Niclas Berggren 7:13 den 22 March 2009

Ökad välfärd med utländsk företagskontroll

Ibland framställs utländsk ekonomisk närvaro i utvecklingsländer som exploaterande och destruktiv. I ”Foreign Know-How, Firm Control, and the Income of Developing Countries” (preliminär gratisversion här), publicerad i Quarterly Journal of Economics, ges stöd för att så inte alltid är fallet:

TANZANIA-MALARIA-BELGIUM-PRINCESS

Management know-how shapes the productivity of firms and can be reallocated across countries as managers acquire control of factors of production abroad. We construct a quantitative model to investigate the aggregate consequences of the international reallocation of management know-how. Using aggregate data, we infer the relative scarcity of this form of know-how in a sample of developing countries. We find that developing countries gain, on average, 12% in output and 5% in welfare (with wide variation across countries) when they eliminate policy barriers to foreign control of domestic factors of production.

Niclas Berggren 18:40 den 21 March 2009

Stark estetisk upplevelse

Idag hade jag förmånen att beskåda medlemmar i Kungliga Baletten då de värmde upp och repeterade inför Pär Isbergs helt nya balett Ringaren i Notre-Dame. I 3,5 timmar satt jag på en smal träbänk och tittade — and I loved it! Faktum är att övningen bjöd på en av de starkaste estetiska upplevelserna i mitt liv. Bl.a. Nikolaus Fotiadis, Joakim Adeberg och Nadja Sellrup återfanns i gruppen vi fick se.

Två små fönster i balettsalen

Några reflexioner som slog mig då jag satt på träbänken:

Balettdansare imponerar mer på mig än nästan någon annan yrkesgrupp. De tränar verkligen hårt men måste kombinera styrka och teknik med en dramatisk förmåga.
Balettdansare är i regel mycket vackra. Idag fascinerades jag särskilt av två.
Vid uppvärmning och repetition deltar en pianist. Intressant med en så arbetskraftsintensiv verksamhet i ett land med höga arbetskraftskostnader.
Är balettpianister andra rangens pianister (likt fysiker som inte klarar fysiken och blir matematiska nationalekonomer?), eller finns det en särskild talang som gör dem lämpade som just balettpianister (såsom särskild taktbegåvning)?
Att vara balettdansare kräver även intelligens och minne. Hur de kan minnas alla instruktioner och rörelser förstår jag inte riktigt.
Balettvärlden är internationell: språkligt dominerar engelska och franska även här i Stockholm, och dansarna kommer från många olika länder.
Balettvärlden är elitistisk: endast de bästa tillåts delta. Varför är detta kontroversiellt inom många andra områden?
Det är intressant att se att en koreografi utvecklas när den övas in: dansarna får komma med synpunkter och förslag och gör det i hög grad.
Musiken till Ringaren av Notre-Dame, av Stefan Nilsson, verkar riktigt bra, att döma av de utdrag på piano vi fick höra idag.
Likt manliga simmare är manliga balettdansare i regel släta. Hur är det med kausaliteten?

Niclas Berggren 13:22 den 21 March 2009

Två fält

Georg Guðni, Untitled (2009), 95,0 x 200,0 cm:

Utställning på Galleri Lars Bohman i Stockholm t.o.m. den 19 april.

Niclas Berggren 9:02 den 21 March 2009

Narkos och medvetande

Vad händer vid narkos? Intressant nog verkar det något oklart, enligt en artikel i Discover:

“How anesthesia works has been a mystery since the discovery of anesthesia itself,” writes Michael Alkire, an anesthesiologist at the University of California at Irvine School of Medicine, in the new Encyclopedia of Consciousness.

I artikeln klargörs t.ex. att det är svårt för narkospersonal att veta när en person är medvetslös och därmed utan förmåga att känna smärta. Metoder som att tala med patienten och att be henne göra saker på kommando är inte helt säkra för att klargöra om hon är djupt sövd.

Vad forskarna letar efter är ett sätt att mäta medvetande-
grad. Professor Giulio Tononi har utvecklat en teori om medvetande som utgör möjlig grund för att göra sådana mätningar:

Although the brain may become less active under anesthesia, it usually doesn’t shut down completely (if it did, we would die). In fact, when scientists played a tone into the ears of an anesthetized cat, its cortex still produced strong bursts of electricity. But its responses were different from those of a waking cat. In an anesthetized cat, the brain responds the same way to any sound, with a noisy crackle of neurons. In a waking cat, the response is complex: One brain region after another responds as the animal processes the sound, and different sounds produce different responses. It’s as if the waking brain produces a unique melody, whereas the anesthetized brain can produce only a blast of sound or no sound at all.

Tononi suggests that this change happens because anesthesia interferes with the brain’s mass transit system. Individual parts of the cortex can still respond to a stimulus. But the brain can’t move these signals around to other parts to create a single unified experience.

Det gäller att på operationsbordet undersöka om stimuli får ”masskommunikationssystemet” i hjärnan att sätta igång eller om bara enskilda delar reagerar separat. I det senare fallet kan man börja skära.

Niclas Berggren 15:57 den 20 March 2009

Pianokraft

Prokofievs Toccata i D-moll (op. 11) lämnar nog få oberörda.

Niclas Berggren 10:05 den 20 March 2009

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.”

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Niclas Berggren 5:33 den 20 March 2009

Sportteologi

Nicola Legrottaglie och en annan man

Katoliken och fotbollsspelaren Nicola Legrottaglie har kommit ut med en bok:

Homosexualitet är på modet nu. För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet inte är bra. Därför uppmanar jag homosexuella, både kvinnor och män, att läsa Bibeln, skriver han.

En skarp analys — visst är det så att homosexualitet är ett mode och ett sätt att protestera på istället för en icke-vald sexuell läggning som folk numera, inte minst pga. kyrkans försvagade position, vågar berätta om för andra — och ett kärleksbudskap som imponerar. Påven är säkert nöjd med sin undersåte.

Se de tidigare inläggen ”Sport, skönhet och dumhet”, ”Fascisten i Rom”, och ”Jesus är en domare”.
Media: SvD

Niclas Berggren 22:42 den 19 March 2009

Lockande skivomslag

Niclas Berggren 17:00 den 19 March 2009

Varning för perfektionism

Det är nu dags för en liten skola om perfektionism, utifrån artikeln ”Perfectionism and Psychopathology”, publicerad i Clinical Psychology Review. Skolan är kort och koncis (och inte alls perfekt).

Först, vad är en perfektionist? Denna definition anges:

[T]he setting of excessively high standards for performance accompanied by overly critical self-evaluation.

Vad orsakar perfektionism? Föräldrar! Närmare bestämt:

1. Overtly critical and demanding parents;
2. Parental expectations and standards of performance are excessively high and criticism is indirect;
3. Parental approval is absent, inconsistent or conditional; and
4. Perfectionistic parents acting as models for perfectionistic attitudes and behaviors.

Tänk på det om du är förälder. Ty även om existerande mått är imperfekta, finns det vissa tecken på att perfektionism är förknippat med psykopatologi:

The data give some indication that high personal standards (the subscale closest to the construct of perfectionism) are specifically elevated in patients with eating disorders, along with some indications that it may predispose people to eating disorders, depression, and fatigue. Within studies, the degree of psychopathology is correlated with existing measures. In particular, the research shows that beliefs about other people’s high standards for the self are associated with a broad range of psychopathology.

Livet består av mycket press, såväl från andra som från en själv (påverkad som man kan vara av föräldrarna). Visst kan det ibland få oss att prestera mer, men det kan också ge mycket olycka.

Niclas Berggren 11:56 den 19 March 2009

Bristfälligt gudsbevis

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required.

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

Niclas Berggren 6:42 den 19 March 2009

Att se andra fuska

Att se andra fuska påverkar ens egen benägenhet att fuska, enligt professor Dan Ariely. Om man ser någon från den egna gruppen fuska, blir man själv mer benägen att fuska. Fuskaren sänder då ett budskap om att det är acceptabelt att fuska om man tillhör denna grupp. Om man ser någon från en annan grupp, som man inte identifierar sig med, fuska, blir man själv mindre benägen att fuska. Då påminns man istället om en norm om ärlighet och moraliskt beteende. Se honom tala om detta vid 10.35:

Detta påminner mig om professor Assar Lindbecks analys av hur ett spritt överutnyttjande av socialförsäkringssystemen kan uppkomma som ett resultat av att vissa börjar överutnyttja dem:

Then came the welfare state, which contributed to separate income from work to a considerable extent, in particular for low-income groups. To begin with, the effects on labor supply seem to have been quite small. One possible reason is that social norms inherited from the past mitigated potential disincentives on work. In a number of papers, I have hypothesized that after a while, some “entrepreneurial” individual found out that it was possible to survive, and even to consume nearly as much as before without working, at least for a period of time. And when some individuals started to exploit the benefit systems, we may hypothesize that others followed suit, since it became less stigmatizing to exploit the systems when others also did so. Thus, I hypothesize that “norm drift” has in fact taken place in recent decades (Lindbeck, 1995; Lindbeck, Nyberg, Weibull, 1999; Lindbeck and Nyberg, 2006).

Niclas Berggren 20:26 den 18 March 2009

Hårt arbete på barren

Niclas Berggren 16:09 den 18 March 2009

Trött av konst

Jag har tidigare återgivit tips inför museibesök. Sådana besök kan vara ansträngande. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 94):

Efter ett tag kom en dåsighet över honom, mängden konst var ansträngande. Professorn var väl förtrogen med denna känsla av övermått som ofta kom över honom på konstmuseer och han visste att det inte var lönt att kämpa emot den. Det var dags att gå och lägga sig.

Jag hoppas att ingen finner mängden konst på denna blogg ansträngande. Trots allt dyker den bara upp i cirka vart 15:e inlägg.

