Kvävande nationalism

Idag är det USA:s nationaldag. Men jag har svårt för sådana dagar av två skäl:

  1. Jag är vad man skulle kunna kalla en autonomist eller psykologisk atomist och ogillar allmänomfattande manifestationer av enighet och samsyn.
  2. Jag bedömer att nationalism i huvudsak har negativa sociala konsekvenser.

Vad skulle hända om någon protesterade mot flaggdyrkan på en amerikansk sportarena? Så här säger Jim Alexander, vars företag tillverkar enormt stora flaggor:

”People go ape when they see it. It’s a feeling. It’s a feeling that takes over a whole stadium. If anyone in the stands opened their mouth and objected, there would be hell to pay.”

Just det: om man inte deltar i masshysterin ses man som en svikare. Intressant nog fastslog USA:s högsta domstol 1943, pga. Jehovas vittnen, att amerikanska barn inte får tvingas att svära trohet till flaggan. Det är inte varje dag jag och JV står enade (om än av olika skäl)! Men fortfarande lever den sociala stigmatiseringen av den som vågar ifrågasätta nationalismen kvar.

Bertrand Russell insåg nationalismens bisarra (och farliga) karaktär:

”Americans and Englishmen, when they become acquainted with the Balkans, feel an astonished contempt when they study the mutual enmities of Bulgarians and Serbs, or Hungarians and Rumanians. It is evident to them that these enmities are absurd and that the belief of each little nation in its own superiority has no objective basis. But most of them are quite unable to see that the national pride of a Great Power is essentially as unjustifiable as that of a little Balkan country.”