Niclas Berggren 12:08 den 16 August 2009

Socioekonomiska självmord

Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.

Niclas Berggren 11:51 den 14 August 2009

Döden som social konstruktion

Alla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.

Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):

Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.

Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*

Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:

I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.

There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.

Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?

________________________

*Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.

Niclas Berggren 6:26 den 13 August 2009

De lege lata, de lege ferenda

Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

Niclas Berggren 21:43 den 6 August 2009

Kommunistisk tv-smak

Den marxistiske filosofen G. A. Cohen har avlidit. Jag ser i en dödsruna att även en kommunist kan ha sina ljusa sidor:

Some things were sacred though: I once made the mistake of calling him during an episode of Dallas, his favourite TV show of the moment.

Själv var jag ju på Southfork förra året. Och jag har läst Cohens kritik av Nozick – och fann den stark!

Tips: Tyler Cowen. Se även inläggen ”Är det rättvist med rika idrottsmän?” och ”Pengar och lycka”.

Niclas Berggren 8:29 den 6 August 2009

Terroristers syn på livet

Jag läste nyligen The Fastidious Assassins av Albert Camus, som i hög grad behandlar terrorister. Där står följande att läsa (s. 60):

For Dora Brilliant, the anarchist programme was of no importance – terrorist action was primarily embellished by the sacrifice it demanded from the terrorist. ”But”, says Savinkov, ”terror weighed on her like a cross.” Kaliayev himself is ready to sacrifice his life at any moment. ”Even better than that, he passionately desired to make this sacrifice.” During the preparations for the attempt on Plehve, he stated his intention of throwing himself under the horses’ hooves and perishing with the minister. With Voinarovsky also the desire for sacrifice coincides with the attraction of death. After his arrest, he writes to his parents: ”How many times during my adolescence the idea came to me to kill myself…”

Dvs. de ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet verkar ha varit beredda att dö genom sin terroristgärning. Det får mig att undra om terrorister överlag från början värderar sitt eget liv lågt och därför, med en ”ideologiskt” grundad terrorism som ursäkt, skrider till handling, beredda och kanske t.o.m. villiga att dö. Eller är terrorister överlag personer som drivs av en oegennyttig vision som gör att de, även om de värderar sitt eget liv högt, är beredda att offra det för denna vision?

Oavsett vilket kan terrorism ses som en rationell verksamhet, i den mån den är ett medel som används för att med framgång nå ett visst mål. Det målet kan vara att dö eller att uppnå revolution (oavsett om man själv överlever).

Tyler Cowen menar att terrorism kan fungera som teater. Media: Dagen1, Dagen 2, DN, SvD.

Niclas Berggren 18:42 den 30 July 2009

Låg Gud bakom dödsbranden?

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Niclas Berggren 7:59 den 28 July 2009

Stöd för hjälp att dö

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

Niclas Berggren 18:54 den 19 July 2009

Självvald död

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

Niclas Berggren 19:02 den 17 July 2009

Dystra nunor i tunnelbanan

W. H. Auden förmedlar en fråga som varje tunnelbaneresenär nog har ställt sig:

Scanning his fellow
Subway passengers, he asks:
”Can I really be
the only one in this car
who is glad to be alive?”

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 307–308.

Niclas Berggren 8:11 den 17 July 2009

Varför uppfann grekerna gudar?

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

Niclas Berggren 9:28 den 12 July 2009

Avunden avtar

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

When a man is dead, we envy him no more; and we only half envy him when he is old.

Ja, det är ungdomen som är värd att avundas!

Niclas Berggren 8:57 den 5 July 2009

Tybalts död

Musiken till baletten Romeo och Julia har komponerats av Sergei Prokofiev. Klicka här för ett kraftfullt utdrag som rör dödandet av Julias kusin och Romeos rival Tybalt. Jag ska för övrigt se baletten framföras på The Met i New York imorgon; tidigare har jag sett den i Stockholm.

Niclas Berggren 15:54 den 3 July 2009

Det bästa sättet att dö

George Orwell beskriver i ”How the Poor Die” en fasansfull sjukhusvistelse i Frankrike. Det finns, menar han, bättre ställen att dö på än ett hôpital:

And it is a great thing to die in your own bed, though it is better still to die in your boots.

Snabb och plötslig död, det är i sanning att föredra.

Niclas Berggren 8:51 den 2 July 2009

Är födslar att fira?

Sofokles i Oedipus at Colonus:

I celebrate the silent kiss that ends short life or long.
Never to have lived is best, ancient writers say;
Never to have drawn the breath of life, never to have looked into the eye of day;
The second best’s a gay goodnight and quickly turn away.

Se även inläggen ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”.

Niclas Berggren 8:37 den 22 June 2009

Adel på utdöende

Ta en titt på denna figur*:

Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?

*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.

Niclas Berggren 15:13 den 17 June 2009

Är mänskligt liv speciellt?

Två kloka herrar, Peter Singer och Richard Dawkins, samtalar om olika etiska frågeställningar (hur djur ska behandlas, död, abort, etikens grund) mot bakgrund av Charles Darwins banbrytande insikter:

Niclas Berggren 12:18 den 13 June 2009

När en vän dör

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

The deep grief we feel at the loss of a friend arises from the feeling that in every individual there is something which no words can express, something which is peculiarly his own and therefore irreparable. Omne individuum ineffabile.

Jag fasar för den dag då en vän dör.

Niclas Berggren 12:10 den 10 June 2009

Eutanasi för nyfödda

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Niclas Berggren 13:19 den 7 June 2009

Fräsch i alla väder

Jag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

Niclas Berggren 5:36 den 5 June 2009

Prognosfel

Ekonomipristagaren Sir Clive Granger dog nyligen. En dödsruna i The Daily Telegraph återger något han skrev (innan han dog):

A teacher told my mother that ”I would never become successful”, which illustrates the difficulty of long-run forecasting on inadequate data.

Han var skojig, Sir Clive, förutom ekonometriskt begåvad.

Niclas Berggren 16:12 den 9 May 2009

Litium i dricksvattnet

År 1817 upptäckte den svenske kemisten Johan August Arfwedson grundämnet litium, en metall som har visat sig effektiv mot bipolär sjukdom. Nu visar en ny studie, ”Lithium Levels in Drinking Water and Risk of Suicide”, publicerad i British Journal of Psychiatry, att tillsatser av litium i dricksvattnet har effekt på självmordsfrekvensen i populationen:

Although lithium is known to prevent suicide in people with mood disorders, it is uncertain whether lithium in drinking water could also help lower the risk in the general population. To investigate this, we examined lithium levels in tap water in the 18 municipalities of Oita prefecture in Japan in relation to the suicide standardised mortality ratio (SMR) in each municipality. We found that lithium levels were significantly and negatively associated with SMR averages for 2002–2006. These findings suggest that even very low levels of lithium in drinking water may play a role in reducing suicide risk within the general population.

Vill man förbättra tandhälsan tillsätter man fluor; vill man förbättra det mentala välmåendet tillsätter man litium. Varför inte lägga till lite oxytocin och oxerin A medan man ändå håller på?

Niclas Berggren 9:54 den 7 May 2009

Att dö utan smärta

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

Effektiv smärtlindring, ”naturlig” död.
Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
Ineffektiv smärtlindring, ”naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2.

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Dagen1, Dagen2, AB1, AB2

Niclas Berggren 16:21 den 4 May 2009

Hur vill du dö?

David Batra har en preferens:

Jag vill dö lugnt och stilla i sömnen, som min farfar, och inte hysteriskt skrikande, som passagerarna i hans bil.

Niclas Berggren 15:39 den 29 April 2009

När livet är hemskt

I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:

Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.

Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:

The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.

Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?

Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.

Niclas Berggren 18:08 den 20 April 2009

Råd inför möte med puma

Springa eller stå kvar? Jag blev överraskad av svaret:

”Immobility may be interpreted by the mountain lion as a sign that you are vulnerable prey,” Coss tells ScientificAmerican.com, adding that not moving could lead the predator to think you’re not aware of its presence or are incapable of escaping. … Thus, running might be the smartest move, Coss concludes, particularly if you are in a situation that allows you to sprint in a sure-footed fashion. Running on uneven ground such as rocky terrain or snow could make it seem like you’re limping, and mountain lions might consider you more vulnerable.

Hur är det med andra farliga bestar, såsom björnar, älgar och berguvar? Springa eller stå kvar?

Niclas Berggren 19:54 den 16 April 2009

Keep on dreaming

Tänka sig:

When robbed of their dreams, rats die within four weeks.

Niclas Berggren 19:32 den 28 March 2009

Att döda flugor

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

Han började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!”
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst.

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”

Niclas Berggren 12:41 den 23 March 2009

Religiösa vill leva längre

The Economist uppmärksammar en ny studie, ”Religious Coping and Use of Intensive Life-Prolonging Care Near Death in Patients With Advanced Cancer”, publicerad i Journal of the American Medical Association, som visar att de mest religiösa vill förlänga livet strax före döden i högre grad än icke-religiösa:

The correlation was strong. More than 11% of those with the highest scores underwent mechanical ventilation; less than 4% of those with the lowest did so. For resuscitation the figures were 7% and 2%.

Lite märkligt, kan man tycka, eftersom religiösa (i alla fall av det kristna slaget) borde se fram emot en perfekt tillvaro efter döden och längta till densamma. Många av dem kanske i själva verket är meta-ateister?

Niclas Berggren 17:04 den 12 March 2009

Ska man samla rikedomar?

Som någon klok person har sagt:

She who dies with the most jewels, is still dead.

Niclas Berggren 22:04 den 11 March 2009

Skolmassakerns etiologi

Ännu en skolmassaker har inträffat. Den får mig att tänka på Gus Van Sants film Elephant, som handlar om just en sådan. Det jag tycker om med filmen är dess äkthet:

De medverkande är amatörer utan tidigare filmerfarenhet.
Filmningen är rak, direkt och enkel.
Temat är mörkt och utan lyckligt slut.

Den har mycket att säga för den som har ögon att se med. Se trailern och köp filmen:

Se även det tidigare inlägget ”Fler vapen, färre brott?” samt Daniel Waldenströms ”Är tillgång till vapen boven i dramat?”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan, Dagen

Niclas Berggren 14:57 den 10 March 2009

Dödandets moral

Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder till döden inom fem timmar. Antag vidare att avslutandet accepteras av alla. Föreligger då någon moralisk skillnad mellan A och B?

A. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att smärtfri medvetslöshet råder fram till dödsögonblicket om fem timmar.
B. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att döden inträder direkt.

Jag anser inte det, och jag finner det därför bisarrt att klandra en läkare för B utan att samtidigt klandra henne för att avsluta en respiratorbehandling med dödlig utgång. Håller du med mig?

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB

Niclas Berggren 11:11 den 18 February 2009

Dödsmeditation

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

Niclas Berggren 10:45 den 17 February 2009

Flickor som aborteras

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

Aborten som sådan.
Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4

Niclas Berggren 20:37 den 16 February 2009

Svaga argument mot dödshjälp

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it.

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken.

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

Niclas Berggren 10:58 den 13 February 2009

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Niclas Berggren 7:24 den 12 February 2009

Välfärdshöjande njurbyten

Det råder stor brist på njurar, i Sverige såväl som i de flesta andra länder. Tusentals människor väntar i transplantationsköer i många år och hinner dö innan friska njurar finns att tillgå. Detta ger enorma välfärdsförluster för njursjuka och deras familjer; dessutom är dialys en mycket kostsam ordning för sjukvården. Tyvärr tillåts inte marknadstransaktioner i organ — trots att ett sådant tillåtande, enligt ekonomisk analys, skulle eliminera bristen. (Singapore går före i denna fråga.)

I väntan på en sådan reform finns dock annat att göra. Spanien börjar i juni med ett njurbytesprogram; Australien är också på gång med ett; Storbritannien har redan startat. Det innebär att två varandra närstående personer, där en behöver en ny njure men där den andre inte är kompatibel, matchas med ett annat par med samma problem, men där donation istället kan ske mellan paren. Denna bild illustrerar idén:

Ett sådant här system kan ge stora välfärdsvinster också utan en regelrätt marknad för njurar. Detta har analyserats noga, inte minst av professor Al Roth på Harvard och hans kollegor (se flera artiklar här). I ”Kidney Exchange”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, kommer de t.ex. fram till denna slutsats:

In addition to studying the theoretical properties of the proposed kidney exchange, we present simulation results suggesting that the welfare gains from larger scale exchange would be substantial, both in increased number of feasible live donation transplants, and in improved match quality of transplanted kidneys.

Problemet är att njurbyten i) måste tillåtas och ii) möjliggöras genom en databas som matchar par. Detta bör enligt min mening prioriteras i Sverige i dagsläget. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret, om du är villig att donera organ efter din död.

Niclas Berggren 14:11 den 8 February 2009

Gud är en uppfinning

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Niclas Berggren 20:52 den 3 February 2009

Dödshjälp skadar men kan föredras ändå

Dagen rapporterar om ett argument för dödshjälp och om ett avvisande av detsamma på ett katolskt möte:

Det liberala argumentet om självbestämmande över döden tyckte överläkaren Johan Frostegård var ganska enkelt att bemöta. Liberalismen ger rätt att göra vad du vill så länge du inte tillfogar någon annan skada, men att döda någon, framhöll han, är inget som går obemärkt förbi i hjärna och känsla hos den läkare som på uppmaning går med på att ge den dödliga dosen.