Niclas Berggren 11:31 den 18 March 2009

Namnordningen på valsedlar

valsedel Borde inte namnen på valsedlar placeras i slumpmässig ordning i ett system med personval? Det finns forskning som visar att ordningen på namnen påverkar hur stor röstandel någon får — särskilt att de som står överst gynnas av det (se t.ex. här och här). Ny forskning, ”Who Misvotes? The Effect of Differential Cognition Costs on Election Outcomes”, visar också att kandidater som står nära kända kandidater ökar sina röstandelar enbart pga. detta:

We find that minor candidates’ vote shares almost double when their names are adjacent to the names of major candidates. All else equal, vote share gains are larger in precincts with higher percentages of poorly educated, poor, or third-party voters.

Nu kan förstås någon hävda att partierna bör ha rätt att favorisera vissa kandidater på bekostnad av andra och placera dem högt och nära kända kandidater. Kanske. Men vore det inte mer logiskt, i så fall, att förespråka ett avskaffande av personvalet?

Niclas Berggren 7:07 den 18 March 2009

Ordlistor på nätet

Nu finns Svenska Akademiens ordlista på nätet. Vid behov av engelsk ordupplysning konsulterar jag Dictionary.com. Finns andra bra ordlistor på nätet?

Niclas Berggren 16:49 den 17 March 2009

Var euron ett misstag?

Paul Krugman undrar om det var så klokt att införa en gemensam valuta inom EU:

euro

In the past, Spain would have sought improved competitiveness by devaluing its currency. But now it’s on the euro — and the only way forward seems to be a grinding process of wage cuts. This process would have been difficult in the best of times; it will be almost inconceivably painful if, as seems all too likely, the European economy as a whole is depressed and tending toward deflation for years to come. Does all this mean that Europe was wrong to let itself become so tightly integrated? Does it mean, in particular, that the creation of the euro was a mistake? Maybe.

Det är också min syn: det är osäkert hur det går. Det skapar onekligen spänningar med en gemensam penningpolitik för regioner med mycket olika ekonomiska förhållanden. Man kan även jämföra Danmark, som har bundit sin krona till euron, med Sverige, vars valuta deprecierar, vilket underlättar för svensk exportindustri i dessa tider av allmän nedgång.

Tips: Panu Poutvaara

Niclas Berggren 11:02 den 17 March 2009

Rationalitet och prokrastinering

Jag har just läst ”Procrastination and the Extended Will”, en fascinerande filosofisk text om viljesvaghet och prokrastinering.* Två saker är särskilt tänkvärda i detta bokkapitel.

För det första fördjupar texten diskussionen om rationalitet och klargör att vi faktiskt i hög grad beter oss som om vi vore rationella, trots att experiment visar att vi i många avseenden inte är det. Som författarna uttrycker det:

What experimental game theorists may have demonstrated is not that people are systematically irrational, but that human rationality is heavily scaffolded. Remove the scaffolding, and we don’t do very well. People are able to get on because they “offload” an enormous amount of practical reasoning onto their environment. As a result, when they are put in novel or unfamiliar environments, they perform very poorly even on apparently simple tasks.

Detta knyter an till ekonomipristagaren Vernon Smiths konstaterande, att individer kan bete sig som om de vore rationella om den institutionella och sociala miljö i vilken de agerar fungerar på ett visst sätt. I den aktuella texten beskrivs hur vår miljö innefattar en rad stödjande metoder och mekanismer som kan ses som en integrererad del av vår kognitiva förmåga och som hjälper oss att klara av kognitiva utmaningar. I linje med detta tolkar författarna en tendens till prokrastinering, inte som tecken på en svag vilja utan som ett tecken på att det stöd som en viss kontext kan erbjuda inte finns på plats:

It is, however, unclear to what extent the average person actually relies on individual selfdiscipline to avoid or to limit procrastination. Our suspicion is that its role is greatly exaggerated. Much of the time, what looks like sheer willpower is the result of more-or-less well-orchestrated attempts by individuals to arrange their lives in such a way as to economize on willpower, by avoiding situations that call for its exercise.

För det andra ger texten en rad insikter om hur man kan förstärka den ”byggställning” som bygger upp ens kogntiva förmåga. Fyra strategier identifieras:

Direkta psykologiska strategier (t.ex. att ställa upp fler, mer lättuppnåeliga intermediära mål).
Självstyrningsstrategier (t.ex. att koppla ihop en jobbig syssla med något roligt).
Miljömässiga strategier (t.ex. att installera av tidslås för användande av vissa datorprogram).
Sociala strategier (t.ex. att lova att göra klart saker före en viss deadline).

Läsning rekommenderas varmt, för bättre förståelse av mänsklig rationalitet och av hur den kan styrkas i en själv.

_____________________________

*”A quick definition of procrastination would be to say that it occurs when:
1. an agent delays initiation of an action that is associated with some level of disutility, even though
2. the agent knows now that doing so will increase the level of disutility at the time that the act must ultimately be performed, and
3. the agent has reason to believe that she will subsequently regret having delayed the action.”

Se ett tidigare inlägg: ”Skjuter du upp saker och ting?”

Niclas Berggren 7:32 den 17 March 2009

Prima tvålmaskin

tval

Jag har bacillskräck.* Därför blev jag synnerligen glad när jag, under mitt besök i Las Vegas, hittade en automatisk tvålmaskin! Den blev min för endast $43. För att få en dos tvål behöver man inte beröra apparaten: det räcker med att vifta framför en sensor. Man kan alltså tvätta sig utan att behöva beröra någon yta som har berörts av någon annan. Nu har jag installerat den i mitt badrum och känner mig mycket nöjd.

*Se tidigare inlägg: ”Leve Kim Jong-Il!”, ”Hostandets gissel”, ”Jag envisas inte”, ”Handskar i trafiken”, ”Rör mig inte”, ”Bakteriernas fiende” och ”Min nya hjälte”

Niclas Berggren 16:25 den 16 March 2009

Betydelsen av ögonkontakt

Många djur tolkar ögonkontakt som något negativt — som ett tecken på nära förestående aggression. (Därför undvikar jag att titta hundar i ögonen.) Så är det inte hos människan. Tvärtom är ögonkontakt viktig för social interaktion med andra människor. En färsk översiktsartikel, ”The Eye Contact Effect”, publicerad i Trends in Cognitive Sciences, belägger detta. Intressant nog kan en effekt konstateras mycket tidigt:

Several studies have revealed that sensitivity to eye contact is present even in newborns. Neuroimaging studies have also demonstrated that eye contact modulates cortical activation in infants as young as 4 months of age. This suggests that human infants are equipped with a bias to detect and orient towards faces that make eye contact with them.

Autistiska barn uppvisar mycket annorlunda mönster för ögonkontakt än andra, rapporteras också. Själv är jag inte sällan lite blyg när jag träffar nya människor och tittar dem inte alltid i ögonen. Det är nog inte bra för min kontakt med dem. Å andra sidan verkar man tänka bättre när man inte tittar andra i ögonen. Alltid något.

Niclas Berggren 12:19 den 16 March 2009

Tavlans titel säger allt

Kazimir Malevich, Red Square: Painterly Realism of a Peasant Woman in Two Dimensions (1915), 53,8 x 53,8 cm:

Niclas Berggren 7:07 den 16 March 2009

Gör nationalekonomin folk till egoister?

Jag uttryckte häromdagen sympati för Peter Singers uppmaning till oss som har det bra att bistå världens fattiga. Men jag är också nationalekonom, vilket många associerar med en fokusering på egenintresse. Och mycket riktigt: nationalekonomiska studenter och forskare tycks vara mer egoistiska än andra. Se t.ex. hur forskare i nationalekonomi är mindre benägna att ge till välgörenhet (enligt en enkät):

Och se hur studenter med nationalekonomisk inriktning är mindre benägna att samarbeta i fångarnas dilemma (enligt ett experiment):

Robert Frank och hans medförfattare drar försiktigt slutsatsen att detta beror på att nationalekonomins modeller i regel utgår från maximering av den egna nyttan och att detta sätter sina spår. Men i ”Selfish and Indoctrinated Economists?” konstaterar Bruno Frey och Alois Stutzer att de, på basis av verkligt givande bland studenter i Zürich, inte finner stöd för denna tes. Istället tycks personer som är mer egoistiska till att börja med söka sig till nationalekonomin:

Many people believe that economists in general are more selfish than other people and that this greater selfishness is due to economics education. This paper offers empirical evidence against this widely held belief. Using a unique data set on giving behaviour in connection with two social funds at the University of Zurich, it is shown that economics education does not make people act more selfishly. Rather, this natural experiment suggests that the particular behaviour of economists can be explained by a selection effect.

Samma slutsats har etablerats experimentellt. Så det kan vara svårt att få nationalekonomer att ge bort pengar, men det beror nog inte på ämnet som sådant.

Not: Till skillnad från PJ anser jag inte att avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer ska införas. (Jag är ju nationalekonom.)

Niclas Berggren 17:02 den 15 March 2009

Dags för enkönade skolklasser?

Kvinnor är i genomsnitt mindre villiga att ta risker än män. Tidigare forskning antyder att det kan bidra till att förklara varför relativt få kvinnor når toppen i näringslivet. Men varför är kvinnor i genomsnitt mindre riskbenägna? En ny studie, ”Gender Differences in Risky Behaviour: Does Nurture Matter?”, finner stöd för att det inte är något medfött utan att det har att göra med miljömässiga faktorer:

Single-sex environments are likely to modify students’ risk-taking preferences in economically important ways. To test this, our controlled experiment gave subjects an opportunity to choose a risky outcome − a real-stakes gamble with a higher expected monetary value than the alternative outcome with a certain payoff − and in which the sensitivity of observed risk choices to environmental factors could be explored. The results show that girls from single-sex schools are as likely to choose the real-stakes gamble as much as boys from either coed or single sex schools, and more likely than coed girls. Moreover, gender differences in preferences for risk-taking are sensitive to the gender mix of the experimental group, with girls being more likely to choose risky outcomes when assigned to all-girl groups. This suggests that observed gender differences in behaviour under uncertainty found in previous studies might reflect social learning rather than inherent gender traits.

Skolklasser med pojkar och flickor för sig är, mot denna bakgrund, värda att överväga. Frågan är dock om flickornas riskbenägenhet stannar kvar när pojkarna förr eller senare dyker upp.

Niclas Berggren 13:18 den 15 March 2009

Bryter jag mot reglerna?

Jag vet inte om jag vågar erkänna att jag använder handikapptoaletter i offentliga miljöer. De är stora och rymliga, de är oftast lediga och de är relativt fräscha (pga. att de inte används så ofta). Gör jag fel? Är tanken sådan, och säger reglerna, att dessa toaletter enbart ska användas av funktionshindrade? Eller får vi andra också använda dem när de är lediga? När det gäller p-platser för funktionshindrade är det väl så, att de enbart får användas av personer med särskilt tillstånd. Gäller samma sak här? Jag bara undrar.

Niclas Berggren 8:19 den 15 March 2009

Ständigt denna jury

Melodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors:
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, Sydsvenskan

Niclas Berggren 16:50 den 14 March 2009

Blondinbella är en förebild

På frågan ”Hej Bella, du skriver aldrig om religion. Tror du på Gud?” svarar Blondinbella:

[J]ag är inte religiös, tror inte på Gud. Jag tror på mig själv istället.

Tips: Orsakverkan.

Niclas Berggren 11:59 den 14 March 2009

Konsten att lyssna

Michel Foucault berättar om en praktik i antikens Grekland:

In Pythagorean cultivation, disciples kept silent for five years as a pedagogical rule. They did not ask questions or speak up during the lesson, but they developed the art of listening.

Jag har en känsla av att vår kultur är högljudd och interaktiv, att lyssnandet som ideal är som bortblåst. T.o.m. på konserter och andra kulturella evenamang får man numera stå ut med att människor pratar under föreställningens gång. Tystnaden tycks för många outhärdlig. Är det tecken på oförmåga eller kanske ovilja att kontemplera? Förstår många inte att andra och annat kan ha mer att säga än man själv? Är man rädd för att tystnad ska avslöja tomhet?

Eller kan det vara så att tystnaden och lyssnandet har nackdelar? Såsom auktoritetstro och underordnande, om bara vissa är är tysta och lyssnar medan andra talar. Är reciprokt lyssnande ett möjligt modernt — demokratiskt? — ideal? Sekventiell tystnad?

Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 236). Se även det tidigare inlägget ”Tystnaden som umgängesform”.

Niclas Berggren 8:58 den 14 March 2009

Är gamla pappor bra för barn?

90-årig pappa

Barn föds till allt äldre föräldrar. Hur påverkar det barnen? Inte så bra. Särskilt tycks äldre fäder ha negativ inverkan. Tidigare forskning visar bl.a. på en relation mellan faderns ålder vid födseln och risken för autism, schizofreni, tidig död, Alzheimers sjukdom och bipolaritet. Nu visar en ny studie, ”Advanced Paternal Age Is Associated with Impaired Neurocognitive Outcomes during Infancy and Childhood”, att en gammal pappa är relaterad till sämre kognitiva testresultat:

We report, to our knowledge for the first time, that the offspring of older fathers show impairments on a range of neurocognitive tasks during infancy and childhood. The pattern of findings was relatively consistent across ages and across neurocognitive domains, with near-linear declines found in most of the measures. … These findings persisted after adjustment for a range of socioeconomic variables and for parental mental health. In striking contrast to the findings for APA, the association between advanced maternal age and performance on neurocognitive tasks was in the opposite direction.

Detta kan, enligt forskarna, bero på försämrad spermiekvalitet och på att äldre fäder interagerar sämre med sina barn. Kanske dags att sätta fart på barnalstrandet, om du har tänkt dig ett sådant?

Niclas Berggren 16:50 den 13 March 2009

Hälsning från Finland

Jag befinner mig i Finland på nordisk workshop i politisk ekonomi. Här finns dock inte bara intellektuell skärpa utan även skönhet! Ett exempel är Pauli Nissinen:

Niclas Berggren 11:49 den 13 March 2009

Religion som vanföreställning

Det finns en psykiatrisk diagnos som på engelska kallas delusion. Jag inbillar (!) mig att den kallas vanföreställning på svenska. Definitionen lyder så här, enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders:

A false belief based on incorrect inference about external reality that is firmly sustained despite what almost everybody else believes and despite what constitutes incontrovertible and obvious proof or evidence to the contrary. The belief is not one ordinarily accepted by other members of the person’s culture or subculture.

Ett exempel på en vanföreställning ges i artikeln ”The Reliability of Three Definitions of Bizarre Delusions”:

A 27-year-old man had the delusion that the voice he heard throughout the day was that of an invisible girlfriend. His girlfriend gave him advice and told him to do things. At night she would come to him, although still invisible, and they would make love.

Det slog mig att medan den 27-årige mannen som hörde en röst från en osynlig flickvän betraktas som patologisk, betraktas andra som hör en röst från en osynlig varelse de kallar gud som helt friska. Hur kommer det sig? Det intressanta i definitionen ovan är att den betonar att vanföreställning delvis definieras utifrån vad de flesta anser normalt. I vår kultur har de flesta ansett det normalt att tro på osynliga varelser som talar till dem, dock inte i form av osynliga flickvänner, varför de av psykiatrin anses helt friska. Är det inte märkligt? Psykiatrin tycks i vissa centrala avseenden vara socialt konstruerad.

Niclas Berggren 8:46 den 13 March 2009

Ovetenskap i politiken

Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):

Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.

Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.

Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:

If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.

Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.

Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.

Niclas Berggren 17:04 den 12 March 2009

Ska man samla rikedomar?

Som någon klok person har sagt:

She who dies with the most jewels, is still dead.

Niclas Berggren 12:39 den 12 March 2009

Avskaffa zebralagen

Anders Berndtsson, förbundsdirektör i NTF, delar tydligen min kritiska syn på den lag som stipulerar att förare har väjningsplikt vid övergångssställen, enligt vad Mitt i Vasastan (10/3 2009, s. 11) rapporterar:

För tio år sedan infördes ”zebralagen”. Den innebär att bilister är skyldiga att lämna företräde åt gångtrafikanter vid övergångsställen. Men lagen fick motsatt effekt, många går numera rakt ut på övergångsstället utan att hålla utkik efter bilar.
— De invaggas i falsk trygghet. En bil behöver en sträcka för att hinna stanna, säger Anders Berntsson.

Han är med andra ord realist, inte utopist.

Niclas Berggren 9:58 den 12 March 2009

Lycka i USA

Inom USA varierar det subjektiva välmåendet, eller lyckan, mellan delstaterna. Utah är den lyckligaste staten. Tyder det på att man blir lycklig av att bli mormon? Eller beror lyckan på porren? Eller kanske på inkomstens storlek? Så här ser korrelationen mellan lycka och medianinkomst ut mellan USA:s delstater:

Se även det tidigare inlägget ”Fel om pengar och lycka”, Florida och Mellanders korrelationer mellan lycka och andra variabler samt Stevenson och Wolfers uppsats ”Happiness Inequality in the United States”.

Niclas Berggren 22:04 den 11 March 2009

Skolmassakerns etiologi

Ännu en skolmassaker har inträffat. Den får mig att tänka på Gus Van Sants film Elephant, som handlar om just en sådan. Det jag tycker om med filmen är dess äkthet:

De medverkande är amatörer utan tidigare filmerfarenhet.
Filmningen är rak, direkt och enkel.
Temat är mörkt och utan lyckligt slut.

Den har mycket att säga för den som har ögon att se med. Se trailern och köp filmen:

Se även det tidigare inlägget ”Fler vapen, färre brott?” samt Daniel Waldenströms ”Är tillgång till vapen boven i dramat?”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan, Dagen

Niclas Berggren 18:27 den 11 March 2009

Tvagningsdags

Max Beckman, The Bath (1930), 174,9 x 121,3 cm:

Niclas Berggren 12:07 den 11 March 2009

Bättre prestationer i skolan

Regeringen och andra är rätteligen oroade över prestationerna i den svenska skolan. Hur kan de förbättras? En ny studie, ”The Importance of Relative Performance Feedback Information: Evidence from a Natural Experiment Using High School Students”, antyder att elever som får kunskap om hur de presterar relativt andra presterar bättre:

For one year only, students received information that allowed them to know whether they were above (below) the class average as well as the distance from this average. We exploit a rich panel data set and find that the provision of this information led to an increase of 5% in students’ grades. Moreover, the effect was significant for the whole distribution. However, once the information was removed the effect disappeared. To rule out the concern that the effect may be driven by teachers within the school, we verify our results using national level exams (externally graded) for the same students, and the effect remains.

Eftersom människor bryr sig om sin relativa position och status utnyttjar en sådan här informationsspridning detta för att få prestationerna att öka. Detta låter värt att pröva också i den svenska skolan. Om byråkrati och regelverk sätter käppar i hjulet kanske någon friskola kan gå före?

Andra möjliga sätt att förbättra prestationerna: monetär belöning och intellektuell dopning.

Niclas Berggren 8:55 den 11 March 2009

Utmanande ateism

Professorn i psykologi vid Harvard University Steven Pinker ger sin syn på Jerry Coynes artikel om religion och vetenskap:

Jerry Coyne applies rigorous standards of logic and evidence to the claims of religion and to the attempts to reconcile it with science. Many scientists who share his atheism still believe that he is somehow being rude or uncouth for pressing the point. But he is right to do so. Knowledge is a continuous fabric, in which ideas are connected to other ideas. Reason-free zones, in which people can assert arbitrary beliefs safe from ordinary standards of evaluation, can only corrupt this fabric, just as a contradiction can corrupt a system of logic, allowing falsehoods to proliferate through it.

Just så. Många av oss ifrågasätter den vanliga inställningen att religion ska ”respekteras” även om man inte delar dess trossatser.

