Kommunikation från Riksbanken

Riksbanken

Riksbanken

En ny forskningsgenomgång, ”Central Bank Communication and Monetary Policy: A Survey of Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Economic Literature, visar att centralbanker numera, i bjärt kontrast till tidigare, ägnar sig åt kommunikation och att detta i regel har goda effekter:

The key empirical question is whether communication contributes to the effectiveness of monetary policy by creating genuine news (e.g., by moving short-term interest rates in a desired way) or by reducing noise (e.g., by lowering market uncertainty). There are two main strands in the literature. The first line of research focuses on the impacts of central bank communications on financial markets. The basic idea is that, if communications steer expectations successfully, asset prices should react and policy decisions should become more predictable. Both appear to have happened. The second line of research seeks to relate differences in communication strategies across central banks or across time to differences in economic performance. For example, does announcing a numerical inflation target help anchor the public’s long-run inflation expectations? The answer seems to be a qualified yes.

Just mot bakgrund av att kommunikationsstrategierna varierar kraftigt centralbanker emellan och att det inte råder samsyn om hur sådana strategier bör utformas, välkomnar jag en diskussion om Riksbankens sätt att kommunicera. Förtjänstfulla inlägg i den diskussionen står bl.a. Martin Flodén och Sloped Curve för.

Ekonomi och politik hänger ihop

Felipe Calderón, Mexicos president

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Är alla keynesianer nu?

time_keynesFör drygt 40 år sedan citerades Milton Friedman i en artikel i Time:

We are all Keynesians now.

År 2009 tycks vi vara där igen. Assar Lindbeck tar till orda:

Ett budgetunderskott i dagens läge är en viktig komponent i en ansvarsfull finanspolitik.

Hur kommer detta sig, undrar Gary Becker:

[T]here appears to have been a huge conversion of economists toward Keynesian deficit spenders, but the evidence that produced such a ”conversion” is not apparent (although maybe most economists were closet Keynesians all along).

Jag konstaterar bara att det trots allt fortfarande finns nationalekonomer som är skeptiska till talet om underskottens förlovade land — förutom Becker t.ex. även Greg Mankiw, Eugene Fama, John Cochrane och Thomas Sargent. (Kan någon svensk professor i nationalekonomi läggas till listan?) Alla är inte keynesianer nu, även om de flesta tycks vara det.

(Jag är förvisso själv keynesian, men i en mycket speciell mening.)

Snyggare än dig!

Detta inlägg är spökskrivet

Niclas har ofta tagit tillfället i akt att på denna blogg betona värdet av skönhet. Skönhet är värdeskapande och kan på så vis anses vara en produktionsfaktor, eller mänsklig kvalitet, att likställa med intelligens eller fysisk styrka.

Skönhet är till viss del subjektiv men en hel del forskning tyder på att det råder stor samstämmighet om vilka personer som anses vara vackra. För att undersöka om detta stämmer genomför vi en liten webbundersökning.

Vänligen uppge vem av de tre unga männen nedan som du anser vara vackrast:

Vill du se hur andra har röstat kan du titta under ”view results”.

PS. Mikael och Henrik tackar för intresset under deras gästspel. På måndag är Niclas tillbaka!

Mikael Elinder
Ung Niclas
Henrik Jordahl

Är det verkligen dåligt med syskon?

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Ekonomipristagaren Gary Becker publicerade 1973 tillsammans med Gregg Lewis en uppsats* där de argumenterade för en kvantitet – kvalitet avvägning i beslutet om hur många barn man bör skaffa. Argumentet går ut på att föräldrars resurser för att ge goda förutsättningar för barn att växa upp är begränsade. Det finns därför en avvägning mellan att satsa mycket resurser på få barn eller att satsa mindre på varje, men i stället kunna skaffa fler barn.

Sedan dess har ett antal studier kunnat fastlägga att det går sämre i skolan för barn i stora familjer än i små familjer. Dessa studier lider dock i allmänhet av att man inte säkert vet om det går sämre för barnen på grund av att de har fler syskon eller på grund av andra bakomliggande faktorer. Om det är så att föräldrar som har låga inkomster, låg utbildning eller på annat sätt har mindre resurser för barnen också oftare skaffar fler barn, är det fullt möjligt att det negativa sambandet mellan familjestorlek och skolresultat inte beror på antalet syskon i sig utan på just de andra bakomliggande faktorerna.

I Hans Grönqvists och Olof Ålsunds studie Family size and child outcomes: Is there really no trade-off?, undersöker de om det finns en kausal effekt av syskonskarans storlek på skolresultat. Genom att utnyttja ett rikt registerdataset över tvillingfödslar i Sverige kan de på ett fiffigt sätt undvika att resultaten drivs av bakomliggande faktorer. Resultaten visar att det endast verkar finnas en mycket liten effekt. De skriver i slutorden:

”For example, in families with at least three children, we find that having one more sibling lowers GPA in both compulsory school and secondary school with on average 1–2 percentiles. Taken together, the evidence presented in this paper suggests that family size only plays a minor role in determining children’s outcomes although we show that the effects on intermediate outcomes are larger in low-educated families and that the impact tends to increase with family size and with birth order.”

Förutom skolresultat undersöker de också om antalet syskon har någon effekt på risken att bli arbetslös eller på arbetsinkomst, men finner inga sådana effekter.

Alltså, små eller inga effekter på skolresultat, arbetslöshet eller inkomst. Hur det ligger till med lycka kan vi däremot bara spekulera i.

*Becker, G. S. and H. G. Lewis (1973), ”On the Interaction Between the Quantity
and Quality of Children”, Journal of Political Economy, vol. 81, pp. S279–S288.

Staten som biltillverkare

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

För två flaggskepp inom svensk industri inleds det nya året med en fortsatt kamp för att överleva. Ingen vet säkert vad Ford och GM har för planer för VolvVolvo stadsjeep gammal och nyo Personvagnar och Saab Automobile, eller om det finns intresserade köpare av de svenska biltillverkarna.

I en så pass allvarlig situation har det börjat dyka upp förslag om att staten bör gå in som ”tillfällig” ägare av Volvo och Saab. Mona Sahlin menar att staten bör överväga detta och ett antal politiker från Göteborg har varit minst lika ivriga. Som tidigare uppmärksammats på denna blogg har rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, i samma ärende hävdat att det ”finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare”. Ett märkligt sätt att underbygga sitt case på när det i själva verket finns en omfattande ekonomisk forskningslitteratur om skillnaderna mellan statliga och privata företag. Min sammanfattning av den forskningslitteraturen finns nu utgiven av FORES forum för reformer och entreprenörskap.

Forskningen visar bland annat att statliga företag i normalfallet har sämre lönsamhet och lägre produktivitet än privata, samtidigt som det inte finns några entydiga skillnader i sysselsättning och löner. Undantaget är situationer där företag har monopol, eller där det råder svag konkurrens, något som inte gäller bilindustrin. Statligt ägande innebär också att strategiska omstruktureringar tenderar att försenas istället för att påskyndas  vilket knappast är vad Volvo och Saab behöver just nu.

Om detta skriver jag och FORES chef Martin Ådahl idag på DN Debatt. Vi menar att staten har små chanser att förbättra läget för fordonsbranschen om man går in i Volvo och Saab, samtidigt som man löper stor risk att långsiktigt försämra situationen. Att staten bör tillverka bilar är med andra ord svårt att underbygga med ekonomisk forskning.

Ekonomisk politik gör skillnad

Vad förklarar att länder utvecklas olika ekonomiskt? En grundläggande och väl belagd förklaring är att de formella institutionerna — främst lagstiftning om ägande och rättssystemet — skiljer sig åt.* Länder som skyddar privat ägande och som har icke-korrumperade, förutsägbara och effektiva rättssystem växer mer än andra länder. Nu visar en ny studie, ”Institutions vs. Policies: A Tale of Two Islands”, att skillnader i institutioners utformning  inte förklarar allt:

Recent work emphasizes the primacy of differences in countries’ colonially-bequeathed property rights and legal systems for explaining differences in their subsequent economic development. Barbados and Jamaica provide a striking counter example to this long-run view of income determination.  Both countries inherited property rights and legal institutions from their English colonial masters yet experienced starkly different growth trajectories in the aftermath of independence.  From 1960 to 2002, Barbados’ GDP per capita grew roughly three times as fast as Jamaica’s.  Consequently, the income gap between Barbados and Jamaica is now almost five times larger than at the time of independence.  Since their property rights and legal systems are virtually identical, recent theories of development cannot explain the divergence between Barbados and Jamaica.  Differences in macroeconomic policy choices, not differences in institutions, account for the heterogeneous growth experiences of these two Caribbean nations.

Så här olika har real BNP per capita utvecklats sedan 1960:

barbadosjamaica

Vad är det då för ekonomisk politik som har gett Barbados så mycket större ekonomisk framgång än Jamaica? Den huvudsakliga skillnaden är att Jamaica, till skillnad från sin granne, nationaliserade företag, ökade de statliga utgifterna kraftigt (med stora budgetunderskott som följd), reducerade ekonomisk interaktion med omvärlden och bedrev en expansiv penningpolitik (med hög inflation som följd). Ekonomisk framgång torde gynnas både av vissa institutioner och en viss ekonomisk politik.**

____________________

*Se t.ex.
Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.
North, Douglass C. (1993). ”Economic Performance through Time.” Nobelföreläsning.
Waldenström, Daniel (2005). ”Privat äganderätt och ekonomisk tillväxt.” I Berggren, Niclas och Karlson, Nils (red), Äganderättens konsekvenser och grunder. Stockholm: Ratio.
**För en avvikande uppfattning om betydelsen av ekonomisk politik för tillväxt, se
Easterly, William (2005). ”National Policies and Economic Growth: A Reappraisal.
I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Lögnens logik

Ta en titt på denna bild. Utgör texten på den — ”detta är inte en pipa” — en lögn?

pipa

Bilden upphovsman, René Magritte, ansåg inte det:

Den berömda pipan, som jag har fått utstå kritik för den! Men det går inte att fylla den med tobak, eller hur? Nej, för det är bara en bild. Så om jag under bilden hade skrivit ”detta är en pipa” skulle jag ha ljugit!*

Jag återfann denna bild i en högintressant uppsats, ”On the Logic of Lying”, som inte ägnar sig åt en moralfilosofisk utan åt en logisk och spelteoretisk analys av vad det innebär att ljuga. Författarna definierar en lögn på följande sätt:

We look at lying as an act of communication, where (i) the proposition that is communicated is not true, (ii) the utterer of the lie knows that what she communicates is not true, and (iii) the utterer of the lie intends the lie to be taken as truth.

Läs hela uppsatsen. Missa inte Proposition 9 på s. 14! Den är fundamental.

*S. 71 i Torczyner, Harry (1977). Magritte: Ideas and Images. New York: Harry N. Abrams. Egen översättning.
Tidigare inlägg: ”Lögner kräver hjärnförmåga”
Se även Foucault, Michel (1983). This Is Not a Pipe. Berkeley: University of California Press.

Vad kostar en ren?

renKände du till att rennäringen ger upphov till en stor årlig samhällsekonomisk förlust? För tio år sedan uppskattades den till ca 200 miljoner kronor. För varje intjänad krona tillfördes näringen 6,50 kronor i stöd år 1993. Detta fick jag veta då jag läste den oväntat spännande ESO-rapporten Vad kostar en ren? En ekonomisk och politisk analys (Ds 1998:8). Den nationalekonomiska analysen kan förstås bara uppskatta kostnader och intäkter och inte besvara frågan om staten ska stödja en förlustverksamhet, t.ex. av kulturella skäl. Det får vi var och en ta ställning till. Vad anser du?

Ökar statsbidrag den offentliga välfärden?

De rödgröna vill ge extra statsbidrag till ”offentlig välfärd”, genom att bidragen till kommuner och landsting ökas. Men är det säkert att sådana bidrag går till produktion av offentlig välfärd? I en ny, metodologiskt innovativ studie finner Matz Dahlberg, Heléne Lundqvist och Eva Mörk att lokala tjänstemän har makt över de bidrag kommunerna får och att de primärt ser till att öka mängden byråkrater, snarare än personal i direkt välfärdsproduktion:

The pattern of results is quite clear – the marginal effects of additional grants on bureaucratic employment is significant and large, while there is no significant effect on the number of personnel in child care, schools, or elderly care. This is a pattern that we interpret as indicating that bureaucrats have an independent say in the decisions on what to do with additional grants, and that they use this power to achieve selfish goals.

Förutom att detta antyder att bidrag till kommuner inte automatiskt leder till högre produktion av offentlig välfärd, bekräftar studien en klassisk hypotes inom public choice, formulerad av bl.a. Tullock, Downs och Niskanen, att byråkrater agerar i enlighet med sitt egenintresse.

Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?

Professor Mulligan förhåller sig tveksam:

Thus, even if I could be guaranteed that public spending would be well-timed in this recession AND public spending had a multiplier in previous recessions, I remain doubtful that public spending will have a multiplier in this recession. We have to accept that, these days, public spending will crowd out private spending.

Det gör även jag. Vissa tror däremot dogmatiskt, att allt löser sig om vi bara ökar budgetunderskottet.

Den nya paternalismen problematiserad

I den mycket läsvärda uppsatsen ”The Knowledge Problem of New Paternalism” presenterar Mario Rizzo och Douglas Glen Whitman en skarp och detaljerad kritik mot liberal (eller libertariansk) paternalism med utgångspunkt i det av F. A. Hayek identifierade kunskapsproblemet:

If well-meaning policymakers possessed all the relevant information about individuals’ true preferences, their cognitive biases, and the choice contexts in which they manifest themselves, then policymakers could potentially implement paternalist policies that improve the welfare of individuals by their own standards. But lacking such information, we cannot conclude that actual paternalism will make their decisions better; under a wide range of circumstances, it will even make them worse. New paternalists have not taken the knowledge problems that are evident from the underlying behavioral and economic research seriously enough.

Detta utgör, enligt min mening, en tung kritik mot dem som tar beteendeekonomiska insikter som grund för att förespråka olika slags interventionism. Det räcker inte med godsinta ”valarkitekter” och planerare, om de inte har tillräcklig kunskap för att uppnå sina lovvärda mål. Och problemet är inte lättlöst, om ens alls lösbart:

One obvious defense of the new paternalist project is to say we simply need to collect more information. This, in itself, constitutes a major concession; it means recent proposals for paternalist interventions should at least be put on hold until superior information becomes available. But more importantly, this defense fails because much of the necessary knowledge is unavailable to a paternalist planner in principle. The relevant information about the extent of real-world biases is necessarily local in character; that is, it depends on particular characteristics of time and place.

Se tidigare inlägg med annan kritik mot liberal paternalism här, här, här, här och här; och se Hayeks artikel ”The Use of Knowledge in Society” från American Economic Review, i vilken kunskapsproblemet specificeras.

Skatter och produktivitet

En ny OECD-studie finner följande:

The paper finds evidence that corporate and top personal income taxes have a negative effect on productivity.

Det kanske inte är så dumt att bolagsskatten sänks i Sverige vid årsskiftet. Frågan är när toppskattesatserna för inkomstskatt ska sänkas, särskilt när en sådan reform i stort sett skulle vara självfinansierad. Dessa skattesatser har gått ned i många länder på senare år.

