Niclas Berggren 9:14 den 6 September 2009

Ska ekonomin stimuleras mer?

Många förespråkar stora statliga utgiftsökningar, i tron att dessa kan stimulera ekonomin. Professor Paul Krugman är den kanske starkaste förespråkaren av stimulanspaket:

If governments had raised taxes or slashed spending in the face of the slump, if they had refused to rescue distressed financial institutions, we could all too easily have seen a full replay of the Great Depression. As I said, deficits saved the world. In fact, we would be better off if governments were willing to run even larger deficits over the next year or two.

En ny analys ger dock skäl att tvivla på Krugmans tro på de mirakulösa effekterna av ofinansierade storsatsningar. Professor Volker Wieland rapporterar om nya forskningsresultat:

Our analysis suggests government spending quickly crowds out private consumption and investment, because forward-looking households and firms will consider eventual increases in future taxes, government debt, and interest rates. … Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier. The expectation of future tax increases, or rising government debt and future interest rate increases leads to a reduction in private consumption and investment spending. … In light of these findings, European policy makers ought to ignore calls for further stimulus packages.

Som alla trosvissa dogmer måste det keynesianska evangeliet granskas kritiskt.

Se även John Cochranes kommentar till Paul Krugmans budskap, Greg Mankiws inlägg ”Accountability?” samt de tidigare inläggen ”Mer stimulans? Eller mindre?”, ”Sverige för en expansiv politik” och ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Niclas Berggren 12:05 den 4 September 2009

Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

De Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Niclas Berggren 8:38 den 27 August 2009

Starka familjer kan ge lägre socialt kapital

Familjebandens styrka varierar mellan länder:

Figuren baseras på World Values Survey och är hämtad från den nya studien ”Family Ties and Political Participation” av Alberto Alesina och Paola Giuliano. I den testar de hypotesen att starka familjeband är negativt relaterade till tillit och politiskt deltagande, där idén är att man då litar på den egna familjen men misstror utomstående, som också antas lita på sina familjer och misstro utomstående. Detta skulle kunna sägas vara typiskt för södra Europa, med motsatt situation i Norden. Forskarna finner stöd för denna hypotes:

Strong family ties are associated with, and possibly ”cause”, lack of generalized trust. In addition, individuals with strong family ties do not engage much in political activity, and are less interested in public policies, the common good and the polity in general. An extreme version of strong family ties is the ”amoral familism” which, according to Banfield (1958) was a major determinant of underdevelopment. The strength of family ties could then reduce social capital and as a result have an important effect on economic development.

Förvisso medför familjen ofta många fördelar; men det tycks mig som om familjens politiska försvarare, ofta konservativa och kristdemokrater, lite väl okritiskt vurmar för familjen utan att beakta en del negativa effekter. Denna uppsats bidrar till att rätta till balansen.

Se även Ingela Algers och Jörgen Weibulls uppsats ”Kinship, Incentives and Evolution”, accepterad för publicering i American Economic Review, i vilken de modellerar familjebandens styrka som en funktion av klimatet. Ju varmare, desto starkare familjeband. Figuren ovan verkar i stort bekräfta ett sådant samband.

Niclas Berggren 8:17 den 24 August 2009

Ska irrationella väljare styras?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

This article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet”, ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Niclas Berggren 8:49 den 22 August 2009

Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling

I ”Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change”, publicerad i American Journal of Economics: Macroeconomics, presenterar Torsten Persson och Guido Tabellini det intressanta begreppet demokratiskt kapital. Det är tänkt att fånga stödet för demokratin i ett land som en funktion av hur länge demokrati har funnits och om demokratin har avbrutits eller ej (avbrott leder till kapitaldepreciering). Som en utgångspunkt presenterar de detta diagram över sambandet mellan demokratins längd i ett land och dess välstånd:

Som de uttrycker det:

While all levels of democratic experience are consistent with achieving very high income, no really poor country has a long history of democracy. Long democratic experience appears to be a sufficient, but not a necessary condition for high income.

De utvecklar sedan en teori för och testar hur det här förhållandet kan förklaras. Resultat:

Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability. … Our results also point to three asymmetries across political regimes. First, higher income makes democracies more stable, but does not make dictators more precarious. Second, while the probability of switching from democracy to autocracy hurts growth, the probability of remaining under autocracy has no effect on growth, or—if anything—a positive effect. Third, the positive influence of democratic capital on growth is due to democracies, not to autocracies.

Att sätta fokus, inte på demokrati per se utan på hur stabil och förankrad demokratin är, i en studie av samspelet mellan politik och ekonomi, är innovativt. Bland resultaten fann jag det särskilt intressant att diktaturer inte undermineras av högre inkomst och att sannolikheten att en stat förblir en diktatur inte påverkar tillväxten negativt.

Niclas Berggren 12:22 den 21 August 2009

Carl Bildt som tonåring

Vissa förändras inte särskilt mycket under livets gång:

Niclas Berggren 7:27 den 20 August 2009

Direktdemokrati och statens storlek

Folkomröstningar används sällan i Sverige, de förekommer bara på nationell nivå och de är rådgivande. Andra länder har gett en starkare ställning åt direktdemokratiska inslag i det politiska systemet, både i form av folkomröstningar och folkinitiativ. Vad har det för ekonomiska effekter? En ny studie av Lorenz Blume, Jens Müller och Stefan Voigt, ”The Economic Effects of Direct Democracy – A First Global Assessment”, publicerad i Public Choice, finner följande:

We find that total spending as well as spending on welfare is lower in countries with mandatory referendums, consistent with the previous literature. But we also find that countries with national initiatives appear to spend more and be more corrupt. Finally, budget deficits, government effectiveness, productivity and “happiness” appear unrelated to direct democracy.

Själv är jag öppen för en starkare ställning för folkomröstningar men är skeptisk till folkinitiativ, inte bara pga. nyss angivna resultat utan också pga. risken att majoriteter använder dem för att förtrycka minoriteter.

Se även ”Middag med professor Voigt”, ”Åklagarnas oberoende och korruption” och ”Konstitutioner styr mer än opinioner” samt Grundlagsutredningens förslag om större möjlighet till kommunala folkomröstningar.

Niclas Berggren 18:26 den 19 August 2009

Vad händer vid politiska mord?

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

We find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Niclas Berggren 18:39 den 14 August 2009

Musikalisk presidentfamilj

President Nicolas Sarkozy har inte bara en son i musikbranschen utan även en hustru:

Charmigt!

Niclas Berggren 17:40 den 11 August 2009

Politiker med barnsligt ansikte

I ”Appearance DOES Matter”, publicerad i Science, menar Leslie Zebrowitz och Joann Montepare att framgångar i politiska val kan predikteras med hur barnsliga drag politiska kandidater har. De skriver:

Take a look at these two snapshots (see the figure). Which man is more babyfaced? Most viewers would say it’s the person on the right. And that’s the person who lost a 2004 U.S. congressional election to his more mature-faced and competent-looking opponent.

I en ny studie, ”Faces of Politicians”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöker jag och mina två medförfattare Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om denna hypotes stämmer i finska val. Vi finner inte stöd för den:

Recent research has documented that competent-looking political candidates do better in US elections and that babyfaced individuals are generally perceived to be less competent than maturefaced individuals. Taken together, this suggests that babyfaced political candidates are perceived as less competent and therefore fare worse in elections. We test this hypothesis, making use of photograph-based judgments by 2772 respondents of the facial appearance of 1785 Finnish political candidates. Our results confirm that babyfacedness is negatively related to inferred competence in politics. Despite this, babyfacedness is either unrelated or positively related to electoral success, depending on the sample of candidates.

Skönt att höra för politiska kandidater med barnsliga ansikten, måhända. Däremot är det alltså fortfarande så, att personer med barnsligt ansikte uppfattas som mindre kompetenta, vilket ändå kan ge visst smolk i glädjebägaren.

Om någon skulle vilja erhålla hela studien som pdf-fil, går det bra att mejla mig.

Niclas Berggren 8:31 den 10 August 2009

Är vissa mer rationella än andra?

Beteendeekonomen Robert Östling har skrivit en rapport om hur konsumenter bör skyddas, givet att de tenderar att begå misstag. Domare Richard Posner ställer en enkel fråga:

Behavioral economists are right to point to the limitations of human cognition. But if they have the same cognitive limitations as consumers, should they be designing systems of consumer protection?

Se även, på samma tema, inlägget ”Irrationalitet och förbud”.

Niclas Berggren 18:06 den 7 August 2009

En yngre statsminister, tack

Statsministern har ett mål inför sin födelsedag nästa år:

Fredrik Reinfeldt vill ha ett skattetryck på 45 procent när han själv blir 45.

Är det inte dags för en 25-årig statsminister snart?

Niclas Berggren 12:39 den 3 August 2009

Stopp för söndagsöppet?

Siewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Niclas Berggren 12:19 den 2 August 2009

En konstitution för EU

Leif Lewin skriver om EU och påstår följande:

Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. … För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar.

Detta är en ensidig analys. Förvisso finns det nackdelar med en enhällighetsregel, men det finns också fördelar. Optimum hittas någonstans mitt emellan enhällighet och enkel majoritet. Detta klargör James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

För en annan analys av hur den europeiska konstitutionen bör se ut, se Friedrich Schneiders analys i ”Is a Federal European Constitution for an Enlarged European Union Necessary?” (gratisversion här), publicerad i Swiss Political Science Review. Där ges en rikare, mer institutionellt mångfasetterad demokratidiskussion än den som bjuds på DN Debatt idag.

Niclas Berggren 12:43 den 23 July 2009

Innovativ penningpolitik

Professor Lars E. O. Svensson får välförtjänt uppmärksamhet i Wall Street Journal för sin penningpolitiska forskning och för sina aktuella insatser som vice riksbankschef. Tre intressanta inslag i artikeln:

Svensson förespråkar ett prisnivå- snarare än ett inflationsmål, vilket Sverige som ensamt land använde sig av redan på 1930-talet: ”Mr. Svensson describes this concept — price-level targeting — as a benchmark with a ‘memory.’ Most central banks that have an inflation target aim to get to the same level of inflation, say 2%, whether or not inflation was far slower than that the year before. By focusing on prices, the central bank allows for inflation to overshoot targets temporarily to offset those occasions when it had undershot inflation targets the year before.”
Svensson ställer sig inte avvisande till negativa räntesatser: ”[H]e did score a victory in that the Swedish central bank set its deposit rate in negative territory. That means that banks pay to store their excess reserves with the Riksbank, which gives them an extra inducement to turn those reserves into loans, rather than hoarding them. ‘There is nothing strange about negative interest rates,’ he told the other five Riksbank board members, according to minutes from the July 1 meeting.” (Se även Greg Mankiw om detta.)
Svensson välkomnar deprecieringen av kronan och rekommenderar konkurrentländer att inte uppröras därav: ”A weaker krona ‘is part of expansionary policy and means that activity is higher and unemployment lower in this country than they otherwise would be,’ he said. He emphasized that a weaker krona shouldn’t be taken as a threat to trading partners. Even if a weak krona would make imports more expensive, he believes the boost to Sweden’s demand would ultimately result in more imports. ‘We can consume, invest and import more,’ he said.”

Fyra reflexioner: i) Nationalekonomin är en samhällsvetenskap under utveckling, där nya metoder för att uppnå mål utvecklas, prövas och utvärderas. Hur penningpolitik ska bedrivas är inte skrivet i sten. ii) Det är nyttigt med aktiva forskare i Sveriges riksbanks direktion. (Skulle en f.d. TCO-ekonom kunna föra denna typ av viktiga resonemang?) Kanske bör de beredas större utrymme i andra ekonomisk-politiska beslutsfora? iii) Intervjun är värdefull bl.a. därför att penningpolitiken ofta och oklokt nog glöms bort i den politiska krisbekämpningsdebatten. iv) Jag är mindre säker än Svensson på att vi inte har ett annalkande inflationsproblem.

Niclas Berggren 8:07 den 23 July 2009

Hårda ord i politiken

Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:

We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death

Och om Michael Heseltine:

And you’re just a Tory Swine

Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:

Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.

Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.

Niclas Berggren 14:07 den 18 July 2009

Mer stimulans? Eller mindre?

Tron på att politiska insatser förmår dämpa krisen tycks fortsatt stark, särskilt bland politiker men även bland allmänheten och en del nationalekonomer. Vissa, som professor Paul Krugman, kräver mer insatser när det blir tydligt att problem kvarstår. Det finns dock nationalekonomer som är skeptiska inför politikens möjligheter att förbättra situationen.

Professor Casey Mulligan är ett exempel:

Some of us thought that the fiscal stimulus would do essentially nothing to improve the economy. But even stimulus advocates admitted that economic improvements coming from the stimulus law — about a half a percentage point (by their estimates) — would be small when compared to the shocks hitting the economy. Based on this comparison, a few economists have suggested that the stimulus bill should have been larger. … This faulty logic comes from ignoring the costs of fiscal stimulus, and failing to ask whether the costs are commensurate with even the most optimistic estimate of the benefits. … [Congress] should consider turning off the first stimulus before more tax dollars are wasted.

Professor Guido Tabellini ett annat (med ett andra inlägg här):

It is widely held that the current situation is mostly the result of economic policy mistakes (in regulation, in supervision and, according to some, monetary policy) made before the outbreak of the crisis. The corollary of this thesis is that it is sufficient to correct these mistakes in order to avoid the next crisis. But the truth is that many serious mistakes have been made during the management of the crisis and have significantly contributed to worsening the situation.

Liksom professor Daron Acemoglu:

[E]conomists justifiably believe that as a process of creative destruction, capitalism requires institutions that allow for innovation and the reallocation of resources toward firms that have successfully innovated. This suggests that we should not condemn wholesale even the financial innovations that played a role in the crisis, which have been remarkably productive and will continue to be, given the right regulations. Nor should economists hesitate to say that political reactions to the crisis that hamper such innovation and reallocation may do far more harm than good.

Den svenska regeringens relativa återhållsamhet med diskretionära stimulansåtgärder och panikartade ingrepp i marknadsekonomin ter sig inte som så dum.

Niclas Berggren 13:10 den 17 July 2009

Hycklar Göran Persson?

Föreligger hyckleri när en person som motverkar existensen av ett visst fenomen ändå, när det väl existerar, drar nytta av det? Göran Persson svarar på en fråga i DI Weekend (25-2009, s. 11):

Du var starkt emot ”pigavdraget” som socialdemokratisk partiledare, men i fjol begärde du själv avdrag på 12 985 kronor för hushållsnära tjänster. Hur motiverar du det?

Varför skulle jag avstå avdrag och betala själv när lagen är som den är? Man kan inte lägga över sådana frågor på enskilda, det är lagstiftningen man ska ge sig på. Jag tycker inte om privatiseringar av sjukhus heller, men det betyder inte att jag inte kan uppsöka ett sådant sjukhus vid behov.

Jag undrar varför man inte kan lägga över sådana frågor på enskilda. Har inte en enskild möjlighet att följa sin övertygelse om vad som är rätt och fel när det gäller att frivilligt välja om en förmån ska utnyttjas? Beakta tre fall:

Ingen lag om avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.
Lag om avdrag, utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mindre i skatt än om han hade valt att inte utnyttja avdraget, vilket ger mindre pengar till vård, skola och omsorg.
Lag om avdrag, icke-utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.

Om man förordar alternativ 1 kan man som enskild mycket väl välja, och uppmana alla andra att välja, alternativ 3, givet att lagen finns på plats. Om man tycker lagen är har dåliga konsekvenser bidrar man därigenom till att det dåliga får mindre genomslag. Denna syn, som alltså avviker från Göran Perssons, får stöd av professor Saul Smilansky, som i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly, fastslår:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Niclas Berggren 8:29 den 10 July 2009

Varning för planekonomi

Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Niclas Berggren 7:52 den 7 July 2009

Konstitutioner styr mer än opinioner

I USA bestämmer varje delstat över sin egen äktenskapslagstiftning. Sju delstater har infört eller beslutat att införa könsneutral äktenskapslagstiftning; andra har infört konstitutionella förbud mot sådan lagstiftning. På vad beror dessa skillnader? En ny studie, ”Why State Constitutions Differ in their Treatment of Same-Sex Marriage”, antyder att de i hög grad beror på olika hårda regler för att ändra delstatskonstitutionen:

In every state that has a constitutional restriction against same-sex marriage, the amendment was passed by a popular vote. The conventional wisdom about allowing voter participation in such decisions is that they yield constitutional outcomes that reflect attitude differences across states. We reexamine the attitude-amendment relationship and find it to be weaker than expected. In particular, we show that states vary in the costs they impose on constituencies that desire constitutional change. Some states impose very low costs (i.e., a simple majority of voters is sufficient for change). Other states impose very high costs (i.e., substantial legislative and voter supermajoriries are requires). We find that variations in the legal status of same-sex marriage across US states is better explained by these variations in costs than they are by differences in public opinion.

Invånarna i en delstat som har infört ett konstitutionellt förbud mot könsneutral äktenskapslagstiftning behöver alltså inte i högre grad vara förespråkare av ett sådant förbud än invånarna i en delstat som inte har gjort det — de kan helt enkelt ha haft olika möjlighet att få sin vilja igenom pga. olika konstitutionella regler. Jag tycker att detta illustrerar tre saker:

Folkomröstningar och, i synnerhet, folkinitiativ kan användas för att förtrycka minoriteter.
Därför kan konstitutionella regler behövas som begränsar möjligheten för enkla väljarmajoriteter att direkt få sin vilja av genom.
Det spelar roll för vilka politiska beslut som fattas, såväl i ekonomiska som i andra frågor, vilka de konstitutionella spelreglerna är.

Se även statsvetaren Erik Mobergs analys i ”Positive and Normative Aspects of Direct Democracy”.

Niclas Berggren 16:01 den 28 June 2009

Neoliberalismens attraktionskraft

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

Niclas Berggren 16:11 den 23 June 2009

Staten som gud

Benito Mussolini ger uttryck för en syn som är så långt ifrån anarkism jag tror man kan komma:

Nothing beyond the State, above the State, against the State. Everything to the State, for the State, in the State.

Ur Albert Camus bok Fastidious Assassins (s. 79). Se även inägget ”Ekonomisk dadaism”.

Niclas Berggren 9:14 den 21 June 2009

Priset på koldioxid

Miljöekonomen Richard Tol anför följande i ”The Economic Effects of Climate Change”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

tol

[C]limate change initially improves economic welfare. However, these benefits are sunk. Impacts would be predominantly negative later in the century. Global average impacts would be comparable to the welfare loss of a few percent of income, but substantially higher in poor countries. … There are over 200 estimates of the marginal damage cost of carbon dioxide emissions. The uncertainty about the social cost of carbon is large and right-skewed. For a standard discount rate, the expected value is $50/tC, which is much lower than the price of carbon in the European Union but much higher than the price of carbon elsewhere.

Möjligen kan det suboptimalt höga priset på koldioxidutsläpp i EU ses som bra mot ljuset av att andra, som USA, har suboptimalt låga priser. Men bör inte USA hjälpa till mer när det gäller att bära bördan av att bekämpa den globala uppvärmningen? Bör inte försök till påverkan av USA prioriteras av Fredrik Reinfeldt när Sverige blir ordförandeland i EU?

Niclas Berggren 7:34 den 16 June 2009

Sverige för en expansiv politik

Det hävdas i vissa kretsar att svensk finanspolitik är passiv och otillräcklig. IMF konstaterar i sin granskning att så inte är fallet:

Nevertheless, the case for additional discretionary fiscal activism to offset the downturn is not persuasive. The scale of the fiscal action underway—as appropriately measured by the change in the headline balance—is, on IMF estimates, already one of the largest in the European Union.

Det illustreras i figuren längst till vänster:

Den finanspolitiska expansion som redan äger rum är alltså synnerligen stor. Det tycks få medvetna om. Det är vidare lätt att glömma bort att enorma budgetunderskott har en kostnad och att stimulansåtgärders effekter är osäkra. Regeringen gör rätt i att vara motsträvig när krav på ytterligare utgiftsökningar reses (även när kraven kommer från Finanspolitiska rådet).

Media: SvD1, SvD2, DN

Niclas Berggren 21:24 den 8 June 2009

Ett magiskt namn

Är det bara jag som tycker att det mest spännande med Piratpartiet är dess ledares exceptionellt suggestiva namn? R ick Falkvinge. Detta namn lämnar mig ingen ro. Ingen ro alls.

Media: SvD, DN

Niclas Berggren 12:44 den 6 June 2009

Varför rösta?

Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:

Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?

Niklas Ekdal

Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.

Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringning, brevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).

Niclas Berggren 11:46 den 4 June 2009

Optimala skatter

I en förtjänstfull genomgång av teorin för optimal beskattning, ”Optimal Taxation in Theory and Practice”, påpekar Greg Mankiw, Matthew Weinzierl och Danny Yagan bl.a. följande:

skatter

[T]he logic for low capital taxes is powerful: the supply of capital is highly elastic, capital taxes yield large distortions to intertemporal consumption plans and discourage saving, and capital accumulation is central to the aggregate output of the economy.

På inkomstskattens område implicerar teorin möjligen att den statliga, progressiva varianten ska avskaffas:

The lesson is that, from the perspective of a Mirrlees-style model, proposals for a flat tax are not inherently unreasonable. In part, this verdict is due to the many sources of uncertainty that make it hard to pin down an optimal marginal tax schedule. But it is also due to the suggestive evidence that simulations can lead to optimal tax schedules that are near, both in terms of tax rates and welfare impacts, to a flat marginal tax schedule.

Det finns en del reformer kvar att genomföra på skatternas område, men hittills lyser många av de teoretiska insikterna med sin frånvaro i diskussionen om en ny stor skattereform i Sverige. Hur kommer det sig?

Niclas Berggren 21:48 den 1 June 2009

Tuve Skånbergs fasa

Tuve Skånberg har konsekvent under sin politiska karriär motarbetat ”den onaturliga familjen” — och hans nuvarande kampanj för att komma in i Europaparlamentet är inget undantag. Låt mig gissa att Tuve inte skulle känna sig helt bekväm på IKEA:s varuhus i Stoughton, Massachusetts:

Foto: Mombian. Media: Dagen.
Tidigare inlägg: ”Kristen hycklare”, ”Vad är en familj?”, ”Undvik kärnfamiljen som norm” och ”Naturliga familjer”.

Niclas Berggren 12:02 den 28 May 2009

Moderaterna går hem

Traditionellt har nog homosexuella som väljargrupp uppfattats som mer vänsterinriktad än befolkningen i stort. På senare år har det förändrats. T.ex. är Moderaterna största parti inför EU-valet bland besökarna på QX.se:

Undersök vilka partier och kandidater du ligger närmast i två test inför EU-valet.

Niclas Berggren 17:04 den 24 May 2009

Vissa gillar nog kriser

Sir Humphrey i Yes, Minister:

Politicians like to panic, they need activity. It is their substitute for achievement.

Man bör dock inte dra alla politiker över en kam. Vissa är mindre aktivitetsorienterade än andra.

Niclas Berggren 11:11 den 19 May 2009

Finns liberala kristna?

Andreas Malm i DN idag:

Dagens marxister har blivit kristna.

Se där! Det finns alltså kristna fascister och kristna kommunister. (Stalin började som teolog!) Var håller de kristna liberalerna hus, de som inte vill använda politiken för att påtvinga andra sin idiosynkratiska tolkning av vad kristendomen säger?

Niclas Berggren 12:05 den 16 May 2009

Varför bryter politiker löften?

Bryan Caplan har en suggestiv teori:

If politicians did exactly what voters say they want, the results would be bad, and the politician would get blamed. Under the circumstances, politicians who want to get elected promise to do as the people command, then ”betray” them for their own good. Making the promises helps politicians attract popular support before they get in office. Breaking the promises helps politicians avoid losing popular support after they get in office.

Det finns uppenbarligen något att förklara. Finns andra förklaringar än Caplans?

Niclas Berggren 7:58 den 16 May 2009

Olika bud om skatterna

Vi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:

I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare.

Detta faller inte Globaliseringsrådets national ekonomer i smaken:

För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.

Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.

Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.

Niclas Berggren 15:02 den 14 May 2009

Mina EU-kandidater

Andreas Bergh tipsar om ett test inför valet till Europaparlamentet den 7 juni. Mitt resultat:

Inte så tokigt, utifrån hur jag själv har tänkt på saken. Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Junilistan.

Carl Magnus Bjuggren tipsar om ett andra test. I det hamnade jag vid plustecknet:

Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Kristdemokraterna.

Niclas Berggren 6:33 den 14 May 2009

Kris i kommunsektorn?

Att kommunsektorn drabbas av krisen är helt klart. Men att det vankas enorma sysselsättningsminskningar är minst sagt en överdrift. Jag fann två av SKL:s nya tabeller högintressanta. Lägger man ihop tabell 15 och 27 framkommer dessa siffror:

Är inte den allra viktigaste frågan: Hur ökar vi sysselsättningen i näringslivet? Varför diskuteras överhuvudtaget inte den frågan? Ta en titt på förändringen i sysselsättningen från 1950 och framåt. I stort sett inga nya jobb har tillkommit i privat sektor. Nu under krisen, 2009 och 2010, minskar sysselsättningen i näringslivet med 249 000, medan den under samma år är oförändrad i kommunsektorn (och ökande i staten). Ändå förespråkas, t.ex. av Finanspolitiska rådet, kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Om nu mer pengar ska spenderas, föreslår jag att villkoren för företag — särskilt för snabbväxande sådana — förbättras istället.

Men kan skattesänkningar stimulera ekonomin i en kris? Ja. Även om den hållningen lyser med sin frånvaro i Sverige har ledande nationalekonomer som Robert Barro och Greg Mankiw talat sig varma för den — se t.ex. de tidigare inläggen ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard” och ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”. Mankiw föreslår just sänkta arbetsgivaravgifter (finansierade av höjd bensinskatt). Det är dags för denna hållning att torgföras och tas på allvar i den svenska diskussionen.

Media: AB, SvD, DN

Niclas Berggren 18:37 den 13 May 2009

Vad leder till demokrati?

Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån.

Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?

The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.

Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.

Niclas Berggren 11:39 den 13 May 2009

Ska staten beordra fram låga räntor?

Socialdemokraterna vill öka styrningen av statliga företag om de kommer till makten. Bl.a. vill de att SBAB och Nordea ska fortsätta att pressa ned bostadsräntorna. DN ställer en fråga och får svar av Alf Eriksson (s):

Finns då inte en risk för en bostadsbubbla skapad med statens makt?
—Nej, det är inte räntorna som orsakat krisen. Den har orsaktas av att man lånat ut för lättvindigt.

Med denna djupa förståelse av hur pris påverkar efterfrågan utformas alltså framtidens s-politik. Att professorer som John Taylor och Mario Rizzo identifierar låga räntor som en viktig delförklaring till krisen kan vi strunta i, nu när Alf Eriksson har talat.

Niclas Berggren 11:28 den 12 May 2009

Brittiska tidningsläsare

Från Yes, Prime Minister:

Jim Hacker: Don’t tell me about the press. I know exactly who reads the papers:
The Daily Mirror is read by people who think they run the country;
The Guardian is read by people who think they ought to run the country;
The Times is read by people who actually do run the country;
The Daily Mail is read by the wives of the people who run the country;
The Financial Times is read by people who own the country;
The Morning Star is read by people who think the country ought to be run by another country;
And the Daily Telegraph is read by people who think it is.

Sir Humphrey: Prime Minister, what about the people who read the Sun?

Bernard Woolley: Sun readers don’t care who runs the country, as long as she’s got big tits.

Kan även svenska tidningsläsare delas in i så tydliga kategorier?

Niclas Berggren 7:23 den 12 May 2009

Brist hos Finanspolitiska rådet

Anders Borg förespråkade i Ekonomisk Debatt (nr. 7/2003, s. 25) införandet av ett finanspolitiskt expertråd:

Ett oberoende råd kan bidra till att presentera bedömningar av konjunkturläget och resursutnyttjandet som ökar trovärdigheten för beslutsunderlaget och därtill underlätta möjligheterna att utvärdera politiken, vilket kan förstärka beslutsfattarnas incitament att basera politiken på bedömningar som inte påverkats av politiska överväganden.

Ett oberoende råd kan dock ge en finansminister bryderier. Igår levererade rådet, under ledning av Lars Calmfors, en rapport som i huvudsak anför att regeringen bör expandera de offentliga utgifterna ytterligare för att bekämpa krisen (trots stor, redan existerande expansion). Jag intar själv en avvisande hållning till sådant som ytterligare bidrag till kommunerna och höjd a-kassa, av flera skäl. Mitt huvudskäl är att det finns en stor risk att dessa förslag blir permanenta och inte tillfälliga eller konjunkturberoende, som Finanspolitiska rådet vill. Så även om man accepterar att sådana åtgärder kan ha sitt berättigande i den aktuella krisen, blir en central fråga hur åtgärderna förändrar möjligheten att bedriva en effektiv, tillväxtbefrämjande finanspolitik på sikt. Risken är att vi får en större offentlig sektor än vi egentligen vill ha; att vi får en a-kassa som ökar arbetslösheten i normala tider; att vi får stora och bestående budgetunderskott; och att vi förr eller senare får stora skattehöjningar, som kan inverka menligt på tillväxtmöjligheterna.

Rådet är på intet sätt omedveten om denna aspekt, och lyfter därför fram vikten av blocköverskridande överenskommelser om att utgiftstaket ska kunna brytas och om ett fast regelverk för en konjunkturrelaterad a-kassa. Frågan är hur man ska se på de expansiva förslagen om sådana överenskommelser inte uppkommer (vilket de med mycket hög sannolikhet inte gör) eller om de, även om de uppkommer, inte kan anses trovärdiga (vilket de enligt min mening inte kan). Här blir boken Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes av ekonomipristagaren James Buchanan och Richard Wagner relevant. Med den förståelse av politikers incitament som ges där, blir man betydligt mindre benägen att tro att kommuner kommer att dra ner på sin verksamhet i goda tider (eller att staten ska våga dra tillbaka stöd som upprätthåller den sysselsättningen) eller att politiker kommer att våga sänka a-kassan i goda tider (se på pensionsöverenskommelsen, som nu utsätts för hård press när pensionerna sänks). Även tillfälliga åtgärder skapar nya, starka intressen, som gör det svårt att anpassa politiken efter konjunkturen.

Helt enkelt tycker jag att rådet inte fäster tillräckligt stor vikt vid den politiska ekonomin av sina förslag, och jag har bl.a. därför en preferens för finansministerns mer försiktiga linje.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6. Se även mitt tidigare inlägg ”Nej till obligatorisk a-kassa” samt Martin Flodéns ”Finanspolitiska rådets rapport” och Jesper Roines ”Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?”.

Niclas Berggren 16:46 den 10 May 2009

Det naturliga tillståndet

Ibland presenteras storslagna teorier. Ekonomipristagaren Douglass North är aktuell med en ny bok, Violence and Social Orders, och med en ny uppsats på samma tema, ”A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”. Båda är skrivna tillsammans med John Joseph Wallis och Barry Weingast. Grundtanken uttrycks så här:

We show how, beginning 10,000 years ago, limited access social orders developed that were able to control violence, provide order, and allow greater production through specialization and exchange. Limited access orders provide order by using the political system to limit economic entry to create rents, and then using the rents to stabilize the political system and limit violence. We call this type of political economy arrangement a natural state. It appears to be the natural way that human societies are organized, even in most of the contemporary world. In contrast, a handful of developed societies have developed open access social orders. In these societies, open access and entry into economic and political organizations sustains economic and political competition. Social order is sustained by competition rather than rent-creation. The key to understanding modern social development is understanding the transition from limited to open access social orders, which only a handful of countries have managed since WWII.

Här kan man se North tala om denna nya analys:

Niclas Berggren 9:02 den 10 May 2009

Katoliker och kommunister

George Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga.

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Niclas Berggren 11:51 den 8 May 2009

Nazister i demokratisk förklädnad

Bengt Held har frågat Nationaldemokraterna vad de tycker i olika homofrågor. Här har vi ett parti som inte kan beskyllas för att vara politiskt korrekt!

1. Är Nationaldemokraterna för att frivilliga homosexuella relationer mellan vuxna ska vara tillåtet? (Sverige tillät homosexuella relationer 1944). Ja, nej eller partiet har ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, min uppfattning är att homosexuella bör leva i celibat för sitt eget bästa. Homosexuella behöver vägledning och hjälp i hur man kan bli fri från homosexuell fixering.

3. Ni har kritiserat Prideparaden. Anser nd att HBT-rörelsen ska ha laglig rättighet att anordna HBT-parader och demonstrationer? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, dessa manifestationer är skamliga och har inget berättigande.

4. Är nd för att tillåta föreningar för HBT-personer som tex RFSL? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, vi anser att RFSL bedriver propaganda för abnorm sexuell lössläppthet och droger.

Jag tror inte att det partiet får min röst.

Niclas Berggren 6:23 den 4 May 2009

En kraftfull kvinna

Den 4 maj 1979, för idag 30 år sedan, blev Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien. Ta del av mina olika reflexioner om henne och hennes gärning:

Det mest intressanta med Thatcher tycker jag är att hon illustrerar att enskilda individer kan spela en viktig roll här i världen. Allt styrs trots allt inte av krafter bortom kontroll och påverkan. Dessutom har hon visat att kvinnor kan, om nu någon betvivlade det. Näpsa journalister, t.ex.

Media: SvD1, SvD2

Niclas Berggren 6:43 den 30 April 2009

Keynesianer överallt

John Maynard Keynes

DN skriver:

De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.

Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel ”Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:

Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.

Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Se även de tidigare inläggen ”Är alla keynesianser nu?” , ”Intimiderande intelligens”, ”Hayek om Keynes” och ”En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.

Niclas Berggren 6:32 den 29 April 2009

Kan politikers kvalitet förbättas?

Ja, genom högre löner, enligt den nya studien ”Motivating Politcians: The Impacts of Monetary Incentives on Quality and Performance”:

In this paper, we examine whether higher wages attract better quality politicians and improve political performance using exogenous variation in the salaries of local legislators across Brazil’s municipal governments. The analysis exploits discontinuities in wages across municipalities induced by a constitutional amendment defining caps on the salary of local legislatures according to municipal population. Our main findings show that higher wages increases political competition and improves the quality of legislators, as measured by education, type of previous profession, and political experience in office. In addition to this positive selection, we find that wages also affect politicians’ performance, which is consistent with a behavioral response to a higher value of holding office.

Valsystemet är proportionellt, och utfallsvariablerna avser dels det antal motioner och godkända motioner som politikerna ger upphov till och dels i vilken mån högre löner är relaterade till omfattningen av allmännyttiga verksamheter, som utbildning, hälsovård och vattenförsörjning.

Nå, denna typ av forskningsresultat bör finnas med i diskussionen om politikers löner, vilken annars har en tendens att få populistiska övertoner. Det förefaller t.ex. klokt att ha Statsrådsarvodesnämnden, som står lite utanför den dagspolitiska debatten, som beslutande organ för statsrådens löner.

Se även det tidigare inlägget ”Beteendeekonomi för politiker”.

Niclas Berggren 16:12 den 21 April 2009

Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending.

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva.

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.

Niclas Berggren 12:16 den 20 April 2009

Ska politiker tala klarspråk?

Nej, det verkar inte alls nödvändigt, i alla fall inte för politisk framgång. En ny studie, ”The Electoral Implications of Candidate Ambiguity”, publicerad i American Political Science Review, antyder tvärtom att politiker med vaga budskap kan lyckas bättre än andra:

Our data show that, on average, ambiguity does not repel and may, in fact, attract voters. In nonpartisan settings, voters who have neutral or positive attitudes toward risk, or who feel uncertain about their own policy preferences, tend to embrace ambiguity. In partisan settings, voters respond even more positively to ambiguity; they optimistically perceive the locations of ambiguous candidates from their own party without pessimistically perceiving the locations of vague candidates from the opposition. … The pervasive use of ambiguity in campaigns fits with our experimental finding that ambiguity can be a winning strategy, especially in partisan elections.

Kan detta förklara många politikers användande av symboltermer, som ”solidaritet”, ”rättvisa” och ”frihet”? Vidare: Kan inte detta ses som ett problem som förstärker frånvaro av rationalitet i politiken? I så fall, går det att råda bot på problemet? Det verkar som det hela är efterfrågestyrt från väljarsidan, och hur man påverkar väljarnas riskattityder, grad av säkerhet om egna åsikter samt uppfattningar om vad vaghet innebär i det egna partiet och i andra, är det nog få som vet.

Niclas Berggren 13:30 den 19 April 2009

Arbetsmarknadspolitik för att vinna val

Politiker kan tänkas ha incitament att inför val använda arbetsmarknadspolitiken för att dölja arbetslösheten, i förhoppning om att väljarna då betraktar dem mer välvilligt. En ny studie av Mario Mechtel och Niklas Potrafke, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för att politiker beter sig just så i Tyskland:

This paper examines a framework in which politicians can decrease unemployment via active labor market policies (ALMP). We combine theoretical models on partisan and opportunistic cycles and assume that voters are ignorant of the necessary facts to make informed voting decisions. The model predicts that politicians have incentives for a strategic use of active labor market policies that leads to a political cycle in unemployment and budget deficit. … Our model is tested empirically using data from 1985:1 to 2004:11 for the ten former West German states. The results show that there is, on the one hand, a pre-election effect meaning that the number of job-creation schemes increases in election years. On the other hand, we find no support for the hypothesis that leftist governments expand job-creation measures in comparison to rightwing ones.

Man bör nog mot denna bakgrund inte okritiskt bejaka politiska förslag om att använda mer aktiv arbetsmarknadspolitik: den kan förespråkas för att i första hand gynna politiker, inte arbetslösa.

Niclas Berggren 12:10 den 12 April 2009

Katolska kyrkans politiska agenda

Efter att ha sett dokumentärfilmen Suddenly, Last Winter känner jag, om möjligt, större aversion mot Katolska kyrkan än tidigare. Filmen handlar om kampen för ett legalt erkännande av samkönade relationer i Italien. Något sådant har, trots försök av den förra regeringen, ännu inte kunnat skådas. Anledningen framkom med tydlighet i filmen: Katolska kyrkans starka aktivism i frågan. Påven, biskopar, präster, nunnor och katolska lekmän ger alla uttryck för, och legitimerar, en nästan chockerande okänslighet inför kärlek mellan personer av samma kön. Om det stannade där vore det illa men ändå en sak — men när det utgör grund för politik är det extremt upprörande. Politikerna i Italien lyssnar till och följer kyrkan, till skillnad från majoriteten politiker i t.ex. Spanien och Sverige. Med tomma men nedlåtande slagord, som att homosexualitet är ”onaturligt” och att ett legalt erkännande av homosexuella relationer ”underminerar familjen”, permanentas diskriminering och stigmatisering. Kristen kärlek i praktisk handling.

Luca och Gustav presenterar här sin film:

Se även min text ”Does Homosexuality Pose a Threat to Society?”, det tidigare inlägget ”Fascisten i Rom” samt information om den fantastiska filmen Suddenly, Last Summer. Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen1, Dagen2, Dagen3, AB, SvD.

Niclas Berggren 7:38 den 4 April 2009

Är bostadspriserna för höga?

På dn.se återfinns en webbenkät, där resultatet just nu är:

Men vad innebär det att säga att bostadspriserna är ”för höga”? Jag kan tänka mig tre tolkningar:

Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna och accepterar gällande priser men anser dem för höga för att själv vilja eller kunna köpa. Med denna tolkning värderar 82 procent helt enkelt inte boende i Stockholms innerstad tillräckligt högt för att köpa bostad där, eller så har de inte tillräckligt med resurser för sådana köp.
Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna men har en önskan om att de gällande priserna ska gå ner så att man själva ska vilja och kunna köpa. Eftersom marknadsbestämningen av bostadspriserna accepteras handlar denna önskan om lägre priser om en förhoppning om att utbudet stiger eller att efterfrågan sjunker, med lägre priser som resultat.
Man ifrågasätter marknadsbestämningen av bostadspriserna och anser att de bör sänkas genom politiska beslut så att man själv ska vilja och kunna köpa. Det handlar då om att införa en prisreglering, kanske av samma typ som idag gäller för hyresrätter.

Jag har inga problem med 1 och 2, men om ja-respondenterna avser 3 blir jag orolig. De samhällsekonomiska kostnaderna av politiskt beslutade, lågt satta priser är välkända. Kanske bör dn.se:s läsare lyssna lite mer på experter i denna fråga. Om de inte redan har gjort det och avser 1 eller 2, alltså.

Niclas Berggren 16:50 den 3 April 2009

Vacker ex-politiker

Gustav Fridolin, helt enkelt.

(Fotograf: Fredrik Funck)

Niclas Berggren 14:44 den 2 April 2009

Ger oberoende centralbank prisstabilitet?

Martin Flodén presenterar den numera etablerade bilden av att oberoende centralbanker har medfört låg inflation. En ny studie av Sven-Olov Daunfeldt och Xavier de Luna, ”Central Bank Independence and Price Stability: Evidence from OECD-Countries”, publicerad i Oxford Economic Papers, indikerar att denna slutsats kanske kan ifrågasättas:

In this paper, we use a non-parametric regression method to compare the transition process from high to low inflation with the implementation dates of central bank independence reforms. In most countries, price stability is achieved before more independence is given to the central bank. Moreover, for those countries which have implemented a central bank independence reform under a high inflation regime, no evidence is found that the reforms have actually led to price stability. This suggests that the credibility of a low inflation goal can be achieved without institutional reforms which grant the central bank more independence from the political policymakers.

Om centralbankers oberoende inte har varit en central faktor bakom den lägre inflationen, blir den intressanta forskningsfrågan vilka andra faktorer som har varit avgörande.

Niclas Berggren 8:29 den 2 April 2009

Sverige stimulerar redan ekonomin

När oppositionen tar till orda får man lätt intryck av att Sverige inte stimulerar sin ekonomi alls. Men se detta diagram från DI:s ledarsida idag:

Se även det tidigare inlägget ”En motsträvig regering”, Andreas Berghs inlägg ”Behövs det överhuvudtaget diskretionär finanspolitik i Sverige?” samt Mattias Lundbäcks inlägg ”Let the real överbryggningspolitik step forward”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4 , AB1, AB2, AB3

Niclas Berggren 22:28 den 1 April 2009

En motsträvig regering

Jag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good.

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Niclas Berggren 20:00 den 1 April 2009

En stor dag

Riksdagen har idag med stor majoritet fattat beslut om att Äktenskapsbalken ska göras könsneutral. Det låter så kliniskt och tekniskt, men Andrew Sullivan uttrycker vad det i grunden handlar om:

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn’t about gay marriage. It’s about marriage. It’s about family. It’s about love. It isn’t about religion. It’s about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase.

Riksdagen har idag rivit en barriär. Det är inte längre partnerskap — separate but equal — som gäller. Precis som Mary McBride och Leslie Klutz (på bilden) får nu homosexuella par i Sverige ingå äktenskap precis som alla andra. Det är stort. Det borde även kristna tycka.

Se även de tidigare inläggen ”I nöd och lust” och ”Komplicerad syn på äktenskapet”.
Media: AB1, AB2, SvD, Dagen1, Dagen2, DN, Sydsvenskan

Niclas Berggren 11:06 den 31 March 2009

Kritik av det egna landet

Herbert Spencer klargör att han icke kan ställa sig bakom devisen ”Our country, right or wrong!”. Dvs. han förnekar att det finns något skäl att stödja det land man råkar tillhöra bara för att man råkar tillhöra det, utan hänsynstagande till vad man anser vara rätt och fel. Som han uttrycker det:

Suppose it is doing something which, by the hypothesis, is admitted to be wrong. What is then the implication of the cry? The right is on the side of those who oppose us; the wrong is on our side. How in that case is to be expressed the so-called patriotic wish? Evidently the words must stand – “Down with the right, up with the wrong!” Now in other relations this combination of aims implies the acme of wickedness.

Jag håller helt med. Det hela får mig att tänka på när socialdemokraterna attackerade Carl Bildt en gång i tiden för att han utomlands kritiserade socialdemokratisk politik. Men det Sverige står för är bara bra om det harmonierar med ens värderingar.

Se det tidigare inlägget ”Vad är patriotism?”.

Niclas Berggren 6:21 den 30 March 2009

Att få det bättre än andra

Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här).

I artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen.
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.

Niclas Berggren 11:22 den 29 March 2009

Hayeks ekonomiska insikter

År 1974 fick F. A. Hayek Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är en av de samhällsvetare som har påverkat mitt eget tänkande mycket.* Nu finns hans antologi Individualism and Economic Order på nätet. Jag vill särskilt rekommendera tre kapitel som jag anser väl fångar hans ekonomiska tänkande:

II. Economics and Knowledge.
IV. The Use of Knowledge in Society.
V. The Meaning of Competition.

Så här skriver han t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society” (s. 77—78), först publicerad i American Economic Review:

The peculiar character of the problem of a rational economic order is determined precisely by the fact that the knowledge of the circumstances of which we must make use never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess. The economic problem of society is thus not merely a problem of how to allocate ”given” resources—if ”given” is taken to mean given to a single mind which deliberately solves the problem set by these ”data.” It is rather a problem of how to secure the best use of resources known to any of the members of society, for ends whose relative importance only these individuals know. Or, to put it briefly, it is a problem of the utilization of knowledge which is not given to anyone in its totality.

Denna centrala analys av en marknadsekonomis relativt effektiva användning av kunskap saknas i hög grad i nationalekonomins huvudfåra men har långtgående implikationer för vår förståelse av grunderna för att skapa välstånd.
_____________________

*Även om jag på vissa punkter förhåller mig kritisk till Hayeks tänkande: se t.ex. mina artiklar ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”.

Niclas Berggren 5:57 den 24 March 2009

Barn bör inte komma för tätt

I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced.

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

Niclas Berggren 16:00 den 23 March 2009

Orsak till avskedet?

Pär Nuder, den 1 maj 2000, till Vänsterpartiet:

Därför säger vi socialdemokrater i dag på 2000-talets första 1 maj: Vill ni fortsätta att samarbeta med socialdemokratin efter nästa års val måste ni en gång för alla mönstra ut kommunismen och kommunisterna. Ni måste städa upp i garderoben, vädra ut och göra rent hus. Vi socialdemokrater vill inte och tänker inte samarbeta med några kommunister i det nya seklet.

Det budskapet kanske inte passar de rödgröna numera?

Niclas Berggren 16:57 den 22 March 2009

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning.

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket).

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, AB

Niclas Berggren 10:05 den 20 March 2009

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.”

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Niclas Berggren 11:31 den 18 March 2009

Namnordningen på valsedlar

valsedel Borde inte namnen på valsedlar placeras i slumpmässig ordning i ett system med personval? Det finns forskning som visar att ordningen på namnen påverkar hur stor röstandel någon får — särskilt att de som står överst gynnas av det (se t.ex. här och här). Ny forskning, ”Who Misvotes? The Effect of Differential Cognition Costs on Election Outcomes”, visar också att kandidater som står nära kända kandidater ökar sina röstandelar enbart pga. detta:

We find that minor candidates’ vote shares almost double when their names are adjacent to the names of major candidates. All else equal, vote share gains are larger in precincts with higher percentages of poorly educated, poor, or third-party voters.

Nu kan förstås någon hävda att partierna bör ha rätt att favorisera vissa kandidater på bekostnad av andra och placera dem högt och nära kända kandidater. Kanske. Men vore det inte mer logiskt, i så fall, att förespråka ett avskaffande av personvalet?

Niclas Berggren 8:19 den 15 March 2009

Ständigt denna jury

Melodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors:
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, Sydsvenskan

Niclas Berggren 8:46 den 13 March 2009

Ovetenskap i politiken

Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):

Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.

Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.

Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:

If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.

Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.

Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.

Niclas Berggren 18:26 den 9 March 2009

Besviken på Alliansen

Även om jag överlag inte vill medverka till att dissa Alliansen — tvärtom är jag nöjd med mycket av vad den har företagit sig i regeringsställning — kan man fråga sig vilka dess minst attraktiva sidor är. Om jag skulle lista tre skulle det bli:

Införandet av FRA- och IPRED-lagarna.
Kristdemokraternas blockering av frivillig eutanasi med ett luddigt tal om ”människovärde”.
Värnskattens kvardröjande.

Dock utgör inte dessa punkter skäl att inte stödja Alliansen, ty inget talar mig veterligt för att de rödgröna är bättre på någon av dessa punkter. Vad gäller punkt 3 är de klart sämre. Därtill kommer alla andra politikområden, där jag inte är besviken på, utan i många fall positiv till, Alliansen.

Vad tycker du Alliansen har varit sämst på?

Niclas Berggren 8:47 den 9 March 2009

Hur presstödet fungerar

När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde. Läs mer om den makabra upplagestriden genom att klicka här.

Niclas Berggren 8:41 den 2 March 2009

Harvey Milk och Ebbe Carlsson

På kort tid har jag sett två verklighetsbaserade filmer om homosexuella män som rörde sig i politikens värld: Milk och Ebbe — The Movie. Den första handlar om Harvey Milk, politiker i San Francisco, som mördades av en politikerkollega 48 år gammal 1978. Den andra handlar om Ebbe Carlsson, journalist, förlagschef och privatspanare, som dog i AIDS 44 år gammal 1992. Två både inspirerande och tragiska livsöden. Vad fastnade jag för i filmerna (och i deras liv)?

Det är (nästan) aldrig för sent att ändra livsinriktning och göra skillnad. Harvey flyttade 40 år gammal, efter en grå tillvaro med ett intetsägande jobb i New York, till San Francisco, där han startade egen kamerafirma och blev politiker.
Döden kommer, och det gäller att ta vara på den tid man har och leva livet till det yttersta. Ebbe visste att han skulle dö i AIDS, och det gav honom dels en impuls att ta större risker, att göra det han verkligen ville göra, och dels en tröst när han blev förtalad, förnedrad och föraktad i samband med Ebbe Carlsson-affären.
Båda stod till vänster i politiken, men medan Harvey föreföll nästintill altruistisk (men ekonomiskt illiterat) fick man en känsla av att Ebbe var en egocentrisk streber som såg Socialdemokraterna som det maktbärande parti man måste ingå i för att kunna få inflytande. Hur fördelar sig dagens politiker i dessa två läger?
Hur man når framgång. Ebbe fick rådet ”att kunna allt och känna alla”. Aj då. Mina framgångar lär bli begränsade.

Båda filmerna rekommenderas varmt.

Se en trailer för Milk, en trailer för Ebbe — The Movie samt ett tidigare inlägg om Ebbe Carlsson.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, GP

Niclas Berggren 20:46 den 27 February 2009

Kungen som folkpsykolog

Henrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska.

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Niclas Berggren 5:28 den 25 February 2009

Vem förutspår valresultat bäst?

Sören Holmberg, prognosmakare

Jag är egentligen skeptisk till alla försök att inom samhällsvetenskaperna förutspå framtiden, i alla fall i detalj. Det må gälla kommande valresultat eller kommande tillväxtsiffror. Inger det t.ex. förtroende när statsvetaren Sören Holmberg först häver ur sig att de rödgrönas försprång är mer eller mindre ointagligt, för att sedan, efter några opinionsmätningar, ”justera” sin prognos till att försprånget nog trots allt kan vara intagligt?

Den nya studien ”Are All Crowds Equally Wise? A Comparison of Political Election Forecasts by Experts and the Public” av professor Lennart Sjöberg visar intressant nog, att av olika bedömare av valresultatet till riksdagen 2006 gissade allmänheten minst fel, dvs. bättre än experterna! Så här ser medianfelen ut för politiska journalister, statsvetare, allmänheten, insändarredaktörer, valundersökningen och en opinionsmätning:

Förvisso var spridningen på felen större hos allmänheten än hos de andra grupperna — de som gissade mest fel återfanns hos allmänheten — och allmänhetens kvinnor gissade mer fel än allmänheten män. Men som grupp gissade alltså allmänheten minst fel. Jag kommer inte att lyssna så mycket till Sören Holmberg framöver. Inte för att jag gjorde det tidigare.

Uppdatering: Missa inte Peter Santesson-Wilsons analys av Sören Holmbergs uttalanden.

Niclas Berggren 11:12 den 23 February 2009

Klarar vi inte av motgångar?

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Niclas Berggren 7:29 den 19 February 2009

Kristen hycklare

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud.

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Niclas Berggren 7:53 den 16 February 2009

Okunskap på DN Kultur

Nina Björk (foto: Anders Hansson)

I ett svagt ögonblick i förra veckan lät jag mig övertalas att åter abonnera på DN i sex månader. (Jag sa upp abonnemanget 2007 pga. upprördhet.) Vad möter mig då idag när jag slår upp DN Kultur? En notis av Nina Björk (ej på nätet), i vilken hon först beskriver en annons från en bilfirma, sedan konstaterar att det ju inte är bra för miljön med fler bilar (”vi är som bekant beroende av miljöns hälsotillstånd”) och avslutar med:

Över annonsen svävar den gamla nationalekonomiska osynliga handen. Den där handen som, om vi alla bara agerade utifrån vårt egenintresse, skulle fixa allt till det bästa. Annonsen visar att det som är osynligt faktiskt inte existerar. Och det har vi ju vetat ett tag vad gäller troll, vättar, spöken och gudar. Tid kanske även för ekonomer att sluta vara troende.

Ett djupt okunnigt inlägg, av flera skäl:

Det behöver inte vara dåligt för miljön att nya bilar säljs, om dessa ersätter äldre bilar med större utsläpp.
Jag tror inte att någon nationalekonom hävdar att marknader är perfekta. (Kan Nina Björk namnge någon?) Tvärtom är s.k. marknadsmisslyckanden en integrerad del av nationalekonomisk analys — inte minst externaliteter, som klargör att den osynliga handen inte nödvändigtvis leder till optimala utfall utan hjälp av politiska beslut. Analysen förklarar att vi lätt får för mycket av x om inte samtliga effekter av x är prissatta. Därför publicerade t.ex. professor Erik Dahmén redan 1968 boken Sätt pris på miljön. Nina Björk slår in öppna dörrar.
Att marknader inte är perfekta innebär dock inte att de inte fungerar väl i normalfallet — och inte heller att staten är allgod, allsmäktig och allvetande och kan lösa alla problem. Det må vara osynligt för den som inte bekantar sig med empirisk forskning.

I sex månader får jag stå ut.

Se det tidigare inlägget ”Barnsliga tankar om biologi och ekonomi”.

Niclas Berggren 13:56 den 15 February 2009

Fungerar skuldavskrivning?

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

Niclas Berggren 7:46 den 14 February 2009

Låt kyrkan sköta sig själv

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

maglarpskyrka

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande);
ett slut för särskilda bidrag till trossamfund;
ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Niclas Berggren 14:03 den 6 February 2009

Ett tak för direktörslöner?

Upprördheten har varit stor efter LO:s publicering av en rapport som visar att kvoten mellan en genomsnittlig direktörslön och en genomsnittlig industriarbetarlön har stigit på senare år. Jag finner personligen upprördheten svårförståelig eller, snarare, omotiverad, men inte bara här, utan även i USA, används denna kvot för att kritisera höga direktörslöner. Det har t.o.m. lagts krav på att lagstifta i frågan, så att kvoten eller direktörslönerna inte får överstiga en viss siffra. Professor Robert Frank argumenterar i New York Times för att detta är ett feltänkt förslag:

The problem is that although every company wants a talented chief executive, there are only so many to go around. Relative salaries guide job choices. If salaries were capped at, say, $2 million annually, the most talented candidates would have less reason to seek the positions that make best use of their talents. More troubling, if C.E.O. pay were capped and pay for other jobs was not, the most talented potential managers would be more likely to become lawyers or hedge fund operators. Can anyone think that would be a good thing?

Frank refererar också till studien ”Why Has CEO Pay Increased So Much?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (gratisversion här), som finner att ökningen i direktörslöner motsvaras av ett ökat värde på de företag i vilka direktörerna arbetar:

In recent decades at least, the size of large firms explains many of the patterns in CEO pay, across firms, over time, and between countries. In particular, in the baseline specification of the model’s parameters, the sixfold increase of U.S. CEO pay between 1980 and 2003 can be fully attributed to the sixfold increase in market capitalization of large companies during that period.

Detta väcker direkt frågor, dels om rättvisa (är det inte alltför statiskt att vilja sätta ett tak för direktörslöner oavsett den ekonomiska miljö i vilken de verkar och oavsett vilka värden de bidrar till att skapa?) och dels om hur lönesystemet fungerar (kommer t.ex. direktörslönerna och deras bonusar att minska nu när företagens värden går ner?).

Uppdatering: Se även vad Richard Posner och Gary Becker har att säga om lönetak.

Media: SvD, Aftonbladet

Niclas Berggren 9:50 den 5 February 2009

Kärnkraftens förbisedda styrka

Alliansen har enats om att häva förbudet mot nybyggnad av kärnkraftverk. Strålande! Detta kan spela en viktig roll för valvinst 2010, då kärnkraften har blivit alltmer populär och då de rödgröna styrs av en fientlighet mot energislaget som inte uppskattas i breda kretsar inom socialdemokratin.

Ett ofta förbisett argument för kärnkraft är verkens fantastiska estetik:

I och för sig möter de i detta avseende hård konkurrens från ett annat typ av verk.

Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Dagen, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3

Niclas Berggren 8:42 den 2 February 2009

Politisk konkurrens behövs

Enligt en ny studie av Jonas Vlachos och Helena Svaleryd gynnar svenska partier som sitter vid makten länge i kommuner och landsting sig själva i utformningen av reglerna för partistöd. En annan ny studie av Fabio Padovano och Roberto Riciuti ger vid handen att italienska partier som sitter vid makten länge tenderar att fatta mindre effektivitetsbefrämjande beslut:

We verify the predictions of the theoretical literature on the relationship between political competition and economic performance, holding that, when the predominance of an ideological dimension creates a political rent, the party exploiting it selects lower quality politicians whose policy choices worsen economic performance. We examine the sample of 15 Italian Regions from 1980 to 2002 that exploits the institutional reforms of 1995 as an exogenous shock to pre-existing rents. We find evidence that higher political competition improves economic performance, through the choice of more efficiency-oriented policies.

Maktskiften, aktiva oppositionspartier och nya partier (eftersom existerande partier kan agera som karteller och hämma konkurrensen) — allt detta förefaller viktigt för att resurser ska användas med omsorg och förmeras på bästa sätt.

Media: SvD. Tack till Gissur Ó. Erlingsson för tips om kartellartikeln.

Niclas Berggren 16:32 den 31 January 2009

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government.

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Niclas Berggren 9:00 den 30 January 2009

En skattehöjares valtal

I Statsrådets verk av Bo Balderson får vi nöjet att ta del av en av statsrådets appeller mitt i brinnande valrörelse:

Ja, om ni känner er dystra nångång av alla skatter och sånt, så har jag kommit på ett knep som brukar hjälpa mej. Jag sätter mej ner och tänker: Dom är i alla fall lägre nu än dom kommer att vara om ett par tre år! Ja, det vill säga om ni ger oss en förnyad fullmakt att omdana samhället i socialistisk riktning.

Är det inte något lite Mona Sahlinskt över det hela?

Niclas Berggren 15:31 den 28 January 2009

De rika är inte mycket att ha

Martin Andreasson fortsätter sin genomgång av politiska kultböcker och lyfter fram Siv Widerberg, en av 1970-talets mest populära författare av barn- och ungdomsböcker. I boken Folkets kraft är stor, om det kommunistiska Kina, återfinns bl.a. denna dikt, kallad ”Folket”:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare.

Så fin poesi! Läs mer av Sivs underbara, kommunistiska diktning på länken ovan.

Tidigare inlägg: ”Gamla vänsterspöken uppmärksammas”.

Niclas Berggren 11:11 den 27 January 2009

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Niclas Berggren 6:01 den 25 January 2009

Den farlige systemmannen

Det förra seklet präglades i många avseenden av de stora, centralstyrda ekonomisk-politiska systemen och utopiska drömmar om att kunna planera fram det ideala samhället. Tilltron till individens förmåga och respekten för dennes preferenser, liksom förståelsen av fenomenet spontan ordning, lyste på många håll med sin frånvaro. I The Theory of Moral Sentiments (VI.II.42) varnar Adam Smith för systemmannen, han som tror sig veta hur allt ska styras och ställas:

The man of system, on the contrary, is apt to be very wise in his own conceit; and is often so enamoured with the supposed beauty of his own ideal plan of government, that he cannot suffer the smallest deviation from any part of it. He goes on to establish it completely and in all its parts, without any regard either to the great interests, or to the strong prejudices which may oppose it. He seems to imagine that he can arrange the different members of a great society with as much ease as the hand arranges the different pieces upon a chess-board. He does not consider that the pieces upon the chess-board have no other principle of motion besides that which the hand impresses upon them; but that, in the great chess-board of human society, every single piece has a principle of motion of its own, altogether different from that which the legislature might chuse to impress upon it. If those two principles coincide and act in the same direction, the game of human society will go on easily and harmoniously, and is very likely to be happy and successful. If they are opposite or different, the game will go on miserably, and the society must be at all times in the highest degree of disorder.

Mycket tänkvärda ord.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Se också Norman Barrys översikt om spontan ordning.

Niclas Berggren 9:57 den 23 January 2009

Bör fetma bekämpas?

Fetman breder ut sig, särskilt i västvärlden. I detta diagram (från WHO:s sajt om fetma) visas andelen män och kvinnor med ett BMI över 30 i några olika länder år 2005:

I ”Is the Obesity Epidemic a Public Health Problem?”, publicerad i Journal of Economic Literature, diskuterar Thomas Philipson och Richard Posner dels varför fetman har blivit större och dels vad, om något, staten bör göra åt saken. De är tveksamma till att staten bör göra särskilt mycket:

From a normative perspective, we argue that obesity may be more a private health problem rather than a public one. The fact that a population is overweight in a medical sense does not imply that it is necessarily overweight in a Pareto sense.

Men hur kan man ifrågasätta en politik som syftar till hälsomaximering? Genom detta resonemang:

From an economic standpoint, the proper maximand is of course not health but utility, in which good health is only one argument. Rational persons constantly trade off health for competing goods, such as pleasure, income, time, and alternative consumption possibilities. Intervention that considers such trade-offs unworthy of consideration is paternalistic. … The point is not that governmental efforts to control obesity should be ruled out of bounds a priori, but that all relevant costs and benefits of such efforts should be considered.

Den del av argumentationen jag tycker bäst om är när Philipson och Posner påpekar att de flesta studier av fetmans sociala kostnader väljer att inte beakta de kostnadsbesparingar som fetma ger upphov till. (Denna metodologiska inkonsekvens återfinns också i studier som beräknar alkoholens kostnader.) Som de uttrycker det:

We are skeptical that such fiscal externalities are the true underlying concern of the public health community in promoting intervention. This is because other fiscal effects, such as higher mortality rates of obese individuals (Lawrence Garfinkel 1986), which reduce Social Security spending, are not considered seriously. An exception is B. McCormick and I. Stone (2007) who argue that the medical expenses associated with obesity have been exaggerated because of the cost savings resulting from the tendency of obese people to die earlier. … If fiscal externalities is the issue, a more extensive examination of whether obese individuals lower public spending, rather than raise it, seems warranted.

Slutligen diskuterar Philipson och Posner olika metoder för att reducera fetma, i den mån staten ska försöka göra det. De konstaterar att information i regel inte fungerar särskilt väl; däremot kan allmänt ökad utbildning ge människor incitament att hålla sig smalare:

The problem is not that disadvantaged persons cannot read labels and are unaware that obesity is bad for their health, but that uneducated persons have less of an incentive to invest in their health because their longevity and their utility from living are below average.

När det gäller fettskatt är de skeptiska:

Probably any feasible tax response to obesity would cost more to enforce than it would be worth in reducing the social costs of obesity.

Den metod de verkar sätta störst tilltro till, utöver allmän utbildning, är en reglering av reklamen, särskilt den som vänder sig till barn och ungdomar.

Artikeln problematiserar alltså den utbredda synen att fetma är ett socialt problem som ska bekämpas med politiska åtgärder, men den gör det inte på ett dogmatiskt sätt. Budskapet är att alla kostnader och intäkter ska beaktas innan sådana åtgärder vidtas och att det inte tycks finnas särskilt många verksamma åtgärder att ta till. En nykter syn som även svensk debatt behöver präglas mer av.

Se tidigare inlägg: ”Det paternalistiska felslutet”, ”Fetma i USA”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fett fin konst”

Niclas Berggren 9:56 den 22 January 2009

Mona och Wanja visar vägen

Wanja och Mona vet

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin:

Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen.

Jaha. Så betryggande att dessa två insiktsfulla damer vet det. En som inte har nått samma nivå av upplysning är New York Universitys Mario Rizzo:

This in a nutshell is also the problem with both fiscal stimulus and “forced lending.” The stimulus is likely to stimulate lines of production that are not sustainable. … The root of the policy problem is that the “Keynesian” solution takes the simple aggregate demand model too seriously. It proceeds as though sectoral imbalances don’t matter. In this view, the current situation is not a coordination problem but some kind of confidence problem that leads to a deficiency of demand in general. The theory is inadequate and thus so is the solution.

Inte heller Harvard Universitys Alberto Alesina eller University of Chicagos Luigi Zingales vet lika mycket om ekonomisk politik:

Many are concerned about what we can do to help the poor weather this crisis. Unlike during the Great Depression, we have an unemployment subsidy that protects the poor from the most severe consequences of this recession. If we want to further protect them, it is better to extend this unemployment subsidy than to invest in hasty public projects. Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.

Harvard Universitys Robert Barro måste vara lika okunnig, då han skriver:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates — especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis.

Så synd att dessa fyra professorer inte kan läsa svenska, det språk Mona och Wanja valde för att förkunna sina insikter.

Se det tidigare inlägget ”De som tror att de vet”.

Niclas Berggren 23:13 den 20 January 2009

Är han verkligen president?

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Niclas Berggren 5:44 den 20 January 2009

Gamla vänsterspöken uppmärksammas

Samhemsförespråkare Gahrton

Min gode vän Martin Andreasson håller på sin blogg på att upprätta en tio-i-topp-lista över svenska politiska kultböcker. Jag fastnade för tre av författarna.

Först ut har vi ledamoten av vänsterpartiets programkommission Jörn Svensson, som 1974 lät publicera följande:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Så har vi Jan Myrdal, som 1987 skrev:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige … Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. … Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

Vi avslutar med miljöpartiets Per Gahrton, som 1972 beskrev sitt framtida drömsamhälle, med kollektiva ”samhem” och med en lätt okonventionell syn på propaganda:

Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ”över” och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga. … Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

Så spännande att tänka sig att personer av denna kaliber kan komma att sitta i Sveriges regering nästa år!

Niclas Berggren 0:50 den 8 January 2009

Staten som ståltillverkare

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Som en reaktion på min debattartikel om staten som biltillverkare fick jag idag en föreläsning om hur bra det gick när staten gav sig in i stålindustrin. SSAB bildades 1978 som en sammanslagning av tre stålverk i djup kris. Företaget börsnoterades 1989 och den svenska staten sålde sina sista aktier 1994. Idag är SSAB ett stort och lönsamt företag med 8.400 anställda i 40 länder och försäljning över hela världen. Med rimliga mått mätt en success story.

Frågan är dock hur säker man kunde vara på detta 1978. Kan staten plocka russinen ur kakan? Även om statliga företag i genomsnitt är mindre lönsamma än privata finns det förstås undantag, som skulle kunna vara möjliga att identifiera. Men hur ofta ska man tro att politiker med ögonen på nästa valrörelse kommer att hitta russinen? Jämfört med affärsmän som riskerar sina egna pengar?

I en debattartikel i Expressen och på sin välskrivna blogg berättar Nonicoclolasos-kollegan Peter Santesson-Wilson om hur skrivmaskinen och dessförinnan pianot sågs som framtidens investeringar. Hur kan Maud Olofsson veta att Saab inte är ett piano och att Volvo inte är en skrivmaskin? Kanske vet hon inte det. Kanske skulle hon ha underskattat radions och datorns betydelse om hon hade varit på plats när de tog över.

När det gäller stål har vi också Stålverk 80 som motvikt. Ett gigantiskt statligt investeringsprojekt som beslutades på regeringsnivå och började byggas 1975 medan exportefterfrågan på svenskt stål som bäst höll på att falla ihop och de svenska stålverken inte längre klarade den utländska konkurrensen.

Nils G. Åsling, industriminister när det begav sig, har förstås all rätt att vara stolt över SSAB:s utveckling (och att Stålverk 80 till slut stoppades). Men ett enskilt exempel som SSAB säger trots allt väldigt lite om lönsamheten hos de bilmodeller som en statlig bilfabrik skulle kunna få ut på marknaden efter en ledtid på fem år eller så.

Niclas Berggren 5:33 den 4 January 2009

Staten som biltillverkare

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

För två flaggskepp inom svensk industri inleds det nya året med en fortsatt kamp för att överleva. Ingen vet säkert vad Ford och GM har för planer för Volvo Personvagnar och Saab Automobile, eller om det finns intresserade köpare av de svenska biltillverkarna.

I en så pass allvarlig situation har det börjat dyka upp förslag om att staten bör gå in som ”tillfällig” ägare av Volvo och Saab. Mona Sahlin menar att staten bör överväga detta och ett antal politiker från Göteborg har varit minst lika ivriga. Som tidigare uppmärksammats på denna blogg har rektorn för Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Rolf Wolff, i samma ärende hävdat att det ”finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare”. Ett märkligt sätt att underbygga sitt case på när det i själva verket finns en omfattande ekonomisk forskningslitteratur om skillnaderna mellan statliga och privata företag. Min sammanfattning av den forskningslitteraturen finns nu utgiven av FORES − forum för reformer och entreprenörskap.

Forskningen visar bland annat att statliga företag i normalfallet har sämre lönsamhet och lägre produktivitet än privata, samtidigt som det inte finns några entydiga skillnader i sysselsättning och löner. Undantaget är situationer där företag har monopol, eller där det råder svag konkurrens, något som inte gäller bilindustrin. Statligt ägande innebär också att strategiska omstruktureringar tenderar att försenas istället för att påskyndas − vilket knappast är vad Volvo och Saab behöver just nu.

Om detta skriver jag och FORES chef Martin Ådahl idag på DN Debatt. Vi menar att staten har små chanser att förbättra läget för fordonsbranschen om man går in i Volvo och Saab, samtidigt som man löper stor risk att långsiktigt försämra situationen. Att staten bör tillverka bilar är med andra ord svårt att underbygga med ekonomisk forskning.

Niclas Berggren 7:14 den 2 January 2009

Ekonomisk politik gör skillnad

Vad förklarar att länder utvecklas olika ekonomiskt? En grundläggande och väl belagd förklaring är att de formella institutionerna — främst lagstiftning om ägande och rättssystemet — skiljer sig åt.* Länder som skyddar privat ägande och som har icke-korrumperade, förutsägbara och effektiva rättssystem växer mer än andra länder. Nu visar en ny studie, ”Institutions vs. Policies: A Tale of Two Islands”, att skillnader i institutioners utformning inte förklarar allt:

Recent work emphasizes the primacy of differences in countries’ colonially-bequeathed property rights and legal systems for explaining differences in their subsequent economic development. Barbados and Jamaica provide a striking counter example to this long-run view of income determination. Both countries inherited property rights and legal institutions from their English colonial masters yet experienced starkly different growth trajectories in the aftermath of independence. From 1960 to 2002, Barbados’ GDP per capita grew roughly three times as fast as Jamaica’s. Consequently, the income gap between Barbados and Jamaica is now almost five times larger than at the time of independence. Since their property rights and legal systems are virtually identical, recent theories of development cannot explain the divergence between Barbados and Jamaica. Differences in macroeconomic policy choices, not differences in institutions, account for the heterogeneous growth experiences of these two Caribbean nations.

Så här olika har real BNP per capita utvecklats sedan 1960:

Vad är det då för ekonomisk politik som har gett Barbados så mycket större ekonomisk framgång än Jamaica? Den huvudsakliga skillnaden är att Jamaica, till skillnad från sin granne, nationaliserade företag, ökade de statliga utgifterna kraftigt (med stora budgetunderskott som följd), reducerade ekonomisk interaktion med omvärlden och bedrev en expansiv penningpolitik (med hög inflation som följd). Ekonomisk framgång torde gynnas både av vissa institutioner och en viss ekonomisk politik.**

____________________

*Se t.ex.
Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.
North, Douglass C. (1993). ”Economic Performance through Time.” Nobelföreläsning.
Waldenström, Daniel (2005). ”Privat äganderätt och ekonomisk tillväxt.” I Berggren, Niclas och Karlson, Nils (red), Äganderättens konsekvenser och grunder. Stockholm: Ratio.
**För en avvikande uppfattning om betydelsen av ekonomisk politik för tillväxt, se
Easterly, William (2005). ”National Policies and Economic Growth: A Reappraisal.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Niclas Berggren 18:02 den 29 December 2008

Är liberalismen en attityd?

Jag finner Michel Foucaults förståelse av vad liberalismen är tänkvärd. Han ser liberalismen, inte som ett specifikt politiskt program eller en ideologi, utan som en praktik och en attityd. Attityden rör synen på statens roll i samhället:

For its part, liberalism resonates with the principle: ”One always governs too much” — or, at any rate, one always must suspect that one governs too much.*

Den grundläggande utgångspunkten för denna attityd är en annan än den som präglar icke-liberala diskurser:

Liberal thought starts not from the existence of the state, seeing in the government the means for attaining that end it would be for itself, but rather from society, which is in a complex relation of exteriority and interiority with respect to the state. Society, as both a precondition and a final end, is what enables one to no longer ask the question: How can one govern as much as possible and at the least possible cost? Instead, the question becomes: Why must one govern?**

Liberalen säger alltså inte säkert att staten inte ska finnas eller staten inte ska göra x och y utan innefattar ett ifrågasättande av staten, en ständig prövning av staten, en insikt om statens begränsningar och möjlighet att åsamka skada. Analysen börjar där, men var den slutar är mindre klart. Därav, kanske, alla olika typer av liberalism.

Se tidigare inlägg: ”Vad är liberalism?” och ”Vad menas med nyliberalism?”

_______________

*S. 74 i ”The Birth of Biopolitics”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
**S. 75, ibid.

Niclas Berggren 15:34 den 15 December 2008

En subvention som märks

Idag märkte jag personligen av regeringens tandvårdsreform. Se mitt kvitto från tandläkaren:

Jag får alltså 150 kr i rabatt per år för att gå till tandläkaren. Yngre och äldre får 300 kr per år. Särskilt intressant är att denna rabatt klart anges på kvittot — tandvårdskonsumenterna lär lägga märke till reformen (och inte drabbas av fiskal illusion).

Reformer som gynnar plånboken kan påverka röstandet, så kanske kan tandvårdsreformen öka stödet för regeringen. Enda problemet är att väljare tycks vara prospektiva, dvs. reagera på löften och inte på faktiskt införda förslag. Men kanske är väljarna mer retrospektiva om förslag de gillar genomförs utan tidigare löften? För såvitt jag minns lovades ingen tandvårdsreform av Alliansen 2006.

Se även inläggen ”Fina tänder ger högre lön” och ”Lördagspromenad i Stockholm”.

Niclas Berggren 14:38 den 13 December 2008

På intellektuella äventyr i Uppsala

Dr Elinder

Gårdagen tillbringades i lärdomsstaden, där min gode vän och kollega Mikael Elinder disputerade med den äran. Mickes utmärkta avhandling heter Essays on Voting, Cognitive Dissonance, and Trust. Läsning anbefalles! De fyra kapitlen kan kort beskrivas på följande vis:

”Selfish and Prospective”: Om hur politik kan användas för att locka väljare med löften om materiella fördelar. Huvudexempel: löftet om maxtaxa på dagis, som ökade stödet för vänsterblocket med 13,5 procentenheter i gruppen småbarnsföräldrar i valet 1998.
”Local Economies and General Elections”: Om hur tillväxt och arbetslöshet på regional och lokal nivå påverkar den sittande regeringens röstandelar i svenska val. Om regional tillväxttakt ökar eller om regional arbetslöshet minskar med 1 procentenhet, ökar stödet för regeringen med 0,6 respektive 1 procentenhet.
”Correcting Mistakes”: Om hur personer som har röstat på ett parti inte bara genom att ha röstat på det blir mer positivt inställda till det. Det finns inte tecken på att väljare, på basis av kognitiv dissonans, avfärdar negativ information bara för att denna information gäller ett parti de tidigare har röstat på.
”Trust and Growth”: Om att socialt kapital i form av tillit människor emellan är positivt för ekonomisk tillväxt, även om förhållandet inte är robust under 1990-talet.

Mickes arbete tydliggör inte bara att nationalekonomisk forskning kan vara ytterst relevant för att förstå viktiga samhällsfrågor inom politik och ekonomi bättre; han visar också att analytisk skärpa och metodologisk kompetens står att finna i denna forskning. Det var en s.k. höjdardag i Uppsala igår. (Festen å Kalmar nation gjorde förstås sitt till.)

Tidigare inlägg: ”De själviska väljarna”

Niclas Berggren 21:51 den 11 December 2008

Vad stöd till bilindustrin handlar om

Professor Daniel Hamermesh om stödet till den amerikanska bilindustrin:

Let’s face it — the bailout is purely political, pushed by troglodyte companies and their unions of high-paid workers, and helped by their agents — elected representatives from the many states in which auto production occurs. Once again, as was true with the Chrysler bailout of the late 1970’s, the taxpayer will take a beating.

När en person som i övrigt ser statens roll i ekonomin som stor och viktig förhåller sig skeptisk till denna typ av krispaket, då finns det anledning att ta kritiken på visst allvar. Jag tror att hans analys stämmer väl in på det svenska stödpaketet också. Var det inte så att regeringen inte kunde stå emot alla krav? Den politiska kostnaden skulle ha blivit för hög. Nu kan den ekonomiska kostnaden bli hög istället.

Se även vad Jonas Vlachos och Peter Santesson-Wilson skriver i denna fråga samt mina tidigare inlägg ”Är regeringen för passiv?”, ”Keynesian utan tvekan”, ”Ska staten köpa Volvo?” och ”De som tror att det vet”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4

Niclas Berggren 23:18 den 7 December 2008

Lyssnar Mona på Paul?

Mona Sahlin om årets ekonomipristagare:

Paul Krugman är en ekonom jag gärna lyssnar på och vars idéer jag gärna tar till mig.

Paul Krugman om stöd till bilindustrin (via Greg Mankiw):

Krugman said plans by U.S. lawmakers to bail out the Big Three automakers were a short-term solution, resulting from a ”lack of willingness to accept the failure of a large industry in the midst of an economic crisis.”

Mona Sahlin om stöd till bilindustrin:

Svensk fordonsindustri, med en tydlig framtidsinriktning, är värd att få ett bättre öde, än att slås ut därför att stater inte vågar gå in och agera.

Men Mona vet nog bättre vilken industri som hör framtiden till.

Se det tidigare inlägget ”Keynesian utan tvekan”.
Media: SvD, DN

Niclas Berggren 22:44 den 7 December 2008

Tiinas tunga tillvaro

Professor Tiina Rosenberg om sin uppväxt:

I vänsterrörelsen, där jag växte upp, lyssnade vi varken på Zarah, ABBA eller popmusik över huvud taget. Istället var vi allvarstyngda unga människor som satt i marxistiska läsekretsar.

Det låter inte roligt, det där.

Niclas Berggren 19:27 den 6 December 2008

De som tror att de vet

Morgan Johansson, krisexpert?

Det bär mig emot, men jag måste berömma Göran Skytte för dennes krönika idag. Så här skriver han om Morgan Johansson (s):

Vet han hur krisen skall lösas? Naturligtvis inte. Har han någon som helst erfarenhet av hur man löser och hanterar kriser i stora kapitalistiska företag? Naturligtvis inte. Han är en 37-årig partibroiler som hoppas att krisen för hans del skall fungera som en räkmacka till regeringsmakten och Rosenbad.

Just så. Jag har ställt mig samma fråga angående alla dem — vilket inkluderar flera professorer i nationalekonomi — som nu förespråkar enorm finanspolitisk expansion. Hur vet någon att staten bör försvaga budgetsaldot med 15 eller 25 eller 80 miljarder kr? På vilken grund krävs dessa mycket specifika utgiftsökningar? Hur vägs satsningarnas förväntade effekter mot alternativkostnaden? Det klargörs i regel inte, vilket är särskilt allvarligt när studier (se här, här, här, här och här) indikerar att finanspolitisk expansion sannolikt inte är en särskilt verksam metod för att stimulera ekonomin. Jag säger inte att ingen expansion ska äga rum, men jag finner det ytterst märkligt när människor trosvisst fastslår att ”8 miljarder kr är för lite” eller, för den delen, att ”0 kr är för lite”.

Beakta detta resonemang av nationalekonomerna Oliver Hart och Luigi Zingales:

Practically every day the government launches a massively expensive new initiative to solve the problems that the last day’s initiative did not. It is hard to discern any principles behind these actions. The lack of a coherent strategy has increased uncertainty and undermined the public’s perception of the government’s competence and trustworthiness.

Jag kommer också att tänka på F. A. Hayeks varning till samhällvetare i ”The Pretence of Knowledge”: tror många att de vet mer än de vet? Det är inte vishet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Aftonbladet

Niclas Berggren 7:24 den 5 December 2008

Propaganda om privatisering

Den ekonomiska politiken i Argentina är inte helt enkel att bli klok på. Hursomhelst utgör de ibland tvära kasten en bra grund för forskning — som i fallet med privatiseringen av vattenhanteringen på 1990-talet och åternationaliseringen 2006. En ny studie* undersöker människors attityder till privatiseringen, och detta tycker jag är det mest intressanta resultatet:

[A] person’s view of the water privatization (relative to other privatizations) was 16% more negative if he/she was [sic] read a vignette with some of the negative statements about the water privatization that Argentina’s President expressed during the nationalization process. Interestingly, the effect of the vignette on households that gained water is insignificant, while it is largest (and significant) amongst households that did not gain water during the privatization. This suggests that propaganda was persuasive when it had a basis on reality.

Det är glädjande att propaganda inte lyckas så bra när den inte har grund i verkligheten. Trots allt, de som fick tillgång till vatten från privata bolag verkar, enligt en annan studie**, ha gynnats:

[W]e find that child mortality fell 8 percent in the areas that privatized their water services and that the effect was largest (26 percent) in the poorest areas.

__________________

*Di Tella, Rafael, Galiani, Sebastian och Schargrodsky, Ernesto (2008). ”Reality versus Propaganda in the Formation of Beliefs about Privatization.” NBER Working Paper nr. w14483.
**Galiani, Sebastian, Gertler, Paul och Schargrodsky, Ernesto (2005). ”Water for Life: The Impact of the Privatization of Water Services on Child Mortality.” Journal of Political Economy, 113(1): 83—120.

Niclas Berggren 8:46 den 4 December 2008

Hur ska fler unga få jobb?

Följande diagram från dagens DI visar relationen mellan ungdomsarbetslöshet och arbetslöshet i åldrarna 25-54 år i diverse OECD-länder:

Som synes är Sverige ett av två länder där ungdomsarbetslösheten är ca fyra gånger så hög som arbetslösheten i den äldre gruppen. OECD konstaterar att ungdomsarbetslösheten är en tredjedel så hög i Norge, Danmark, Island och Nederländerna, dels. pga. utbildningssystemet, dels pga. inslag på arbetsmarknaden (t.ex. höga minimilöner och diverse regleringar som gör det svårt att avskeda).

Anders Borg vidhåller att dessa inslag på arbetsmarknaden inte utgör en förklaring. Detta gör han mot bättre vetande. Inte bara OECD betonar dylika faktorer; en översikt av forskningen, gjord av docent Per Skedinger, visar samma sak. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Media: SvD1, SvD2 (Borg kanske är rädd för att Wanja blir arg om han ifrågasätter LAS?), DN, Sydsvenskan

Niclas Berggren 9:26 den 2 December 2008

Keynesian utan tvekan

John Maynard Keynes

Mona Sahlin anklagar i DI idag regeringen för att vara för passiv:

1930-talets kris banade väg för John Maynard Keynes ekonomiska teorier. När ekonomin går in i en kris ska politiken investera i infrastruktur, utbildning och forskning för att möta nedgången. På detta sätt kan vi undvika att människor slås ut – och stå bättre rustade inför den kommande högkonjunkturen.

Professor Greg Mankiw är inte lika trosviss om keynesianismens välsignelser:

For example, here is the conclusion of Andrew Mountford and Harald Uhlig (a prominent econometrician now at the University of Chicago) in an empirical study called ”What are the Effects of Fiscal Policy Shocks?”:

Our main results are that

a surprise deficit-financed tax cut is the best fiscal policy to stimulate the economy

a deficit[-financed government] spending shock weakly stimulates the economy.

government spending shocks crowd out both residential and non-residential investment without causing interest rates to rise.

These findings are not consistent with standard Keynesian theory, according to which government spending multipliers are larger than tax multipliers and crowding out occurs through increases in interest rates. An earlier, related paper by Olivier Blanchard and Roberto Perotti called ”An Empirical Characterization Of The Dynamic Effects Of Changes In Government Spending And Taxes On Output” reported similar anomalous results:

we find that both increases in taxes and increases in government spending have a strong negative effect on private investment spending. This effect is consistent with a neoclassical model with distortionary taxes, but more difficult to reconcile with Keynesian theory: while agnostic about the sign, Keynesian theory predicts opposite effects of tax and spending increases on private investment. This does not appear to be the case.

Religiös trosvisshet är inte särskilt tilltalande när det gäller ekonomisk politik (heller). Keynes bör, antyder forskningen, inte anammas okritiskt. Detsamma ansåg Hayek (som, liksom Mona Sahlins idol Paul Krugman, är ekonomipristagare).

Se tidigare inlägg: ”Är regeringen för passiv?” och ”Jag är keynesian”
Relaterat i media: DN, SvD, Sydsvenskan, VA

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: