Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.
Den dominerande teorin om universums tillkomst är numera inflationsteorin, som innefattar Big Bang, ett expanderande universum och en accelererande expansionstakt. Men Fokus rapporterar om två professorer i teoretisk fysik vid Princeton University, Paul Steinhardt och Neil Turok, som lanserar en alternativ teori om ett cykliskt universum i boken Endless Universe – Beyond the Big Bang. Från bokbeskrivningen:
According to this theory, the Big Bang was not the beginning of time but the bridge to a past filled with endlessly repeating cycles of evolution, each accompanied by the creation of new matter and the formation of new galaxies, stars, and planets.
En intressant implikation av denna teori är att tillvaron faktiskt inte har någon början: den har i en fundamental mening alltid funnits. Det kosmologiska gudsargumentet (som för övrigt är ett typexempel på att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns) faller därför t.ex. platt till marken.
Det dröjer sig kvar ett tänkande i etiska frågor som jag starkt ogillar, nämligen att naturlighet är ett nödvändigt villkor för att ett fenomen ska vara moralisk godtagbart. ”Nej, det där är onaturligt” anförs ibland, och implikationen är att det som kommenteras är moraliskt tveksamt.
Men som Eugene Volokh klargör är detta ett icke övertygande argument. Först och främst är det oklart vad som avses med ”onaturligt”. Avses ”finns inte i naturen”? Avses ”är ett resultat av medveten design”? Avses ”görs inte av de flesta människor i ett naturtillstånd”? Avses ”görs inte av de flesta människor idag”? Avses ”bidrar inte till fortplantning”? Eller avses något annat?
Även om begreppet definieras är frågan varför det har normativ tyngd. Är implicerar inte bör. Den som anför argumentet måste förklara hur det ”onaturliga” motverkar något exogent specificerat mål. Men om så sker är frågan vad begreppet ”onaturligt” tillför, ty för en konsekvensetiker är det faktum att ett positivt värderat mål motverkas i sig ett tillräckligt skäl för att anse något icke önskvärt (såvida inte något annat positivt mål gynnas ännu mer därigenom).
När ny reproduktionsteknik, som konstgjord befruktning, diskuteras dyker alltsomoftast påståenden om ”onaturligt” upp. Dagen beskriver hur två personer av samma kön i framtiden sannolikt kommer att kunna skaffa barn med varandra. Är det ”onaturligt”? På vilket sätt då? Och även om det är onaturligt i någon specificerad mening, varför ska vi anse detta ord ha normativ tyngd? Det enda som spelar roll, anser jag, är en bedömning av samlad lycka. Om tekniken möjliggör för fler att få barn förefaller detta, a priori, en god sak, givet att barn bidrar till lycka och givet att det är bättre för ett barn att finnas till än att inte finnas till alls.
Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.
Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:
For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.
Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.
Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att ”dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.
Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.
Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.
Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett ”dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)
____________________________
*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.
**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.
***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). ”Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.
Arthur Schopenhauer deltog 1839 i en uppsatstävling om den fria viljan anordnad av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. I sitt bidrag ”On the Freedom of the Will” förnekar Schopenhauer existensen av fri vilja:
I can do what I will: I can, if I will, give everything I have to the poor and thus become poor myself — if I will! But I cannot will this, because the opposing motives have much too much power over me for me to be able to. On the other hand, if I had a different character, even to the extent that I were a saint, then I would be able to will it. But then I could not keep from willing it, and hence I would have to do so. … [A]s little as a ball on a billiard table can move before receiving an impact, so little can a man get up from his chair before being drawn or driven by a motive. But then his getting up is as necessary and inevitable as the rolling of a ball after the impact. And to expect that anyone will do something to which absolutely no interest impels them is the same as to expect that a piece of wood shall move toward me without being pulled by a string.
Se ett tidigare inlägg om den fria viljan.
Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om ”liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.
En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*
I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.
Som David Hume uttrycker det i ”On the Immortality of the Soul”:
The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.
Bertrand Russell håller med (i ”Soul and Body” i Religion and Science, s 143):
But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.
Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns ”liv efter döden”.
_______________________
*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). ”The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.
**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. ”Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt ”If I Can Dream”.
Men människa skapas ju utifrån och är därmed till sitt väsen ickeautentisk – hon är aldrig sig själv, eftersom hon definieras genom den form som uppstår mellan människor. Hennes ”jag” är avgränsat av denna ”mellanmänsklighet”. En evig skådespelare, men en naturlig sådan, eftersom det konstlade är medfött hos henne, det utgör ett drag i hennes mänsklighet – att vara människa betyder att spela människa – att vara människa är att ”bete sig” som en människa utan att vara det på djupet – att vara människa är att deklamera mänsklighet.
Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:
Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.
Ta gärna del av denna snarlika analys.
Det finns en del att lära om vikten av klarhet i tanken i Alice’s Adventures in Wonderland:
”Then you should say what you mean,” the March Hare went on.
”I do,” Alice hastily replied; ”at least at least I mean what I say that’s the same thing, you know.”
”Not the same thing a bit!” said the Hatter. ”Why, you might just as well say that ‘I see what I eat’ is the same thing as ‘I eat what I see’!”
“You might just as well say,” added the March Hare, “that ‘I like what I get’ is the same thing as ‘I get what I like’!”
Bertrand Russell kommenterar boken:
It raises metaphysical points, very interesting logical points, that are good for the older ponderer, but for the young produce only confusion.
(Tack till David N. för tipset.)
Uppdatering: Peter Santesson-Wilson ger en utmärkt illustration av poängen ovan då han skriver:
Alla dyslektiker stavar illa, men om alla som stavar illa befordras till dyslektiker saknar ordet mening.
Dagen påstår att Antony Flew, tidigare känd som ateist, på ålderns höst har upptäckt ”en allsmäktig Gud”. Detta är en sanning med modifikation. Två saker behöver klargöras.
För det första ger Flew inte uttryck för en tro på ”en allsmäktig Gud” utan mer för en tro på att det finns något slags skapare eller yttersta orsak, dvs. deism.
För det andra är Flew uppenbarligen inte bara gammal vid det här laget utan också, tycks det, allmänt förvirrad. Det framkommer med tydlighet i denna artikel från New York Times, som (kanske inte helt förvånande) går på djupet på ett annat sätt än Dagen:
But as I discovered, a conversation with him confuses more than it clarifies. With his powers in decline, Antony Flew, a man who devoted his life to rational argument, has become a mere symbol, a trophy in a battle fought by people whose agendas he does not fully understand.
Ännu mer djuplodande information ges av Richard Carrier.
Ergo är jag inte helt övertygad om att Flews övergång till deismen är någon större prestigeförlust för den ateistiska sidan; att den inte är någon prestigevinst för de kristna, därom känner jag däremot inget tvivel.
Slutligen: Dagen påstår att Flew har ”tappat tron” på ateismen. Därmed har man missförstått den ateism Flew stod för och som inte innefattar tro på något utan avsaknad av tro på gudars existens. Det är en såväl logisk som substantiell skillnad på att tro att gudar inte existerar och att inte tro att gudar existerar.
Jag har tidigare klargjort min syn, att kristen etik har en grundläggande defekt i det att den dogmatiskt utgår från en manual som skrevs av gamla män för flera tusen år sedan. Vilka skäl finns att tro att de insåg vilka etiskt relevanta bedömningar som moderna människor bör göra? Det gäller inte minst inom den medicinska etiken, där ny teknik skapar nya situationer att bedöma. Där duger det inte att envist utgå från mantran som att livet börjar vid befruktningen och är okränkbart.
Nu anklagas kristna läkare för att ha motarbetat användning av den nya preimplantatoriska genetiska diagnostiken, PGD, för att förhindra att ett barn med en dödlig sjukdom dör. Tanken i det aktuella fallet är att ta fram flera embryon och välja ut ett med samma vävnadstyp som det sjuka barnet har. När det på det sättet utvalda barnet sedan föds kan det fungera som donator av friska blodstamceller som skulle kunna rädda det äldre, redan existerande syskonet.
Grunden för denna enligt min uppfattning oetiska kristna synen är den dogmatiska uppfattningen att embryon är okränkbara liv och att ingen människa ska komma till för att fylla en funktion för andra. (Som om inte alla barn tillkommer för att fylla en funktion för föräldrarna!) Att genom provrörsbefruktning ta fram flera embryon och sortera bort sådana med icke-önskade egenskaper anses inte acceptabelt. Trots att ett sådant förfarande kan minska förekomsten av plågsamma sjukdomar och rädda liv. Här tydliggörs att det inte är mänskligt välmående utan ”heliga” principer som kommer först.
Jag är inte det minsta rädd för döden. I alla fall inte för min egen död. Jag delar här Epikuros synsätt, som presenteras i boken Facing Death: Epicurus and His Critics. ”Death is nothing to us”, ansåg epikuranerna (ett tema som för övrigt återfinns på ett starkt sätt i Brittens kantat Phaedra). När vi dör upphör vi att existera och kan inte vara ledsna eller ha ont. Därför är döden inget att rädas.
Edmund White skriver en del om Michel Foucault i My Lives. Ett par saker jag gillar med den senares sätt att leva är hans tilltagande betoning av vänskap som central för ett lyckligt liv samt hans ovilja att diskutera sin professionella verksamhet utanför arbetstid. Då ville han istället omge sig med en skara unga, smala skönheter och bjuda dem på exklusiv (och av cateringfirma lagad) mat. Han blev riktigt ond på en ung man som började tala filosofi med honom i samband med en sådan tillställning! (Kvinnor ingick inte i hans värld, och det gör de nästan inte i min heller, utanför familjen.)
Här kan han förresten ses diskutera begreppet ”den mänskliga naturen” med Noam Chomsky:
Jag tycker om Foucaults ifrågasättande attityd: vad är ”den mänskliga naturen”, närmare bestämt? Chomsky verkar inte kunna besvara den frågan.
(Tack till Patrik för tipset om videon. Man undrar: vilken av de intellektuella giganterna M. Foucault och Ali G. föredrar Chomsky att samtala med?)
Kdu:s ordförande Ella Bohlin skriver:
Människovärdet måste gälla som övergripande princip på alla politikområden. Människolivet är okränkbart och alla människors har ett lika värde.
Jag är ytterst osäker på vad hon menar.
Om dessa fluffiga begrepp betyder något konkret blir frågan: varför inte använda ett konkret och begripligt språk istället? Men jag anar att fluffigheten inte så lätt låter sig konkretiseras. Det dunkelt sagda är nog, som vanligt, det dunkelt tänkta.
Den vanligaste meningen i svenska språket är visst ”jag vet inte”. Apropå detta kom jag att tänka på följande uttalande av Bertrand Russell (från ”Christian Ethics” i Marriage and Morals):
The fundamental cause of trouble in the world today is that the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.
Bertrand Russell slår ett slag för skepticism (som allmän filosofisk hållning) men varnar för den extrema variant som den antika skepticismens grundare stod för:
A story is told of Pyrrho, the founder of Pyrrhonism (which was the old name for scepticism). He maintained that we never know enough to be sure that one course of action is wiser than another. In his youth, when he was taking his constitutional one afternoon, he saw his teacher in philosophy (from whom he had imbibed his principles) with his head stuck in a ditch, unable to get out. After contemplating him for some time, he walked on, maintaining that there was no sufficient ground for thinking he would do any good by pulling the man out. Others, less sceptical, effected a rescue, and blamed Pyrrho for his heartlessness. But his teacher, true to his principles, praised him for his consistency.
The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”
Om våra moraliska uppfattningar grundar sig i intuitioner som har vuxit fram evolutionärt blir frågan om dessa inte kan ifrågasättas rationellt. Jo, det kan de, menar R. M. Hare i sin strålande bok Moral Thinking: Its Levels, Method and Point. Detta klargörs av Peter Singer, som i sin genomgång av Hares bidrag till filosofin lyfter fram ett av de starkaste bidragen i boken: indelningen av moraliskt tänkande i två nivåer (s 315). I normalfallet kan vi följa våra moraliska intuitioner, men i ovanliga och svåra fall kan vi inte förlita oss på intuitionerna, som har vuxit fram för att vägleda oss i det vardagliga, ordinära livet. Då krävs kritiskt tänkande, som hjälper oss att inse att handlingar som strider mot våra intuitioner kan vara moraliskt riktiga. Hare själv menar att utilitarismen ger moralisk vägledning i sådana fall, men man behöver inte vara utilitarist för att anamma synen att det finns två nivåer av moraliskt tänkande.
Detta är en viktig komplettering till insikten att moral kan förstås naturalistiskt. Förvisso har våra moraliska intiutioner utvecklats i sociala samspel av olika slag, men det är inte säkert att dessa samspel är giltiga eller intressanta i dagens samhälle. Moral för ett tidigt jägar-samlarsamhälle skiljer sig, och bör framförallt i viktiga avseenden skilja sig, från moral i ett modernt samhälle (det Hayek kallade the Great Society) – moralen kan vara atavistisk (vilket Hayek påpekade i uppsatsen ”The Atavism of Social Justice”).
Jag för ett resonemang om detta på s 80–83 i ”Does Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?” och påpekar att man i vissa fall rationellt kan utvärdera och åsidosätta sina känslobaserade intuitioner. Kanske för att man har en känslobaserad intuition att vilja göra det. Ständigt dessa känslor! (För att parafrasera Ture Sventon.)
Är allt tillåtet om det inte finns någon gud? Ivan Karamazov framförde en snarlik hypotes i Dostojevskijs Bröderna Karamzov. Men som Peter Singer och Marc Hauser påpekar i ”Godless Morality” tycks det finnas universella moraliska intuitioner som inte har med religion att göra. Däremot är de förenliga med en naturalistisk förståelse av moralens ursprung:
These studies provide empirical support for the idea that, like other psychological faculties of the mind, including language and mathematics, we are endowed with a moral faculty that guides our intuitive judgments of right and wrong. These intuitions reflect the outcome of millions of years in which our ancestors have lived as social mammals, and are part of our common inheritance.
Det finns också en bok som på ett bra sätt tar itu med missuppfattningen att moral förutsätter religion: Value and Virtue in a Godless Universe av filosofen Erik Wielenberg (Cambridge University Press, 2005). Bokbeskrivning:
Suppose there is no God. This might imply that human life is meaningless, that there are no moral obligations and hence people can do whatever they want, and that the notions of virtue and vice and good and evil have no place. Erik J. Wielenberg believes this view to be mistaken and in this book he explains why. He argues that even if God does not exist, human life can have meaning, we do have moral obligations, and virtue is possible. Naturally, the author sees virtue in a Godless universe as different from virtue in a Christian universe, and he develops naturalistic accounts of humility, charity, and hope. The moral landscape in a Godless universe is different from the moral landscape in a Christian universe, but it does indeed exist. Value and Virtue in a Godless Universe is a tour of some of the central landmarks of this under-explored territory.
David Hume är en av historiens största tänkare. Jag läste just ett tankeväckande resonemang av honom där han påpekar att kärlek som grund för en relation är bräcklig; däremot är vänskap, som är en lugn och förnuftig grund för umgänge, en mer stabil utgångspunkt:
For instance, love is a restless and impatient passion, full of caprices and variations: arising in a moment from a feature, from an air, from nothing, and suddenly extinguishing after the same manner. … But friendship is a calm and sedate affection, conducted by reason and cemented by habit; springing from long acquaintance and mutual obligations; without jealousies or fears, and without those feverish fits of heat and cold, which cause such an agreeable torment in the amorous passion. So sober an affection, therefore, as friendship, rather thrives under constraint, and never rises to such a height, as when any strong interest or necessity binds two persons together, and gives them some common object of pursuit. … The happiest marriages, to be sure, are found where love, by long acquaintance, is consolidated into friendship. Whoever dreams of raptures and extasies beyond the honey-month, is a fool.”
En tidigare påve, Pius XII, sade följande i ett radiotal 1940:
Århundradets synd är förlusten av känslan av synd.
Detta uttalande är avslöjande. Katolska kyrkan vill att människor ska känna skuld över saker som det inte finns någon rationell orsak att känna skuld över, för att kunna styra och domdera och upprätthålla sin egen makt.
Hela begreppet synd bygger i själva verket på vidskepelse. Självklart kan och ska en modern, upplyst människa inte erkänna begreppet.
Det utgår från den bisarra idén att Jahve skapade två människor, Adam och Eva, som valde att bryta mot hans regler (vilket han, som allvetande, kände till innan han skapade dem och för vilket han själv följaktligen, som allsmäktig, borde klandras; men här uppstår direkt en logisk spänning, ty hur kan någon som är allgod klandras?). Detta kallas synd.
Men inte nog med det. Katolska kyrkan lär att arvssynd existerar, dvs. alla människor föds syndiga på grund av vad Adam och Eva gjorde. (Hur en allgod gud kan straffa alla människor på grund av vad två stycken gjorde är mystiskt. Likaså är det som sagt mystiskt att han ens klandrar Adam och Eva, eftersom han är orsaken till dem och eftersom han kände till deras val på förhand.) Därför behöver alla döpas och bli frälsta, för vilket Katolska kyrkan finns. Se där, vilken smart affärsidé! Man berättar en (motsägelsefull) saga (ty givetvis existerade inte Adam och Eva) som rymmer ett problem – och man erbjuder en exklusiv lösning! Om någon väljer att säga nej till detta erbjudande hamnar denne för evigt i helvetet. ”An offer you cannot refuse,” tycks tanken vara.
Tydligen går människor på denna fasansfulla och groteska saga. Hur kan annars denna otäcka organisation finnas kvar än idag? Dess grundtankar – vari ingår begreppet synd – är förkastliga.
Ett mer utvecklat argument återfinns här.
Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:
Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.
Se honom framföra sången här:
Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:
I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.
Människor som sitter fast i sitt ”här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.
Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens ”här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.
John Stuart Mill sa:
I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.
Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).
Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.
Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:
Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”
Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.
Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har ”fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.
(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)
Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:
Don’t take anything seriously except happiness.”
Den mest meningslösa – och kanske också den vanligaste – fråga som människor som har råkat ut för något hemskt ställer är, enligt min mening, ”varför?”. Varför dog Peter i den där bilolyckan? Varför fick farfar cancer? Varför drabbades just jag av olycka x? Ständigt denna fråga. Som om det funnes någon ytterst ansvarig som har bestämt att det hemska skulle hända och vars motiv man nu skulle vilja få redovisade för sig. En bisarr syn. I själva verket kan inget av det som händer inte hända – och inget av det som inte händer kan hända. Allt sker i enlighet med kausallagen.
Lars Bergström är professor emeritus i filosofi vid Stockholms universitet. I en öppenhjärtig intervju i SvD ifrågasätter han att människan har en fri vilja:
Vi har ingen valfrihet i den meningen att vi kunde ha gjort något annat än det vi faktiskt gör.
Detta är en syn jag ansluter mig till. Givetvis kunde jag inte inte ha anslutit mig till den.
Jag tycker inte om begreppet ”mänskliga rättigheter”, av två skäl:
Med detta sagt vill jag understryka att jag som liberal är en stark förespråkare av vissa rättigheter. Se gärna min artikel ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik.”
En ny grupp av intellektuella har börjat argumentera offentligt och intensivt för ateism. Mest kända är Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris.
Det intressanta är att religionen för första gången på länge möter kvalificerat motstånd – och att motståndet sker med självförtroende och attityd. Tvärtemot de flesta svenskar, som trots långtgående sekularisering sällan aktivt tar avstånd från religion, ber dessa ateister inte om ursäkt för sig utan utmanar vidskeplighet och förlegad etik varhelst dessa företeelser dyker upp.
Om du delar ifrågasättandet av existensen av gudar, har jag två rekommendationer:
Om du ännu inte delar ifrågasättandet av existenser av gudar, har jag (förutom alster av ovan nämnda författare, som detta exempel och detta och detta) tre boktips:
Kanske lite julklappar till dig själv och andra, detta?
Pet Shop Boys har en låt, Paninaro, i vilken följande text, som jag identifierar mig med, ingår:
I don’t like much, really, do I?
But what I do like, I love passionately.
Se originalvideon:
Och versionen från 1995:
Från On Liberty:
The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.
En bok som har påverkat mig mycket är Rethinking Life & Death: The Collapse of Our Traditional Ethics av Peter Singer. Den gör effektivt upp med en förlegad kristen medicinsk etik och lanserar ett djärvt och tilltalande alternativ.
Han presenterar bl.a. ett annorlunda argument för att tillåta aborter. Han börjar med att formulera argumentet mot aborter:
First Premise: It is wrong to take innocent human life.
Second Premise: From conception onwards, the embryo or fetus is innocent, human and alive.
Conclusion: It is wrong to take the life of the embryo or fetus.
Singer konstaterar att de flesta som förespråkar att aborter ska tillåtas attackerar den andra premissen – de försöker hävda att fostret före en viss tidpunkt inte är ”människa” och att det därför, före tidpunkten då det blir ”människa”, kan få dödas.
Men Singer kritiserar övertygande detta synsätt och menar att en rätt till abort istället bör försvaras genom att attackera den första premissen. Det är inte alltid fel att ta oskyldigt mänskligt liv – inte när ”mänskligt” bara förstås som en beskrivning av en medlem av Homo Sapiens. Singer gör skillnad på ”människa” i denna mening och ”person”, som är en rationell och självmedveten varelse. Det är alltid fel att döda en person, men inte alltid fel att döda en människa. Ett foster är inte en person.
Vill du höra hur Lord Russell lät? Det finns ett kort ljudklipp från hans Nobelföreläsning, där han analyserar under vilka betingelser moralregler är effektiva. Inte när de stipuleras utan när de förstås och accepteras som gynnsamma för uppnåendet av mål som individen anser eftersträvansvärda.
Vilken härlig överklassengelska! Vilken insiktsfull klokhet!
Ofta hävdas att de tio budorden utgör en bra grund för etiskt handlande, även i ett modernt samhälle och även om man inte är religiös. Det håller jag och Fredrik Bendz inte med om:
In total, three of the commandments we deem absurd, four possibly OK, and three good. And only in two cases do we consider the commandments relevant for legislation. Consequently, it does not do, in our view, to advance the view that the ten commandments, as a set, are vital for the prevalence of a sound ethics.
Bertrand Russells sätt att skriva är fantastiskt. Eller vad sägs om följande, ur den underbart ironiska essän ”The Harm that Good Men Do”:
A hundred years ago there lived a philosopher named Jeremy Bentham, who was universally recognised to be a very wicked man. I remember to this day the first time that I came across his name when I was a boy. It was in a statement by the Rev. Sydney Smith to the effect that Bentham thought people ought to make soup of their dead grandmothers. This practice appeared to me as undesirable from a culinary as from a moral point of view, and I therefore conceived a bad opinion of Bentham.
(Man uppskattar nog särskilt citatet om man är bekant med vanliga men icke övertygande former av kritik mot utilitarismen.)
Witold Gombrowicz begrepp ”den ovigda kärleken” tilltalar mig. Han skriver:
Då säger jag väl att den största konstnärliga prestationen i mitt liv är inte dessa fyra fem böcker som jag har skrivit, det är blott och bart att jag har hållit fast vid ”den ovigda kärleken”. Å! Att vara konstnär betyder ju att vara dödligt förälskad, obotligt, lidelsefullt, men också vilt och utan vigsel.
Just detta att inte binda sitt känsloliv inom ramen för monogam, snäv, ”vigd” kärlek är något som jag själv hyllar och praktiserar. Istället — att tillåta sig att attraheras av flera olika personer och att inte låsa fast någon attraktion med löften om ”evig trohet”.
Ungefär som kosmopoliten, som inte låter sig fjättras och förslavas av ett land utan finner sin livsnjutning därhelst den lockar och uppenbarar sig. Att leva efter devisen om ”ovigd kärlek” är som att förkasta nationalism och annan irrationell (och på svaghet grundad) bundenhet. Svaghet – därför att man räds att stå själv i livet; därför att man darrar av skräck inför tanken att inte ingå i ett preciserat, robust och lättolkat sammanhang.
Många verkar vara motståndare till eutanasi. Det är inte jag. Jag förstår inte varför många ser döden som så speciell eller farlig. Som Peter Singer tycker jag att det är livets kvalitet, inte livets kvantitet, som ska upprätthållas. Om man lider och vill dö, är det för mig självklart att det inte ska vara straffbart att döda en. Regelverket i Nederländerna är tilltalande.
Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:
Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!
Men för dem som vill leva, glöm inte något livsviktigt.
Så här skrev J.M. Keynes 1938 om Bloomsbury-gruppen:
We entirely repudiated a personal liability on us to obey general rules. We claimed the right to judge every individual case on its merits, and the wisdom to do so successfully. This was a very important part of our faith, violently and aggressively held, and for the outer world it was our most obvious and dangerous characteristic. We repudiated entirely customary morals, conventions and traditional wisdom. We were, that is to say, in the strict sense of the term, immoralists.
Jag är en lugn och balanserad person som sällan blir upprörd. Men när jag ikväll såg filmen La Zona, om en 16-årig fattig kille i Mexiko som efter ett inbrott jagas och mördas av en folkmobb från den rika stadsdelen, blev jag tårögd av upprördhet. En primitiv och icke-human syn på brottslingar låg bakom denna skändliga handling.
Jag tycker precis som Richard Dawkins:
Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.
Jag tänker ibland på mig själv som fiktionalist. Dvs. jag säger och skriver inte alltid det jag innerst inne tror är sant, och jag förespråkar inte att alla alltid ska få reda på sanningen om saker och ting. Liknande tankar återfann jag i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas!
”Du skall icke fråga!” Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. ”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen; då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. ”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. ”Du skall icke fråga!”
Eller tag denna tanke av Doktor Glas:
Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den.
Själv är jag, influerad som jag är av Ayer, inte bunden. Är det bra att andra är det?
Efter att ha sett dokumentären Lagerfeld Confidential måste jag meddela att jag är en beundrare av Karl Lagerfeld. Inte av hans kreationer utan av hans person och livsfilosofi.
Som exempel kan nämnas att han ”detest people who can’t be alone” (vilket får dem att vilja klamra sig fast vid en) och att han har en osentimental och realistisk syn på livet och döden. ”We’re here, then we’re gone”, som han uttryckte saken.
Denna syn fick mig att tänka på något Robert Nozick har skrivit i The Examined Life:
It might be nice to believe such a theory [that there is life after death], but isn’t the truth starker? This life is the only existence there is; afterward there is nothing.
Jag tycker också att det är remarkabelt av Lagerfeld att ha befunnit sig på modebranschens absoluta topp i så många år. Han har en förmåga att förnya sig och hela tiden skapa bättre verk. Tänk om man som forskare kunde klara sig lika bra och vara lika kreativ. Hur många är det inte som blir gråa, trista och förutsägbara i sin forskning?
Ibland läser man argument som man direkt finner övertygande. Så var fallet när jag för några år sedan läste den engelske filosofen A.J. Ayers bok Language, Truth and Logic, i vilken han argumenterar för den logiska positivismen. Jag fann särskilt hans moralfilosofiska syn inspirerande och i grundläggande delar korrekt. Han skiljer på fakta och värderingar, och värderingar kan man inte enas om via resonemang, utan dessa är emotionellt bestämda. Ett utdrag:
In short, we find that argument is possible on moral questions only if some system of values is presupposed. If our opponent concurs with us in expressing moral disapproval of all actions of a given type t, then we may get him to condemn a particular action A, by bringing forward arguments to show that A is of type t. For the question whether A does or does not belong to that type is a plain question of fact. Given that a man has certain moral principles, we argue that he must, in order to be consistent, react morally to certain things in a certain way. What we do not and cannot argue about is the validity of these moral principles. We merely praise or condemn them in light of our own feelings.
(Stigler och Becker har en annorlunda tolkning av de gustibus non est disputandum, som jag själv dock ser som ett möjligt komplement, snarare än som ett substitut, till Ayers syn.)
Detta är en enormt snygg låt med en enormt snygg sångerska. Jag blir berörd på djupet av den och henne. De profundis! Följ med i texten – jag älskar bestämdheten och avvisandet. Det gäller att hålla personer som inte berikar ens liv borta.
Utan att komplicera frågan om den fria viljan för mycket är det väl också uppenbart att vi till en viss del har ett inflytande på vårt öde. Hårt arbete lönar sig osv. Men det handlar ändå mest om tur.
Jag är sympatiskt inställd till resonemanget, men min egen syn är mer utrerad. Efter att ha läst Galen Strawson insåg jag att determinismen är sann, dvs. att inget som händer kunde inte ha hänt och att inget som inte händer kunde ha hänt. Därför skulle jag inte säga att det handlar om ”tur” hur man har det i livet – i själva verket har man det på det enda sätt som var möjligt.
Men oavsett hur man uttrycker sig spelar ändå incitament stor roll för hur människor beter sig. Att vissa har det bättre än andra är inget de har gjort sig förtjänta av, i någon fundamental mening, men att hårt arbete och annan produktiv verksamhet tillåts löna sig torde gynna de allra flesta och kan därför försvaras (konsekvensetiskt).
Jag tycker att Bertrand Russell är en av de största tänkarna någonsin. Tag t.ex. detta citat från ”On the Value of Scepticism”:
When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.
Eller tag detta citat från ”Education and the Modern World”:
The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ‘sins’ and others ‘virtue’ on grounds that have nothing to do with their social consequences. An ethic not derived from superstition must decide first upon the kind of social effects which it desires to achieve and the kind which it desires to avoid. It must then decide, as far as our knowledge permits, what acts will promote the desired consequences; these acts it will praise, while those having a contrary tendency it will condemn.
Right on!
Nonicoclolasos 