Perspektiv på krisen

Professor Casey Mulligan håller med mig om att även om krisen är negativ och märkbar, så har det marknadsekonomiska systemet levererat stora rikedomar, som vi fortfarande kan åtnjuta:

Remarkably, one can have a reasoned debate as to whether U.S. 2008 was the richest in world history, but at the same time the news media characterizes 2008 as a year of ”economic disaster”! Well, I’d rather have this ”disaster” than, say, going back to 2004 GDP per capita.

Tidigare inlägg: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”

Olja påverkar syn på fattiga

oil_wellEn fascinerande ny studie, ”A Resource Belief-Curse? Oil and Individualism”, ger vid handen, att människor i ekonomier med mycket olja (och kanske andra naturresurser) i högre grad tenderar att anse att den offentliga sektorn har ett ansvar för att ta hand om fattiga. Preferenser för en mer aktiv välfärdsstat kan alltså förväntas i oljerika ekonomier.

Forskarna tror att det beror på att människors materiella situation där mer anses bero på ”slumpen” (hur mycket resurser som finns tillgängliga och fluktuerande världsmarknadspriser). Om någon är fattig torde det då inte i lika hög utsträckning  bero på eget beteende utan på externa faktorer.

Detta knyter an till tidigare forskning om naturresurser som en förbannelse.

Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?

Torbjörn Becker hävdar att så är fallet:

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. … I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

Greg Mankiw tycks inte hålla med:

In particular, empirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes.

IMF kommer till samma slutsats:

The output responses … indicate that, overall, revenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.

Ny forskning av Andrew Mulford och Harald Uhlig gör Beckers tes än mer tveksam:

We construct the impulse responses to three linear combinations of these fiscal shocks, corresponding to the three scenarios of deficit-spending, deficit-financed tax cuts and a balanced budget spending expansion. We apply the method to US quarterly data from 1955-2000. We find that deficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP, with a maximal present value multiplier of five dollars of total additional GDP per each dollar of the total cut in government revenue five years after the shock.

Jag ser följaktligen fram emot regeringens stora skattesänkningar vid årsskiftet, inte bara för egen del utan också för den stackars konjunkturens del.

Rika möter fattiga

En riktigt intressant ny experimentell studie, ”Rich Meet Poor — An International Fairness Experiment”, undersöker vad som bestämmer rikas gåvor till fattiga. Det visar sig att det främst avgörs av två faktorer — rikas rättvisesyn (att de anser att de har förtjänat att behålla det mesta av sina tillgångar) och deras bedömning av behoven:

First, we find that entitlements considerations are crucial in explaining the distributive behavior of rich participants in the experiment. On average, the rich participants kept 68.1 percent of the total income for themselves when they met poor participants, and, based on the estimation of a choice model, we show that much of this appears to have been motivated by entitlements considerations. Moreover, entitlements considerations are also essential in explaining the pattern of transfers from rich to poor; namely, on average, rich participants transfered much more income to the productive poor than to the unproductive poor. Second, needs considerations matter. When we remove the needs motive from the estimated choice model, the predicted amount transferred from the rich to the poor decreases by a third.

Det första resultatet knyter an till tidigare forskning som visar att uppfattningar om rättvisa ofta beaktar hur utfall uppkommer och inte bara utfallens fördelning. Glädjande nog visar experimentet att de rika är moraliska kosmopoliter, dvs. de gynnar inte sina egna landsmän bara för att dessa råkar komma från samma land. De är med andra ord inte välfärdsnationalister. Till dessa beaktanden kan man tänka sig att rika finner de kanaler genom vilka gåvor överförs ineffektiva, men det är inte något som detta experiment studerar.

Media: DN, Aftonbladet

På intellektuella äventyr i Uppsala

Dr Elinder

Dr Elinder

Gårdagen tillbringades i lärdomsstaden, där min gode vän och kollega Mikael Elinder disputerade med den äran. Mickes utmärkta avhandling heter Essays on Voting, Cognitive Dissonance, and Trust. Läsning anbefalles! De fyra kapitlen kan kort beskrivas på följande vis:

  • ”Selfish and Prospective”: Om hur politik kan användas för att locka väljare med löften om materiella fördelar. Huvudexempel: löftet om maxtaxa på dagis, som ökade stödet för vänsterblocket med 13,5 procentenheter i gruppen småbarnsföräldrar i valet 1998.
  • ”Local Economies and General Elections”: Om hur tillväxt och arbetslöshet på regional och lokal nivå påverkar den sittande regeringens röstandelar i svenska val. Om regional tillväxttakt ökar eller om regional arbetslöshet minskar med 1 procentenhet, ökar stödet för regeringen med 0,6 respektive 1 procentenhet.
  • ”Correcting Mistakes”: Om hur personer som har röstat på ett parti inte bara genom att ha röstat på det blir mer positivt inställda till det. Det finns inte tecken på att väljare, på basis av kognitiv dissonans, avfärdar negativ information bara för att denna information gäller ett parti de tidigare har röstat på.
  • ”Trust and Growth”: Om att socialt kapital i form av tillit människor emellan är positivt för ekonomisk tillväxt, även om förhållandet inte är robust under 1990-talet.

Mickes arbete tydliggör inte bara att nationalekonomisk forskning kan vara ytterst relevant för att förstå viktiga samhällsfrågor inom politik och ekonomi bättre; han visar också att analytisk skärpa och metodologisk kompetens står att finna i denna forskning. Det var en s.k. höjdardag i Uppsala igår. (Festen å Kalmar nation gjorde förstås sitt till.)

Tidigare inlägg: ”De själviska väljarna”

Statliga verk hör hemma i Stockholm

riksrevisionenÄntligen några som delar min syn! Nationalekonomerna Martin Andersson och Per Thulin skriver i Dagens Industri idag:

En politik som motverkar flyttströmmarna från landets glesbygd till storstadsområdena kan vara kontraproduktiv. Det gäller till exempel utflyttningen av statliga verk från storstadsregionerna till andra delar av landet.

Slutsatsen grundas på skriften Globalisering, arbetskraftens rörlighet och produktivitet, skriven för Globaliseringsrådet.

Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?

Många klagar på det marknadsekonomiska systemet i dessa kristider. Denna klagan finner jag förståelig — få tycker om kriser, särskilt inte de som drabbas av arbetslöshet eller andra ekonomiska problem. Emellertid är det enligt min mening viktigt att noga fundera på om det finns något bättre ekonomiskt system än det nuvarande. Jag ställer mig tveksam till det. Därmed inte sagt att dagens system inte går att förbättra på olika sätt, men i grunden anser jag det vara det bästa tillgängliga systemet.

Jag har berört detta tidigare, men låt mig försöka klargöra grunden för min syn ännu tydligare. Basen är följande figur:

krisforlopp

Antag att vi har att välja på två ekonomiska system: dels det vars utveckling visas av den svängiga kurvan, dels det vars utveckling visas av den raka linjen. Det förra uppvisar relativt stor volatilitet: under vissa perioder går det upp och undra andra perioder går det ner. Nedgångsfasen skulle man kunna kallar för kriser. Detta system är dagens marknadsekonomi (som i många avseenden är ett slags blandekonomi). Det senare uppvisar istället en jämn, stigande utveckling, utan nedgångar men också med mindre uppgångar. Detta system skulle kunna vara ett system med ett stort inslag av statligt ägande och med litet risktagande, t.ex. när det gäller långivning och vilka finansiella instrument som tillåts användas.

Mitt argument är att det rationella sättet att jämföra dessa två alternativa system är att beakta

nyttorelation

Dvs. frågan är hur de två alternativa systemen A och B låter sig jämföras över tid för en representativ individ. Jämförelsen måste beakta: den ekonomiska aktiviteten (t.ex. BNP per capita eller sysselsättning), diskonteringsräntan och riskattityder. Antag, som jag har ritat ovan, att det marknadsekonomiska systemet A ger större aggregerad ekonomisk aktivitet över tid än det mer reglerade systemet B. Detta ska jämföras i nyttotermer, och då spelar som sagt inte bara den ekonomiska aktiviteten roll utan även diskontering och riskattityd. Det kan hända att system A:s större fluktuationer reducerar nyttan för individer med förlustaversion. Men med dessa ting beaktade: om den vänstra summan är större än den högra summan är det marknadsekonomiska systemet att föredra — trots återkommande kriser. Min bedömning är att dagens system är det bästa tänkbara (även om det som sagt kan förbättras i vissa avseenden). Ja, jag är Panglossian! :-) Liksom, verkar det, professor Gary Becker:

Despite the seriousness of the present crisis, we should not forget that the past quarter century has been a great period of growth and stability for most of the world. Hundreds of millions of men, women, and children were pulled out of extreme poverty in China, India, and elsewhere by the rapid growth of their economies, due in considerable measure to the steep expansion in world trade, and the stability of the world economy. Even with two years of a rather deep world recession added in, the period since the early 1980s would look good by historical standards.

Problemet med dagens debatt är att människor har svårt att utvärdera ekonomiska system rationellt i situation y (eller för den delen i situation x). Som beteendeekonomin klargör lider många av olika typer av irrationella tankemönster. Befinner man sig mitt i en kris, eller på en topp, är det svårt att beakta att systemet tidigare såg annorlunda ut och att det med största sannolikhet ser annorlunda ut framöver.

Därför anser jag att många bedömer dagens krissituation som allvarligare än den är. Ja, vi har en kris, men vi hade en stor uppgång före krisen. Hade vi haft ett ekonomiskt system utan kris hade också uppgången före krisen, som gynnade många, varit mycket mindre. Valet står mellan den svängiga kurvan och den raka linjen, inte mellan ett utopiskt alternativ med en ständigt krisfri, stor uppgång. Vi måste ta ställning till en jämförelse av summorna i formeln ovan.

Media: DN

Kommunistisk propaganda verkar fungera

Människor i östra Tyskland är mer positiva till en stor välfärdsstat än sina landsmän i väst:

We find that, after German reunification, East Germans are more in favor of state intervention than West Germans. This effect is especially strong for older cohorts. We further find that East Germans’ preferences converge toward those of West Germans. It will take one to two generations for preferences to converge completely.

Denna effekt står sig när man kontrollerar för diverse inkomstmått och för det faktum att tyskar i öst i högre grad  tror att materiella utfall i livet huvudsakligen beror på sociala förhållanden, snarare än på individuella faktorer.

Forskarna menar att det kan bero på att tyskarna i öst blev påverkade av statlig propaganda. Detta skiljer sig i så fall från Argentina, där en begränsad möjlighet att påverka attityder med propaganda har konstaterats. Kanske var den östtyska propagandaapparaten helt enkelt större och mer effektiv än den argentinska.

Är den stora, svenska välfärdsstatens popularitet i någon mån ett resultat av propaganda?

_________________

*Alesina, Alberto och Fuchs-Schündeln, Nicola (2007). ”Goodbye Lenin (or Not?): The Effect of Communism on People.” American Economic Review, 97(4): 1507—1528.

Lyssnar Mona på Paul?

krugmanMona Sahlin om årets ekonomipristagare:

Paul Krugman är en ekonom jag gärna lyssnar på och vars idéer jag gärna tar till mig.

Paul Krugman om stöd till bilindustrin (via Greg Mankiw):

Krugman said plans by U.S. lawmakers to bail out the Big Three automakers were a short-term solution, resulting from a ”lack of willingness to accept the failure of a large industry in the midst of an economic crisis.”

Mona Sahlin om stöd till bilindustrin:

Svensk fordonsindustri, med en tydlig framtidsinriktning, är värd att få ett bättre öde, än att slås ut därför att stater inte vågar gå in och agera.

Men Mona vet nog bättre vilken industri som hör framtiden till.

Se det tidigare inlägget ”Keynesian utan tvekan”.
Media: SvD, DN

Senaste nytt från forskningsfronten

Det nya numret av tidskriften Public Choice innehåller bl.a. dessa tre spännande artiklar:

Numret innehåller även en recension av två nya volymer om entreprenörskap redigerade av Robin Douhan och Magnus Henrekson och en hel del annat. Sedan påstår vissa att nationalekonomisk forskning är irrelevant och tråkig! I beg to differ.

De som tror att de vet

morgan

Morgan Johansson, krisexpert?

Det bär mig emot, men jag måste berömma Göran Skytte för dennes krönika idag. Så här skriver han om Morgan Johansson (s):

Vet han hur krisen skall lösas? Naturligtvis inte. Har han någon som helst erfarenhet av hur man löser och hanterar kriser i stora kapitalistiska företag? Naturligtvis inte. Han är en 37-årig partibroiler som hoppas att krisen för hans del skall fungera som en räkmacka till rege­ringsmakten och Rosenbad.

Just så. Jag har ställt mig samma fråga angående alla dem — vilket inkluderar flera professorer i nationalekonomi — som nu förespråkar enorm finanspolitisk expansion. Hur vet någon att staten bör försvaga budgetsaldot med 15 eller 25 eller 80 miljarder kr? På vilken grund krävs dessa mycket specifika utgiftsökningar? Hur vägs satsningarnas förväntade effekter mot alternativkostnaden? Det klargörs i regel inte, vilket är särskilt allvarligt när studier (se här, här, här, här och här) indikerar att finanspolitisk expansion sannolikt inte är en särskilt verksam metod för att stimulera ekonomin. Jag säger inte att ingen expansion ska äga rum, men jag finner det ytterst märkligt när människor trosvisst fastslår att ”8 miljarder kr är för lite” eller, för den delen, att ”0 kr är för lite”.

Beakta detta resonemang av nationalekonomerna Oliver Hart och Luigi Zingales:

Practically every day the government launches a massively expensive new initiative to solve the problems that the last day’s initiative did not. It is hard to discern any principles behind these actions. The lack of a coherent strategy has increased uncertainty and undermined the public’s perception of the government’s competence and trustworthiness.

Jag kommer också att tänka på F. A. Hayeks varning till samhällvetare i ”The Pretence of Knowledge”: tror många att de vet mer än de vet? Det är inte vishet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Aftonbladet

Ekonomisk dadaism

mussoliniJag befinner mig på kollokvium i Frankrike, och kvällens diskussion handlade bl.a. om fascismens syn på hur en ekonomi ska organiseras. Jag fann följande karakterisering såväl adekvat som humoristisk:

The first remark to be made is that it is a task of tremendous difficulty to define clearly the essentials of Fascist Economics. Regarding the literature and the verbose documents of Fascism and National-Socialism … one might be tempted to give up the task as hopeless and to dismiss it as economic Dadaism. The anti-capitalistic programme of Communism is at least clear and unequivocal and provides a relatively well-defined basis of discussion; we know where we are and we can take our stand. Not so with Fascism. … More than any other form of political radicalism, Fascism sails along with a minimum of intellectual freight — and is proud of it. Any interpretation of Fascism which fails to give due weight to this irrationalism misses one of the most important points. (s. 86)

Från: Röpke, Wilhelm (1935). ”Fascist Economics.” Economica, 2(5): 85—100.

Hur ska fler unga få jobb?

Följande diagram från dagens DI visar relationen mellan ungdomsarbetslöshet och arbetslöshet i åldrarna 25-54 år i diverse OECD-länder:

ungdomsarbetsloshet

Som synes är Sverige ett av två länder där ungdomsarbetslösheten är ca fyra gånger så hög som arbetslösheten i den äldre gruppen. OECD konstaterar att ungdomsarbetslösheten är en tredjedel så hög i Norge, Danmark, Island och Nederländerna, dels. pga. utbildningssystemet, dels pga. inslag på arbetsmarknaden (t.ex. höga minimilöner och diverse regleringar som gör det svårt att avskeda).

Anders Borg vidhåller att dessa inslag på arbetsmarknaden inte utgör en förklaring. Detta gör han mot bättre vetande. Inte bara OECD betonar dylika faktorer; en översikt av forskningen, gjord av docent Per Skedinger, visar samma sak. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Media: SvD1, SvD2 (Borg kanske är rädd för att Wanja blir arg om han ifrågasätter LAS?), DN, Sydsvenskan

Politisk styrning av banker

Inte bara Johan Ehrenberg utan även en stor majoritet av Aftonbladets nätläsare vill socialisera bankerna. Frågan är om de har tänkt på att politiker kanske inte vägleds av ekonomisk rationalitet i sitt agerande. En ny studie påvisar att offentligt ägda banker i Tyskland tydligt påverkas av politisk styrning:

We find strong indications for political influence: the probability that savings banks close branches, lay-off employees or engage in merger activities is significantly reduced around elections. At the same time they tend to increase their extraordinary spendings, which include support for social and cultural events in the area, on average by over 15%. Finally, we find that savings banks extend significantly more loans to their corporate and private customers in the run-up to an election.

Ska ekonomiska beslut styras av viljan att bli omvald? Få väljare vill att någon ska förlora jobbet, men som Schumpeter förklarade är kreativ förstörelse en viktig grund för tillväxt. Att politiker uppehåller verksamhet av sysselsättningsskäl torde sällan vara ett bra sätt att använda knappa resurser. Likaså är det intressant att offentligt ägda banker är mer generösa med kreditgivningen, i alla fall nära val. Tror någon att det minskar risken för framtida kriser, att människor får låna mer pengar lättare?

Frågan om de offentliga ägda bankerna är mer eller mindre effektiva än andra banker studeras inte i denna uppsats, men följande konstateras:

An et al. (2007) show for Korea that banks with close political ties are less efficient.

Se även ett tidigare inlägg om forskning om effekter av statligt ägande.

Illusorisk rättvisa

tearbetareJag har tidigare refererat till forskning som antyder att nettoeffekten på välfärd av rättvisemärkning mycket väl kan vara negativ, eftersom de arbetare som inte är anslutna riskerar att få det sämre. Nu visar en undersökning att inte ens de arbetare som är anslutna tycks få det bättre:

De som köper rättvisemärkt hoppas att det ska göra skillnad för arbetarna. Men precis som Uppdrag gransknings resa visar är det ingen större skillnad mellan de plantager som har en rättevisemärkning och de som saknar.

Jag köper inte rättvisemärkt.

Samarbetar smarta mer?

Vad bestämmer om personer i en grupp samarbetar med varandra? En analys* av 36 experiment visar att intelligens har en gynnsam effekt:

Are more intelligent groups better at cooperating? A meta-study of repeated prisoner’s dilemma experiments run at numerous universities suggests that students cooperate 5% to 8% more often for every 100 point increase in the school’s average SAT score. This result survives a variety of robustness tests. Axelrod (1984) recommends that the way to create cooperation is to encourage players to be patient and perceptive; experimental evidence suggests that more intelligent groups implicitly follow this advice.

En plott ger en illustration:

sat_samarbete

För egen del fann jag detta resultat förvånande: jag trodde att smarta människor var mer egocentriska och socialt kyliga.

Se ett tidigare inlägg om hur smarta studenter i olika ämnen är. Nationalekonomer torde samarbeta väl!

___________________________

*Jones, Garett (kommande). “Are Smarter Groups More Cooperative? Evidence from Prisoner’s Dilemma Experiments, 1959-2003.” Journal of Economic Behavior and Organization.

Keynesian utan tvekan

John Maynard

John Maynard Keynes

Mona Sahlin anklagar i DI idag regeringen för att vara för passiv:

1930-talets kris banade väg för John Maynard Keynes ekonomiska teorier. När ekonomin går in i en kris ska politiken investera i infrastruktur, utbildning och forskning för att möta nedgången. På detta sätt kan vi undvika att människor slås ut – och stå bättre rustade inför den kommande högkonjunkturen.

Professor Greg Mankiw är inte lika trosviss om keynesianismens välsignelser:

For example, here is the conclusion of Andrew Mountford and Harald Uhlig (a prominent econometrician now at the University of Chicago) in an empirical study called ”What are the Effects of Fiscal Policy Shocks?”:

Our main results are that

  • a surprise deficit-financed tax cut is the best fiscal policy to stimulate the economy
  • a deficit[-financed government] spending shock weakly stimulates the economy.
  • government spending shocks crowd out both residential and non-residential investment without causing interest rates to rise.

These findings are not consistent with standard Keynesian theory, according to which government spending multipliers are larger than tax multipliers and crowding out occurs through increases in interest rates. An earlier, related paper by Olivier Blanchard and Roberto Perotti called ”An Empirical Characterization Of The Dynamic Effects Of Changes In Government Spending And Taxes On Output” reported similar anomalous results:

we find that both increases in taxes and increases in government spending have a strong negative effect on private investment spending. This effect is consistent with a neoclassical model with distortionary taxes, but more difficult to reconcile with Keynesian theory: while agnostic about the sign, Keynesian theory predicts opposite effects of tax and spending increases on private investment. This does not appear to be the case.

Religiös trosvisshet är inte särskilt tilltalande när det gäller ekonomisk politik (heller). Keynes bör, antyder forskningen, inte anammas okritiskt. Detsamma ansåg Hayek (som, liksom Mona Sahlins idol Paul Krugman, är ekonomipristagare).

Se tidigare inlägg: ”Är regeringen för passiv?” och ”Jag är keynesian”
Relaterat i media: DN, SvD, Sydsvenskan, VA

Johan Norberg möter David Ricardo

David Ricardo

David Ricardo

Johan Norberg skriver följande i DI idag:

Om staten försöker stimulera sig ur krisen på bekostnad av budgetbalansen är folk inte dummare än att de flesta förstår att de kommer att få stå för notan i framtiden och då blir det ännu viktigare att spara i dagsläget.

Detta resonemang får mig att tänka på ricardiansk ekvivalens, ett resonemang som David Ricardo lanserade i Essay on the Funding System (1820) och som Robert Barro återlanserade i ”Are Government Bonds Net Wealth?” (1974); se även Barros ”The Ricardian Approach to Budget Deficits” (1989).

Tanken är att det, under vissa antaganden, inte spelar någon roll för efterfrågan i ekonomin om staten finansierar sina utgifter idag med skatter eller budgetunderskott, eftersom medborgarna inser att ett budgetunderskott idag innebär högre skatter i framtiden. En implikation är skepsis mot möjligheten att stimulera ekonomin med mer expansiv finanspolitik.

Man kan dock notera att idén om ricardiansk ekvivalens har mötts med viss skepsis, inte bara från Ricardo själv utan även från t.ex. James Buchanan och Martin Feldstein. Men se en översikt om finanspolitikens möjlighet att påverka efterfrågan, som finner visst empiriskt stöd för ricardiansk ekvivalens i människors sparbeteende.

Sjunkande skattesatser

Jag stötte på följande tre diagram över den högsta inkomst- samt den högsta bolagsskattesatsen:

Det är slående hur dessa skattesatser har gått ned de senaste decennierna. Beror det på insikter om att höga skattesatser kan försämra ekonomins funktionssätt? Eller beror det på institutionell konkurrens: att de som utgör de skattebaser som är rörligast har kunnat få politiker att ge dem bättre villkor? Eller på något annat? Samtidigt har inte skatternas andel av BNP gått ned överlag (dock i Sverige), vilket antyder att andra än höginkomsttagare och företagen har fått högre skattesatser och att skattebaserna har breddats.

(Källa.)

Kvinnor påverkar politiken

Många lägger stor vikt vid andelen kvinnor i politiska församlingar. Så här ser utvecklingen ut i riksdagen:

kvinnor_riksdagen

Frågan är om det spelar någon roll för de politiska besluten hur könsfördelningen ser ut. Svaret är att det tycks det göra. I den nya studien ”Gender Gaps in Policy Making: Evidence from Direct Democracy in Switzerland” finner Patricia Funk och Christina Gathmann följande:

In spite of increasing representation of women in politics, little is known about their impact on policies. Comparing outcomes of parliaments with different shares of female members does not identify their causal impact because of possible differences in the underlying electorate. This paper uses a unique data set on voting decisions to sheds new light on gender gaps in policy making. Our analysis focuses on Switzerland, where all citizens can directly decide on a broad range of policies in referendums and initiatives. We show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defense spending and welfare policy which typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.

Två reflexioner:

  1. Bör man utvärdera andelen kvinnor i politiska församlingar utifrån hur politiken ändras därav? Antag att det inte blev någon politisk skillnad av fler kvinnor. Skulle då könsfördelningen vara irrelevant?
  2. Detta verkar göra väljarens val mer komplicerat: det är inte bara parti som spelar roll för vilken politik som förs utan också könsfördelningen på de som väljs. Det tycks som om kvinnliga politiker står till vänster om manliga politiker. Innebär det att en personröst på en kvinna i ett parti mer till höger blir ”politiskt-ideologiskt ekvivalent” med en personröst på en man i ett parti mer till vänster?

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan, döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar samt kvinnlig rösträtt och barns hälsa,

Barnlöshet och budgetunderskott

barnProfessor Greg Mankiw har en teori om varför vissa, utan att oroa sig, föreslår stora satsningar mot krisen trots att dessa skulle medföra ett kraftigt försämrat budgetsaldo:

Passing a larger national debt to the next generation may look attractive to those without children. (Keynes himself was childless.) But the rest of us cannot feel much comfort knowing that, in the long run, when we are dead, our children and grandchildren will be dealing with our fiscal legacy.

Stämmer denna hypotes? Den kan i vilket fall inte utgöra en fullständig förklaring, ty jag är, trots att jag är barnlös, tveksam till storslagna satsningar. Detsamma gäller Andreas Bergh. Likaså finns det väl inget som talar för att andelen barnlösa i underskottsfalangen är högre än på andra håll?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Sydsvenskan

Barnsliga tankar om biologi och ekonomi

jesus_barnBarn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Vad säger forskningen om bistånd?

biståndModeraterna föreslår en förändrad biståndspolitik:

Vår omprövning av den gamla biståndspolitiken bottnar i tre insikter: För det första kan inte en modern politik för global utveckling stanna vid att ge bistånd. … För det andra måste biståndet användas så effektivt och resultatinriktat som möjligt. … För det tredje måste biståndets legitimitet säkras.

Vad säger då forskningen om effekterna av bistånd? I metastudien ”The Aid Effectiveness Literature: The Sad Results of 40 Years of Research” (med tabeller och figurer här), baserad på 97 olika studier och accepterad för publicering i Journal of Economic Surveys, finner Hristos Doucouliagosa and Martin Paldam följande:

Our three meta-analyses of the AEL [Aid Effectiveness Literature] have failed to find evidence of a significantly positive effect of aid. Consequently, if there is an effect, it must be small. Development aid is an activity that has proved difficult to do right. Even though such a negative conclusion may cost some support for aid in the short run, it may ultimately prevent aid fatigue in the longer run. Our findings underscore the need to find more effective ways to employ development aid.

Denna slutsats är i linje med vad William Easterly kommer fram till i ”Can Foreign Aid Buy Growth?”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

In any case, improving quality of aid should come before increasing quantity. This step is difficult but not impossible.

Det verkar inte helt fel att fundera på en ny, mindre storleksfixerad biståndspolitik.

Media: DN1, DN2, SvD, Sydsvenskan, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Hur lång ska en mandatperiod vara?

maritaulvskogEfter senaste valet var Marita Ulvskog sur:

Det bör gå tre år mellan valen i stället för fyra. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kräver kortare mandatperioder. Det ska inte gå att ”hålla sig undan väljarna i fyra år”, säger hon.

Så kan man resonera, men vad säger forskningen om effekten av mandatperiodens längd? Teoretiskt kan man tänka sig två motverkande effekter. Medan längre mandatperioder kan försvaga väljarnas möjlighet att utkräva ansvar, kan de också ge politiker tid och incitament att agera mer långsiktigt.

En ny studie, ”Term Length and Political Performance”, indikerar att den senare effekten dominerar:

We evaluate the effects of the duration of legislative terms on the performance of legislators. We exploit a natural experiment in the Argentine House of Representatives where term lengths were assigned randomly. Results for various objective measures of legislative output show that longer terms enhance legislative performance. … Our results highlight limits to classic theories of electoral discipline (Barro 1973, Ferejohn 1986) predicting that shorter terms, by tightening accountability, will incentivize hard work by politicians. We discuss and test possible explanations. Our results suggest that the ”accountability logic” is overcome by an ”investment logic.”*

Så vill man ha hårt arbetande politiker förefaller det oklokt att gå på Ulvskogs linje.

En ytterligare studie, ”Sources of Inefficiency in Representative Democracy”, kan dessutom anföras. Den finner att längre mandatperioder, både för exekutiv och legislatur, är positivt relaterade till de offentliga investeringarnas andel av BNP, vilket antyder att politiker tänker mer långsiktigt när de sitter längre.

Längre mandatperioder verkar alltså ha såväl politisk-demokratiska som ekonomiska effekter av positivt slag.

____________________

*”Legislative performance” mäts med följande variabler:

floor attendance (as the percentage of legislative ‡floor sessions), committee attendance (as percentage of committee sessions), number of committee bills in which the legislator participated (as refl‡ected on the committee bills bearing the legislator’s signature), number of times the legislator spoke on the floor (non-legislative topics are not included), the number of bills introduced by the legislator, and the number of those bills that were approved.

Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?

Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade som de är av tendenser till att bete sig irrationellt, ska hjälpas av s.k. valarkitekter, eller planerare, att fatta bra beslut i olika frågor. Som de uttrycker det i en tidigare artikel (s 1199):

By contrast, a thoughtfully chosen default rule, steering them in sensible directions, is a blessing.

Men gör de sig inte här skyldiga till ett slags nirvana-felslut*? I en kritisk analys lyfter Christophe Salvat fram att det blir väldigt viktigt på vilken grund detta default-val görs. Kanske kan man inte lita på sitt eget val — men, frågar Salvat, kan man lita på valarkiteketernas val? Inte minst: Har de godsinta motiv? Sunstein och Thaler utgår från det, men Salvat påpekar att valarkitekterna lika väl som godsinthet kan motiveras av indifferens/slumpmässighet (som är enklare) eller ondsinthet. Att uppmuntra aktiva valarkitekter behöver alltså inte leda till för konsumenterna bra utfall, om valarkitekterna inte bryr sig om, eller t.o.m. vill motverka, konsumenternas intressen.

Sunstein och Thaler använder exemplet med en kafeteria, där innehavaren fungerar som valarkitekt när hon placerar de olika produkterna på ett visst sätt för kunderna. Salvat kommenterar  (s 10):

kafeteriaThe authors hold that the cafeteria director will necessarily pick the benevolent option. I wish here to challenge this view and demonstrate that paternalism is not unavoidable. The second option proposed by the authors (‘She could make choices at random’) is a viable choice since it does not undercut her functional status nor strip her of all credibility. When she makes this choice, she has already acted as a planner. She has fulfilled her professional responsibility. Ordering the dishes at random is not only a possible but a worthwhile choice since it is the simplest and the quickest one. The third option (‘She could choose those items that she thinks would make the customers as obese as possible’) is, for the same reason, equally possible. Once she has fulfilled her function as director of the cafeteria, she has no more reason a priori to be benevolent than to be malevolent towards her clients. Imagine, for instance, that the cafeteria director is unhappily overweight. A subjective approach to welfare, such as the one developed by Pigou on relative incomes (Pigou 2002), would conclude that her welfare does not depend on her absolute weight, but on her deviation from the mean or more simply from social pressure. One can easily imagine that thinking that her clients will get fatter makes her feel less miserable. This gives her a real incentive to highlight fat dishes when organizing her display.

