Undvik kärnfamiljen som norm

Hemmafru

Hemmafru

Jag har inget alls emot kärnfamiljen — jag är själv uppvuxen i och del av en sådan, dessutom i en av det allra finaste slag. Men jag känner mig ändå obekväm med den familjesyn som proklameras av många kristna och konservativa, bl.a. i form av SvD:s krönikör Elise Claeson:

Allt färre amerikaner och britter tror att det är bra för familjelivet att kvinnor förvärvsarbetar. … [Socialliberaler] vågar inte tro att starka familjer är bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan.

Jag har några invändningar.

  1. Är det inte lite suspekt med detta ständiga behov av att offentligt bekänna sin kärlek till familjen? För de flesta torde familjelivet fungera alldeles utmärkt utan att detta behöver verbaliseras ständigt och jämt. Jag föredrar praktisering av family values framför deklamering av desamma.
  2. Det förefaller obalanserat att enbart betona fördelar och att förtiga att familjen inte är en perfekt inrättning för alla. Det är viktigt att erbjuda utvägar när familjen är dysfunktionell.
  3. Jag ogillar försöket att etablera kärnfamiljen som norm. Jag har inget alls emot att man äktar kvinna och skaffar barn, och vill kvinnan vara hemmafru har jag inga problem med det heller, om det är ett uttryck för genuina preferenser. Men jag inser att den modellen inte passar alla, och därför bör inte den premieras socialt framför andra livsarrangemang (som t.ex. ensamboende, samboende, arbetande kvinnor och samkönade relationer).
  4. Jag har också svårt för de politiska förslagen. Att försvåra kvinnors deltagande i arbetslivet och att vilja ersätta utomfamiljära välfärdstjänster med familjen ser jag som högst problematiskt. En sak jag tycker om med utomfamiljära välfärdstjänster är att de ger autonomi genom att inte binda familjemedlemmar alltför hårt till varandra.