Kärlek och förnuft

Jag förkastar den romantiska kärleken (men inte andra typer av kärlek) på förnuftsmässiga grunder. Motsägs det av argumentationen i ”In Defense of the No-Reasons View of Love”?

I argue that although we can try to explain why we love, we can never justify our love. Love is neither based on reasons, nor responsive to reasons, nor can it be assessed for normative reasons. Love can be odd, unfortunate, fortuitous, or even sadly lacking, but it can never be fitting or unfitting. We may have reasons to act on our love, but we cannot justify our loving feelings. Shakespeare’s Bottom is right: ”Reason and love keep little company together now-a-days.” Indeed, they keep none and they never kept any: there are no justifying reasons for love.

Nej, jag tror faktiskt att jag instämmer. Upplever man kärlek så gör man; upplever man inte kärlek gör man det inte; och det finns ingen anledning att berömma eller klandra vare sig det ena eller andra. Mitt eget resonemang är ett personlig konsekvensresonemang: jag bedömer att det för mig leder till ett lyckligare liv att säga att jag förkastar den romantiska kärleken och att i övrigt bete mig på ett sätt som minimerar sannolikheten för att den romantiska kärleken drabbar mig. Om den däremot drabbar mig, så gör den det, och det är inget normativt felaktigt i sig.

Frihet på grund av okunskap?

Det finns olika sätt att motivera frihet. En del tror att frihetens försvarare alltid utgår att människor är välinformerade och superrationella. Så är inte fallet. I The Constitution of Liberty formulerar Hayek tvärtom ett okunskapsargument för frihet:

If there were omniscient men, if we could know not only all that affects the attainment of our present wishes but also our future wants and desires, there would be little case for liberty. And, in turn, liberty of the individual would, of course, make complete foresight impossible. Liberty is essential in order to leave room for the unforeseeable and unpredictable; we want it because we have learned to expect from it the opportunity of realizing many of our aims. It is because every individual knows so little and, in particular, because we rarely know who of us knows best, that we trust the independent and competitive efforts of many to induce the emergence of what we shall want when we see it.

Detta citat reflekterar Hayeks föregående analys i ”The Use of Knowledge in Society” av hur en decentraliserad ordning förmår ta tillvara lokal, spridd och för varje individ ofullständig kunskap på ett helt annat sätt än en centraliserad ordning. Man kan också här knyta an till Kelsen och ställa frågan vilken roll frihet spelar i en situation när allt, såväl mål som medel, redan är känt. I så fall torde det enda vara att implementera den optimala lösningen.

Fråga inte vad klockan är

En lätt surrealistisk intervju med Maestro Segerstam i DI Weekend idag. Jag antar att hans svar på denna fråga tydliggör skillnaden mellan en konstnärssjäl och en trist rationalist:

Hur ofta seglar du?
”Jag svarar inte på statistiska kalenderfrågor. Det är lika mördande som att fråga vad klockan är när man gör något kreativt.”

Den förnuftiga människan

Aristoteles:

It is absurd to hold that a man ought to be ashamed of being unable to defend himself with his limbs but not of being unable to defend himself with speech and reason, when the use of reason is more distinctive of a human being than the use of his limbs.

Statens stötande stöd

Idag är det påskdagen, en högtid i den kristna religionen, men inte bara det. Det är också allmän flaggdag i Sverige! Jag finner det stötande att staten, som enligt min uppfattning bör vara neutral i religiösa frågor, på detta sätt ger sitt stöd till en religion. Inte för att jag bryr mig om svenska flaggan i sig, men allmänna flaggdagar fungerar som symbol för vad staten anser ska högtidlighållas, varför dagens påbjudna flaggning bör kritiseras. Nu är det dags att verkligen skilja stat och religion åt (där förvisso betydligt mer behöver göras än att ta bort vissa allmänna flaggdagar).

För övrigt förespråkar jag ett nytt system för helgdagar och en nygammal kalender.

Okunniga väljare och naturkatastrofer

Jag fann dessa forskningsbaserade konstateranden från Ilya Somin intressanta:

  1. Demokratier hanterar katastrofer bättre än diktaturer:
    Recent research shows that democratic governments handle natural disasters much better than dictatorships do, even after controlling for differences in wealth. The reason is not hard to figure out. If a natural disaster kills thousands of people, even the most ignorant voters are likely to notice and blame incumbent political leaders, whom they can punish at the next election. As a result, democratic leaders have incentives to try to reduce the death and destruction as much as they can, given other political constraints. Dictators don’t have any comparable electoral incentives.”
  2. Okunniga väljare gör att demokratier hanterar katastrofer värre än de skulle kunna göra:
    ”Economists Andrew Healy and Neil Malhotra provide evidence that voters reward politicians much more for disaster relief spending than disaster prevention spending, even though the latter is far more effective. Why this bias? Probably because disaster relief spending is far more visible to poorly informed voters than is prevention spending. … Another problem caused by political ignorance is that voters also tend to blame politicians even for those disasters they can’t control, such as droughts and shark attacks. When the electorate focuses on such bogus issues, they lose the opportunity to judge incumbents by their performance in areas where they can make a real difference — including natural disasters that politicians can genuinely mitigate.”

Det finns nu ett stort fokus i nationalekonomisk forskning att belägga okunskap och oförmåga att fatta rationella beslut bland ekonomiska beslutsfattare. Det är spännande, i Anthony Downs anda, att fler nu också studerar liknande tillkortakommanden hos politikers uppdragsgivare: se t.ex. vidare härhär och här.

Klarar sig aktiva PPM-sparare bättre?

I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.