Att utgå från att valarkitekter alltid eller ens i regel har andras bästa för ögonen tycks mig lika förenklat som att anta att politiska beslut alltid grundas på en omsorg om andras bästa eller att anta att människor alltid är rationella. Är måhända den tilltro Sunstein, Thaler och deras beundrare bland mina nationalekonomiska kollegor sätter till valarkitekter överdriven? Även om valarkitekter kan mer kanske de inte har incitament att förbättra andras välmående.

Se tidigare inlägg om olika varianter av paternalism här, här, här och här.

______________________

*Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Rationalitet enligt Hume

davidhume

David Hume

Professor Ken Binmore klargör begreppet rationalitet:

As Hume extravagantly observed, he might be criticized on many grounds if he were to prefer the destruction of the entire universe to scratching his finger, but his preference could not properly be called irrational, because (contra Kant) rationality is about means rather than ends.

Hume uttrycker denna uppfattning i A Treatise of Human Nature (s. 416):

’Tis not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger. … Since a passion can never, in any sense, be call’d unreasonable, but when founded on a false supposition, or when it chuses means insufficient for the design’d end, ’tis impossible, that reason and passion can ever oppose each other, or dispute for the government of the will and actions.

Den som har en värdering som vi ogillar bör vi därför inte kalla irrationell utan säga Bu! till och om.

Naomi Klein ställd på huvudet

naomiklein1Borde inte vänstern gilla kriser? Pga. krisen föreslås såväl socialisering av banker (se här och här) som socialisering av Volvo (se här och r); industristöd är på gång i såväl Tyskland som USA; banker tas också i vissa fall över av staten; de statliga utgifterna expanderar och budgetrestriktioner överträds; privatiseringsprogram skjuts upp; i Storbritannien höjs skatten för höginkomsttagare (se här) och i Sverige föreslås extra satsningar för låginkomsttagare (se r); och krav på nya regleringar av marknadsekonomin framförs.

Vänstern borde dessutom gilla kriser eftersom de tenderar att jämna ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

Underminerar inte allt detta Naomi Kleins centrala tes, att ”nyliberaler” eftersträvar kriser för att kunna genomföra sina program? Om de gör det förefaller de irrationella.

Ska staten köpa Volvo?

Rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, förespråkar statligt ägande av svensk bilindustri. I DI idag hävdar han bl.a. följande:

Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare.

På ett sätt har han rätt, ty ”per definition” är ingen en dålig ägare, inte heller staten. Men de facto kan olika ägare vara olika bra, och det finns goda teoretiska och empiriska argument för att staten är en dålig ägare av vanliga företag.

En första fråga är om rektor Wolff anser att staten skulle kunna äga alla företag utan att det påverkar ekonomins sätt att fungera negativt. I så fall tycks han ha lärt lite av den moderna ekonomiska historien. Länder med totalt statligt ägande har utvecklats betydligt sämre än andra länder.* Med andra ord finns det definitivt en gräns över vilken staten blir en dålig ägare.

shleifer

Professor Shleifer

Men forskning visar att staten kan vara en dålig ägare också i marknadsekonomier. Tre exempel från professor Andrei Shleifer vid Harvard University och hans kollegor:

”State versus Private Ownership” (i Journal of Economic Perspectives):

The bottom line of this paper is simple. The 1940s case that government production is broadly desirable is no longer convincing. This case was motivated in part by such empirical observations as some successes of government control during the war, the failures of competition and regulation during the Great Depression, and the apparent success of Soviet industrialization, but also by a misunderstanding of the consequences of political control of firms, and by a substantial disregard of the importance of innovation in market economies. Today, the war and the Depression are no longer as vivid, and the communist economies have collapsed. As importantly, the quality of contracting and regulation have improved, competition has become more effective, the dangers of politicization of production have become self-evident, and the appreciation of the innovative potential of entrepreneurial firms is at a new high. For all these reasons, the benefits of reducing the role of government as a producer are becoming apparent and are beginning to be exploited.

”Government Ownership of Banks” (i Journal of Finance):

We assemble data on government ownership of banks around the world. The data show that such ownership is large and pervasive, and higher in countries with low levels of per capita income, backward financial systems, interventionist and inefficient governments, and poor protection of property rights. Higher government ownership of banks in 1970 is associated with slower subsequent financial development and lower growth of per capita income and productivity. This evidence supports ”political” theories of the effects of government ownership of firms.

”Politicians and Firms” (i Quarterly Journal of Economics):

This view of public enterprises is hard to square with a large body of empirical accounts of such firms, in market, socialist, and mixed economies (e.g., Vernon and Aharoni [1981] and Donahue [1989]). Observers of such enterprises stress two features inconsistent with the conventional view: public enterprises are highly inefficient, and their inefficiency is the result of political pressures from the politicians who control them. Examples abound.

Lägg till detta slutsatsen i ”From State to Market: A Survey of Empirical Studies of Privatization” (i Journal of Economic Literature):

Research now supports the proposition that privately owned firms are more efficient and more profitable than otherwise-comparable stateowned firms.

Låt oss slutligen fundera på följande. Om Volvo går bra finns det inget skäl att tro att inte privata ägare driver Volvo vidare. Om Volvo går dåligt skulle staten kunna driva verksamheten vidare, men då till en stor kostnad. Varför ska skattepengar gå till att upprätthålla en verksamhet som går med förlust? Har inte resurserna — såväl arbetskraften på Volvo som skattepengarna — en alternativ användning? Är det effektivt att konservera en given näringslivsstruktur? Tänk om detta tänkande hade gällt tidigare näringar som av strukturella skäl i hög grad har lagts ned i Sverige: jordbruket, skrivmaskinsfabrikerna eller varvsindustrin. Hade det gynnat svenskarnas välståndsutveckling om staten hade lagt skattepengar på att driva dem vidare i samma skala som tidigare? Jag skulle inte tro det. Så nej, staten bör inte köpa Volvo. Det finns stöd i ekonomisk forskning för att en sådan handling skulle vara ett ineffektivt användande av resurser.

Se vad dr Santesson-Wilson, dr Bergh och DN/SvD har att säga om de socialistiska tendenserna i krisdebatten samt vad dr Bergh har att säga om Wolffs kopplingar till Volvo.

______________________

*Se t.ex.

Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth: Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Boettke, Peter J. (2000). Calculation and Coodination: Essays on Socialism and Transitional Political Economy. London: Routledge.

Kornai, János (1992). The Socialist System: The Political Economy of Socialism. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Är regeringen för passiv?

ostros

Thomas Östros

Thomas Östros kritiserade häromdagen regeringen för att den inte vill satsa mer än 30 miljarder på finanspolitisk expansion:

Sverige är på väg in i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Då kan vi inte ha en regering som passivt tittar på.

Östros tror blint på att ytterligare miljardsatsningar, hastigt påkomna dessutom, är ett bra sätt att använda knappa resurser.

Professor Tyler Cowen påpekar emellertid något viktigt om vad som bidrog till att 30-talskrisen gick över:

In short, expansionary monetary policy and wartime orders from Europe, not the well-known policies of the New Deal, did the most to make the American economy climb out of the Depression. Our current downturn will end as well someday, and, as in the ’30s, the recovery will probably come for reasons that have little to do with most policy initiatives.

Men Thomas Östros läser nog inte vare sig New York Times eller denna blogg. Han lär fortsätta påstå att regeringen, med sin stora satsning på 30 miljarder kr, är för passiv, trots svagt forskningsstöd.

Tidigare inlägg: ”Den amerikanska ekonomins räddning” och ”Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?”
Externa länkar: ”Tur att någon har läst på” (Den hälsosamme ekonomisten), PJ Anders Linder

Vänner i arbetslivet

Påverkas människors produktivitet av om deras arbetskamrater är vänner till dem eller ej? Ja, enligt en ny experimentell studie, som har utförts på en stor fruktfarm:

As workers are paid piece rates based on individual productivity, social incentives can be quantified in monetary terms and are such that — (i) workers who are more able than their friends are willing to forgo 10% of their earnings on average to conform to the norm; (ii) workers who have at least one friend who is more able than themselves are willing to increase their effort and hence productivity by 10% to meet the norm. The distribution of worker ability is such that the net effect of social incentives on the firm’s aggregate performance is positive.

faltarbetare1

Vänskap är bra på många sätt, tycks det, i det här fallet för företaget och för de arbetare som är lågproduktiva. Man får anta att vänskap även är bra för de högproduktiva, trots att de  sänker sin produktivitet när de arbetar med mindre produktiva vänner. Det kanske kan ses som en revealed preference för vänskap, att de är beredda att betala för att arbeta med vänner (ett egoistiskt motiv) eller att hjälpa vännerna att bli mer produktiva (ett altruistiskt motiv).

Frågan är vad som händer med dem som inte har några vänner om vänner hela tiden paras ihop. Särskilt obehagligt borde detta vara för lågproduktiva, som varken får kamratskap eller hjälp att bli mer produktiva samtidigt som andra lågproduktiva, med vänner, får dessa ting. Ouch.

Naturlig rättvisa

Sommaren 1995 stötte jag på Ken Binmore för första gången.* Jag deltog då i en nordisk doktorandkurs på Gotland, där han och John Roemer föreläste om rättvisa. (De var inte överens om särskilt mycket.) Det var en i intellektuellt avseende exceptionell vecka.

binmore1Binmore har formulerat en naturalistisk teori om rättvisa, grundad i evolutionär spelteori.** Binmore fokuserar på utfall — på medborgarnas uppfattning om hur resurser ska fördelas — och det kritiseras i ”The Psychology of Justice” av de tre Harvardforskarna Fiery Cushman, Liane Young och Marc Hauser. De påpekar att vårt rättvisetankande inte bara rör utfall utan också processer, dvs. hur utfallen har uppstått:

Understanding the psychological mechanisms behind moral decision-making entails a study not only of people’s sensitivity to outcomes, but also their sensitivity to the different sorts of actions, intentions, and causes that jointly contribute to the consequence in question.

I fallet med inkomstfördelning kan man t.ex. tänka sig att en ojämn fördelning kan anses moraliskt acceptabel av de flesta om den kommer sig av hårt arbete, medan en lika ojämn fördelning som bygger på kapitalinkomster baserade på arv kan ses som moraliskt oacceptabel.

Intressant nog gör även min kollega Andreas Bergh (som dessutom är en ännu större Binmore-fantast än jag) en snarlik poäng i en kommentar av forskning av Ernst Fehr och Klaus Schmidt. Jag kommer också att tänka på forskning av Bruno Frey och Alois Stutzer (se t.ex. kap. 9 i Happiness and Economics för en översikt), som visar att lycka inte bara beror på utfall utan också av processer.

Jag är avslutningsvis osedvanligt nyfiken på den bok av Binmore som kommer ut nästa år på Princeton University Press med titeln Rational Decisions. Är det inte sådana beslut vår värld behöver mer av?

_______________________

*Betoningen ska ligga på ”på”, inte på ”stötte”.
**Tanken är att moral har uppstått som ett sätt för samhällen att koordinera runt en jämvikt, som kan ses som ett socialt kontrakt. Närmare bestämt är det rationella val bakom okunnighetens slöja som definierar rättvisa. I ett icke upprepat spel gäller utilitarism som moralisk princip (visat av Harsanyi). I ett upprepat spel, där kontraktet alltid kan omförhandlas, är den enda hållbara lösningen egalitär, eftersom de som erfar ett dåligt utfall annars alltid skulle omförhandla. På lång sikt gäller Nashs förhandlingslösning. Se de två böckerna Game Theory and the Social Contract: Playing Fair (1994) och Game Theory and the Social Contract: Just Playing (1998), båda utgivna på MIT Press. En mer populärvetenskaplig framställning ges i Natural Justice (2005), utgiven på Oxford University Press.

Matematiklektion för Ohly

lars_ohlyNationalekonomerna Tino Sanandaji och Daniel Waldenström har en artikel i DI idag, vari de påpekar vikten av att beakta att efterfrågan är priselastisk:

Dessvärre missförstår Lars Ohly, Thomas Östros och även många borgerliga politiker skattefuskets natur när de tror att enbart ökad kontroll kan komma åt de värden som skattefusket undandrar staten. I deras kalkyl leder 1 miljard kronor i minskat skattefusk till 1 miljard i ökade skatteintäkter. Detta är – kanske något förvånande till en början – helt fel. Anledningen till att politikernas kalkyl slår fel är att den bortser från skatters undanträngningseffekter. Om alla hårklippningar, pizzor, luncher och badrumsrenoveringar som i dag utförs svart skulle utföras i den vita, beskattade sektorn skulle priserna öka rejält. När priset stiger trängs efterfrågan undan och färre, eller kanske rentav inga köp alls, blir av. Resultatet är att få eller inga nya skatter betalas in.

Denna viktiga poäng illustreras av diverse beräkningar av Gunnar Du Rietz. Om en tjänst kostar 1000 kr före skatt krävs, om den betalas vitt, att den som vill ha den utförd måste tjäna ca 4100 kr (vid en inkomst på 200000 kr) eller ca 5400 kr (vid en inkomst på 300000 kr) för att kunna betala den. Tjänstesäljaren måste, för att tjäna 1000 kr netto, ta ett pris på ca 2600 kr. (Från tabell 1, s 14.) Att en sådan stor prisökning påverkar efterfrågan är självklart.

Slutsatsen är att skattesystemet också behöver reformeras för att försöken att sätta åt skattefuskare ska ge avsedd effekt. Kanske kan reformen med avdrag för hushållsnära tjänster tjäna som modell? Något säger mig emellertid att Lars Ohly inte kommer att vara intresserad av att ta ned några skattenivåer. Då bör han också justera ned sina kalkyler vad gäller effekterna på skatteintäkterna av att minska skattefusket.

Kan olika individers nytta jämföras?

Professor Binmore

Professor Binmore

En underliggande premiss i den populära lyckoforskningen är att lycka kan jämföras människor emellan. Många ifrågasätter om detta är möjligt. Om så inte är fallet blir det t.ex. svårt att försvara utilitarismen. Ken Binmore analyserar denna fråga med sedvanlig skärpa i ”Interpersonal Comparisons of Utility”. Vad kommer han fram till?

Its aim has been to clarify how utility is understood by modern economists and to explain why the widespread claims that such a view of utility is incompatible with making interpersonal comparisons is mistaken.

Med grund i Hume, Harsanyi och Binmores eget arbete tar analysen sin utgångspunkt i att människor har evolutionärt framvuxna empatiska preferenser, som gör det möjligt att sätta sig in i andras preferenser:

The point here is that social evolution will tend to favor the survival of whatever empathetic preferences promote the social success of those that hold them at the expense of those that do not. In the medium run, an equilibrium in empathetic preferences will be achieved. In my books, I argue that, in such an empathetic equilibrium, everybody will have the same empathetic preferences and hence we will all share a common standard for making interpersonal comparisons of utility—as Harsanyi and Rawls suggest is actually true for our society.