Se även det tidigare inlägget ”Slut på tålamodet”.

Niclas Berggren 14:57 den 10 March 2009

Dödandets moral

Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder till döden inom fem timmar. Antag vidare att avslutandet accepteras av alla. Föreligger då någon moralisk skillnad mellan A och B?

A. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att smärtfri medvetslöshet råder fram till dödsögonblicket om fem timmar.
B. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att döden inträder direkt.

Jag anser inte det, och jag finner det därför bisarrt att klandra en läkare för B utan att samtidigt klandra henne för att avsluta en respiratorbehandling med dödlig utgång. Håller du med mig?

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB

Niclas Berggren 11:26 den 10 March 2009

Dubiösa hundägare

Vad är det för människor som äger kamphundar? Inte vem som helst, tycks det. En ny studie, ”Vicious Dogs: The Antisocial Behaviors and Psychological Characteristics of Owners”, finner följande:

This study examined whether vicious dog owners were different on antisocial behaviors and personality dimensions. … Findings revealed vicious dog owners reported significantly more criminal behaviors than other dog owners. Vicious dog owners were higher in sensation seeking and primary psychopathy. Study results suggest that vicious dog ownership may be a simple marker of broader social deviance.

Talar detta för ett kamphundsförbud? Inte i sig, tycker jag. Trots allt finns många kamphundsägare som sköter sina djur på ett bra sätt, och även om ägarna i genomsnitt är mer kriminella och psykologiskt instabila än andra implicerar inte det nödvändigtvis att hundarna vansköts eller utgör fara för andra. Möjligen kan munkorgsobligatorium på allmän plats övervägas, men då för att hundarna (och inte för att ägarna) är farliga.

Niclas Berggren 8:31 den 10 March 2009

Penningpolitik som orsak till krisen

Professorn i nationalekonomi vid New York University Mario Rizzo om krisens grundorsak:

We must remember that the current economic state of affairs was caused by the excessively low interest-rate policy followed by the Federal Reserve from about mid-2002 through the third quarter of 2006. This policy resulted in significant economic distortions or imbalances. To say that it was “caused” by the Fed’s policy is not to say that once this occurred that other problems in the financial sector did not play a significant compounding role. Yet, were it not for the unsustainable misdirection of resources that we are now calling the “housing bubble” we would not be faced with our current major problems.

Se även vad professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor har att säga om samma sak.

Niclas Berggren 18:26 den 9 March 2009

Besviken på Alliansen

Även om jag överlag inte vill medverka till att dissa Alliansen — tvärtom är jag nöjd med mycket av vad den har företagit sig i regeringsställning — kan man fråga sig vilka dess minst attraktiva sidor är. Om jag skulle lista tre skulle det bli:

Införandet av FRA- och IPRED-lagarna.
Kristdemokraternas blockering av frivillig eutanasi med ett luddigt tal om ”människovärde”.
Värnskattens kvardröjande.

Dock utgör inte dessa punkter skäl att inte stödja Alliansen, ty inget talar mig veterligt för att de rödgröna är bättre på någon av dessa punkter. Vad gäller punkt 3 är de klart sämre. Därtill kommer alla andra politikområden, där jag inte är besviken på, utan i många fall positiv till, Alliansen.

Vad tycker du Alliansen har varit sämst på?

Niclas Berggren 12:07 den 9 March 2009

Smittsam fetma

Påverkas människors fetma av hur feta andra är? En ny studie, ”Imitative Obesity and Relative Utility”, antyder att så är fallet:

If human beings care about their relative weight, a form of imitative obesity can emerge (in which people subconsciously keep up with the weight of the Joneses). Using Eurobarometer data on 29 countries, this paper provides cross-sectional evidence that overweight perceptions and dieting are influenced by a person’s relative BMI, and longitudinal evidence from the German Socioeconomic Panel that well-being is influenced by relative BMI. Highly educated people see themselves as fatter – at any given actual weight – than those with low education.

Tre reflexioner:

Ens eget utseende påverkar uppenbarligen inte bara en själv (om någon nu trodde det) utan även andra. Om du blir fet kan det få andra att bli feta. Fetma ger alltså upphov till negativa externaliteter (även om det kanske inte är så negativt för samhällsekonomin med fetma som vissa tror).
Det blir ett intressant dynamiskt förlopp i ett samhälle, om några börjar bli fetare. Det får andra att bli fetare, som får andra att bli fetare, etc. Motsatt effekt uppstår om några inleder en hälsotrend. En fråga är hur dessa ”entreprenörer”, som bryter mot existerande mönster och introducerar ett nytt förlopp, fungerar. Kanske är det kändisar som sätter agendan? Om Tomas Brolin och David Beckham börjar bli pluffsiga, sätter det måhända en ond cirkel i rörelse.
Jag är ganska högutbildad och ser mig själv som fetare än omgivningen verkar göra. Hur får man fler att se sig som fetare än de är, förutom att sätta alla i utbildning? (Genom konst?) Det borde dämpa effekten av att ta efter andra som är (objektivt sett) fetare.

Niclas Berggren 8:47 den 9 March 2009

Hur presstödet fungerar

När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde. Läs mer om den makabra upplagestriden genom att klicka här.

Niclas Berggren 14:21 den 8 March 2009

Ska jag börja dricka kaffe?

Jag är inte alls förtjust i kaffe. Peter Santesson-Wilson sa dock till mig häromdagen att jag borde börja dricka kaffe och upparbeta en smak för denna dryck, eftersom det ger en skön känsla att varje dag kunna tillfredsställa denna preferens.

Jag kom direkt med en invändning, påverkad som jag är av Schopenhauers pessimistiska syn på livet. Han menar att vi är olyckliga när våra preferenser är otillfredsställda och att vi, så fort de blir tillfredsställda, blir olyckliga igen, på ständig jakt efter ny preferenstillfredsställelse. Vi får aldrig ”vila” i lycka. Mot denna bakgrund verkar det inte klokt att skaffa nya preferenser. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Men har dessa båda herrar rätt? Kan vi inte ha preferenser över preferenser som säger att de preferenser som ger ett förväntat nettotillskott i lycka, allt beaktat, ska bejakas och att preferenser som ger en förväntad nettominskning i lycka, allt beaktat, ska motverkas? I så fall blir frågan om man bedömer att en preferens för kaffe tillhör den förra gruppen. Peter hävdar ju det, om man bara är villig att tillvänja sig.

Jag ser två möjliga invändningar. För det första utgår resonemanget från att det i sig inte påverkar lyckan hur många preferenser man har, men det gör det rimligen. Marginaleffekten borde vara avtagande, så att om jag redan har en stor mängd preferenser som var och en ger nettoökning i lycka, ger ytterligare varje ny sådan preferens ett allt mindre tillskott i lycka, och till slut också ett negativt tillskott. Man måste beakta inte bara mikrobilden (varje enskild preferens) utan också makrobilden (det totala antalet preferenser och hur en ytterligare preferens påverkar).

För det andra kanske Christoph Fehige och andra filosofer har rätt när de menar att det finns en asymmetri i hur man bör beakta nya preferenser. Den innebär att en icke-realiserad preferens bör förbli icke-realiserad eftersom en icke-realiserad positiv effekt inte är något att beklaga, medan en icke-realiserad negativ effekt är att hylla. Och eftersom Schopenhauer har rätt i att det finns en negativ del av nya preferenser, talar detta för att avvisa påbörjandet av kaffedrickande.

Så bör jag börja dricka kaffe? Bör du försöka få dina barn och vänner att börja dricka kaffe? Jag förhåller mig fortsatt mycket tveksam till det. Hmmm… alla dessa tankar bara för att jag valde mineralvatten istället för kaffe i cafékön! Jag försöker väl tillfredsställa en preferens för invecklade resonemang.

Niclas Berggren 8:57 den 8 March 2009

Företagens sociala ansvar

Vad hade Milton Friedman att säga om saken? The Milton Friedman Choir har svaret:

Se även Friedmans artikel från 1970, ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”.

Niclas Berggren 17:47 den 7 March 2009

Stimulanspaketet Pontus

Häromdagen debatterade professorerna Brad DeLong och Michele Boldrin stimulanspaket. Se videon här. Debatten är sevärd i sig — t.ex. diskuteras de svenska erfarenheterna av 1990-talskrisen — men allra mest sevärd är den svenske nationalekonomen Pontus Rendahl, som dyker upp ca 57 minuter in i inslaget. Han presenteras, rätteligen, som the Swedish Model. Det är med glädje Nonicoclolasos konstaterar att Pontus även då och då stimulerar kommentatorsfältet på denna blogg.

Niclas Berggren 13:19 den 7 March 2009

Kom inte för nära

Arthur Schopenhauer går i Parerga und Paralipomena till djurens värld, närmare bestämt till piggsvinen, för att visa på för- och nackdelar med att leva tillsammans med andra:

A number of porcupines huddled together for warmth on a cold day in winter; but, as they began to prick one another with their quills, they were obliged to disperse. However the cold drove them together again, when just the same thing happened. At last, after many turns of huddling and dispersing, they discovered that they would be best off by remaining at a little distance from one another. In the same way the need of society drives the human porcupines together, only to be mutually repelled by the many prickly and disagreeable qualities of their nature. The moderate distance which they at last discover to be the only tolerable condition of intercourse, is the code of politeness and fine manners; and those who transgress it are roughly told—in the English phrase—to keep their distance. By this arrangement the mutual need of warmth is only very moderately satisfied; but then people do not get pricked. A man who has some heat in himself prefers to remain outside, where he will neither prick other people nor get pricked himself.

Jag gillar också ”moderate distance” till andra — det som kan kallas atomistisk sammanhållning — och håller, apropå den sista meningen, värmen rätt bra själv.

Niclas Berggren 8:18 den 7 March 2009

Ska vi rädda liv? Kan vi?

Peter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Niclas Berggren 23:33 den 6 March 2009

I Las Vegas

Detta skrivs på Imperial Palace i Las Vegas, där jag befinner mig på nationalekonomisk konferens. Det finns fler skandinaver än jag i detta glittriga kasinolandskap. Peter Santesson-Wilson är här och rapporterar löpande med bilder i sin moblog. Bredvid mig sitter Andreas Bergh, och vi lyssnar just nu på Therese Nilsson, som tillsammans med Andreas har utforskat hur globaliseringen påverkar människors hälsa. Christian Bjørnskov, som bloggar på Punditokraterne, finns också i rummet. Imorgon presenterar jag en uppsats som jag, Andreas och Christian har skrivit tillsammans. Vi får se om jag, likt övriga hotellgäster, börjar resterande dagar vid de enarmade banditerna.

Niclas Berggren 12:09 den 6 March 2009

Unga franska damer

Pablo Picasso, Les demoiselles d’Avignon (1907), 243,9 x 233,7 cm:

Niclas Berggren 8:22 den 6 March 2009

Starka kryddor håller bakterierna borta

Tycker du, liksom jag, om relativt stark mat? I den fascinerande artikeln ”Antimicrobial Functions of Spices: Why Some Like it Hot”, publicerad i Quarterly Review of Biology, analyseras starka kryddor och varför de används:

These data were used to investigate the hypothesis that spices inhibit or kill food-spoilage microorganisms. In support of this is the fact that spice plant secondary compounds are powerful antimicrobial (i.e., antibacterial and antifungal) agents. As mean annual temperatures (an indicator of relative spoilage rates of unrefrigerated foods) increased, the proportion of recipes containing spices, number of spices per recipe, total number of spices used, and use of the most potent antibacterial spices all increased, both within and among countries. Likewise, the estimated fraction of bacterial species inhibited per recipe in each country was positively correlated with annual temperature.

De bästa bakteriedödarna är vitlök, lök, kryddpeppar och oregano. Se här:

I topp vad gäller starka kryddor ligger de varma länderna Thailand, Filippinerna, Indien och Malaysia. Längst ned på listan ligger kyliga Sverige, Finland och Norge. USA och Kina hamnar i mitten.

Av artikeln framgår också att starka kryddor inte intas för att erhålla svalka genom svettning och att vår smak kan ha evolutionär grund.

Tips: Carl Magnus Bjuggren

Niclas Berggren 16:21 den 5 March 2009

Vinsten som signal

Marknadsprocessen kännetecknas av konkurrens om konsumenternas gunst. Vissa företag är framgångsrika och erhåller vinst; andra misslyckas och går med förlust. De förra blomstrar och de senare slås ut. Vinsten tjänar som en signal om hur väl konsumenternas preferenser tillfredsställs och säkerställer därmed att den ekonomiska processen skapar värde. Men vad händer när politiken intervenerar i denna process och lägger beslag på vinster och ger bidrag för att täcka förluster? Professor Steve Horwitz pekar, med bas i Israel Kirzners teori om entreprenörskap, på en negativ effekt:

[T]o the extent that public policy taxes profits more heavily and subsidizes losses more fully, it undermines the ways in which profit and loss signals make it in entrepreneurs’ interest to notice what it is in their interest to notice, to paraprhase Kirzner. Put differently, in a world of ”flattened” profits and losses, entrepreneurs will make more of both Type I and Type II errors. They will not notice as many ”true” profit opportunities (errors of omission) and they will ”over-notice” the ”false” opportunities (errors of comission). Notice that this is not the same thing as seeking wealth through politics. Rather this is describing what will happen in the marketplace. We will see both more active ”discoordination” of plans and more ”lack of” coordination of plans as a result of the ”flattening” of profits and losses. So from a Kirznerian perspective, penalizing profits and subsidizing losses weaknens the effectiveness of any given level of entrepreneurial alertness by reducing its signal reception capacity for potentially profitable activities and making it less resistant to potentially loss-inducing ones.

Detta perspektiv kan vara värt att ha med sig både i goda tider, när vissa vill straffbeskatta ”övervinster”, och i dåliga tider, när vissa kräver att företag som går med långsiktig förlust ska hållas under armarna med skattemedel.

Niclas Berggren 12:23 den 5 March 2009

Belöning i skolan

Skolpolitik är ett kontroversiellt område i många länder. I Sverige går en klar skiljelinje mellan de som betonar kunskapsförmedling och betygens roll* och de som talar om att skolan ska ”lära elever att lära” utan att gradera dem. Jag undrar vad de senare skulle säga om att införa monetär belöning för att stimulera elever att lära sig mer. Sådana incitamentssystem införs nu på allt fler ställen i USA. Men precis som här finns olika uppfattningar om skolpolitiken där:

For decades, psychologists have warned against giving children prizes or money for their performance in school. “Extrinsic” rewards, they say — a stuffed animal for a 4-year-old who learns her alphabet, cash for a good report card in middle or high school — can undermine the joy of learning for its own sake and can even lead to cheating. But many economists and businesspeople disagree, and their views often prevail in the educational marketplace. … “We have to get beyond our biases,” said Roland Fryer, an economist at Harvard University who is designing and testing several reward programs. “Fortunately, the scientific method allows us to get to most of those biases and let the data do the talking.”

Fryers attityd tycks mig vara sund och riktig.** Att noga utvärdera effekten av belöningsprogram är rätt väg att gå, inte att avvisa dem på a priori-grunder. Denna illustration visar på utvecklingen i Dallas efter ett belöningssystems införande:

Kanske något för Jan Björklund att gå till val på 2010?

________________________

*Den kanske främste talesmannen för denna syn på skolan är professor Olle Häggström: se hans viktiga texter om skolan.
**Se även Robert Östlings blogginlägg ”En Roland till, tack!”
Media: SvD

Niclas Berggren 9:01 den 5 March 2009

Är universum finjusterat?

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i ”Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons ”vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. ”You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. ”The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the ”specialness” of our universe could well be an illusion.

Oj då.

Niclas Berggren 20:24 den 4 March 2009

Snövit och de sju dvärgarna

Så fint de spelar, dansar och sjunger — en français!

Niclas Berggren 15:00 den 4 March 2009

Tvist om ungdom

Ur Witold Gombrowicz roman De besatta:

”En sådan ivrig tös”, sade den fetlagda doktorskan hänfört till fru Ochołowska. ”Inget går upp mot ungdomen, min kära!”
”Det är inte alla förunnat att vara ung”, svarade den snipiga kanslisten torrt.

Niclas Berggren 10:01 den 4 March 2009

Ger kvinnor högre lönsamhet?

Regeringen ska kartlägga hur jämställda börsbolagen är. En av utgångspunkterna är denna:

Vi är övertygade om att jämställdhet inte bara är bra utifrån ett demokratiskt perspektiv, utan också lönsamt.

affarskvinna

Det finns åtminstone två problem här. För det första klargör docent Jordahl och docent Waldenström efter en forskningsgenomgång, i en artikel i Axess och i en intervju i Veckans Affärer, följande:

Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.

För det andra föreligger ett metodologiskt problem. Även om forskning skulle visa att kvinnor i bolagsstyrelser ger högre lönsamhet, vilket den alltså inte har gjort, är frågan hur generaliserbart det resultatet är. Att de kvinnor som sitter där i dag har en viss effekt innebär inte att andra kvinnor, som hittills inte har lyckats bli valda dit, kommer att ha samma effekt. Kvinnor är inte en homogen massa, vilket resonemanget tycks utgå ifrån.

Man kan, som Maud Olofsson och Nyamko Sabuni, förespråka fler kvinnor i bolagsstyrelser, t.ex. utifrån ett demokratiskt perspektiv, men det imponerar inte att göra det med ett lönsamhetsargument.

Blogginlägg av Daniel Waldenström: ”Könskvotering utan stöd i forskning” och ”Confirmation bias i jämställdhetsdebatten”
Media: DN, SvD, Dagen, AB

Niclas Berggren 7:42 den 4 March 2009

Prisdiskriminering vid popkonserter

Nationalekonomisk teori talar om prisdiskriminering när en vara eller tjänst säljs till olika priser av samma försäljare. I en ny studie, ”Price Discrimination in the Concert Industry”, undersöks vilka faktorer som kan förklara att biljetter till samma popkonsert säljs till olika priser:

The theory predicts that older artists and artists performing in larger venues should be more likely to price discriminate. The intuition is that larger venues imply greater differential in product quality and older artists face older audiences with more diverse age distribution (both young and old audience members). The evidence shows that venue capacity and artist age increase the probability of using price discrimination as predicted by the theory.

Resultatet beläggs förstås med diverse ekonometriska test men kan illustreras med dessa enkla diagram:

Själv har jag bara varit på två popkonserter, båda gångerna på stora arenor (Globen och Stockholms Stadion) med en inte helt purung artist (Dolly Parton). Prisdiskriminering förekom.

Niclas Berggren 20:32 den 3 March 2009

Dansk estetik

Ole Sørensen [klicka för större bilder]:

Se även ett tidigare inlägg om Ole. Det är svårt att sluta titta.

Niclas Berggren 15:15 den 3 March 2009

Ska stora företag i nedgång få stöd?

Nej, säger Harvards Ed Glaeser:

That is how innovation works: small companies competing like crazy and trying out new things. Across cities, there is a strong connection between an abundance of small firms and local growth. The last thing that the government should be doing is propping up big declining firms. Real innovations are far more likely to come from someone’s garage, which is where Chester Carlson came up with the Xerox machine during the Great Depression.

Niclas Berggren 10:59 den 3 March 2009

Att komma andra nära

Arthur Schopenhauer beskriver i Parerga und Paralipomena hur vår uppfattning av andra förändras när vi kommer dem nära:

Your estimation of a man’s size will be affected by the distance at which you stand from him, but in two entirely different ways according as it is his physical or his mental stature that you are considering. The one will seem smaller, the farther off you move; the other greater.

Ja, det är avslöjande att komma nära. Därför försöker jag att hålla distans till andra och, framförallt, att få andra att hålla distans till mig.

