Staten som biltillverkare

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

För två flaggskepp inom svensk industri inleds det nya året med en fortsatt kamp för att överleva. Ingen vet säkert vad Ford och GM har för planer för VolvVolvo stadsjeep gammal och nyo Personvagnar och Saab Automobile, eller om det finns intresserade köpare av de svenska biltillverkarna.

I en så pass allvarlig situation har det börjat dyka upp förslag om att staten bör gå in som ”tillfällig” ägare av Volvo och Saab. Mona Sahlin menar att staten bör överväga detta och ett antal politiker från Göteborg har varit minst lika ivriga. Som tidigare uppmärksammats på denna blogg har rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, i samma ärende hävdat att det ”finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare”. Ett märkligt sätt att underbygga sitt case på när det i själva verket finns en omfattande ekonomisk forskningslitteratur om skillnaderna mellan statliga och privata företag. Min sammanfattning av den forskningslitteraturen finns nu utgiven av FORES forum för reformer och entreprenörskap.

Forskningen visar bland annat att statliga företag i normalfallet har sämre lönsamhet och lägre produktivitet än privata, samtidigt som det inte finns några entydiga skillnader i sysselsättning och löner. Undantaget är situationer där företag har monopol, eller där det råder svag konkurrens, något som inte gäller bilindustrin. Statligt ägande innebär också att strategiska omstruktureringar tenderar att försenas istället för att påskyndas  vilket knappast är vad Volvo och Saab behöver just nu.

Om detta skriver jag och FORES chef Martin Ådahl idag på DN Debatt. Vi menar att staten har små chanser att förbättra läget för fordonsbranschen om man går in i Volvo och Saab, samtidigt som man löper stor risk att långsiktigt försämra situationen. Att staten bör tillverka bilar är med andra ord svårt att underbygga med ekonomisk forskning.