Det finns alltså goda teoretiska skäl att förvänta sig att våra nyttor är jämförbara. Frågan är om skeptikerna låter sig övertygas — måhända ifrågasätter de om den empatiska jämvikten existerar i den empiriska verkligheten.

I vilket fall är Binmores uppsats en fröjd att läsa, inte bara för den som intresserar sig för nyttojämförelser utan också, skulle jag tro, för den som inte helt har kläm på modern nationalekonomisk nyttoteori. I uppsatsen ges en föredömligt koncis och klar introduktion. Ta bara ett sådant här klargörande:

When using a revealed preference theory, one must beware of the causal utility fallacy, which says that decision-makers choose a over b because the utility of a exceeds that of b. Modern utility theory does not allow such a conclusion. In the psychological theory of Bentham and Mill, one may certainly argue that a person’s choice of a over b is caused by the utility of a exceeding that of b. But in modern utility theory, the implication goes the other way. It is because the preference a ≻ b has been revealed that we choose a utility function satisfying u(a) > u(b).

Lösning på problemet med fallande bostadspriser?

David Furnish och Elton John betalar mycket för sina bostäder

David Furnish och Elton John betalar mycket för sina bostäder

Enligt Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi, kommer bostadspriserna att fortsätta falla:

De har gått ner 10-15 procent och kommer säkert att gå ner 10-15 procent till.*

Riksbankens väntade räntesänkningar kommer till viss del att kunna bromsa utvecklingen, men det finns tecken på att en annan bromsmedicin finns att tillgå: fler homo-gays!

En studie av Richard Florida och Charlotta Mellander (som disputerade vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping i fredags) antyder att det finns ett positivt samband mellan bostadspriser och andelen homosexuella i amerikanska städer:

The findings indicate that the Bohemian-Gay Index has substantial effects on housing values across all permutations of the model and across all region sizes. It remains positive and significant alongside variables for regional income, wages, technology and human capital. The Bohemian-Gay Index also has a substantial direct effect on other key variables, particularly income, and because of that has an additional indirect effect on housing values.

Det finns mer forskning med samma resultat. Kausaliteten förstås svår att klarlägga — är det inte lika troligt att homosexuella dras till områden med höga bostadspriser? I vilket fall skulle ju områden med fallande bostadspriser kunna försöka bli homovänligare. Oavsett om det leder till högre (eller mindre låga) bostadspriser eller ej.

Förresten: Dr Bergh förhåller sig skeptisk till professor Florida men får svar på tal, bl.a. i kausalitetsfrågan, av dr Mellander et al.

______________________

*Se även färsk OECD-statistik (s 9) på fastighetsprisernas nedgång i olika länder.

Påvens frånstötande moral

pavenPåven visar ännu en gång vad det är för moral han företräder:

Any logic of buying and selling of organs … is morally unacceptable.

Medan religionen blockerar förslag som kan lindra lidande, kommer national-
ekonomer som Gary Becker och Julio Jorge Elías (preliminär gratisversion här) med konkreta lösningar. Vilken tur att inte alla i denna värld styrs av kristen etik, som Bertrand Russell i “Education and the Modern World” karakteriserar så här:

The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ”sins” and others ”virtue” on grounds that have nothing to do with their social consequences.

Uppdatering: I Singapore lyssnar de inte på påven.

Ökad frihandel ger olika tillväxteffekter

En ny studie* finner att effekten av att liberalisera handeln med andra länder ger olika tillväxteffekter i olika länder — och olika effekter i samma typ av länder på kort och lång sikt:

Individual country experience with trade liberalisation has been mixed. This paper examines the relationship between liberalisation and growth for a sample of 75 liberalising countries. To consider the importance of heterogeneity in the growth response to liberalisation this paper employs quantile regression methods which allow the coefficient on liberalisation to vary across the conditional growth distribution. The results suggest that countries experiencing the lowest rates of growth benefit most from liberalisation. The results also suggest that while such countries benefit most in the long-run they are the most likely to suffer from short-run negative effects of liberalisation.

I följande fyra diagram visas effekterna av liberalisering: direkt, efter ett år, efter två år och efter tre år, där kvantilindelningen alltså avser tillväxttakt före liberaliseringen:

Resultatet antyder politiska problem i länder med låg tillväxt, ty det kan vara svårt för politiker att liberalisera om det på kort sikt medför ännu lägre tillväxt. Samtidigt är det just i de länderna som liberalisering gör störst nytta för tillväxten på sikt. Kan man räkna med statsmannaskap, med politiker som ser till landets långsiktiga välstånd? I och med att tydligt positiva effekter uppkommer på tre år sikt borde det vara möjligt, om mandatperioderna är tillräckligt långa, med reformer precis efter ett val.

___________________

*Foster, Neil (2008). ”The Impact of Trade Liberalization on Economic Growth: Evidence from a Quantile Regression Analysis.” Kyklos, 61(4): 543—567.

Gudomligt att höja arbetslösheten?

monaTidigare forskning* har visat att höjd arbetslöshetsersättning medför högre arbetslöshet. Konjunkturinstitutet skriver i linje med detta följande (s 9):

Även förändringen i den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet kan ha bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet genom att öka arbetsmarknadens parters incitament att ta hänsyn till arbetslösheten.

Samtidigt kallar Mona Sahlin regeringens arbetslinje ”satanisk”. Det är visst gudomligt, för socialdemokraterna, att aktivt förespråka åtgärder som ökar arbetslösheten. Håller väljarna med?

_________________

*Se tidigare inlägg om en finsk studie och om Lars Calmfors utvärdering av forskningen samt Dennis Josefssons inlägg om en IFAU-rapport om den svenska jämviktsarbetslösheten.

Mördade politiker

Olof Palme

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Kibbutzer illustrerar jämlikhetens gränser

Jag har just läst en fascinerande studie* av Ran Abramitzky om inkomstjämlikhet i israeliska kibbutzer. Tre huvudresultat:

The main findings are that (1) productive individuals are the most likely to exit and a kibbutz’s wealth serves as a lock-in device that increases the value of staying; (2) higher wealth reduces exit and supports a high degree of income equality; and (3) ideology facilitates income equality.

Resultaten är intressanta i sig men kan kanske också användas för att fundera kring inkomstjämlikhet i en stat. I kibbutzen, precis som hos många i ett land, finns preferenser om inkomstfördelning och omfördelning. Men när inkomstjämlikheten drivs mycket långt får de högproduktiva ett incitament att lämna gemenskapen. I kibbutzen gäller traditionellt att allt ägs gemensamt, vilket reducerar mobiliteten. Ty om någon flyttar går denne miste om sin del i den samlade förmögenheten.**

Socialdemokraternas strategi att göra också höginkomsttagare delaktiga i välfärdsstatens förmåner, trots att de egentligen inte behöver dem i så hög grad, kan möjligen ses som ett försök att binda också denna grupp medborgare, som utgör en viktig skattebas, till Sverige. Och allmänt välstånd kan säkert spela sin roll också, även om det inte ägs gemensamt. Trots allt: vilken svensk vill flytta till lågskattelandet Somalia? Faktorer som dessa kan bidra till att förklara varför globalisering och institutionell konkurrens inte har underminerat välfärdsstaten.

En avslutande undran är varför inte fler socialister lever i frivilliga socialistsamhällen, som kibbutzer.***

___________________

*Abramitzky, Ran (2008). ”The Limits of Equality: Insights from the Israeli Kibbutz.” Quarterly Journal of Economics, 123(3): 1111—1159. (Preliminär gratisversion här.)
**På senare år har alltfler kibbutzer tvingats överge denna radikala egalitarianism pga. incitamentsproblem och därför att många högproduktiva har övergivit dem. Förutom ovan nämnda studie, se Gary Becker.

***Se Nozick, Robert (1997). ”Who Would Choose Socialism?” I Socratic Puzzles. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?

Daniel Waldenström motsätter sig budgetbalans i kristid. Men fungerar konjunkturpolitik och, mer specifikt, expansiv finanspolitik i sådana lägen? I en förtjänstfull analys undersöker IMF effekterna av försök att stimulera ekonomin i tider av nedgångar. Deras slutsats är försiktig:

New evidence presented here, from emerging as well as advanced economies, indicates that the effects of fiscal stimulus can be positive, albeit modest. But policymakers must be very careful about how stimulus packages are implemented, ensuring that they are timely and that they are not likely to become entrenched and raise concerns about debt sustainability.

I följande tabell framkommer effekterna på real BNP-tillväxt av en finanspolitisk expansion motsvarande 1 procentenhet av BNP.

finanspolitik_bnp

Effekten i såväl mer som mindre utvecklade länderna är liten på kort sikt (en omgående ökning av den reala tillväxttakten med 0,1 procentenheter), men på tre års sikt är den lite större i utvecklade länder (0,5 procentenheter), medan den är svagt negativ i mindre utvecklade länder (—0,1 procentenheter).

En intressant sak rör att effekterna är olika beroende på om stimulansen består av högre utgifter eller lägre skatter:

The output responses shown in the next six rows of the table indicate that, overall, revenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies. Expenditure-based impulses are found to have consistently negative effects in emerging economies after three years, perhaps reflecting concerns that, once implemented, increased expenditures are difficult to remove.

Slutsatsen är alltså att en viss positiv effekt av expansiv finanspolitik i nedgångar kan skönjas, i alla fall i utvecklade länder om den underliggande skuldsituationen ser bra ut. Den svenska, ansvarsfulla budgetpolitiken förefaller därför utgöra en bra grund om man vill stimulera ekonomin. Och så tycks kunna ske också via skattesänkningar — här kan noteras att jobbskatteavdraget förstärks från januari.

Se ett tidigare inlägg om vad som får recessioner att ta slut samt ett inlägg av dr Lundbäck. Penningpolitik förefaller mer effektiv än finanspolitik.

Irrationalitet och förbud

e_glaeserProfessor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Det märkliga begreppet överhyra

hyreshusJag begriper mig inte på svensk hyresreglering med dess olika problem. Om jag fick bestämma skulle t.ex. ”överhyra” inte existera som begrepp. Om en ägare av en hyresfastighet vill hyra ut en lägenhet för x kr per månad, och om någon annan är villig att betala x kr för att hyra (i första eller andra hand), varför i hela fridens namn ska inte denna transaktion få genomföras? Den tycks mig åtminstone Kaldor-Hicks-effektiv.

Och mot den bakgrunden: Varför ska en s.k. hyresnämnd ex post kunna beordra uthyraren att betala tillbaka pengar som hyresgästen har gått med på att betala? En bisarr ordning i ett samhälle som respekterar fria kontrakt. Samma märkliga reglering föreslås nu gälla för uthyrning av ägarlägenheter.*

_______________

*Jag måste hålla med PJ: Genom införandet av ägarlägenheter visar Mats Odell ännu en gång att han besitter kvaliteter som tidigare inte var så lätta att observera. Jag tar tillbaka min tidigare kritik.

Dags att höja pensionsåldern?

Vissa menar att pensionsåldern bör höjas för att minska problemet med en ökad försörjningsbörda för de yrkesverksamma i en framtid när allt fler lever riktigt länge. Det må så vara, men en sådan reform kan också sägas gynna de äldre själva, enligt en ny studie*:

While numerous studies have examined how health affects retirement, few have analyzed the impact in the reverse direction. Using the Health and Retirement Study (1992-2005), this paper estimates the effects of retirement on indicators of physical and mental health. To account for biases from unobserved selection and endogeneity, panel data methodologies are used, augmented by counterfactual and specification checks. Results indicate that complete retirement leads to a 5-14% increase in difficulties associated with mobility and daily activities, a 4-6% increase in illnesses, and 6-9% decline in mental health (evaluated relative to the sample mean). The adverse health effects are mitigated if the individual is married, engages in physical activity, or continues to work part-time post-retirement. Evidence also suggests larger adverse health effects in the event of involuntary retirement. Retiring at a later age may lessen or postpone poor health outcomes for older adults, raise well-being, and reduce health care services utilization.

Oj, vad bra att arbeta på ålderns höst! Regeringens extra höga jobbskatteavdrag för pensionärer kanske inte är så dumt ändå, trots att det kan uppfattas som diskriminerande mot yngre, som får nöja sig med ett lägre avdrag. Likaså får regeringens införda möjlighet för förtidspensionärer att arbeta utan att förlora ersättning prövas i ljuset av ovan angivna forskningsresultat.

____________________

*Dave, Dhaval, Rashad, Inas och Spasojevic, Jasmina (2008). ”The Effects of Retirement on Physical and Mental Health Outcomes.” Southern Economic Journal, 75(2): 497—523. (Preliminär gratisversion här.)

Media: SvD1, SvD2

Hume om ekonomisk nationalism

David Hume gillade inte ekonomisk nationalism. Så här skriver han i ”Of the Jealousy of Trade” från 1742:

I shall therefore venture to acknowledge, that, not only as a man, but as a BRITISH subject, I pray for the flourishing commerce of GERMANY, SPAIN, ITALY, and even FRANCE itself. I am at least certain, that GREAT BRITAIN, and all those nations, would flourish more, did their sovereigns and ministers adopt such enlarged and benevolent sentiments towards each other.

Mycket kloka och viktiga ord men, tycks det, svåra att förstå för många. Att man själv kan gynnas av att andra får det bättre är viktig kunskap, då den kan utgöra grund för acceptans av t.ex. frihandel. Att inse att ekonomin inte är ett nollsummespel torde vara en av de viktigaste insikterna om ekonomi och ekonomisk politik överhuvudtaget.

Se tidigare inlägg om den nationalistiska nationalekonomin, om anti-foreign bias och om vad som förklarar stöd för protektionism.

Deprimerande låg inkomst

Enligt en ny longitudinell studie* påverkas inkomstens utveckling (mätt som log av timlön) av ens mentala hälsa. Fyra fall särskiljs:

  • inga symptom på depression (översta, prickade linjen)
  • inga tidiga symptom, men sena symptom, på depression (heldragna linjen)
  • tidiga symptom, men inga sena symptom, på depression (streckade linjen)
  • både tidiga och sena symptom på depression (nedersta, tunna linjen).

depression

Dessa samband styrks också ekonometriskt i studien. Förvisso är det svårt att säkert uttala sig om kausalitet här, men om depression ger sämre löneutveckling kan man tänka sig en ond cirkel — det blir nog inte lättare att må bättre om man dessutom tjänar sämre än andra.

_____________________

*Cseh, Attila (2008). ”The Effects of Depressive Symptoms on Earnings.” Southern Economic Journal, 75(2): 383—409.

Avregleringars asymmetriska effekter

En ny studie av Philippe Aghion m.fl., ”The Unequal Effects of Liberalization”, publicerad i American Economic Review, visar att en liberalisering av ett lands regelverk inte behöver ha samma ekonomiska effekter överallt, beroende på hur det regionala regelverket ser ut:

We study whether the effects on registered manufacturing output of dismantling the License Raj—a system of central controls regulating entry and production activity in this sector—vary across Indian states with different labor market regulations. The effects are found to be unequal across Indian states with different labor market regulations. In particular, following delicensing, industries located in states with pro-employer labor market institutions grew more quickly than those in pro-worker environments.

Två reflexioner:

  1. Att tillåta regional variation i regelverk är bl.a. bra för att bättre få reda på vilka effekter regelverks utformningar har.
  2. Det finns få gratisluncher: väljer man att reglera arbetsmarknaden för att skydda insiders kan det vara negativt för tillväxt och outsiders sysselsättningsmöjligheter.

