkommit och om de som lyder under dem kan anses ha gett sitt samtycke. Den förra kan ses som individualistisk, i det att den anser att varje individ ska åtnjuta substantiella rättigheter; den senare kan ses som gruppinriktad, i det att den anser att grupper av individer ska få utforma regler som de önskar.

Det är inte svårt att se att konflikter kan uppstå mellan dessa liberalismer, gällande såväl kulturella som juridiska spörsmål. I princip borde synsätten kunna enas, men svårigheten är olika synsätt i den empiriska frågan, i vilken mån val att tillhöra en grupp med icke-liberala regler kan ses som fritt eller autonomt. Medan den proceduriella liberalismen säger att det är icke-liberalt att inte tillåta icke-liberala personers preferenser att realiseras, säger den substantiella liberalismen att grundläggande principer (t.ex. ”mänskliga rättigheter”) inte är förhandlingsbara, bl.a. därför att preferenser inte kan ses som oberoende av kulturell kontext.

Nå, för den intresserade tänkte jag nämna några lästips från den partikularistiska liberala traditionen:

Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.

Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?

För säkerhets skull bör jag kanske klargöra att jag inte betecknar mig som proceduriell liberal och att jag inte önskar se sharia-lagar i Sverige. Jag är däremot för en fördjupad analys på området, och detta inlägg ska ses som ett försök att bidra till en sådan. Media: SvD.

Behövs en mamma och en pappa?

När homoadoptioner debatterades för ett tiotal år sedan framfördes ofta som argument av motståndarna, att ett barn mår bäst av att växa upp med en förälder av vardera könet. Frågan är om de studier som åberopades, i den mån studier alls åberopades, ger vägledning i frågan — den metodologiska utmaningen är att särskilja effekten av kön från andra familjestrukturella faktorer.

I en ny översiktsartikel, ”How Does the Gender of Parents Matter?”, publicerad i Journal of Marriage and Family, granskar Judith Stacey och Timothy Biblarz forskningen på området, med särskilt tonvikt på att undersöka betydelsen av just föräldrars kön. Biblarz sammanfattar:

The bottom line is that the science shows that children raised by two same-gender parents do as well on average as children raised by two different-gender parents. This is obviously inconsistent with the widespread claim that children must be raised by a mother and a father to do well.

Stacey tillägger:

The family type that is best for children is one that has responsible, committed, stable parenting. Two parents are, on average, better than one, but one really good parent is better than two not-so-good ones. The gender of parents only matters in ways that don’t matter.

Frågan är om traditionalister på familjeområdet är mottagliga för resultat av detta slag.

Tips: Aqurette.

Kul på jobbet?

Artisten Oskar Linnros intervjuas i DN idag och får den existentiellt laddade frågan:

Men i förlängningen då, vad ska det leda till? Vad ska det stå på din Wikipediasida när du blir gammal?
— Jag vet inte, jag tycker egentligen inte att det här är kul. Jag är bra på det och gör det så länge som jag själv är nöjd. Men jag är som lyckligast när jag är på semester. Det är inte så jävla lätt att hålla på med musik.

Det händer att jag känner samma sak inför forskningen.

Lockar nationalekonomin egoister?

Är studenter i nationalekonomi mer egoistiska än andra? Vad beror det i så fall på? Tidigare studier kommer till olika svar på dessa frågor. En ny studie, ”Why Are Economics Students More Selfish than the Rest?”, hävdar att nationalekonomistudenter är mer egoistiska, och har följande att säga om hur det kommer sig:

A substantial body of research suggests that economists are less generous than other professionals and that economics students are less generous than other students. We address this question using administrative data on donations to social programs by students at the University of Washington. Our data set allows us to track student donations and economics training over time in order to distinguish selection effects from indoctrination effects. We find that economics majors are less likely to donate than other students and that there is an indoctrination effect for non-majors but not for majors.

Det verkar alltså som om de som studerar nationalekonomi som huvudämne är mindre generösa än andra men att de inte har blivit mindre generösa efter det att de började studera detta ämne. Detta skulle kunna förstås som att nationalekonomin traditionellt har ett rykte om att studera egoistiska aktörer, vilket kan få själviska studenter att söka sig till ett ämne där de kan förvänta sig att höra hemma. Studenter som inte studerar nationalekonomi som huvudämne men tar en del kurser tycks däremot bli mer själviska pga. ämnet.

Emellertid finner jag studiens slutsatser tveksamma, av två skäl:

  1. De två sociala program det rörde sig om har båda en politisk och aktivistisk prägel åt vänsterhållet. Det är på intet sätt liktydigt med egoism att inte vilja donera till dem.
  2. Studien kontrollerar inte för givande eller beteende i övrigt. Det kan mycket väl vara så att studenter i nationalekonomi ger på annat sätt, eller tar hand om en sjuk mamma, eller sparar pengar för att kunna starta projekt som kommer många till del.

Därmed inte sagt att studenter i nationalekonomi inte är mer själviska än andra, bara att jag inte övertygas av denna studie.

Är mer erfarna läkare bättre?

Man skulle kunna tro att svaret självklart är ja, men inte alltid. Studien ”Does Experience Make Better Doctors?” finner följande:

In this paper, we examine the “learning-by-doing” hypothesis in medicine using a longitudinal census of laser in situ keratomileusis (LASIK) eye surgeries collected directly from patient charts. … Our results do not support the hypothesis that the surgeon’s individual learning improves outcomes, but we find strong evidence that experience accumulated by surgeons as a group in a clinic significantly improves outcomes.

Detta kanske implicerar att det viktiga som patient är att komma till en sjukvårdsinrättning där kollektiva utbyten förekommer, där läkarna lär av varandra i institutionaliserade former.

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Det svänger

Sir Elton John har skrivit ”Born to Boogie” till den fantastiska musikalen Billy Elliot, som jag såg i New York i somras:

För mer om min upplevelse av musikalen, se inläggen ”Hårda ord i politiken” och ”Det är Pride-vecka”.

Experimentell politik

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Det tragiska livet

Arthur Schopenhauer har påverkat mig med sin analys av tillvaron. I The World as Will and Representation skriver han:

That which bestows on everything tragic its peculiar elevating force is the discovery that the world, that life, can never give real satisfaction and hence is not worthy of our affection: this constitutes the tragic spirit – it leads to resignation.

Frågan är om det är tragiskt att försöka bekämpa resignationen.

Kvinnors chokladsug varierar

Jag är mer eller mindre ständigt sugen på choklad, men det visar sig att kvinnors chokladsug varierar. Enbart hälften av alla kvinnor tycks ha chokladsug, och av dem uppträder chokladsuget i hälften av fallen i början av menstruationen. Kan det vara så att kvinnors chokladsug är hormonbestämt? I studien ”Perimenstrual Chocolate Craving: What Happens after Menopause?”, publicerad i Appetite, rapporteras:

This study examines whether the primary cause of this ”perimenstrual” craving is a direct effect of hormonal changes around the perimenstrum, or rather if the craving is a general response in some individuals to stress or other notable events. Insofar as there is a direct hormonal effect, one would predict a substantial decrease of 38% in total chocolate craving in women post-menopause, corresponding to the proportion of women pre-menopause who report craving chocolate exclusively perimenstrually. Based on a survey of pre- and post-menopausal alumnae of the same University, we report a significant but small decrease in prevalence of chocolate cravings post-menopause. The decrease is only 13.4% and thereby much smaller than a 38% drop predicted by a purely hormonal explanation, suggesting that female reproductive hormones are not the principal cause of perimenstrual chocolate craving.

Bra, då vet vi det.

Alarmklocka som gömmer sig

clocky1

Är du en snooze-missbrukare? Då bör du köpa en Clocky.

Vad är klockan?

När någon ställer frågan ”Vad är klockan?” när klockan är 15.08, blir svaret i regel: ”Tio över tre”. Detta svar är, strikt talat, falskt, men ändå ges det. Människor rundar av och är inte helt sanningsenliga i kommunikationen med andra. Detta beläggs i en ny fransk experimentell studie, ”Truthfulness and Relevance in Telling the Time”:

The present study shows that such a mindreading ability and attention to the point of view of the hearer is at work even in the simplest forms of everyday communication between strangers. Speakers tend to make the effort of inferring what information may be relevant, i.e. be both consequential and easy to process, for the hearer. In so doing, they go beyond facilitating comprehension, and attend to the interests that make comprehension desirable to the hearer in the first place. Helpful speakers aim at relevance in what they say. They spontaneously adjust the level of accuracy of their utterances – up or down as the context requires – so as to optimise relevance.

Ett resultat är att respondenterna inte rundade av tiden för att det var enklare för dem själva (inga skillnader återfanns t.ex. mellan respondenter med analog och respondenter med digital klocka). Är detta ett generellt inslag i kommunikation: att vi uttrycker oss för att optimera relevans för mottagaren? Vad får vi ut av det som talare? Finns det ett reciprokt inslag, så att vi förväntar oss att andra optimerar relevans för oss, om vi gör det för dem? Vad skulle Kant säga om detta avsteg från strikt sanningsenlighet? Upphör inte all grund för tillit genom detta relevansoptimering? Slutligen: Vore det inte kul att börja bestämma tid med människor på ett icke avrundat sätt: ”Vi kan väl ses och luncha kl. 12.03?”?

Asocial ekonom

Ekonomipristagaren Vernon Smith:

What do you think is your main personal flaw?
I don’t like cocktail parties, and I get bored quickly. I’m not really a very social person.

Jag är likadan, men jag anser inte detta vara en negativ karaktärsegenskap (förutom i så måtto att andra kan se den som en negativ karaktäregenskap, vilket kan vara negativt för en själv).

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Hur öka valdeltagandet?

Ett nytt förslag från två italienska nationalekonomer om hur deltagandet i valen till Europaparlamentet skulle kunna fås att öka:

Our idea is that this number of seats should be fully allocated to the member country only if the turnout in the European elections in that country exceeds a certain threshold, for example 90%, which is the percentage historically reached in countries like Belgium or Luxembourg where a compulsory vote scheme is in place. In all cases in which turnout is lower than 90%, we suggest a mechanism that allocates the number of seats in proportion to the turnout. For instance, if in Italy only 45% of eligible voters had voted, only 36 seats, rather than the 72 potentially assignable, would have been allocated. Consequently, the European Parliament would have a total number of seats varying according to the turnout in the different European countries.

Italien skulle få en starkare ställning om detta förslag genomfördes (vilket möjligen kan förklara varför de båda ekonomerna framför förslaget); Sverige skulle få ungefär samma relativa position i Europaparlamentet som idag. Nå, det är ett innovativt förslag, som väl också skulle kunna tillämpas för riksdagsval, men jag ställer mig, påverkad som jag är av av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan, tveksam till det mål som förslaget syftar till att uppnå.

Bör djurförsök stoppas?

Ja, jag börjar luta åt den uppfattningen — bl.a. påverkad av Robert Bass uppsats ”Lives in the Balance: Utilitarianism and Animal Research”. Han granskar de utilitaristiska argumenten för och emot noga, bortom förenklade slagord och frågor (av typen ”Om du kunde rädda ett sjukt barn genom experiment på ett djur, skulle du inte göra det då?”). Hans slutsats:

The real question that faces the utilitarian is whether we can institutionalize animal research in a way that is prospectively justified. That is, can we authorize large quantities of animal research in a way that (a) has a high probability of supporting research that itself has a high probability of producing net benefits, and that (b) has a low probability of supporting research that does not have good prospects of producing net benefits?

On present evidence, the needed prospective justification seems unlikely. First, as we have seen, we do not have strong evidence for large human benefits of animal research in any case. At the very least, much better and more detailed accounting is needed to make the case for substantial human benefit. Second, since the evidence indicates that Institutional Animal Care and Use Committees do not reliably discriminate between promising and unpromising science, we would need to develop new and more rigorous evaluation procedures. It is difficult to know just how to proceed, however, if our best efforts so far, by way of designing and regulating IACUC procedure, have proven no more reliable than flipping a coin. Third, we still need to consider the magnitude of animal harm. It will not be enough to find a small human benefit attributable to animal research. There is a great deal of harm to animals at stake: imposition of fear, pain, distress, injury, confinement, suffering, disease and death upon many of the test subjects. Only enormous and very clear prospective benefits to humans could outweigh that. In the absence of that kind of evidence, it is hard to see any utilitarian justification for institutionalized animal research.

Om du vill tillåta djurförsök, på vilken punkt anser du att Bass har fel?

Parken

Gustav Klimt, The Park (1910 eller tidigare), 110,4 x 110,4 cm:

Status, nyrika och korsetter

Thorstein Veblen är en man vars tänkande man bör stifta närmare bekantskap med. Mest känd är hans bok The Theory of the Leisure Class. Nu kan man ta del av centrala delar av hans analys i uppsatsen ”Thorstein Veblen and American Social Criticism”; t.ex. kan man läsa om statusjakten som fundamental mänsklig drivkraft och om de förmögnas oproportionerligt stora inflytande på den sociala utvecklingen, inte därför att de dominerar andra utan därför att andra imiterar dem.

En intressant del av uppsatsen tar upp hur de traditionellt förmögna trendsättarna reagerar på nyrika som tar plats i deras mitt:

One of the peculiar things about the rules governing status is that they must often remain tacit in order to be effective. This is why people react with such hostility to the arriviste. Newer members of a social class tend to be acting out, quite consciously, a script that older members of the class have long ago internalized … The arriviste or the nouveau riche are often accused of vulgarity. Yet often the problem is not that they are doing anything wrong, it’s that they are doing it all too consciously. This leaves more entrenched members of the class feeling exposed, because it reveals the artifice underlying what they prefer to regard as a purely natural form of behavior. … As a result, the conventions associated with any given status hierarchy often cannot survive explicit articulation, simply because this exposes the artificiality of the practice.

Statusjakten är alltså evig, den tar sig bara nya former. Det är bl.a. därför jag är skeptisk till förslag, från Robert Frank och andra, att genom beskattning av statusvaror försöka minska statusjaktens omfattning. Denna jakt är, misstänker jag, likt det där monstret med många huvuden: hugger man av ett kommer bara ett nytt. Exempel på det ges i uppsatsen.

Jag roades, slutligen, av en lista över saker Veblen ogillade:

He disapproved of duels (a “barbarian recrudescence”), sports (“serviceable evidence of an unproductive expenditure of time”), manners (“the voucher of a life of leisure”), dogs (“the filthiest of the domestic animals”), corsets (“crucifixion of the flesh”), churches (“the priestly vicarious leisure class”), captains of industry (“quasi-predatory careers of fraud”), cap and gown in academia (“atavistic conformity”), and so on.

Fast mest förtjust är jag i Veblens syn på vad som ska hända efter döden.

Direktbegraving, ja tack

Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:

Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.

Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.

Nationalekonomens uppgift i samhällsdebatten

Ekonomipristagaren George Stigler, i ”The Economist and the State”, publicerad i American Economic Review:

Their competence consists in understanding how an economic system works under alternative institutional frameworks. If they have anything of their own to contribute to the popular discussion of economic policy, it is some special understanding of the relationship between policies and results of policies. The basic role of the scientist in public policy, therefore, is that of establishing the costs and benefits of alternative institutional arrangements.

Denna nationalekonom instämmer.

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Är ateismen en religion?

Vissa menar att ateismen är ett slags religion. En märklig hållning, kan tyckas, vilket också påpekas av bibelexperten, professor emeritus Bertil Albrektson:

Min spontana reaktion är väl helt enkelt att ateism och religion inte går ihop, att de tvärtom utesluter varandra. Själva poängen med ateismen kan ju sägas vara att man förnekar gudstrons berättigande; sammanställningen förefaller då att vara självmotsägande, någonting i stil med en fyrkantig cirkel eller en långhårig flintskalle.

Någon kanske invänder att ateism som religion syftar på att vi aldrig kan veta något med full säkerhet och att ateism därför, i lika hög grad, som religion, bygger på obevisade teser. Albrektson låter sig inte imponeras av sådana kunskapsnihilistiska påståenden:

Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.

Just så. Det är befängt att påstå att ateismen är en religion.

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

Tilltagande nedskräpning

År 1982 lanserade James Wilson och George Kelling teorin om trasiga fönster. Den säger att om enkla förseelser inte åtgärdas och beivras, som när trasiga fönster inte byts ut och när fönsterkrossare inte bestraffas, signalerar det att man kan bete sig slarvigt eller t.o.m. kriminellt utan att det har några konsekvenser för en. Det leder till fler förseelser. En ny studie av João Ramos och Benno Torgler, ”Are Academics Messy? Testing the Broken Windows Theory with a Field Experiment in the Work Environment”, undersöker om teorin stämmer på en universitetsinstitution:

We explore academics’ and postgraduate students’ behaviour under an order condition (clean environment) and a disorder condition (messy environment). We find strong support that signs of disorderly behaviour triggers littering. In the disorder treatment 59% of the subjects litter compared to 18% in the order condition. The results remain robust when controlling compared to previous studies for a large set of factors in a multivariate analysis. When academic staff members and postgraduate students observe that others violated the social norm of keeping the common room clean the probability of littering increases ceteris paribus by around 40 percent.

Det gäller alltså att se till att förfallet inte börjar, för börjar det, eskalerar det. Frågan är hur man bäst undviker att förfallet börjar. Ska man utse någon ansvarig? Ska man hota med straff? Ska man ordna med höjd risk för upptäckt? Övervakningskamera? Vädja till omsorg om det allmänna bästa?

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Förtroendet för bankerna är högt

Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:

Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals’ assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.

Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.

Hälften kvar

Ekonomipristagaren Paul Samuelson får följande fråga:

What is the absolute limit to taxation (give a maximum percentage of GDP)?

Hans svar:

Above 50% marginal tax rates are self-defeating.

Lyssnar svenska politiker på nationalekonomins (nyss avlidne) nestor?

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 266.

Apor känner igen ansikten

Fascinerande ny forskning av Jennifer Pokorny och Frans de Waal, ”Monkeys Recognize the Faces of Group Mates in Photographs”, publicerad i PNAS, visar följande:

Can nonhuman primates recognize familiar individuals in photographs? Such facial identification was examined in brown or tufted capuchin monkeys (Cebus apella), a New World primate, by letting subjects categorize facial images of conspecifics as either belonging to the in-group or out-group. After training on an oddity task with four images on a touch screen, subjects correctly identified one in-group member as odd among three out-group members, and vice versa. They generalized this knowledge to both new images of the same individuals and images of juveniles never presented before, thus suggesting facial identification based on real-life experience with the depicted individuals. This ability was unexplained by potential color cues because the same results were obtained with grayscale images. These tests demonstrate that capuchin monkeys, like humans, recognize whom they see in a picture.

Detta med att känna igen personer i den egna gruppen är intressant, för jag upplever mig ha svårare att minnas och skilja mellan ansikten hos personer som tillhör andra grupper än den egna, t.ex. asiater och svarta.

Religiös rättvisa?

Det är inte bara kristna företrädare, som Åke Green och Pat Robertson, som ser händelser som jordbävningen på Haiti som ett gudomligt straff. Den turkiske tidningskolumnisten Nuh Gönültaş för samma resonemang:

The Quran tells us that if collective sins are not met with collective repentance, that some disasters will occur in that region. The fundamental reality of [Haiti] is that the majority of its people are engaged in witchcraft.

Är det inte lite märkligt hur en allvetande och allsmäktig gud inte anses straffa de skyldiga utan även en stor mängd oskyldiga genom naturkatastrofer som slår blint? Han vet ju vilka som är skyldiga; han förmår ju straffa enbart de skyldiga. Ändå straffar han ett kollektiv, vari såväl skyldiga som oskyldiga förekommer. Mig tycks det klart att någon sådan gud inte existerar — eller att han är genuint ond. I ingetdera fallet bör man dyrka en sådan gud, varken i en islamsk eller i en kristen version.

Liberaliseringar ger tillväxt

Läser man DN Kultur kan man lätt få för sig att liberaliserande reformer av den ekonomiska politiken inte medför några fördelar. Som tur är finns mer högkvalitativ litteratur att tillgå. En ny studie, ”Structural Policies and Growth: Time Series Evidence from a Natural Experiment”, publicerad i Journal of Development Economics, undersöker effekten på ekonomisk tillväxt av sådana reformer (närmare bestämt ”price liberalization, foreign exchange/trade liberalization, small/large scale privatization, enterprise reform, competition policy reform, banking sector reform, and reform of non-banking financial institutions”) samt av en förstärkt rättsstat i före detta kommunistländer. Deras resultat:

In this paper we utilize an eleven year panel of 26 transition countries to identify short term effects of structural policies that are large and significant. A ten percent change in the quality of structural policies (or the Rule of Law) towards OECD standards is shown to raise annual growth by about 2.5%. To control for endogeneity, we develop an instrument using the hierarchy of institutions hypothesis and find that it holds a robust explanatory power. We also document that early reformers reap the greatest benefits, but that it is never too late to begin structural policy reforms.

Värderar man ökat ekonomiskt välstånd förefaller de vidtagna reformerna ha varit synnerligen bra.

En enkel ekonomipristagare

Paul Samuelson, på frågan om vilken favoriträtt han har:

Skim milk.

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 267.

Varför äldre inte ändrar sig

Fyra teorier om varför man blir mindre benägen att ändra uppfattning ju äldre man blir:

  1. Hjärnan rostar med åldern: ”[P]eople’s minds just start to get crusty and hard to move as time passes, like rusty machines in need of oil. They resist change because friction in the gears impedes free thinking and hence the acceptance of new ideas. Perceived this way, resistance to change is a form of irrationality that derives from inefficient mental processes.”
  2. Gamla har redan tagit hänsyn till det mesta: ”Resistance to change is the outcome of rational information processing. …. A young person has a small data set, because he has had few experiences and less time to observe the world. Consequently, the marginal impact of any new observation is larger. An older person, on the other hand, has a large data set, and therefore the marginal impact of one additional data point is likely very small.”
  3. Det kostar mer att lära sig nytt med åldern, och intäkterna blir lägre: ”[O]ften skills are specific to a certain task or way of doing things, and each new skill is costly to acquire. Most people have made a substantial investment learning to do things one way. If a better way comes along, it may be optimal to stick with the old not-quite-as-good way and not pay the cost of learning something new. A young person faces the same cost (learning to do it) either way, and so might as well pick the new way. Magnifying this effect is that the benefits of learning something new are lower the older you get.”
  4. Gamla vet att de inte får höra något nytt: ”This one relies on the desire of rational people to conserve their limited mental space and time. If one has only a finite amount of mental resources to spend in thinking about stuff, it’s rational to allocate less time to those subjects on which new information or discussion is unlikely to generate change.”

Jag ser teori nr. 1 och teori nr. 3 som snarlika, och teori nr. 2 och teori nr. 4 som snarlika. Nå, vilken teori ser du som mest plausibel? Det ligger nog något i samtliga teorier, även om jag själv tror att teori nr. 1 förklarar mycket. Rigiditet i tänkandet utgör en av orsakerna till att jag i regel inte tilltalas av äldre personer på ett intellektuellt plan (heller).

Trollen på internet

Det finns gott om s.k. internettroll:

[A] troll is someone who posts inflammatory, extraneous, or off-topic messages in an online community, such as an online discussion forum, chat room or blog, with the primary intent of provoking other users into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion.

Jag läste just en såväl underhållande som insiktsfull analys av detta fenomen, ”Conversation Hackers”. Hur bör man hantera trollen?

People usually go for the easy and virtuous option: they moralize Trolls. Trolls are time-wasters, destroyers of the ethics of discussion, sociopaths of the Internet. We should look forward to banning them completely in the near future. That reaction is understandable, but, we think, counterproductive. Anti-Troll discourse is utopian. … We suggest, instead, that peace could be made between Trolls and other humans. Conversation hackers are useful. Like other hackers, they test the boundaries of a system, and they force users to devise better systems. They strain human argumentation to its limits. Dealing with Trolls forces you to sharpen your arguments and keep a cool head. Sometimes you might even learn something from a Troll. … There is another reason to make peace with Trolls: they are much less alien than we’d like to think. Everyone has their inner Troll; everyone has their urges to argue pointlessly with people they know they won’t convince.

Finns det internettroll bland kommentatorer på denna blogg? Jag vet inte riktigt, men i vilket fall har jag i stort samma synsätt som framförs ovan, att jag låter troll eller misstänkta troll hållas. Trollet i mig gillar dem nog lite, även om jag önskar att deras andel av kommentatorer på bloggar skulle gå ned.