Mer kärnkraft

Som tolvåring var jag starkt engagerad i folkomröstningen om kärnkraft. Jag gick inte bara omkring med en stor Linje 1-knapp med texten ”Energi för Sverige” på utan höll också, med min kompis Johan, ett föredrag på roliga timman i skolan om kärnkraftens välsignelser. För ändamålet hade vi byggt ett kärnkraftverk i papier mâché.

Det gläder mig därför att kärnkraften nu möter mer allmänt gillande igen. Peter Wolodarskis artikel i DN idag tycks mig mycket väsentlig. Han hänvisar till den nya rapporten ”Miljöpolitik utan kostnader?” i vilken denna graf återfinns (s 87):

co2.jpg

Wolodarski skriver:

Den visar att den svenska industrins utsläpp av svavel och koldioxid är tillbaka på ungefär samma nivå som år 1913, trots att näringslivet bidrar med nästan 12 gånger mer till bruttonationalprodukten. Utvecklingen illustrerar tydligt att ekonomisk utveckling hänger ihop med miljöförbättrande åtgärder. Under de gångna 100 åren har miljöeffektiviteten ökat kraftigt. Hur blev detta möjligt? I debatten framstår det ibland som om förklaringen ligger i de senaste 15 årens miljöpolitik. Men sanningen är att det handlar om beslut som togs långt tidigare. Utbyggnaden av kärnkraften är huvudförklaringen till trendbrottet i mitten av 1970-talet. Det var då koldioxidkurvan vände brant nedåt, efter att ha stigit under praktiskt taget hela mätperioden. Andra bidragande orsaker är oljekriserna, liksom den ökade användningen av biobränslen på 1980-talet.”

Storbritanniens Gordon Brown och Sveriges Jan Björklund har förstått.

(Se gärna vad jag tidigare har skrivit om de tunga argumenten för vindkraft och om konsumtion av mineralvatten.)