Är kriser bra för tillväxten?

Naomi Klein hävdar i Chockdoktrinen att marknadsliberaler utnyttjar kriser för att genomdriva sin politik. Det kanske de gör. I vilket fall tycks tillväxtbefrämjare, liberala eller andra, kunna utnyttja kriser. En ny studie finner att kriser kan vara bra för ekonomisk tillväxt — i alla fall i demokratier:

Our results provide evidence that democratic political institutions help to ameliorate the
negative impact of economic crises on long-term growth. We conjecture that this result arises because democracies tend to deliver better policy responses in the aftermath of shocks. This means that, while there might be examples of benevolent dictators that react quickly and pursue good economic policies, on average, autocratic regimes are unable to handle crises well and deliver long-term growth. In other words, decisiveness—an attribute oftentimes assigned to autocratic regimes—does not imply that sound policies are implemented.

En implikation av studien är kanske att invånare i demokratiska länder inte ska känna sig alltför pessimistiska av nuvarande kris, såvida inte intressegrupper får alltför starkt inflytande på den nya politik som utformas. Som författarna skriver:

[I]f a country’s democratic institutions are strong, it may welcome crises as opportunities to learn and improve the policy stance. On the other hand, if institutions are weak, crises may not be useful to promote growthenhancing reforms. More likely than not, special interests might co-opt policy responses and crises will only end up hurting the public at the expense of more powerful interest groups.

Hursomhelst tycks det viktigt att ha perspektiv på kriser.

Försvagar piller paternalismen?

Jag är allmänt skeptisk till paternalism. Det slog mig just att de preferenspåverkande piller som finns, t.ex. för att reducera begär eller för att åsamka obehag vid konsumtion, och som säkerligen kommer att dyka upp på nya områden framöver, torde kunna försvaga paternalismen. Hur då?

Jo, paternalister utgår i regel från en motsatsställning hos individen mellan ”kort-” och ”långsiktiga” preferenser, där det är lätt att låta sig styras av de förra, vilket ångras ex post.* Ta en kortsiktig preferens för godis. Varje gång en person går till affären föredrar han att köpa och därefter mumsa i sig sötsaker. När han tio år senare har blivit fet och kanske också sjuk ångrar han sig. Han anser själv då att han inte borde ha ätit allt detta godis. Paternalisten ser ett gyllene tillfälle för staten att gripa in — genom förbud, svårtillgänglighet och skatter kan de kortsiktiga preferenserna hållas stångna.

Som Thomas Schelling har argumenterat för, t.ex. i ”Egonomics, or the Art of Self-Management”, handlar detta om ett problem med self-commitment. Man vill något men förmår inte fullfölja det. Det finns, påpekar han, sätt för individen att stärka de långsiktiga preferenserna. Vet man att x leder till y, som man vet att man kommer att ångra ex post, och om x relativt lätt kan undvikas, är det ett exempel hur hur individen kan minska problemet.

Genom att piller nu dyker upp som individen frivilligt kan ta och som stärker de ”långsiktiga” preferenserna försvagas grunden för paternalism. Istället för att alla individer, oavsett om de lider av ett self-commitment-problem eller ej, ska drabbas av förbud eller skatter, kan de individer som så önskar få hjälp att justera sin preferensuppsättning. Fler piller behövs, och kanske bör de distribueras mer generöst.

Min tes är alltså att forskningen i ökad grad kan bidra till att rädda enskilda individer från sig själva — och till att rädda valfriheten för övriga.

_________________________

*Det finns mer radikala paternalister, som vill korrigera människors val även om de aldrig själva ångrar sig. Dessa hårdnackade sällar lär inte låta sig avskräckas i så hög grad av piller, eftersom människor kanske väljer att inte ta dem.

Hur förbättras livet för världens fattiga?

DN Kultur förnekar sig inte och upplåter idag (ej på nätet) plats åt Bror Perjus, ”journalist och författare”:

Långsiktigt kan de ekonomiska kriserna endast motverkas med en global demokrati som genom effektiv beskattning kan överföra resurser från de superrikas hejdlösa lyxliv till hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Professor Lucas

Professor Lucas

Konstigt att inte ekonomipristagaren Robert Lucas har förstått det som experten på långsiktiga ekonomiska skeenden Bror Perjus har förstått. Lucas har en lätt annorlunda förståelse av verkligheten:

Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.

Om man ska anstränga sig för att hitta något positivt i det Perjus skriver tycker jag att det är, att han inte tycks drabbad av den annars så vanliga välfärdsnationalismen.

Hur beter sig folk när livet står på spel?

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Minskar marknadsekonomin löneskillnaderna mellan könen?

Gary Becker har framfört teorin att diskriminering tenderar att minska när graden av konkurrens ökar, eftersom det innebär en kostnad och konkurrensnackdel för företag att rata personal på andra grunder än låg produktivitet. I en ny studie, publicerad i Kyklos, undersöks i denna anda hur graden av marknadsekonomi är relaterad till löneskillnader mellan könen:

Both data bases lead to the same conclusion: there is a strong negative correlation between market orientation and gender wage gaps, in particular when competitive markets are measured by the components ”free trade”, ”absence of regulation” and ”legal structure”. These indicators are strongly related to competitiveness in the product market and are, therefore, backing Becker’s taste for discrimination model. More market orientation in the economy can reduce gender inequalities in wages – if it is enough to close the gender wage gap completely is still to be shown.

En illustration av sambandet (utan kontrollvariabler):

Jag har en känsla av att detta resultat är i linje med Nyamko Sabunis tänkande.

Bättre, inte fler, regleringar

Professor Glaeser

Professor Glaeser

Åtminstone tre nationalekonomer har nu varnat för fler regleringar av den finansiella sektorn. Istället förespråkar de bättre regleringar. Senast i raden är Harvards Ed Glaeser:

We need a new regulatory structure, but it needs to be one that makes the markets function better, not worse. The answer is not more government, but better government. To make new governmental interventions better than the old ones, we need to think about what exactly is it that we want to accomplish.

Tidigare har Tyler Cowen och Erik Hurst framfört ett liknande budskap. Finns det politiker som vågar hålla huvudet kallt och inte ge efter för populistiska krav på att blint och snabbt öka regleringen av ekonomin?

Naturkatastrofer och ekonomisk utveckling

Professor David Strömberg skriver om naturkatastofer i Journal of Economic Perspectives. Han presenterar rikligt med data, rakt igenom fascinerande.

I figuren nedan framkommer hur antalet naturkatastrofer och effekterna av dem har utvecklats över tid. Antalet katastrofer har ökat med ca 5 procent per år, men antalet döda enbart med 0,1 procent per år. I Table 2 delar han upp antalet naturkatastrofer och effekterna på de olika kontinenterna. Asien och Afrika har drabbats hårdast. I Table 3 visar han att länder med höga inkomster och demokrati har drabbats oerhört mycket mindre av ungefär samma antal naturkatastrofer som länder med låga inkomster och diktatur. Uppenbarligen beror effekterna i hög grad på faktorer som vi människor kan påverka.


I artikelns sista del analyserar han katatrofhjälp och vad som avgör vilka som får och hur mycket de får:

International relief for natural disasters does increase with the severity of the disaster, as measured by the number of killed and affected, and also rises when the income of the affected country is lower. However, relief is also driven by factors other than need. News coverage appears to drive disaster relief. Donors also give more to countries that lie closer, and with which they share a common language and colonial ties. These effects are sizeable.

Precis som i ens individuella liv gäller det att ha bra kontakter för att få den bästa hjälpen i nödsituationer.

Krisens grundorsak?

Det saknas inte teorier om varför den finansiella krisen har uppstått. En populär förklaring, t.ex. förmedlad av  Lars Pålsson Syll på (förstås) DN:s kultursida, är att det fanns för få regleringar på plats. Men en mer grundläggande förklaring är att krisen ytterst beror på en alltför expansiv penningpolitik.

Detta är i själva verket den förklaring som den österrikiska konjunkturcykelteorin — t.ex. presenterad i en IMF-uppsats här och i en analys från Ludwig von Mises Institute här — ger. Denna syn emanerar delvis från den svenska nationalekonomen Knut Wicksell, som varnade för en situation där låneräntan understiger ”den naturliga räntan” (dvs. avkastningen på kapitalinvesteringar). Genom alltför låga räntor har den enorma kreditexpansion kunnat äga rum som har orsakat felinvesteringar och bubblor som nu brister.*

Professor Don Boudreaux ställer några kritiska frågor utifrån denna syn:

Skepticism is advisable when the former head of a government-created and protected monopoly blames the market for using that monopoly’s output unwisely.  Would the demand for mortgage-backed securities have been as frothy as it was if Mr. Greenspan’s Fed had not created so much new money?  Would the demand for owner-occupied housing itself have been so intense?  Because money plays a common and vital role in all of these transactions – and because Mr. Greenspan’s Fed kept pumping dollars into the economy with no way to know what the ”correct” supply is – you’ll pardon my inability to give credence to Mr. Greenspan’s latest pronouncements.

Jag tror personligen att det kan ligga en hel del i denna syn på krisens grundorsaker, i alla fall i breda drag. Det finns dock kritik mot den. Bryan Caplan menar t.ex. i ”Why I Am Not an Austrian Economist” att teorin bygger på att ekonomins aktörer inte har rationella förväntningar, vilket han ser som ett orimligt antagande. Även Tyler Cowen finner teorin mindre övertygande: han menar att ingen tvingar ekonomins aktörer att fatta irrationella beslut.

Oavsett krisens orsaker vidhåller jag min syn att den, eller rättare sagt den ekonomisk-politiska regim som innefattar återkommande kriser, inte är så farlig.

Uppdatering: Brad DeLong verkar resonera snarlikt.

__________________________

*Dr Bergh granskar en rapport av Per Nilsson om hur SBAB kan ha bidragit till de högre bostadspriserna genom sin prispressande roll. Det må så vara, men med resonemanget här som grund kan SBAB inte anses vara grundproblemet.

Hushållsarbete tar mycket tid

I en ny studie, accepterad för publicering i Journal of Economic History, visar Valerie Ramey att det antal timmar per vecka som ägnas åt hushållsarbete inte har minskat särskilt mycket i USA under 1900-talet. Däremot har en omfördelning av sådant arbete — med vilket avses matlagning, städning, omhändertagande av familjemedlemmar, handlande och skötsel av hushållet i övrigt — ägt rum, från kvinnor till män:

The new estimates suggest that time spent in home production by prime-age women fell by around six hours from 1900 to 1965 and by another 12 hours from 1965 to 2005. Time spent by prime-age men rose by 13 hours from 1900 to 2005. Considering the entire population, including children and older individuals, per capita time spent in home production increased slightly over the century.

Se denna figur:

Är fler än jag förvånade över att hushållsarbetet, trots ekonomisk och teknologisk utveckling, fortfarande upptar så mycket tid? Ramey refererar till två möjliga förklaringar: att apparater har ersatt hemhjälp (men inte egna arbetsinsatser) och att efterfrågan på hushållsarbete har ökat samtidigt med hushållsmaskinernas ankomst, som ett resultat av en utbredd betoning av renhet och sanitet.

Och är det fler än jag som undrar hur denna ”maktförskjutning” mellan könen i hemmet har uppstått? Jag har ingen aning om svaret (men har tidigare skrivit om varför män kan ha funnit det i sitt intresse att införa kvinnlig rösträtt — finns liknande mekanismer här?). Man kan hursomhelst notera att det kvarstår ett betydande gap mellan kvinnor och män.

Var Baader och Meinhof rationella?

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Igår såg jag den nya, rafflande filmen Der Baader Meinhof Komplex. Som barn på 1970-talet minns jag hur obehaglig jag fann nyhetsrapporteringen om olika terroristdåd — särskilt lever bilderna på den mördade Hanns-Martin Schleyer kvar. Nu har jag mer distans, och en förmåga att fundera i mer intellektuella banor kring Röda arméfraktionens verksamhet.

Det jag finner fascinerande är i) att det finns människor som brinner så starkt för en politisk sak att de offrar allt för den (hur många gör egentligen det?) och ii) att de offrar allt trots att de antagligen vet att kampen är fruktlös.

Bryan Caplan ställer i sin artikel ”Terrorism: The Relevance of the Rational Choice Model”* (preliminär gratisversion här) frågan om terrorister är rationella. Han klargör att det beror på vad som menas med rationalitet och diskuterar tre definitioner. Han menar att terrorister av Baaders och Meinhofs slag kan anses rationella i två avseenden: de reagerar på incitament och de är relativt egenintresserade. Men, för att knyta an till i) och ii) i föregående stycke, de kan knappast ses som rationella med avseende på rational expectations: dvs. de tenderade att begå systematiska fel och, åtminstone utåt och länge, upprätthålla en felaktig förståelse av verkligheten. Som Karin Bauer uttrycker det (om Meinhof):

Although she would not admit it in public, she knew she had failed: As a writer by giving up the typewriter and her individual voice in favor of the gun and collective dogmatism; as a mother by giving up her children for a political cause; as an anti-fascist fighting against the violence which she perpetuated.

Så jag har personligen svårt att förstå logiken bakom Baaders** och Meinhofs agerande. Vad fick dem att bete sig så irrationellt?

_______________________

*Artikeln är publicerad i tidskriften Public Choice, som ironiskt nog utges av Springer-Verlag, som Ulrike Meinhof m.fl. bombade 1972.
**Det enda förskönande jag har funnit om Baader är hans förkastande av religion:

Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul.

Får nationalekonomer vara politiska?

Professor Calmfors

Lars Calmfors skriver följande om Finanspolitiska rådet i nya numret av Swedish Economic Policy Review (vol 15, nr 1, s 196):

But the main guarantee for independence is, of course, the loss of reputation that the council members would suffer if we were to be seen to act in a political way — in academic circles that would be absolutely devastating for one’s reputation.

Frågan är vad som menas med ”in a political way”.

För egen del anser jag att en nationalekonom qua nationalekonom inte bör uttala sig normativt. Som samhällsvetenskaplig forskare bör alltså ekonomen begränsa sig till att uttala sig om hur saker förhåller sig, inte om hur saker bör förhålla sig. Däremot kan han resonera i termer av hypotetiska imperativ och klargöra vad som bör göras givet ett visst normativt mål, som han själv inte behöver omfatta. Vetenskapen som sådan kan inte klargöra vad som är önskvärt, och ingen vetenskapsman bör låtsas som om värderingar har vetenskaplig grund. Gör han det faller han rätteligen i aktning hos sina kollegor, vilket, som Calmfors påpekar, utgör en disciplinerande mekanism.

Ta skatter som exempel. En nationalekonom qua nationalekonom bör inte säga att skattetrycket bör ligga på x procent — det innefattar en värdering. En nationalekonom qua nationalekonom bör däremot få säga att givet ett mål om ekonomisk tillväxt på x procent bör skattetrycket, enligt vad tillgänglig forskning visar, ligga på y procent.

Så tycker jag, och jag tror att en nationalekonom som följer denna precisering av vad det innebär att agera, och att inte agera, på ett politiskt sätt inte riskerar att falla i aktning hos sina kollegor i vetenskapssamhället.