Detta tycks mig vara ett dåligt avvisande av självbestämmandeargumentet, oavsett om det tolkas som att dödande på begäran utgör skada på den som dödas eller som att dödande på begäran utgör skada på den läkare som går med på att ge den dödliga dosen.

Låt oss ta exemplet där man motiverar liberalismen, och den därmed följande respekten för autonomi över den egna kroppen, utifrån preferensutilitarismen. Då är inte det centrala för att utvärdera en handling om den ger skada utan om den för vilken skadan uppkommer föredrar skada framför icke-skada. Hur kan någon föredra skada? Jo, genom att skadan leder till ett tillstånd som personen föredrar. Skadan är en insatsvara, en intermediär företeelse, som kan accepteras om en högre grad av preferenstillfredsställelse uppnås därigenom, allt beaktat.

För en döende person som plågas svårt och bara har lidande och död att se fram emot kan den skada som en dödlig dos av något medel medför på kroppen ses som en befrielse. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

Den skada som dödande och död utgör kan föredras framför bestående olycka. Och för en läkare som kanske får negativa känslor av att ha gett en dödlig dos kan denna skada mer än väl kompenseras av att ha hjälpt en medmänniska att fördriva olycka. Självbestämmande handlar om rätten att göra dessa avvägningar. Varken patient eller läkare ska tvingas till vare sig det ena eller andra: de ska autonomt få fatta sina beslut. Det är dags för en lagändring, vilket Statens medicinsk-etiska råd nu också öppnar för.

Niclas Berggren 9:56 den 28 January 2009

Är det rätt att döda i självförsvar?

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

Niclas Berggren 7:02 den 23 January 2009

De halvt dolda

Jag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan).

Niclas Berggren 10:59 den 19 December 2008

Bråk i familjen

Ett utdrag ur Richard Wagners fantastiska verk Die Walküre (akt 2, scen 1) har etsat sig fast i mitt sinne. Särskilt hur frasen ”Fricka naht, deine Frau” sjungs av Brünnhilde. I scenen planerar hon med sin far Wotan hur hon ska skydda sin halvbror Siegmund från att dödas. Wotans fru Fricka, som ogillar Siegmunds incestuösa förhållande med sin tvillingsyster Sieglinde, vill emellertid att Siegmund ska dö.* Se och hör själva; Bryn Terfel och Lisa Gasteen sjunger. Det är kraftfull sång och en kraftfull handling.

*Det är krångliga familjerelationer i detta drama: Fricka är varken mor till Brünnhilde, Siegmund eller Sieglinde. Hon är dock äktenskapets beskyddare.

Niclas Berggren 12:56 den 18 December 2008

Det rör på sig i dödshjälpsfrågan

Den religiösa dogmen om livets absoluta helighet, från befruktningsögonblicket till den ”naturliga” döden, ifrågasätts av allt fler. Så här skriver SvD-medarbetaren Cordelia Edvardsson:

Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka förvägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse.

Niclas Berggren 12:53 den 17 December 2008

JK om dödshjälp

Justitiekansler Göran Lambertz i Expressen:

I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv. Starkast kritik till förslaget om en ändring i lagstiftningens syn på aktiv dödshjälp, eutanasi, kommer från religiöst håll. Jag har stor förståelse för att frågan om dödshjälp väcker starka känslor. Men personligen tycker jag inte att religionen ska få påverka den sortens avvägningar överhuvudtaget. Då har religionen tagit ett alltför stort kliv in i även icke-religiösa människors liv.

Så sant. Det är religionen, med dess dogmatiska sats om livet som ”okränkbart”, som tränger sig på och förlänger lidande för människor som önskar få hjälp med att dö.

Se en ny bok där bl.a. Lambertz intervjuas om religion. Media: Expressen, SvD

Niclas Berggren 21:20 den 14 December 2008

Att dö för andras skull

Ibland hävdas det att en rätt att få hjälp att dö leder till att personer som egentligen inte vill dö kommer att begära sådan hjälp. Som i SvD idag:

Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord. … Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som ”det hade varit bättre om han fått dö”.

Själv tror jag att en sådan effekt är extremt osannolik, särskilt om man beaktar det noggranna regelverk som omger system med hjälp att dö i t.ex. Nederländerna och Oregon och särskilt om man beaktar att en tanke om ”det hade varit bättre om han fått dö” är mycket långt ifrån aktiva övertalningsförsök som syftar till att förmå någon att begära hjälp att begå självmord. Jag skulle tro att ytterst få, om ens några, skulle ta upp en sådan diskussion med en svårt sjuk nära anhörig, än mindre på ett så insisterande sätt att den svårt sjuke låter sig övertalas.

Men antag att en och annan person i ett system med rätt att få hjälp att dö låter sig övertalas, att begäran att få hjälp att dö av läkarna uppfattas som frivillig och att denna hjälp därför ges. Är detta ett allvarligt problem? Inte nödvändigtvis. Ty om någon begär att få hjälp att dö som ett resultat av påtryckningar, är det orimligt att se detta som en genuin preferens? Allt beaktat vill personen trots allt dö. Han behöver inte lyda andra, och väljer han att göra det kan man undra varför inte det ska ses som ett frivilligt och därmed giltigt val. (Är inte denna tolkning av begreppet frivillighet influerad av existentialismen?)

I vilket fall ser jag sannolikheten för att personer får hjälp att dö pga. påtryckningar som minimal, varför även personer som starkt ogillar dödshjälp på den grunden borde kunna acceptera ett system med dödshjälp, av nederländsk eller oregonsk typ.

Media: DN, SvD1, SvD2, SvD3, Dagen1, Dagen2

Niclas Berggren 9:49 den 12 December 2008

Mammor som dödar nyfödda barn

Det är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

________________________

*Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

Niclas Berggren 9:00 den 6 December 2008

Obefogad religiös alarmism

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

Niclas Berggren 10:33 den 5 December 2008

Det obehagliga begreppet synd

Lord Russell, i Unpopular Essays, om en etik som inte utgår från människors välmående utan från dogmatiska regler:

The whole conception of ‘sin’ is one I find very puzzling, doubtless owing to my sinful nature. If ‘sin’ consisted in causing needless suffering, I could understand, but on the contrary, sin often consists in avoiding needless suffering. Some years ago, in the English House of Lords, a bill was introduced to legalize euthanasia in cases of painful and incurable disease. The patient’s consent was to be necessary, as well as several medical certificates. To me, in my simplicity, it would seem natural to require the patient’s consent, but the late Archbishop of Canterbury, the English official expert on sin, explained the erroneousness of such a view. The patient’s consent turns euthanasia into suicide, and suicide is sin. Their Lordships listened to the voice of authority and rejected the bill. Consequently, to please the Archbishop — and his God, if he reports truly victims of cancer still have to endure months of wholly useless agony, unless their doctors or nurses are sufficiently humane to risk a charge of murder. I find difficulty in the conception of a God who gets pleasure from contemplating such tortures; and if there were a God capable of such wanton cruelty, I should certainly not think Him worthy of worship. But that only proves how sunk I am in moral depravity.

Se tidigare inlägg: ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”

Niclas Berggren 8:30 den 30 November 2008

Skrattande död

Inställningen till den egna döden varierar. Många känner skräck och fasa; själv har jag stor sympati för den epikureanska hållningen, att den egna döden inte är något att frukta. Det hade nog även Richard Wagner. I slutet av hans strålande musikdrama Siegfried lanserar han, i duetten mellan Siegfried och Brünnhilde, det spännande begreppet Lachende Tod (libretto). Jag tolkar det som en avslappnad, ja, nästan välkomnande och kanske rentav lättsam, attityd till döden.

Hör Kirsten Flagstad och Set Svanholm utbrista ”Lachende Tod” vid cirka 10.15 och framåt:

Niclas Berggren 14:36 den 24 November 2008

Dödshjälp i Nederländerna

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Niclas Berggren 11:19 den 20 November 2008

Liv till varje pris

Anders Arborelius, katolsk biskop, motsätter sig inte oväntat de möjligheter till dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd har diskuterat:

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Det mystiska begreppet ”människovärde” används här i ett försök att fastslå den dogmatiska slutsatsen. Varför inte tala klarspråk istället? Katolska kyrkan struntar i vad människor själva vill. Livets kvantitet står i centrum, inte livets kvalitet — detta utmärker kristen bioetik. Om någon anser att livets kvalitet är så låg, även med all den hjälp sjukvården kan ge, att döden är att föredra framför ett fortsatt lidande, vill biskopen fortsatt förvägra den personen möjligheten att få hjälp att dö. Osmakligt och människoovärdigt, vilket mer effektivt än av någon annan klargörs av Gombrowicz.

Niclas Berggren 11:27 den 19 November 2008

Självsmordsbeteende gör livet ännu svårare

Forskaren Sara Markowitz

I en ny longitudinell studie* visas att självmordstankar och självmordsförsök** är negativt relaterade till sannolikheten att inneha jobb och/eller studera. Inte nog med att en ung person som överväger att eller försöker döda sig själv är olycklig och har det svårt till att börja med; därutöver försämras framtidsmöjligheterna. En olycka kommer sällan ensam.

Desto viktigare att se på självmord på ett nyktert och öppet sätt. Det är inte skamligt att umgås med självmordstankar. Detta ska inte stigmatiseras. Behandling ska erbjudas — t.ex. i form av antidepressiva medel, som kan ha god effekt.***

Bland studiens huvudresultat kan nämnas att självmordstankar minskar sannolikheten att senare befinna sig i produktiv verksamhet (arbete, studier eller båda) med 4-6 procent och att självmordsförsök minskar denna sannolikhet med 11-14 procent. (Studien kontrollerar för övrigt för depression.)

Ett annat resultat: Om vänner eller familjemedlemmar har ägnat sig åt självmordsbeteende ökar det sannolikheten för eget självmordsbeteende. Om en vän har försökt att begå självmord ökar sannolikheten för självmordstankat med 12 procentenheter och sannolikheten för självmordsförsök med 3 procentenheter. SJälvmordsbeteende smittar.

_____________________

*Tekin, Eridal och Markowitz, Sara (2008). ”The Relationship between Suicidal Behavior and Productive Activities of Young Adults.” Southern Economic Journal, 75(2): 300—331.
**Jag har svårt för ordet ”självmord”, eftersom ”mord” är stigmatiserande. Vad finns det för alternativa substantiv på svenska?
***Markowitz, Sara och Cuelar, Alison (2007). ”Antidepressants and Youth: Healing or Harmful?” Social Science & Medicine, 64(10): 2138—2151.

Niclas Berggren 10:29 den 14 November 2008

Hjälp att dö bör tillåtas

Statens medicinsk-etiska råd rör sig i rätt riktning i fråga om möjligheten att få hjälp att dö:

Arbetsgruppen uppmärksammar också en grupp obotliga sjukdomar, som ofta upptäcks en längre tid innan de leder till döden och som utvecklas med allt svårare fysiska och ibland mentala symptom fram till dess patienten avlider. Arbetsgruppen menar att i dessa mycket speciella fall bör den patientansvariga läkaren på patientens begäran ha rätt att skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv.

Vissa i rådet vill även tillåta läkare att utöva aktiv dödshjälp:

Vid Rådets diskussioner kring aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut … framförde flera ledamöter och sakkunniga i Rådet stöd för en sådan möjlighet i mycket speciella situationer, såsom (i) när en beslutskompetent patient inte själv kan utföra en åtgärd … men i övrigt uppfyller alla kriterier eller (ii) när ett spädbarn lider av en mycket smärtsam, obotlig och dödlig sjukdom.

Detta är förslag som jag hälsar med tillfredsställelse, även om jag är för betydligt liberalare förslag än så.* Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

________________________

*Se tidigare inlägg: Liv och död, Döden kan befria, Ja till eutanasi, Legalisera aktiv dödshjälp, Dödshjälp och Göran Persson, Rationell syn på självmord, Den irrationella döden, Dödshjälp när så önskas och Friheten att dö.

Media: DN, Dagen1, Dagen2

Niclas Berggren 9:21 den 14 November 2008

Mördade politiker

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Niclas Berggren 20:09 den 5 November 2008

Att komma till slutet

Arthur Schopenhauer, i Parerga and Paralipomena:

In all that we do, we wish, more or less, to come to the end; we are impatient to finish and glad to be done. But the last scene of all, the general end, is something that, as a rule, we wish as far off as may be.

Niclas Berggren 14:14 den 31 October 2008

Att tjäna pengar som död

Död höginkomsttagare

Min stora dröm är att bli ekonomiskt oberoende. Medan jag lever. Det verkar som om vissa lyckas (för)bli det efter sin död:

The 13 famous names that make up our Top-Earning Dead Celebrities earned a combined $194 million over the last 12 months.

Elvis toppar listan: det senaste året tjänade han 52 miljoner dollar. Albert Einstein tjänade 18 miljoner dollar. Det du, Björn Ranelid.

Niclas Berggren 11:16 den 30 October 2008

Hur beter sig folk när livet står på spel?

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Niclas Berggren 15:35 den 29 October 2008

Psykologi bakom gudstro

Varför tror människor på gud(ar)? Psykologen Dorothy Rowe ger i den nya boken What Should I Believe? följande svar, enligt en artikel i The Guardian:

She starts from the premise that our greatest fear is annihilation, not physical death, necessarily, but annihilation as a person. It is the desire to avoid this that motivates us throughout our lives. For some, religion is the answer, because it tends to suggest quite straightforwardly that life carries on after death.

Hon menar att vi alla försöker leva vidare — genom att skaffa barn, genom att skapa saker som bär vårt namn, genom minnen hos andra, kanske genom gravstenar och genom en föreställning att vi faktiskt inte dör. En implikation av detta synsätt är att religion inte har intellektuell grund utan att den fyller ett psykologiskt behov:

All this presents a bit of an obstacle for those who think that the problem of religion can be ”solved”. When the explanation for religious belief is a question of individual psychology, there’s little room for the argument that it can be educated away.

Nedslående för oss som tror på rationell argumentation. Om grunden för religion är en rädsla för icke-existens kanske vi bör börja analysera och diskutera varför icke-existens ses som något skrämmande. Konstnären Francis Bacon räddes inte att bli bortglömd:

I myself and the life I’ve lived happen to be more profoundly curious than my work. Then sometimes, when I think about it, I’d prefer everything about my life to blow up after I die and disappear.

Jag anser likaså att det är helt ointressant om något som har med mig att göra lever kvar efter min död. Varför anser andra inte det? Psykoanalys, tack! Efter sådan analys kanske intresset för religion krackelerar?

Niclas Berggren 9:20 den 17 October 2008

Organbrist i Svea rike

The Economist tar upp bristen på organ i nästan alla länder och påvisar en lösning:

Gavin Carney, a professor at Australia’s National University Medical Hospital, suggests paying each donor around $47,000. This, he says, would save thousands of Australian lives and billions of dollars in the cost of care for patients, some of whom wait seven years for a kidney. The government “shouldn’t just let people rot on dialysis”, he says.

Jag håller med till fullo (liksom Gary Becker och Julio Jorge Elías; preliminär gratisversion här). Det enda land som tillåter ersättning idag är Iran.

Jag anser i vilket fall att du du genast bör ansluta dig till Donationsregistret. Artikeln påpekar nämligen också att en bred villighet i befolkningen att donera efter dödens inträde lindrar organbristen. T.ex. är organdonationsfrekvensen efter dödsfall (se tabellen) nästan 2,5 gånger så hög i Spanien som i Sverige, även om en viss ökning av donationerna kan noteras även i vårt land. Vi kan göra mycket bättre ifrån oss.

Niclas Berggren 11:23 den 14 October 2008

Avreglera hanteringen av aska

Dagen rapporterar att allt fler nu sprider askan efter avlidna istället för att ordna med en grav:

Antalet askspridningar ökar kraftigt i Sverige. Förra året ströddes stoftet efter 1423 personer över hav, sjöar och landområden. År 2000 var motsvarande siffra 869.

Enligt professor Curt Dahlgren reflekterar det en ökad individualisering. Utmärkt! Fortfarande finns dock regler som försvårar för människor att förfara som de vill med askan efter avlidna:

Den svenska begravningsförordningen är strikt jämfört med lagstiftningen i England och Frankrike. Där kan de anhöriga ta med sig askan hem direkt efter kremeringen, berättar Curt Dahlgren. I England finns det till och med exempel på avlidna som fått sin aska strödd på favoritfotbollslagets hemmaarena. En sådan utveckling tror han inte är möjlig i Sverige.
– Men jag vet att det finns ett tryck på att ändra förordningen eftersom fler vill sprida sina anhörigas aska nära hemmet, till exempel i rosenrabatter, säger han.
Att de svenska reglerna är så restriktiva tror Curt Dahlgren hänger ihop med folkhemstanken.
– Det har funnits en idé om att staten ska ta hand om oss alla, även efter döden. Något som inte alls varit fallet i England, säger han.

Det är dags att lämna folkhemstanken även på detta område. (Se tidigare inlägg mot begravningar och gravstenar här, här, här och här.)

Niclas Berggren 8:29 den 5 October 2008

Fåfänga i sten

När jag igår gick förbi begravningsplatsen intill Johannes kyrka här i Stockholm slog det mig återigen hur fånigt jag tycker det är med gravstenar. Här står ett antal stenar, den ena mer tjusigt formad än den andra, med namn på människor som ingen längre minns eller bryr sig om. När de levde tänkte de säkert: ”Å, jag är så viktig, på detta sätt ska jag bli ihågkommen för evigt.” Gravstenar är monument över mänsklig fåfänga, över ett sista försök att göra sig viktig fastän man inte är det.

Mina föredömen på detta område är istället kung Fahd och Thorstein Veblen.

Niclas Berggren 8:47 den 4 October 2008

Ja till livet eller ja till döden?

Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.

Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:

Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.

Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

Niclas Berggren 19:40 den 29 September 2008

Att hänga fast vid livet

Hjalmar Söderberg i historietten ”Skuggan” (1898):

Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år. Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig hade blivit född.

Ja, man kan anse att det hade varit bättre att inte börja existera samtidigt som man anser det bättre att fortsätta leva, givet att man har börjat existera.

Niclas Berggren 9:28 den 28 September 2008

Kvinnlig rösträtt och barns hälsa

Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

Niclas Berggren 0:17 den 28 September 2008

Bilder på avlidna

Skådespelaren Paul New man har dö tt, 83 år gammal. En märklig sak är att bilder på personer som har avlidit oftast stammar från ungdomens dagar. Så använder sig t.ex. The Guardian av en bild på Newman från 1973. Det är inte den gamle, den skröplige, den nedbrutne och den halvt förruttnade som visas. Är det för att åldrandet föraktas och skrämmer — och att detta, när en person är död, utgör grund för att förtiga den lekamliga verklighet som personen levde i? Om en person som är i livet vid 83 års ålder omnämns i en tidning skulle ju ingen få för sig att visa en bild från när denne var 48. Men så fort någon dör blir det legitimt att visa upp en ung version. Mystiskt, det där.

Niclas Berggren 9:20 den 19 September 2008

Friheten att dö

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem som vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm — måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus .

Niclas Berggren 8:30 den 9 September 2008

Bättre att inte existera

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

Niclas Berggren 8:42 den 4 September 2008

McCain kan dö

Sarah Palin - nästa amerikanska ÖB?

Sarah Palin har nu hållit tal , i vilket hon hyllade John McCain som överbefälhavare. McCains val av denna oerfarena vicepresidentkandidat är inte oviktigt med tanke på att hon kan få ta över:

[T]here is a roughly 1 in 3 chance that a 72-year-old man will not reach the age of 80, which is how old McCain would be at the end of a second presidential term. … The odds of a 72-year-old man living four more years, or one full White House term, are better. But for a man who has lived 72 years and 67 days (McCain’s age on Election Day this year), there is between a 14.2 and 15.1 percent chance of dying before Inauguration Day 2013.

Man undrar vad sannolikheten för att han blir gaggig före 20 januari 2013 är. Måhända är valet av Palin en indikation på att de problemen redan har börjat manifestera sig. I vilket fall ser jag McCains ålder som ett av de tyngsta argumenten mot att ge honom sitt stöd.

Niclas Berggren 14:08 den 29 August 2008

Den barbariska älgjakten

Dödad älg

Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.

Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?

Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.

Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.

Niclas Berggren 11:09 den 17 August 2008

Olika sätt att se på döden

Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.'”)
Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

Niclas Berggren 9:48 den 13 August 2008

Religionsfria begravningsplatser

Kors på begravningsplats

I Stockholm och Tranås (min nuvarande och tidigare hemkommun) ansvarar kommunen för begravningsverksamheten; i övriga kommuner ansvarar Svenska kyrkan för densamma. Det senare finner jag vara en otidsenlig ordning som snarast borde ändras. Till dess så sker ska begravningsplatser inte utsmyckas med religiösa symboler, vilket också är synen i Nyköping:

Det är sockenrådet i Lids kyrka i Sörmland som nekats av Nyköpings kommun att sätta upp ett kors intill den nya minneslunden. Korset är en kristen symbol och att sätta upp en sådan intill minneslunden kan göra att de som har andra trosuppfattningar än den kristna inte vill använda platsen, anser begravningsombudet för Nyköpings och Oxelösunds kommun, Robert Tholén.

Detta borde vara helt självklart. För övrigt borde allmänna begravningsplatser inte heller kallas för ”kyrkogård”.

För egen del önskar jag ingen begravningsceremoni, när den dagen kommer. Jag är mer inne på kung Fahds linje.

Niclas Berggren 13:57 den 9 July 2008

Dödshjälp när så önskas

Jag är en stark förespråkare av att aktiv dödshjälp ska vara tillåten. Detta är i sig kontroversiellt, av skäl jag har svårt att förstå. Än mer kontroversiellt är att förespråka legalisering av aktiv dödshjälp oavsett orsak till önskan att dö. Ett aktuellt fall i Tyskland illustrerar det:

Men då Bettina Schardt, en pensionerad röntgentekniker från Würzburg i Bayern, den sista juni i år begick självmord så var motivet inte att hon var obotligt sjuk eller hade olidlig smärta. Hon fruktade helt enkelt för framtiden, och ville inte flytta till ett vårdhem när hon på ålderns höst fick allt jobbigare att bo i sin lägenhet.

Min uppfattning är att en önskan att dö kan vara rationell utan obotlig sjukdom eller olidlig smärta och att aktiv dödshjälp bör få erbjudas även om önskan att dö grundar sig i andra orsaker. Som Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus.

Givetvis ska ett regelverk utformas för dessa hus, men om det till slut står klart att en person som är vid sina sinnens fulla bruk, som är genomtänkt och som ger uttryck för sina preferenser vid flera tillfällen till flera olika utvärderare önskar få hjälp med att dö, då bör sådan hjälp kunna få ges.

Niclas Berggren 7:54 den 9 July 2008

Rationell syn på döden

När jag häromdagen läste Albert Camus roman The Outsider (fr. L’Étranger, sv. Främlingen) — den låter sig läsas på en dag — fann jag huvudpersonen Meursaults syn på döden tilltalande. Han var dömd till döden och tänkte så här (s. 109—110):

”And when it came down to it, I wasn’t unaware of the fact that it doesn’t matter very much whether you die at thirty or at seventy since, in either case, other men and women will naturally go on living, for thousands of years even. Nothing was plainer, in fact. It was still only me who was dying, whether it was now or in twenty years’ time. At that point the thing that would rather upset my reasoning was that I’d feel my heart give this terrifying leap at the thought of having another twenty years to live. But I just had to stifle it by imagining what I’d be thinking in twenty years’ time. Given that you’ve got to die, it obviously doesn’t matter exactly how or when.”

Niclas Berggren 8:36 den 7 July 2008

Begravd i betong

Den amerikanske kapitalisten George Pullman dog 1897. Jag fick just reda på följande om hans begravning:

”Pullman was buried in a special grave of his own design: it was ten feet deep and filled with concrete. He was afraid workers might dig up his body and desecrate it.”*

Återigen en person med, anser jag, irrationella synpunkter på hur hans kropp ske behandlas efter döden. Vad spelar det för roll när man själv inte är medveten om hur den behandlas?

Min egen syn är att jag inte vill bli begravd.

_______________________

*Från Menand, Louis (2002). The Metaphysical Club. London: Flamingo: 316.

Niclas Berggren 9:22 den 3 July 2008

Avskräcker dödsstraffet?

Juristen Cass Sunstein och nationalekonomen Justin Wolfers klargör forskningsläget:

In short, the best reading of the accumulated data is that they do not establish a deterrent effect of the death penalty.

Det (och ingen högtravande princip) är för mig ett avgörande skäl att motsätta sig dödsstraff. Se ett tidigare inlägg om Wolfers forskning på området.

Niclas Berggren 16:51 den 2 July 2008

Eldvapen och självmord

Det visar sig att majoriteten av dödsfallen med eldvapen i USA är självmord. Dessutom är självmordsförsök med eldvapen mer effektiva än andra försök:

”More than 90% of suicide attempts using guns are successful, while the success rate for jumping from high places was 34 percent. The success rate for drug overdose was 2 percent, the brief said, citing studies.”

Är detta ett argument för eller emot en stor spridning av eldvapen? Det som kan anses tala emot är att andelen självmord i befolkningen tycks vara högre ju större förekomsten av eldvapen är. Men detta är enligt min uppfattning inte ett självklart argument emot, eftersom det kan vara rationellt att vilja ända sitt liv. Det som kan anses tala för är i vilket fall följande: Givet att någon har beslutat sig för att begå självmord verkar det bra med en så snabb, säker och skonsam metod som möjligt. Det är grymt att hänvisa någon till att hoppa från en hög höjd.

(Och nej, jag äger inget eldvapen, vill inte äga något eldvapen och har inga planer på självmord.)

Niclas Berggren 19:55 den 28 June 2008

Varför många fruktar döden

Adam Smith skriver i The Theory of Moral Sentiments (I.I.13) om hur det kommer sig att många känner en rädsla inför döden — därför att de inbillar sig att de som är döda bryr sig om det som händer efter dödens inträde. T.ex. att de blir bortglömda.

”We sympathize even with the dead, and overlooking what is of real importance in their situation, that awful futurity which awaits them, we are chiefly affected by those circumstances which strike our senses, but can have no influence upon their happiness. It is miserable, we think, to be deprived of the light of the sun; to be shut out from life and conversation; to be laid in the cold grave, a prey to corruption and the reptiles of the earth; to be no more thought of in this world, but to be obliterated, in a little time, from the affections, and almost from the memory, of their dearest friends and relations. … The happiness of the dead, however, most assuredly, is affected by none of these circumstances; nor is it the thought of these things which can ever disturb the profound security of their repose. … It is from this very illusion of the imagination, that the foresight of our own dissolution is so terrible to us, and that the idea of those circumstances, which undoubtedly can give us no pain when we are dead, makes us miserable while we are alive.”

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vi har t.ex. svårt för att acceptera att vi är en liten parentes i universum eller i världens historia. Det mest negativa med en rädsla för döden anser jag vara att den utgör grund för religion.

Niclas Berggren 23:11 den 26 June 2008

Säkraste platsen i planet

En studie av 105 flygolyckor klargör följande:

”For the best chance of getting out alive from a burning aircraft, people should choose an aisle seat near the front within five rows of an emergency exit. … The most dangerous seats are those six or more rows from an exit.”

Niclas Berggren 8:55 den 21 June 2008

Gravida kvinnor om abort

Hur ser gravida kvinnor på abort?

”A survey asked 190 pregnant women their opinions on whether a hypothetical other woman would be justified in having an abortion under ten different circumstances, four of which related to abnormalities of the fetus. … [T]here was no evidence that pregnant women’s views about abortion are more conservative than those of the general public. The majority of respondents considered abortion of a defective fetus to be justified, both for themselves and for others. The best predictor of abortion attitudes was respondent’s views about the ideal number of children in a completed family.”

Min syn: aborter ska vara tillåtna och orsaken till en abort spelar ingen roll. Vissa vill inte ha större familj; vissa vill inte ha ett skadat barn; vissa vill inte ha en pojke; vissa vill inte ha ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Det är upp till föräldrarna (ytterst kvinnan) att bestämma och ingen annan ska styra över deras beslut.

Se tidigare inlägg om abort här, här, här och här.

(Tips: Bryan Caplan.)

Niclas Berggren 21:02 den 19 June 2008

Den irrationella döden

Nietzsche i Menschliches allzu Menschliches (III, sektion 185):

”Natural death is destitute of rationality. It is really irrational death, for the pitiable substance of the shell determines how long the kernel shall exist. The pining, sottish prison-warder decides the hour at which his noble prisoner is to die. … The enlightened regulation and control of death belongs to the morality of the future. At present religion makes it seem immoral, for religion presupposes that when the time for death comes, God gives the command.”

Nietzsche menar att man ska välja sitt eget dödsögonblick, men inte för tidigt och inte för sent. Man ska inte ge upp för enkelt — det är ett tecken på svaghet — men när nederlaget är ett faktum bör livet avslutas. Likaså när livets stora mål är uppnådda. I vilket fall är den naturliga döden i regel inte en optimal tidpunkt att dö på.

Se tidigare inlägg om självmord och dödshus.

Niclas Berggren 20:13 den 10 June 2008

Krigets konkreta fasa

Vi hör ständiga rapporter om självsmordsattacker i Irak och Afghanistan, men vem orkar bry sig längre? Tills det hela blir konkret. Jag såg just att några engelska soldater hade dödats i Afghanistan, däribland två blott 19-åriga engelska soldater, Charles och Daniel. När jag såg deras bilder blev krigets hemskheter helt plötsligt tydliga. Och berörande. Krig är fasansfulla, och det är mycket sorgligt att de ibland behöver utkämpas.

Niclas Berggren 6:22 den 10 June 2008

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Niclas Berggren 8:56 den 2 June 2008

Mobbning skadar och sarjar

Yves Saint Laurent är död. Jag fastnade för följande:

Det var genom sitt mode Laurent syntes offentligt. Själv framträdde han mycket sällan. Bakgrunden var att han på grund av sin homosexuella läggning mobbades svårt i skolan, något som gjorde honom både fysiskt och psykiskt sjuk.”

Mobbning är en synnerligen destruktiv företeelse, som enligt min mening inte bekämpas med tillräcklig kraft. Att förnedras för något man är skadar djupt och sätter sin prägel. Just som homosexuell är man inte sällan extra ensam. När andra utsatta har ett starkt stöd i sin familj, som ofta delar det som utgör grunden för mobbningen, har man som ung homosexuell i regel inte vågat berätta för sin familj om sin läggning av rädsla att förkastas även av dem. Resultatet kan bli så djupa sår att inte all framgång i världen, som Yves Saint Laurent förvisso fick uppleva, hjälper.

Karl Lagerfeld är en annan homosexuell modeskapare som har gjort ett starkt intryck på mig.

Niclas Berggren 8:23 den 1 June 2008

Rationell syn på självmord

Sverige har inte en särskilt hög självmordsfrekvens, enligt OECD:

Men alla förfasas av självmord. Det är fullt förståeligt i de fall den som tar livet av sig har efterlevande som bryr sig. Men utöver det, finns det något egentligt skäl att alltid och utan undantag betrakta självmord som ett utslag av psykisk obalans eller irrationalitet? Jag har svårt att se det. Om någon efter noggrant övervägande inte finner det önskvärt att leva, bör det i sig inte beklagas om denne väljer att avsluta livet. Om efterlevande finns med i bilden kompliceras frågan, som sagt, men det är inte a priori självklart att ens det gör ett självmord beklagansvärt.

Detta stämmer väl överens med David Humes syn:

That Suicide may often be consistent with interest and with our duty to ourselves, no one can question, who allows, that age, sickness, or misfortune may render life a burthen, and make it worse even than annihilation.

Och nej, jag har själv inga som helst planer på självmord. Men det tycks mig att synen på döden är lätt hysterisk i vår kultur. Som Phaedra konstaterar:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

I linje med detta konstaterande förespråkar Gombrowicz inrättandet av dödshus.

Niclas Berggren 19:43 den 20 May 2008

Värre än Iran

Jag tror inte jag förlägger min semester till Gambi a i år:

Gambian President Yahya Jammeh says he will ”cut off the head” of any homosexual caught in his country.

Niclas Berggren 22:33 den 18 May 2008

Det som yttras på dödsbädden

När jag nyligen såg om tv-serien Brideshead Revisited berördes jag illa av det sista avsnittet, i vilket Lord Marchmain ligger för döden. Inte för att jag tycker döden i sig är läskig, utan därför att han så intensivt drevs, av sin religiösa familj, att bekänna sina synder. Prästen tillkallades gång på gång för den sista smörjelsen. Och till slut gav den tidigare anti-religiöse lorden upp och gjorde något som kunde tolkas som ett korstecken. Smörjelsen genomfördes.*

Apropå denna scen är Nietzsches syn på dödsbäddsbekännelser (uttryckt i Menschliches allzu Menschliches) av stort intresse:

The way in which a man thinks of death, in the full bloom of his life and strength, is certainly a good index of his general character and habits of mind, but at the hour of death itself his attitude is of little importance or significance. The exhaustion of the last hours — especially when an old man is dying — the irregular or insufficient nourishment of the brain, the occasional spasms of severe physical pain, the horror and novelty of the whole situation, the atavistic return of early impressions and superstitions, and the feeling that death is a thing unutterably vast and important and that bridges of an awful kind are about to be crossed — all of these things make it irrational to accept a man’s attitude at death as an indication of his character during life. Moreover, it is not true that a dying man is more honest than a man in full vigor. On the contrary, almost every dying man is led, by the solemnity of those at his bedside, and by their restrained or flowing torrents of tears, to conscious or unconscious conceit and make-believe. He becomes, in brief, an actor in a comedy.

______________________

*Se vidare Tor Billgrens analys av katolicismens plats i Brideshead Revisited.

Niclas Berggren 23:09 den 14 May 2008

En märklig gud

Kristnas sätt att beskriva hur de uppfattar Jahve upphör aldrig att förvåna:

Och katoliken Danny Saucedo är noga med att ge Gud äran.
– Gud har ju skrivit låtarna.
Han passar också på att tydliggöra både sin tro och att han känner sig lyckligt lottad.
– Jag är ju troende, och att ha fått den röst jag har är en välsignelse, säger Danny.”

Ja, kära nån. Jahve bryr sig alltså inte om jord bävningar och cykloner och allt det lidande dessa medför — men han engagerar sig i skrivandet av poplåtar och i att ge vissa en bättre sångröst än andra. Prisad vare Jahve!

Niclas Berggren 13:24 den 14 May 2008

Flytande moral

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.

Niclas Berggren 9:18 den 7 May 2008

Kistor krossas

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om ”oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Niclas Berggren 8:29 den 4 May 2008

Grymmare än Stalin

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Niclas Berggren 13:01 den 30 April 2008

Livet bör inte vara heligt

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

Niclas Berggren 20:36 den 28 April 2008

Liket på badet

Det är något äckligt med gamla människors kroppar. De är förfulade, förslappade, halvt förruttnade, befläckade, illaluktande, skrynkliga — kort sagt, hidösa. Jag vill inte se dem.

Tyvärr lyckas jag inte alltid undvika det. Jag tänker särskilt på ”Liket”. Det är en man i 65-årsåldern som går till det badhus jag tidigare frekventerade. Jag var nästan rädd att simma efter honom av rädsla för att svälja hans kroppsavfällningar — eller av rädsla för att han faktiskt när som helst skulle kunna avlida. Oerhört blek, spinkig, skäggig, flintskallig. Döden nästa, utan tvekan.

Se vad Gombrowicz har att säga om åldrandets tragik.

Niclas Berggren 18:03 den 27 April 2008

Utrotning av människosläktet är inget problem

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Niclas Berggren 23:16 den 25 April 2008

Hemsk mustasch, härlig röst

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

Niclas Berggren 11:32 den 20 April 2008

För en storslagen begravning

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

Niclas Berggren 14:21 den 8 April 2008

Myt om religion

Vissa, som nyligen tidskriften Axess, hävdar att religionen är på väg tillbaka efter 1900-talets sekularisering. Som jag tidigare har påpekat tycks det inte stämma, varken i västvärlden i stort eller inom ramen för Svenska kyrkan. Nu kommer nya siffror som visar att andelen av befolkningen som är medlemmar i en frikyrka har minskat med 7,4 procent under perioden 2000–2005. Kristendomen är, tack och lov, inte på väg tillbaka i vår del av världen.

Uppdatering: Även kristna värderingar, t.ex. om homoadoption och embryonal stamcellsforskning, verkar delas av allt färre. Se även här om detta.

Niclas Berggren 7:41 den 24 March 2008

Döden kan befria

Fallet Chantale Sébire illustrerar det inhumana i att förbjuda aktiv dödshjälp. Fortfarande sitter lagstiftning och människors tänkande fast i en förlegad kristen etik, som säger att livet är ”okränkbart” och ”heligt”. För mig är livet inget självändamål. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Niclas Berggren 8:02 den 23 March 2008

Liket i garderoben

Jag läste nyligen Ingeborg Svenssons doktorsavhandling Liket i garderoben – och jag är lika uppslukad som Linna Johansson. Jag hade ingen aning om att etnologisk forskning kunde vara så analytisk och insiktsfull. (Det finns en olycklig tendens bland vissa nationalekonomer att se ner på ”mjukare” vetenskaper som etnologi.) Boken har dessutom ett personligt tilltal och väcker många tankar om döden, både av filosofisk och praktisk art. Avhandlingens abstract kan läsas här.

Det jag berördes starkast av var skildringen av vad som hände med homosexuella män som dog i aids. Deras liv osynliggjordes regelmässigt av de anhöriga. De uteslöt eventuell livspartner från dödsannonser och begravningsarrangemang och de ”nollställde” den döde mannens liv, så att hans homosexualitet försvann. Tillbaka in i garderoben som lik, alltså.

För egen del vill jag dock inte ha någon begravning.

Niclas Berggren 22:23 den 1 March 2008

Livet nära döden

Filmen Le temps qui reste (Tiden som återstår), regisserad av François Ozon, är en juvel. Den handlar om den unge modefotografen Romain, som får veta att han bara har en kort tid kvar att leva. Frågan är hur han hanterar denna nya kunskap. Vem ska han berätta för? Ska han acceptera behandling? Ska han leva annorlunda den tid han har kvar? På bilden tröstas han av sin mormor. (Finns så eleganta äldre kvinnor utanför Frankrike?)

Själv tycker jag att det är frustrerande att inte veta hur länge livet varar. Skulle det vara en kort tid skulle jag nog leva ganska annorlunda än jag gör nu.

Niclas Berggren 7:54 den 27 February 2008

Död pga religion

En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:

Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.

Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.

_____________________

*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:

The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.

Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.

Niclas Berggren 8:29 den 26 February 2008

Fler begravs borgerligt

Nu bekräftas tidigare indikationer på att borgerlig begravning blir alltmer poppis:

På tio år har de borgerliga begravningarna fyrfaldigats i Sverige, uppger TT. 7.500 av de 92.000 som avled förra året begravdes borgerligt.”

Detta är en utveckling att välkomna. Människor gör sig alltmer av med religiösa föreställningar och ser livet och döden för vad de är. (Själv vill jag dock inte ha någon begravning alls.)

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: