Beror global uppvärmning på koldioxid?

Professor Humlum

Ole Humlum är professor i fysisk geografi vid Universitetet i Oslo. Han tillhör dem som förhåller sig kritisk till den bild av de globala klimatförändringarna som FN:s klimatpanel (IPCC) torgför:

”IPCC anses officielt som grundig, afbalanceret og autoritativ i sin virksomhed, og der er tiltro til, at de udpegede forskere, der står bag IPCC, tegner billedet af en bred videnskabelig enighed om klimaudvikling. Det er et forståeligt håb, men det er ikke i samklang med virkeligheden. … Et ikke ubetydeligt antal forskere er i dag af den opfattelse, at det primært er vanddamp, skyer, vulkaner samt påvirkning fra sol og kosmisk stråling, der i hovedtræk bestemmer den globale klimaudvikling, mens CO2 ser ud til at have en mindre betydningsfuld rolle.”

Se även Ole Humlums klimatsajt Climate4you.

Professor William Nordhaus och professor Richard Tol är två andra forskare som har engagerat sig i klimatfrågan, med lite andra perspektiv och slutsatser än dem man vanligtvis hör i media.

(Tips från Christian Bjørnskov.)

Vi vet inte så mycket

David Brooks låter riktigt hayekiansk* i New York Times idag:

”This age of tremendous scientific achievement has underlined an ancient philosophic truth — that there are severe limits to what we know and can know; that the best political actions are incremental, respectful toward accumulated practice and more attuned to particular circumstances than universal laws.”

Visst ligger det en del i detta, men jag tycker att det andas lite för mycket pessimism. Trots allt vet vi en hel del idag som vi inte visste tidigare, även om vi inte vet lika mycket som vissa trodde att vi skulle göra. Det gäller såväl på det område Brooks fokuserar på, hur gener påverkar känslor, egenskaper och beteende, som på det ekonomisk-politiska området. Vi vet t.ex. att institutioner är centrala för hur ekonomin fungerar, men som bl.a. Dani Rodrik påpekar, vet vi inte så mycket om hur de exakt bör utformas för att uppnå tillväxt och hur de samverkar med varandra och med omgivningen. Men att mer forskning kan förbättra kunskapsläget, det tror jag på — till skillnad, som det verkar, från Brooks:

”We can take people out of environments that (somehow) produce bad outcomes and try to immerse them into environments that (somehow) produce better ones. But we’re not close to understanding how A leads to B, and probably never will be.”

________________

*Se t.ex. Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge.”

Är det fel att håna religion?

Orsakverkan rapporterar om en student i Florida som har orsakat stor upprördhet bland katoliker därför att han lämnade kyrkan med en oblat. Katoliker ser oblaten i nattvarden som Jesu kropp, och den ska ätas upp, inte tas med ut.

Biologen och ateisten PZ Myers gav en hånfull kommentar, på vilken Andrew Sullivan reagerade:

”It is one thing to engage in free, if disrespectful, debate. It is another to repeatedly assault and ridicule and abuse something that is deeply sacred to a great many people. Calling the Holy Eucharist a ‘goddamned cracker’ isn’t about free speech; it’s really about some baseline civility. Myers’ rant is the rant of an anti-Catholic bigot. And atheists and agnostics can be bigots too.”

Fallet aktualiserar frågan om det är fel att håna religion. Min syn är:

  • att det ska vara lagligt att håna religion;
  • att jag inte vill kritisera hån av religion; och
  • att jag själv inte vill håna religion.

Dvs. jag tycker att PZ Myers ska få uttrycka sig om nattvarden på ett sätt som av katoliker uppfattas som stötande; givetvis får katoliker (och andra) kritisera honom för det; jag vill inte kritisera honom för det; men jag vill själv inte håna. Jag har för övrigt exakt samma syn på skämtteckningarna av Muhammed i Jyllands-Posten: jag skulle själv inte skapa eller sprida sådana, men jag anser att det ska vara tillåtet att göra det, och jag vill inte kritisera dem som gör det.

Kanske uppfattar vissa kristna det som att jag hånar dem och deras religion i mina religionskritiska inlägg, på denna blogg och annorstädes, men det är åtminstone inte min avsikt. Min avsikt är att leverera på argument baserad kritik av religion, vilket jag ser som något annat än hån.

Men det är inte alla som ansluter sig till yttrandefrihet på detta område. Den kristna aktivisten Tuve Skånberg vill att den som hånar religion ska straffas.

Dödshjälp när så önskas

Jag är en stark förespråkare av att aktiv dödshjälp ska vara tillåten. Detta är i sig kontroversiellt, av skäl jag har svårt att förstå. Än mer kontroversiellt är att förespråka legalisering av aktiv dödshjälp oavsett orsak till önskan att dö. Ett aktuellt fall i Tyskland illustrerar det:

Men då Bettina Schardt, en pensionerad röntgentekniker från Würzburg i Bayern, den sista juni i år begick självmord så var motivet inte att hon var obotligt sjuk eller hade olidlig smärta. Hon fruktade helt enkelt för framtiden, och ville inte flytta till ett vårdhem när hon på ålderns höst fick allt jobbigare att bo i sin lägenhet.

Min uppfattning är att en önskan att dö kan vara rationell utan obotlig sjukdom eller olidlig smärta och att aktiv dödshjälp bör få erbjudas även om önskan att dö grundar sig i andra orsaker. Som Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus.

Givetvis ska ett regelverk utformas för dessa hus, men om det till slut står klart att en person som är vid sina sinnens fulla bruk, som är genomtänkt och som ger uttryck för sina preferenser vid flera tillfällen till flera olika utvärderare önskar få hjälp med att dö, då bör sådan hjälp kunna få ges.

Rationell syn på döden

När jag häromdagen läste Albert Camus roman The Outsider (fr. L’Étranger, sv. Främlingen) — den låter sig läsas på en dag — fann jag huvudpersonen Meursaults syn på döden tilltalande. Han var dömd till döden och tänkte så här (s. 109—110):

”And when it came down to it, I wasn’t unaware of the fact that it doesn’t matter very much whether you die at thirty or at seventy since, in either case, other men and women will naturally go on living, for thousands of years even. Nothing was plainer, in fact. It was still only me who was dying, whether it was now or in twenty years’ time. At that point the thing that would rather upset my reasoning was that I’d feel my heart give this terrifying leap at the thought of having another twenty years to live. But I just had to stifle it by imagining what I’d be thinking in twenty years’ time. Given that you’ve got to die, it obviously doesn’t matter exactly how or when.”

Begravd i betong

Den amerikanske kapitalisten George Pullman dog 1897. Jag fick just reda på följande om hans begravning:

”Pullman was buried in a special grave of his own design: it was ten feet deep and filled with concrete. He was afraid workers might dig up his body and desecrate it.”*

Återigen en person med, anser jag, irrationella synpunkter på hur hans kropp ske behandlas efter döden. Vad spelar det för roll när man själv inte är medveten om hur den behandlas?

Min egen syn är att jag inte vill bli begravd.

_______________________

*Från Menand, Louis (2002). The Metaphysical Club. London: Flamingo: 316.

Ekonomisk nationalism

Jag är bekymrad över den ekonomiska nationalism som ofta gör sig påmind. Nu senast har den gällt försäljningen av företag. I A-Ekonomi för ett tag sedan hördes två aktieägare på Investors bolagsstämma beklaga att delar av företagets aktieinnehav i Scania hade sålts till tyska köpare. Och nyligen hördes röster som var sura för att Vin och Sprit köptes av ett franskt företag. Jag menar att grunden för dessa negativa hållningar inte är rationell utan ett utslag av vad Bryan Caplan har kallat

anti-foreign bias, a tendency to underestimate the economic benefits of interaction with foreigners.”

Ett rationellt förhållningssätt till ägande av företag implicerar att man förespråkar det ägande som ger bäst långsiktig vinst, helt oavsett ägarnas nationalitet. Det torde också vara den bästa garantin för bibehållen eller ökad sysselsättning. Men även om ett utländskt ägande skulle innebära omflyttning av sysselsättning är frågan varför ett svenskt jobb är värt mer än ett jobb i ett annat land.

Föräldrars makt över barn

Svenska kyrkan ordnar sagoläsning för barn under Stockholm Pride. Upprörande! Jag tycker att kyrkan ska lämna barnen i fred.

På ett mer principiellt plan är frågan om påverkan av barn intressant. Will Wilkinson menar att föräldrar inte bör försöka styra sina barn alltför hårt genom att skydda barnen från alla budskap som de själva kanske finner tveksamma:

”The principle here is that freedom is good, that psychological freedom is a kind of freedom, and that psychological freedom has some developmental preconditions — it requires the cultivation of certain moral and epistemic capacities. Part of that cultivation comes from practicing judgment in a complex world of moral diversity.”

Föräldrar har vissa ”minimala” skyldigheter mot barn: det bör inte vara tillåtet att hålla barn som slavar i källaren, inte heller att inte lära dem att läsa. Kanske är en grundförmåga till självständigt, kritiskt tänkande — motsatsen till indoktrinering och leverans av färdiga svar — också en del av det föräldrar bör ge sina barn.

Kvävande nationalism

Idag är det USA:s nationaldag. Men jag har svårt för sådana dagar av två skäl:

  1. Jag är vad man skulle kunna kalla en autonomist eller psykologisk atomist och ogillar allmänomfattande manifestationer av enighet och samsyn.
  2. Jag bedömer att nationalism i huvudsak har negativa sociala konsekvenser.

Vad skulle hända om någon protesterade mot flaggdyrkan på en amerikansk sportarena? Så här säger Jim Alexander, vars företag tillverkar enormt stora flaggor:

”People go ape when they see it. It’s a feeling. It’s a feeling that takes over a whole stadium. If anyone in the stands opened their mouth and objected, there would be hell to pay.”

Just det: om man inte deltar i masshysterin ses man som en svikare. Intressant nog fastslog USA:s högsta domstol 1943, pga. Jehovas vittnen, att amerikanska barn inte får tvingas att svära trohet till flaggan. Det är inte varje dag jag och JV står enade (om än av olika skäl)! Men fortfarande lever den sociala stigmatiseringen av den som vågar ifrågasätta nationalismen kvar.

Bertrand Russell insåg nationalismens bisarra (och farliga) karaktär:

”Americans and Englishmen, when they become acquainted with the Balkans, feel an astonished contempt when they study the mutual enmities of Bulgarians and Serbs, or Hungarians and Rumanians. It is evident to them that these enmities are absurd and that the belief of each little nation in its own superiority has no objective basis. But most of them are quite unable to see that the national pride of a Great Power is essentially as unjustifiable as that of a little Balkan country.”

Apelsinjuice — en riktig miljöbov

Vatten på flaska verkar inte lika farligt för miljön som vissa andra drycker:

Enligt dessa innebär konsumtion av en liter buteljerat vatten ett utsläpp på 0,8 kilo koldioxid. En liter mjölk ger ett något högre utsläpp, 1,1 kilo, medan motsvarande mängd läsk, lättöl och apelsinjuice medför utsläpp på 2,0, 2,8 respektive 4,8 kilo koldioxid.

Men även om mineralvatten vore en större miljöbov, skulle jag ändå gladeligen fortsätta att konsumera denna dryck — se tidigare inlägg i denna fråga här, här och här.

Vad har Gud med saken att göra?

Ingrid Betancourt har fritagits av colombianska soldater:

”Först av allt vill jag tacka Gud och de colombianska soldaterna, sade hon till radiostationen Caracol bara timmar efter fritagningen.”

Jag upphör aldrig att förvånas av hur människor drar in Jahve vid extraordinära händelser. Om denne gud existerar, hur kommer det sig att Ingrid fick sitta fängslad i så många år och leva ”som i en mardröm”? Och alla som fortfarande plågas av gerillan — bryr sig inte Jahve om dem? Att denna gudsbild präglas av enorma inre spänningar verkar inte föresväva personer som tackar Gud när de har undkommit något hemskt. Annars är det förstås roligt att Ingrid nu är fri!

Eldvapen och självmord

Det visar sig att majoriteten av dödsfallen med eldvapen i USA är självmord. Dessutom är självmordsförsök med eldvapen mer effektiva än andra försök:

”More than 90% of suicide attempts using guns are successful, while the success rate for jumping from high places was 34 percent. The success rate for drug overdose was 2 percent, the brief said, citing studies.”

Är detta ett argument för eller emot en stor spridning av eldvapen? Det som kan anses tala emot är att andelen självmord i befolkningen tycks vara högre ju större förekomsten av eldvapen är. Men detta är enligt min uppfattning inte ett självklart argument emot, eftersom det kan vara rationellt att vilja ända sitt liv. Det som kan anses tala för är i vilket fall följande: Givet att någon har beslutat sig för att begå självmord verkar det bra med en så snabb, säker och skonsam metod som möjligt. Det är grymt att hänvisa någon till att hoppa från en hög höjd.

(Och nej, jag äger inget eldvapen, vill inte äga något eldvapen och har inga planer på självmord.)

Han blir kallad dåre

Man undrar varför

”Två gånger har han landat på huvudet efter att ha blivit påkörd – båda gångerna har han mirakulöst nog landat med huvudet före på portföljen med sex exemplar av sin egen bok ‘Omvänd’ i. En ren tillfällighet? Tur? Göran Skytte håller inte med om det. Han är fullständigt övertygad om att Gud är ansvarig för att han inte är död i dag. Och han tackar Gud för miraklet. – Jag har kallats dåre av många men jag tror inte på att undvika att tala om under, säger han med eftertryck.”

Så intressant. Jahve är alltså inte förmögen och villig att förhindra att Göran blir påkörd men förmögen och villig att hindra att Göran slår sig så mycket. Och Jahve är förmögen och villig till detta halvhjärtade ingripande, men han struntar helt i när tiotusentals människor dör i Kina etc. Där religion går in går rationellt tänkande ut, tycks det.

Göran tror även på djävulens existens. Det är han som får oss att skvallra!

”Som när han beskriver den Ondes lömska taktik för att få människor – inklusive han själv – att synda.
– Synd handlar för de flesta av oss inte om att slå ihjäl någon utan om vardagliga trivialiteter: som att skvallra och tala osanning, säger han och får nickanden till svar.”

Och denne man upplåter SvD regelbundet plats åt på sin ledarsida.

Hayek om värderingar

F. A. Hayek i Law, Legislation and Liberty: Rules and Order (s. 34):

”Construction is possible only in the service of particular ends which in the last resort must be non-rational, and on which no rational argument can produce agreement if it is not already present at the outset.”

Dvs. det finns inga objektivt sanna värderingar. Tycker du att x är bra och jag att x är dåligt kan vi bara konstatera det, inte rationellt diskutera oss fram till enighet.

Detta kanske är det starkaste argumentet för demokrati. Vi är överens om hur beslut ska fattas men inte om vilka dessa beslut bör vara. Genom enighet om metoden för att fatta kollektiva beslut behöver vi inte slå varandra i huvudet när vi är oeniga i sak.

Tro på mirakel

Tre av fyra amerikaner tror på gudomliga mirakel. Ska vi tro att de har rätt? Nej, och David Hume förklarar varför i An Enquiry concerning Human Understanding:

”When anyone tells me, that he saw a dead man restored to life, I immediately consider with myself, whether it be more probable, that this person should either deceive or be deceived, or that the fact, which he relates, should really have happened. I weigh the one miracle against the other; and according to the superiority, which I discover, I pronounce my decision, and always reject the greater miracle. If the falsehood of his testimony would be more miraculous, than the event which he relates; then, and not till then, can he pretend to command my belief or opinion.”

Den irrationella döden

Nietzsche i Menschliches allzu Menschliches (III, sektion 185):

”Natural death is destitute of rationality. It is really irrational death, for the pitiable substance of the shell determines how long the kernel shall exist. The pining, sottish prison-warder decides the hour at which his noble prisoner is to die. … The enlightened regulation and control of death belongs to the morality of the future. At present religion makes it seem immoral, for religion presupposes that when the time for death comes, God gives the command.”

Nietzsche menar att man ska välja sitt eget dödsögonblick, men inte för tidigt och inte för sent. Man ska inte ge upp för enkelt — det är ett tecken på svaghet — men när nederlaget är ett faktum bör livet avslutas. Likaså när livets stora mål är uppnådda. I vilket fall är den naturliga döden i regel inte en optimal tidpunkt att dö på.

Se tidigare inlägg om självmord och dödshus.

Fotboll ger gudomliga svar

Pascal’s wager säger att man bör tro på gud eftersom man har allt att vinna och inget att förlora på det. Om gud inte finns spelar det ju ingen roll om man tror eller ej — men om han finns vinner man evig lycka i himlen om man tror på honom och evig olycka i helvetet om man inte tror på honom.

Det finns dock många problem med argumentet. Ett av dem är: Vilken gud ska man tro på? Som tur är vet vi nu åtminstone lite mer om den saken. Utgångspunkten är att gud bryr sig om fotboll. Och Turkiet vann över Tjeckien, vilket implicerar att Allah pwns Jahve. Ska man vara på den säkra sidan när det gäller evig lycka verkar det, åtminstone för tillfället, bättre att bli muslim än kristen.

Kan vi lita på våra kunskaper?

Ibland är kristna tänkare intressanta. Den kristna filosofen Alvin Plantinga har ett argument i sin bok Warrant and Proper Function som jag finner stimulerande. Det säger i korthet följande:

  1. Sannolikheten för att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen är låg om evolutionen har gett upphov till människans kognitiva förmåga (E) och om det inte finns någon gud (N).
  2. Om man därför tror E&N bör man inte tro att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen.
  3. Men om man inte tror att man kan införskaffa pålitlig kunskap om världen, bör man inte tro något alls.
  4. Om man tror E&N bör man inte tro E&N (dvs. E&N är självmotsägande).

Ergo bör man inte tro E&N.* Den första premissen motiverar Plantinga på följande sätt:

The problem begins in the recognition, from this point of view, that the ultimate purpose or function of our cognitive faculties, if they have one, is not to produce true beliefs, but to promote reproductive fitness. What our minds are for (if anything) is not the production of true beliefs, but the production of adaptive behavior. That our species has survived and evolved at most guarantees that our behavior is adaptive; it does not guarantee or even suggest that our belief-producing processes are reliable, or that our beliefs are for the most part true. That is because our behavior could be adaptive, but our beliefs mainly false.”

Argumentet som sådant håller inte, vilket visas i en nätt sannolikhetsteoretisk analys här. Men det kan ändå ligga något i premiss 1. Vi har de kognitiva förmågor vi har, dessa är inte perfekta och vi bör alltid vara medvetna om att de har sina begränsningar. Det är också den hållning som i regel präglar vetenskaplig (till skillnad, ofta, från politisk och religiös) verksamhet.

_____________________________

*Argumentet utvecklas, förutom i kap. 12 i boken, även här och här.

Kinesiskt nytänkande

Idag stod följande att läsa i DI:

Tolv intellektuella har skrivit en petition som föreslår att revolutionsledaren Mao Zedongs porträtt på sedlarna byts ut mot bilden av hedervärda historiska personligheter som poeten Qu Yuan, som vågade trotsa kejsaren år 278 före vår tideräkning.

Denna mening beredde mig dubbel glädje. Dels för att personer i Kina ifrågasätter Maos dominans, dels för att skribenten skriver ”före vår tideräkning” – ett modernt, rationellt sätt att ange årtal.

Kosmopolit på nationaldagen

De flesta helgdagar bereder mig ideologiska problem. Är de inte religiösa så är de socialistiska eller, som idag, nationalistiska.

Ty jag identifierar mig som kosmopolit, likt den antike filosofen Diogenes, som proklamerade:

Jag är en världsmedborgare.

Professor Martha Nussbaum beskriver stoikernas tilltalande syn:

Diogenes knew that the invitation to think as a world citizen was, in a sense, an invitation to be an exile from the comfort of patriotism and its easy sentiments, to see our own ways of life from the point of view of justice and the good. The accident of where one is born is just that, an accident; any human being might have been born in any nation. Recognizing this, his Stoic successors held, we should not allow differences of nationality or class or ethnic membership or even gender to erect barriers between us and our fellow human beings. We should recognize humanity wherever it occurs, and give its fundamental ingredients, reason and moral capacity, our first allegiance and respect.

Just så! Förutom att vara tilltalande på filosofiska grunder harmonierar denna typ av kosmopolitiska syn även väl med min psykologiska konstitution. Jag har starkt atomistiska drag och välkomnar den exil från gruppen som Nussbaum talar om — men jag inser också att tanken därpå skrämmer många. Jag kan i vilket fall inte undvika att se tendensen till kollektivistisk identifikation som ett slags svaghet, som ett sätt att dämpa rädslan för att stå själv i världen. Tyvärr leder denna rädsla och åtföljande kollektivstiska identifikation ofta till obehagliga konsekvenser: förminskandet av det icke-svenska och en strävan att gynna ”det egna” och att missgynna ”det andra”, såväl i kulturella som i ekonomiska frågor.

Jag dissar därför med lätthet nationaldagen, lyssnandes till Sjostakovitjs 11:e symfoni! Ingen nationalsång här inte.

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Rationell syn på klimathotet

Klimathotet framställs i media som akut och överhängande, värt att bekämpa till varje pris. Att det är värt att bekämpa torde de flesta hålla med om, men att noga fundera igenom vilka åtgärder som är mest effektiva verkar sällsynt. Ett undantag: professor William Nordhaus.

I sin nya bok A Question of Balance: Weighing the Options of Global Warming påpekar han att de långtgående förslag som har presenterats är oerhört kostsamma och att det finns överlägsna alternativ. En recension i New York Review of Books sammanfattar Nordhaus rangordning av alternativen:

(1) Avoid the ambitious proposals. (2) Develop the science and technology for a low-cost backstop. (3) Negotiate an international treaty coming as close as possible to the optimal policy, in case the low-cost backstop fails. (4) Avoid an international treaty making the Kyoto Protocol policy permanent.

Med ”low-cost backstop” avser Nordhaus bl.a. utvecklingen av genetiskt modifierade träd, som ”äter” koldioxid. Innovativt tänkande, vilket särskilt behövs i frågor där ett hysteriskt tonläge ofta kväser nytänkande.

Se ett tidigare inlägg om överdriven klimatoro.

Drick inte öl

Jag dricker inte öl. Min känsliga tunga kommer inte så bra överens med dryckens beskhet. Men därutöver finns det något i öldrickarmentaliteten som inte passar ihop med min introverta personlighet. Här ligger jag nära Nietzsches syn, såsom den beskrivs av H.L. Mencken:

The days of his youth — of his carefree, merry gamboling — were over. Hereafter he was all solemnity and all seriousness. ”From these early experiences,” says his sister, ”there remained with him a life-long aversion to smoking, beer-drinking and the whole biergemütlichkeit …” He maintained that people who drank beer and smoked pipes were absolutely incapable of understanding him. Such people, he thought lacked the delicacy and clearness of perception necessary to grasp profound and subtle propositions.

Denna syn påminner mig om min vän Ralfs grund för helnykterhet.

Väljarnas bristande rationalitet

Forskning tyder på att ekonomiska aktörer inte är helt rationella. Men det är inte politiska aktörer heller — vilket kan vara viktigt inte minst för marknadsekonomins kritiker att ha i åtanke. Justin Wolfers finner i en ny studie att väljare tenderar att belöna eller bestraffa sittande politiker på basis av händelser som de inte har kunnat påverka:

More sophisticated tests reveal that voters in oil-producing states tend to re-elect incumbent governors during oil price rises, and vote them out of office when the oil price drops. Similarly, voters in pro-cyclical states are consistently fooled into re-electing incumbents during national booms, only to dump them during national recessions. Consistent with an emerging behavioral literature, this suggests that voters make systematic attribution errors and are best characterized as quasi-rational.

Sluta sälj cigaretter

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Att få välja kyckling

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som ”beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

Överdriven klimatoro

En av tre svenskar oroar sig inte för klimathotet, visar en ny undersökning. De kanske har läst vad professor Richard Tol har att säga? T.ex. detta:

We must do something and should now begin, that’s where I agree with Stern. But there is no risk of damage that would force us to act injudiciously. We’ve got enough time to look for the economically most effective options rather than dash into ‘actionism’ which then becomes very expensive.

Ska staten inte köpa privata företag?

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmotståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom ”behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna ”våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

Är ånger ett tecken på irrationalitet?

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska ”hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

Röstning på skakig grund

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Vetenskapsmannen i politiken

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivet ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Tänkande väljare?

Apropå The Myth of the Rational Voter så ropade, under valkampanjen 1956, en kvinna till den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson:

Senator, you have the vote of every thinking person!

Varpå Stevenson replikerade:

That’s not enough, madam, we need a majority!

Tro på myter

Bertrand Russell, i Human Society in Ethics and Politics:

There is something feeble and a little contemptible about a man who cannot face the perils of life without the help of comfortable myths. Almost inevitably some part of him is aware that they are myths and that he believes them only because they are comforting. But he dares not face this thought! Moreover, since he is aware, however dimly, that his opinions are not rational, he becomes furious when they are disputed.”

Otäck naturromantik

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

Boktips: Du store Gud?

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Utrotning av människosläktet är inget problem

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Ska staten styra mer?

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många ”beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

Jurist med insikt om moral

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att ”moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Kan spelberoende vara rationellt?

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). ”A Theory of Rational Addiction.Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.

Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). ”Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.American Economic Review, 81(2): 237—241.

Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). ”Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). ”Gambling as a Rational Addiction.Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Hårdare straff kan öka brottsligheten

Jag är alltsedan sommaren 1993, då jag gick en doktorandkurs på Stockholms universitet, förtjust i rättsekonomi, dvs. analys av juridiska frågor med hjälp av ekonomisk teori. Inte minst tycker jag om ämnets fokus på att reda ut konsekvenserna av olika sätt att utforma lagar och straff.

En färsk studie exemplifierar denna typ av analys. Ofta hävdas att hårdare straff är bra, eftersom det helt enkelt anses ”rätt” att brottslingar straffas. Men den rättsekonomiska analysen tittar på konsekvenserna av straff. Och nyss nämnda studie klargör att hårdare straff för försök att komma undan när man har begått brott sannolikt inte är en bra metod för att minska brottsligheten:

Efforts to avoid punishment are socially wasteful. Not only do they limit the deterrent effect of punishment, but they may actually lead to the paradoxical result that more severe punishment for crime induces more crime. … The main results of this paper are that (1) ex ante regulation, if feasible, reduces the incentives to engage in avoidance and consequently in crime; whereas (2) ex post punishment of avoidance may induce more avoidance and more crime. The intuitive reason for the latter result is twofold: ex post punishment of avoidance increases not only the costs but also the benefits of avoidance; and avoidance and crime are generally complements.”

Nu kan man som sagt tycka att hårdare straff är bra ändå, bara för brottslingar förtjänar hårda straff, men man ska då vara medveten om att detta kan leda till högre brottslighet.

Se tidigare inlägg om varför rättsekonomi är ett ganska litet ämne i bl.a. Sverige och om en primitiv syn på brottslingar.

Okunnighet om skatter

Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.

Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.

Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.

Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.

________________________

*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.

Varför röstar människor?

Varför röstar människor i politiska val? Det kan knappast bero på att de vill påverka politiken, eftersom en röst inte spelar någon roll. Istället kan man tänka sig att vissa röstar pga. en upplevd plikt och att andra röstar pga. ett socialt tryck. En ny studie* visar att den senare faktorn tycks ha störst förklaringsvärde. Abstract:

Voter turnout theories based on rational self-interested behavior generally fail to predict significant turnout unless they account for the utility that citizens receive from performing their civic duty. We distinguish between two aspects of this type of utility, intrinsic satisfaction from behaving in accordance with a norm and extrinsic incentives to comply, and test the effects of priming intrinsic motives and applying varying degrees of extrinsic pressure. A large-scale field experiment involving several hundred thousand registered voters used a series of mailings to gauge these effects. Substantially higher turnout was observed among those who received mailings promising to publicize their turnout to their household or their neighbors. These findings demonstrate the profound importance of social pressure as an inducement to political participation.

Frågan är dock om ett högt valdeltagande är eftersträvansvärt. Bör vi utöva social press på vänner och bekanta att gå och rösta? Det är inte alls självklart. Se mer om det här, här och här.

_____________________________

*Gerber, A. S., Green, D. P. och Larimer, C. W. (2008). ”Social Pressure and Voter Turnout: Evidence from a Large-Scale Field Experiment.American Political Science Review 102(1): 33–48.

Är organisk mat nyttigare?

Det verkar inte finnas stöd för det i forskningen:

However, according to Krebs, an eminent scientist and principal of Jesus College, Oxford, there is still no reliable, peer-reviewed evidence to show that there is any clear health benefit to eating this ‘green’ produce.

Oönskade graviditeter

Hur ska man betrakta socialministerns nya arbetsgrupp, som under Anders Miltons ledning bl.a. ska försöka minska antalet oönskade graviditeter? Positivt, tycker jag. Inte för att det är fel för kvinnor att genomgå abort om de inte vill ha barn – tvärtom! – utan för att det är mindre kostsamt (i vid mening) att uppnå målet om barnfrihet på andra sätt än genom abort. Ty:

  1. Det är lättare för kvinnan, såväl emotionellt som fysiskt, att använda preventivmedel än att genomgå en abort.
  2. Sjukvårdens knappa resurser kan användas till annat om aborter inte genomförs (men givetvis ska de användas även till aborter då efterfrågan finns).
  3. Risken för att få könssjukdomar minskar (i alla fall om kondom nyttjas).

Åtminstone tre åtgärder verkar rimliga: fler ungdomskliniker, bättre och utökad sex- och samlevnadsundervisning i skolan och mer lättillgängliga preventivmedel. Men är kd beredda att stödja sådana reformer? Det återstår att se. De har tyvärr ofta en tendens att vara utopister snarare än realister.

Farligt miljötänkande

Paul Krugman varnar för den etanolpolitik som förs i västvärlden för närvarande. Den är inte särskilt bra, kanske t.o.m. direkt dålig, för miljön, och den är en bidragande orsak till ökade matpriser, som främst drabbar världens fattiga:

The subsidized conversion of crops into fuel was supposed to promote energy independence and help limit global warming. But this promise was, as Time magazine bluntly put it, a ‘scam.’ This is especially true of corn ethanol: even on optimistic estimates, producing a gallon of ethanol from corn uses most of the energy the gallon contains. But it turns out that even seemingly ‘good’ biofuel policies, like Brazil’s use of ethanol from sugar cane, accelerate the pace of climate change by promoting deforestation. And meanwhile, land used to grow biofuel feedstock is land not available to grow food, so subsidies to biofuels are a major factor in the food crisis. You might put it this way: people are starving in Africa so that American politicians can court votes in farm states.”

Det är dags för mer av kritisk analys i miljöfrågor, inte minst om etanol.

Barn och lycka

Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.

Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

Glad postnyhet

Peter Wolodarski förmedlar viktig och glädjande information om ”kravet” på att installera fastighetsboxar i flerbostadshus:

I det tysta har statliga Post- och telestyrelsen, PTS, gjort en halv pudel genom att ‘uppdatera’ de allmänna råd som diskussionen utgått från. Det reviderade dokumentet kan läsas på www.pts.se Myndigheten tar avstånd från Postens kollektiva hot om att efter 2011 sluta dela ut brev i hus som fortsätter med traditionella brevinkast.”

Du kan läsa mer här om varför jag finner denna information glädjande.

Byt statliga chefer vid regeringsskifte

Till skillnad från i USA har vi i Sverige av tradition sett högre statliga tjänstemän som opolitiska och lojala mot den regering som för tillfället sitter vid makten. Därför har dessa inte heller bytts ut vid regeringsskifte. Jag tycker att det är dags att ändra på den ordningen, i alla fall vad gäller de chefer som direkt genomför regeringens politik.

Få är helt opolitiska. Ibland döljs det väl, ibland är det uppenbart, som i fallet Bo Bylund, som i hög grad tillsattes som AMS-chef på basis av ett visst politiskt synsätt. För att en regering ska få effektivt genomslag för det program som väljarna har gett stöd för krävs en effektiv implementering, vilket i sin tur kräver engagerade chefer också på myndighets- och verksnivå. Därför bör en regering tillsätta chefer som de tror med liv och lust vill genomföra det regeringen ger dem i uppdrag att genomföra.

Skulle inte kompetensen hotas av ett sådant system? Det tror jag inte, av två skäl. Dels kan nog många gånger kompetensen vara större utanför den etablerade myndighets- och verksvärlden, och den kan må bra av att kunniga personer med helt annan bakgrund rekryteras dit. Dels finns ju den stora mängden sakkunniga tjänstemän som inte är högsta chefer kvar.

Däremot tror jag att det är bra att tjänster som inte rör implementering av regeringspolitik förblir ”opolitiskt” tillsatta, och där tycker jag regeringens (låt vara famlande) steg mot mer transparenta tillsättningar är att välkomna. Det kan t.ex. gälla hur de högsta domarna eller riksrevisorerna utses. Dessa ska delvis granska regeringen, och så hög grad av opartiskhet som möjligt bör eftersträvas för dem.

Judikalisering av politiken

I senaste numret av Fokus lyfts judikaliseringen av politiken fram, och professor Joakim Nergelius citeras:

Juristernas ökade makt är den största politiska tendensen i vår tid.

Det ligger mycket i det. Men hur ska det ses, att domstolar fäller avgörandet i många frågor som är av politisk-ideologisk art? Frågan är komplicerad, men jag ställer mig i huvudsak positiv. Inte minst är det viktigt att säkerställa att lagstiftningen är i överensstämmelse med överordnad lag (såsom konstitutionen och EG-rätten). Som Stig Strömholm* uttrycker det:

Rättssystemet måste ‘gå ihop’. Det behövs en övernorm för valet mellan motstridiga lösningar även för de undantagsfall där den högsta lagstiftande makten har fattat ett beslut, som står i strid med de normer som reglerar dess verksamhet och kompetens. … Den som intager ståndpunkten, att ‘lagen’ inte har någon annan legitimation än ‘folkviljan’ … och att den senares företrädare bör kunna suveränt behandla sina egna tidigare antagna grundlagsnormer, ikläder sig … därmed också skyldigheten att visa dels varför man överhuvudtaget funnit det nödvändigt att omge folkrepresentationens verksamhet med tvingande regler, dels hur den intagna ståndpunkten låter sig förenas med den i regeringsformen (1 kap. 1 § tredje stycket) uttryckta principen, att den offentliga makten utövas under lagarna.

___________________________

*Strömholm, Stig (1988). Rätt, rättskällor och rättstillämpning. Stockholm: Norstedts. Citatet är från s 206.

Medias betydelse i politiken

Jag är väldigt förtjust i Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies. Huvudargumentet säger att politik bestäms i ett spel mellan politiker och väljare, där väljarna är rationellt irrationella och därför benägna att stödja politiska åtgärder som ofta är kontraproduktiva och rent allmänt ekonomiskt suboptimala. Mot bakgrund av denna förståelse av hur politiken fungerar är en ny studie om medias betydelse intressant. I vilken mån formas väljarnas uppfattning om verkligheten av media, och hur påverkas i sin tur det politiska beslutsfattandet? James Snyder Jr. och David Strömberg finner följande i ”Press Coverage and Political Accountability”:

In this paper we estimate the impact of press coverage on citizen knowledge, politicians’ actions, and policy. We find that a poor fit between newspaper markets and political districts reduces press coverage of politics. We use variation in this fit due to redistricting to identify the effects of reduced coverage. Exploring the links in the causal chain of media effects – voter information, politicians’ actions and policy – we find statistically significant and substantively important effects. Voters living in areas with less coverage of their U.S. House representative are less likely to recall their representative’s name, and less able to describe and rate them. Congressmen who are less covered by the local press work less for their constituencies: they are less likely to stand witness before congressional hearings, to serve on constituency-oriented committees (perhaps), and to vote against the party line. Finally, this congressional behavior affects policy. Federal spending is lower in areas where there is less press coverage of the local members of congress.”

Det verkar alltså som om med låg mediaexponering följer större okunskap hos väljarna, ett allvarligare principal-agent-problem och mindre offentliga förmåner. Tre reflexioner:

  1. Jag undrar om den totala nivån på de offentliga utgifter som kommer olika regioner till del påverkas av graden av mediaexponering eller om det endast är fördelningen som berörs. I det förra fallet skulle, om sådana utgifter ses som icke önskvärda, låg mediaexponering kunna vara bra (och denna effekt får då vägas mot ”orättvisan” i en sned fördelning).
  2. Gäller detsamma i Sverige eller, mer allmänt, i proportionella valsystem? Kanske kan medias betydelse ha ökat, och kanske vara i linje med de amerikanska resultaten, i och med personval?
  3. Vad implicerar resultaten för rationalitet i politiken? Även om väljare tar del av olika media, hur påverkas det politiska beslutsfattande om de primärt förlitar sig på lågkvalitativa nyhetsförmedlare som Aftonbladet, Expressen och Rapport?

En fördel med pengar

En studie publicerad i Journal of Health Economics finner att pengar stimulerar det mentala välmåendet. Abstract:

One of the famous questions in social science is whether money makes people happy. We offer new evidence by using longitudinal data on a random sample of Britons who receive medium-sized lottery wins of between £1000 and £120,000 (that is, up to approximately US$ 200,000). When compared to two control groups – one with no wins and the other with small wins – these individuals go on eventually to exhibit significantly better psychological health. Two years after a lottery win, the average measured improvement in mental wellbeing is 1.4 GHQ points.”*

Mitt problem i sammanhanget är att jag inte satsar pengar på spel eftersom jag finner dem irrationella. Detta eftersom den förväntade inkomsten understiger kostnaden, med riskinställning beaktad. Men jag kanske har underskattat den förväntade inkomsten (i vid mening)…

_____________________________

*GHQ står för General Health Questionnaire, och psykisk hälsa mäts på en 36-gradig skala.

Hur minska njurbristen?

I gårdagens avsnitt av Nip/Tuck behövde narkosläkaren Liz en njure för att slippa dialys. Det är tyvärr långa köer för att få en njurtransplantation, såväl i Sverige som i USA. Jag har tidigare argumenterat för att handel med njurar bör tillåtas, och kalkyler av bl.a. professor Gary Becker tyder på att ett jämviktspris skulle ligga på knappt 100 000 kr. Men de flesta finner tyvärr en sådan organmarknad oacceptabel. Om en sådan inte tillåts, vad kan göras? Två idéer:

  1. Tillåt handel med avlidnas njurar. Idag går många användbara njurar till spillo, och ett monetärt incitament skulle göra många njurar tillgängliga för transplantation.
  2. Inför ett ”ge inget-få inget”-system, där de som har indikerat på ett donationskort e.d. att de är villiga att donera själva får företräde till donation.

Läs mer av professor Alex Tabarrok i denna fråga och anmäl dig genast till Donationsregistret.

Utrotningshotade djur

snowleopard.jpg

Många människor verkar bry sig om utrotningshotade djur. Det gör inte jag, i den meningen att jag inte bryr mig om ifall en viss djurart dör ut. Vad finns det för skäl att bry sig om det? Djurarter kommer och djurarter går. Men de som bryr sig verkar motivera det på ett av två sätt.

Man kan å ena sidan tänka sig att man bryr sig om alla, eller i alla fall vissa, djurarter därför att deras existens ger glädje till människor. Att t.ex. svenskar tycker om att veta att snöleoparder fortfarande existerar anses motivera skyddsåtgärder för dessa djur. Detta synsätt har jag principiell förståelse för, men jag anser det svagt för att motivera kollektiva insatser. Om människor som känner sådan glädje vill satsa resurser för att rädda djurarter får de gärna göra det för mig, men jag vill inte göra det.*

Man kan å andra sidan anse att varje djurarts existens har ett absolut egenvärde, helt oavsett vad människor har för glädje därav. Den senare synen återges i The Economist:

Richard Damania, an economist with the World Bank, says that the reason for saving the snow leopard, say, has nothing to do with market values but reflects intrinsic values, in a similar way to opposition to slavery.

Detta synsätt har jag inte principiell förståelse för. Faktum är att jag inte förstår vad som avses med det. Har varje enskilt djur ett absolut egenvärde? Varje art? Varifrån kommer detta egenvärde? Vem har bestämt att det finns ett sådant? Mystiska gudar? Och är detta egenvärde sådant att det är en moralisk plikt att upprätthålla det, helt oavsett kostnader?

Jag gissar avslutningsvis att de flesta som värnar om varje djurarts fortsatta existens gör det av emotionella skäl och att mer principiella grunder, av de två slag jag kortfattat har nämnt ovan, mest används som rationaliseringar. Detta tror jag eftersom ingen av de två grunderna är särskilt övertygande. Men jag är öppen för ytterligare, goda argument, om sådana finns. Varför ska alla utrotningshotade djurarter bevaras?

__________________________

*En i mitt tycke konstig sak med denna syn är att den verkar diskontinuerlig. Dvs. en djurarts existens värderas mycket högt, men om det finns 100 eller 10 000 exemplar av djurarten när den väl inte är utrotningshotad verkar spela mindre roll. Är det inte bättre ju fler exemplar det finns av alla de djurarter som man anser inte bör försvinna? Bör inte ”djurartsbevararna” verka för att maximera antalet djur av de arter de vill bevara? Om inte, hur kommer de fram till det optimala antalet?

Det paternalistiska felslutet

Häromkvällen åt jag middag på utmärkta Nalens restaurang med mina vänner och kollegor Andreas, Henrik och Daniel. Vi kom att samtala en del om paternalism och när det är berättigat att staten går in och försöker ställa livet till rätta. Vi var inte helt eniga om gränsdragningen (ska proffsboxning vara förbjudet?). I vilket fall är artikeln ”Paternalism and Psychology” av professor Ed Glaeser högeligen relevant för varje sådan diskussion.* Abstract:

Does bounded rationality make paternalism more attractive? This Essay argues that errors will be larger when suppliers have stronger incentives or lower costs of persuasion and when consumers have weaker incentives to learn the truth. These comparative statics suggest that bounded rationality will often increase the costs of government decisionmaking relative to private decisionmaking, because consumers have better incentives to overcome errors than government decisionmakers, consumers have stronger incentives to choose well when they are purchasing than when they are voting, and it is more costly to change the beliefs of millions of consumers than a handful of bureaucrats. As such, recognizing the limits of human cognition may strengthen the case for limited government.

Dvs. bara för att vanliga människor ibland beter sig irrationellt och är okunniga är det inte i sig ett tillräckligt skäl för att förespråka politiska ingrepp av typen fettskatt och förbud mot proffsboxning, av åtminstone fyra skäl.

  1. Även om individer har vissa irrationella sidor kan marknadsinstitutioner och interaktion inom ramen för dessa i vissa fall leda till utfall som om individerna vore rationella (se Bergstrom [2003, s 194 ff]**).
  2. Även politiken har sina imperfektioner. Att ignorera det är att göra sig skyldig till ett felslut, ibland kallat nirvana-felslutet.***
  3. Även om politikens imperfektioner efter noggrann analys befinns mindre än vanliga människors, vilket i sig är långtifrån självklart, kan man anse att det är viktigt för mänsklig mognad och för ansvarstagande att människor ska få göra sina egna misstag – och att lära av dem.
  4. Därutöver räcker det inte att beakta olika beteendens kostnader (som man försöker komma åt genom regleringar, beskattning eller förbud) – beteendenas intäkter (i vid mening) måste vägas mot dessa i varje rationell analys.

_______________________

*Glaeser, Edward L. (2006). ”Paternalism and Psychology.” University of Chicago Law Review 73(1): 133–156.
**Bergstrom, Ted (2003). ”Vernon Smith’s Insomnia and the Dawn of Economics as an Experimental Science.” Scandinavian Journal of Economics 105(2): 181–205.
***Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt och att den kanske allokerar resurser mindre effektivt än imperfekta marknader. Referens:
Demsetz, Harold (1969). ”Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Gratis är magiskt

Dan Ariely, professor i behavioral economics vid MIT, bedriver spännande forskning. I en ny studie* finner han och två medförfattare att människor reagerar irrationellt på gratiserbjudanden. De gör att vi är villiga att köa och försaka tid som är värd mer än vad produkterna kostar till normalpris. Utdrag ur abstract:

When faced with a choice of selecting one of several available products (or possibly buying nothing), according to standard theoretical perspectives, people will choose the option with the highest cost–benefit difference.  However, we propose that decisions about free (zero price) products differ, in that people do not simply subtract costs from benefits but instead they perceive the benefits associated with free products as higher. We test this proposal by contrasting demand for two products across conditions that maintain the price difference between the goods, but vary the prices such that the cheaper good in the set is priced at either a low positive or zero price. In contrast with a standard cost–benefit perspective, in the zero-price condition, dramatically more participants choose the cheaper option, whereas dramatically fewer participants choose the more expensive option. Thus, people appear to act as if zero pricing of a good not only decreases its cost, but also adds to its benefits.”

Så tänk en extra gång när du får ett gratiserbjudande härnäst.

Här kan du läsa mer om Dan Arielys forskning om hur människor tenderar att värdesätta valfrihet och att delta i många aktiviteter, även när detta medför betydande kostnader. Ibland är det bra att stänga en del dörrar.

____________________

*Shampanier, Kristina, Mazar, Nina och Ariely, Dan (2007). ”Zero as a Special Price: The True Value of Free Products.” Marketing Science 26(6): 742–757.

Debatt om religion

sturmark.pngekman.gif

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

Nytt system för helgdagar

I DN Ekonomi (27/2) stod det att Sverige toppar helgdagsligan i Europa: tillsammans med Portugal har vi 16 helgdagar per år (utöver söndagar). Rumänien har blott åtta. Jag skulle vilja reformera systemet med helgdagar.*

Jag förordar en privatisering. Det skulle innebära att staten inte proklamerar några helgdagar alls (inte heller söndagar) utan låter arbetstagare och arbetsgivare komma överens om ledigheten. Därigenom uppnås åtminstone två fördelar:

  1. Antalet lediga dagar blir flexibelt. Vissa kanske fördrar att arbeta mer, och då kan de förhandla sig till ett arbetsintensivt avtal (mot högre lön). Andra, som prioriterar ledighet, kan förhandla sig till fler lediga dagar (mot lägre lön).
  2. Staten tar inte ställning för att vissa dagar är ”värda” att vara lediga dagar. Nu säger staten att det inte ska arbetas under diverse kristna högtider, under en politisk högtid och under en nationalistisk högtid. Jag anser det otillständigt att staten sänder sådana signaler: den bör vara neutral till dessa fenomen (även om jag vet att det är svårt för staten att undvika att vara nationalistisk).

Som en second-best-lösning skulle jag förespråka att staten bestämmer antalet helgdagar men inte specificerar några särskilda helgdagar. Staten bestämmer då att alla ska vara lediga x dagar, men arbetsgivare och arbetstagare får komma överens om när dessa ska äga rum.

_________________________

*Från Wikipedia:

Helgdagarna regleras i Lag (1989:253) om allmänna helgdagar. Sverige har från och med 2005 två borgerliga helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen.

Att veta utan att veta

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om ”liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i ”On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.

Bertrand Russell håller med (i ”Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns ”liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). ”The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. ”Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt ”If I Can Dream”.

Fiasko för trängselskatten?

trangsel.jpg

DN hävdar att trängselskatten i Stockholm har blivit ett ekonomiskt fiasko:

Men om ingenting görs blir det inget överskott förrän år 2011 visar DN:s genomgång. För projektkostnaderna under försöket blev minst dubbelt så höga, 1,8 miljarder. Det är en viktig orsak till att det inte blir några pengar över till kollektivtrafik och vägar förrän sex år efter att försöket startade.”

SvD/TT hänger på och kallar trängselskatten för ”bakslag”.

Jag skulle vilja modifiera denna slutsats något.

  • Det är helt klart att kostnaderna blev för höga. Men trots det är nuvärdet av projektet kraftigt positivt, vilket gör att orden ”fiasko” och ”bakslag” är helt opåkallade.
  • Poängen med projektet är inte primärt att generera överskott. Det är snarast att betrakta som en bonus. (Därmed inte sagt att man inte ska försöka få ett så stort överskott som möjligt – kritiken mot höga konsult- och driftskostnader är berättigad.) Målet med skatten är istället att minska trängseln, vilket ger en samhällsekonomisk vinst. Studier tyder på att trafiken har minskat med ca 20 procent. Det är en framgång, inte ett fiasko.
  • Ett förslag till förbättring: Höj trängselskatten med 50 procent. Det ger högre intäkter och mindre trängsel.

Om du tvekar om trängselskattens rationalitet, bör du lyssna till ett antal kloka nationalekonomer.

Uppdatering: SvD:s ledarsida fortsätter med klagolåten. Det är riktigt att såväl politiska som ekonomiska misstag har begåtts, och dem måste man lära av, men i grunden är trängselskatten en utmärkt idé, enligt min argumentation ovan. Också i Stockholm. Trots DN:s avslöjanden.

Ska SL sluta kontrollera?

ETC.se tycks mena att det är självklart att SL:s biljettkontroller ska upphöra:

40 miljoner kronor om året. Så mycket kostar det SL att utföra biljettkontroller för att komma åt fuskarna. 90 000 arbetstimmar lades ner förra året, för att se till att alla passagerare hade giltiga biljetter – denna satsning gav åtta miljoner kronor.”

Men är det korrekt att jämföra dessa 40 och åtta miljoner? Nej. Biljettkontroller ger nämligen inte bara upphov till tilläggsavgifter på åtta miljoner från de plankare som avslöjas – de har också en avskräckande effekt, som gör att fler betalar för sig. Detta ger större biljettinkomster än om biljettkontroller inte hade genomförts. Denna lilla aspekt låtsas ETC.se inte om.

En rationell utvärdering av biljettkontrollverksamheten måste därför jämföra utgifterna, i form av löner etc. på 40 miljoner, med summan av inkomsterna från tilläggsavgifter och de biljettinkomster som kommer sig av att passagerare som utan biljettkontroller skulle planka faktiskt betalar.* Problemet är att de senare är svåra att uppskatta, men att negligera dem är inte seriöst.

I själva verket är detta ett klassiskt optimeringsproblem. Vilken nivå av biljettpriser, tilläggsavgifter och biljettkontroll ger det bästa nettoutfallet? Det kan inte uteslutas a priori att ett system utan tilläggsavgifter och biljettkontroll ger ett bättre nettoutfall än idag, men jag skulle inte tro det.

_________________________

*Till saken hör att dessa två belopp är interdependenta: om kontroller har en avskräckande effekt på fuskåkning ger det högre reguljära inkomster från biljettförsäljning men samtidigt också lägre inkomster från tilläggsavgifter pga. det lägre antalet plankare. Så åtta miljoner kan mycket väl indikera att den avskräckande effekten, och den större inkomsten av reguljär biljettförsäljning, till följd av biljettkontroller är mycket stor.

Kritik av behavioral economics

På senare tid har behavioral economics blivit en populär inriktning inom nationalekonomin. Tanken är att använda insikter från psykologiskt baserad forskning för att försöka förstå hur mänskligt beslutsfattande går till i verkligheten. Detta i kontrast till den traditionella inriktningen på nationalekonomin, som har tenderat att utgå från beslutsfattare som egoistiska, perfekt informerade och perfekt rationella.

Nu presenterar Steven Levitt och John List en kritik av denna nya inriktning i Science:

Perhaps the greatest challenge facing behavioral economics is demonstrating its applicability in the real world. In nearly every instance, the strongest empirical evidence in favor of behavioral anomalies emerges from the lab. Yet, there are many reasons to suspect that these laboratory findings might fail to generalize to real markets. We have recently discussed several factors, ranging from the properties of the situation — such as the nature and extent of scrutiny — to individual expectations and the type of actor involved. For example, the competitive nature of markets encourages individualistic behavior and selects for participants with those tendencies. Compared to lab behavior, therefore, the combination of market forces and experience might lessen the importance of these qualities in everyday markets.

Jag delar i mycket denna kritik, som emellertid inte är ny. Ekonomipristagaren Vernon Smith har t.ex. fört liknande resonemang.* Hans huvuidé är att även om individuella beslutsfattare präglas av olika typer av imperfektioner, kan institutioner och marknadsinteraktion minska eller eliminera dessa ”rationalitetsproblem”. Citat (s 11, s 23):

What is imperfectly understood is the precise manner in which institutions serve as social tools that reinforce, even induce, individual rationality. … Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality? Experimental economists have no good answers to this question, although adaptive learning models such as those of Lucas (1987) are suggestive. … It seems evident that an important part of the answer resides in the properties of exchange institutions and how privately informed, but globally poorly informed, decision making is mediated by institutions. … I want to suggest that perhaps the structures we observe have survived because of their merit in coaxing Pareto-efficient behavior out of agents who do not know what that means.

Se också spelteoretikern Ariel Rubinsteins kritik. Hans slutsats:

For Behavioral Economics to be a revolutionary program of research rather than a passing episode, it must become more open-minded and much more critical of itself.

___________________________

* Vernon Smith (2000). “Rational Choice: The Contrast Between Economics and Psychology,” i Bargaining and Market Behavior: Essays in Experimental Economics, kap 1, s 7-24, Cambridge: Cambridge University Press.

Logiklektion i Underlandet

Det finns en del att lära om vikten av klarhet i tanken i Alice’s Adventures in Wonderland:

”Then you should say what you mean,” the March Hare went on.
”I do,” Alice hastily replied; ”at least at least I mean what I say that’s the same thing, you know.”
”Not the same thing a bit!” said the Hatter. ”Why, you might just as well say that ‘I see what I eat’ is the same thing as ‘I eat what I see’!”
“You might just as well say,” added the March Hare, “that ‘I like what I get’ is the same thing as ‘I get what I like’!”

Bertrand Russell kommenterar boken:

It raises metaphysical points, very interesting logical points, that are good for the older ponderer, but for the young produce only confusion.

(Tack till David N. för tipset.)

Uppdatering: Peter Santesson-Wilson ger en utmärkt illustration av poängen ovan då han skriver:

Alla dyslektiker stavar illa, men om alla som stavar illa befordras till dyslektiker saknar ordet mening.

Finansministern har talat

Finansminister Anders Borg är underskattad. Han har, enligt min bedömning, en klarare ideologisk kompass, djupare insikter om politisk strategi och större nationalekonomiskt kunnande än vad många inser. Därutöver får han saker och ting gjorda (till skillnad från vissa andra).

andersborg.jpg

I en intervju i DN ger han prov på den blandning av ideologi, strategiskt tänkande och kunnande som jag menar kännetecknar honom:

Har din entusiasm för EU fått sig en knäck?
– Den här detaljregleringen som EU-kommissionen ägnar sig åt… Jag tror på marknadsekonomi, flexibilitet och lite byråkrati, och det präglar inte alltid EU-systemet.

Blir det någonsin en obligatorisk a-kassa?
– Man kan se för- och nackdelar. Jag har alltid tillhört skeptikerna.*

Alla dessa tre förslag – sjukförsäkringen, tjänstejobben, a-kassan – har fått kritik för att vara krångliga och svåra att försvara. Har finansministern en alltför teknokratisk syn på politiken?
– I Sverige har man på grund av ideologiska låsningar alltför ofta inte gjort de nödvändiga förändringarna. Men jag är pragmatisk. Ibland tar man två steg framåt, ibland ett halvt steg åt sidan, ibland får man gå runt i en liten ring för att sedan gå framåt igen.”

Nästa steg borde vara sänkta marginalskatter.
_________________________________________

*Se vidare här.

Människan och naturen

Salvador Dalí, Les trois sphinx de Bikini (1947):

dali.jpg

Jag ogillar normalt sett distinkta tolkningar av konst, men det bör kanske ändå påpekas att Dalí målade denna tavla efter det att USA:s kärnvapensprängningar inleddes på Bikiniatollen. Vi noterar människan, trädet och bombmolnet. Se så lika de är!

Min association: människan är en del av naturen, som inte är ”god” i sig utan ibland destruktiv. Naturen är helt enkelt verkligheten såsom den förstås i ett naturalistiskt och vetenskapligt perspektiv. Människan står inte utanför denna verklighet. Det finns inget mystiskt människa kontra natur eller människa utanför natur. Människan är som trädet. Hon är ett resultat av evolution; inget av det hon gör kan inte göras och inget av det hon inte gör kan göras; hon lever ett kort tag (kortare tid än trädet!) och dör.

Indoktrinering från föräldrar

Vissa kristna är bekymrade över att alltför få barn till kristna följer i föräldrarnas fotspår:

Undersökningar visar att föräldrarna har två-tre gånger större betydelse än kyrkan för barnens andliga utveckling. … Ett bra tillfälle att knyta en starkare kontakt är när barnen får sin första egna Bibel, förklarar Mark. Det kan betyda oerhört mycket om föräldrarna vid det tillfället skriver en personlig hälsning på insidan av pärmen om vad Bibeln har betytt för dem i deras eget liv. Det kan vara första gången som barnet på djupet inser vad Bibeln betyder för mamma eller pappa.

Men som Richard Dawkins påpekar är problemet det motsatta, att religiös tro påförs barn:

For parents to influence their children’s opinions and beliefs is inevitable and proper. But to tie labels to young children, which in effect presume and presuppose the success of that parental influence, is wicked and indefensible.

Barn till muslimer kallas (och blir oftast) muslimer, barn till hinduer kallas (och blir oftast) hinduer och barn till katoliker kallas (och blir oftast) katoliker. Dvs. religiös tro är uppenbarligen inte en fråga om att granska och jämföra alternativ utan att indoktrineras av föräldrar. Barn har svårt att värja sig när vuxna auktoriteter säger saker:

With so many mindbytes to be downloaded, so many mental codons to be replicated, it is no wonder that child brains are gullible, open to almost any suggestion, vulnerable to subversion, easy prey to Moonies, Scientologists and nuns. Like immune-deficient patients, children are wide open to mental infections that adults might brush off without effort.

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett rationellt och självständigt sätt?

Se ett tidigare inlägg om kristendomens, av Jesus inspirerade, strävan att påverka barn.

Uppdatering: En förskola som finansieras med offentliga medel vill att barnen ska be bordsbön. Sådant bör inte tillåtas, apropå indoktrinering; men jag finner det även moraliskt klandervärt att i hemmiljö lära barn att be bordsbön.

Nedgång för Svenska kyrkan

Färsk statistik ger vid handen att nedgången för Svenska kyrkan fortsätter:

kyrkan.jpg

En mycket glädjande utveckling, som kan vara väl värd att påminna sig när vissa talar om “religionens återkomst”. Om du ännu inte har gått ur Svenska kyrkan, kan du läsa mer om hur det går till här.

Gilbert och George

Gilbert:

All religion is superstition, it is no more than a good luck sign.

gilbertgeorge.jpg

Läs mer om deras utställning på Tate Modern förra året.

Sund okunskap

ringholm.jpg

Enligt uppgift är studenter i vissa avseenden mer okunniga än befolkningen i stort. När jag såg vilken testfrågan var försvann min oro. Uppgiften var att partiplacera Bosse Ringholm. Det finns faktiskt okunskap som inte är att beklaga. Att unga människor har glömt bort Ringholm ingår i den kategorin. Ett sundhetstecken, rentav!

Ilya Somin betonar apropå detta att okunskap inte är detsamma som dumhet.

Halvsanningar om Flew

flew.jpg

Dagen påstår att Antony Flew, tidigare känd som ateist, på ålderns höst har upptäckt ”en allsmäktig Gud”. Detta är en sanning med modifikation. Två saker behöver klargöras.

För det första ger Flew inte uttryck för en tro på ”en allsmäktig Gud” utan mer för en tro på att det finns något slags skapare eller yttersta orsak, dvs. deism.

För det andra är Flew uppenbarligen inte bara gammal vid det här laget utan också, tycks det, allmänt förvirrad. Det framkommer med tydlighet i denna artikel från New York Times, som (kanske inte helt förvånande) går på djupet på ett annat sätt än Dagen:

But as I discovered, a conversation with him confuses more than it clarifies. With his powers in decline, Antony Flew, a man who devoted his life to rational argument, has become a mere symbol, a trophy in a battle fought by people whose agendas he does not fully understand.

Ännu mer djuplodande information ges av Richard Carrier.

Ergo är jag inte helt övertygad om att Flews övergång till deismen är någon större prestigeförlust för den ateistiska sidan; att den inte är någon prestigevinst för de kristna, därom känner jag däremot inget tvivel.

Slutligen: Dagen påstår att Flew har ”tappat tron” på ateismen. Därmed har man missförstått den ateism Flew stod för och som inte innefattar tro något utan avsaknad av tro på gudars existens. Det är en såväl logisk som substantiell skillnad på att tro att gudar inte existerar och att inte tro att gudar existerar.

Vilket lag ska man heja på?

Det är visst landskamp i fotboll ikväll. Före jul var jag på konferens i Kraków och samtalade då med Ralf, den unge filosofen, om nationalism, som han helt, liksom jag, förkastar. Jag nämnde mitt engagemang mot sportnationalism, vilket han också ogillade. Jag tycker inte att man ska heja på ett lag bara för att man råkar komma från samma land som detta. Istället kan man grunda sitt hejande på, föreslår jag, en utilitaristisk kalkyl (det lag vars vinst ger störst aggregerad lycka bör stödjas) eller på en hedonistisk kalkyl (det lag som har snyggast spelare bör stödjas).

rosenberg.jpg

Ralf föreslog istället att man bör satsa pengar på det lag som ger största väntad utdelning. Därigenom får man ett naturligt engagemang att heja på ett lag. Om man dessutom lider av sportnationalistiska känslor är det extra bra om det lag man satsar pengar på inte är det egna landets. Om det egna landet vinner blir man glad av det skälet. Om det lag man har satsat pengar på vinner blir man glad av det skälet. Man ökar därigenom sina chanser att bli glad, vilket i sig är eftersträvansvärt.

Religionens återkomst?

Tidskriften Axess har religionens återkomst som tema i sitt nya nummer. För en ateist låter detta onekligen obehagligt, men låt mig citera Pippa Norris och Ronald Inglehart i Sacred and Secular: Religion and Politics Worldwide (Cambridge University Press, 2004, s 216–217):

Societies where people’s daily lives are shaped by the threat of poverty, disease and premature death, remain as religious today as centuries earlier. These same societies are also experiencing rapid population growth. In rich nations, by contrast, the evidence demonstrates that secularization has been proceeding since at least the mid-twentieth century (and probably earlier) – but at the same time fertility rates have fallen sharply, so that in recent years population growth has stagnated and their total population is starting to shrink. The result of these combined trends is that rich societies are becoming more secular but the world as a whole is becoming more religious.

Dvs. det finns blandade tecken på religionens återkomst i världen. I fattiga länder är religionen fortsatt stark, men i rika länder fortsätter i allmänhet sekulariseringen. När skribenterna i Axess talar om religionens återkomst i vår del av världen talar de därför snarast om förhoppningar än om en beskrivning av verkligheten.

Själv motsätter jag mig religionens återkomst av två huvudsakliga skäl, väl formulerade av Lord Russell:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.

Chockhöjda hyror vore inte så dumt

Den statliga utredningen om allmännyttans framtid kan komma att föreslå marknadsprissättning av hyreslägenheter. Detta är en mycket klok idé, då hyresregleringen medför stora kostnader. Hyresgästföreningen inser att dagens system inte fungerar särskilt väl och resonerar enligt följande:

Man kan gå till väga på tre olika sätt när det gäller att få bort bostadsköer. Det enklaste är att höja avgifterna till bostadsköerna. Då blir man av med en massa folk direkt. Sedan kan man höja hyrorna så kraftigt att det inte är någon idé att stå i kön eller så kan man bygga fler bostäder, säger han.” (Min kursivering.)

Men vänta. Innebär inte en avgift för att bli av med en massa folk direkt bara ett sätt att de facto höja hyrorna så kraftigt att det för vissa inte är någon idé att stå i kön? Visst är det så. Det är ett försök att göra ett dåligt fungerande system något mindre dåligt; men om man erkänner behovet av att minska köerna genom att låta den faktiska hyran (inklusive avgift) närma sig en marknadshyra blir frågan varför man inte är beredd att förespråka marknadshyra direkt. Om det är bra att minska kön lite, varför inte minska kön helt? 

Ett system med marknadshyra skulle dessutom ge bostadsföretag incitament att bygga fler hyresrätter.

Vad har Skytte att göra på SvD:s ledarsida?

skytte.jpg

Hur kommer det sig att SvD:s ledarsida gång på gång upplåter plats åt den devot kristne Göran Skytte? Är det för att det är chict och pikant med en tidigare kommunist som numera försvarar småföretag? Jag finner hans skriverier där fullkomligt malplacerade och lätt obehagliga. Ännu en av hans evangeliserande krönikor återfinns i dagens tidning. Blogge Bloggelitos kommentar är insiktsfull och vältalig och anbefalles för läsning:

Göran Skytte råkade ut för två trafikolyckor. Vid båda tillfällena räddades hans liv av att han slog skallen i en hög med biblar, men tyvärr stod hans mentala förmågor inte att rädda i fullständigt intakt skick – han ansåg sig ha fått hjälp från ovan och blev således kristen.”

Fritänkande konfirmander

Tydligen konfirmerar sig fortfarande runt 35 procent av landets 15-åringar. En ny stor undersökning av dessa konfirmander visar att hela 13 procent av dem inte tror att det finns någon gud, övernaturlig makt eller kraft och att 35 procent inte vet vad de ska tro. Sammanlagt 48 procent av dem verkar alltså vara ateister eller agnostiker.

Faktum är att bara åtta procent tror att det finns en gud i traditionell mening. Förvånansvärt tilltalande resultat! Resten tror att gud finns inom varje människa (21 procent) eller att det finns en högre kraft eller energi som finns överallt (23 procent).

Följande resultat gjorde mig dock något förbryllad:

Nio av tio säger sig inte tro på Gud i traditionell mening, men nästan hälften säger att Jesus är Guds son.

Lärs inte grundläggande logik ut i konfirmandundervisningen? Om Jahve inte existerar, hur kan han ha en son?

Rationellt om miljön

Ibland får man intryck av att miljödebatten helt saknar rationella inslag: trots att tidigare miljölarm ofta har visat sig felaktiga tycks få tänka kritiskt på detta område. När ett miljöhot har identiferats anser vissa att det genast måste åtgärdas, och dessutom att det måste åtgärdas helt oavsett kostnader. Det som ofta glöms bort är det mycket viktiga begreppet alternativkostnad. När resurser avsätts för ett visst ändamål kan dessa resurser inte användas till något annat ändamål, som kanske skulle vara mer verksamt för att uppnå givna mål.

Denna fundamentala insikt vägleder emellertid den danske miljöexperten Bjørn Lomborg. Se honom intervjuas av Stina Dabrowski, som uppenbarligen blir helt förvirrad av att höra koldioxidminskningsdogmatismen ifrågasättas.

lomborg.jpg

Här skriver också Lomborg om denna fråga i Washington Post.

Jag envisas inte

Epidemiolog Yvonne Andersson på Smittskyddsinstitutet:

Om folk inte envisades med att skaka hand skulle vi hålla oss friskare.

(Och leve Kim Jong-Il!)

Vad har hänt med Ingela Agardh?

Ja, det undrar åtminstone jag när jag läser detta:

Så när livet spårade ner i ångestdiket hörde hon rösten som sedan skulle bli så välbekant: Ingela, du behöver inte förstå. Sin gudstjänstgemenskap har hon funnit i Katarinastiftelsen. -Jag behöver en trasigare kyrka än pingströrelsen, säger hon, och så vill jag ha nattvarden ofta och bli förlåten. (Min kursivering.)

agardh.jpg

Jag finner två saker intressanta och lätt bisarra i citatet.

1. Agardhs religiösa tro baseras inte på förståelse. (Frågan är vad den baseras på. Känslor? Infall? Uppenbarelser från ovan?) Nå, det får mig hursomhelst att tänka på följande citat av Richard Dawkins:

If you ask people why they are convinced of the truth of their religion, they don’t appeal to heredity. Put like that it sounds too obviously stupid. Nor do they appeal to evidence. There isn’t any, and nowadays the better educated admit it. No, they appeal to faith. Faith is the great cop-out, the great excuse to evade the need to think and evaluate evidence. Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence. The worst thing is that the rest of us are supposed to respect it: to treat it with kid gloves.

2. Agardh vill ”bli förlåten” av en gud som hon tror ofta blir putt på henne, antagligen pga. ”syndande”, och är man inte förlåten för sina ”synder” möter man det eviga straffet (Rom. 6:20–23). Men det är viktigt att inte acceptera, utan att tvärtom aktivt förkasta, begreppet ”synd”, och därmed behovet av att bli förlåten. Det finns ingen gud; det finns därför ingen ”synd” och ingen skuld gentemot någon gud; och det finns följaktligen inget att bli förlåten av en gud för.

Ingela! Du behöver faktiskt förstå.

Insemination för ensamstående

I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:

Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.

Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:

Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.

Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om Ui är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U2(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U1(födas efter insemination av ensamstående mor) med U3(inte existera).

Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U1<U2, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U1 och U3 istället, och eftersom U1 är positivt och U3 noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**

Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.

Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).

_________________________________

*Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.

**Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.

  1. Om kvinnan hade kunnat och velat skaffa barn med en man istället hade hon givetvis gjort det.
  2. Om förbud gäller i Sverige kan kvinnan hursomhelst låta sig insemineras i Danmark.
  3. Även om kvinnan träffar en man efter en insemination och skaffar nya barn med honom ”på vanligt sätt” kvarstår faktum att det är bättre att det inseminerade barnet existerar än att det inte existerar alls; dessutom får det ju därigenom en faktisk far, som Pålsson Ahlgren ser som så eftersträvansvärt.

Rationell kalender

Frankrike var först ut med att införa det metriska måttsystemet, vilket skedde 1791. Ett mycket rationellt beslut! Två år senare infördes den republikanska kalendern (jämte en ny klocka med 100 000 sekunder per dag). Veckodagarnas namn: primidi, duodi, tridi, quartidi, quintidi, sextidi, septidi, octidi, nonidi och decadi.

Tyvärr avskaffades denna kalender 13 år senare av Napoleon I och spred sig inte heller till andra länder. En avkristnad kalender med tiodagarsveckor, det hade varit något det! Men det kanske inte är för sent med en reform?

Utopist eller realist? Exemplet sprutbyten

Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:

Ideals are dangerous things. Realities are better.

Vad menar jag då, närmare bestämt?

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.

Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:

När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.

Veblen om döden

Thorstein Veblen, en känd norsk-amerikansk professor i nationalekonomi och sociologi (1857-1929), hade en syn på vad som skulle hända när han dog som jag känner stor personlig sympati för:

It is my wish, in case of death, to be cremated, if it can conveniently be done, as expeditiously and inexpensively as may be, without ritual or ceremony of any kind; that my ashes be thrown loose into the sea, or into some sizable stream running to the sea; that no tombstone, slab, epitaph, effigy, tablet, inscription, or monument of any name or nature, be set up in my memory or name in any place or at any time; that no obituary, memorial, portrait, or biography of me, nor any letters written to or by me be printed or published, or in any way reproduced, copied or circulated.

Den enda modifikation jag skulle vilja göra rör det där med havet: askan efter mig kan läggas precis varsomhelst.

Lyssna till professor Kriström

När jag var doktorand på Handelshögskolan var Bengt Kriström miljöekonomisk forskare på institutionen. Han är nu professor i naturresursekonomi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Till skillnad från många andra akademiker tar Bengt Kriström den tredje uppgiften på allvar, dvs. han deltar i samhällsdebatten och sprider insikter från sin forskning till en vidare krets. Med den äran!

Två exempel på frågor han har tagit sig an:

  1. Har avregleringen av elmarknaden orsakat de högre elpriserna? Knappast, enligt professorerna Kriström och Brännlund: ”Det är en myt att avregleringen av elmarknaden har orsakat det rekordhöga elpriset. I stället är det politiska beslut i Sverige och EU som stadigt driver upp konsumenternas kostnader.”
  2. Är det rätt av SLU som lärosäte att förlöjliga all kritik av den dominerande synen i klimatfrågan?* Knappast, enligt professor Kriström: ”Det uppfattas som om man tänker på ett visst sätt så är man korkad. Man är absolut inte korkad om man ifrågasätter saker och undersöker fakta.”

*Se själv ett exempel:

Big Think – YouTube för smartisar

Om du är av det mer intellektuella slaget kanske du vill komplettera YouTube med Big Think. Enligt en artikel i New York Times står bl.a. förre Harvard-rektorn och professorn i nationalekonomi Larry Summers bakom sajten, som beskrivs på följande sätt:

Big Think … mixes interviews with public intellectuals from a variety of fields, from politics, to law to business, and allows users to engage in debates on issues like global warming and the two-party system.”

Jag fann t.ex. detta resonemang av professor Steven Pinker, om förnuft, tro och moral, givande. (Han börjar med att illustrera ”the stolen-concept fallacy”.)

Anonym begravning

Jag gillar det sätt på vilket kung Fahd begravdes: anonymt bland alla andra. Är man död är man död och då spelar inget längre någon roll.

(Se gärna mitt tidigare inlägg ”Ingen gravsten, tack”.)

Mer kärnkraft

Som tolvåring var jag starkt engagerad i folkomröstningen om kärnkraft. Jag gick inte bara omkring med en stor Linje 1-knapp med texten ”Energi för Sverige” på utan höll också, med min kompis Johan, ett föredrag på roliga timman i skolan om kärnkraftens välsignelser. För ändamålet hade vi byggt ett kärnkraftverk i papier mâché.

Det gläder mig därför att kärnkraften nu möter mer allmänt gillande igen. Peter Wolodarskis artikel i DN idag tycks mig mycket väsentlig. Han hänvisar till den nya rapporten ”Miljöpolitik utan kostnader?” i vilken denna graf återfinns (s 87):

co2.jpg

Wolodarski skriver:

Den visar att den svenska industrins utsläpp av svavel och koldioxid är tillbaka på ungefär samma nivå som år 1913, trots att näringslivet bidrar med nästan 12 gånger mer till bruttonationalprodukten. Utvecklingen illustrerar tydligt att ekonomisk utveckling hänger ihop med miljöförbättrande åtgärder. Under de gångna 100 åren har miljöeffektiviteten ökat kraftigt. Hur blev detta möjligt? I debatten framstår det ibland som om förklaringen ligger i de senaste 15 årens miljöpolitik. Men sanningen är att det handlar om beslut som togs långt tidigare. Utbyggnaden av kärnkraften är huvudförklaringen till trendbrottet i mitten av 1970-talet. Det var då koldioxidkurvan vände brant nedåt, efter att ha stigit under praktiskt taget hela mätperioden. Andra bidragande orsaker är oljekriserna, liksom den ökade användningen av biobränslen på 1980-talet.”

Storbritanniens Gordon Brown och Sveriges Jan Björklund har förstått.

(Se gärna vad jag tidigare har skrivit om de tunga argumenten för vindkraft och om konsumtion av mineralvatten.)

Intelligent design i skolor?

Kristna försöker få det att låta så rättvist och bra när de kräver att ”intelligent design” ska läras ut i biologin jämsides med evolutionsläran. Men läs Richard Dawkins och Jerry Coynes kraftfulla artikel ”One Side Can Be Wrong” innan du låter dig bevekas:

[Intelligent design] is not a scientific argument at all, but a religious one. It might be worth discussing in a class on the history of ideas, in a philosophy class on popular logical fallacies, or in a comparative religion class on origin myths from around the world. But it no more belongs in a biology class than alchemy belongs in a chemistry class, phlogiston in a physics class or the stork theory in a sex education class.

Ateister är inte normala

Ny forskning av den danska religionssociologen Peter Lüchau tyder på att ateister är resursstarkare och mer välutbildade än befolkningen i allmänhet. Som han uttrycker det:

Ateister er ikke normale mennesker. Statistikken viser, at de er bedre uddannede, er mere venstreorienterede og er markant mere politisk engagerede end den gennemsnitlige europæer. De er vant til at handle, når de er utilfredse, og så har de ikke mindst ressourcerne og evnerne til at komme i medierne.”

Jag är dock ett exempel på att alla ateister inte är vänsterorienterade.

Nej till postboxar

Posten försöker med hjälp av Post- och Telestyrelsen att få alla flerbostadshus att installera (och själva betala) postboxar i entrén. Detta för att Posten därigenom sparar pengar, eftersom arbetskraftskostnaderna minskar när postutdelningen går fortare. Men en sådan förändring försämrar tillvaron för oss som bor i dessa hus, det borde Post- och Telestyrelsen (åtminstone) beakta och stoppa alla direktiv om boxinstallation. Ty:

  • Postboxar försämrar servicen, i det att man själv måste traska iväg till denna box för att hämta sin post istället för att kunna hämta den från hallgolvet. Hallgolvshämtning är särskilt värdefull de dagar då man inte är anständigt klädd/kammad och för gamla och rörelsehindrade personer.
  • Postboxar förfular inredningen, t.ex. i det hus jag bor, från 1892.
  • Postboxarna betalas av de boende, som i regel inte vill ha dem.
  • Argumentet att det handlar om brevbärarnas arbetsmiljö är minst sagt ansträngt: i de flesta hus finns hiss. Hursomhelst torde trappbestigning vara en utmärkt motionsform.

SvD:s Maria Abrahamsson driver förtjänstfullt på i frågan, liksom fp:s Carl B. Hamilton och, tidigare, diverse företrädare för fastighetsägarna och de boende och DN:s Peter Wolodarski.

Annars ett tips till Posten. Varför inte istället kräva att vi hämtar posten på ett postkontor? Det skulle förbättra brevbärarnas arbetsmiljö ännu mer och spara riktigt, riktigt mycket pengar åt er.

Uppdatering: Mejla ansvarig minister, Åsa Torstensson, och be henne stoppa Post- och Telestyrelsens direktiv. Det har jag gjort.

Otidsenliga banker

Hur kommer det sig att banktransaktioner inte utförs på helgdagar eller på vissa helgdagsaftnar? Rent tekniskt kan det väl inte vara något problem med att en betalning eller en överföring utförs på en lördag, en söndag eller på nyårsafton? Vad finns det för rationella förklaringar? Det är väl inte så att bankerna styrs av respekt för det tredje budet, 2 Mos. 20:8:

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig?

Lämna barnen ifred

Religiösa människor har förstått att om de ska lyckas bibehålla och sprida sina religioner måste de övertyga barnen. Dels är det lätt att övertyga barn – det ligger i deras ”biologiska natur” att inhämta kunskap och att tro på det vuxna förebilder säger till dem – och dels bibehålls det mesta av vad man lär sig som ung upp i åren.

Det är mycket riktigt få anhängare av en given religion som har anslutit sig som vuxna; istället består den stora majoriteten av anhängare och utövare av personer som som barn fick höra, av föräldrar och andra, att ”gud si och så existerar” och ”det är ytterst väsentligt att vi tror på, dyrkar, följer och lyder honom och det som bok si och så säger att han har sagt”. Det är därför det finns dop- och omskärelseceremonier för barn och ungdomar, söndagsskolor, konfirmation, bar/bat mitzva etc., och dessa gör det mer sannolikt att ett barn till muslimer blir muslim, att ett barn till kristna blir kristen etc. Det är också därför religiösa föräldrar ofta älskar religiösa daghem och skolor, där ytterligare auktoritetspersoner (i form av lärare) kan påverka barnen.

jesusbarn.jpg

Självaste Jesus förstod vikten av religiös indoktrinering i tidiga år. I Matt. 18:3 erkänner han att en barnslig, dvs. icke förnuftsbaserad, tro är att rekommendera – barn är ju så godtrogna:

Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Och i Matt. 19:14 säger han:

Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.

Detta med att indoktrinera barn i religiösa frågor är i sanning ett av de mest upprörande ting som vuxna människor sysslar med. Föräldrar som utsätter barn för religiösa budskap och cermonier bör kritiseras och skämmas. Och börjar det inte bli dags att på allvar ifrågasätta offentligt stöd till religiösa friskolor?

Läs mer om hur religiösa läror sprids som virus i Richard Dawkins uppsats ”Viruses of the Mind”; se även tv-programmet ”The Virus of Faith” samt kapitel 9 i The God Delusion.

Ingen gravsten, tack

Den amerikanska traditionen med visning av lik i öppna kistor finner jag osmaklig. Inte för att det är något märkligt med döden i sig – tvärtom finner jag den, som sådan, odramatisk och naturlig. Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.

Själv vill jag inte att någon dödsannons ska publiceras efter min död. Jag vill inte ha någon begravningsceremoni. Inga dödsrunor. Inga tal. Ingen gravsten. Ingen kista. Tvärtemot blomsternamnet förgätmigej säger jag: glöm mig när jag är död.

Hur kommer det sig att jag avviker från de flestas tänkande på detta område? Jag misstänker att det kan bero på att de flesta har någon oartikulerad längtan efter odödlighet. ”Inte kan det vara slut efter blott 75 år?” Jo, det kan det. 50 år efter ens död minns ingen vem man var i alla fall. Det är högmod att tro något annat – och att vilja ha arrangemang runt sin döda kropp är ett dyrt och fullkomligt onödigt sätt att vilja få detta högmod manifesterat.

(På denna nytagna bild kan jag beskådas å Tranås griftegård, bredvid min farfars, farmors och gammelmorfars grav.)

Någon kanske invänder: ”Arrangemangen är till för de kvarlevande, de behöver säga farväl.” Men snälla nån, säga farväl till något dött? En död kropp hör inte vad någon säger.

Rationalitet

Ofta påstås att ”eftersom vi inte vet så kan vi lika gärna utgå från att x är sant,” där x är någon godtycklig uppfattning, såsom ”Jahve existerar” eller ”vi upphör inte att existera när vi dör.” Ofta innehas dessutom uppfattningar av det här slaget med en förbluffande trosvisshet.

Så skönt att som kontrast stöta på rationell analys:

But in probability theory, absence of evidence is always evidence of absence.”

Lästips: ekonomiska expertrapporter

Glädjande nog återinrättas Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) i Finansdepartementet. De rapporter som redan har tagits fram kan alla hämtas här för läsning.

Om jag ska rekommendera en får det bli en rapport som två goda vänner och tidigare doktorandkollegor till mig på Handelshögskolan, Fredrik Bergström och Mikael Sandström, skrev 2001, ”Konkurrens bildar skola – en ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna”. Den redovisar forskning, publicerad i Journal of Public Economics, som finner att friskolor tenderar att öka kvaliteten också i de kommunala skolorna genom konkurrens.

Dilemma för en liberal ateist

Som liberal är jag emot statlig inblandning i religion, på alla sätt och plan. Som ateist är jag emot en levande religion, som fångar människor emotionellt. Problemet är att forskning visar att statlig inblandning i religion, med minskad konkurrens mellan religiösa grupper som följd, leder till att religionen blir icke-levande, stagnerande och ointressant för människor. Abstract:

Traditional religious research fails to recognize religion as a market phenomenon. It especially overlooks supply-side factors that shape the incentives and opportunities of religious firms, emphasizing instead demand-side shifts in the perceptions, tastes, and needs of consumers. This paper reviews the effects of government actions that alter religious supply. Our examples demonstrate that simple deregulation lies at the root of major religious trends and that the vitality of a religious market depends critically upon its competitiveness.

(Se även här och här.)

Bör man som liberal ateist därför förespråka statlig inblandning i religionen, t.ex. i form av en statskyrka? Då tenderar ju religionen – som levande kraft – att spela mindre roll i samhället.

Nej, jag anser trots allt inte att statskyrkan ska återinföras. Men dess avskaffande kanske medför en kostnad i form av ökad religiositet på sikt i takt med att konkurrensen om de stackars svenskarnas själar intensifieras.

Skjuter du upp saker och ting?

Det finns konstruktiva sätt att se på och förhålla sig till prokrastinering, enligt professorn i filosofi vid Stanford University, John Perry:

All procrastinators put off things they have to do. Structured procrastination is the art of making this bad trait work for you. The key idea is that procrastinating does not mean doing absolutely nothing. Procrastinators seldom do absolutely nothing; they do marginally useful things, like gardening or sharpening pencils or making a diagram of how they will reorganize their files when they get around to it. Why does the procrastinator do these things? Because they are a way of not doing something more important. If all the procrastinator had left to do was to sharpen some pencils, no force on earth could get him do it. However, the procrastinator can be motivated to do difficult, timely and important tasks, as long as these tasks are a way of not doing something more important. Structured procrastination means shaping the structure of the tasks one has to do in a way that exploits this fact.

(Det faktum att du läser denna blogg istället för att göra viktigare ting kanske rentav klargör att du är en prokrastinerare? Se då åtminstone till att bli en strukturerad prokrastinerare.)

Roten till allt ont?

Tillåt mig att ge ett julklappstips: Richard Dawkins tv-program i två delar, ”The Root of All Evil?”, som behandlar religionens plats, karaktär och konsekvenser i moderna samhällen. Den ena delen av programmet visades tidigare i år i Sveriges Television.

root.jpg

Originalprogrammet kan köpas här; och om du dessutom vill höra ett antal bortklippta intervjuer beställer du här.

De nya ateisterna

En ny grupp av intellektuella har börjat argumentera offentligt och intensivt för ateism. Mest kända är Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris.

dawkins.jpg

Det intressanta är att religionen för första gången på länge möter kvalificerat motstånd – och att motståndet sker med självförtroende och attityd. Tvärtemot de flesta svenskar, som trots långtgående sekularisering sällan aktivt tar avstånd från religion, ber dessa ateister inte om ursäkt för sig utan utmanar vidskeplighet och förlegad etik varhelst dessa företeelser dyker upp.

Om du delar ifrågasättandet av existensen av gudar, har jag två rekommendationer:

  1. Gå ur Svenska kyrkan.
  2. Anslut dig gärna till the brights.

Om du ännu inte delar ifrågasättandet av existenser av gudar, har jag (förutom alster av ovan nämnda författare, som detta exempel och detta och detta) tre boktips:

  1. On the Nature and Existence of God
  2. The Miracle of Theism
  3. Atheism: A Philosophical Justification

Kanske lite julklappar till dig själv och andra, detta?

Är de tio budorden bra?

Ofta hävdas att de tio budorden utgör en bra grund för etiskt handlande, även i ett modernt samhälle och även om man inte är religiös. Det håller jag och Fredrik Bendz inte med om:

In total, three of the commandments we deem absurd, four possibly OK, and three good. And only in two cases do we consider the commandments relevant for legislation. Consequently, it does not do, in our view, to advance the view that the ten commandments, as a set, are vital for the prevalence of a sound ethics.

Religion och årtal

Det är dags att överge ett religiöst språkbruk vid angivandet av årtal. Se tabellen för ett alternativt sätt att uttrycka sig.

Religiöst språkbruk Icke-religiöst språkbruk
Svenska Svenska
Före Kristus (f.Kr.) Före vår tideräkning (f.v.t.)
Efter Kristus (e.Kr.) Vår tideräkning (v.t.)
Engelska Engelska
Before Christ (B.C.) Before Common Era (B.C.E.)
Anno Domini (A.D.) Common Era (C.E.)

Skriv alltså inte ”Sokrates dog år 399 f.Kr.” utan ”Sokrates dog år 399 f.v.t.”. Notera att Kristus inte är ett egennamn utan en titel som betyder ”den smorde”. Att använda ”före Kristus” innebär alltså att man implicit säger att Jesus var den som bibeln säger att han var, Jahves utvalde son, och därmed också att Jahve existerar. Varför bygga in sådana ställningstaganden i språket?