Niclas Berggren 9:43 den 26 August 2008

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Niclas Berggren 14:12 den 25 August 2008

Överdriven oro för privat barnsjukhus

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Niclas Berggren 12:25 den 22 August 2008

Bör avdragsrätt för gåvor införas?

Jag är tveksam till avdrags rätt för gåvor till ideella organisationer, av tre skäl:

Icke-neutralitet. Varför ska staten ange att det är bättre att använda pengar till gåvor till ideella organisationer än till annat? Om jag vill ge pengar till en vän eller köpa en cykel för pengarna ska det inte missgynnas relativt gåvogivande till ideella organisationer, anser jag.
Kostnad. Förslaget kostar pengar, dels i uteblivna skatteintäkter och dels i form av byråkrati, och alternativkostnaden, i form av att andra angelägna reformer inte kan genomföras, måste beaktas. Jag anser att en allmän skattesänkning vore att föredra.
Religionsstöd. Anledningen till att Mikael Oscarsson (kd) och andra kristdemokrater med särskild kraft driver frågan är att de vill stimulera pengagivande till religiösa organisationer. Det anser jag inte att staten ska medverka till.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms analys av förslagets konsekvenser för forskning.

Niclas Berggren 9:49 den 21 August 2008

Behovet av blod

Röda blodceller

Det råder blodbrist, varför två nyheter är av intresse:

Socialstyrelsen föreslår att män som har sex med män ska få donera blod sex månader efter sexuell aktivitet (idag får de inte ge blod alls). Det är bra, men eftersom tre månader är en tillräcklig tid för att kunna hivtesta blod borde gränsen sänkas till just tre månader. Se även Olof Lavessons kommentar.
Ny forskning indikerar att man kan komma att utvinna blod ur embryonala stamceller. Kristna motsätter sig denna typ av forskning, vilket återigen illustrerar hur destruktiv deras etik kan vara.

En tredje sak är att blodgivning verkar kunna fås att öka genom att erbjuda lotter som betalning.

Niclas Berggren 8:38 den 21 August 2008

Den fräna klimatdebatten

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.

Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:

att acceptera majoritetsuppfattningen bland klimatexperter, att global uppvärmning är att vänta och att den till icke negligerbar del orsakas av koldioxidutsläpp;
att ha en viss grad av osäkerhet i denna acceptans, eftersom det finns en minoritet av experter som inte håller med IPCC (och graden av osäkerhet bör vara en funktion av hur stor denna minoritet är);
att inte acceptera policyslutsatser som inte bygger på noggrann kostnads-intäktsanalys — i linje med resonemang av miljöekonomer som Richard Tol och William Nordhaus; och
att inte lyssna så mycket på amatörer och allmänna tyckare.

Niclas Berggren 13:55 den 18 August 2008

Undvik kärnfamiljen som norm

Hemmafru

Jag har inget alls emot kärnfamiljen — jag är själv uppvuxen i och del av en sådan, dessutom i en av det allra finaste slag. Men jag känner mig ändå obekväm med den familjesyn som proklameras av många kristna och konservativa, bl.a. i form av SvD:s krönikör Elise Claeson :

Allt färre amerikaner och britter tror att det är bra för familjelivet att kvinnor förvärvsarbetar. … [Socialliberaler] vågar inte tro att starka familjer är bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan.

Jag har några invändningar.

Är det inte lite suspekt med detta ständiga behov av att offentligt bekänna sin kärlek till familjen? För de flesta torde familjelivet fungera alldeles utmärkt utan att detta behöver verbaliseras ständigt och jämt. Jag föredrar praktisering av family values framför deklamering av desamma.
Det förefaller obalanserat att enbart betona fördelar och att förtiga att familjen inte är en perfekt inrättning för alla. Det är viktigt att erbjuda utvägar när familjen är dysfunktionell.
Jag ogillar försöket att etablera kärnfamiljen som norm. Jag har inget alls emot att man äktar kvinna och skaffar barn, och vill kvinnan vara hemmafru har jag inga problem med det heller, om det är ett uttryck för genuina preferenser. Men jag inser att den modellen inte passar alla, och därför bör inte den premieras socialt framför andra livsarrangemang (som t.ex. ensamboende, samboende, arbetande kvinnor och samkönade relationer).
Jag har också svårt för de politiska förslagen. Att försvåra kvinnors deltagande i arbetslivet och att vilja ersätta utomfamiljära välfärdstjänster med familjen ser jag som högst problematiskt. En sak jag tycker om med utomfamiljära välfärdstjänster är att de ger autonomi genom att inte binda familjemedlemmar alltför hårt till varandra.

Niclas Berggren 22:00 den 17 August 2008

Den skadliga värnskatten

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Niclas Berggren 17:12 den 15 August 2008

Snyggast i riksdagen

Enligt min mening är Lars Lindblad den snyggaste riksdagsledamoten. Håller ni med?

Lars Lindblad

C. L. K. Aqurette korar, i bjärt kontrast, den fulaste politikern.

Niclas Berggren 9:28 den 15 August 2008

Bör ekonomiska reformer genomföras?

Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.

För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.

Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:

Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.

Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:

[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.

Kanske en ”reformagenda” så god som någon.

________________________

*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.

Niclas Berggren 14:40 den 13 August 2008

Naomi Kleins imponerande försvarare

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Niclas Berggren 8:16 den 12 August 2008

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Niclas Berggren 10:01 den 9 August 2008

Varför delade män med sig av makten?

Från 1830 och framåt började männen att dela med sig av sin makt och ge (gifta) kvinnor olika ekonomisk-legala rättigheter som rörde barn, egendom och skilsmässa. Detta skedde frivilligt, eftersom kvinnor då inte hade rösträtt. Hur kom det sig? Matthias Doepke och Michèle Tertilt förklarar det, i den nya uppsatsen ”Women’s Liberation: What’s In It for Men?”, på följande sätt:

In our model, women’s legal rights set the marital bargaining power of husbands and wives. We show that men face a tradeoff between the rights they want for their own wives (namely none) and the rights of other women in the economy. Men prefer other men’s wives to have rights because men care about their own daughters and because an expansion of women’s rights increases educational investments in children. We show that men may agree to relinquish some of their power once technological change increases the importance of human capital.

Detta resonemang, att fäder bryr sig om sina döttrar, finner jag intuitivt rimligt, och det är också i linje med en analys som visar att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar.* En alternativ förklaring skulle kunna vara ideologi eller ”a widening circle of compassion” (som Peter Singer brukar tala om), dvs. mer eller mindre altruistiska idéer om att kvinnor i allmänhet förtjänar att behandlas på samma sätt som män. Men denna hypotes förefaller mer ad hoc: istället för att egentligen förklara förändringen i mäns attityder postuleras att ”män ändrade sig därför att män ville ändra sig”.

Se även ett tidigare inlägg om att kvinnlig rösträtt gav politiska följder.

____________________

*Existerar samma mekanism i näringslivet? Är män villiga att dela med sig av makten över företagen av omsorg om sina döttrar?

Niclas Berggren 8:07 den 6 August 2008

Kan välfärdsnationalism försvaras?

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

Niclas Berggren 8:07 den 6 August 2008

Mona Sahlins killsmak

Mona Sahlin har som sagt god boksmak, men jag misstänker att många kan tänkas finna hennes killsmak rätt tilltalande den också:

Mona i Pride-paraden med okänt sällskap (foto: Christian Hagward)

Niclas Berggren 9:59 den 4 August 2008

Välfärd istället för mänskliga rättigheter

Professor Eric Posner

Jag ställer mig avvisande till begreppet mänskliga rättigheter (se här, här och här). Nu finner jag att juristprofessorn vid University of Chicago Eric Posner också gör det. I ”Human Welfare, Not Human Rights” skriver han:

”Human rights treaties play an important role in international relations but they lack a foundation in moral philosophy and doubts have been raised about their effectiveness for constraining states. Drawing on ideas from the literature on economic development, this paper argues that international concern should be focused on human welfare rather than on human rights. A focus on welfare has three advantages. First, the proposition that governments should advance the welfare of their populations enjoys broader international and philosophical support than do the various rights that are incorporated in the human rights treaties. Second, the human rights treaties are both too rigid and too vague—they do not allow governments to adopt reasonable policies that advance welfare at the expense of rights, and they do not set forth rules governing how states may trade off rights. A welfare treaty could provide guidance by supplying a maximand along with verifiable measures of compliance. Third, the human rights regime and international development policy work at cross-purposes. Development policy favors the poorest states, while the human rights regime condemns the states with the worst governments: unfortunately, the poorest states usually have the worst governments.”

Jag delar som sagt Posners skepsis mot ”mänskliga rättigheter” men är inte särskilt förtjust i hans alternativ. Att tänka sig att internationella avtal ska kunna resultera i miniminivåer på mänsklig välfärd ser jag som osannolikt — och jag befarar mer interventionism och tendenser att skapa ineffektiva och naiva internationella organisationer som ska övervaka och administera systemet. Men jag välkomnar problematiseringar av den nuvarande inriktningen, av detta och andra slag.

Niclas Berggren 21:49 den 3 August 2008

Hur får vi fler entreprenörer?

Politiker av alla kulörer talar sig numera varma för entreprenörskap. Medan socialdemokraterna betonar trygghetssystemens betydelse för att fler ska starta företag, fokuserar allianspartierna mer på att förenkla regelverk och sänkta anställningskostnader och skatter.

En ny studie av Kristina Nyström, publicerad i det senaste numret av Public Choice, antyder att just det ekonomiska regelverk som staten ställer upp på flera punkter är viktigt för egenföretandets omfattning:

”The empirical findings show that a smaller government sector, better legal structure and security of property rights, as well as less regulation of credit, labour and business tend to increase entrepreneurship.”

En annan ny studie, av Christian Bjørnskov och Nicolai Foss, ger ett snarlikt resultat, men där är den beroende variabeln inte egenföretagande utan entreprenörskap i mer allmän mening:

”We find that the size of government is negatively correlated and sound money is positively correlated with entrepreneurial activity. Other measures of economic freedom are not significantly correlated with entrepreneurship.”

Tillsammans med Åsa Hanssons studie, som finner ett negativt samband mellan skatter och egenföretagande, och Jenny Nykvists studie, som finner ett positivt samband mellan förmögenhetsbildning och entreprenörskap, talar forskningen för att just institutionernas utformning är viktig för människors benägenhet att starta företag.

Niclas Berggren 10:29 den 2 August 2008

Hemhjälp ger framgång på jobbet

Vi har numera skattereduktion för hushållsnära tjänster. Regeringens motivation:

”Syftet med förslaget är bland annat att skapa nya jobb inom hushållssektorn, eftersom många tjänster idag utförs svart. … Dessutom vill regeringen förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna kombinera arbetsliv och familjeliv på lika villkor.”

Städning på gång

Inte illa. Men detta med hjälp i hemmet kan dessutom vara viktigt för att skapa positiva cirklar i ens liv. En ny analys (gratis här), publicerad i American Economic Review, visar nämligen att inkomstskillnader inte bara beror på begåvning utan också på möjlighet att hänge sig åt arbete. Det senare underlättas av att ha hjälp i hemmet. Därigenom ökar produktivitet och inkomst. Det ökar i sin tur möjligheterna att ha råd med hjälp i hemmet, och de positiva cirklarna är igång. Och för dem som inte kan hänge sig åt arbetet kan istället negativa cirklar uppkomma. Man har inte råd med hemhjälp, vilket gör att man inte kan hänge sig åt arbetet, vilket gör att man får dålig löneutveckling, vilket gör att man inte har råd med hemhjälp, etc.

Om skattereduktionen leder till att personer med lägre inkomst ökar sitt nyttjande av hushållsnära tjänster i högre grad än personer med högre inkomster, kan reformen också reducera inkomstskillnaderna.

Niclas Berggren 12:20 den 30 July 2008

Krav på beskuren frihet

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller v ål ds verk are kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Niclas Berggren 14:07 den 28 July 2008

Bland de bästa matematikerna dominerar pojkar

Den uppmärksammade studien i Science, som påstås visa att flickor och pojkar är lika bra på matematik, visar inte alls det. Som professor Alex Tabarrok klargör:

”All of these reports and many more like them are false. In fact, consistent with many earlier studies …, what this study found was that the ratio of male to female variance in ability was positive and significant, in other words we can expect that there will be more math geniuses and more dullards, among males than among females. … But what the authors don’t tell you is that the gender ratio will get larger the higher the percentile. … If you do the same type of calculation as the authors but now look at the expected gender ratio at 4 standard deviations from the mean you find a ratio of more than 3:1, i.e. just over 75 men for every 25 women should be expected at say a top-25 math or physics department on the basis of math ability alone.”

Rätt ska vara rätt. Som Alex påpekar innebär inte detta att det inte förekommer diskriminering mot kvinnor, men det innebär också att en lägre andel kvinnor inte med automatik innebär diskriminering.

Niclas Berggren 12:44 den 26 July 2008

Raz om mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter är i ropet. Men frågan är vad begreppet betyder och hur — och inte minst om — det kan motiveras filosofiskt. De traditionella försöken att definiera och försvara det kritiseras i en ny uppsats av professor Joseph Raz, ”Human Rights without Foundations”.* Abstract:

”Using the accounts of Gewirth and Griffin as examples, the article criticises accounts of human rights as those are understood in human rights practices, which regard them as rights all human beings have in virtue of their humanity. Instead it suggests that (with Rawls) human rights set the limits to the sovereignty of the state, but criticises Rawls conflation of sovereignty with legitimate authority. The resulting conception takes human rights, like other rights, to be contingent on social conditions, and in particular on the nature of the international system.”

Se ett tidigare inlägg på detta tema.

________________________

*Kommande i Philosophy of International Law.

Niclas Berggren 9:13 den 26 July 2008

Trängselskatten är poppis

En mycket lång och enerverande bilkö

Opinionen i Stockholms län har svängt om trängselskatten:

”När Sifo på nytt frågar drygt 1000 invånare i länet om de tycker det ska vara avgiftsbelagt att köra in i Stockholms stad, så är resultatet det rakt motsatta. Sex av tio säger nu ja till trängelskatten.”

Som ja-röstare glädjer detta mig. En tredjedel vill dessutom höja skatten, vilket jag också vill. Se grafik över hur mycket biltrafiken har minskat.

En intressant fråga är vad den svängande opinionen implicerar för vår syn på folkomröstningar. Uppenbarligen ändrar människor sin syn på saker och ting, ibland ganska fort. I vanliga val får vi tillfälle vart fjärde år att ge uttryck för aktuella politiska preferenser, men resultat i folkomröstningar antas, verkar det som, giltiga ad infinitum. Man kan ta kärnkraftsomröstningen som exempel. Nu är det 28 år sedan den genomfördes. Idag finns en stor mängd människor med rösträtt som inte var med då, och dessutom är kunskapsläget ett helt annat vad gäller sådant som CO2-utsläpp. Bör resultatet i den omröstningen överhuvudtaget beaktas längre?

Och mer generellt: Känner någon till teoretiska arbeten som specificerar villkor för när folkomröstningsresultat inte längre ska beaktas och som kanske t.o.m. föreslår regelbundet återkommande folkomröstningar i samma fråga?

Niclas Berggren 9:11 den 25 July 2008

Ylva Johansson hamnar rätt

Sprutbytesprogramförespråkare Ylva Johansson

För en gångs skull är jag överens med Ylva Johansson (s):

”Vi vill införa sprututbytesprogram i Stockholms län. … Det är skandal att ett ensamt borgerligt landstingsråd i Stockholm kan stoppa detta trots bred politisk majoritet i både kommunen och landstinget.”

Grunden för min del är enkel och empirisk: Om det finns belägg för att sprutbytesprogram minskar smittospridning utan negativa effekter på andra variabler är sådana program bra. Och det verkar finnas gott om sådana belägg.

Enligt en forskningsgranskning av forskare vid Socialhögskolan i Lund.
Enligt en rapport från Cochrane Collaborative Review Group on HIV Infection and AIDS:

”Effective HIV prevention interventions among injection drug users include peer outreach, methadone maintenance and needle exchange programs.”

Enligt ett dokument från den amerikanska myndigheten Center for Disease Control and Prevention:

”An impressive body of evidence suggests powerful effects from needle exchange programs. … Studies show reduction in risk behavior as high as 80%, with estimates of a 30% or greater reduction of HIV in IDUs.”

Enligt en översikt från det australiensiska Department of Health and Aging:

”There is abundant evidence from Australia and international research of the substantial public health benefits of Needle and Syringe Programs. The Australian Medical Association supports Needle and Syringe Programs as one of a number of measures which prevent the spread of HIV and other blood borne diseases.”*

Se ett tidigare inlägg om hur sprutbytesmotståndare är utopister, inte realister.

_______________________

*För den som vill fördjupa sig ytterligare kan bl.a. dessa studier nämnas:

Bastos, F. I. och Strathdee, S. A. (2000). ”Evaluating Effectiveness of Syringe Exchange Programs: Current Issues and Future Prospects.” Social Science & Medicine, 51(12): 1771—1782.

Des Jarlais, D. C., McKnight, C. och Milliken, J. (2004). “Public Funding of US Syringe Exchange Programs.” Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 118—121.

Lurie, P. och Drucker, E. (1997). ”An Opportunity Lost: HIV Infections Associated with Lack of a National Needle Exchange Program in the USA.” The Lancet, 349(9062): 604—608.

MacDonald, M., Law, M., Kaldor, J., Hales, J. och Dore, G. J. (2003). ”Effectiveness of Needle and Syringe Programmes for Preventing HIV Transmission.” International Journal of Drug Policy, 14(5—6): 353—357.

Rich, J. D., McKenzie, M., Macalino, G. E., Taylor, L. E., Sanford-Colby, S., Wolf, F., McNamara, S., Mehrotra, M. och Stein, M. D. (2004). ”A Syringe Prescription Program to Prevent Infectious Disease and Improve Health of Injection Drug Users.” Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 122—134.

Niclas Berggren 7:49 den 25 July 2008

Barnen påverkar politiken

En ny studie tyder på att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar:

”Using nationally representative longitudinal data, we show that having daughters makes people more likely to vote for left-wing political parties. Having sons leads people to favor right-wing parties. The paper checks that our result is not an artifact of family stopping-rules, discusses the predictions from a simple economic model, and tests for possible reverse causality.”

Feministpappa Borg

Den teori som presenteras i uppsatsen säger att ogifta kvinnor tenderar att föredra högre inkomstskatt och högre offentliga utgifter än män (något som ges stöd i annan forskning). Skälet är att deras skattebörda är lägre och att deras marginalnytta av kollektiva varor är högre. Föräldrar med döttrar påverkas sedan, av omsorg om dessa, i politisk riktning vänsterut.*

Måhända är logiken densamma som när finansministern låter meddela att han är feminist pga. sina döttrar.

Uppdatering: Jonas Vlachos analyserar varför kvinnor röstar mer åt vänster.

_____________________

*Den senare länken är väl den jag finner minst övertygande i den presenterade teorin, ty varför skulle en förälder förändra sina politiska preferenser bara för att en dotter i genomsnitt förespråkar mer vänsterorienterade lösningar när hon har vuxit upp? Det senare kan ju t.ex. bero på att dottern har mindre bra kunskaper om vilken politik som gynnar henne. Om dotterns nytta ingår i förälderns nyttofunktion, vilket inte verkar orimligt, borde föräldern väl forma en egen bedömning av vilken politik som bäst skulle gynna henne, inte automatiskt acceptera det vuxna kvinnor i genomsnitt tror gynnar dem? Nå, detta är en undran rörande den presenterade teorin, inte rörande den presenterade empirin.

Niclas Berggren 16:57 den 23 July 2008

De som vill styra och ställa

W. H. Auden:

”The Enemy was and still is the politician, i.e. the person who wants to organise the lives of others and make them toe the line. I can recognise him instantly in any disguise, whether as a civil servant, a bishop, a schoolmaster, or a member of a political party, and I cannot meet him however casually without a feeling of fear and hatred and a longing to see him (or her, for the worst ones are women) publicly humiliated.”

Jag sympatiserar med denna kombination av autonomism — en vilja att leva sitt liv som man själv vill — och (det måste medges) motvilja mot dem som vill styra och ställa, oavsett om styrandet och ställandet är politiskt eller av annat slag.

Niclas Berggren 9:30 den 23 July 2008

Skadas barn av skilsmässor?

Företrädare för det kristna Claphaminstitutet anser att staten bör försöka mins ka ant alet skilsmässor. Själv förhåller jag mig avvisande till sådana försök att styra och ställa i människors liv. Men bör man inte tänka på barnen? Jo, men bilden är betydligt mer osäker och komplicerad än de kristna debattörerna låtsas om. Som Betsey Stevenson och Justin Wolfers klargör (s. 30—31):

There exists substantial controversy—and uncertainty—about the impact of divorce on children. While children from divorced households fare worse along a range of outcomes than those from intact households, this observation does not speak to the policy-relevant question of whether those children would have been better off if their parents had not divorced. The conflict in these households may be so severe that children are actually better served by their parents divorcing. Thus comparisons of the ”happily married” with the ”unhappily divorced” are likely irrelevant for those choosing between an unhappy marriage and an unhappy divorce. Moreover, the difficulty in establishing a causal link between divorce decisions and children’s outcomes is compounded by the possibility that the type of parents and households that end up divorced are likely to be different from those that do not. These differences may themselves lead to worse outcomes for children even if the parents were to remain married. Additionally, unobserved negative shocks to the family may both lead to divorce, and to negative outcomes for children, further confounding attempts at causal inference.

Att de kristna debattörerna använder sig av forskning på ett tendentiöst sätt förvånar inte. Ty i grunden styrs de nog inte främst av en omsorg om barnen utan av sin dogmatiska etik, som säger att skilsmässa är moraliskt felaktigt. De skulle vilja minska skilsmässorna även om alla barn mådde bra av dem. Detta vågar de dock inte riktigt säga offentligt, eftersom de vet att svenska folket inte delar denna syn.

Uppdatering: SvD:s ledarblogg hävdar:

[V]i borde kunna vara ärliga nog att säga att det optimala för ett barn är att den familj som man fötts in i håller ihop.

Grundfrågan rör om vi vet att detta stämmer, givet att föräldrarna inte drar jämnt och önskar sluta sin samlevnad. Det hävdar Stevenson och Wolfers att vi inte vet. Och även om visste det är fortfarande frågan om staten ska lägga sig i beslut av denna karaktär. Jag anser inte det.

Niclas Berggren 13:09 den 22 July 2008

Karadzics nya yrke

Rado van Karad zic är gri pen . Jag har alltid betraktat utövare av ”alternativmedicin” med stor skepsis:

”Karadzic had been using a ‘very persuasive’ false identity and was practising alternative medicine at a private GP’s surgery in the city.”

För mer om ”alternativmedicin”, se professor Colquhouns hemsida.

Niclas Berggren 9:38 den 22 July 2008

Förmögenhet som grund för entreprenörskap

Patrick Krassén skriver idag om ”den goda kraften i förmögenheter” och betonar att filantropi förutsätter medel att donera. Men förmögenheter ger inte bara upphov till goda konsekvenser för forskning och kultur; Jenny Nykvist visar, i en ny artikel i Scandinavian Journal of Economics, att förmögenheter också stimulerar entreprenörskap:

”A positive relationship between wealth and entrepreneurship is found, which supports the liquidity constraints hypothesis. Alternative methods attempting to handle the endogeneity problem and distinguish between absolute decreasing risk aversion and liquidity constraints give further support to the hypothesis. The paper suggests that there exist liquidity constraints in Sweden, which are possibly more extensive than in the United States.”

Detta är i sin tur intressant eftersom forskning visar att entreprenörskap i sin tur är positivt relaterat till bl.a. skapandet av nya jobb.*

_____________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) konstaterar:

”Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Niclas Berggren 7:57 den 22 July 2008

Bra med lågt valdeltagande

Bryan Caplan, väljarforskare:

Should we encourage everyone to vote? My answer, of course, is no. The average voter’s understanding of politics and policy is disappointing at best. But hard as it is to believe, the average voter is an above-average citizen. Voters are more educated and know more about economics, politics, science, and statistics than non-voters. So if you think that politicians are pandering to the lowest common denominator, think again. With 100% turnout, the denominator could and would get lower still.

Se hans bok The Myth of the Rational Voter samt tidigare inlägg i denna fråga.

Niclas Berggren 7:04 den 17 July 2008

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Niclas Berggren 14:32 den 16 July 2008

Cykling i Stockholm

Jesper Roine refererar en undersökning som visar att Stockholm anses vara världens sjunde bästa stad att bo i. Vad är det då som ger livskvalitet i en stad?

”[S]aker som fungerande kollektivtrafik, möjligheter att gå och cykla, bra miljö, bra sjukvård, bra arkitektur, miljömedveten och tolerant befolkning, etc. är sånt som höjer betyget. Och vad av detta är relativt dåligt i Stockholm? Jo, cykelmöjligheterna och diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.”

Som cyklist i Stockholm håller jag med om att cykelbanorna bör bli ännu fler, och jag beklagar verkligen att den nuvarande borgerliga ledningen för staden har sänkt anslagen till byggande av sådana banor drastiskt.

Niclas Berggren 8:50 den 16 July 2008

Förenklad syn på prostitution

Det jag tycker präglar synen på prostitution i vår politiska diskurs är simplifiering. När regeringen nu före slår hårdare tag mot sexhandel görs t.ex. ingen skarp distinktion mellan människohandel och tvång, å ena sidan, och frivillig försäljning av sexuella tjänster, å den andra. Inte heller görs någon tydlig differentiering mellan olika typer av prostitution och att de bör förstås på olika sätt. Allt resonemang tycks, som Blogge påpekar, utgå från en axiomatisk, endimensionell syn som säger att prostitution är ondska, punkt slut.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. (”An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution”)
Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. (”Sex Work and Infection: What’s Law Enforcement Got to Do with It?”)
Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. (”Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach”)

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Niclas Berggren 18:46 den 15 July 2008

Terrorismens grunder

Kalle Larsson (v) må frusta av upprördhet, men en ny forskningsöversikt om terrorismens orsaker har kommit. Den styrker bilden av att dessa orsaker inte har med fattigdom, låg utbildning eller låg grad av demokrati att göra:

”Popular beliefs link terrorism to economic, political and social underdevelopment. In this contribution, we comprehensively review the related, most relevant cross-country analyses to ascertain the true determinants of terrorism. The related theoretical underpinnings are presented and common analytical and methodological objections are discussed. In general, we find that terrorism is closely linked to political instability, sharp divides within the populace, country size and further demographic, institutional and international factors. Sound counter-terrorism policies should work on these prominent root causes of terrorism. Evidence is only marginal that economic performance, structural economic conditions, democratization, education or religious affiliation significantly interact with terrorism. Thus, we are skeptical towards popular policy advice that focuses on poverty alleviation, a promotion of economic development, democratization, education or the like.”

Se tidigare inlägg i denna fråga här och här.

Niclas Berggren 9:37 den 15 July 2008

Vi vet inte så mycket

David Brooks låter riktigt hayekiansk* i New York Times idag:

”This age of tremendous scientific achievement has underlined an ancient philosophic truth — that there are severe limits to what we know and can know; that the best political actions are incremental, respectful toward accumulated practice and more attuned to particular circumstances than universal laws.”

Visst ligger det en del i detta, men jag tycker att det andas lite för mycket pessimism. Trots allt vet vi en hel del idag som vi inte visste tidigare, även om vi inte vet lika mycket som vissa trodde att vi skulle göra. Det gäller såväl på det område Brooks fokuserar på, hur gener påverkar känslor, egenskaper och beteende, som på det ekonomisk-politiska området. Vi vet t.ex. att institutioner är centrala för hur ekonomin fungerar, men som bl.a. Dani Rodrik påpekar, vet vi inte så mycket om hur de exakt bör utformas för att uppnå tillväxt och hur de samverkar med varandra och med omgivningen. Men att mer forskning kan förbättra kunskapsläget, det tror jag på — till skillnad, som det verkar, från Brooks:

”We can take people out of environments that (somehow) produce bad outcomes and try to immerse them into environments that (somehow) produce better ones. But we’re not close to understanding how A leads to B, and probably never will be.”

________________

*Se t.ex. Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge.”

Niclas Berggren 13:59 den 14 July 2008

Sluta dissa Alliansen

Alltfler borgerliga sympatisörer börjar nu vända sig emot regeringen, dels pga. ett missnöje med den ekonomiska politiken, som anses för ”socialdemokratisk”, och dels pga. ett missnöje med FRA-lagen.* Jag tycker att de överreagerar. Inte därför att det är något fel på deras uppfattningar i sakfrågorna — jag skulle själv föra en ganska annorlunda politik om jag hade politisk majoritet — utan av två andra skäl.

Deras första ”fel” tycker jag ligger i orealistiska förväntningar på Alliansen. I ett politiskt system med två politiska huvudalternativ kommer den förda politiken så gott som alltid att ligga i mitten. Detta förklaras av medianväljarteoremet:

”If candidates can freely choose policy positions to maximize their share of the votes, both candidates will attempt to adopt policy platforms that are closer to the ideal policies of the median voter than the other. Consequently, major party candidates will both tend to select platforms that are relatively close to the median voter’s preferred policies. Moreover, as each candidate competes for the favor of the median voter, the positions of both candidates converge toward the policy positions that maximize the median voter’s welfare.”

Att Alliansen inte vill genomföra ett systemskifte, trots att många liberala Allians-sympatisörer vill det, beror alltså på att ett sådant (rätteligen, tror jag) inte bedöms röstmaximerande. Av samma skäl driver inte socialdemokraterna en radikalt socialistisk politik när de sitter vid makten. Nu tror jag personligen att många väljare uppfattar det som att Alliansen faktiskt håller på med ett systemskifte, vilket kan förklara det svaga opinionsstödet — och om detta stämmer skulle en mer radikal borgerlig politik knappast leda till ett ökat, utan ett minskat, opinionsstöd.

Deras andra ”fel” tycker jag ligger i ett slags utopistisk utgångspunkt: endast om Alliansen uppnår ett visst, absolut kvalitetskriterium ska de stödjas. Själv nöjer jag mig med ett mer realistiskt, komparativt kvalitetskriterium för att ge mitt stöd, grundat i den enkla frågan: Är Alliansen eller oppositionen det bästa (eller minst dåliga) alternativet? Om svaret är att Alliansen är bättre än oppositionen, även om Alliansen inte gör mycket av det jag skulle vilja att den gjorde och även om Alliansen gör mycket av det jag skulle vilja att den inte gjorde, då ger jag den mitt stöd.

Men är inte mitt ”fel” att jag är för defaitistisk? Om man inte blir upprörd och protesterar och kanske t.o.m. helt drar tillbaka sitt stöd minskar väl sannolikheten för att positionsjusteringar i den riktning man önskar kommer till stånd? Jag är inte säker på det. Dels därför att det uppröda tonläget sällan övertygar; dels därför att jag faktiskt tror att politik i hög grad ytterst bestäms av medianväljaren. Och är det så, så är det så.

Men trots allt finns vissa skillnader blocken emellan (annars skulle det inte finns skäl att ha två block). Det utgör grund för att i saklig ton föreslå hur Alliansen kan bli ännu bättre (utifrån ens egna värderingar) och för att faktiskt också stödja Alliansen.

_____________________________

*För färska smakprov, se t.ex. Blogge Bloggelito, Jakob Heidbrink, Stefan Karlsson, Sofia Nerbrand och Jakob E:son Söderbaum.

Niclas Berggren 9:02 den 14 July 2008

President med feminina sidor

Nic olas Sark ozy age rar för fred i Mellanöstern. Ett tecken på feminin mjukhet? Som Carla Bruni-Sarkozy, presidentens hustru, uttrycker det i en intervju i The Times:

”Carla, who has said that all the men she has loved had a strong feminine side, didn’t hesitate to say that Sarkozy was no exception. ‘My husband, who is so, so man in a certain sense, has a very feminine sensitivity. A man can have feminine values, he can be super-sensitive, without being feminine. Nicolas is very sentimental. That’s rare for a man in his position. Feelings are the most important thing in his life’.”

Min egen favorit-Sarkozy på den manliga sidan heter dock Pierre.

Niclas Berggren 8:27 den 14 July 2008

Fackets föredömliga förslag

Det är inte varje dag jag säger detta: jag är förtjust i ett fackligt utspel! Närmare bestämt är det SACO:s Anna Ekström och TCO:s Sture Nordh som, enligt min mening, hamnar helt rätt i två avseenden.

För det första förespråkar de en återgång till en central princip i 1991 års skattereform:

”Principen om att högst 15 procent av skattebetalarna ska betala statlig skatt och högst 50 procent i marginalskatt är en rimlig kompromiss mellan effektivitet och fördelning i skattesystemet. Andelen inkomsttagare som betalar statlig skatt beräknas i år uppgå till ungefär 20 procent, vilket är långt ifrån skattereformens mål på 15 procent.”

I linje med detta anser jag själv t.ex. att värnskatten bör avskaffas och att regeringen är på rätt väg när den aviserar en höjd brytpunkt i skatteskalan.

För det andra förespråkar de generalitet i skattesystemet:

”Särlösningar kan var för sig vara välmotiverade, men riskerar att leda till snedvridningar av olika slag. Generella regler och lösningar är att föredra. Det skapar en förutsägbarhet som gynnar tillväxten.”

Detta är också något jag är sympatiskt inställd till.

Jag tillhör dem som tycker att regeringen har gjort mycket bra, t.ex. på skatteområdet, men det finns onekligen utrymme för ytterligare förbättringar. Facket ger härvidlag god vägledning!

Niclas Berggren 18:52 den 12 July 2008

Snyggast i Almedalen

Jag måste protestera kraftfullt mot Politikerbloggens lista över ”de snyggaste killarna i Almedalen”. Och det kan jag göra utan att ens ha varit där. Urvalet illustrerar en komplett oförmåga att göra estetiska bedömningar. Den som måste ha varit snyggast där — Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalunde — finns inte ens med på listan:

De snyggaste tjejerna kanske de lyckades något bättre med?

Niclas Berggren 10:01 den 11 July 2008

Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten

Finansministern avisera r att bolagsskatten kan komma att sänkas från 28 till 25 procent vid årsskiftet. Jag har tidigare predikterat en sådan reform men trodde att den skulle komma senare. Nå, enligt en studie i Journal of Public Economics (här som Word-fil) kan en sänkning förväntas öka den ekonomiska tillväxten:

”Past theoretical work predicts that higher corporate tax rates should decrease economic growth rates, while the effects of high personal tax rates are less clear. In this paper, we explore how tax policies in fact affect a country’s growth rate, using cross-country data during 1970–1997. We find that statutory corporate tax rates are significantly negatively correlated with cross-sectional differences in average economic growth rates, controlling for various other determinants of economic growth, and other standard tax variables. In fixed-effect regressions, we again find that increases in corporate tax rates lead to lower future growth rates within countries. The coefficient estimates suggest that a cut in the corporate tax rate by 10 percentage points will raise the annual growth rate by one to two percentage points.”

En bra reform, med andra ord, för de av oss som värderar ekonomisk tillväxt — och särskilt när finansiering sker genom att låta tidigare skattesmitare betala (mer i) skatt.

Uppdatering: Urban Bäckström gillar in te den föreslagna finansieringen, men Anders Borg försvarar den.

Niclas Berggren 11:32 den 10 July 2008

Djurplågeri som konservativ underhållning

Spaniens parlament har röstat för ett legalt skydd för apor:

”The resolution, adopted with crossparty support, calls on the Government to promote the Great Apes Project internationally and ensure the protection of apes from ‘abuse, torture and death’.”

Utmärkt. Nästa steg bör bli att förbjuda tjurfäktning. Hur denna typ av djurplågeri kan accepteras (bl.a. av konservativa svenskar) förstår jag inte.

Niclas Berggren 12:45 den 8 July 2008

Vackra kvinnors intelligens

SvD skriver idag om hur blonda kvinnor uppfattas:

”Både män och kvinnor har ljust hår, men det är bara kvinnor som kallas blondiner. Stereotypen ‘sexig, men inte så smart’ påverkar blonda kvinnors vardag än i dag.”

Jag kan dock glädja dem som ogillar att kvinnlig skönhet kopplas samman med dumhet med att detta i vilket fall inte tycks ske i den finska politiken, om vilken jag själv har bedrivit forskning (med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara):

”There is a strong positive relationship, both for female and for male candidates, between beauty and perceived competence and between beauty and perceived intelligence. This holds irrespective of the gender of the respondents or the age of the candidates.”

Dvs. ju vackrare kvinnliga (och manliga) politiska kandidater anses vara, desto mer kompetenta och intelligenta uppfattas de.

Niclas Berggren 11:16 den 8 July 2008

Partipiskan viner

Som bekant viner partipiskan hårt i riksdagen, nu senast i samband med FRA-omröstningen (vars utfall jag beklagar). Dr Santesson-Wilson förklarar varför detta är att vänta:

”En första tumregel är att man vinner inflytande genom att bilda grupper, där interna motsättningar underordnas gemensamma intressen. … En andra politisk tumregel är att en grupp vinner inflytande genom att förhandla med andra grupper. Det krävs byteshandel och tillräcklig inre disciplin för att hålla ingångna överenskommelser.”

Detta är, som jag ser det, en korrekt analys: partipiskan är helt naturlig i vårt politiska system. Men två funderingar dyker upp:

Graden av partidiscplin torde skilja sig åt i olika politiska system, särskilt borde den variera beroende på valsystem. I ett majoritetsvalsystem är det t.ex. rimligt att tänka sig att partidisciplinen är lägre än i ett proportionellt valsystem, dels därför att ett parti ofta ensam kan bilda regering och därför inte behöver förhandla med andra och dels därför att invalda politiker har ett starkare personligt mandat.
De svenska partiernas tvehågsenhet inför personval är helt logisk. Frågan är kanske snarast varför motståndet inte är större. Kanske därför att personvalda riksdagsledamöter inte förmår avvika från partilinjen när det verkligen gäller. Det är trots allt fortfarande partierna som nominerar kandidater, vilket är ett maktinstrument av det skarpare slaget.

Slutligen: Är partipiskan önskvärd? Troligen ja, i dagens system. Men dagens system kan förändras. Och jag är personligen för införande av majoritetsval, bl.a. för att undkomma rigid partidisciplin. Frågan är hur man ska se på ett starkare personvalsinslag i dagens system. Jag lutar åt att se en sådan förändring som positiv, men det introducerar onekligen spänningar i systemet.

Niclas Berggren 8:25 den 7 July 2008

Balans i statsskicket

Monarkin ska diskuteras i Almedalen. Kristdemokraten Lennart Sacrédeus uttalar sig:

”Jag tycker det är synd att vi i Sverige ska tjafsa om detta. Det skadar mer än det är till nytta. Det är synd att den svenska vänstern inte sluter upp om monarkin som den norska och danska vänstern gör. … Nu har vi en bra balans i det avseende och den nuvarande kungafamiljen sköter sitt uppdrag mycket väl.”

Två påpekanden:

Det är inte bara vänstern i Sverige som ifrågasätter monarkin. Jag själv gör det t.ex. från liberala utgångspunkter.
Jag anser det vara en allvarlig felsyn att vi genom monarkin får ”en bra balans” i det svenska statsskicket. Ty för balans krävs makt, och eftersom den svenske regenten inte har någon politisk makt uppnås ingen balans mellan riksdag/regering och statschefen. Om regenten hade makt skulle balans uppnås, men då av ett oönskat slag, eftersom all offentlig makt enligt min mening ska vara demokratisk. En bra, demokratisk maktbalans vore önskvärd, men problemet är att så många, likt Sacrédeus, inbillar sig att vi har en balans redan idag. Därigenom blockerar de konstitutionella reformer som skulle kunna etablera reell, demokratisk maktdelning, med en vald statschef.

Se tidigare inlägg i detta ämne här.

Niclas Berggren 9:51 den 4 July 2008

Kvävande nationalism

Idag är det USA:s nationaldag. Men jag har svårt för sådana dagar av två skäl:

Jag är vad man skulle kunna kalla en autonomist eller psykologisk atomist och ogillar allmänomfattande manifestationer av enighet och samsyn.
Jag bedömer att nationalism i huvudsak har negativa sociala konsekvenser.

Vad skulle hända om någon protesterade mot flaggdyrkan på en amerikansk sportarena? Så här säger Jim Alexander, vars företag tillverkar enormt stora flaggor:

”People go ape when they see it. It’s a feeling. It’s a feeling that takes over a whole stadium. If anyone in the stands opened their mouth and objected, there would be hell to pay.”

Just det: om man inte deltar i masshysterin ses man som en svikare. Intressant nog fastslog USA:s högsta domstol 1943, pga. Jehovas vittnen, att amerikanska barn inte får tvingas att svära trohet till flaggan. Det är inte varje dag jag och JV står enade (om än av olika skäl)! Men fortfarande lever den sociala stigmatiseringen av den som vågar ifrågasätta nationalismen kvar.

Bertrand Russell insåg nationalismens bisarra (och farliga) karaktär:

”Americans and Englishmen, when they become acquainted with the Balkans, feel an astonished contempt when they study the mutual enmities of Bulgarians and Serbs, or Hungarians and Rumanians. It is evident to them that these enmities are absurd and that the belief of each little nation in its own superiority has no objective basis. But most of them are quite unable to see that the national pride of a Great Power is essentially as unjustifiable as that of a little Balkan country.”

Niclas Berggren 8:35 den 4 July 2008

God ekonomi får väljarna att gå högerut

En ny studie indikerar att väljare i Californien påverkas i sina politiska uppfattningar av en förändrad ekonomisk situation. I huvudsak rör sig väljarna högerut när ekonomin förbättras — t.ex. blir stödet för omfördelning svagare, vilket är i linje med teorier som säger att detta stöd är negativt relaterat till väljares produktivitet.

Detta resultat är intressant eftersom det antyder att väljare i hög grad styrs av egenintresse och att deras politiska uppfattningar inte är helt ideologiskt fixerade. Överfört till svenska förhållanden skulle det kunna innebära att de väljare som upplever sig ha fått en förbättrad ekonomisk situation blir mer positivt inställda till Alliansen. Som dr Erlingsson skriver:

”… den nya SOM-rapporten Skilda världar. I rapporten kan man läsa följande: Totalt sett har svenskarna aldrig haft en så positiv bedömning av sin egen och landets ekonomi som under 2007. Men går man djupare in i siffrorna visar det sig att – för att citera Sören Holmberg – en ‘stor minoritet’ skattar att de har fått det sämre jämfört med andra.”

Så varför tvekar den majoritet som skattar att de har fått det bättre att stödja Alliansen?

Niclas Berggren 10:02 den 26 June 2008

Recension vi hade kunnat vara utan

Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:

”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar nationalekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra lärosäten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*

Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.

1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:

”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.'”**

2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?

3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:

”Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”

Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?

Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.

___________________________

*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.

Niclas Berggren 10:29 den 25 June 2008

Är utbildningspremien orättvis?

Arbetarrörelsens ekonomiska råd lät igår publicera en inkomstfördelningsrappo rt . Bl.a. framkommer att inkomsternas fördelning har blivit mer ojämn under socialdemokraternas regeringsinnehav:

Socialdemokraterna brukar anse detta orättvist — det återstår att se om Mona kommer att karakterisera sin egen politik på det sättet (och berömma regeringen för minskad orättvisa) — men som tidigare på pekats behöver inte inkomstskillnader vara orättvisa.

I rapporten återfinns t.ex. detta diagram över skillnaden i disponibel inkomst på basis av utbildning:

Diagrammet illustrerar att en person som utbildar sig tjänar mer (särskilt gäller detta män).* Detta tycker jag personligen är en rättvis grund för inkomstskillnader — det torde, som DN och Mats Odell betonar, vara bra för ett samhälle att premiera dem som inhämtar avancerad kunskap. Mer än vad som för närvarande sker i Sverige, skulle jag dessutom tro.

Se även vad Daniel Waldenström samt ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga.

___________________

*Diagrammet beaktar dock inte att den som utbildar sig tjänar mindre under utbildningsåren. Notera också att det visar disponibel inkomst, vilket t.ex. inkluderar andra inkomster än inkomst av tjänst.

Niclas Berggren 8:31 den 25 June 2008

Felaktigt om lycka

Richard Layard fortsätter att sprida felaktiga uppgifter om relationen mellan inkomst och lycka:

At the bottom of the curve, you will find countries such as Zimbabwe or Russia, where increases in national income per head will increase levels of happiness. … On the ignominious bit you will find a cluster of western countries, including our own, where such rises in income per head don’t cheer us up one bit. When do income rises stop making us happier? Around $20,000, according to Layard. … After that there is an inverse relationship between more money and happiness.

Denna syn har viktiga policyimplikationer, för den antyder att en politik för ökad tillväxt i rika länder inte ger större lycka och att en sådan politik därför kan ifrågasättas. Ett litet, litet problem bara: Layard har uppenbarligen inte tagit del av den senaste forskningen:

These findings invite a sharp re-assessment of the ”stylized facts” that have informed economic analysis of subjective well-being data. Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultaten i den nya forskningen illustreras av följande figur:

Kan någon skicka denna studie till Richard Layard? Snarast? Till dess att han får den är det klokt av oss att ta det han säger med en stor nypa salt.

Niclas Berggren 23:51 den 24 June 2008

SvD:s märkliga rubrik

SvD har satt rubriken ”Så ska Hägglund rädda äktenskapet” på en artikel vari kd-ledaren uttalar sig om hur en könsneutral äktenskapslag ska kunna stoppas. Och på förstasidan påannonseras artikeln så här:

”Rädda äktenskapet”? Är äktenskapet i fara när fler föreslås få ta del av det? Är det SvD:s politiska redaktions uppfattning?

Niclas Berggren 16:48 den 24 June 2008

Hayek om värderingar

F. A. Hayek i Law, Legislation and Liberty: Rules and Order (s. 34):

”Construction is possible only in the service of particular ends which in the last resort must be non-rational, and on which no rational argument can produce agreement if it is not already present at the outset.”

Dvs. det finns inga objektivt sanna värderingar. Tycker du att x är bra och jag att x är dåligt kan vi bara konstatera det, inte rationellt diskutera oss fram till enighet.

Detta kanske är det starkaste argumentet för demokrati. Vi är överens om hur beslut ska fattas men inte om vilka dessa beslut bör vara. Genom enighet om metoden för att fatta kollektiva beslut behöver vi inte slå varandra i huvudet när vi är oeniga i sak.

Niclas Berggren 21:41 den 23 June 2008

FRA-hysterin

Jag har två kommentarer till reak tion er na p å FRA-lagen.

För det första: Är reaktionerna inte lite väl hysteriska? Jag anser att lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men jag hade inte förväntat mig något annat än att den skulle gå igenom, om inte nu, så inom en nära framtid. Trenden är densamma över hela västvärlden: mer övervakning på alltfler områden. Och det kommer bara att fortsätta i den riktningen, tro mig. Så jag blir inte hysterisk av beslutet. Jag hade väntat mig det. Det finns en djup sorg över utvecklingen, men jag är resignerad. De hysteriska reaktionerna tyder på något slags naivitet. Bli mer cynisk och du slipper bli så himla upprörd.

För det andra: Jag har svårt att förstå dem som nu säger att de inte ska rösta på Alliansen på grund av lagen.* Jovisst, lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men vad blir bättre av att vi istället får en socialdemokratisk ekonomisk politik understödd av kommunister och miljöpartister? FRA-lagen kommer inte att försvinna. Thomas Bodström är ingen vän av individuell integritet, var så säker. Att straffa Alliansen genom att inte rösta är att hjälpa till att göra Thomas Bodström till justitieminister igen. Och Thomas Östros till finansminister.

För att sammanfatta: Enough already!

______________________________

*T.ex. Stefan Karlsson, Johan Norberg, Isobel Hadley-Kamptz och Blogge Bloggelito.

Niclas Berggren 20:31 den 23 June 2008

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Niclas Berggren 9:07 den 19 June 2008

Det fallande skattetrycket

Den mest intressanta delen av Konjunkturinstitutets analys av det ekonomiska läget anser jag det fallande skattetrycket vara. En frihetlig utveckling som jag välkomnar och som jag tror att de flesta borgerliga kritiker av regeringen har missat. KI:s bedömning (s. 106):

Niclas Berggren 15:41 den 18 June 2008

EU-fördragets framtid

Statsministern låter sig inte nedslås av Irlands nej. Sannolikt gäller detsamma för Barroso.

Niclas Berggren 8:52 den 18 June 2008

Hayek om begränsande nationalism

Ekonomipristagaren F. A. Hayek anger en orsak till varför han inte är konservativ (i ”Why I Am Not a Conservative” i The Constitution of Liberty, s. 405):

”Connected with the conservative distrust of the new and the strange is its hostility to internationalism and its proneness to a strident nationalism. Here is another source of its weakness in the struggle of ideas. It cannot alter the fact that the ideas which are changing our civilization respect no boundaries. But refusal to acquaint one’s self with new ideas merely deprives one of the power of effectively countering them when necessary. The growth of ideas is an international process, and only those who fully take part in the discussion will be able to exercise a significant influence. It is no real argument to say that an idea is un-American, or un-German, nor is a mistaken or vicious ideal better for having been conceived by one of our compatriots.”

Tänker inte många så fortfarande? Blott Sverige svenska krusbär har, etc. Själv är jag lycklig över hur enkelt det är idag att ta del av idéer och kulturer som inte är kopplade till Sverige, både genom nätet och genom stora resmöjligheter. Så oerhört intellektuellt begränsande att bara ta del av svenska texter och verk. Faktum är att jag har svårt att komma på någon svensk journalist, författare, komponist, konstnär, nationalekonom eller filosof som har inspirerat mig på ett fundamentalt plan. Kanske med ett undantag.

Niclas Berggren 11:16 den 16 June 2008

Är USA en kristen nation?

Kampen mellan Obama och McCain har nu inletts och lär bli hå rd . Kina gillar visst McCain bäst. Imponeras inte ateisterna där av Obamas syn på frågan om USA är en kristen nation? Det gör jag:

Niclas Berggren 12:59 den 15 June 2008

Dags för majoritetsval

Det finns argument för och emot majoritetsval.* Personligen är jag för positivt inställd, och denna min preferens har inte blivit svagare av Sverige demokraternas framgå ngar i opinions mätningarna.

Nu tycker jag inte att man ska förespråka ett visst valsystem därför att det kan förväntas ge upphov till ett visst slags partirepresentation. Och det är heller inte oro över sd:s partiprogram i sak som utgör grunden till att jag ser sd:s framgångar som skäl för att fundera på minskad proportionalitet i valsystemet. Partiprogrammet kommer hursomhelst inte att genomföras. Nej, det är istället risken för mer splittring i parlamentet och en ökad svårighet att bilda en handlingskraftig regering som utgör ett orosmoment.

Oavsett valsystem argumenterar dr Bergh för att isolera sd. Ulvskog och Schlingmann verkar inte hålla med.

____________________________________

*I Den konstitutionella revolutionen återfinns följande summering (klicka för större bild), där ”MV” står för majoritetsval och där ”PV” står för proportionella val. Källor och utvecklade resonemang återfinns på s. 119—131 i boken. Angående ekonomiska effekter, se även s. 49—50 här.

Niclas Berggren 8:40 den 15 June 2008

Orättvisan försvinner med Amy och Beth

Ett av de mest populära orden i svensk politik är orättvisa. Men detta begrepp är mer svårfångat än den politiska retoriken låtsas om. En ny studie visar att människors upplevelse av orättvisa varierar med graden av konkretion.

Beakta först ett abstrakt fall:

Suppose that some people make more money than others solely because they have genetic advantages. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that those genetically-advantaged people make more money than others.

Beakta sedan ett konkret fall:

Suppose that Amy and Beth both want to be professional jazz singers. They both practice singing equally hard. Although jazz singing is the greatest natural talent of both Amy and Beth, Beth’s vocal range and articulation is naturally better than Amy’s because of differences in their genetics. Solely as a result of this genetic advantage, Beth’s singing is much more impressive. As a result, Beth attracts bigger audiences and hence gets more money than Amy. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that Beth makes more money than Amy.

Människor tycker i regel inte att det på ett abstrakt plan är rättvist att vissa tjänar mer pengar på grund av en genetisk fördel – men de anser samma sak rättvis om man uttrycker omständigheterna i form av ett konkret exempel.

Givet detta resultat, hur påverkbara är t.ex. väljare av rättviseretorik? Det kanske mest beror på hur denna retorik utformas, närmare bestämt på hur konkret den är. Och frågan är hur pålitliga inställningar till abstrakta och aggregerade rättvisekriterier som inkomstfördelning är.

Niclas Berggren 9:27 den 12 June 2008

Avlyssning av finansmarknaden

På tisdag ska riksdagen ta ställning till regeringens avlyssnings förslag . Det är viktigt att vi som motsätter oss förslaget tar till orda och uppmanar alla riksdagsledamöter att rösta nej. Även om förslaget motiveras av goda motiv öppnas stora risker för framtida missbruk och intrång i medborgarnas privatliv. Här tror jag på ett sluttande plan!

Det jag särskilt vill uppmärksamma är förslagets ekonomiska skrivningar, som lyfts fram i DI idag. Det är inte bara militära hot som motiverar avlyssning utan även “ekonomiska utmaningar i form av valuta- och räntespekulationer”! Advokatsamfundets Anne Ramberg varnar:

”När man vidgar mandatet från yttre militära hot till yttre hot, öppnar det i princip för vilken typ av avlyssning som helst. Det står också rent ut i propositionen att ’begreppet yttre hot är vidsträckt och måste också vara det för att ge utrymme för nödvändig flexibilitet’. Den här lagen tillåter massiv, preventiv avlyssning av människor som inte är misstänkta för något brott.”

Tydligen också av finansmarknadsaktörer, om en regering får för sig att de utgör ett hot. Även om de inte är misstänkta för något brott. Är detta en rimlig ordning i en rättsstat?

För mer djuplodande argumentation hänvisar jag till tre smartisar: Oscar Swartz, Jakob Heidbrink och Peter Santesson-Wilson. Se även SvD idag.

Uppdatering: Se detta filminlägg mot lagförslaget, av Mattias Svensson och Fredrik Westerlund. Det handlar om civilkurage kontra konformism, och det berör.

Niclas Berggren 9:58 den 8 June 2008

Varför föll Hillary?

Hillary har gett upp . Men varför besegrades hon? Christine Todd Whitman, tidigare republikansk guvernör i New Jersey, menar att kvinnor i amerikansk politik fortfarande bedöms ofördelaktigt:

When Mrs. Clinton made points forcefully, people called her shrill, not bold and determined. When Mitt Romney teared up, he was described as compassionate, while she was labeled weak.”

Men givetvis finns det andra förklaringar än kön: se 13 expertkommentarer om varför Hillary föll i dagens New York Times.

Niclas Berggren 13:49 den 5 June 2008

Tuffare tider i välfärdsstaten

Regeringen stramar upp socialförsäkringssystemen.* Oavsett vad man tycker om förändringarna, är det intressant att de genomförs, mot bakgrund av Assar Lindbecks analys:

However, in the same way that the combination of specific benefits and general financing, strengthened by the recursiveness of the spending process, all help to explain the expansion of the welfare state, the same factors also help to explain why it is politically difficult to reverse the process. An unwinding of welfare-state spending could be expected to be particularly difficult in societies where a large share of the electorate is financed by the public sector (i.e., is tax-financed rather than market-financed).”**

Och följdriktigt ser vi en reaktion — regeringens väljarstöd imponerar i dagsläget inte. Frågan är då hur man ska förklara att regeringen genomför alla dessa förändringar. Några alternativa förklaringar:

Regeringen förstår att förändringarna kostar röster, men genomför dem ändå för att de gynnar allmänintresset. (Bye bye, teorin om röstmaximering!)
Regeringen förstår att förändringarna kostar röster, men tror att kostnaden är kortsiktig och att den bättre fungerande ekonomin (särskilt ökad sysselsättning och bättre statsfinanser) välkomnas av de allra flesta i god tid till valet 2010.
Regeringen förstår inte att förändringarna kostar röster. I så fall kanske reglerna mjukas upp och ersättningsnivåerna höjs i budgeten 2010.
Förändringarna kostar inte röster, vilket regeringen inser. Röstfallet kan bero på andra faktorer.

Själv tror jag mest på alternativ 2.

_______________________
*Se dr Lundbäcks blogg för frekventa, detaljerade och underfundiga beskrivningar av regeringens reformarbete.
**Lindbeck, Assar (1995). ”Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.

Niclas Berggren 8:01 den 5 June 2008

Obama leder över McCain

Nu har Barack Obama besegrat Hillary Clinton , men en formidabel motståndare återstår i form av John McCain. Det ser dock i nuläget lovande ut för Obama, även om mycket kan hända fram till den 4 november. Denna karta är baserad på den senaste opinionsmätningen i respektive delstat. Obama leder med 287 mot 227 elektorsröster! Det är dött löpp i delstater med sammanlagt 24 elektorsröster, men även om McCain skulle tillräknas alla dessa leder Obama ändå. Notera att ju rödare en delstat är, desto starkare är stödet för republikanerna. Demokraternas färg är blå.

Niclas Berggren 16:52 den 4 June 2008

Skatter och egenföretagande

Få har analyserat hur skatter påverkar utbudet av entreprenörer. Åsa Hansson gör just det i en ny studie*. Hon finner att både genomsnitts- och marginalskattesatser är negativt relaterade till sannolikheten att bli egenföretagare. Dessutom är förmögenhet positivt relaterad till denna sannolikhet. Utdrag ur resultattabell:

Borde inte dessa resultat stämma socialdemokraterna till eftertanke, nu när de flörtar hej vilt med entreprenörerna? Medan regeringen har sänkt inkomstskatten och tagit bort förmögenhetsskatten talar socialdemokraterna om att höja och återinföra. Man tvivlar, mot bakgrund av Åsas resultat, åtminstone på att detta skulle stimulera företagarverksamhet i vårt land.

_____________________________

*Hansson, Åsa (2008). ”Income Taxes and the Probability to Become Self-Employed: The Case of Sweden.” Ratio Working Paper nr. 122.

Niclas Berggren 9:14 den 4 June 2008

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Niclas Berggren 21:50 den 3 June 2008

Middag med professor Voigt

Ikväll dinerade jag med min gode vän professor Stefan Voigt å Restaurang 1900, Mat-Niklas restaurang i Stockholm. Den svenska stilen på mat och lokal imponerade. Jag åt gotländsk vit sparris, hönsägg, rostat vete, kajplök, citronkräm; grillad grisnacke, rotsellri, morötter, persilja, kålrot; samt 1900´s praliner, choklad i olika smaker.

Stefans forskning fokuserar på institutioners betydelse för hur samhällen fungerar i olika avseenden. Vad sägs t.ex. om denna studie, som finner att länder med majoritetsvalsystem har lägre offentliga utgifter, lägre intressegruppsverksamhet men också lägre arbetsproduktivitet än länder med proportionella valsystem? Eller om denna studie, som finner att ekonomisk tillväxt inte är relaterad till domstolars juridiskt reglerade oberoende men positivt relaterad till domstolars faktiska oberoende?

Niclas Berggren 14:35 den 2 June 2008

Styr eliter eller folket?

Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.

En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.

Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.

___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?” Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.” American Economic Review, 98(1): 267—293.

Niclas Berggren 8:56 den 30 May 2008

Louis Vuitton under attack

Innehavare av lyxprodukter gillar inte när dessa kopieras hej vilt och säljs för en spottstyver på den lokala marknaden. Lyxprodukter ger först och främst nytta genom att vara exklusiva och otillgängliga. När vem som helst bär dem (eller kopior som vanligt folk inte förmår skilja från originalen) förtar det glädjen med inköpen. Det leder i sin tur till minskad försäljning av slika produkter, varför det är fullt begripligt varför företag som Louis Vuitton försöker motverka kopior av sina produkter.

Men att avbilda en av deras väskor på en t-shirt och affisch avsedda att generera pengar till Darfur, det ser jag inte som problematiskt. I detta håller jag med professor Johnson :

The obvious point is that Louis Vuitton must be out of their corporate minds. Even if they could claim that Plesner’s graphic depicts their product (which she, plausibly to my mind, denies) and if they could show that she somehow violated copyright (in what clearly is a parody), what sort of publicity do they think they are going to generate?”

Att sedan denna t-shirt och affisch inte kommer att hjälpa Darfur särskilt mycket, dels därför att huvudorsaken till lidandet är en fundamental, politisk konflikt och dels därför att bistånd och gåvor sällan löser fattigdomsproblem, är en annan sak. Besök gärna den danska konstnärens hemsida. Tack till modeoraklet Gissur för tipset!

Niclas Berggren 12:47 den 29 May 2008

Samma politik i demokrati och diktatur

Spelar det någon roll om man lever i demokrati eller diktatur? Nationalekonomen Ludwig von Mises har ett intressant svar: den förda politiken är snarlik eller identisk om man byter från demokrati till diktatur eller vice versa (men demokrati är att föredra, eftersom det systemet rymmer en fredlig, icke-våldsam metod för maktskiften).

Men stämmer det att politiken är densamma i ett givet land oavsett om demokrati eller diktatur råder? von Mises ansåg att makthavare alltid måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar, annars riskerar de att tas ifrån makten. Detta sker i en demokrati genom val och i diktaturer genom revolutioner. Men i båda fallen finns mekanismer för att majoritetens vilja ska prägla vilken politik som förs.

Bryan Caplan granskar detta argument närmare* och finner att slutsatsen håller rätt bra men att von Mises överskattar möjligheten att göra sig av med diktatorer. Detta eftersom det finns ett collective action-problem: att vilja ha en revolution ger inte automatiskt individen incitament att försöka genomföra en. Därutöver finns kostnader att byta system. Detta gör det osannolikt att diktatorer måste följa allmänhetens uppfattningar för att sitta kvar.

Enligt Caplan finns det tre mekanismer, till skillnad från den von Mises anför, som kan förklara varför förd politik inte skiljer sig mycket mellan demokrati och diktatur:

Stationära banditer: Diktatorer gynnas av att det går bra för landet de styr, och därför har de intresse av att ta hänsyn till människors uppfattningar.
Delade preferenser: Diktatorer tycker ganska lika människor i allmänhet.
Omvänd kausalitet: Människor föredrar pga. status quo bias den politik de är vana vid.

Så von Mises hade rätt intuition, menar Caplan: det finns en samstämmighet mellan människors uppfattningar och förd politik i såväl demokrati och diktatur, men inte i så hög grad av det skäl von Mises trodde.

_______________________________________

*Caplan, Bryan (2008). ”Mises’ Democracy-Dictatorship Equivalence Theorem: A Critique.” Review of Austrian Economics, 21(1): 45—59.

Niclas Berggren 8:31 den 28 May 2008

Carin, Mikael, Göran och Cristiano

Idag återfanns fyra av mina favoriter i nyhetsflödet:

Carin Jämtin (s) är upprörd över att det är kö till hyreslägenheter i Stockholm. Om hon hade den mest grundläggande förståelse av begreppet marknadsklarering skulle hon inse att problemet är det system hon själv stöder, med ett pris som är satt under jämviktspriset. Det ger alltid köer. Att det byggs fler bostadsrätter har inte mycket med saken att göra, eftersom grundfrågan är vilka incitament bostadsföretagen har. Med artificiellt låg hyra lönar sig hyreslägenheter sämre. Läs mer här.
Mikael Oscarsson (kd) slår in öppna dörrar när han argumenterar för skolavslutning i kyrkan. Han påpekar att det inte är förbjudet, men det har, mig veterligt, ingen heller hävdat. Frågan är om det är lämpligt och, i så fall, under vilka former. Läs mer här.
Göran Hägglund (kd) kan tänka sig en könsneutral samlevnadslagstiftning, som det verkar, bara ordet äktenskap tas bort. Alltid något. Jag har ingen särskild förkärlek för ordet äktenskap — det viktiga för mig är att samlevnadslagstiftningen inte gör vare sig materiell eller begreppslig skillnad på par av samma kön och par av olika kön. Det som talar emot förslaget är dock att det kan ses som en politisk eftergift till religiösa grupper som vill behålla en exkluderande tolkning av begreppet äktenskap. Och det skälet får mig att avvisa förslaget. Kör över kd! Läs mer här och här.
Och slutligen: hur kan man klandra någon för att inte kunna motstå Cristiano Ronaldo? Läs mer här.

Niclas Berggren 11:40 den 27 May 2008

Ständigt dessa präster

Ture Sventon brukar säga:

Ständigt denna Vessla!

Jag säger: Ständigt dessa präster!

Jag blir upprörd när präster ges officiell status av den offentliga makten. Det hör inte hemma i en modern, upplyst demokrati, att staten favoriserar religion av något slag. Inte nog med att det fortfarande finns skolpräster i offentliga, svenska skolor. Därutöver finns det fältpräster, dvs. präster som verkar i det militära, och sjukhuspräster, som verkar i sjukvården. Staten betalar också utbildningen av Svenska kyrkans präster, och kyrkan har fått stora förmögenheter samt statens speciella hjälp med att samla in sina medlemsavgifter. Allt detta är inget annat än skandalöst.

Men även i det civila samhället nästlar sig präster in på alla möjliga områden. Nu ska ”idrottskaplaner” påverka idrottsutövare runtom i vårt land. Och inför fotbolls-EM dyker förstås en ”supporter präst” upp som gubben i lådan!*

Att prästerna försöker tränga sig på är kanske inget att förvånas över. Men att bejaka dessa försök, från statens, landstings, kommuners och frivilliga organisationers sida, är klandervärt.

_____________________________

*Se tidigare inlägg i frågan om sport och religion här, här och här.

Niclas Berggren 8:30 den 27 May 2008

USA har minskat demokratin i världen

Supermakter har en tendens att lägga sig i andra länders angelägenheter, t.ex. genom att intervenera med militärmakt. En ny studie* finner att sådana interventioner i regel inte har gynnat demokrati i de länder som har invaderats, och det spelar ingen roll om supermakten i fråga själv var demokrati eller diktatur:

We find that superpower interventions are followed by significant declines in democracy, and that the substantive effects are large. Perhaps surprisingly, once endogeneity is addressed, US and Soviet interventions have equally detrimental effects on the subsequent level of democracy; both decrease democracy by about 33%. Our findings thus suggest that one should not expect significant differences in the adverse institutional consequences of superpower interventions based on whether the intervening superpower is a democracy or a dictatorship.”

Ytterligare något som talar för försiktighet med amerikanska militära ingripanden framöver. Pågående experiment i Afghanistan och Irak får utvisa om utifrån införda demokratiseringar i nutid kan bli beständiga. Och, därmed, om John McCains demokratiseringsplaner har framtiden för sig.

_____________________________

*Easterly, William, Satyanath, Shanker och Berger, Daniel (2008). ”Superpower Interventions and their Consequences for Democracy: An Empirical Investigation.” Brookings Global Economy & Development Working Paper nr. 17.

Niclas Berggren 17:29 den 25 May 2008

Skrämmande syn på strejkbrytare

På senare tid har jag stött på en politisk attityd och retorik som jag trodde var utdöd. Så här skriver Petter:

[P]å min lista kommer svartfot överst av de saker man kan göra under sitt liv som i samma sekund fråntar en all värdighet och hederlighet.”

Och så här skriver Nicklas:

Strejkbrytaren är en opålitlig, gemen liten varelse som tror sig stå över resten av arbetarklassen eller ha behov som särskiljer sig från restens. Genom att svika sina kamrater och hugga kniven i ryggen på dem, genom att bevisa för dem att deras kamp betyder noll och ingenting och jobba under konflikt visar strejkbrytaren sitt rätta jag. … Också tackar de smutsiga kräken för allt de fått gratis genom att göra på det här viset. … Och i en strid kan det bli offer. Särskilt för små skadeinsekter som strejkbrytare. … Det finns inga godtagbara skäl för att bli strejkbrytare. Och det finns inga godtagbara skäl för kamraterna att inte förakta och frysa ut en sådan när konflikten är över. Han eller hon har visat att han pissar på er. Varför ska inte ni pissa på honom?”

Vad ska man säga? Vilket hat. Vilken aggression. Vilket försök att med språk och handling förnedra politiska och fackliga motståndare.

Det som upprör mig är dock inte bara den svulstiga och nedvärderande retoriken utan också hållningen i sak. Jag anser att människor ska ha rätt att strejka — men också att inte strejka. De som väljer att arbeta när andra, vars organisation av ”kamrater” man inte tillhör, inte arbetar ska inte trakasseras för det. Ingen är skyldig att offra egna förmåner för andras ekonomiska vinning.

Niclas Berggren 14:26 den 25 May 2008

Inte fler än 30

Ledaren för Liberaldemokraterna i Storbritannien, Nick Clegg, fick nyligen frågan hur många sexpartner han hade haft. Hans svar:

No more than 30… a lot less than that.

Detta gav stor uppmärksamhet i media, där den allmänna reaktionen var förundran över detta höga antal.

Men varför spelar det någon roll hur många sexpartner någon har haft? Det kan förstås vara intressant för en potentiell partner att känna till en persons praxis på det sexuella området. Likaså kan det vara intressant som skvaller betraktat — vem kittlas inte lite av sexuell information om andra? Men grundfrågan tycker jag ändå är om det är relevant för att bedöma en person professionellt. Det har jag mycket svårt att se.

Niclas Berggren 13:52 den 24 May 2008

Den åldrige McCain

Ett av de starkaste argumenten mot John McCain är hans höga ålder. Klarar en så gammal man av världens mest krävande jobb, kroppsligt och mentalt?

Även om McCain kommer att vara fysiskt frisk under mandatperioden, vilket är långt ifrån säkert, finns stor risk för långsammare tankeförmåga. Det finns rent allmänt något i ett gammalt sinnelag som jag finner motbjudande. När McCain lyfter fram sin ”erfarenhet” tänker jag på att hans världsbild formades för mycket länge sedan och att han sannolikt inte har förmåga att tänka nytt och flexibelt. De flesta äldre som jag har kommit i kontakt med tror att de är så intressanta — de har ju ”erfarenhet”. Det är ett annat sätt att säga att man repeterar det som man kom fram till för femtio år sedan. Om och om igen. Ad nauseam.

Ingen förnekar att viss erfarenhet är bra — därför måste man vara 35 år för att kunna bli USA:s president. Men personer som har lagom mycket erfarenhet behöver inte tala om erfarenhet som tillgång — det gör bara de som har för mycket därav.

Se tidigare inlägg om ungdomens primat och åldrandets tragik.

Uppdatering: PJ tycks inte hålla med.

Niclas Berggren 9:53 den 24 May 2008

Argument för demokrati

Trots att man kan finna demokratin bristfällig i många avseenden — bl.a. förefaller väljarna okunniga om mycket (se t.ex. här, här och här) — finns det starka argument till dess försvar. Statsvetarna Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó. Erlingsson påpekar t.ex. att allmän rösträtt utgör ett skydd mot förtryck och att förlorare i ett demokratiskt system accepterar sin lott, istället för att bli våldsamma.

Ytterligare stöd för demokrati ges i en ny studie*. I ett experiment finner forskarna att människor är betydligt mer benägna att samarbeta med varandra om spelets regler beslutas demokratiskt, jämfört med om de införs exogent. Studien är dessutom klurigt utförd, eftersom den kontrollerar för selektionseffekter (att de som deltar i det demokratiska beslutet är mer samarbetsinriktade till att börja med).

Så institutioner spelar roll. Att få vara delaktig i beslutsfattandet, om än imperfekt och utan stora möjligheter att påverka som individ, påverkar människors syn på varandra, på samvaro och på samarbete. Till det bättre.

________________________________

*Dal Bó, Pedro, Foster, Andrew och Putterman, Louis (2008). ”Institutions and Behavior: Experimental Evidence on the Effects of Democracy.” NBER Working Paper nr. 13999.

Niclas Berggren 14:25 den 23 May 2008

Är du libertarian?

I svensk politisk debatt används ofta begreppet ”nyliberal”, men i regel som skällsord utan djupare koppling till politisk filosofi. Vissa vänsterdebattörer etiketterar friskt sådana de ogillar som nyliberaler, oavsett om det rör sig om fascister, konservativa eller liberaler som är aningen mer frihetliga än folkpartiet.

Jag förstår begreppet som synonymt med libertarian. Professor Daniel Klein försöker, i ett kort bidrag till International Encyclopedia of the Social Sciences, klargöra vad libertarianismen handlar om:

From the customs of liberal society and the writings of John Locke (1632–1704), David Hume (1711–1776), Adam Smith (1723–1790), and myriad others, there emerged an ideological sensibility dubious of government activism, leery of collectivist urges, and resistant of nationalistic sentiments. It learned to accept commercial society and cosmopolitanism, and even celebrate them. It maintains a presumption of individual liberty.

Själv kallar jag mig inte libertarian eller nyliberal, mestadels därför att jag inte delar de flesta libertarianers filosofiska utgångspunkter. Jag avfärdar idéer om ”naturliga”, ”mänskliga” eller ”objektiva” rättigheter och är i grunden nihilistiskt, hedonistiskt och konsekvensetiskt orienterad. Men i policyfrågor ligger jag ofta nära libertarianer: på nästan alla områden är jag positivt inställd till en mer begränsad statsmakt än den vi ser idag.

Niclas Berggren 8:32 den 23 May 2008

Alliansen får konkurrens

Jag är imponerad av Alliansen: över dess tillkomst, dess lansering och dess sammanhållning. Men mest imponerad är jag över att den, i form av en koalitionsregering, har lyckats så väl med de offentliga finanserna. Forskning visar nämligen att koalitionsregeringar i regel har varit förknippade med en försämrad, eller mindre framgångsrikt hanterad, offentlig ekonomi. Några exempel:

De har svårare att förbli inom sina budgetramar efter en negativ ekonomisk chock, de har högre budgetunderskott och statsskulden växer snabbare (de Haan m fl 1999, Volkerink och de Haan 2001).
De förmår med lägre sannolikhet implementera framgångsrik budgetkonsolidering (Alesina m fl 1998).
Ju mer fragmenterad regeringen är, desto längre tid tar det för skattestrukturen ocn inflationstakten att återgå till det önskade utseendet efter en ekonomisk chock (Ashworth och Heyndels 2001, Veiga 2000).

Detta kan förklaras med att koalitioner bygger på förhandlingar mellan partier, där varje parti måste kunna visa väljarna att just de fyller en funktion, och att koalitionsregeringar är mindre handlingskraftiga, eftersom fler partier måste komma överens.

Nu utman as den framgångs rika Allians en av de tre vänsterpartierna. Jag predikterar att de kommer att få svårare att enas om en regeringspolitik — socialdemokraterna är inte vana att i förväg förhandla om politikens innehåll och vänsterpartiet består fortfarande i hög grad av kommunister, med en politisk agenda som många socialdemokrater och miljöpartister har svårt för. Men framförallt befarar jag att en vänsterkoalition, om de enas och om de vinner, kommer att ha svårt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik. Den tidigare associeringen mellan borgerliga koalitionsregeringar och budgetunderskott kan komma att förbytas i en associering mellan socialistiska koalitionsregeringar och budgetunderskott.

Niclas Berggren 8:09 den 22 May 2008

Ifrågasätt enkel majoritet

Det finns i de flesta demokratier en tendens att betrakta den enkla majoritetsregeln som helig. När (N/2)+1 av N ledamöter i en politisk församling röstar för ett förslag anses det reflektera folkviljan (eller något snarlikt begrepp). Men är denna regels helighet önskvärd?

James Buchanan och Gordon Tullock svarar nekande. I The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy argumenterar de för att den optimala politiska beslutsregeln bara undantagsvis sammanfaller med den enkla majoritetsregeln. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Den bör ifrågasättas mer än den gör. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

Niclas Berggren 15:50 den 21 May 2008

Tage Erlander och jordbrukslobbyn

Peter Santesson-Wilson citerar Tage Erlander:

I en demokrati får det inte finnas spärrar, som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt.”

Vilken naiv syn på politiken! Vilken simplistisk förståelse av begreppet folkvilja! En fara, som jag ser det, med denna demokratiuppfattning, är att intressegruppers inflytande negligeras eller ses som ofarligt. Om det konstitutionella systemet utformas utan spärrar kan en enkel majoritet mycket lätt fatta beslut som inte ligger i de flesta människors intresse. David Brooks lyfter fram den aspekten i en analys av amerikansk jordbrukspolitik:

In 1965, Mancur Olson wrote a classic book called ‘The Logic of Collective Action,’ which pointed out that large, amorphous groups are often less powerful politically than small, organized ones. … The $307 billion farm bill that rolled through Congress is a perfect example of the pattern. Farm net income is up 56 percent over the past two years, yet the farm bill plows subsidies into agribusinesses, thoroughbred breeders and the rest. The growers of nearly every crop will get more money.”

Dvs. konsumenterna påverkas var och en i liten grad av jordbruksstöd, vilket ger dem små incitament att motverka stödet, och de har dessutom stora svårigheter att organisera sig, om de nu skulle vilja det. Bönderna påverkas däremot var och en i hög grad av jordbruksstöd, vilket ger dem starka incitament att påverka politiker, och de har dessutom, genom gruppens litenhet och väldefinierade karaktär, lätt att organisera sig. Inte heller EU:s jordbrukspolitik kan förstås på annat sätt än som resultatet av intressegruppers verksamhet. Folkviljan lyser med sin frånvaro.

Niclas Berggren 8:39 den 21 May 2008

Kvinnliga väljare påverkar politiken

En ny studie* indikerar att kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande påverkar politikens utformning. Sociala utgifter som andel av BNP ökade på kort sikt med 0,6—1,2 procentenheter när kvinnor fick rösträtt (i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige), och på lång sikt med tre till åtta gånger så mycket. Givetvis kontrollerar studien för en rad andra tänkbara påverkansfaktorer.

I diagrammet visas hur sociala utgifter som andel av BNP utvecklas före och efter kvinnor fick rösträtt (år 0):

En vidare fråga — evig, svårbesvarad och kontroversiell — är hur det kommer sig att kvinnor och män i genomsnitt tycks ha ganska olika politiska preferenser. Är kvinnor ”mjuka” och män ”hårda” eller vad?

_____________________________

*Aidt, Toke S. och Dallal, Bianca (2008). ”Female Voting Power: The Contribution of Women’s Suffrage to the Growth of Social Spending in Western Europe (1869—1960)”. Public Choice, 134(3—4): 391—417.

Niclas Berggren 9:28 den 19 May 2008

Väljarnas bristande rationalitet

Forskning tyder på att ekonomiska aktörer inte är helt rationella. Men det är inte politiska aktörer heller — vilket kan vara viktigt inte minst för marknadsekonomins kritiker att ha i åtanke. Justin Wolfers finner i en ny studie att väljare tenderar att belöna eller bestraffa sittande politiker på basis av händelser som de inte har kunnat påverka:

More sophisticated tests reveal that voters in oil-producing states tend to re-elect incumbent governors during oil price rises, and vote them out of office when the oil price drops. Similarly, voters in pro-cyclical states are consistently fooled into re-electing incumbents during national booms, only to dump them during national recessions. Consistent with an emerging behavioral literature, this suggests that voters make systematic attribution errors and are best characterized as quasi-rational.

Niclas Berggren 9:17 den 18 May 2008

Skattesänkningarna märks inte

Gunnar Örn påpekar något intressant och viktigt: att välfärdsstaten verkar präglas av asymmetrisk information.

Å ena sidan tenderar väljarna att inte notera skatteförändringar, vilket kan bero på en medveten strategi från politikernas sida, att skatter ska uppfattas så skonsamt som möjligt. Å andra sidan tenderar väljarna att notera bidragsförändringar, vilket också kan bero på en medveten strategi, att bidrag ska uppfattas tydligt. Skatter utgör ju kostnader och bidrag intäkter för väljarna, och politikerna kan antas vilja maximera sina röstetal genom att utforma systemen så att det positiva märks och så att det negativa inte märks.

Om denna asymmetri är korrekt har en regering som sänker skatter och sänker bidrag problem. Om få noterar de stora skattesänkningarna (vet du hur mycket du har fått i jobbskatteavdrag?*), och om många noterar bidrags- och ersättningssänkningarna (hjälpta därtill av media och oppostion), är kanske inte dåliga opinions siffror särskilt förvånande. Klarar Anders Borg av att tydliggöra skattesänkningarna i god tid före valet 2010? Det räcker inte med bra politik. Bra pedagogik är därutöver ett måste.

Se ett tidigare inlägg om osynliga skatter.

___________________________

*På moderaternas hemsida kan man, uppe till höger, klicka för att räkna ut hur stort jobbskatteavdraget är. Men hur många väljare hittar dit?

Niclas Berggren 8:47 den 17 May 2008

De heliga barnen

Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemo kraterna före slår förlängd föräldraledighet:

Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”

Mitt svarsalternativ — ”ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

Niclas Berggren 13:18 den 16 May 2008

Ronald Reagan var rolig

Den 18 juni 1981 hälsade president Reagan på en man vid en träff med svarta borgmästare och sa:

How are you, Mr. Mayor? I’m glad to meet you. How are things in your city?”

Problemet var bara att mannen inte var någon borgmästare utan Samuel Pierce, Reagans egen bostadsminister.

Läs mer om Reagans presidentbibliotek.

Niclas Berggren 9:33 den 15 May 2008

Nej till obligatorisk a-kassa

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.

Här återfinns förslaget.

Niclas Berggren 20:05 den 14 May 2008

Historiskt låg arbetslöshet

AMS rapporterar:

I slutet av april var 2,9 procent av arbetskraften, eller 132 000 personer inskrivna som arbetslösa vid landets arbetsförmedlingar. Det är en minskning på ett år med 0,7 procentenheter, eller 34 000 personer. Nivån är den lägsta sedan våren 1991. … För ungdomar, mellan 18 och 24 år, uppgick arbetslösheten till drygt 22 000 personer, vilket är 7 000 färre än förra året.”

Arbetslösheten har alltså på ett år sjunkit med 20 procent och ungdomsarbetslösheten med 24 procent. Även om inte hela förbättringen beror på den förda ekonomiska politiken, torde den ha hjälpt till. Det borde väljarna belöna.

Niclas Berggren 9:45 den 13 May 2008

Väljarnas okunnighet varierar

Det finns empiriska belägg för att väljare är relativt okunniga. En studie* visar dock att de politiska institutionernas utformning kan påverka graden av okunnighet. Både inom EU och inom Schweiz tycks t.ex. graden av direktdemokrati positivt relaterad till väljarnas kunnighet:

Using survey data from the European Union and Switzerland, we present empirical evidence that citizens are politically better informed when they have more extended political participation rights. The results corroborate theoretical arguments and circumstantial evidence that voter information should be treated as endogenously determined by political institutions.”

T.ex. kunde väljarna mer om EU i de länder där det ordnades folkomröstning om Maastricht-avtalet. Detta kan bero på både efterfråge- och utbudsfaktorer. Efterfrågan på information kan vara större i en kontext där väljare diskuterar en fråga med varandra (information blir då närmast en privat vara); och utbudet kan vara större när politikerna ska försöka förklara och argumentera direkt till väljarna i en specifik fråga.

Jag skulle, bl.a. mot bakgrund av denna studies resultat, gärna se en uppgradering av folkomröstningsinstitutet i Sverige, såväl på nationell som på lokal nivå. Men givetvis finns också kostnader med direktdemokrati** som gör att den även framgent bör användas med urskiljning.

______________________________

*Benz, Mattias och Stutzer, Alois (2004). ”Are Voters Better Informed When They Have a Larger Say in Politics? – Evidence for the European Union and Switzerland.” Public Choice, 119(1—2): 31—59.
**Se t.ex. Brennan, Geoffrey och Hamlin, Alan (2000). Democratic Devices and Desires. Cambridge: Cambridge University Press.

Niclas Berggren 23:30 den 11 May 2008

Att leda eller låta sig ledas

Enligt en ny SIFO-undersökning om vilka verktyg som är mest effektiva för att minska arbetslösheten kommer vissa av regeringens genomförda åtgärder, såsom sänkt ersättningsnivå och höjd avgift till a-kassan, långt ned. Sven-Erik Österberg (s) kommenterar:

För oss var det naturligtvis överväldigande att de främsta förslagen ligger så nära vår egen politik. Det visar att vi är på rätt väg.”

Om vi bortser från att tolkningen är tveksam — ty de förslag som är mest populära (utbildning och samverkan mellan politik och näringsliv) förespråkas av båda blocken — uppkommer den intressanta frågan: Ska politiker leda eller låta sig ledas? Antag att forskning visar att åtgärd x minskar arbetslösheten och att vanligt folk inte känner till det, vilket gör åtgärden impopulär för stunden. Politiker som vill minska arbetslösheten kan då genomföra åtgärd x eller följa vanligt folks uppfattning. I vilket av de två fallen är politiker ”på rätt väg”?

I slutändan tror jag, eller hoppas jag i alla fall, att resultaten räknas (och forskning antyder antyder att så kan vara fallet). Om åtgärd x verkligen minskar arbetslösheten är det den sänkta arbetslösheten, inte åtgärd x, som kommer att stå i fokus, och de politiker som struntar i kortsiktig populism kommer att belönas. De är på rätt väg.

Niclas Berggren 15:59 den 8 May 2008

Ska staten inte köpa privata företag?

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmotståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom ”behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna ”våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

Niclas Berggren 13:49 den 7 May 2008

Socialdemokratisk rättvisa?

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Niclas Berggren 8:43 den 6 May 2008

Missgynnas pensionärer?

Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.

En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”

Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:

Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”

När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som ”människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det ”människovärdigt”?

Niclas Berggren 17:22 den 5 May 2008

Utlokalisering av myndigheter

Att förflytta myndigheter från Stockholm till mindre orter anser jag allmänt vara galenskap. Men i vissa fall kanske det inte är så dumt. Pga. personal- och omställningsproblem kan t.ex. Statens folkhälsoinstitut, som flyttas till Östersund, tänkas bli lamslaget under lång tid framöver. Det är alltså den myndighet som förespråkar fettskatt och uttalar sig konstigt om läkemedel.

Uppdatering: Ett alternativ till utlokalisering är nedläggning.

Niclas Berggren 7:53 den 5 May 2008

Är ånger ett tecken på irrationalitet?

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska ”hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

Niclas Berggren 14:13 den 4 May 2008

Röstning på skakig grund

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Niclas Berggren 16:28 den 3 May 2008

Vetenskapsmannen i politiken

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivet ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Niclas Berggren 8:10 den 3 May 2008

Tänkande väljare?

Apropå The Myth of the Rational Voter så ropade, under valkampanjen 1956, en kvinna till den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson:

Senator, you have the vote of every thinking person!

Varpå Stevenson replikerade:

That’s not enough, madam, we need a majority!

Niclas Berggren 8:21 den 2 May 2008

Vem har förtroende för Mona?

Mona Sahlin har talat . Förvisso har förtroendet för henne dalat, och det förvånar inte när man tittar närmare på vad hon har att säga.

”Arbetslöshetsförsäkringen är inget bidrag utan en försäkring vi betalat.” Som Stefan Karlsson har påpekat är a-kassa mestadels bidrag, och de ökade inslag av försäkringsmässighet i systemet som regeringen har infört vill Mona ta bort.
80 procent av löntagarna ska få ut 80 procent av sin lön i a-kassa om (s) vinner nästa val. Varför nämnde inte Mona att hon därmed lovar höjd arbetslöshet?
”Stockholms vårdval … gör att direktörens son och arbetarens dotter aldrig riskerar mötas i väntrummet på läkarmottagningen.” Ursäkta mig, men möttes de där tidigare? Och i vilket fall: som dr Lundbäck rapporterar tycks det ha skett en omfördelning från rika till fattiga i systemet.
”För att rädda hyresrätten måste vi bli av med Odell som bostadsminister.” Så konstigt, många menar tvärtom att hyresrätten tryggas om fastighetsägare får bättre avkastning på sitt kapital. Dessutom skulle köer försvinna, men att en socialist som Mona inte talar om det nuvarande systemets kostnader förvånar inte.

Jag tycker att det börjar se allt ljusare ut för regeringen.

Niclas Berggren 15:11 den 29 April 2008

I nöd och lust

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Niclas Berggren 16:16 den 28 April 2008

Fler accepterar bidragsfusk

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: ”claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). ”Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Niclas Berggren 13:13 den 27 April 2008

Utnämningspolitiken är inte så dum

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer ”opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.

Niclas Berggren 8:37 den 25 April 2008

Ständigt dessa bidrag

Intet nytt under solen, som Predikaren så klokt uttrycker det. Den politiska kampen om röster pågår, trots att det är mellanvalsperiod, och är det inte pensionärerna som ska gynnas lite extra så är det studenterna. Som i Centerns nya utspel om höjda studiemedel. Det ska förvisso tilläggas att förslaget rymmer en bra del, i det att fribeloppet föreslås höjas från 100 000 kr till 150 000 kr per år och på sikt avskaffas.

Men om man verkligen vill hjälpa studenterna skulle jag prioritera något annat än en studiemedelshöjning, nämligen avskaffad värnskatt. Det skulle öka utbildningspremien och den disponibla livsinkomsten, vilket gör det mer lönande att studera.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: