Skrämmande syn på strejkbrytare

På senare tid har jag stött på en politisk attityd och retorik som jag trodde var utdöd. Så här skriver Petter:

[P]å min lista kommer svartfot överst av de saker man kan göra under sitt liv som i samma sekund fråntar en all värdighet och hederlighet.”

Och så här skriver Nicklas:

Strejkbrytaren är en opålitlig, gemen liten varelse som tror sig stå över resten av arbetarklassen eller ha behov som särskiljer sig från restens. Genom att svika sina kamrater och hugga kniven i ryggen på dem, genom att bevisa för dem att deras kamp betyder noll och ingenting och jobba under konflikt visar strejkbrytaren sitt rätta jag. … Också tackar de smutsiga kräken för allt de fått gratis genom att göra på det här viset. … Och i en strid kan det bli offer. Särskilt för små skadeinsekter som strejkbrytare. … Det finns inga godtagbara skäl för att bli strejkbrytare. Och det finns inga godtagbara skäl för kamraterna att inte förakta och frysa ut en sådan när konflikten är över. Han eller hon har visat att han pissar på er. Varför ska inte ni pissa på honom?”

Vad ska man säga? Vilket hat. Vilken aggression. Vilket försök att med språk och handling förnedra politiska och fackliga motståndare.

Det som upprör mig är dock inte bara den svulstiga och nedvärderande retoriken utan också hållningen i sak. Jag anser att människor ska ha rätt att strejka — men också att inte strejka. De som väljer att arbeta när andra, vars organisation av ”kamrater” man inte tillhör, inte arbetar ska inte trakasseras för det. Ingen är skyldig att offra egna förmåner för andras ekonomiska vinning.