Tro på det övernaturliga

Vad förklarar att vissa människor tror på övernaturliga fenomen? Dåliga kunskaper i sannolikhetsteori och en benägenhet att begå det felslut som kallas the conjunction fallacy. I den nya studien ”Paranormal Belief and Susceptibility to the Conjunction Fallacy”, publicerad i Applied Cognitive Psychology, konstateras följande:

Numerous studies have shown paranormal believers misperceive randomness and are poor at judging probability. Despite the obvious relevance to many types of alleged paranormal phenomena, no one has examined whether believers are more susceptible to the ”conjunction fallacy”; that is to misperceiving co-occurring (conjunct) events as being more likely than singular (constituent) events alone. The present study examines believer vs. non-believer differences in conjunction errors for both paranormal and non-paranormal events presented as either a probability or a frequency estimation task. As expected, believers made more conjunction errors than non-believers. 

Det verkar med andra ord finnas en koppling mellan förmåga till rationellt tänkande och insikten att det övernaturliga är en fiktion.

Vet vi hur morgondagen blir?

Bertrand Russell påpekade, genom ett exempel med kalkoner, att induktion har sina brister som metod för att förutsäga framtiden. Chaospet illustrerar resonemanget:

induktion

Vad implicerar detta för vår förmåga att bedriva meningsfull empirisk forskning? Om x ledde till y igår, hur vet vi att så är fallet imorgon?

Katoliker och kommunister

orwellGeorge Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

  1. Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
  2. Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga. 

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Stora siffror ger samarbete

Jag fann studien ”Cognitive Constraints on How Economic Rewards Affect Cooperation”, publicerad i Psychological Science, innovativ och dess resultat överraskande:

dollar

Cooperation often fails to spread in proportion to its potential benefits. This phenomenon is captured by prisoner’s dilemma games, in which cooperation rates appear to be determined by the distinctive structure of economic incentives (e.g., $3 for mutual cooperation vs. $5 for unilateral defection). Rather than comparing economic values of cooperating versus not ($3 vs. $5), we tested the hypothesis that players simply compare numeric values (3 vs. 5), such that subjective numbers (mental magnitudes) are logarithmically scaled.

Supporting our hypothesis, increasing only numeric values of rewards (from $3 to 300¢) increased cooperation (Study 1), whereas increasing economic values increased cooperation only when there were also numeric increases (Study 2). Thus, changing rewards from 3¢ to 300¢ increased cooperation rates, but an economically identical change from 3¢ to $3 elicited no gains. Finally, logarithmically scaled reward values predicted 97% of variation in cooperation, whereas the face value of economic rewards predicted none. We conclude that representations of numeric value constrain how economic rewards affect cooperation.

Själv har jag svårt att tro att jag skulle påverkas av de numeriska värdena på detta sätt; och just nu funderar jag på hur Italiens ekonomiska beslutsfattare och graden av samarbete dem emellan påverkades av övergången från lire till euro. Borde 1€ ha haft ett mycket lägre värde, kanske motsvarande 1 lire eller 1 peseta? Å andra sidan, hur påverkas uppfattningen av kostnader av siffrornas storlek?

Två sätt att se på vänskap

Bryan Caplan beskriver hur han hanterar vänner som sårar honom:

I normally chalk it up to miscommunication, and silently forgive them in my heart.  

Denna reaktion har sin grund i hans sätt att se på vänskap:

As far as I can tell, the underlying critical difference between me and people who lose their friends is that I judge people as stocks, while they judge them as flows. When a friend hurts my feelings, it’s almost always trivial compared to all the joy they’ve brought me. So why would I get upset at someone who, as a package, is still a great deal?

Ett rationellt sätt att se på saken. Man ska inte låta tillfälliga och skarpa känsloreaktioner ta överhanden. Men en stock kan förstås långsamt eroderas, om spänningar uppstår många gånger. Vänskap kan, även med stock-ansatsen, upphöra, men om det sker, sker det inte oöverlagt eller i hast eller pga. enstaka händelser.

Är rökare okunniga?

Ett anfört motiv för att försöka motverka rökning är att rökare är okunniga om de hälsorisker rökningen medför. En studie, ”Are Mature Smokers Misinformed?” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of Health Economics, antyder att mogna rökare inte kännetecknas av sådan okunskap:

varning

Overall, consumers in the age group studied, 50–70, are not overly optimistic in their perceptions of health risk. If anything, smokers tend to be relatively pessimistic about these risks. The finding that smokers are either well informed or pessimistic regarding a broad range of health risks suggests that these beliefs are not pivotal in the decision to continue smoking. 

Om rökare känner till hälsoriskerna, och om de dessutom värderar sin hälsa lägre än icke-rökare, är det möjligen så att rökning för dem är att betrakta som en rationell företeelse?

Ska politiker tala klarspråk?

Nej, det verkar inte alls nödvändigt, i alla fall inte för politisk framgång. En ny studie, ”The Electoral Implications of Candidate Ambiguity”, publicerad i American Political Science Review, antyder tvärtom att politiker med vaga budskap kan lyckas bättre än andra:

Our data show that, on average, ambiguity does not repel and may, in fact, attract voters. In nonpartisan settings, voters who have neutral or positive attitudes toward risk, or who feel uncertain about their own policy preferences, tend to embrace ambiguity. In partisan settings, voters respond even more positively to ambiguity; they optimistically perceive the locations of ambiguous candidates from their own party without pessimistically perceiving the locations of vague candidates from the opposition. … The pervasive use of ambiguity in campaigns fits with our experimental finding that ambiguity can be a winning strategy, especially in partisan elections.

Kan detta förklara många politikers användande av symboltermer, som ”solidaritet”, ”rättvisa” och ”frihet”? Vidare: Kan inte detta ses som ett problem som förstärker frånvaro av rationalitet i politiken? I så fall, går det att råda bot på problemet? Det verkar som det hela är efterfrågestyrt från väljarsidan, och hur man påverkar väljarnas riskattityder, grad av säkerhet om egna åsikter samt uppfattningar om vad vaghet innebär i det egna partiet och i andra, är det nog få som vet.

Arbetsmarknadspolitik för att vinna val

Politiker kan tänkas ha incitament att inför val använda arbetsmarknadspolitiken för att dölja arbetslösheten, i förhoppning om att väljarna då betraktar dem mer välvilligt. En ny studie av Mario Mechtel och Niklas Potrafke”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för att politiker beter sig just så i Tyskland:

This paper examines a framework in which politicians can decrease unemployment via active labor market policies (ALMP). We combine theoretical models on partisan and opportunistic cycles and assume that voters are ignorant of the necessary facts to make informed voting decisions. The model predicts that politicians have incentives for a strategic use of active labor market policies that leads to a political cycle in unemployment and budget deficit. … Our model is tested empirically using data from 1985:1 to 2004:11 for the ten former West German states. The results show that there is, on the one hand, a pre-election effect meaning that the number of job-creation schemes increases in election years. On the other hand, we find no support for the hypothesis that leftist governments expand job-creation measures in comparison to rightwing ones.

Man bör nog mot denna bakgrund inte okritiskt bejaka politiska förslag om att använda mer aktiv arbetsmarknadspolitik: den kan förespråkas för att i första hand gynna politiker, inte arbetslösa.

Rationell rökning

Jag har tidigare presenterat en teori om att konsumtion av beroendeframkallande varor kan vara rationell. En ny studie, ”Do Smokers Value Their Health and Longevity Less?” (prel. gratisversion här), publicerad i Journal of Law & Economics, visar att rökning antagligen har en mer rationell grund än många har fått för sig:

rokningOne reason why individuals consume harmful addictive goods is that the “full” price of such goods is low. Using data on adults specifically collected for this study, we examine the internal cost of one such good by estimating the value that smokers and nonsmokers place on loss of health and longevity from a major lung disease, chronic obstructive pulmonary disease (COPD). Differences in the nonpecuniary internal cost of getting COPD between current smokers and people who have never smoked range from $80,000 to $260,000, implying that one reason people continue to smoke is that they face a lower full price of smoking.

Dvs. genom att undersöka rökares och icke-rökares villighet att betala för att undvika en lungsjukdom, finner forskarna att rökarna värderar sin hälsa betydligt lägre. Följaktligen kan en individuell kostnads-intäktsanalys för en rökare ge vid handen att intäkterna överstiger kostnaderna, även om en icke-rökare finner motsatt resultat. Vilken är policyimplikationen?

Our results suggest that although taxation and regulation of cigarettes may be justified for externality reasons, the principle of consumer sovereignty implies that the case is much weaker for interventions based on helping smokers internalize costs they impose on themselves.

Paternalismen förefaller försvagad. 

Se även de tidigare inläggen ”Rökning vid middagsbordet””Feta och rökare en vinst” och ”Sluta röka med pastor Popoff”.

Den maskerade filosofen

Den franska tidningen Le Monde publicerade mellan 1979 och 1984 intervjuer med ledande intellektuella. I april 1980 var turen kommen till Michel Foucault, men intressant nog valde han att vara anonym. I intervjun utvecklar han varför:

mfoucaultWhy did I suggest that we use anonymity? Out of nostalgia for a time when, being quite unknown, what I said had some chance of being heard. With the potential reader, the surface of contact was unrippled. The effects of the book might land in unexpected places and form shapes that I had never thought of. A name makes reading too easy. I shall propose a game: that of the ”year without a name.” For a year, books would be published without their authors’ names. The critics would have to cope with a mass of entirely anonymous books. But, now that I come to think of it, it’s possible they would have nothing to do: all the authors would wait until the following year before publishing their books… If I have chosen anonymity, it is not, therefore, to criticize this or that individual, which I never do. It’s a way of addressing the potential reader, the only individual here who is of interest to me, more directly: ”Since you don’t know who I am, you will be more inclined to find out why I say what you read; just allow yourself to say, quite simply, it’s true, it’s false. I like it or I don’t like it. Period.”*

Denna plädering för att fokusera på idéer, tankar och argument istället för att lägga tonvikt vid de personer, namn och ansikten som framför dem, tilltalar mig mycket. Jag har själv lätt att påverkas av namn — och att ta till mig eller avfärda det som sägs och skrivs på basis av min känsla för personerna bakom. Inte helt tillfredsställande.

Men det finns förstås också tänkbara nackdelar med anonymitet, t.ex. en svårighet för åhörare och läsare att skilja experter från lekmän (om nu expertis ska vägas in när argument beaktas), en minskad lockelse i att utveckla argument om man inte får personligt cred för dem samt en risk för att skribenter beter sig socialt destruktivt. På det hela taget är jag dock för mer anonymitet, för en renare och fräschare analys av idéer och forskningsresultat.

Det finns förresten bra anonyma bloggar. Den bästa: Sloped Curve.

___________________

*Från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 321—323. Borde jag förresten ha presenterat dessa tankar utan att ange deras upphovsman?

Ska man bry sig om experter?

russellJa, det anser jag och det anser Bertrand Russell. I ”On the Value of Scepticism” förklarar han sin syn:

(1) that when the experts are agreed, the opposite opinion cannot be held to be certain;
(2) that when they are not agreed, no opinion can be regarded as certain by a non-expert; and
(3) that when they all hold that no sufficient grounds for a positive opinion exist, the ordinary man would do well to suspend his judgment.

Men hur många håller med? Tyvärr tror sig ”vanligt folk” på många områden veta väldigt mycket mer än de vet.

Se även det tidigare inlägget ”Vetenskap och att tänka själv”.

Är prygelkritik islamofobi?

Du kan se en video av en flicka som pryglasThe Guardians hemsida. Det är svårt att inte finna detta straff för umgänge med en man extremt upprörande. Men vad säger Andreas Malm, aktuell med boken Hatet mot muslimer? Har man rätt att kritisera talibanernas av islam inspirerade rättstillämpning?

Se även det tidigare inlägget ”Är jag islamofob?”
Media: DagenDN, SvD1, SvD2

En motsträvig regering

Anders BorgJag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good. 

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Hjärnan ger irrationalitet

Keynes menade att många är drabbade av en money illusion, med vilket avses att människor i ekonomiska situationer tenderar att göra olika bedömningar beroende på om belopp uttrycks i nominella eller reala termer. Att denna typ av illusion förekommer är belagt i modern forskning (se t.ex. här och här). En möjlig effekt är att de flesta kontrakt skrivs i nominella termer; en annan att människor i löneförhandlingar kanske nöjer sig med en mindre nominell ökning eftersom de inte beaktar inflationen (se här för en vidare konsekvensanalys).

En ny studie, ”The Medial Prefrontal Cortex Exhibits Money Illusion”, visar att roten till illusionen återfinns i hjärnan:

 We used fMRI to investigate whether the brain’s reward circuitry exhibits money illusion. Subjects received prizes in 2 different experimental conditions that were identical in real economic terms, but differed in nominal terms. Thus, in the absence of money illusion there should be no differences in activation in reward-related brain areas. In contrast, we found that areas of the ventromedial prefrontal cortex (vmPFC), which have been previously associated with the processing of anticipatory and experienced rewards, and the valuation of goods, exhibited money illusion.

Jag finner det spännande att ekonomisk, psykologisk och neurovetenskaplig forskning alltmer överlappar varandra och hjälper oss att bättre förstå grunderna för mänskligt handlande.

Alla dessa gudar

ganeshaAntag att n gudar har påståtts existera av någon människa. Det ger oss en radvektor A={A1, A2, …, An} av tänkbara gudar. Där återfinns bl.a. Jahve, Allah, Tor, Shiva, Zeus, Ra, Ganesha, Inti och Jupiter. För de människor som inte ingår i den ateistiska skara som säger att det inte finns skäl att tro att någon av gudarna i A existerar, blir frågan hur det kommer sig att det i regel är så, att enbart en religions gud eller gudar tros existera. Eftersom ingen med full säkerhet kan bevisa att någon gud existerar eller inte existerar, borde varje troende åsätta sannolikheter p1, p2, … , pn, där 0<pi<1 för varje gud i:s existens. Varje gud borde tillbes och åtlydas i enlighet med den vikt som sannolikhetsfördelningen ger. Om det finns 1000 gudar för vilka sannolikheten för existens är större än noll, bör dessa 1000 var och en ges visst utrymme i den religiösa människans liv, i proportion till sannolikheten för att de existerar (och kanske i proportion till vilka straff som påstås följa av att inte tillbe och åtlyda respektive gud). Varför ser vi inga religiösa som resonerar och beter sig på detta vis?

Betalt för att träna

motion

Många nationalekonomer anser numera, påverkade som de är av behavioral economics, att människor ofta fattar irrationella beslut och att monetära incitament inte utgör någon självklar lösning, eftersom de riskerar att underminera ”intern” motivation. De menar att människor inte alltid gör det som ligger i deras eget intresse och att det är svårt att få dem att göra det genom att belöna ”rätt” beteende med pengar. Nu visar en ny studie, ”Incentives to Exercise”, att det går att påverkar motionsvanor med pengar:

We investigate the effect of paying people a non-trivial amount of money to attend an exercise facility a number of times during a one-month period. In two separate studies, we find that doing so leads to a large and significant increase in the average post-intervention attendance level relative to the control group. … Thus, even though personal incentives to exercise are already in place, it appears that providing financial incentive to attend the gym regularly for a month serves as a catalyst to get some people past the threshold of actually getting started with an exercise regimen. We argue that there is scope for financial intervention in habit formation, particularly in the area of health.

Nu förutser jag förvisso vad beteendeekonomerna kommer att säga: ”OK, men då måste den offentliga sektorn [alla goda gåvors källa] träda in och betala ut pengar till folk så att de börjar motionera”. För egen del skulle jag först fundera på privata lösningar: Ligger det inte i företagens intresse att betala de anställda (mer) för att motionera? Bör vi inte ge våra nära och kära monetära incitament att börja träna? Etc.

Mitt främst incitament för att träna är att jag samtidigt, varje gång, har förmånen att titta på en simklubb som tränar nedanför mitt löpband. Estetiken framför mina ögon lockar mig att springa — men visst finns det en money-metric equivalent som också skulle kunna stimulera mig.

Se ett tidigare inlägg: ”Belöning i skolan”

Det dunkelt sagda

Albert Camus varnar för en viss typ av personer, i ”The Myth of Sisyphus” (s. 84):

Beware of those who say: ”I know this too well to be able to express it.” For if they cannot do so, this is because they don’t know it or because out of laziness they stopped at the outer crust.

Bristfälligt gudsbevis

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

Rationalitet och prokrastinering

timglasJag har just läst ”Procrastination and the Extended Will”, en fascinerande filosofisk text om viljesvaghet och prokrastinering.* Två saker är särskilt tänkvärda i detta bokkapitel.

För det första fördjupar texten diskussionen om rationalitet och klargör att vi faktiskt i hög grad beter oss som om vi vore rationella, trots att experiment visar att vi i många avseenden inte är det. Som författarna uttrycker det:

What experimental game theorists may have demonstrated is not that people are systematically irrational, but that human rationality is heavily scaffolded. Remove the scaffolding, and we don’t do very well. People are able to get on because they “offload” an enormous amount of practical reasoning onto their environment. As a result, when they are put in novel or unfamiliar environments, they perform very poorly even on apparently simple tasks. 

Detta knyter an till ekonomipristagaren Vernon Smiths konstaterande, att individer kan bete sig som om de vore rationella om den institutionella och sociala miljö i vilken de agerar fungerar på ett visst sätt. I den aktuella texten beskrivs hur vår miljö innefattar en rad stödjande metoder och mekanismer som kan ses som en integrererad del av vår kognitiva förmåga och som hjälper oss att klara av kognitiva utmaningar. I linje med detta tolkar författarna en tendens till prokrastinering, inte som tecken på en svag vilja utan som ett tecken på att det stöd som en viss kontext kan erbjuda inte finns på plats:

It is, however, unclear to what extent the average person actually relies on individual selfdiscipline to avoid or to limit procrastination. Our suspicion is that its role is greatly exaggerated. Much of the time, what looks like sheer willpower is the result of more-or-less well-orchestrated attempts by individuals to arrange their lives in such a way as to economize on willpower, by avoiding situations that call for its exercise.

För det andra ger texten en rad insikter om hur man kan förstärka den ”byggställning” som bygger upp ens kogntiva förmåga. Fyra strategier identifieras:

  1. Direkta psykologiska strategier (t.ex. att ställa upp fler, mer lättuppnåeliga intermediära mål).
  2. Självstyrningsstrategier (t.ex. att koppla ihop en jobbig syssla med något roligt).
  3. Miljömässiga strategier (t.ex. att installera av tidslås för användande av vissa datorprogram).
  4. Sociala strategier (t.ex. att lova att göra klart saker före en viss deadline).

Läsning rekommenderas varmt, för bättre förståelse av mänsklig rationalitet och av hur den kan styrkas i en själv.

_____________________________

*”A quick definition of procrastination would be to say that it occurs when: 
1. an agent delays initiation of an action that is associated with some level of disutility, even though 
2. the agent knows now that doing so will increase the level of disutility at the time that the act must ultimately be performed, and 
3. the agent has reason to believe that she will subsequently regret having delayed the action.”

Se ett tidigare inlägg: ”Skjuter du upp saker och ting?”

Utmanande ateism

Professorn i psykologi vid Harvard University Steven Pinker ger sin synJerry Coynes artikel om religion och vetenskap:

Jerry Coyne applies rigorous standards of logic and evidence to the claims of religion and to the attempts to reconcile it with science. Many scientists who share his atheism still believe that he is somehow being rude or uncouth for pressing the point. But he is right to do so. Knowledge is a continuous fabric, in which ideas are connected to other ideas. Reason-free zones, in which people can assert arbitrary beliefs safe from ordinary standards of evaluation, can only corrupt this fabric, just as a contradiction can corrupt a system of logic, allowing falsehoods to proliferate through it.

Just så. Många av oss ifrågasätter den vanliga inställningen att religion ska ”respekteras” även om man inte delar dess trossatser.

Se även det tidigare inlägget ”Slut på tålamodet”.

Ska jag börja dricka kaffe?

espresso

Jag är inte alls förtjust i kaffe. Peter Santesson-Wilson sa dock till mig häromdagen att jag borde börja dricka kaffe och upparbeta en smak för denna dryck, eftersom det ger en skön känsla att varje dag kunna tillfredsställa denna preferens.

Jag kom direkt med en invändning, påverkad som jag är av Schopenhauers pessimistiska syn på livet. Han menar att vi är olyckliga när våra preferenser är otillfredsställda och att vi, så fort de blir tillfredsställda, blir olyckliga igen, på ständig jakt efter ny preferenstillfredsställelse. Vi får aldrig ”vila” i lycka. Mot denna bakgrund verkar det inte klokt att skaffa nya preferenser. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Men har dessa båda herrar rätt? Kan vi inte ha preferenser över preferenser som säger att de preferenser som ger ett förväntat nettotillskott i lycka, allt beaktat, ska bejakas och att preferenser som ger en förväntad nettominskning i lycka, allt beaktat, ska motverkas? I så fall blir frågan om man bedömer att en preferens för kaffe tillhör den förra gruppen. Peter hävdar ju det, om man bara är villig att tillvänja sig.

Jag ser två möjliga invändningar. För det första utgår resonemanget från att det i sig inte påverkar lyckan hur många preferenser man har, men det gör det rimligen. Marginaleffekten borde vara avtagande, så att om jag redan har en stor mängd preferenser som var och en ger nettoökning i lycka, ger ytterligare varje ny sådan preferens ett allt mindre tillskott i lycka, och till slut också ett negativt tillskott. Man måste beakta inte bara mikrobilden (varje enskild preferens) utan också makrobilden (det totala antalet preferenser och hur en ytterligare preferens påverkar).

För det andra kanske Christoph Fehige och andra filosofer har rätt när de menar att det finns en asymmetri i hur man bör beakta nya preferenser. Den innebär att en icke-realiserad preferens bör förbli icke-realiserad eftersom en icke-realiserad positiv effekt inte är något att beklaga, medan en icke-realiserad negativ effekt är att hylla. Och eftersom Schopenhauer har rätt i att det finns en negativ del av nya preferenser, talar detta för att avvisa påbörjandet av kaffedrickande. 

Så bör jag börja dricka kaffe? Bör du försöka få dina barn och vänner att börja dricka kaffe? Jag förhåller mig fortsatt mycket tveksam till det. Hmmm… alla dessa tankar bara för att jag valde mineralvatten istället för kaffe i cafékön! Jag försöker väl tillfredsställa en preferens för invecklade resonemang.

Är universum finjusterat?

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

fredadams

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i ”Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons ”vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. ”You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. ”The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the ”specialness” of our universe could well be an illusion. 

Oj då.

De religiösa barnen

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

  1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
  2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

bonAngående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Svårt att tänka statistiskt

Läsare av denna blogg har haft tillfälle att fräscha upp sina kunskaper i sannolikhetsteori. Det borde fler göra. En ny studie, ”The Non-Use of Bayes Rule: Representative Evidence on Bounded Rationality”, dokumenterar att det hos den tyska allmänheten finns uppenbara svårigheter att analysera grundläggande statistiska problem:

The ability to process new information and to compute conditional probabilities is crucial for making appropriate decisions under uncertainty. In this paper, we investigate the capability of inferring conditional probabilities in a representative sample of the German population. Our results show that only a small fraction of the population responds consistently with Bayes’ rule. Instead, most individuals either neglect the base probability, or the arrival of new information, in their responses. 

Ett fascinerande resultat är att ju högre utbildning respondenterna har, desto högre andel svarar fel! Det knyter an till resultat om att läkare inte klarar av att applicera Bayes sats särskilt väl.

Den fråga som ställdes var:

Imagine you are on vacation in an area where the weather is mostly sunny and you ask yourself how tomorrow’s weather will be. Suppose that, in the area you are in, on average 90 out of 100 days are sunny, while it rains on 10 out of 100 days. The weather forecast for tomorrow predicts rain. On average, the weather forecast is correct on 80 out of 100 days. What do you think is the probability, in percent, that it is going to rain tomorrow?

Kan du själv ange rätt svar? Klicka här för facit.

Elaka granskare

qje

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.

Debatt om gud

En sak jag gillar med USA att där ofta förekommer offentliga debatter av olika slag. Jag har just tittat på en sådan på temat ”What’s So Great about God? Atheism versus Religion” mellan ateisten Christopher Hitchens och katoliken Dinesh D’Souza. Debatten, som ägde rum på University of Colorado den 26 januari i år, rör flera av de grundläggande argumenten för och emot kristendomen, men det som gör den riktigt sevärd är enligt min mening Hitchens retoriska begåvning och eleganta slagfärdighet. 

Ovetenskapligt psykologiskt test

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

rorschach2

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig. 

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln ”What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel ”Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

Det överflödiga firandet

Av Ers Majestäts olycklige Kurt framgår att överståthållare Torsten Nothin inte kunde sägas vara lagd åt det sentimentala hållet:

Nothin hade aldrig varit mycket för firande över huvud taget och tyckte i synnerhet att den kontinentala ovanan att bli hysterisk på nyårsafton var meningslös och barnslig. (s. 256)

En tilltalande inställning! Själv reste jag bort på min senaste födelsedag och sov vid midnatt den senaste nyårsafton. Att fira religiösa, politiska eller nationella högtider avvisar jag än mer bestämt.

Graden av okunskap varierar

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

evolution_lander

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

evolution_religiosa

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text ”Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan

Vad är patriotism?

Jag tyckte om detta klargörande av Tim Lee:

Loving your country because it embodies specific political ideals isn’t patriotism, it’s called having a political philosophy. Patriotism is loving your country because it’s your country, regardless of what political ideals it may or may not embody. Most people would not switch allegiances if they became convinced that another country better embodied their political ideals.

Är du patriot? Jag är det inte, och det var inte Schopenhauer heller. Däremot har jag vissa ideal, och de uppfylls rätt bra i Sverige.

Tävling: Vem skrev följande?

blodapelsinJag är populär hos juiceföretagen och har approcherats av God Morgon Juice, som lanserar nya ekologiska juicer. De har erbjudit sig att sponsra en månadskonsumtion av ekologisk juice för en läsare av denna blogg, och för att bestämma vem det blir har jag hittat på en tävling. Den består i att identifiera vilken samhällsvetare som har skrivit följande, lätt modifierade text om revolutioner. Modifikationen, som min kollega Peter S-W kom på, är att ungefär vart tredje substantiv är utbytt mot ”juice”.

A great deal of our information about revolutionary juice comes from the memoirs of people who have participated in them, on either the winning or the losing juice. These people rarely explain their own participation or juice in terms of selfish motives. Indeed, they very commonly ascribe selfish motives to juice or to the other side, but always explain their own actions in terms of devotion to the public juice. Thus, they present themselves in the brightest light and their opponents in the darkest. We should not, of course, be particularly surprised by this quite human juice on the part of these human beings, but we should also discount their evidence.

Den som först skickar rätt svar till min mejladress, med uppgift om namn och adress, vinner massor av, just det, juice! 

Vinnaren och rätt svar anges här.

Tio moderna myter

blackburnProfessorn i filosofi vid Cambridge University Simon Blackburn går i en artikel i Times Higher Education igenom tio moderna myter. Mina tre (här nedkortade) favoriter:

2. The myth of religious belief
People say they believe in life after death but still grieve when people die. 

7. The myth of culture
What is usually known as culture is a set of symbols enabling people on the inside to recognise and dislike those on the outside. 

8. The myth of equal respect
[D]iscrimination is a virtuous activity and elites are to be admired. 

Jag förhåller mig dock tveksam till hans nummer 4, The myth of the scientist, och hans nummer 9, The myth of choice and competition. Jag gillar, hyllar och tror på vetenskapsmannen och konkurrens. Har jag gått på mytbildning, eller vad?

Kärnkraftens förbisedda styrka

Alliansen har enats om att häva förbudet mot nybyggnad av kärnkraftverk. Strålande! Detta kan spela en viktig roll för valvinst 2010, då kärnkraften har blivit alltmer populär och då de rödgröna styrs av en fientlighet mot energislaget som inte uppskattas i breda kretsar inom socialdemokratin.

Ett ofta förbisett argument för kärnkraft är verkens fantastiska estetik:

karnkraft

I och för sig möter de i detta avseende hård konkurrens från ett annat typ av verk.

Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7Dagen, Sydsvenskan, AB1, AB2AB3

Mot polemik

Michel Foucault fick i en intervju 1984, strax före sin död, denna fråga:

Why is it that you don’t engage in polemics?

Hans svar — som vore det formulerat av en upplysningsfilosof av ovanligt upplyst slag — är värt att läsa i sin helhet:

I like discussions, and when I am asked questions, I try to answer them. It’s true that I don’t like to get involved in polemics. If I open a book and see that the author is accusing an adversary of ”infantile leftism”, I shut it up again right away. That’s not my way of doing things, I don’t belong to the world of people who do things that way. I insist on this difference as something essential: a whole morality is at stake, the morality that concerns the search for the truth and the relation to the other.

Läs fortsättningen på Foucaults svar och min kommentar här

Är religion och vetenskap förenliga?

coyne_jerry1Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births.

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

Spänning i butiker

OBS! Det är inte jag på bilden.

(OBS! Det är inte jag på bilden.)

Min Konsum-butik har just infört en en möjlighet att själva registrera och betala sina varor. Själv tilltalas jag av det hela: det är skojigt när det piper, och det är skönt att slippa köa. Men jag undrar om det inte skapar spänningar i butikerna. Att ägarna drar nytta av att slippa betala löner för kassapersonal förklarar antagligen varför systemet har införts — men bör inte personalen oroas av att bli överflödig? Alla andra sysslor kunde ju utföras redan tidigare med kassatjänstgöring, och utan kassatjänstgöring borde rimligen färre anställda behövas. Trots det är personalen på Konsum ivrigt hjälpsamma när det gäller att få kunderna att använda systemet. Är det något jag har missat?

Tro utan argument

En underbar essä i Boston Review, ”God: Philosophers Weigh In”,  om grunderna för religiös tro, rekommenderas varmt! Jag gillade särskilt dessa två konstateranden:

[A]mong contemporary philosophers, the seriously religious are a small minority.

samt

The funny thing about arguments for the existence of God is that, if they succeed, they were never needed in the first place.

Låt a-kasseavgiften öka (och minska)

stureMitt grundtänkande om krisen — att system med ekonomiska nedgångar inte är så dåliga som många tror i nedgångens stund, om man beaktar att nedgångar är kopplade till uppgångar (både före och efter) som de facto sammantaget ger en bättre ekonomisk utveckling över tid än system utan svängningar — kan appliceras på frågan om a-kasseavgift. Sture Nordh klagar på att denna avgift ökar när arbetslösheten ökar. Man kan här skilja på två modeller:

  1. Avgiften är lika i alla branscher och oberoende av arbetslöshetsnivå.
  2. Avgiften varierar med bransch och arbetslöshetsnivå.

Sture tycks förespråka (1), men när man jämför (1) och (2) bör åtminstone två saker beaktas.

Primo: Systemet bör utvärderas över hela konjunkturcykeln, inte bara i kristider. Med (1) kan därför avgiften förväntas bli lägre i kristider men högre i goda tider jämfört med (2). Det problematiska med (1) blir att när människor rimligen behöver gå med i a-kassan, dvs. i goda tider, innan nästa nedgång kommer, är avgiften högre än med (2). När krisen väl är här är avgiften lägre med (1), men då är det i många fall för sent att gå med (antingen är man redan arbetslös eller så dröjer det närmare ett år innan man kan börja få a-kassa). Så även om den genomsnittliga avgiften över tid är densamma med (1) och (2), en aspekt som försvinner i Sture Nordhs alarmistiska påpekande att avgiften stiger just nu (den föll i våras), förefaller (2) mer lämplig.

Secundo: Genom att tillåta variation uppnås en direkt koppling mellan avgiftens storlek och arbetslöshetsnivån, vilket kan leda till lägre arbetslöshet. Om man med (2) driver upp lönenivån i en bransch, och om detta leder till ökad arbetslöshet, får man också betala för det i termer av ökade avgifter, vilket kan dämpa kraven på nominella löneökningar. System (2) kan alltså förväntas innefatta ett större samhällsekonomiskt ansvarstagande i löneförhandlingarna.

Jag är på det hela taget inte imponerad av Sture Nordhs argumentation.

Media: DN, SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet

Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?

Många klagar på det marknadsekonomiska systemet i dessa kristider. Denna klagan finner jag förståelig — få tycker om kriser, särskilt inte de som drabbas av arbetslöshet eller andra ekonomiska problem. Emellertid är det enligt min mening viktigt att noga fundera på om det finns något bättre ekonomiskt system än det nuvarande. Jag ställer mig tveksam till det. Därmed inte sagt att dagens system inte går att förbättra på olika sätt, men i grunden anser jag det vara det bästa tillgängliga systemet.

Jag har berört detta tidigare, men låt mig försöka klargöra grunden för min syn ännu tydligare. Basen är följande figur:

krisforlopp

Antag att vi har att välja på två ekonomiska system: dels det vars utveckling visas av den svängiga kurvan, dels det vars utveckling visas av den raka linjen. Det förra uppvisar relativt stor volatilitet: under vissa perioder går det upp och undra andra perioder går det ner. Nedgångsfasen skulle man kunna kallar för kriser. Detta system är dagens marknadsekonomi (som i många avseenden är ett slags blandekonomi). Det senare uppvisar istället en jämn, stigande utveckling, utan nedgångar men också med mindre uppgångar. Detta system skulle kunna vara ett system med ett stort inslag av statligt ägande och med litet risktagande, t.ex. när det gäller långivning och vilka finansiella instrument som tillåts användas.

Mitt argument är att det rationella sättet att jämföra dessa två alternativa system är att beakta

nyttorelation

Dvs. frågan är hur de två alternativa systemen A och B låter sig jämföras över tid för en representativ individ. Jämförelsen måste beakta: den ekonomiska aktiviteten (t.ex. BNP per capita eller sysselsättning), diskonteringsräntan och riskattityder. Antag, som jag har ritat ovan, att det marknadsekonomiska systemet A ger större aggregerad ekonomisk aktivitet över tid än det mer reglerade systemet B. Detta ska jämföras i nyttotermer, och då spelar som sagt inte bara den ekonomiska aktiviteten roll utan även diskontering och riskattityd. Det kan hända att system A:s större fluktuationer reducerar nyttan för individer med förlustaversion. Men med dessa ting beaktade: om den vänstra summan är större än den högra summan är det marknadsekonomiska systemet att föredra — trots återkommande kriser. Min bedömning är att dagens system är det bästa tänkbara (även om det som sagt kan förbättras i vissa avseenden). Ja, jag är Panglossian! :-) Liksom, verkar det, professor Gary Becker:

Despite the seriousness of the present crisis, we should not forget that the past quarter century has been a great period of growth and stability for most of the world. Hundreds of millions of men, women, and children were pulled out of extreme poverty in China, India, and elsewhere by the rapid growth of their economies, due in considerable measure to the steep expansion in world trade, and the stability of the world economy. Even with two years of a rather deep world recession added in, the period since the early 1980s would look good by historical standards.

Problemet med dagens debatt är att människor har svårt att utvärdera ekonomiska system rationellt i situation y (eller för den delen i situation x). Som beteendeekonomin klargör lider många av olika typer av irrationella tankemönster. Befinner man sig mitt i en kris, eller på en topp, är det svårt att beakta att systemet tidigare såg annorlunda ut och att det med största sannolikhet ser annorlunda ut framöver.

Därför anser jag att många bedömer dagens krissituation som allvarligare än den är. Ja, vi har en kris, men vi hade en stor uppgång före krisen. Hade vi haft ett ekonomiskt system utan kris hade också uppgången före krisen, som gynnade många, varit mycket mindre. Valet står mellan den svängiga kurvan och den raka linjen, inte mellan ett utopiskt alternativ med en ständigt krisfri, stor uppgång. Vi måste ta ställning till en jämförelse av summorna i formeln ovan.

Media: DN

Kommunistisk propaganda verkar fungera

Människor i östra Tyskland är mer positiva till en stor välfärdsstat än sina landsmän i väst:

We find that, after German reunification, East Germans are more in favor of state intervention than West Germans. This effect is especially strong for older cohorts. We further find that East Germans’ preferences converge toward those of West Germans. It will take one to two generations for preferences to converge completely.

Denna effekt står sig när man kontrollerar för diverse inkomstmått och för det faktum att tyskar i öst i högre grad  tror att materiella utfall i livet huvudsakligen beror på sociala förhållanden, snarare än på individuella faktorer.

Forskarna menar att det kan bero på att tyskarna i öst blev påverkade av statlig propaganda. Detta skiljer sig i så fall från Argentina, där en begränsad möjlighet att påverka attityder med propaganda har konstaterats. Kanske var den östtyska propagandaapparaten helt enkelt större och mer effektiv än den argentinska.

Är den stora, svenska välfärdsstatens popularitet i någon mån ett resultat av propaganda?

_________________

*Alesina, Alberto och Fuchs-Schündeln, Nicola (2007). ”Goodbye Lenin (or Not?): The Effect of Communism on People.” American Economic Review, 97(4): 1507—1528.

Propaganda om privatisering

vattenDen ekonomiska politiken i Argentina är inte helt enkel att bli klok på. Hursomhelst utgör de ibland tvära kasten en bra grund för forskning — som i fallet med privatiseringen av vattenhanteringen på 1990-talet och åternationaliseringen 2006. En ny studie* undersöker människors attityder till privatiseringen, och detta tycker jag är det mest intressanta resultatet:

[A] person’s view of the water privatization (relative to other privatizations) was 16% more negative if he/she was [sic] read a vignette with some of the negative statements about the water privatization that Argentina’s President expressed during the nationalization process. Interestingly, the effect of the vignette on households that gained water is insignificant, while it is largest (and significant) amongst households that did not gain water during the privatization. This suggests that propaganda was persuasive when it had a basis on reality.

Det är glädjande att propaganda inte lyckas så bra när den inte har grund i verkligheten. Trots allt, de som fick tillgång till vatten från privata bolag verkar, enligt en annan studie**, ha gynnats:

[W]e find that child mortality fell 8 percent in the areas that privatized their water services and that the effect was largest (26 percent) in the poorest areas.

__________________

*Di Tella, Rafael, Galiani, Sebastian och Schargrodsky, Ernesto (2008). ”Reality versus Propaganda in the Formation of Beliefs about Privatization.” NBER Working Paper nr. w14483.
**Galiani, Sebastian, Gertler, Paul och Schargrodsky, Ernesto (2005). ”Water for Life: The Impact of the Privatization of Water Services on Child Mortality.” Journal of Political Economy, 113(1): 83—120.

Låt Maud köra BMW

Janerik Henriksson)

Maud Olofsson kör tyskt (foto: Janerik Henriksson)

I Expressen idag (inte på nätet) rapporteras det om problemen för Volvo och SAAB. På en jättestor bild får man se hur Maud Olofsson går mot sin bil. Gudars skymning — det visar sig vara en BMW! I en liten ruta angavs att Mona Sahlin minsann kör svenskt.

Vad är detta? Primitiv ekonomisk nationalism och anti-foreign bias, inget annat. Ska man köpa bil baserat på var man råkar vara född och bo — eller ska man köpa den bil man tycker bäst om, allt beaktat? Och ska man bry sig mer om en Volvo-arbetare än en BMW-arbetare? Vad gör den förra viktigare att stödja än den senare? Om man nu alls ska köpa bil för att stödja någon.

Se tidigare inlägg: ”Mot nationalism”, ”Den nationalistiska nationalekonomin”, ”Ekonomisk nationalism”, ”Vad förklarar stöd för protektionism?”, ”Hume om ekonomisk nationalism”, ”Norge som rationell flygplansköpare”

Media: SvD

Den vidskepliga julen

jultomtenEn dansk pastor ser tomtar som sataniska:

Att pynta med jultomtar är att ägna sig åt djävulsdyrkan.

Han verkar tänka ungefär som Jehovas vittnen:

Julen och julsederna härstammar från forntida falska religioner. Detsamma gäller påsksederna, till exempel bruket av påskägg och påskharar. De första kristna firade varken jul eller påsk, och det gör inte heller sanna kristna i våra dagar.

I en kommentar menar pingstvännen Birger Thureson att denna typ av avståndstagande utgör en överdrift:

Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen.

Mitt förslag är att vi generaliserar detta synsätt. Det går att acceptera seder med skumt ursprung om man omtolkar dem. Ty det är förstås inte bara tomtar och andra julseder som härstammar från ”forntida falska religioner” och ”vidskepliga föreställningar” — dessa epitet gäller också hela det kristna julbudskapet. Med detta sätt att se på saken kan vi ändå njuta av julen, som en tid att umgås med nära och kära. Vi byter innehåll och låter dess vidskepliga rötter, såväl de förkristna som de kristna, falla i glömska. Och om någon klagar på att barnen inte känner till julens ursprung — låt oss istället gratulera barnen till det och uppmuntra en modern, icke-religiös syn på julen. (Eller festivus, för dem som föredrar det.)

Gud och terror

Terrorismen har fått USA och dess delstater att inrätta Offices of Homeland Security. Nu visar det sig att denna säkerhetsmyndighet i Kentucky måste tillkännage sitt beroende av ”Gud Allsmäktig” (enligt KY Code 39G.010). Detta sätt att uttrycka sig specificeras i KY Code 39A.285(3):

The safety and security of the Commonwealth cannot be achieved apart from reliance upon Almighty God …

Tre kommentarer:

  1. Jag ser det som mycket viktigt att stat och religion hålls åtskilda. Staten ska förhålla sig neutral till religion och ska inte proklamera att det finns (och inte heller att det inte finns) någon gud. (Apropå det borde Successsionsordningen snarast revideras.)
  2. Lagstiftarna i Kentucky låtsas inte om eller känner inte till teodicéproblemet. Om det funnes en allsmäktig gud till att börja med skulle inga terrordåd, med åtföljande död och plåga, äga rum. I alla fall inte om denne gud dessutom är god — men om han inte är det, varför ska man lita på honom?
  3. Är det inte ironiskt att terrorister ofta tror sig agera på uppdrag av en allsmäktig gud?

Lagstiftarna i Kentucky borde tas i Herrans tukt och förmaning för denna undermåliga lagstiftning.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Barnsliga tankar om biologi och ekonomi

jesus_barnBarn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?

Mina kollegor på Ekonomistas är förtjusta i libertariansk paternalism (se t.ex. här och här). I sin bok Nudge förespråkar Cass Sunstein och Richard Thaler att människor, präglade som de är av tendenser till att bete sig irrationellt, ska hjälpas av s.k. valarkitekter, eller planerare, att fatta bra beslut i olika frågor. Som de uttrycker det i en tidigare artikel (s 1199):

By contrast, a thoughtfully chosen default rule, steering them in sensible directions, is a blessing.

Men gör de sig inte här skyldiga till ett slags nirvana-felslut*? I en kritisk analys lyfter Christophe Salvat fram att det blir väldigt viktigt på vilken grund detta default-val görs. Kanske kan man inte lita på sitt eget val — men, frågar Salvat, kan man lita på valarkiteketernas val? Inte minst: Har de godsinta motiv? Sunstein och Thaler utgår från det, men Salvat påpekar att valarkitekterna lika väl som godsinthet kan motiveras av indifferens/slumpmässighet (som är enklare) eller ondsinthet. Att uppmuntra aktiva valarkitekter behöver alltså inte leda till för konsumenterna bra utfall, om valarkitekterna inte bryr sig om, eller t.o.m. vill motverka, konsumenternas intressen.

Sunstein och Thaler använder exemplet med en kafeteria, där innehavaren fungerar som valarkitekt när hon placerar de olika produkterna på ett visst sätt för kunderna. Salvat kommenterar  (s 10):

kafeteriaThe authors hold that the cafeteria director will necessarily pick the benevolent option. I wish here to challenge this view and demonstrate that paternalism is not unavoidable. The second option proposed by the authors (‘She could make choices at random’) is a viable choice since it does not undercut her functional status nor strip her of all credibility. When she makes this choice, she has already acted as a planner. She has fulfilled her professional responsibility. Ordering the dishes at random is not only a possible but a worthwhile choice since it is the simplest and the quickest one. The third option (‘She could choose those items that she thinks would make the customers as obese as possible’) is, for the same reason, equally possible. Once she has fulfilled her function as director of the cafeteria, she has no more reason a priori to be benevolent than to be malevolent towards her clients. Imagine, for instance, that the cafeteria director is unhappily overweight. A subjective approach to welfare, such as the one developed by Pigou on relative incomes (Pigou 2002), would conclude that her welfare does not depend on her absolute weight, but on her deviation from the mean or more simply from social pressure. One can easily imagine that thinking that her clients will get fatter makes her feel less miserable. This gives her a real incentive to highlight fat dishes when organizing her display.

Att utgå från att valarkitekter alltid eller ens i regel har andras bästa för ögonen tycks mig lika förenklat som att anta att politiska beslut alltid grundas på en omsorg om andras bästa eller att anta att människor alltid är rationella. Är måhända den tilltro Sunstein, Thaler och deras beundrare bland mina nationalekonomiska kollegor sätter till valarkitekter överdriven? Även om valarkitekter kan mer kanske de inte har incitament att förbättra andras välmående.

Se tidigare inlägg om olika varianter av paternalism här, här, här och här.

______________________

*Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Rationalitet enligt Hume

davidhume

David Hume

Professor Ken Binmore klargör begreppet rationalitet:

As Hume extravagantly observed, he might be criticized on many grounds if he were to prefer the destruction of the entire universe to scratching his finger, but his preference could not properly be called irrational, because (contra Kant) rationality is about means rather than ends.

Hume uttrycker denna uppfattning i A Treatise of Human Nature (s. 416):

’Tis not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger. … Since a passion can never, in any sense, be call’d unreasonable, but when founded on a false supposition, or when it chuses means insufficient for the design’d end, ’tis impossible, that reason and passion can ever oppose each other, or dispute for the government of the will and actions.

Den som har en värdering som vi ogillar bör vi därför inte kalla irrationell utan säga Bu! till och om.

Naomi Klein ställd på huvudet

naomiklein1Borde inte vänstern gilla kriser? Pga. krisen föreslås såväl socialisering av banker (se här och här) som socialisering av Volvo (se här och r); industristöd är på gång i såväl Tyskland som USA; banker tas också i vissa fall över av staten; de statliga utgifterna expanderar och budgetrestriktioner överträds; privatiseringsprogram skjuts upp; i Storbritannien höjs skatten för höginkomsttagare (se här) och i Sverige föreslås extra satsningar för låginkomsttagare (se r); och krav på nya regleringar av marknadsekonomin framförs.

Vänstern borde dessutom gilla kriser eftersom de tenderar att jämna ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

Underminerar inte allt detta Naomi Kleins centrala tes, att ”nyliberaler” eftersträvar kriser för att kunna genomföra sina program? Om de gör det förefaller de irrationella.

Dödshjälp i Nederländerna

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Jesus är en domare

domarenIdag är det Domssöndagen, informerar mig min kalender. Tanken bakom den klargör tydligt varför kristendomen är en bisarr religion.

Kristna tror att Jahve skapade Adam och Eva och att de förstörde en perfekt tillvaro genom att göra uppror och ”synda”. Även om man bortser från det mystiska i att ett fenomen som Jahve existerar och att den plötsliga existensen av färdiga människor strider mot vetenskapen, infinner sig redan här ett problem: det var Jahve som valde hur Adam och Eva skulle fungera, reagera och agera. Han visste, som allvetande, att om han skapade dem som han sedan valde att skapa dem så skulle de äta av den förbjudna frukten — ändå valde han att skapa dem som han skapade dem. Alltså är han, i enlighet med kausallagen, ytterst ansvarig. Ändå klandrades Adam och Eva av denne ”rättvise” gud.

Men problemen är inte slut här. Kristna tror nämligen att Adam och Evas ”synd” färgade av sig på hela mänskligheten, ja, även på djuren, så att ingen därefter har kunnat undgå att ”synda”. Detta är läran om arvssynd. Människor föds alltså som ”syndare” eller i alla fall oundvikligt ”syndbenägna”. Detta har Jahve bestämt (se sektion 3.2 här). Trots det anser den ”rättevise” Jahve att denna medfödda ”synd” renderar dem ett straff i form av evig plåga i helvetet.

Men prisad vare Jahve! För att styra upp situationen — det vore ju tråkigt för honom om han skulle få spendera evigheten utan uppiggande människor i himlen — beslöt han att Jesus skulle erbjuda människorna räddning. Med förebild i djuroffer — denna fina sed! — kom han på att Jesus skulle offras. Så Jesus fick dö på korset och uppstå och — poff! — nu kan alla människor slippa att hamna i helvetet, om de ”bara” bekänner Jesus som sin herre. Trots att det egentligen är Jahve som är orsak till att människor har betett sig och beter sig på vissa, men inte andra, sätt.

Ytterligare ett problem infinner sig i vilket fall här: människan kan rätteligen inte klandras för om hon inte tror på något, eftersom hon inte väljer vad hon tror på. En del har inte hört talas om Jesus; en del har gjort det men tror ändå inte. Det spelar ingen roll för Jahve. Bekänner man inte Jesus som sin herre, trots att Adam och Eva inte kan klandras för sin handling och trots att människor inte är förtjänta av straff för något Adam och Eva gjorde, straffas man för evigt i helvetet. (Även judar.)

Ja, så lyder det kristna kärleksbudskapet, som vi påminns om på Domssöndagen. Jesus är en domare, vilket Petrus klargör:

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. (Apg. 10:42)

Men den han borde döma är Jahve, som är alltings orsak.

Nå, när vi, som tänkande människor, tar del av den här sagan fylls vi med skratt och avsky — ty hur kan någon ta en så bisarr, osammanhängande och i grunden vämjelig historia på allvar? Antagligen tror inte särskilt många på den. Det är hursomhelst synnerligen irriterande att påminnas om den i sin kalender.

Är regeringen för passiv?

ostros

Thomas Östros

Thomas Östros kritiserade häromdagen regeringen för att den inte vill satsa mer än 30 miljarder på finanspolitisk expansion:

Sverige är på väg in i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Då kan vi inte ha en regering som passivt tittar på.

Östros tror blint på att ytterligare miljardsatsningar, hastigt påkomna dessutom, är ett bra sätt att använda knappa resurser.

Professor Tyler Cowen påpekar emellertid något viktigt om vad som bidrog till att 30-talskrisen gick över:

In short, expansionary monetary policy and wartime orders from Europe, not the well-known policies of the New Deal, did the most to make the American economy climb out of the Depression. Our current downturn will end as well someday, and, as in the ’30s, the recovery will probably come for reasons that have little to do with most policy initiatives.

Men Thomas Östros läser nog inte vare sig New York Times eller denna blogg. Han lär fortsätta påstå att regeringen, med sin stora satsning på 30 miljarder kr, är för passiv, trots svagt forskningsstöd.

Tidigare inlägg: ”Den amerikanska ekonomins räddning” och ”Kan finanspolitik motverka ekonomiska nedgångar?”
Externa länkar: ”Tur att någon har läst på” (Den hälsosamme ekonomisten), PJ Anders Linder

Norge som rationell flygplansköpare

gripen1Den ekonomiska nationalismen dominerar nyhetsrapporteringen om Norges ratande av JAS 39 Gripen. Detta sätt att tänka i ekonomiska frågor finner jag irrationellt och stötande. Om en konsument ska köpa en vara av typ x bör han enligt min uppfattning i) rata de varor som inte uppfyller en minimal kvalitetsnivå och ii) av de kvarvarande varorna välja den vara som ger lägst kostnad (uttolkat som kvoten pris/kvalitet). Vilket land varan kommer ifrån borde vara helt irrelevant.

Därför gör Norge helt rätt som nu väljer ett amerikanskt plan, eftersom det svenska planet inte uppfyller den minimala kvalitetsnivå som Norge vill ha. Svenskar borde hålla med om att detta är ett riktigt beslut, inte bara utifrån ovan angivna rationalitetsaspekt, utan även därför att ett jobb i USA borde betraktas som lika mycket värt som ett jobb i Sverige. Att SAAB i Linköping nu drabbas av en motgång är tråkigt; men det hade varit lika tråkigt om den amerikanska producenten hade drabbats av motsvarande motgång.

Tidigare inlägg: ”Den nationalistiska nationalekonomin”, ”Ekonomisk nationalism”, ”Hume om ekonomisk nationalism” och ”Lägg ned försvaret”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5Sydsvenskan

Irrationalitet och förbud

e_glaeserProfessor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Slut på tålamodet

De nya ateisterna beskylls för att vara militanta och aggressiva. Richard Dawkins kommenterar:

We’ve all been brought up with the view that religion has some kind of special privileged status. You’re not allowed to criticise it. And therefore, if you offer even a fairly mild criticism, it really does sound strident, because it violates this expectation that religion is out of bounds.

Detta stämmer väl överens med min erfarenhet. Det anses inte riktigt korrekt att kritisera religion. ”Låt dem tro om de vill,” tycks många resonera. Men Dawkins accepterar inte det synsättet, och inte jag heller. Som han uttrycker det:

But I seem – I seem to have lost patience.

Försvagar piller paternalismen?

Jag är allmänt skeptisk till paternalism. Det slog mig just att de preferenspåverkande piller som finns, t.ex. för att reducera begär eller för att åsamka obehag vid konsumtion, och som säkerligen kommer att dyka upp på nya områden framöver, torde kunna försvaga paternalismen. Hur då?

Jo, paternalister utgår i regel från en motsatsställning hos individen mellan ”kort-” och ”långsiktiga” preferenser, där det är lätt att låta sig styras av de förra, vilket ångras ex post.* Ta en kortsiktig preferens för godis. Varje gång en person går till affären föredrar han att köpa och därefter mumsa i sig sötsaker. När han tio år senare har blivit fet och kanske också sjuk ångrar han sig. Han anser själv då att han inte borde ha ätit allt detta godis. Paternalisten ser ett gyllene tillfälle för staten att gripa in — genom förbud, svårtillgänglighet och skatter kan de kortsiktiga preferenserna hållas stångna.

Som Thomas Schelling har argumenterat för, t.ex. i ”Egonomics, or the Art of Self-Management”, handlar detta om ett problem med self-commitment. Man vill något men förmår inte fullfölja det. Det finns, påpekar han, sätt för individen att stärka de långsiktiga preferenserna. Vet man att x leder till y, som man vet att man kommer att ångra ex post, och om x relativt lätt kan undvikas, är det ett exempel hur hur individen kan minska problemet.

Genom att piller nu dyker upp som individen frivilligt kan ta och som stärker de ”långsiktiga” preferenserna försvagas grunden för paternalism. Istället för att alla individer, oavsett om de lider av ett self-commitment-problem eller ej, ska drabbas av förbud eller skatter, kan de individer som så önskar få hjälp att justera sin preferensuppsättning. Fler piller behövs, och kanske bör de distribueras mer generöst.

Min tes är alltså att forskningen i ökad grad kan bidra till att rädda enskilda individer från sig själva — och till att rädda valfriheten för övriga.

_________________________

*Det finns mer radikala paternalister, som vill korrigera människors val även om de aldrig själva ångrar sig. Dessa hårdnackade sällar lär inte låta sig avskräckas i så hög grad av piller, eftersom människor kanske väljer att inte ta dem.

Psykologi bakom gudstro

Varför tror människor på gud(ar)? Psykologen Dorothy Rowe ger i den nya boken What Should I Believe? följande svar, enligt en artikel i The Guardian:

She starts from the premise that our greatest fear is annihilation, not physical death, necessarily, but annihilation as a person. It is the desire to avoid this that motivates us throughout our lives. For some, religion is the answer, because it tends to suggest quite straightforwardly that life carries on after death.

Hon menar att vi alla försöker leva vidare — genom att skaffa barn, genom att skapa saker som bär vårt namn, genom minnen hos andra, kanske genom gravstenar och genom en föreställning att vi faktiskt inte dör. En implikation av detta synsätt är att religion inte har intellektuell grund utan att den fyller ett psykologiskt behov:

All this presents a bit of an obstacle for those who think that the problem of religion can be ”solved”. When the explanation for religious belief is a question of individual psychology, there’s little room for the argument that it can be educated away.

Nedslående för oss som tror på rationell argumentation. Om grunden för religion är en rädsla för icke-existens kanske vi bör börja analysera och diskutera varför icke-existens ses som något skrämmande. Konstnären Francis Bacon räddes inte att bli bortglömd:

I myself and the life I’ve lived happen to be more profoundly curious than my work. Then sometimes, when I think about it, I’d prefer everything about my life to blow up after I die and disappear.

Jag anser likaså att det är helt ointressant om något som har med mig att göra lever kvar efter min död. Varför anser andra inte det? Psykoanalys, tack! Efter sådan analys kanske intresset för religion krackelerar?

Krisens grundorsak?

Det saknas inte teorier om varför den finansiella krisen har uppstått. En populär förklaring, t.ex. förmedlad av  Lars Pålsson Syll på (förstås) DN:s kultursida, är att det fanns för få regleringar på plats. Men en mer grundläggande förklaring är att krisen ytterst beror på en alltför expansiv penningpolitik.

Detta är i själva verket den förklaring som den österrikiska konjunkturcykelteorin — t.ex. presenterad i en IMF-uppsats här och i en analys från Ludwig von Mises Institute här — ger. Denna syn emanerar delvis från den svenska nationalekonomen Knut Wicksell, som varnade för en situation där låneräntan understiger ”den naturliga räntan” (dvs. avkastningen på kapitalinvesteringar). Genom alltför låga räntor har den enorma kreditexpansion kunnat äga rum som har orsakat felinvesteringar och bubblor som nu brister.*

Professor Don Boudreaux ställer några kritiska frågor utifrån denna syn:

Skepticism is advisable when the former head of a government-created and protected monopoly blames the market for using that monopoly’s output unwisely.  Would the demand for mortgage-backed securities have been as frothy as it was if Mr. Greenspan’s Fed had not created so much new money?  Would the demand for owner-occupied housing itself have been so intense?  Because money plays a common and vital role in all of these transactions – and because Mr. Greenspan’s Fed kept pumping dollars into the economy with no way to know what the ”correct” supply is – you’ll pardon my inability to give credence to Mr. Greenspan’s latest pronouncements.

Jag tror personligen att det kan ligga en hel del i denna syn på krisens grundorsaker, i alla fall i breda drag. Det finns dock kritik mot den. Bryan Caplan menar t.ex. i ”Why I Am Not an Austrian Economist” att teorin bygger på att ekonomins aktörer inte har rationella förväntningar, vilket han ser som ett orimligt antagande. Även Tyler Cowen finner teorin mindre övertygande: han menar att ingen tvingar ekonomins aktörer att fatta irrationella beslut.

Oavsett krisens orsaker vidhåller jag min syn att den, eller rättare sagt den ekonomisk-politiska regim som innefattar återkommande kriser, inte är så farlig.

Uppdatering: Brad DeLong verkar resonera snarlikt.

__________________________

*Dr Bergh granskar en rapport av Per Nilsson om hur SBAB kan ha bidragit till de högre bostadspriserna genom sin prispressande roll. Det må så vara, men med resonemanget här som grund kan SBAB inte anses vara grundproblemet.

Utan djur och natur

Ekonomipristagaren Daniel Kahnemans uppväxtmiljö påminner om hur jag föredrar att leva mitt liv:

Like many other Jews, I suppose, I grew up in a world that consisted exclusively of people and words, and most of the words were about people. Nature barely existed, and I never learned to identify flowers or to appreciate animals.

Var Baader och Meinhof rationella?

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Ulrike Meinhof och Andreas Baader

Igår såg jag den nya, rafflande filmen Der Baader Meinhof Komplex. Som barn på 1970-talet minns jag hur obehaglig jag fann nyhetsrapporteringen om olika terroristdåd — särskilt lever bilderna på den mördade Hanns-Martin Schleyer kvar. Nu har jag mer distans, och en förmåga att fundera i mer intellektuella banor kring Röda arméfraktionens verksamhet.

Det jag finner fascinerande är i) att det finns människor som brinner så starkt för en politisk sak att de offrar allt för den (hur många gör egentligen det?) och ii) att de offrar allt trots att de antagligen vet att kampen är fruktlös.

Bryan Caplan ställer i sin artikel ”Terrorism: The Relevance of the Rational Choice Model”* (preliminär gratisversion här) frågan om terrorister är rationella. Han klargör att det beror på vad som menas med rationalitet och diskuterar tre definitioner. Han menar att terrorister av Baaders och Meinhofs slag kan anses rationella i två avseenden: de reagerar på incitament och de är relativt egenintresserade. Men, för att knyta an till i) och ii) i föregående stycke, de kan knappast ses som rationella med avseende på rational expectations: dvs. de tenderade att begå systematiska fel och, åtminstone utåt och länge, upprätthålla en felaktig förståelse av verkligheten. Som Karin Bauer uttrycker det (om Meinhof):

Although she would not admit it in public, she knew she had failed: As a writer by giving up the typewriter and her individual voice in favor of the gun and collective dogmatism; as a mother by giving up her children for a political cause; as an anti-fascist fighting against the violence which she perpetuated.

Så jag har personligen svårt att förstå logiken bakom Baaders** och Meinhofs agerande. Vad fick dem att bete sig så irrationellt?

_______________________

*Artikeln är publicerad i tidskriften Public Choice, som ironiskt nog utges av Springer-Verlag, som Ulrike Meinhof m.fl. bombade 1972.
**Det enda förskönande jag har funnit om Baader är hans förkastande av religion:

Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul.

Religion och magi

H. L. Mencken:

The time must come inevitably when mankind shall surmount the imbecility of religion, as it has surmounted the imbecility of religion’s ally, magic. It is impossible to imagine this world being really civilized so long as so much nonsense survives. In even its highest forms religion embraces concepts that run counter to all common sense. It can be defended only by making assumptions and adopting rules of logic that are never heard of in any other field of human thinking.

Jag är mindre säker än Mencken på att den tiden ”måste” komma, men jag hoppas lika innerligt som han, att den gör det.

Hur valdeltagandet kan ökas

Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:

You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.

Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.

Tips: Tyler Cowen.

Motvilja hindrar marknader

Hur kommer det sig att det är förbjudet i Californien att sälja hästkött för mänsklig konsumtion? Hur kommer det sig att det tidigare var förbjudet att erbjuda lån mot ränta? Och hur kommer det sig att det är förbjudet att sälja och köpa njurar?

Alvin Roths svar, i den stimulerande artikeln ”Repugnance as a Constraint on Markets”, är motvilja. Han menar att människors emotionella avsky mot ett fenomen kan försvåra eller omöjliggöra dess förekomst, och därvidlag liknar motvilja teknologiska hinder. Han beskriver debatten om organhandel så här:

The current situation in the United States involves long wait times for deceased donor kidneys by tens of thousands of patients without a live donor; difficult and costly palliative treatment by dialysis; and thousands of deaths annually while waiting. But opponents of organ sales find the prospect of a market for organs so repugnant as to be worse than the current situation. Proponents of markets are correspondingly frustrated at the failure to adopt what they see as a feasible solution that could be implemented quickly.

Problemet för en rationell diskussion är att motvilja är svår att förstå och att argumentera emot. Tre reflexioner:

  1. Jag har svårt att begripa hur det kommer sig att människor med motvilja vill förhindra andra, som saknar denna motvilja, att agera som de vill. Varifrån kommer denna drivkraft att styra och ställa och lägga sig i?
  2. Det människor känner motvilja mot ändras ofta över tid. Det inger visst hopp i de fall man ogillar en utbredd motvilja.
  3. Kanske kan man, i en aktuell situation, påverka motvilja genom att vädja till känslor i första hand och anföra metodförslag som möter motvilja i andra hand. I fråga om organhandel börjar man då inte med att tala om jämviktspriset på njurmarknaden, utan man börjar, som i citatet ovan, att påpeka att dagens situation orsakar stort lidande och höga kostnader och att det finns lösningar som endast hindras av motvilja. (Man manifesterar här en motvilja mot motviljan, så att säga.)

Jag noterar slutligen återigen hur grym kristen etik är. Roth skriver:

But in an address to transplant surgeons in Rome, John Paul II (2000) warned that “any procedure which tends to commercialize human organs or to consider them as items of exchange or trade must be considered morally unacceptable, because to use the body as an ‘object’ is to violate the dignity of the human person.”

Motvilja förklädd som moral.

Gå ur Svenska kyrkan

Om du går ur Svenska kyrkan före den 31 oktober slipper du att betala kyrkoavgift nästa år. Dess storlek varierar beroende på vilken församling du tillhör; i S:t Johannes församling i Stockholm, där jag bor, ligger den på 0,94 procent. Om man tjänar 350000 kr per år får man genom ett utträde 3290 kr mer per år att spendera på annat.

Det ekonomiska skälet för utträde är förstås bara ett bland många. Det viktigaste för min del är att jag inte vill stödja kristendomen (som jag inte bara finner falsk utan också destruktiv) eller den vänsterinriktade ekonomiska syn som Svenska kyrkans biskopar ofta förmedlar. Men även om jag vore en övertygad kristen skulle jag gå ur, eftersom den urvattnade version av kristendom som Svenska kyrkan står för inte skulle tilltala mig.

För att gå ur måste du skriva till din pastorsexpedition och ange namn, personnummer, adressuppgifter samt skriva under. Läs mer och hitta en blankett för utträde här. Take action now!

Varför inte låta priserna stiga?

Dr Erlingsson undrar varför det inte fanns taxibilar på plats i samband med Lidingöloppet. En hypotes: pga. den norm som säger att taxiförare inte får ”exploatera” en situation med extrem efterfrågan genom kraftigt höjda priser avstår de från att åka till Lidingö, när de kan få samma taxa inne i stan utan trängsel och hysteri.

Detta leder tankarna till den intressanta frågan hur man ska se på kraftiga prisökningar i extraordinära fall. Tag en naturkatastrof som ett exempel. Är det efter en sådan acceptabelt för en affär att ta kraftigt betalt för de flaskor med vatten och de batterier som finns kvar?

De flesta svarar nog nekande, men professor Don Boudreaux argumenterat kraftfullt för handlarnas moraliska rätt (och skydlighet) att höja priserna (här, här och här). I den senaste texten skriver han:

Fact one: capping the price does not keep the cost of bottled water low. Time spent waiting, time and fuel spent driving to distant towns where supplies are greater, and the anxiety unleashed by the inability to obtain water are all costs. …

Fact two: while a higher market price both prompts consumers voluntarily to economize more diligently on water’s use and increases the quantity of water supplied (by giving incentives to suppliers to bring more water to this market), the queues and empty shelves generated by the price cap force consumers to economize, but do nothing to inspire suppliers to bring more water to market.

Fact three: the economization forced on consumers by price caps is ugly and arbitrary. Those obliged to do without are the unlucky ones who couldn’t get into the queue early enough and who have no political or business connections.

Vad skulle tala emot en större prisflexibilitet av det slag professor Boudreaux förespråkar? Själv har jag svårt att se några tunga sådana argument. Varför ska dr E. behöva stå och vänta i onödan på en taxi? Det innebär ju slöseri med ett för oss alla viktigt humankapital.

Den primitiva pottan

Häromdagen köpte jag en potta åt min lilla niece, då det börjar bli dags för henne att lämna blöjstadiet. Men är det inte primitivt att använda potta? En sådan innefattar ju ett synnerligen obehagligt moment: tömningen. Marknadsekonomin är ju fantastisk när det gäller att generera allsköns produkter. Varför utrustas inte hem med små vattenklosetter, som barn (eller, för den delen, småväxta vuxna) kan nyttja? Som alternativ skulle man kunna tänka sig någon barnställning som sätts på vanliga vattenklosetter. Varför efterfrågas inte detta av föräldrar? Varför accepterar de att återgå till en icke-modern, dassliknande livsföring just när det gäller barn?

Tror religiösa verkligen på Gud?

Professorn i filosofi Daniel Dennett noterar något intressant:

It is seldom remarked (though often observed in private, I daresay) that many, many people who profess belief in God do not really act the way people who believed in God would act; they act the way people would act who believed in believing in God. … They ask for God’s help, but do not risk anything on receiving it, for instance. They thank God for their blessings, but, following the principle that God helps those who help themselves, they proceed with the major decisions of their lives as if they were going it alone.

Those few individuals who clearly do act as if they believed in God, really believed in God, are in striking contrast: the Christian Scientists who opt for divine intervention over medical attention, for instance, or those who give all their goods to one church or another in expectation of the Apocalypse, or those who eagerly seek martyrdom.

Så är de flesta religiösa posörer? Tror de inte innerst inne? Är de i själva verket meta-ateister? Många tecken tyder på det (actions speak louder than words).

Se även ett tidigare inlägg om icke-troende kristna, som dock, till skillnad från dem Dennett talar om, inser och erkänner att de är icke-troende.

Kristendom eller kommersialism?

Idag är det Kanelbullens dag. Så här säger Helena Jacobsson, redaktör på Filofax, en av Sveriges ledande almanacksproducenter, i DI:

Jag vill inte säga att det är en oseriös dag, men man måste dra en gräns för hur mycket kalendarisk information man ska ta med. Vi har med våffeldagen och fettisdagen, som vi ser som gamla kära
traditioner med religiös anknytning, men än så länge har vi avstått från mer kommersiella dagar som Kanelbullens dag och Ostkakans dag.

En upprörande hållning! Jag finner det minst lika vettigt att uppmärksamma kommersiella dagar som ”gamla kära traditioner med religiös anknytning”, av två skäl.

  1. De allra flesta gör ingen koppling mellan fettisdagen eller våffeldagen och religion, så i praktiken föreligger ingen skillnad mellan de dagarna och Kanelbullens dag. I båda fallen tycker många om att äta feta och söta bakverk i goda vänners lag.
  2. Det är principiellt stötande att ge prioritet åt religiösa grunder för traditioner. Varför ska ett privat företag uppmärksamma bisarra idéer som att en kvinna blev gravid utan att ha haft sex med en man (våffeldagen) eller att man ska leva utan mat i fyrtio dagar (fettisdagen)? ”Gamla kära traditioner” — kiss my ass.

Se tidigare inlägg om världens godaste ostkaka, om jul utan religion och om min ateistiska protest mot en annan almanacksproducent.

Kravet på postboxar slopas

Regeringen gör mycket bra, vilket är lätt att glömma i FRA-debatter och annat. Inte bara genom att bidra till sänkt skattetryck utan, vilket är nästan lika viktigt och nästan lika glädjande, genom att stoppa kravet på postboxar i flerfamiljshus:

Regeringen anser att de allmänna råden inte är förenliga med vad som följer av postregleringen om hur den samhällsomfattande posttjänsten ska tillhandahållas.

Se Åsa Torstenssons pressmeddelande här. Jag har tidigare angivit grunden för mitt motstånd mot ett sådant krav.

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Pappa ägnar sig åt arbete

Domaren i USA:s högsta domstol Antonin Scalia närvarade inte när de nio barnen spelade fotboll och piano:

You know, my parents never did it for me. And I didn’t take it personally. ”Oh Daddy, come to my softball game.” No, I mean, it’s my softball game. He has his work. I got my softball game.

En icke-daltande, osentimental syn på föräldrarollen som jag kan finna sympatisk (i en tid då de flesta småbarnsföräldrar tycks se det som ett obligatorium att avvika från jobbet runt kl 15 för att umgås med barnen i flera timmar). Ett rationellt barn bör likaledes kunna förstå den.

Uppdatering: Miljöpartiet, eller i varje fall svenska väljare, borde lyssna mer på domare Scalia.

Utilitarist i vardagen

Jag har märkt att jag har en del smått utilitaristiska personlighetsdrag. Två exempel som har med tidsanvändning att göra:

  1. Jag lämnar, både som cyklist och gående, bussar företräde även då jag inte behöver göra det, eftersom det är bättre att många människors restid minimeras än att en persons (dvs. min) restid minimeras.
  2. Jag trycker ned hissen till entrévåningen, eftersom det mest sannolika är att nästa person som ska använda hissen återfinns där.

Fler borde tänka som jag och bespara sina medmänniskor tidsspillan. Se även ett tidigare inlägg om en ineffektiv trafikregel.

Hur kan straff motiveras?

Om vi inte har fri vilja, vilket jag anser att vi inte har, är vi inte heller i genuin mening moraliskt ansvariga för våra handlingar. Då blir frågan hur det går att motivera att brottslingar straffas. Filosofiprofessorn Derek Pereboom för ett resonemang om detta med utgångspunkt i en analogi:

A view that would work draws an analogy between crime prevention and quarantine. Ferdinand Schoeman (1979) argues that if we have the right to quarantine people who are carriers of severe communicable diseases to protect society, then we also have the right to isolate the criminally dangerous to protect society. Schoeman’s claim is true independently of any legitimate attribution of strong accountability. If a child is infected with the Ebola virus because it has been passed on to her at birth by her parent, quarantine may nevertheless be justified. By analogy, suppose that someone poses a known danger to society by having demonstrated a sufficiently strong tendency to commit murder. Even if he is not in general a strongly accountable agent, society would nevertheless seem to have as much right to detain him as it does to quarantine a carrier of a deadly communicable disease who is not responsible for being a carrier.

Jag finner denna karantänsyn tilltalande. Till den kan dessutom läggas att straff har en avskräckande effekt, vilket utgör ytterligare en motivering till bestraffning även utan genuin moraliskt ansvar. Båda dessa grunder för straff tycks mig rationella, till skillnad från den primitiva syn som säger att det är rätt att straffa för att utkräva hämnd.

Chockerande rationalism

Betrand Russell formulerar ett rationalistiskt förhållningssätt till världen:

I wish to propose a doctrine which may, I fear, appear wildly paradoxical and subversive. The doctrine in question is this: that it is undesirable to believe a proposition when there is no ground whatever for supposing it true. I must, of course, admit that if such an opinion became common it would completely transform our social life and our political system; since both are at present faultless, this must weigh against it. I am also aware (what is more serious) that it would tend to diminish the incomes of clairvoyants, bookmakers, bishops, and others who live on the irrational hopes of those who have done nothing to deserve good fortune here or hereafter.

Darra månde biskoparna!

Bättre att inte existera

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absense of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

Att veta när man inte vet

Sokrates exemplifierar vad vishet kan bestå i (Apology, 21d):

And so, as I was going away, I was thinking to myself that I was wiser than this man, for starters. It’s likely that neither of us knows anything worthwhile, but whereas he thinks he knows something when he doesn’t know it, I, when I don’t know something, don’t think I know it either. It’s likely, then, that by this I am indeed wiser in some small way than this man, in that I don’t think myself to know what I don’t know.

Bertrand Russell utfärdar ett beklagande i samma anda; och visst kommer man att tänka på F. A. Hayeks varning för konstruktivistisk rationalism.*

_____________________

*Se t.ex. Hayek, F. A. (1973). ”Reason and Evolution.” I Law, Legislation and Liberty: Rules and Order. London: Routledge, och Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge”.

Vaccinera dina barn

Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:

The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism. 

En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:

This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.

Värdefullt att veta.


Varför skaffas barn?

Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:

If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?

Vetenskap, värderingar, vetande

Bertrand Russell

Bertrand Russell

Lord Russell klargör följande:

I conclude that, while it is true that science cannot decide questions of value, that is because they cannot be intellectually decided at all, and lie outside the realm of truth and falsehood. Whatever knowledge is attainable, must be attained by scientific methods; and what science cannot discover, mankind cannot know.*

____________________

*Från ”Science and Ethics”.

Dags att överge ”en man, en röst”?

Om väljares grad av kunnighet varierar, är det då inte rimligt att ge kunnigare väljare fler röster i politiska val? John Stuart Mill ansåg det:

When all have votes, it will be both just in principle and necessary in fact, that some mode be adopted of giving greater weight to the suffrage of the more educated voter; some means by which the more intrinsically valuable member of society, the one who is more capable, more competent for the general affairs of life, and possesses more of the knowledge applicable to the management of the affairs of the community, should, as far as practicable, be singled out, and allowed a superiority of influence proportioned to his higher qualifications.

En outbildad arbetare skulle ha en röst, en utbildad arbetare två. Jordbrukare, fabrikörer och handelsmän skulle ha tre eller fyra, medan advokater, läkare, präster, författare, liksom alla med universitetsexamen, borde ha fem eller sex. (En docent i nationalekonomi borde väl ha åtminstone sju?)

Se tidigare inlägg om väljares okunskap här, här, här, här och här.

Tips: Bryan Caplan.

Bör inte religion tas på allvar?

Henrik Berggren skriver idag om sitt splittrade förhållande till Svenska kyrkan. Han tror inte men dras ändå till dess ritualer:

Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.

Var och en blir förstås salig på sin fason, så om Henrik vill låta sina barn genomgå en ceremoni vars grund han själv erkänner är av hokuspokus-karaktär ska han givetvis få göra det. Men är detta en respektingivande hållning? Jag tycker inte det — av det enkla skälet att man därigenom offrar intellektuell hederlighet och respekt för sanning för en känslomässig upplevelse. Bör inte religion (och även annat) tas på mer allvar än så?

Henrik dras också till religiösa begravningsceremonier:

De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste.

Själv tycker jag att begravningsceremonier helt kan skippas.

Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken.

I ett tidigare inlägg skiljer jag på på tre typer av ateister beroende på deras inställning till religion som fenomen.

Biologi är en syndig vetenskap

I en enkät i somras svarade 153 unga pingstvänner på vad de ansåg vara, och inte vara, synd. Ett skrämmande exempel på hur de svarade:

Är det synd att tro på evolutionsteorin i stället för Bibelns skapelseberättelse? Ja 61 procent – nej 39 procent.

Dock ansåg blott nio procent att det är synd att slå ihjäl getingar. Själv förkastar jag, till skillnad från de unga pingstvännerna, själva begreppet synd.

Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).

Den fräna klimatdebatten

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.

Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:

  • att acceptera majoritetsuppfattningen bland klimatexperter, att global uppvärmning är att vänta och att den till icke negligerbar del orsakas av koldioxidutsläpp;
  • att ha en viss grad av osäkerhet i denna acceptans, eftersom det finns en minoritet av experter som inte håller med IPCC (och graden av osäkerhet bör vara en funktion av hur stor denna minoritet är);
  • att inte acceptera policyslutsatser som inte bygger på noggrann kostnads-intäktsanalys — i linje med resonemang av miljöekonomer som Richard Tol och William Nordhaus; och
  • att inte lyssna så mycket på amatörer och allmänna tyckare.

Koll på elförbrukningen

Modern elmätare

Modern elmätare

Jag har just fått en ny elmätare från Fortum, som läser av min elförbrukning kontinuerligt och som möjliggör månatlig debitering av faktisk förbrukning. Alltid något.

Men mätaren sitter i källaren, och jag orkar aldrig gå ner och titta på hur min elförbrukning utvecklas. När kommer denna nya elmätare, som man kan läsa av i realtid i datorn och som klargör hur olika apparaters elförbrukning ser ut? Jag väntar otåligt. För miljöns skull.

Olika sätt att se på döden

Lord Russell, 92 år gammal

Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

  1. Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
  2. Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.'”)
  3. Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

Miljövänlig dusch

När jag duschade i morse slog det mig: Är miljöanpassade duschmunstycken, med lägre vattentryck, verkligen bättre för miljön?

Förvisso släpps en mindre mängd vatten igenom per minut, men å andra sidan duschar jag i fler minuter när vattentrycket är lågt. Jag har behov av en given mängd vatten för att skölja bort schampo och duschkräm. Om fler beter sig som jag är det dags att börja kalla miljöanpassade duschmunstycken för något annat. Lågvattentrycksduschmunstycken-som-skapar-irritation-utan-att-gynna-miljön kanske?

Lag med negativa effekter

Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:

Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.

Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke.  Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:

The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system.  The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.

Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.

Värdet av värdelös kunskap

Häromdagen såg jag en ung man i tv som kunde alla olympiska vinnare i alla grenar sedan 1896. Jag var inte imponerad — är inte detta värdelös kunskap, tänkte jag. (Varför är det förresten alltid manliga personer som lär sig rabbla resultattabeller?)

Nå, kanske var jag lite för snabb med att avvisa den unge mannen. Jag läste nämligen just Bertrand Russells essä ”‘Useless’ Knowledge”, i vilken han argumenterar för att det inte bara är praktiskt användbar kunskap som är värdefull. Russell erkänner att praktiskt användbar kunskap är mycket värdefull och att en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar är värdelös. Men han menar att många inte inser att det också finns en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar som är värdefull.

Russell skriver:

Perhaps the most important advantage of ”useless” knowledge is that it promotes a contemplative habit of mind. … A habit of finding pleasure in thought rather than in action is a safeguard against unwisdom and excessive love of power, a means of preserving serenity in misfortune and peace of mind among worries.

Just detta att ens liv ses i ett större perspektiv och att man inte tar småsaker på så stort allvar när man besitter en viss typ av bildning exemplifierar han på följande sätt:

When assailed by people who are white with fury, it is pleasant to remember the chapter in Descartes’ Treatise on the Passions entitled ”Why those who grow pale with rage are more to be feared than those who grow red.”

Lord Russell sprider kunskap

Lord Russell kunde mycket

Och vidare:

Curious learning not only makes unpleasant things less unpleasant, but also makes pleasant things more pleasant. I have enjoyed peaches and apricots more since I have known that they were first cultivated in China in the early days of the Han dynasty, that Chinese hostages held by the great King Kaniska introduced them into India, whence they spread to Persia, reaching the Roman Empire in the first century of our era; that the word ”apricot” is derived from the same Latin source as the word ”precious”, because the apricot ripens early; and that the A at the beginning was added by mistake, owing to a false etymology. All this makes the fruit taste much sweeter.

Men han menar också att ”värdelös” kunskap är som allra viktigast i förhållande till livets stora frågor, rörande krig, lidande och död:

It is from large perceptions combined with impersonal emotion that wisdom most readily springs.

Jag håller helt med! Det är så lätt att fastna i det partikulära, i det som händer just nu, att styras av tillfälliga känslostormar och att inte ta ett steg tillbaka och kontemplera och ha distans till sig själv och det som händer en. Jag försöker, med varierande grad av framgång, att undvika det, bl.a. genom att bejaka att ”värdelös” kunskap kan vara värdefull. Det är viktigt att ha large perceptions.

Astrologi bör tas på allvar

Stjärnor i skyn

Stjärnor i skyn

Om en person säger sig tro på astrologi sjunker den personen i anseende hos mig. Om det är en person jag värdesätter av andra skäl är en sådan tro inte tillräcklig för att jag ska dissa personen, men jag undrar definitivt vilket omdöme personen i fråga har. Jag ser det som viktigt att påpeka att astrologi är vidskepelse och pseudovetenskap.

Se vad Richard Dawkins har att säga om astrologi i ett videoklipp från The Enemies of Reason. Han har tidigare skrivit följande:

Scientific truth is too beautiful to be sacrificed for the sake of light entertainment or money. Astrology is an aesthetic affront. It cheapens astronomy, like using Beethoven for commercial jingles. By existing law neither Beethoven nor nature can sue, but perhaps existing law could be changed. If the methods of Astrologers were really shown to be valid it would be a fact of signal importance for science. Under such circumstances astrology should be taken seriously indeed. But if – as all indications agree – there is not a smidgen of validity in any of the things that astrologers so profitably do, this, too, should be taken seriously and not indulgently trivialised.

Så fråga inte mig vilket stjärntecken jag är född i!

Framtidens barn

Korp och räv i samspråk

Korp och räv i samspråk

Arthur Schopenhauer i Parerga und Paralipomena:

”A mother gave her children Æsop’s fables to read, in the hope of educating and improving their minds; but they very soon brought the book back, and the eldest, wise beyond his years, delivered himself as follows: This is no book for us; it is much too childish and stupid. You can’t make us believe that foxes and wolves and ravens are able to talk; we’ve got beyond stories of that kind!

In these young hopefuls you have the enlightened Rationalists of the future.”

Matematisk ateism

John Allen Paulos är professor i matematik och har skrivit den nya boken Irreligion: A Mathematician Explains Why the Arguments for God Just Don’t Add Up. Han går däri igenom tolv olika argument för att gud existerar och finner dem, som titeln klargör, icke övertygande. Boken recenseras i Notices of the American Mathematical Society av den svenska professorn i matematisk statistik Olle Häggström:

I like Paulos’ method, which in most cases makes it evident not only that the strippeddown versions of the arguments fail, but also that no refinement or elaboration will save them from their central shortcomings.

Dawkins har mötts just av kritiken (från bl.a. Jim Holt och Allen Orr) att han inte beaktar den mer raffinerade religionsfilosofiska argumentationen utan enbart tittar på äldre, enklare argument för guds existens. Men som Häggström påpekar:

Frankly, I suspect that Holt and Orr simply mistake verbosity for profundity.

Jag har inte läst Paulos bok själv, men den förefaller vara en bra introduktion till diskussionen om guds existens för den som har ett rationellt och rationalistiskt tankesätt.

Se ett tidigare inlägg som omnämner Olle Häggström.

Lotter får fler att bli blodgivare

Blodgivning på gång

Blodgivning på gång

Dr Santesson-Wilson rapporterar att blodgivning inte styrs av altruism, vilket ofta påstås. Resultatet är intressant, eftersom det antyder att blodgivningens omfattning kan påverkas med materiella incitament. Och mycket riktigt visar en ny studie att fler blir blodgivare om de som ersättning får en lott. Något att tänka på nästa gång det blir blodbrist.

Se ett tidigare inlägg om att tillåta ersättning vid organdonation.

Pendling sänker lyckan

Pendeltåg

Pendeltåg

Alois Stutzer och Bruno Frey finner i en ny studie (gratis här) att pendling sänker en individs lycka:

”People spend a lot of time commuting and often find it a burden. According to standard economics, the burden of commuting is chosen when compensated either on the labor or on the housing market so that individuals’ utility is equalized. However, in a direct test of this strong notion of equilibrium with panel data, we find that people with longer commuting time report systematically lower subjective well-being. This result is robust with regard to a number of alternative explanations. We mention several possibilities of an extended model of human behavior able to explain this ‘commuting paradox’.”

Det verkar alltså som om många pendlar trots att det gör dem mindre lyckliga ”netto” (dvs. när fördelarna med pendling, som bättre jobb och billgare boende, har beaktats). En del kan förklaras med flyttkostnader och marknadsstelheter, men bara en del. Författarna föreslår att ”resten” bör kunna förklaras utifrån teorier i gränslandet mellan nationalekonomi och psykologi, särskilt sådana som betonar att människor gör felbedömningar och har begränsad viljestyrka.

Själv bor jag nära jobbet. Lucky me.

Ylva Johansson hamnar rätt

Sprutbytesprogramförespråkare Ylva Johansson

För en gångs skull är jag överens med Ylva Johansson (s):

”Vi vill införa sprututbytesprogram i Stockholms län. … Det är skandal att ett ensamt borgerligt landstingsråd i Stockholm kan stoppa detta trots bred politisk majoritet i både kommunen och landstinget.”

Grunden för min del är enkel och empirisk: Om det finns belägg för att sprutbytesprogram minskar smittospridning utan negativa effekter på andra variabler är sådana program bra. Och det verkar finnas gott om sådana belägg.

”Effective HIV prevention interventions among injection drug users include peer outreach, methadone maintenance and needle exchange programs.”

  • Enligt ett dokument från den amerikanska myndigheten Center for Disease Control and Prevention:

”An impressive body of evidence suggests powerful effects from needle exchange programs. … Studies show reduction in risk behavior as high as 80%, with estimates of a 30% or greater reduction of HIV in IDUs.”

  • Enligt en översikt från det australiensiska Department of Health and Aging:

”There is abundant evidence from Australia and international research of the substantial public health benefits of Needle and Syringe Programs. The Australian Medical Association supports Needle and Syringe Programs as one of a number of measures which prevent the spread of HIV and other blood borne diseases.”*

Se ett tidigare inlägg om hur sprutbytesmotståndare är utopister, inte realister.

_______________________

*För den som vill fördjupa sig ytterligare kan bl.a. dessa studier nämnas:

Bastos, F. I. och Strathdee, S. A. (2000). ”Evaluating Effectiveness of Syringe Exchange Programs: Current Issues and Future Prospects.Social Science & Medicine, 51(12): 1771—1782.

Des Jarlais, D. C., McKnight, C. och Milliken, J. (2004). “Public Funding of US Syringe Exchange Programs.Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 118—121.

Lurie, P. och Drucker, E. (1997). ”An Opportunity Lost: HIV Infections Associated with Lack of a National Needle Exchange Program in the USA.The Lancet, 349(9062): 604—608.

MacDonald, M., Law, M., Kaldor, J., Hales, J. och Dore, G. J. (2003). ”Effectiveness of Needle and Syringe Programmes for Preventing HIV Transmission.International Journal of Drug Policy, 14(5—6): 353—357.

Rich, J. D., McKenzie, M., Macalino, G. E., Taylor, L. E., Sanford-Colby, S., Wolf, F., McNamara, S., Mehrotra, M. och Stein, M. D. (2004). ”A Syringe Prescription Program to Prevent Infectious Disease and Improve Health of Injection Drug Users.Journal of Urban Health: Bulletin of the New York Academy of Medicine, 81(1): 122—134.

Den opålitliga matematiken

Trots att jag har argumenterat för den vetenskapliga metodens förträfflighet (t.ex. här och här) är jag innerst inne medveten om att den har sina brister. Bland dessa kan nämnas ibland förekommande kollusion mellan redaktörer för vetenskapliga tidskrifter och vissa forskare som är aktiva inom tidskrifternas fält samt undermålig granskning av de manuskript som skickas in till vetenskapliga tidskrifter. Dessa ”marknadsmisslyckanden” leder till att forskare ibland får artiklar publicerade trots att de inte är av särskilt hög kvalitet.

Intressant nog förekommer inte detta bara inom samhällsvetenskapens område, som jag personligen är bekant med, utan även inom matematiken, vilket jag inte alls kände till:

”Part of the problem is refereeing. Many (I think most) papers in most refereed journals are not refereed. There is a presumptive referee who looks at the paper, reads the introduction and the statements of the results, glances at the proofs, and, if everything seems okay, recommends publication. Some referees do check proofs line-by-line, but many do not. When I read a journal article, I often find mistakes. Whether I can fix them is irrelevant. The literature is unreliable.”

Därmed inte sagt att det finns någon bättre metod för att inhämta kunskap än den vetenskapliga.

Bra med lågt valdeltagande

Bryan Caplan, väljarforskare:

Should we encourage everyone to vote? My answer, of course, is no. The average voter’s understanding of politics and policy is disappointing at best. But hard as it is to believe, the average voter is an above-average citizen. Voters are more educated and know more about economics, politics, science, and statistics than non-voters. So if you think that politicians are pandering to the lowest common denominator, think again. With 100% turnout, the denominator could and would get lower still.

Se hans bok The Myth of the Rational Voter samt tidigare inlägg i denna fråga.

Schampo i barns ögon

Jag vet inte hur många barn jag har observerat under årens lopp på de badhus där jag motionerar som gråter och skriker när de får schampo i ögonen. Jag finner detta irriterande och undrar om det är föräldrar eller barn jag ska klandra. När jag ser det hela hända sker det nästan alltid på exakta samma sätt. Föräldern schamponerar och schampot finner sin väg ned till ögonen. Men när smärtan inträder står barnet still och skriker, med ögonen stängda, i regel bortom duschstrålarna.

Hur kommer det sig att barn inte förstår i) att man bör blunda för att undvika schampoinducerad smärta och ii) att man bör skölja ögonen när schampo finner sin väg in i dem? Antagligen har de varit med om detta massor av gånger tidigare, men ändå beter de sig irrationellt. Barn är smarta — det har jag noterat i andra sammanhang — så jag förstår inte varför de begår dessa misstag hela tiden. Och eftersom de gör det undrar jag vidare varför föräldrarna inte bistår dem och undervisar dem om hur man på smidigaste sätt tvättar håret. Om inget annat hjälper kanske de får inhandla denna produkt.

För lite njutning i livet

Att människor begår misstag är inte särskilt kontroversiellt att hävda. Ibland tänker vi kortsiktigt och ångrar oss i efterhand. Men ibland tänker vi för långsiktigt! En ny studie finner stöd för att vi tenderar att njuta för lite av livet: att arbeta för mycket, att köpa för enkla produkter och att spara för mycket. Som den amerikanske senatorn Paul Tsongas uttryckte det:

“Nobody on his deathbed ever said, ‘I wish I had spent more time at the office.’”

Studien sammanfattas på följande sätt:

”This article proposes that supposedly farsighted (hyperopic) choices of virtue over vice evoke increasing regret over time. We demonstrate that greater temporal separation between a choice and its assessment enhances the regret (or anticipated regret) of virtuous decisions (e.g., choosing work over pleasure). We argue that this finding reflects the differential impact of time on the affective determinants of self-control regrets. In particular, we show that greater temporal perspective attenuates emotions of indulgence guilt but accentuates wistful feelings of missing out on the pleasures of life. We examine alternative explanations, including action versus inaction regrets and levels of construal.”

Här sammanfattas studien populärvetenskapligt.

Detta resultat är intressant mot bakgrund av den ”libertarianska paternalism” som har fått för sig att den vet hur människor bör bete sig och att det också är rätt och riktigt att hjälpa dem att fatta ”rätt” beslut. Som Alex Tabarrok kritiskt påpekar försöker detta synsätts företrädare hjälpa människor att spara mer, vilket alltså inte självklart är bra.