Argumenten mot statligt stöd till bilindustrin

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Nu börjar det brännas för Saab och Volvo verkar det som. GM:s vice ordförande Bob Lutz sågar Saab som en ”finansiell katastrof” och jämför märket med en patient som inte går att rädda. Saab ska skiljas av från GM och bli ett självständigt bolag. GM:s Europachef Carl-Peter Forster är tydlig med att Saab inte klarar sig utan statligt stöd. Expressen följer sin stolta tradition att presentera nyheter innan de har inträffat och basunerar ut att Volvo säljs till Kina, enligt ”en mycket välunderrättad källa i bilbranschen”. Näringsdepartementets statsekreterare Jöran Hägglund håller pressträff per telefon från Detroit idag klockan 16:00.

Vilka är då argumenten mot statligt stöd till bilindustrin?

  1. Att olönsamma företag med svag efterfrågan på sina produkter drar ner verksamheten är en effektiv anpassning till nya förhållanden.
  2.  Som varvskrisen visar kan statligt stöd bli mycket dyrt utan att företag och jobb i branschen går att rädda mer än tillfälligt.
  3. Staten kan behöva gå in som ägare, men statliga företag är i genomsnitt mindre lönsamma och produktiva än privata företag.
  4. Politiker vet inte vilka branscher och produkter som kommer att vara lönsamma i framtiden. Risken är att de satsar på gårdagens vinnare.
  5. Stödet skapar förväntningar om en ”mjuk budgetrestriktion”. Volvo, Saab och andra storföretag kommer att räkna med nya stödpaket om de skulle få problem i framtiden.

Det finns förstås argument för också:

  1. Finanskrisen har skapat kortsiktiga betalningsproblem som ägarna inte klarar av att hantera.
  2. Stödet finansierar sig självt genom minskade kostnader för arbetslöshetsersättningar.
  3. Kunskapen hur man tillverkar personbilar riskerar att gå förlorad ”för evigt”.

Av dessa tycker jag att nr 3 är svagast eftersom det handlar mer om nostalgi än om ekonomi. Nr 2 ligger det förstås en viss, kortsiktig, ekonomi i – om bilbyggarna inte kommer att hitta nya jobb. Nr 1 ser jag som det starkaste argumentet för, men då måste man kunna belägga att Saabs och Volvos underliggande problem är av underordnad betydelse.

Själv tycker jag att argumenten mot statligt stöd med råge överväger argumenten för.

Om det finns ytterligare argument får ni gärna fylla i dem som kommentarer.

Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?

Professor Mulligan förhåller sig tveksam:

Thus, even if I could be guaranteed that public spending would be well-timed in this recession AND public spending had a multiplier in previous recessions, I remain doubtful that public spending will have a multiplier in this recession. We have to accept that, these days, public spending will crowd out private spending.

Det gör även jag. Vissa tror däremot dogmatiskt, att allt löser sig om vi bara ökar budgetunderskottet.

Kriser kommer, kriser går

Den nuvarande krisen är kännbar. Faktum är att börsnedgången i Sverige är den största hittills under ett år sedan år 1900, vilket framgår av detta diagram ur dagens DI (s. 25):

borsen_sv

En liknande situation återfinns i USA. Detta diagram visar de årliga börsförändringarna där sedan år 1825 (via Greg Mankiw). Titta längst till vänster:

borsen_usa

Min poäng är emellertid att uppgångarna dominerar över nedgångarna. Det är lätt att glömma, att efter regn kommer sol. I alla fall historiskt. (I och för sig vet vi inte att solen går upp imorgon bara för att den gick upp igår, vilket David Hume har klargjort för oss, men jag anar ändå att både sol och börser går upp framöver.)

Se de tidigare inläggen ”Efter nedgång kommer uppgång” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”
Media: DN, SvD1, SvD2

Perspektiv på krisen

Professor Casey Mulligan håller med mig om att även om krisen är negativ och märkbar, så har det marknadsekonomiska systemet levererat stora rikedomar, som vi fortfarande kan åtnjuta:

Remarkably, one can have a reasoned debate as to whether U.S. 2008 was the richest in world history, but at the same time the news media characterizes 2008 as a year of ”economic disaster”! Well, I’d rather have this ”disaster” than, say, going back to 2004 GDP per capita.

Tidigare inlägg: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”

Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?

Torbjörn Becker hävdar att så är fallet:

Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. … I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.

Greg Mankiw tycks inte hålla med:

In particular, empirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes.

IMF kommer till samma slutsats:

The output responses … indicate that, overall, revenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.

Ny forskning av Andrew Mulford och Harald Uhlig gör Beckers tes än mer tveksam:

We construct the impulse responses to three linear combinations of these fiscal shocks, corresponding to the three scenarios of deficit-spending, deficit-financed tax cuts and a balanced budget spending expansion. We apply the method to US quarterly data from 1955-2000. We find that deficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP, with a maximal present value multiplier of five dollars of total additional GDP per each dollar of the total cut in government revenue five years after the shock.

Jag ser följaktligen fram emot regeringens stora skattesänkningar vid årsskiftet, inte bara för egen del utan också för den stackars konjunkturens del.

Ljus i tunneln?

Från Dagens Industri (16/12 2008, s 12):

Bruttonationalprodukten i de 30 OECD-länderna, där även Sverige ingår, väntas krympa med 0,5—1,0 procent nästa år. Men 2010 lyfter det till en snittillväxt på 2 procent, tror OECD:s generalsekreterare Angel Guerria. Prognosen pekar på en djupare nedgång nästa år än de siffror som OECD presenterade i november, medan lyftet 2010 nu ser ut att bli starkare än vad organisationens bedömare trodde för några veckor sedan.

Media: SvD, DN

Ett miljövänligt förslag i kristider

Professor Greg Mankiw har ett förslag för att dämpa krisen:

How about an immediate and permanent reduction in the payroll tax, financed by a gradual, permanent, and substantial increase in the gasoline tax? Make the two tax changes equal in present value, so while the package results in a short-run budget deficit, there is no long-term budget impact. Call it the create-jobs, save-the-environment, reduce-traffic-congestion, budget-neutral tax shift.

Men miljöomsorgen — och budgetomsorgen — får förstås stå tillbaka nu när bilindustrin till varje pris ska konserveras på nuvarande nivå. Inte minst av de rödgröna.

Media: Aftonbladet, DN1, DN2, SvD1, SvD2

Vad stöd till bilindustrin handlar om

saabProfessor Daniel Hamermesh om stödet till den amerikanska bilindustrin:

Let’s face it — the bailout is purely political, pushed by troglodyte companies and their unions of high-paid workers, and helped by their agents — elected representatives from the many states in which auto production occurs. Once again, as was true with the Chrysler bailout of the late 1970’s, the taxpayer will take a beating.

När en person som i övrigt ser statens roll i ekonomin som stor och viktig förhåller sig skeptisk till denna typ av krispaket, då finns det anledning att ta kritiken på visst allvar. Jag tror att hans analys stämmer väl in på det svenska stödpaketet också. Var det inte så att regeringen inte kunde stå emot alla krav? Den politiska kostnaden skulle ha blivit för hög. Nu kan den ekonomiska kostnaden bli hög istället.

Se även vad Jonas Vlachos och Peter Santesson-Wilson skriver i denna fråga samt mina tidigare inlägg ”Är regeringen för passiv?”, ”Keynesian utan tvekan””Ska staten köpa Volvo?” och ”De som tror att det vet”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4

Låt a-kasseavgiften öka (och minska)

stureMitt grundtänkande om krisen — att system med ekonomiska nedgångar inte är så dåliga som många tror i nedgångens stund, om man beaktar att nedgångar är kopplade till uppgångar (både före och efter) som de facto sammantaget ger en bättre ekonomisk utveckling över tid än system utan svängningar — kan appliceras på frågan om a-kasseavgift. Sture Nordh klagar på att denna avgift ökar när arbetslösheten ökar. Man kan här skilja på två modeller:

  1. Avgiften är lika i alla branscher och oberoende av arbetslöshetsnivå.
  2. Avgiften varierar med bransch och arbetslöshetsnivå.

Sture tycks förespråka (1), men när man jämför (1) och (2) bör åtminstone två saker beaktas.

Primo: Systemet bör utvärderas över hela konjunkturcykeln, inte bara i kristider. Med (1) kan därför avgiften förväntas bli lägre i kristider men högre i goda tider jämfört med (2). Det problematiska med (1) blir att när människor rimligen behöver gå med i a-kassan, dvs. i goda tider, innan nästa nedgång kommer, är avgiften högre än med (2). När krisen väl är här är avgiften lägre med (1), men då är det i många fall för sent att gå med (antingen är man redan arbetslös eller så dröjer det närmare ett år innan man kan börja få a-kassa). Så även om den genomsnittliga avgiften över tid är densamma med (1) och (2), en aspekt som försvinner i Sture Nordhs alarmistiska påpekande att avgiften stiger just nu (den föll i våras), förefaller (2) mer lämplig.

Secundo: Genom att tillåta variation uppnås en direkt koppling mellan avgiftens storlek och arbetslöshetsnivån, vilket kan leda till lägre arbetslöshet. Om man med (2) driver upp lönenivån i en bransch, och om detta leder till ökad arbetslöshet, får man också betala för det i termer av ökade avgifter, vilket kan dämpa kraven på nominella löneökningar. System (2) kan alltså förväntas innefatta ett större samhällsekonomiskt ansvarstagande i löneförhandlingarna.

Jag är på det hela taget inte imponerad av Sture Nordhs argumentation.

Media: DN, SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet

Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?

Många klagar på det marknadsekonomiska systemet i dessa kristider. Denna klagan finner jag förståelig — få tycker om kriser, särskilt inte de som drabbas av arbetslöshet eller andra ekonomiska problem. Emellertid är det enligt min mening viktigt att noga fundera på om det finns något bättre ekonomiskt system än det nuvarande. Jag ställer mig tveksam till det. Därmed inte sagt att dagens system inte går att förbättra på olika sätt, men i grunden anser jag det vara det bästa tillgängliga systemet.

Jag har berört detta tidigare, men låt mig försöka klargöra grunden för min syn ännu tydligare. Basen är följande figur:

krisforlopp

Antag att vi har att välja på två ekonomiska system: dels det vars utveckling visas av den svängiga kurvan, dels det vars utveckling visas av den raka linjen. Det förra uppvisar relativt stor volatilitet: under vissa perioder går det upp och undra andra perioder går det ner. Nedgångsfasen skulle man kunna kallar för kriser. Detta system är dagens marknadsekonomi (som i många avseenden är ett slags blandekonomi). Det senare uppvisar istället en jämn, stigande utveckling, utan nedgångar men också med mindre uppgångar. Detta system skulle kunna vara ett system med ett stort inslag av statligt ägande och med litet risktagande, t.ex. när det gäller långivning och vilka finansiella instrument som tillåts användas.

Mitt argument är att det rationella sättet att jämföra dessa två alternativa system är att beakta

nyttorelation

Dvs. frågan är hur de två alternativa systemen A och B låter sig jämföras över tid för en representativ individ. Jämförelsen måste beakta: den ekonomiska aktiviteten (t.ex. BNP per capita eller sysselsättning), diskonteringsräntan och riskattityder. Antag, som jag har ritat ovan, att det marknadsekonomiska systemet A ger större aggregerad ekonomisk aktivitet över tid än det mer reglerade systemet B. Detta ska jämföras i nyttotermer, och då spelar som sagt inte bara den ekonomiska aktiviteten roll utan även diskontering och riskattityd. Det kan hända att system A:s större fluktuationer reducerar nyttan för individer med förlustaversion. Men med dessa ting beaktade: om den vänstra summan är större än den högra summan är det marknadsekonomiska systemet att föredra — trots återkommande kriser. Min bedömning är att dagens system är det bästa tänkbara (även om det som sagt kan förbättras i vissa avseenden). Ja, jag är Panglossian! :-) Liksom, verkar det, professor Gary Becker:

Despite the seriousness of the present crisis, we should not forget that the past quarter century has been a great period of growth and stability for most of the world. Hundreds of millions of men, women, and children were pulled out of extreme poverty in China, India, and elsewhere by the rapid growth of their economies, due in considerable measure to the steep expansion in world trade, and the stability of the world economy. Even with two years of a rather deep world recession added in, the period since the early 1980s would look good by historical standards.

Problemet med dagens debatt är att människor har svårt att utvärdera ekonomiska system rationellt i situation y (eller för den delen i situation x). Som beteendeekonomin klargör lider många av olika typer av irrationella tankemönster. Befinner man sig mitt i en kris, eller på en topp, är det svårt att beakta att systemet tidigare såg annorlunda ut och att det med största sannolikhet ser annorlunda ut framöver.

Därför anser jag att många bedömer dagens krissituation som allvarligare än den är. Ja, vi har en kris, men vi hade en stor uppgång före krisen. Hade vi haft ett ekonomiskt system utan kris hade också uppgången före krisen, som gynnade många, varit mycket mindre. Valet står mellan den svängiga kurvan och den raka linjen, inte mellan ett utopiskt alternativ med en ständigt krisfri, stor uppgång. Vi måste ta ställning till en jämförelse av summorna i formeln ovan.

Media: DN

Lyssnar Mona på Paul?

krugmanMona Sahlin om årets ekonomipristagare:

Paul Krugman är en ekonom jag gärna lyssnar på och vars idéer jag gärna tar till mig.

Paul Krugman om stöd till bilindustrin (via Greg Mankiw):

Krugman said plans by U.S. lawmakers to bail out the Big Three automakers were a short-term solution, resulting from a ”lack of willingness to accept the failure of a large industry in the midst of an economic crisis.”

Mona Sahlin om stöd till bilindustrin:

Svensk fordonsindustri, med en tydlig framtidsinriktning, är värd att få ett bättre öde, än att slås ut därför att stater inte vågar gå in och agera.

Men Mona vet nog bättre vilken industri som hör framtiden till.

Se det tidigare inlägget ”Keynesian utan tvekan”.
Media: SvD, DN

De som tror att de vet

morgan

Morgan Johansson, krisexpert?

Det bär mig emot, men jag måste berömma Göran Skytte för dennes krönika idag. Så här skriver han om Morgan Johansson (s):

Vet han hur krisen skall lösas? Naturligtvis inte. Har han någon som helst erfarenhet av hur man löser och hanterar kriser i stora kapitalistiska företag? Naturligtvis inte. Han är en 37-årig partibroiler som hoppas att krisen för hans del skall fungera som en räkmacka till rege­ringsmakten och Rosenbad.

Just så. Jag har ställt mig samma fråga angående alla dem — vilket inkluderar flera professorer i nationalekonomi — som nu förespråkar enorm finanspolitisk expansion. Hur vet någon att staten bör försvaga budgetsaldot med 15 eller 25 eller 80 miljarder kr? På vilken grund krävs dessa mycket specifika utgiftsökningar? Hur vägs satsningarnas förväntade effekter mot alternativkostnaden? Det klargörs i regel inte, vilket är särskilt allvarligt när studier (se här, här, här, här och här) indikerar att finanspolitisk expansion sannolikt inte är en särskilt verksam metod för att stimulera ekonomin. Jag säger inte att ingen expansion ska äga rum, men jag finner det ytterst märkligt när människor trosvisst fastslår att ”8 miljarder kr är för lite” eller, för den delen, att ”0 kr är för lite”.

Beakta detta resonemang av nationalekonomerna Oliver Hart och Luigi Zingales:

Practically every day the government launches a massively expensive new initiative to solve the problems that the last day’s initiative did not. It is hard to discern any principles behind these actions. The lack of a coherent strategy has increased uncertainty and undermined the public’s perception of the government’s competence and trustworthiness.

Jag kommer också att tänka på F. A. Hayeks varning till samhällvetare i ”The Pretence of Knowledge”: tror många att de vet mer än de vet? Det är inte vishet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Aftonbladet

Politisk styrning av banker

Inte bara Johan Ehrenberg utan även en stor majoritet av Aftonbladets nätläsare vill socialisera bankerna. Frågan är om de har tänkt på att politiker kanske inte vägleds av ekonomisk rationalitet i sitt agerande. En ny studie påvisar att offentligt ägda banker i Tyskland tydligt påverkas av politisk styrning:

We find strong indications for political influence: the probability that savings banks close branches, lay-off employees or engage in merger activities is significantly reduced around elections. At the same time they tend to increase their extraordinary spendings, which include support for social and cultural events in the area, on average by over 15%. Finally, we find that savings banks extend significantly more loans to their corporate and private customers in the run-up to an election.

Ska ekonomiska beslut styras av viljan att bli omvald? Få väljare vill att någon ska förlora jobbet, men som Schumpeter förklarade är kreativ förstörelse en viktig grund för tillväxt. Att politiker uppehåller verksamhet av sysselsättningsskäl torde sällan vara ett bra sätt att använda knappa resurser. Likaså är det intressant att offentligt ägda banker är mer generösa med kreditgivningen, i alla fall nära val. Tror någon att det minskar risken för framtida kriser, att människor får låna mer pengar lättare?

Frågan om de offentliga ägda bankerna är mer eller mindre effektiva än andra banker studeras inte i denna uppsats, men följande konstateras:

An et al. (2007) show for Korea that banks with close political ties are less efficient.

Se även ett tidigare inlägg om forskning om effekter av statligt ägande.

Krisens obehagliga effekter

bonKrisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.

Naomi Klein ställd på huvudet

naomiklein1Borde inte vänstern gilla kriser? Pga. krisen föreslås såväl socialisering av banker (se här och här) som socialisering av Volvo (se här och r); industristöd är på gång i såväl Tyskland som USA; banker tas också i vissa fall över av staten; de statliga utgifterna expanderar och budgetrestriktioner överträds; privatiseringsprogram skjuts upp; i Storbritannien höjs skatten för höginkomsttagare (se här) och i Sverige föreslås extra satsningar för låginkomsttagare (se r); och krav på nya regleringar av marknadsekonomin framförs.

Vänstern borde dessutom gilla kriser eftersom de tenderar att jämna ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

Underminerar inte allt detta Naomi Kleins centrala tes, att ”nyliberaler” eftersträvar kriser för att kunna genomföra sina program? Om de gör det förefaller de irrationella.

Efter nedgång kommer uppgång

OECD bedömer att 2009 blir ett mörkt år för BNP-tillväxten i världen. Men redan 2010 ser det bättre ut, vilket kan vara bra att påminna sig när nyhetsrapporteringen går i moll. Från DI i fredags:

oecd

Diagrammet kan användas för att illustrera mitt huvudtänkande kring krisen: att man inte bör utvärdera ett ekonomiskt system endast utifrån nedgångar. Även uppgångar måste beaktas. Det duger inte att säga: ”Å, detta system ger upphov till nedgångar, därför måste vi överge det!”

Om man t.ex. jämför Japan och USA ser man att Japan drabbas mindre hårt av krisen — men det kan inte sägas vara eftersträvansvärt om det är en funktion av ett system som också ger lägre uppgångar. Och mycket riktigt: Japan klarar sig sämre än USA såväl före som efter 2009. Iran är ett annat sådant exempel: genom sin relativa isolering drabbas inte landet så hårt av krisen, men den långsiktiga välståndsutvecklingen är mycket sämre. Makroekonomen Erik Hurst har detta klart för sig.

Är kriser bra för tillväxten?

Naomi Klein hävdar i Chockdoktrinen att marknadsliberaler utnyttjar kriser för att genomdriva sin politik. Det kanske de gör. I vilket fall tycks tillväxtbefrämjare, liberala eller andra, kunna utnyttja kriser. En ny studie finner att kriser kan vara bra för ekonomisk tillväxt — i alla fall i demokratier:

Our results provide evidence that democratic political institutions help to ameliorate the
negative impact of economic crises on long-term growth. We conjecture that this result arises because democracies tend to deliver better policy responses in the aftermath of shocks. This means that, while there might be examples of benevolent dictators that react quickly and pursue good economic policies, on average, autocratic regimes are unable to handle crises well and deliver long-term growth. In other words, decisiveness—an attribute oftentimes assigned to autocratic regimes—does not imply that sound policies are implemented.

En implikation av studien är kanske att invånare i demokratiska länder inte ska känna sig alltför pessimistiska av nuvarande kris, såvida inte intressegrupper får alltför starkt inflytande på den nya politik som utformas. Som författarna skriver:

[I]f a country’s democratic institutions are strong, it may welcome crises as opportunities to learn and improve the policy stance. On the other hand, if institutions are weak, crises may not be useful to promote growthenhancing reforms. More likely than not, special interests might co-opt policy responses and crises will only end up hurting the public at the expense of more powerful interest groups.

Hursomhelst tycks det viktigt att ha perspektiv på kriser.

Hur beter sig folk när livet står på spel?

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Bättre, inte fler, regleringar

Professor Glaeser

Professor Glaeser

Åtminstone tre nationalekonomer har nu varnat för fler regleringar av den finansiella sektorn. Istället förespråkar de bättre regleringar. Senast i raden är Harvards Ed Glaeser:

We need a new regulatory structure, but it needs to be one that makes the markets function better, not worse. The answer is not more government, but better government. To make new governmental interventions better than the old ones, we need to think about what exactly is it that we want to accomplish.

Tidigare har Tyler Cowen och Erik Hurst framfört ett liknande budskap. Finns det politiker som vågar hålla huvudet kallt och inte ge efter för populistiska krav på att blint och snabbt öka regleringen av ekonomin?

Naturkatastrofer och ekonomisk utveckling

Professor David Strömberg skriver om naturkatastofer i Journal of Economic Perspectives. Han presenterar rikligt med data, rakt igenom fascinerande.

I figuren nedan framkommer hur antalet naturkatastrofer och effekterna av dem har utvecklats över tid. Antalet katastrofer har ökat med ca 5 procent per år, men antalet döda enbart med 0,1 procent per år. I Table 2 delar han upp antalet naturkatastrofer och effekterna på de olika kontinenterna. Asien och Afrika har drabbats hårdast. I Table 3 visar han att länder med höga inkomster och demokrati har drabbats oerhört mycket mindre av ungefär samma antal naturkatastrofer som länder med låga inkomster och diktatur. Uppenbarligen beror effekterna i hög grad på faktorer som vi människor kan påverka.


I artikelns sista del analyserar han katatrofhjälp och vad som avgör vilka som får och hur mycket de får:

International relief for natural disasters does increase with the severity of the disaster, as measured by the number of killed and affected, and also rises when the income of the affected country is lower. However, relief is also driven by factors other than need. News coverage appears to drive disaster relief. Donors also give more to countries that lie closer, and with which they share a common language and colonial ties. These effects are sizeable.

Precis som i ens individuella liv gäller det att ha bra kontakter för att få den bästa hjälpen i nödsituationer.

Krisens grundorsak?

Det saknas inte teorier om varför den finansiella krisen har uppstått. En populär förklaring, t.ex. förmedlad av  Lars Pålsson Syll på (förstås) DN:s kultursida, är att det fanns för få regleringar på plats. Men en mer grundläggande förklaring är att krisen ytterst beror på en alltför expansiv penningpolitik.

Detta är i själva verket den förklaring som den österrikiska konjunkturcykelteorin — t.ex. presenterad i en IMF-uppsats här och i en analys från Ludwig von Mises Institute här — ger. Denna syn emanerar delvis från den svenska nationalekonomen Knut Wicksell, som varnade för en situation där låneräntan understiger ”den naturliga räntan” (dvs. avkastningen på kapitalinvesteringar). Genom alltför låga räntor har den enorma kreditexpansion kunnat äga rum som har orsakat felinvesteringar och bubblor som nu brister.*

Professor Don Boudreaux ställer några kritiska frågor utifrån denna syn:

Skepticism is advisable when the former head of a government-created and protected monopoly blames the market for using that monopoly’s output unwisely.  Would the demand for mortgage-backed securities have been as frothy as it was if Mr. Greenspan’s Fed had not created so much new money?  Would the demand for owner-occupied housing itself have been so intense?  Because money plays a common and vital role in all of these transactions – and because Mr. Greenspan’s Fed kept pumping dollars into the economy with no way to know what the ”correct” supply is – you’ll pardon my inability to give credence to Mr. Greenspan’s latest pronouncements.

Jag tror personligen att det kan ligga en hel del i denna syn på krisens grundorsaker, i alla fall i breda drag. Det finns dock kritik mot den. Bryan Caplan menar t.ex. i ”Why I Am Not an Austrian Economist” att teorin bygger på att ekonomins aktörer inte har rationella förväntningar, vilket han ser som ett orimligt antagande. Även Tyler Cowen finner teorin mindre övertygande: han menar att ingen tvingar ekonomins aktörer att fatta irrationella beslut.

Oavsett krisens orsaker vidhåller jag min syn att den, eller rättare sagt den ekonomisk-politiska regim som innefattar återkommande kriser, inte är så farlig.

Uppdatering: Brad DeLong verkar resonera snarlikt.

__________________________

*Dr Bergh granskar en rapport av Per Nilsson om hur SBAB kan ha bidragit till de högre bostadspriserna genom sin prispressande roll. Det må så vara, men med resonemanget här som grund kan SBAB inte anses vara grundproblemet.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Iran har klarat sig relativt väl i finanskrisens spår. Väktarrådets ordförande Ali Janati ser krisen som ”Guds straff”:

De här människorna ser resultatet av sina dåliga handlingar. Det här problemet har spridit sig till Europa nu, vilket gör oss glada. Ju olyckligare de är, desto lyckligare blir vi.

Uppdatering: Är Kanada mindre gudlöst än Europa och USA?

Krisen satt i perspektiv

Med risk för att låta mer än lovligt skrytsam tycks Gary Becker och jag resonera på liknande sätt om den nuvarande krisen:

In addition, one should not minimize the great economic achievements of the past 25 years in the form of rapid growth in world GDP, low world inflation, and low unemployment in most countries. Perhaps these achievements will be overshadowed by a deep world recession, but that remains to be seen. If the impact of this financial crisis on the real economy is not both very severe and very prolonged, and time will answer that question, the combination of the past 2 1/2 decades of remarkable achievement, and the economic turbulence that followed, may still look good when placed in full historical perspective.

Dvs. nedgångar är obehagliga och drabbar många människor (och ska givetvis försöka göras så skonsamma som möjligt). Men före kriser kom uppgångar som gynnade många människor. Alltsammans måste beaktas när man utvärderar alternativa ekonomiska och finansiella system.

Kriser är inte så farliga

Krishysterin fortsätter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.

Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.

Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.

Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i  ”Housing and Monetary Policy”:

Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):

Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.

Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:

  1. Det kontrafaktiska scenariet, som undviker kris men som också missar den stora ekonomiska uppgången dessförinnan.
  2. Det faktiska förloppet, som innefattar kris men som också innefattar en stor uppgång dessförinnan.

Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.

Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?

Ser vi kapitalismens kris?

En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:

Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.

Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.

Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.

Borde inte vänstern gilla kriser?

Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?

Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):

Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):

Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.

Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.

Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”

Banksocialism nästa?

Krisexperten och mästerekonomen Johan Ehrenberg tar till orda:

Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.

ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:

  • Statligt ägande är ingen garanti för återhållsamhet. Tvärtom har staten genom SBAB under lång tid stoltserat med att pressa räntekostnaderna för lån, vilket knappast har dämpat dagens krisfenomen. Likaså var Nordbanken ägd till 70 procent av staten och var trots det lika insyltad i 90-talskrisen som privata banker. Samma problem har noterats i USA i samband med nuvarande kris.
  • Ehrenberg kanske menar att staten borde vara återhållsam med kreditgivning och säga till sina bolåneinstitut och banker att ha högre räntor än vad privata banker skulle ha. Direkt infinner sig frågan om detta är optimalt. Även om en del risker undviks, hindras också många ekonomiska projekt därigenom (jämför med Erik Hursts resonemang om faran med regleringar).
  • Därtill kommer de problem som följer av att inte vara vinstdrivande. Risken är stor att banker drivs ineffektivt om inte vinstmaximering är målet, för vilket skattebetalarna får betala i Ehrenborgs system.
  • Det är i grunden staten som trycker pengar, och Ehrenberg tycks inte för ett ögonblick beakta vilka incitament statliga beslutsfattare har på detta område. Varför tror han att oberoende centralbanker har etablerats? Känner han till problem med inflation och seigniorage? Och känner han till att seriösa nationalekonomer analyserar hur helt privata sedelutgivningssystem fungerar?

Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:

Som Bryan Caplan konstaterar:

It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.

Faran med nya regleringar

Som jag har klargjort tidigare är jag själv inte särskilt insatt i den finansiella krisens orsaker och verkningar. Makroekonomen Erik Hurst verkar däremot kunnig. Han varnar för lättsinniga krav på (mer) regleringar:

But we need to be careful to avoid the knee-jerk reaction of policy makers to “re-regulate,” which will stifle innovation and competition. Any sensible proposal must give equal weight to both the costs and benefits of financial innovation. Unfortunately, politicians tend to emphasize only the cost side of the ledger in times of crisis. We must remember that, too often, financial regulation hurts the good banks more than the bad, and the needy borrowers more than the less needy. Doing nothing, it terms of regulation, may risk a precipitous financial crisis. Doing the wrong thing — and regulating too much — would undoubtedly yield even larger, albeit less immediate, risks.

Länkar till fler kommentarer återfinns här. Ekonomer är inte så tysta som Bo Rothstein tror.

Naomi Kleins imponerande försvarare

Naomi Klein

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Utrotning av människosläktet är inget problem

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Depressioners positiva sidor

Psykiatern Paul Keedwell menar i ”Upsides of Being Down” att de flesta tenderar att underskatta depressioners positiva sidor. Dels finns det tillstånd som rymmer stora nedgångar men också stora uppgånger (bipolär sjukdom).* Dels kan även unipolära tillstånd, med enbart nedgångar, rymma positiva sidor:

To explain why depression has not been ‘bred out’ through Darwinian natural selection, theories have suggested that rather than being a defect, depression could be a defence against the chronic stress that misguided people can put themselves under. It is possible that depression defends us against the tendency to deny our true needs by chasing unobtainable goals and helps to bring these needs into sharper focus. More specifically, the proposed benefits are as follows: removal from a stressful situation, introspection, problem solving, the development of a new perspective, and reintegrating this with the community upon recovery.”

I vilket fall tycks det mig viktigt att se på depression på ett avslappnat sätt – forna tiders hysch hysch och skamkänslor hör inte hemma i en modern, upplyst tid. I de fall där medicinering och terapi behövs ska det givetvis erbjudas, men det utesluter inte ett erkännande av att allt inte behöver vara becksvart.

______________________

*Jag rekommenderar Stephen Frys högintressanta program om bipolär sjukdom, som sändes i två delar på BBC. Se delar ur programmet på YouTube. Se videoklipp om sjukdomen här.

Naomi Klein, kriser och liberaliseringar

Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen har uppmärksammats mycket i media. Johan Norberg skriver i DI idag om den:

Naomi Kleins tes är enkel: Nyliberalism och fria marknader är djupt impopulära, så därför kan de bara drivas igenom när befolkningar är chockade och desorienterade av en naturkatastrof, ett krig eller en militärkupp. Så över hela världen har liberala reformer gått hand i hand med väldig brutalitet och hänsynslöshet – från Chile till Kina – för att företagen ska kunna sko sig på de fattigas bekostnad. Och mannen bakom konspirationen är den amerikanske ekonomen Milton Friedman.

Men ligger det inte något i det Klein säger? Inte förstås i hennes bisarra anklagelser mot Milton Friedman; men är det inte i kriser som en potential för liberaliserande reformer finns, när folk inser att något måste göras för att förbättra situationen?

Bryan Caplan argumenterar i ”The Idea Trap” för att detta är en felsyn:

If I am right about the idea trap, then advocates of free-market reforms should always root for good times and marginal improvements. … Depression and disarray benefit the Lenins of the world. That is when the public is most receptive to nonsense, to scapegoating sneaky foreigners and greedy corporations. The voice of reason, in contrast, gets its most sympathetic hearing when things are running smoothly, so the public is calm enough to think rationally about how to improve on the status quo, and maybe even appreciate how much their favorite scapegoats do for them.

Det är, menar Caplan, idéer som spelar roll för vilken politik som förs, och goda idéer tas bäst emot i goda, lugna tider.

Läs också Tyler Cowens recension av boken.