Tv-tittande ger färre barn

Fertiliteten har sjunkit kraftigt i Brasilien, mer än i de flesta andra utvecklingsländer. Hur kommer det sig? Det finns säkert många orsaker, inte minst höjd levnadsstandard, längre utbildning och en högre kvinnlig förvärvsfrekvens. Men en ny studie finner visst stöd för att såpoperor på tv också har haft en effekt:

This paper focuses on fertility choices in Brazil, a country where soap operas (novelas) portray families that are much smaller than in reality, to study the effects of television on individual behavior. Using Census data for the period 1970-1991, the paper finds that women living in areas covered by the Globo signal have significantly lower fertility. The effect is strongest for women of lower socioeconomic status and for women in the central and late phases of their fertility cycle. Finally, the paper provides evidence that novelas, rather than television in general, affected individual choices.

Idén är alltså att såpoperorna har porträtterat framgångsrika kvinnor utan eller med få barn* och att detta har fått tv-tittarna att också vilja skaffa färre barn, i en strävan att bli mer lika sina förebilder. Nå, om man vill stimulera fertiliteten (vilket alla förvisso inte tycker är en bra idé), kan man då göra det genom att styra utformningen av tv-program? Det är kanske billigare än att subventionera barnomsorg.

__________________________

*Som författarna konstaterar:

A content analysis of 115 Globo novelas aired between 1965 and 1999 … reveals that 72 percent of the main female characters (aged 50 or below) had no children at all, and 21 percent had only one child.

Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Ska banker få låna ut mer än de har täckning för?

Banksystemet har som bekant tt problem, och i helgen hamnade jag i en eldig diskussion med en god vän om  inte fractional-reserve banking — dvs. att bankers reserver täcker mindre än 100 procent av inlånade medel — borde förbjudas.* Själv anser jag inte det. Argumenten för och emot är många, och jag går inte in på alla här, men noterar att mitt främsta argument för, vilket är ett effektivitetsargument, uttrycks väl av Megan McArdle:

Fractional reserve banking vastly increases the supply of savings available for investment. …  Fractional reserve banking puts that money to work. It gives us periodic crises. But by putting all that extra money to work in productive investments, it also gives us the wherewithal to pay for the periodic crises.

Argumentationen påminner om mitt sätt att resonera om den pågående finanskrisen. Dvs. även om denna typ av banksystem ger upphov till kriser då och då, möjliggör det mycket mer produktiva investeringar. Selgin och White påpekar följande:

A risk can be worth taking if the risk is small enough relative to the reward for taking it. … The view that fractional-reserve banking and maturity mismatching in general are ”inherently unsound” practices seems to suggest that no bank should ever knowingly engage in any risk-return tradeoff with regard to the maturity structure of its balance sheet.

Selgin och White menar dock inte att banker bör förbjudas vara full-reserve banks, dvs. att erbjuda fulla garantier för att insatta medel ska kunna betalas tillbaka till alla kunder när de så önskar — även om de inte tror att detta skulle te sig attraktivt, vare sig för särskilt många banker, för bankkunder eller för samhället i stort.**

_______________________________
*En ekonom som med kraft motsatte sig denna typ av banksystem var Murray Rothbard. Han och hans anhängare får dock svar på tal av George Selgin och Larry White i ”In Defense of Fiduciary Media”. Se även Selgins ”Should We Let Banks Create Money?”
**Två vidare frågor rör om penningsystemet bör grundas i en guldstandard e.d. samt om banker inte bör få gå i konkurs (och om statliga insättningsgarantier inte bör tas bort). Men dessa spörsmål får vi spara till något annat tillfälle.

Hayek om Keynes

Ekonomipristagaren F. A. Hayek om John Maynard Keynes:

He was one of the cleverest men I knew, but he was not really a very competent economist at all. He had strong intuitions, which sometimes were right, and the strong conviction that he could put over any theory that he invented to justify his particular recommendations. He was a very great man, but I don’t think he was a great economist.

Även Bertrand Russell fann Keynes mycket smart — vilket glädjer en keynesian — men tydligen räcker det inte med att vara smart för att vara en stor nationalekonom.

Kan man svälta staten?

Professor Mulligan

Professor Mulligan

Jag kritiserade här de amerikanska presidentkandidaterna för att föreslå ofinaniserade skattesänkningar trots ett stort budgetunderskott. I denna mening är jag en finanspolitisk hök — trots att jag är stark förespråkare av skattesänkningar vill jag att de i regel ska åtföljas av motsvarande utgiftsminskningar. Det finns dock andra uppfattningar. Professor Casey Mulligan säger t.ex. följande:

[I]t’s time to cut taxes. Actually, it’s always time to cut taxes! Cutting spending is politically more difficult. So you cut taxes first and let the growing interest payments on the public debt be your partner in the crusade against public spending [Reagan ran this program well].

Denna tes kallas ibland starving the beast. Professorerna Christina Romer och David Romer finner dock att tesen inte håller:

The results provide no support for the hypothesis that tax cuts restrain government spending. The results suggest, however, that tax cuts may cause a shift in the composition of expenditures toward defense spending. They also indicate that the main effect of legislated tax changes on the overall government budget is to induce subsequent tax changes in the opposite direction.

Jag vidhåller min kritik av McCain och Obama (och, för den delen, mitt beröm till den svenska regeringens ansvarsfulla skattesänkningar). Jag delar dock Casey Mulligans syn på nykeynesianismen:

Professor Krugman’s argument (New Keynesian, and by no means novel) for running a deficit is to stimulate the economy with higher spending and/or lower taxes. This argument is either wrong, or absurd, or both.

De själviska väljarna

Docent Jordahl

Docent Jordahl

Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

Mona Sahlin är okunnig eller vilseledande

Jag blir sällan upprörd, men när jag via SvD tar del av vad Mona Sahlin påstår i riksdagsdebatten blir jag lite arg:

Jobben måste komma genom rättvisa, rättvisa ger jobb.

Mona hävdar alltså att högre arbetslöshetsersättning (av henne kallat ”rättvisa”) ger fler jobb. På vilken grund? Forskningen säger något helt annat.

Politikens stöd till kulturen

Kulturen har under lång tid varit nära förbunden med den offentliga makten och penningpungen. Vad skulle Wagner ha varit utan stödet från kung Ludwig II av Bayern? Bara en sådan sak. Samtidigt finns det argument för att mycket kultur klarar sig utmärkt och gynnas av ett marknadssystem — det hävdar t.ex. professor Tyler Cowen i In Praise of Commercial Culture.

I vilket fall är vissa kulturformer idag i hög grad offentligt finansierade. En ny studie undersöker kopplingen mellan politik och kultur på lokal nivå i Italien. Tre huvudresultat om de offentliga kulturutgifterna per capita:

  • De påverkas inte av om det politiska styret ligger till höger eller vänster på den ideologiska skalan.
  • De minskar under valår.
  • De minskar när en borgmästare sitter en sista tillåten period.

Som författarna påpekar kan det första resultatet ha att göra med att lokalpolitik ofta inte är särskilt ideologisk. Det andra resultatet pekar på att medianväljaren inte lägger särskilt stor vikt vid kulturutgifter jämfört med andra offentliga utgifter (som tenderar att öka under valår). Det tredje resultatet antyder att politiker inte heller lägger särskilt stor vikt vid kulturen: när de själva får bestämma utan att bry sig om väljarna minskar också kulturutgifterna.

Är dessa resultat, som antyder att kulturen har vissa problem att få (ökad) offentlig finansiering, problematiska? Det beror på om man anser offentligt stöd centralt för en levande kultur eller ej och, förstås, på om man anser en levande kultur viktig.

Krugman vann ekonomipriset

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne gick i år till Paul Krugman

for his analysis of trade patterns and location of economic activity.

Detta är på vetenskapliga grunder ett bra val (även om jag själv sedan flera år främst anför Robert Barro som värdig vinnare). Handelsteori och ekonomisk geografi är viktiga områden där Krugman har gjort framsteg, bl.a. för att förklara handel mellan länder som har liknande teknologi och liknande resurstillgångar. Dessutom är det områden där svenska forskare har varit viktiga föregångare, främst i form av Eli Heckscher och Bertil Ohlin.

På senare år har Krugman blivit alltmer politisk (och skriver två kolumner per månad i New York Times). Han kan nog betecknas som socialdemokratisk  — se de två nedersta lästipsen för att ta del av hans kolumner och en kritik av dem.

Mer att läsa:

Krisen satt i perspektiv

Med risk för att låta mer än lovligt skrytsam tycks Gary Becker och jag resonera på liknande sätt om den nuvarande krisen:

In addition, one should not minimize the great economic achievements of the past 25 years in the form of rapid growth in world GDP, low world inflation, and low unemployment in most countries. Perhaps these achievements will be overshadowed by a deep world recession, but that remains to be seen. If the impact of this financial crisis on the real economy is not both very severe and very prolonged, and time will answer that question, the combination of the past 2 1/2 decades of remarkable achievement, and the economic turbulence that followed, may still look good when placed in full historical perspective.

Dvs. nedgångar är obehagliga och drabbar många människor (och ska givetvis försöka göras så skonsamma som möjligt). Men före kriser kom uppgångar som gynnade många människor. Alltsammans måste beaktas när man utvärderar alternativa ekonomiska och finansiella system.

Vad händer när barnomsorg subventioneras?

Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:

We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.

Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:

That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.

Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.

Vad händer om politiker får mer betalt?

Ibland hävdas att ersättningen till politiker bör höjas kraftigt, för annars får man inte de mest kvalificerade att bli politiker. De tar då helt enkelt andra jobb. Men en ny teoretisk analys, ”Political Careers or Career Politicians?”, indikerar att det är osäkert om kvaliteten på politiker höjs med ersättningsnivåerna.

Lite förenklat kan man säga att detta beror på att det finns två typer av politiker: de som väljer att bli det för att de brinner för politiken och de som väljer att bli det för de materiella fördelarnas skull. Om ersättningen höjs kommer fler av den andra typen in i politiken, och man kan förvänta sig att fler av dem blir valda. Om den genomsnittliga politikerns kvalitet ökar eller minskar beror alltså på hur kvaliteten skiljer sig mellan politiker av de två kategorierna. Det kan mycket väl vara så att karriärpolitikerna är av lägre kvalitet, och då leder ökad ersättning till lägre politikerkvalitet.

Det dynamiska perspektivet är också intressant. Inför nästa val kan väljarna ha lärt sig vilka politiker som är av hög respektive låg kvalitet. Ett problem då är de högkvalitativa karriärpolitikerna i högre grad än de lågkvalitativa kommer att erbjudas icke-politiska jobb och lämna politiken, så att de lågkvalitativa blir ensamma kvar bland karriärpolitikerna. Höjs ersättningen minskar detta problem med adverse selection, men å andra sidan lockas fler karriärpolitiker återigen till politiken, vilket i sig kan sänka den genomsnittliga politikerkvaliteten.

Med andra ord: Det är högst osäkert hur höjd ersättning till politiker påverkar deras genomsnittliga kvalitet. Det finns dock inget särskilt skäl att tro att det finns något entydigt positivt samband.

Kriser är inte så farliga

Krishysterin fortsätter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.

Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.

Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.

Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i  ”Housing and Monetary Policy”:

Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):

Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.

Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:

  1. Det kontrafaktiska scenariet, som undviker kris men som också missar den stora ekonomiska uppgången dessförinnan.
  2. Det faktiska förloppet, som innefattar kris men som också innefattar en stor uppgång dessförinnan.

Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.

Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?

Förbättrar bistånd människors hälsa?

Tidigare studier har funnit det svårt att belägga att bistånd bidrar till ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Nu tittar Claudia Williamson på effekterna av bistånd på människors hälsa, närmare bestämt på de fem indikatorerna förväntad livslängd, barnadödlighet, dödsfrekvens samt andel barn under ett år som får två typer av vaccin. I ”Foreign Aid and Human Development”, som är accepterad för publicering i Southern Economic Journal, kommer hon fram till följande:

The empirical analysis suggests that health aid is ineffective at improving human development, supporting other works within public choice and development literature. There is a lack of evidence to indicate that health aid should be pursued as a policy objective in order to promote increases in human welfare. In this sense, health is not ”special” relative to other forms of development assistance. Just like general aid, which is shown to have an insignificant effect on economic development, aid used specifically for health goals has an insignificant effect on human development.

Nedslående. Nu vill jag läsa lite vetenskapliga studier som visar på positiva effekter av bistånd. Tips?

Handels-komplex

Jonna Sima i DN:

[D]et finns något provocerande självbelåtet över Handelshögskolan. Många som har gått där har ofta ett behov av att berätta att de är före detta Handels-elever. Jag har inte direkt märkt att andra akademiker håller på och hävdar sig genom att prata om gamla meriter på samma sätt.

Har jag nämnt att jag har gått på Handels (som erbjuder Sveriges bästa högskoleutbildning)? :-)

Fel om pengar och lycka

Emma Stenström hävdar följande:

För självklart ligger det mycket i att vi har lurat oss själva – och varandra – när vi har trott att vi blir lyckligare av pengar. Det fungerar till en viss gräns, men sedan börjar marginalnyttan avta. Är vi fattiga betyder en inkomstökning mycket – är vi redan rika nästan ingenting alls.

”Självklart”? Ett pinsamt val av ord. Man bör vara försiktig när man uttalar sig utan att vara inläst på den senaste forskningen. Den belägger att det finns ett positivt och icke-avtagande samband mellan log-inkomst och lycka, såväl mellan som inom länder. Så medan Stenström har rätt i att en inkomstökning betyder mer för fattiga har hon fel i att den betyder lite för rika. Illustration (klicka för större bild):

Stenström är dock inte den enda ekonom som inte är helt påläst. Detsamma gäller Richard Layard.

Ser vi kapitalismens kris?

En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:

Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.

Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.

Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.

Banksocialism nästa?

Krisexperten och mästerekonomen Johan Ehrenberg tar till orda:

Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.

ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:

  • Statligt ägande är ingen garanti för återhållsamhet. Tvärtom har staten genom SBAB under lång tid stoltserat med att pressa räntekostnaderna för lån, vilket knappast har dämpat dagens krisfenomen. Likaså var Nordbanken ägd till 70 procent av staten och var trots det lika insyltad i 90-talskrisen som privata banker. Samma problem har noterats i USA i samband med nuvarande kris.
  • Ehrenberg kanske menar att staten borde vara återhållsam med kreditgivning och säga till sina bolåneinstitut och banker att ha högre räntor än vad privata banker skulle ha. Direkt infinner sig frågan om detta är optimalt. Även om en del risker undviks, hindras också många ekonomiska projekt därigenom (jämför med Erik Hursts resonemang om faran med regleringar).
  • Därtill kommer de problem som följer av att inte vara vinstdrivande. Risken är stor att banker drivs ineffektivt om inte vinstmaximering är målet, för vilket skattebetalarna får betala i Ehrenborgs system.
  • Det är i grunden staten som trycker pengar, och Ehrenberg tycks inte för ett ögonblick beakta vilka incitament statliga beslutsfattare har på detta område. Varför tror han att oberoende centralbanker har etablerats? Känner han till problem med inflation och seigniorage? Och känner han till att seriösa nationalekonomer analyserar hur helt privata sedelutgivningssystem fungerar?

Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:

Som Bryan Caplan konstaterar:

It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.

Diskriminering alltjämt

Två aktuella fall belyser att problem med diskriminering inte är ur världen. Vatikanen har avvisat Frankrikes förslag till ny ambassadör, Jean-Loup Kuhn-Delforge, pga. dennes privatliv. Han lever sedan länge med en annan man. Och i Finland blev en nyanställd chefredaktör just kickad, efter att det framkommit att hennes partner är en kvinna. Lever vi i så upplysta tider som vi tror?

Det finns ytterligare skäl att betvivla det. Flera studier visar att diskriminering verkar förekomma på den svenska arbetsmarknaden, även om den negativa särbehandlingen inte alltid är så omfattande:

  • Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth: ”We present experimental evidence for recruitment discrimination against men with an Arabic sounding name. Our results show that every fourth employer discriminates against the minority. However, simulations indicate that ethnic discrimination is only responsible for less than one sixth of the native-immigrant unemployment gap.”
  • Martin Nordin och Dan-Olof Rooth: ”We find that for second generation immigrants with both parents originating from Southern Europe or outside Europe the income gap is almost entirely explained by differences in skills.”
  • Oskar Nordström Skans, Kristina Sibbmark och Olof Åslund: ”[Anonyma jobbansökningar] ökade kvinnors och invandrades chanser att erbjudas en anställningsintervju. För kvinnor ökade också antalet jobberbjudanden, men ingen motsvarande effekt verkar finnas för de invandrade.”
  • Stefan Eriksson och Jonas Lagerström: ”Våra resultat visar att arbetssökande som har icke-nordiska namn, är äldre eller arbetslösa får färre kontakter, och att det gäller även när vi tar hänsyn till alla andra skillnader.”
  • Martin Nordin: ”Resultaten visar att invandrare har en något lägre avkastning på utbildning än svenskar.”

Om jag observerade diskriminering — eller, för den delen, negativa uttalanden om personer pga. sådant som kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund — skulle jag raise hell.

Middag med professor Frey

I afton hade jag nöjet att äta middag å Gondolen med tre briljanta nationalekonomer: Daniel Waldenström, Henrik Jordahl och, sist men inte minst, Prof. Dr. Dr. h.c. mult. Bruno Frey. Konversationen rörde bl.a. den finansiella krisen, vetenskaplig publicering som en form av prostitution och varför EU-flaggan lyser med sin fråvaro i Sverige.

Professor Frey har på senare år ägnat sig mycket åt lyckoforskning. Tidigare i år gavs t.ex. boken Happiness: A Revolution in Economics (The MIT Press) ut. Det första kapitlet kan läsas här. Hans artiklar på området kan läsas här. Se även den uppsats han presenterade på IFN idag, ”Should National Happiness Be Maximized?”. (Svaret som ges är ”nej”.)

Det var en fröjd att dinera med dessa vetenskapsmän. (En dålig bild på mig och Bruno, tagen med med min mobil, kan beskådas här.)

Plats för lite optimism?

Mina seriöst akademiska kollegor har börjat reta mig för att jag har anfört enkla diagram från DI (se här, här och här) som grund för att bedöma börsens framtida utveckling. Visst, man ska ta deskription över vad som har hänt tidigare med en stor nypa salt, och för att vara helt uppriktig ser jag dessa inlägg mest som kuriosa. Men kuriosa kan ha ett värde. Så i en tid då det ser rkt ut på världens börser kommer här ytterligare ett diagram från DI:

Vi vet inte vad som händer imorgon eller nästa år (Tyler Cowen skissar på ett bästa och sämsta scenario), men varför inte påminna oss om att det har kommit uppgångar efter tidigare nedgångar?

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Invandring och offentlig sektors storlek

Härom veckan disputerade Christer Gerdes på Stockholms universitet. Jag fann särskilt ett av hans avhandlingskapitel, ”The Impact of Immigration on the Size of Government: Empirical Evidence from Danish Municipalities” (preliminär version här), intressant:

This study examines whether the influx of immigrants of non-Western origin in Danish municipalities in the period from 1995 to 2001 affected the size of public spending. In the paper three measures of public expenditure are examined. The resulting regression estimates do not support those scholars who propose/predict a negative link between government spending and immigration in Western welfare states. On the contrary, an increase in the share of non-Western immigrants led to a small but significant increase in income tax payments.

Vissa välfärdsstatsförespråkare har oroat sig för att invandring leder till minskat stöd för en generös välfärdsstat. Idén har varit att inhemska väljare inte vill stödja ”de där andra”. Andra, mer marknadsliberala krafter har trott på samma samband men har välkomnat invandring just därför att den förväntades minska offentlig sektors storlek. Det verkar som om båda läger får tänka om.

På intellektuella äventyr i Göteborg

Igår satt jag i betygskommittén i samband med Gustav Hanssons disputation vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hans kreativa avhandling, Essays on Social Distance, Institutions, and Economic Growth, består av fyra uppsatser, som sammanfattas här. Uppsatsernas huvudresultat:

  1. Ju större ett land är, desto lägre är kvaliteten på rättsstaten.
  2. Sambandet mellan nationalism och hur effektivt staten bedriver sin politik ser ut som ett inverterat U: vid låga och höga nivåer av nationalism är staten ineffektiv, vid intermediära nivåer är den mer effektiv.
  3. Västeuropeiska kolonialmakter hade inflytande på många länders institutionella kvalitet och därmed på ekonomisk utveckling, och detta inflytande fångas bäst av måtten latitud, andel som talar ett europeiskt språk och dödligheten hos kolonialisterna.
  4. Det finns inte, trots en utbredd föreställning därom, robust stöd för att investeringar i maskiner och utrustning är positivt relaterade till ekonomisk tillväxt.

Jag fann det vara ett nöje att läsa och bedöma denna forskning och önskar Gustav, som nybliven doktor, lycka till på sin nya tjänst vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS).

Faran med nya regleringar

Som jag har klargjort tidigare är jag själv inte särskilt insatt i den finansiella krisens orsaker och verkningar. Makroekonomen Erik Hurst verkar däremot kunnig. Han varnar för lättsinniga krav på (mer) regleringar:

But we need to be careful to avoid the knee-jerk reaction of policy makers to “re-regulate,” which will stifle innovation and competition. Any sensible proposal must give equal weight to both the costs and benefits of financial innovation. Unfortunately, politicians tend to emphasize only the cost side of the ledger in times of crisis. We must remember that, too often, financial regulation hurts the good banks more than the bad, and the needy borrowers more than the less needy. Doing nothing, it terms of regulation, may risk a precipitous financial crisis. Doing the wrong thing — and regulating too much — would undoubtedly yield even larger, albeit less immediate, risks.

Länkar till fler kommentarer återfinns här. Ekonomer är inte så tysta som Bo Rothstein tror.

Paternalism eller marknad?

En för tillfället populär inriktning inom nationalekonomin, beteendeekonomi*, belägger att preferenser ofta är inkoherenta. Med detta avses att de är instabila och kontextberoende. Om t.ex. en kaféägare ställer fram kakor framför frukten kommer många att ha en preferens för kakor — men gör han tvärtom kommer många att ha en preferens för frukt. Preferenser existerar i så motto inte före en konsuments val utan formas i själva valsituationen, beroende på hur den ser ut.

Ofta tar beteendeekonomer dessa belägg som intäkt för att förespråka ”mjuk” eller ”libertariansk” paternalism.** Dvs. ekonomins aktörer kan och bör ”knuffas” i rätt riktning av staten eller av dem som erbjuder dem olika varor och tjänster. Med ”rätt riktning” menas i riktning mot de val ekonomins aktörer själva skulle fatta om de hade perfekt information, perfekta kognitiva förmågor och perfekt viljestyrka. I fallet med kaféägaren bör t.ex. denna ställa fram den nyttiga frukten framför de onyttiga kakorna.

I en ny artikel , ”Why Incoherent Preferences Do Not Justify Paternalism”, problematiserar Robert Sugden detta vurmande för att påverka människors val:

How, without making normative judgements, do we determine what counts as complete information, unlimited cognition, or complete willpower? Even if we can specify what it would mean to have these supernatural powers, how do we discover how some ordinary human being would act if he were somehow to acquire them? And what reason do we have to suppose that this behaviour would reveal coherent preferences? Information, cognition and willpower are inert unless the individual has preferences to which they can be applied; but the whole problem is that the real human being lacks stable preferences.***

Sugden utgår istället från att det rimliga för kaféägaren och andra är att vinstmaximera och att tillfredsställa de preferenser som kommer till faktiskt uttryck:

This property of markets can be described as the privileging of the preferences of the acting self—the self as buyer, seller and consumer, rather than the self as the maker of plans or as the source of reflective judgements about the well-being of the continuing person. Or, more accurately, the market privileges the preferences of acting selves. It does not require consistency between the preferences of selves acting at different moments; it responds to the preferences of all acting selves by facilitating mutually advantageous transactions between them.

Se ytterligare kritik av beteendeekonomi och mjuk paternalism av Ed Glaeser, Ed Glaeser (igen!), Steven Levitt, Ariel Rubinstein och Vernon Smith.

__________________________

*Eng. behavioral economics. För en introduktion, se här. Ledande forskare på området är Cass Sunstein och Richard Thaler. Robert Östling skriver i positiva ordalag om deras argument här.
**Den senare termen har kritiserats av bl.a. Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av Gary Becker.
***Alex Tabarrok påpekar det centrala problem som uppstår när paternalisten ska avgöra vilket beteende som motsvarar det som individen skulle välja under Nirvana-lika omständigheter.

Leder ökat välstånd till demokratisering?

Två svenska statsvetare proklamerar idag:

Problemet är att det inte alls är självklart att ekonomiska framsteg medför demokratisk utveckling.

Detta är dock ingen nyhet. I juninumret av American Economic Review återfinns artikeln ”Income and Democracy” av Daron Acemoglu m.fl. i vilken detta beläggs:

Resultatet beläggs också för den längre tidsperioden 1900—2000 (se diagram). Forskarna nöjer sig dock inte med att konstatera att det inte tycks föreligga något positivt samband — de använder sig också av två instrumentalvariabler för att ekonometriskt undersöka inkomstens eventuellt kausala effekt på demokratin:

Our second major result is that both IV strategies show no evidence of a causal effect of income on democracy.

Dock konstaterar de att det finns ett positivt samband mellan nivån på inkomst och nivån på demokrati (se diagram) och ett positivt samband över en 500-årsperiod mellan förändring i inkomst och förändring i demokrati. Hur kan det förstås? Deras hypotes är att bakomliggande historiska händelser förklarar dessa samband:

These results raise the question of why there is a positive cross-country correlation between income and democracy today. We provided evidence that this is likely to be because the political and economic development paths are interwoven. Some countries appear to have embarked upon a development path associated with democracy and economic growth, while others pursued a path based on dictatorship, repression, and more limited growth. Consistent with this, we have showed that historical sources of variation in development paths are responsible for much of the statistical association between long-run economic and political changes.

Resultaten antyder, i linje med de svenska statsvetarnas resonemang, att det inte finns någon automatisk utveckling från ökat välstånd till demokratisering och att båda dessa faktorers bestämningsfaktorer kan ligga mycket långt tillbaka i tiden.

Uppdatering: Biståndsminister Gunilla Carlsson menar att bistånd kan bidra till demokratisering.

Skadar ägande ekonomin?

Kolumnisten Lars Berge hävdar följande:

För mycket ägande lamslår i själva verket ekonomin, förhindrar innovation och kostar mänskligt liv och lidande.

Det han i själva verket talar om är inte ägande i allmänhet utan patent, dvs. av staten skapade tillfälliga monopol. Visst finns det problem av det slag han beskriver, men det är inte hela bilden. Som Daniel Waldenström skriver i en forskningsöversikt:

När det gäller forskningen om den intellektuella äganderätten och tillväxten är bilden något mindre entydig. Delvis beror detta på att ekonomisk teori faktiskt inte ger lika entydigt positiva förutsägelser om tillväxteffekterna, bl.a. orsakat av den monopolmakt som patentlagstiftningen ger upphov till. Icke desto mindre betvivlar få idag att grunden för långsiktig teknologisk utveckling är en välfungerande intellektuell äganderätt, något som huvuddelen av den ekonomisk-historiska forskningen också ger vid handen. Teknikflöden och innovationsmönster är möjligen mer komplexa i dagens globaliserade värld, men även resultaten för nutida ekonomisk tillväxt är uteslutande positiva eller icke-signifikanta, och aldrig negativa.

Se också en färsk studie av Walter Park och Douglas Lippoldt som belägger ett flertal positiva ekonomiska effekter av patent. Därmed inte sagt att patentinstitutet är utan problem och att det inte behöver reformeras (kanske kan det kompletteras med patentuppköp?), men det är inte utan sina positiva sidor.

Inga kommentarer till krisen

Jag har hittills inte skrivit något om den pågående finanskrisen, vilket beror på att jag delar professor Levitts personliga insikt:

As an economist, I am supposed to have something intelligent to say about the current financial crisis. To be honest, however, I haven’t got the foggiest idea what this all means.

Om det man inte vet så mycket ska man hålla relativt tyst. Min allmänna hållning är att kriser med viss regularitet återkommer i marknadsekonomin. Inget konstigt med det. Vi har sett många bubblor förr. Därför tar jag det lugnt och inväntar bättre tider. Men låt mig hänvisa till några som verkar kunniga om detaljerna i det som sker nu:

Det finns säkert mycket mer att säga. Ett problem kan vara att mycket av det som sägs är spekulativt.

Hur kan fisken räddas?

Det är mycket tal om att olika fisksorter håller på att dö ut, inte minst pga. utfiskning. Denna effekt är inte förvånande om reglerna är sådana att alla har rätt att fiska så mycket de vill — ett lysande exempel på vad som kallas the tragedy of the commons. Hur kan problemet lösas? Svaret lyder: privatisering!

I synnerhet har ett system med individuellt överförbara fiskekvoter (ITQs) visat sig vara mycket framgångsrikt för att undvika utfiskning. Detta klargörs i ”Can Catch Shares Prevent Fisheries Collapse?” i senaste numret av Science, vars abstract lyder:

Recent reports suggest that most of the world’s commercial fisheries could collapse within decades. Although poor fisheries governance is often implicated, evaluation of solutions remains rare. Bioeconomic theory and case studies suggest that rights-based catch shares can provide individual incentives for sustainable harvest that is less prone to collapse. To test whether catch-share fishery reforms achieve these hypothetical benefits, we have compiled a global database of fisheries institutions and catch statistics in 11,135 fisheries from 1950 to 2003. Implementation of catchshares halts, and even reverses, the global trend toward widespread collapse. Institutional change has the potential for greatly altering the future of global fisheries. 

Systemet med individuellt överförbara kvoter har dock inte införts på så många ställen, vilket framgår av denna karta:

Detta kan bero på många faktorer: okunskap är säkert en faktor, en ideologisk aversion mot marknadslösningar inom naturresursområdet kan vara en annan. Men det finns också fördelningsskäl till varför vissa motsätter sig kvoter — frågan är, anser de, varför vissa privatpersoner ska få rätten att för personlig del få sig tilldelad en lönsam kvot som exkluderar andra.

I vilket fall är resultatet, att införandet av ett slags privat ”ägande” till fisk ger incitament att hålla fiskstockarna intakta, mycket intressant, inte bara för dem som bryr sig om fisk utan också mer allmänt. Ekonomipristagaren Douglass North menar t.ex. att privat äganderätt var central för att västvärlden skulle kunna utvecklas ekonomiskt. En ekonomi fungerar olika bra beroende på vilka regler som inramar den. Det gäller att sträva efter regler som gör privata intressen förenliga med allmänna intressen.

Se även en ledarkommentar och en artikel från The Economist om studien ovan samt The Privatization of the Oceans, en bok bl.a. om det isländska fallet med individuellt överförbara fiskekvoter.