Konsten att lyssna

Michel Foucault berättar om en praktik i antikens Grekland:

In Pythagorean cultivation, disciples kept silent for five years as a pedagogical rule. They did not ask questions or speak up during the lesson, but they developed the art of listening.

Jag har en känsla av att vår kultur är högljudd och interaktiv, att lyssnandet som ideal är som bortblåst. T.o.m. på konserter och andra kulturella evenamang får man numera stå ut med att människor pratar under föreställningens gång. Tystnaden tycks för många outhärdlig. Är det tecken på oförmåga eller kanske ovilja att kontemplera? Förstår många inte att andra och annat kan ha mer att säga än man själv? Är man rädd för att tystnad ska avslöja tomhet?

Eller kan det vara så att tystnaden och lyssnandet har nackdelar? Såsom auktoritetstro och underordnande, om bara vissa är är tysta och lyssnar medan andra talar. Är reciprokt lyssnande ett möjligt modernt — demokratiskt? — ideal? Sekventiell tystnad?

Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 236). Se även det tidigare inlägget ”Tystnaden som umgängesform”.