Niclas Berggren 8:40 den 3 March 2009

Hur stort hus vill du ha?

Antag att du kan välja mellan två världar:

A. Du har ett hus på 200 m² och alla andra har ett hus på 300 m².
B. Du har ett hus på 150 m² och alla andra har ett hus på 100 m².

Läs bakgrunden till att jag ställer denna fråga genom att klicka här.

Niclas Berggren 20:15 den 2 March 2009

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterly The history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Niclas Berggren 16:24 den 2 March 2009

Orsakar alkohol brott?

Att det föreligger ett samband mellan alkohol och brottslighet tycks de flesta vara överens om. Som det står i Svensk Polis:

Välkänt är att det finns en tydlig koppling mellan alkohol och våldsbrott. I vissa studier har man funnit att 80 procent av förövarna och 50 procent av våldsoffren varit alkoholpåverkade när brottet begicks.

Se även data över alkoholrelaterade brott från Statens Folkhälsoinstitut.

Men att det föreligger ett samband innebär inte med nödvändighet att det föreligger en kausal effekt från alkohol till brottslighet, vilket många antar. Det kan vara så att brottslingar dricker mer eller att någon bakomliggande faktor får personer att både dricka och begå brott.

En ny studie, ”Is the Association Between Alcohol Use and Delinquency Causal or Spurious?”, publicerad i Criminology, undersöker hur det ser ut med kausaliteten bland ungdomar i Finland:

We attempt to isolate the effects of alcohol on different types of delinquent behavior by identifying the spurious portion of the relationship. Using data on adolescents from Finland, we compare the relationship between drinking and delinquent behavior while sober to the total relationship between drinking and delinquent behavior (sober or not). For each type of offense, we find a substantial relationship between drinking and sober delinquency, which suggests a good deal of spuriousness. For crimes of petty theft (shoplifting and stealing from home), the relationship between drinking and sober delinquency is just as strong as the total relationship, which suggests the relationship is almost completely spurious. For violence, vandalism, car theft, and graffiti writing, the alcohol-sober delinquency relationship is weaker, which suggests that alcohol has a causal effect on these offenses.

Att alkohol inte utgör en kausal faktor bakom alla brott är värt att beakta, liksom förstås det mer väntade resultatet att våldsbrott och vandalism orsakas av bl.a. alkohol. Det resultat som förvånade mig var att graffitimålning orsakas av alkohol. Jag trodde att målande ungdomar gjorde det av seriöst konstnärliga skäl. Men ungdomarna kanske finner artistisk inspiration i alkoholen?

Niclas Berggren 11:47 den 2 March 2009

De religiösa barnen

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

Angående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised.

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious.

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Niclas Berggren 8:41 den 2 March 2009

Harvey Milk och Ebbe Carlsson

På kort tid har jag sett två verklighetsbaserade filmer om homosexuella män som rörde sig i politikens värld: Milk och Ebbe — The Movie. Den första handlar om Harvey Milk, politiker i San Francisco, som mördades av en politikerkollega 48 år gammal 1978. Den andra handlar om Ebbe Carlsson, journalist, förlagschef och privatspanare, som dog i AIDS 44 år gammal 1992. Två både inspirerande och tragiska livsöden. Vad fastnade jag för i filmerna (och i deras liv)?

Det är (nästan) aldrig för sent att ändra livsinriktning och göra skillnad. Harvey flyttade 40 år gammal, efter en grå tillvaro med ett intetsägande jobb i New York, till San Francisco, där han startade egen kamerafirma och blev politiker.
Döden kommer, och det gäller att ta vara på den tid man har och leva livet till det yttersta. Ebbe visste att han skulle dö i AIDS, och det gav honom dels en impuls att ta större risker, att göra det han verkligen ville göra, och dels en tröst när han blev förtalad, förnedrad och föraktad i samband med Ebbe Carlsson-affären.
Båda stod till vänster i politiken, men medan Harvey föreföll nästintill altruistisk (men ekonomiskt illiterat) fick man en känsla av att Ebbe var en egocentrisk streber som såg Socialdemokraterna som det maktbärande parti man måste ingå i för att kunna få inflytande. Hur fördelar sig dagens politiker i dessa två läger?
Hur man når framgång. Ebbe fick rådet ”att kunna allt och känna alla”. Aj då. Mina framgångar lär bli begränsade.

Båda filmerna rekommenderas varmt.

Se en trailer för Milk, en trailer för Ebbe — The Movie samt ett tidigare inlägg om Ebbe Carlsson.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, GP

Niclas Berggren 17:17 den 1 March 2009

Kvinna

Willem de Kooning, Woman (1950), 93,0 x 62,2 cm:

Niclas Berggren 12:02 den 1 March 2009

Är narkotikaförbudet ändamålsenligt?

Professor Becker

Försäljning av vissa varor och tjänster är förbjuden i lag. I ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs”, publicerad i Journal of Political Economy, argumenterar ekonomipristagaren Gary Becker, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, för att detta kan vara en ineffektiv metod i fallet med narkotika:

Our analysis shows, moreover, that using a monetary tax to discourage legal drug production could reduce drug consumption by more than even an efficient war on drugs. The market price of legal drugs with a monetary excise tax could be greater than the price induced by an optimal war on drugs, even when producers could ignore the monetary tax and consider producing in the underground economy. Indeed, the optimal monetary tax would exceed the optimal price due to a war on drugs if the demand for drugs is inelastic—as it appears to be—and if the demand function is unaffected by whether drugs are legal or not; the evidence on this latter assumption is not clear. With these assumptions, the level of consumption that maximizes social welfare would be smaller if drugs were legalized and taxed optimally instead of an optimal reduction in consumption from making production illegal.

Under vissa antaganden visar de alltså att den modell som idag används för alkohol och tobak skulle ge lägre narkotikakonsumtion än vad ett förbud ger. Hur kommer det sig att denna modell sällan diskuteras i den offentliga narkotikadebatten?

Se även det tidigare inlägget ”Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel” samt vad The Economist har att säga.

Niclas Berggren 8:56 den 1 March 2009

Den krassa verkligheten

En del ser tillvaron som den är:

I learn that there is no superhuman happiness, no eternity outside the sweep of days. These paltry and essential belongings, these relative truths are the only ones to stir me. As for the others, the ”ideal” truths, I have not enough soul to understand them. Not that one must be an animal, but I find no meaning in the happiness of angels. I know simply that this sky will last longer than I. And what shall I call eternity except what will continue after my death?

Ur Albert Camus essä ”Summer in Algiers” i The Myth of Sisuphys and Other Essays (s. 152).

Niclas Berggren 18:05 den 28 February 2009

Gynnar inte krisen miljön?

Om ekonomisk tillväxt leder till försämrad miljö och oförändrat eller lägre välmående, borde inte den negativa tillväxten välkomnas istället för att beklagas? Ja, den frågan borde någon ställa till Miljöpartiets Maria Wetterstrand:

Det finns inte något ställe där högre ekonomisk tillväxt inte medfört högre resursanvändning. Vi måste alltså minska resursanvändningen, vilket kommer att påverka möjligheten till hög ekonomisk tillväxt. I vår del av världen innebär inte längre hög ekonomisk tillväxt ökad välfärd eller att vi blir lyckliga utan här behöver vi andra måttstockar för att mäta utvecklingen, exempelvis miljöaspekter och hur vi människor mår.

Det vore dock lite elakt att pressa Wetterstrand på denna punkt — partiets väljarstöd skulle knappast öka om det i konsekvensens namn bejakade den sämre välståndsutvecklingen. Det kan bero på att väljarna inser att Wetterstrand har fel i sak. Ty:

Ökat välstånd gör oss lyckligare.
Ekonomisk tillväxt försämrar inte med nödvändighet miljön.

Det senare klargörs av professor Runar Brännlund, bl.a. i dessa diagram, som visar på en icke-linjär relation mellan BNP per capita och utsläpp:

Se även det tidigare inlägget ”Borde inte vänstern gillar kriser?”

Niclas Berggren 15:33 den 28 February 2009

Hemlagad mat

Förra helgen var jag hemma hos mina föräldrar i Småland, och där serverades som vanligt min mors utsökta mat. Dessutom fick jag med mig hennes pannbiff med gräddsås i en matlåda, och denna delikatess har jag avnjutit idag. Hemlagad mat, helt enkelt!

Men begreppet hemlagad mat är inte alltid helt enkelt att uttolka. Utanför Centralbadet idag såg jag denna skylt:

Vad menas med ”hemlagad” hummersoppa på restaurang? Har soppan tillretts av en kock hemma i hans privata kök och tagits med till restaurangen? Eller menas att den har tillretts på restaurangen? I det förra fallet, varför ska en dittransporterad rätt ses som attraktiv av kunderna? I det senare fallet, var har all annan mat, som inte särskilt anges vara ”hemlagad”, tillretts? I centralkök? Vill man i så fall, genom att etikettera en rätt som hemlagad, påpeka det för kunderna? (Jag avhåller mig i detta inlägg från att klaga på särskrivning.)

Niclas Berggren 12:44 den 28 February 2009

Trånga små själar

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Niclas Berggren 8:47 den 28 February 2009

Rött och blått påverkar dig

I en ny studie, ”Blue or Red? Exploring the Effect of Color on Cognitive Task Performances”, publicerad i Science, undersöks hur vår kognitiva förmåga påverkas av färger:

We demonstrate that red (versus blue) color induces primarily an avoidance (versus approach) motivation (study 1, n = 69) and that red enhances performance on a detail-oriented task, whereas blue enhances performance on a creative task (studies 2 and 3, n = 208 and 118). Further, we replicate these results in domains of product design (study 4, n = 42) and persuasive message evaluation (study 5, n = 161), and illustrate that these effects occur outside of individuals’ consciousness (study 6, n = 68).

Rött för noggrannhet, blått för kreativitet alltså. Akademiskt, och säkert en hel del annat, arbete kräver båda delarna. Kan man blanda blått och rött för optimal effekt? (Jag talar inte politik nu.)

Populärsammanfattning återfinns i New York Times. Tips: Panu Poutvaara

Niclas Berggren 20:46 den 27 February 2009

Kungen som folkpsykolog

Henrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska.

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Niclas Berggren 15:57 den 27 February 2009

Nadals doft

Tidigare gällde Prada och Burberry. Nästa gång blir det självklart Lanvin:

(Nej, jag är inte sponsrad på något sätt av Lanvin. Måhända är skönheten från Mallorca det.)

Niclas Berggren 11:35 den 27 February 2009

Ska man respektera religion?

Professor Simon Blackburn frågar sig vad som förtjänar vår respekt och inleder med en personlig upplevelse:

blackburn1

Some years ago, without realizing what it might mean, I accepted a dinner invitation from a Jewish colleague for dinner on Friday night. I should say that my colleague had never appeared particularly orthodox, and he would have known that I am an atheist. However, in the course of the meal, some kind of observance was put in train, and it turned out I was expected to play along—put on a hat, or some such. I demurred, saying that I felt uncomfortable doing something that might be the expression of some belief that I do not hold, or of joining a “fellowship” with which I felt no special community, and with which I would not have any particular fellow-feeling beyond whatever I feel for human beings in general. I was assured that what it would signify, if I went through with the observance, was not that I shared the world views or beliefs of my host, or wished myself to identify uniquely with some particular small subset of humanity, but only that I respected his beliefs, or perhaps his stance. I replied that in that case, equally, I could not in conscience do what was required. The evening was strained after that. But, I argued to myself, why should I “respect” belief systems that I do not share?

Detta är en svår fråga. Blackburn skiljer på olika grader av respekt, från ”tjock” till ”tunn”, där den förra sorten innebär att man beundrar och där den senare sorten innebär att man fördrar. Man kan tänka sig att man respekterar någons religiösa praktik i den senare meningen utan att göra det i den förra. I synnerhet om den person som utövar praktiken respekteras av oss i tjockare mening i andra avseenden. Som han uttrycker det:

We can respect, in the minimal sense of tolerating, those who hold false beliefs. We can pass by on the other side. We need not be concerned to change them, and in a liberal society we do not seek to suppress them or silence them. But once we are convinced that a belief is false, or even just that it is irrational, we cannot respect in any thicker sense those who hold it—not on account of their holding it. We may respect them for all sorts of other qualities, but not that one. We would prefer them to change their minds.

Jag har i samband med barndop uttryckt uppfattningen att man även som ateist skulle kunna tänkas delta i ceremonin trots att man anser den, pga. det tankegods som ligger bakom, hemsk. Men det är inte självklart. Genom att delta kan man sända en signal som uppfattas som tjockare respekt, vilket kan stärka ceremonins ställning i vår kultur, vilket vore olyckligt. Ja, detta är en del av att leva i ett mindre homogent samhälle — man stöter på personer, uppfattningar och fenomen som avviker från den egna synen på saker och ting, och man måste förhålla sig till dem på något sätt. Ibland avvisande eller, för att bevara harmoni, med indifferens.

Niclas Berggren 6:22 den 27 February 2009

Svårt att tänka statistiskt

Läsare av denna blogg har haft tillfälle att fräscha upp sina kunskaper i sannolikhetsteori. Det borde fler göra. En ny studie, ”The Non-Use of Bayes Rule: Representative Evidence on Bounded Rationality”, dokumenterar att det hos den tyska allmänheten finns uppenbara svårigheter att analysera grundläggande statistiska problem:

The ability to process new information and to compute conditional probabilities is crucial for making appropriate decisions under uncertainty. In this paper, we investigate the capability of inferring conditional probabilities in a representative sample of the German population. Our results show that only a small fraction of the population responds consistently with Bayes’ rule. Instead, most individuals either neglect the base probability, or the arrival of new information, in their responses.

Ett fascinerande resultat är att ju högre utbildning respondenterna har, desto högre andel svarar fel! Det knyter an till resultat om att läkare inte klarar av att applicera Bayes sats särskilt väl.

Den fråga som ställdes var:

Imagine you are on vacation in an area where the weather is mostly sunny and you ask yourself how tomorrow’s weather will be. Suppose that, in the area you are in, on average 90 out of 100 days are sunny, while it rains on 10 out of 100 days. The weather forecast for tomorrow predicts rain. On average, the weather forecast is correct on 80 out of 100 days. What do you think is the probability, in percent, that it is going to rain tomorrow?

Kan du själv ange rätt svar? Klicka här för facit.

Niclas Berggren 20:01 den 26 February 2009

Soldater som dansar

Var kosackdans föregångare till breakdance?

Tips: Andrew Sullivan

Niclas Berggren 15:27 den 26 February 2009

Inga nya jobb i privat sektor

Mina kollegor Carl Magnus Bjuggren och Dan Johansson dokumenterar i artikeln ”Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950—2005”* sysselsättningens utveckling. Det mest slående resultatet är att nästan inga nya jobb har tillkommit netto i privat sektor sedan 1950! Följande diagram över den kumulativa förändringen i tusental sysselsatta illustrerar:

Författarna konstaterar dock att sysselsättningsförändringarna varierar mellan olika typer av ägarkategorier — bl.a. har sysselsättningsandelen för småföretag ökat bland de privata företagen. Vilka är policyimplikationerna?

I den ekonomisk-politiska debatten uppmärksammas ofta betydelsen av nya och små företag. Analysen indikerar att ett ökat fokus bör fästas på växande företag. En fördjupad analys bör följaktligen göras av hur den förda ekonomiska politiken påverkar svenska privatpersoners vilja och möjligheter att starta och expandera företag.

Denna mikroansats skiljer sig från traditionell svensk industri- och näringspolitik, som har varit storskalig och inriktad mot storföretag, inte minst med institutionella ägare. Ett fokus på snabbväxande (ofta små- och medelstora) företag är påkallad för att stimulera uppkomsten av nya jobb. Denna slutsats understöds av ny forskning, enligt en just publicerad kartläggning av Magnus Henrekson och Dan Johansson.

_____________________

*Publicerad i Ekonomisk Debatt, 37(1): 41—53 (2009). Filen här skiljer sig från den publicerade artikeln på några små punkter. T.ex. saknas pilar i diagrammet ovan som klargör att Privat anställda, kompletterad gäller linjen med tunnare punkter och Privat sysselsatta, kompletterad den undre linjen med större punkter. Skillnaden mellan måtten är att privat sysselsatta inkluderar egenföretagare. Kompletteringen har skett genom att hänföra anställda i offentligt kontrollerade aktiebolag och anställda i affärsverk (fr.o.m. 2001) till offentlig sysselsättning.

Niclas Berggren 11:10 den 26 February 2009

Elaka granskare

qje

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.

Niclas Berggren 6:38 den 26 February 2009

Minskar staten orättvisorna?

I Arjo Klamers bok Conversations with Economists återges denna konversation mellan Klamer och ekonomipristagaren Robert Lucas:

Klamer: Do you think there are ethical problems in a capitalistic system? Do you think there is something like social injustice?
Lucas: Well, sure. Governments involve social injustice.
Klamer: But doesn’t government try to resolve social injustice?
Lucas: That wouldn’t be anything like my view. I can’t think of the pharaohs as being in existence to resolve social injustice in Egypt. I think they perpetrated most of the injustice in Egypt.

Bisarrt eller genialt?

Tips: David Henderson. Se även det tidigare inlägget om Lucas ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”

Niclas Berggren 19:36 den 25 February 2009

Något särskilt viktigt

Michel Foucault fick denna fråga i en intervju:

Does beauty have special meaning for you?

Hans svar:

I think it does for everyone.

Definitivt för mig!

Ur E thics: Subjectivity and Truth (s. 128).

Niclas Berggren 14:58 den 25 February 2009

Intolerans på vänsterkanten

Jan Myrdal (foto: Dan Hansson)

Mohamed Omar har intervjuat Jan Myrdal. Han är något så paradoxalt som en konservativ kommunist. Han vill med våld omstörta det kapitalistiska samhället, men det är inte ett socialt liberalt samhälle han vill skapa i dess ställe, det är ett som är säkert. Han berättar med gillande hur svenskarna ser på homosexuella:

Om folkmeningen vore avgörande så skulle det inte finnas några synliga bögar i Sverige. Arbetare har en serie uppfattningar som av de liberala anses vara ”reaktionära” eller ”fascistiska”. Gå ut på en svensk byggarbetsplats, där hittar du inte några ”liberala”. Där är ”bög” ett skällsord. Det finns massor av skämt som visar på det.

Problemet är förstås kapitalismen, som släpper fram, bejakar och berikar de avvikande med rosa pengar:

Kapitalisterna vill kommersialisera sexualiteten. Tidigare var det en privatsak. De har upptäckt att man kan göra verkliga pengar på det. I kapitalismen ska man tjäna pengar på allting.

Men tro det eller ej, han utesluter inte helt homosex för egen del:

Heteroförhållandet är för majoriteten av oss fortfarande det normala. Men det är klart, pröva att sätta någon av oss på en enkönad båt ute till havs eller i ett enkönat fängelse.

Jan Myrdal som stjärtgosse? (Han verkar själv föredra den termen.) Bäva månde de andra matroserna eller fångarna!

Niclas Berggren 10:57 den 25 February 2009

Livet kan vara mörkt

Edvard Munch, Despair (1893—1894), 92,0 x 72,5 cm:

Niclas Berggren 5:28 den 25 February 2009

Vem förutspår valresultat bäst?

Sören Holmberg, prognosmakare

Jag är egentligen skeptisk till alla försök att inom samhällsvetenskaperna förutspå framtiden, i alla fall i detalj. Det må gälla kommande valresultat eller kommande tillväxtsiffror. Inger det t.ex. förtroende när statsvetaren Sören Holmberg först häver ur sig att de rödgrönas försprång är mer eller mindre ointagligt, för att sedan, efter några opinionsmätningar, ”justera” sin prognos till att försprånget nog trots allt kan vara intagligt?

Den nya studien ”Are All Crowds Equally Wise? A Comparison of Political Election Forecasts by Experts and the Public” av professor Lennart Sjöberg visar intressant nog, att av olika bedömare av valresultatet till riksdagen 2006 gissade allmänheten minst fel, dvs. bättre än experterna! Så här ser medianfelen ut för politiska journalister, statsvetare, allmänheten, insändarredaktörer, valundersökningen och en opinionsmätning:

Förvisso var spridningen på felen större hos allmänheten än hos de andra grupperna — de som gissade mest fel återfanns hos allmänheten — och allmänhetens kvinnor gissade mer fel än allmänheten män. Men som grupp gissade alltså allmänheten minst fel. Jag kommer inte att lyssna så mycket till Sören Holmberg framöver. Inte för att jag gjorde det tidigare.

Uppdatering: Missa inte Peter Santesson-Wilsons analys av Sören Holmbergs uttalanden.

Niclas Berggren 15:44 den 24 February 2009

Debatt om gud

En sak jag gillar med USA att där ofta förekommer offentliga debatter av olika slag. Jag har just tittat på en sådan på temat ”What’s So Great about God? Atheism versus Religion” mellan ateisten Christopher Hitchens och katoliken Dinesh D’Souza. Debatten, som ägde rum på University of Colorado den 26 januari i år, rör flera av de grundläggande argumenten för och emot kristendomen, men det som gör den riktigt sevärd är enligt min mening Hitchens retoriska begåvning och eleganta slagfärdighet.

Niclas Berggren 10:54 den 24 February 2009

Faran med att läsa dagstidning

När jag tog del av Niklas Jakobssons uppsats ”Why Do You Want Lower Taxes?” fick jag reda på följande:

People with higher education, regularly reading a newspaper, agreeing with the political left, and stating that they were satisfied with the municipal services were less likely to want to decrease the municipal tax.

Se där. Regelbundet tidningsläsande kan inte rekommenderas.

Se de tidigare inläggen ”Byte av tidning” och ”Okunskap på DN Kultur”.

Niclas Berggren 5:47 den 24 February 2009

Ovetenskapligt psykologiskt test

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig.

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln ”What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel ”Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

Niclas Berggren 20:04 den 23 February 2009

Gud

A.k.a. Niels Cox:

Niclas Berggren 15:53 den 23 February 2009

Två typer av tänkare

Arthur Schopenhauer beskriver i Parerga und Paralipomena två kineser på resa:

Two Chinamen traveling in Europe went to the theatre for the first time. One of them did nothing but study the machinery, and he succeeded in finding out how it was worked. The other tried to get at the meaning of the piece in spite of his ignorance of the language. Here you have the Astronomer and the Philosopher.

Frågan är vem nationalekonomen är mest lik och vem han bör vara mest lik. Astronomen, skulle nog de flesta svara om samhällsvetenskapens naturvetar-wannabe, men det finns avvikande uppfattningar i den normativa frågan.

Se även det tidigare inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.

Niclas Berggren 11:12 den 23 February 2009

Klarar vi inte av motgångar?

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Niclas Berggren 6:22 den 23 February 2009

Tårar i ögonen av bok eller film

Anna Karenina – eller Greta Garbo

Händer det att du blir känslomässigt berörd av något uppdiktat, av något du läser i en bok eller ser på film? Det hände t.ex. mig när jag såg filmerna La Zona och The History Boys. Att vi påverkas emotionellt av något som vi faktiskt vet är påhittat är en paradox. Filosofen Stephen Davies analyserar bl.a. denna version av paradoxen i ”Responding Emotionally to Fictions”:

1b To feel pity, a person has to believe that another person or creature suffers or is in a pitiable situation.
2b Diana, a reader of Tolstoy’s Anna Karenina, does not believe that Anna suffers, since (she knows) Anna does not exist.
3b Yet Diana pities Anna.

Han går igenom olika försök att lösa upp paradoxen — t.ex. att ifrågasätta 2b genom att hävda att Diana inte tror att Anna lider eftersom hon vet att Anna inte existerar i denna världen men att Diana tror att Anna lider i fiktionens värld; och att ifrågasätta 1b genom att hävda att en korrekt länk mellan en känsla och dess avsedda objekt kan säkerställas genom make-believe, inte bara genom belief. Hans eget förslag till lösning kan sammanfattas så här:

Hers is one of a wide variety of reactive emotions that are perfectly understandable and appropriate when directed to fictions. Indeed, her emotion is one indicator that she follows the fiction with understanding. Moreover, her reaction is of a kind that might be elicited by any genre or medium of fiction. There is no paradox in her emoting as she remains aware that it is a fiction to which she responds.

Själv tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att man ofta reagerar som man gör på det man vet är fiktion. Jag undrar i vilket fall hur det kommer sig att människor reagerar så olika. Vissa verkar ha lättare att känna med påhittade figurer än andra. Slutligen: Föreligger en korrelation mellan att bli berörd av uppdiktade varelser och att bli berörd av faktiskt levande varelser? Tycker Diana mer synd om en granne som lider än vad någon som inte tycker synd om Anna Karenina gör?

Niclas Berggren 16:07 den 22 February 2009

Det överflödiga firandet

Av Ers Majestäts olycklige Kurt framgår att överståthållare Torsten Nothin inte kunde sägas vara lagd åt det sentimentala hållet:

Nothin hade aldrig varit mycket för firande över huvud taget och tyckte i synnerhet att den kontinentala ovanan att bli hysterisk på nyårsafton var meningslös och barnslig. (s. 256)

En tilltalande inställning! Själv reste jag bort på min senaste födelsedag och sov vid midnatt den senaste nyårsafton. Att fira religiösa, politiska eller nationella högtider avvisar jag än mer bestämt.

Niclas Berggren 11:03 den 22 February 2009

Framgångsrikt bistånd

Professor William Easterly, känd som biståndskritiker, betonar i ”Can the West Save Africa?” att bistånd faktiskt kan fungera riktigt bra:

There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …

Uppmaningen är att biståndsmyndigheter och -organisationer lär sig av de satsningar som har fungerat bra. Det är sällan de storslagna resursöverföringarna, utan oftare de småskaliga, marginella försöken att förbättra tillvaron för människor, som har fungerat.

Uppdatering: Uppsatsen är nu publicerad i Journal of Economic Literature.

Niclas Berggren 8:13 den 22 February 2009

BWO:s bästa låt

Gårdagens delfinal i Melodifestivalen var en besvikelse. Inte minst fann jag BWO:s bidrag alltför tamt. Deras bästa låt tycker jag är ”Sunshine in the Rain”:

Se tidigare inlägg om Alexander Bard här, här och här.
Media: SvD, DN, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3

Niclas Berggren 16:26 den 21 February 2009

Året Runt sprider nonsens

Jag läser min mors Året Runt och konstataterar ännu en gång att denna tidning förkunnar vidskeplighet. I artikeln ”Ibland måste jag stänga av kontakten med andarna” talar Ewa Olsson, ”medium”, om hur hon kände till tsunamikatastrofen två veckor innan den inträffade och hur hennes döde morfar Kalle tar kontak med henne:

Först känner jag alltid en stalldoft, morfar var bonde, och det gör mig alltid lika glad för då vet jag att morfar har något att säga mig.

Contra denna tidning, och andra som tror på existensen av en ”själ” som lever vidare efter döden, vill jag låta professor Steven Pinker på Harvard komma till tals:

No feature of consciousness has ever been discovered that does not depend 100% on neurophysiology. Stimulate the brain with chemicals or an electrical current, and the person’s experience changes; let a person’s experience vary, and you can measure the changes in chemistry or electrophysiology. When a brain is damaged, the person’s mental life is diminished accordingly, and when the brain’s activity ceases, the mind goes out of existence – Wallace’s séances notwithstanding, no one has found a way to communicate with the dead. The very existence of a subjective correlate of brain activity may not be understood (if it’s an intellectually coherent problem at all, which some would deny), but positing a “soul” simply renames the problem with no insight, and leaves the perfect correlation between consciousness and neurophysiology unexplained.

När kommer en intervju med Pinker i Året Runt? När får lurendrejaren Ewa Olsson svar på tal?

Niclas Berggren 11:22 den 21 February 2009

Livet i en mening

Niclas Berggren 8:17 den 21 February 2009

Light-läskens dolda faror

En ny studie, ”A Role for Sweet Taste”, publicerad i Behavioral Neuroscience, visar att råttor som får articificella sötningsmedel går upp mer i vikt än råttor som får socker:

Adult male Sprague–Dawley rats were given differential experience with a sweet taste that either predicted increased caloric content (glucose) or did not predict increased calories (saccharin). We found that reducing the correlation between sweet taste and the caloric content of foods using artificial sweeteners in rats resulted in increased caloric intake, increased body weight, and increased adiposity, as well as diminished caloric compensation and blunted thermic responses to sweet-tasting diets. These results suggest that consumption of products containing artificial sweeteners may lead to increased body weight and obesity by interfering with fundamental homeostatic, physiological processes.

Detta tycks inte bara gälla för råttor utan även för människor. Ska jag sluta med Coca Cola Zero nu?

Niclas Berggren 16:11 den 20 February 2009

Blått massiv

Paul Shore, Untitled (1982), 44,5 x 59,7 cm:

Niclas Berggren 11:38 den 20 February 2009

Är meningen med livet viktig?

Vi har Albert Camus, som i ”The Myth of Sisyphus” (s. 3-4) skriver:

Scientific knowledge is a matter of indifference; the issue of the meaning of life is the important one.

Men vi har också Peter Santesson-Wilson, som skriver:

Livets mening är filosofins mest överskattade problem, en liten pseudofråga.

Vem har rätt?

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: