Spänning mellan religion och vetenskap

Det finns kristna som förnekar evolutionsläran, men det finns andra — t.ex. i Church of England och i Katolska kyrkan — som accepterar den. Darwin själv skrev:

It seems to me absurd to doubt that a man may be an ardent Theist & an evolutionist.*

En något mer avvaktande hållning formuleras av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg. Han höll tal vid Harvard tidigare i år, i vilket han menade att det finns fyra allvarliga spänningar mellan religion och vetenskap:

  1. ”[R]eligion originally gained much of its strength from the observation of mysterious phenomena—thunder, earthquakes, disease—that seemed to require the intervention of some divine being.”
  2. ”[Scientific] explanations have cast increasing doubt on the special role of man, as an actor created by God to play a starring part in a great cosmic drama of sin and salvation.”
  3. ”Around 1100, the Sufi philosopher Abu Hamid al-Ghazzali argued against the very idea of laws of nature, on the grounds that any such law would put God’s hands in chains.”
  4. ”Traditional religions generally rely on authority, whether the authority is an infallible leader, such as a prophet or a pope or an imam, or a body of sacred writings, a Bible or a Koran.”

Fastän Weinberg på detta sätt varnar för religion uppfattar jag honom som mindre hätsk än många andra ateister, mig själv inberäknad. Han erkänner att religion har vissa förtjänster, men påpekar också att många av dessa kan upplevas på annat sätt: genom sådant som humor, njutning och konst. Ett lågmält och skarpt inlägg i en evig debatt.

_________________
*Se ett tidigare inlägg om den farliga evolutionsteorin i vars kommentarfält jag, trots Darwins egen syn, anger några skäl till varför jag har svårt för att se hur kristna kan acceptera evolutionsläran.

Arg ex-flickvän

Om någon mot förmodan betvivlar dansens förmåga att uttrycka väsentligheter, se Twitch och Katee dansa denna koreografi av Mia Michaels (i So You Think You Can Dance):

Röstar människor med fötterna?

Tiebout presenterade för drygt 50 år sedan en teori om att människor ”röstar med fötterna”.* Dvs. istället för att försöka påverka politiken där de bor kan de flytta till en annan plats, där livsvillkoren bättre stämmer överens med de egna preferenserna. I en ny studie** undersöks om människor faktiskt röstar med fötterna, baserat på variation i luftkvalitet mellan olika stadsområden i Californien:

[W]e provide the strongest evidence to date of the link between changes in environmental quality and local changes in community demographics. … We also find evidence of income effects that suggest that pollution in a given location is associated with the emigration of richer households and/or immigration of poorer households. Our results are consistent with the hypotheses generated from a simple Tiebout model and affirm Tiebout’s hypothesis that households do “vote with their feet” in response to local public goods.

Två frågor infinner sig.

  1. Är det önskvärt att människor röstar med fötterna? Det som talar för är ökad preferenstillfredsställelse. Om man inte är nöjd med mixen av skatter och förmåner där man bor kan man flytta dit denna mix bättre harmonierar med de egna önskemålen. Det som talar mot är ökad heterogenitet. Villkoren kommer att skilja sig åt mellan kommuner, vilket vissa kan anse orättvist, i den mån t.ex. olika välfärdstjänster ses som positiva rättigheter.
  2. Röstar svenskarna med fötterna? Teorin bygger bl.a. på att flyttkostnaderna inte är alltför höga och att det faktiskt finns skillnader mellan olika platser. I Sverige är det senare antagandet inte uppfyllt i särskilt hög grad — genom statlig styrning och det kommunala utjämningssystemet är skillnaderna mellan kommunerna små, trots allt tal om kommunal självstyrelse. Är man inte nöjd med en kommun finns ofta inga verkligt annorlunda alternativ att flytta till — se en analys av statsvetarna Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalen.*** Frågan är i och för sig om skillnaderna skulle vara särskilt stora utan statlig styrning och utjämningssystem — det kanske är så att svenskarnas preferenser är relativt homogena? Och även om skillnader förelåg skulle flyttkostnader i vid mening kunna göra att få röstar med fötterna i vilket fall.

________________________

*Tiebout, Charles M. (1956). ”A Pure Theory of Local Expenditures.” Journal of Political Economy, 64(5): 416—424.
**Banzhaf, H. Spencer och Walsh, Randall P. (2008). ”Do People Vote with Their Feet? An Empirical Test of Tiebout’s Mechanism.” American Economic Review, 98(3): 843—863.
***Erlingsson, Gissur Ó. och Ödalen, Jörgen (2007). ”Kommunstruktur, självstyrelse och rätten till självbestämmande.” I Nergelius, Joakim och Karlson, Nils (red.) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio/Norstedts Akademiska Förlag.

Juridisk analys av Mamma Mia

OBS! Läs bara om du känner till eller vill få reda på en central del av handlingen i Mamma Mia.

Det ska till en jurist för att analysera Mamma Mia! Närmare bestämt är det Sarah Lawsky som relaterar problemet med att bestämma vem som är pappa till Sophie till två rättsfall:

Sophie’s mother admits, at the end of the movie, that she simply does not know which man is Sophie’s father. … ”Well, one-third of a child is more than I ever thought I would have,” one of the men says. Each of the other men then indicates that he too now views himself as having one-third of a child.

Lawsky frågar sig om man kan se detta problem som analogt till ett fall där tre män var på jakt tillsammans och en av dem skadades av ett skott utan att det gick att fastställa vem av de andra två som hade skjutit. Båda hölls ansvariga. Eller kanske det snarare påminner om ett fall där ett barn skadades av en substans som hennes mamma använde och där det inte gick att fastslå vilken producent som hade tillverkat det aktuella medlet. Företagen hölls ansvariga i förhållande till sin marknadsandel.

Kollektivt ansvar och storfamiljer med många föräldrar i all ära. Ett DNA-test verkar enklare.

Kan man utbildas till entreprenör?

Regeringen satsar på att utbilda ungdomar till entreprenörer. Kommer det att lyckas? Jag är tveksam.

Som Schumpeter klargör består den entreprenöriella funktionen av att introducera nya kombinationer i ekonomin. Det handlar om att göra något nytt eller att göra något gammalt på ett nytt sätt, om att vara perceptiv och se saker som andra tidigare inte har sett. Det handlar också om att se de ekonomiska möjligheterna i det nya som görs och om att kunna göra uppfinningar av olika slag kommersiellt framgångsrika. Detta torde kräva ett visst mått av riskbenägenhet, eftersom det ex ante är oklart hur en ny kombination tas emot av konsumenterna. Det finns alltså inslag av kreativitet, lyhördhet och djärvhet hos en entreprenör, som sannolikt inte låter sig påverkas i särskilt hög grad av skolundervisning. Undervisning kan möjligen hjälpa en person som redan har de entreprenöriella egenskaperna att nyttja dem bättre i ett givet ekonomiskt system — t.ex. är det säkert bra att känna till hur man startar ett företag, hur finansiering kan erhållas och hur redovisning går till.

Baumol antar att utbudet av entreprenörskap är fixt men att det kan kanaliseras, beroende på det ekonomiska regelverket, till produktiva, icke-produktiva eller destruktiva aktiviteter. Huvudfrågan är hur regelverket ska utformas för att produktivt entreprenörskap ska stimuleras. Att kunna det existerande regelverket är som sagt bra, men minst lika viktigt torde vara att  reformera detsamma så att det blir enklare och mer lönsamt att utnyttja de entreprenöriella talanger som människor har för produktiva ändamål. Det kan innefatta färre och enklare regler och kanske också sänkta skatter (vilket regeringen förvisso också gradvis inför).

För mer om entreprenörskap rekommenderar jag denna bok av professor Henrekson och dr Stenkula.

Uppdatering: PJ skriver om hur entreprenörskap och marknadsekonomi hittills har skildrats i läroböckerna. Även om jag inte tror att entreprenörskap kan läras ut tror jag att det är viktigt med en vid förståelse i samhället av entreprenörskapets roll för att skapa välstånd. Ett första steg vore därför att revidera de läroböcker som inte sprider sådan förståelse, t.ex med bas i ovan nämnda bok av Henrekson och Stenkula.

Är inte väckarklockor skadliga?

Eftersom jag är morgonpigg behöver jag nästan aldrig använda väckarklocka. Jag vaknar av mig själv, pigg och utvilad. Ibland nyttjar jag dock mobilens alarmfunktion, om jag måste gå upp riktigt tidigt för att hinna med ett flyg e.d. Varje gång tycker jag att det känns obehagligt att vakna av ett intensivt ljud. Hjärtat slår och bankar, och jag känner mig omskakad. Jag läste just om ett dödsfall pga. ett mobilalarm. Finns det inga vetenskapliga studier på området? Utgör inte väckarklockar regelrätta hälsofaror? Dör inte folk som flugor av dem? Bara en undran.

Sluta gå till Storkyrkan

Storkyrkan (tom)

Storkyrkan (tom)

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att ”först söka Guds rike”. Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Jag demonstrerar inte

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots motstånd mot FRAlagen avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

Dags för träning

David Fair gör sig redo för lite basketboll:

Muslimsk och kristen grymhet

Jag kommer att tänka på Pascal när jag läser om en ny lag i Iran:

Avfällighet, förolämpande av profeten samt spådom är brott som enligt lagförslaget obligatoriskt ska ge dödsstraff. I förslaget … ingår även dödsstraff för internetbrott som att etablera en hemsida där man propagerar för korruption, prostitution eller sin icke-muslimska religiösa övertygelse.

Martin Luther

Det är inte bara inom islam denna typ av grymhet återfinns. De kristna ledarna Martin Luther och John Kalvin förespråkade båda dödsstraff för hädelse. Luther undertecknade t.ex. denna text 1536:

The worldly authority is obliged to suppress and to punish public blasphemy, curse and blasphemous oath, it should as well avert and punish public wrong teaching, undue worship and heresies in their territories and among its subdue people. … Therefore this commandment teaches us as well to avert wrong public teaching and to punish the stubborn. The text of Leviticus 24 serves the same cause: One who blasphemes the name of God shall be put to death.

Man får vara glad att dagens kristna aktivister nöjer sig med att kräva fängelsestraff.

Vad bestämmer attityderna till bistånd?

I en ny studie undersöker Pamela Paxton och Stephen Knack vad som bestämmer stödet för bistånd bland medborgarna i givarländer. Tidigare studier har visat att detta stöd påverkar inte bara biståndets storlek utan också hur effektivt det används. T.ex. är politiker i länder med lågt stöd obenägna att ta risker och att låta internationella organ hantera biståndet. 

I studien konstaterar författarna att stödet för bistånd varierar betydligt mellan de olika givarländerna. De finner att variationen i i hög grad kan förklaras av vissa individuella och kontextuella faktorer:

For example, in the WVS, individuals who attend religious services, watch TV, believe the poor can escape poverty, and trust others are more likely to support foreign aid. Of note in the GI survey, individual trust in the United Nations and the World Bank appears more important to support for foreign aid than trust in one’s own government. Apart from these individual-level effects, the paper highlights the contextual embeddedness of attitudes about foreign aid. The country-level results suggest that wealth and existing development support matter for individual support of aid. For example, citizens in countries with high levels of existing aid express less support for increasing aid. Citizens from countries with a history of colonization also express more support for foreign aid on average.

Därtill är kvinnor och vänstersympatisörer mer positiva till ökat bistånd. Intressant att tv-tittande är associerat med en mer positiv attityd — kan det bero på att man har sett dokumentärer om hur svårt människor i tredje världen ofta har det?

Frågan är hur den pågående diskussionen om biståndets ineffektivitet påverkar människors inställning. SvD uppmärksammar att några reportageböcker identifierar tveksamheter i det svenska biståndet, men framförallt har forskning haft svårt att dokumentera positiva effekter på ekonomisk utveckling av bistånd.


Enkelt uttryck för komplex tanke

Mark Rothko, No. 13 (White, Red, on Yellow) (1958), 242,2 x 206,7 cm:

Att välja bort barn

Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning

And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel

På DN Debatt argumenterar BRÅ för att fotbollsvåldet ska bekämpas med nya strategier:

Det finns likheter mellan de grupperingar av risksupportrar som kallas firmor och de grupperingar som exempelvis förser den svenska marknaden med narkotika.

De förslag som ges är väl värda att pröva. Men är kopplingen till bekämpandet av narkotika övertygande? Professor Robert Barro menar att den repressiva politiken på det området har varit ett misslyckande:

The experience with drug enforcement shows that prohibitions of recreational drugs drive up prices, stimulate illegal activity, have only a moderate negative effect on consumption, and impose unacceptable costs in terms of high crime, expansion of prison populations, and deterioration of relations with the foreign countries that supply the outlawed products. A better idea would be to leave intact the existing regulatory structure for cigarettes—which includes substantial but not outrageous tax rates and restrictions on sales to minors—and apply this apparatus to the currently illegal drugs.*

Ekonomipristagaren professor Gary Becker instämmer:

Legalizing drugs is far from a panacea for all the distress caused by drugs, but it will eliminate most of the profit and corruption from the drug trade. Ending Prohibition almost immediately cleaned up the liquor industry. To be sure, legalization will increase drug use by, among other things, lowering street prices, but that can be partially offset through sizable excise taxes on producers. In many nations, retail prices of cigarettes, alcohol, and gasoline are several hundred percent higher than their wholesale prices because of large “sin” taxes on them. The revenue collected from large taxes on drugs could be used to treat addicts and educate youngsters about the harmful effects of many drugs.**

Och professor Jeffrey Miron och professor Jeffery Zwiebel drar följande slutsats efter en genomgång av argumenten för och emot förbud mot narkotika:

The existing evidence relevant to drug policy is far from complete. Given the evidence, however, our conclusion is that a free market in drugs is likely to be a far superior policy to current policies of drug prohibition. A free market might lead to a substantial increase in the number of persons who use drugs and possibly to a significant increase in the total amount of drugs consumed. But that policy would also produce substantial reductions in the harmful effects of drug use on third parties through reduced violence, reduced property crime and a number of other channels. On net, the existing evidence suggests the social costs of drug prohibition are vastly greater than its benefits.***

Så medan fotbollsvåld entydigt bör vara förbjudet och bekämpas kraftfullt av lagens långa arm, är samma slutsats långtifrån självklar när det gäller narkotikahandel. 

Se ett tidigare inlägg om polisens betydelse för att reducera fotbollsvåld.

___________________________

*Barro, Robert J. (1997). Getting It Right: Markets and Choices in a Free Society. Cambridge, MA: The MIT Press: 143.
**Becker, Gary S. (2001). ”It’s Time to Give Up the War on Drugs.” Business Week, September 17: 32. För ett utvecklat argument till förmån för punktbeskattning snarare än förbud, se Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (2004). ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs.” NBER Working Paper nr 10976. Cambridge, MA: NBER.
***Miron, Jeffrey A. och Zwiebel, Jeffrey (1995).  ”The Economic Case Against Drug Prohibiton”Journal of Economic Perspectives, 9(4): 175—192.

Lär dig mer om viner

Jag vill rekommendera bloggen Finare Vinare, där kvalificerade vintips ges. Förutom de härliga tipsen tycker jag om texternas språkliga kvalitet. Jag vill också kunna skriva så här:

2005 Leon Barral Faugères har en öppen, givande, lustfylld doft som rullar upp en hel karta av associationer: salmiak, knallpulver, hästspillning, bondgård, eneträ, pinjebarr och kåda, hallon, körsbär, tranbär, björnbär, nivea hudkräm, kola och varvet runt tillbaka till lakrits. 

Knallpulver! Hästspillning! Nivea hudkräm! Detta vin måste jag köpa. Som författarna uttrycker det: ”det är ren rock’n’roll”.

Vad förklarar stöd för protektionism?

Enligt Anna Maria Mayda och Dani Rodrik kan människors inställning till handel med andra länder förklaras av deras utbildningsnivå, hur handelsintensiv den sektor de arbetar i är och relativ ekonomisk status. Men därtill kommer följande:

Individuals who favor trade restrictions tend to have high attachments to their neighborhood and community, have a high degree of national pride, and believe that national interest should be paramount in making trade-offs. At the same time, individuals who have confidence in their country’s democracy are less likely to favor trade protection. In other words, communitarian-patriotic values tend to foster protectionist attitudes, but this tendency is moderated when the broader institutions of society are perceived to be working well.

Jag har tidigare uttryckt min negativa inställning till nationalism, och det beror just på att jag har bedömt det som sannolikt att nationalismen innefattar ett ”vi-och-dem”-tänkande som stimulerar till självgodhet. Man skulle kunna argumentera för att nationalister-protektionister i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om ”falska” nationalister är beredda att ompröva sin hållning, om de får fakta presenterade för sig, eller om deras inställning ligger djupare än så.

Fördelen med en klassisk utbildning

I gymnasiet stötte jag på följande citat av Russell Green:

The advantage of a classical education is that it enables you to despise the wealth which it prevents you from achieving.

Trots denna fördel valde jag att bli ekonom.

Européer om global uppvärmning

Enligt EU:s medborgare är dessa problem allvarligast för tillfället (s. 8/145):

Angående global uppvärmning/klimatförändring varierar svaren mellan EU-länderna (s. 9/145). Medan 92 procent av grekcyprioterna, 90 procent av grekerna och 74 procent av svenskarna anser att det problemet är allvarligt, anser bara 47 procent av italienarna och portugiserna det, och blott 45 procent av tjeckerna. Kanske beror de senares skepticism på president Klaus starka avvisande av klimatförändring som ett problem. Men vad beror grekernas klimatmedvetenhet på?

Se ett tidigare inlägg för min syn i klimatfrågan.

Skyttes konservatism

Göran Skytte förklarar i SvD i vilket avseende han är konservativ:

Skynda, men inte för fort. Det är de många som ska styra, inte extrema marginalgrupper. Allt ska inte bli som vanligt, men förändras långsamt och efter övervägda beslut.

Här nuddar Skytte vid en spänning i konservatismen, eller kanske rättare sagt mellan olika konservativa synsätt. Dels finns de, som likt Skytte, identifierar konservatismen med en försiktig eller avvisande attityd till förändring. Dels finns de som identifierar konservatism med ett politiskt-kulturellt program: de som vill att staten ska präglas av, uppmuntra till eller i alla fall inte på något sätt ta avstånd ifrån religion, monarki, hierarki och traditionalism i kultur och livsformer. 

Jag finner båda varianterna osmakliga. Den första har kritiserats kraftfullt av F.A. Hayek i ”Why I Am Not a Conservative”:

Let me now state what seems to me the decisive objection to any conservatism which deserves to be called such. It is that by its very nature it cannot offer an alternative to the direction in which we are moving. It may succeed by its resistance to current tendencies in slowing down undesirable developments, but, since it does not indicate another direction, it cannot prevent their continuance.

Den andra har kritiserats på senare tid av Andrew Sullivan i The Conservative Soul, i vilken han i synnerhet nagelfar den teokratiskt orienterade amerikanska konservativa rörelsen. Den är i vissa avseenden konservativ i Skyttes mening, ty den motsätter sig politiska, sociala och kulturella reformer som utmanar en kristen moral. Men den är radikal i andra avseenden, där dagens ordning inte är i enlighet med en kristen moral. Där förespråkas inte långsam, utan omedelbar, förändring, t.ex. i abortfrågan.

Frågan är vilken typ av konservativ Skytte egentligen är. Jag skulle i huvudsak placera honom i det andra facket. Att döma av hans tidigare skriverier är det inte förändring per se han motsätter sig — han verkar t.ex. inte ha något emot en ganska radikal omläggning av den ekonomiska politiken, iväg från den socialdemokratiska modellen, eller av den allmänna synen på samlevnadsmoral — utan han ogillar den förändring som utmanar hans kristna moral, tout simplement. Han har med andra ord en agenda, inte bara en attityd.

Gränsen för omtanke

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

Chockerande rationalism

Betrand Russell formulerar ett rationalistiskt förhållningssätt till världen:

I wish to propose a doctrine which may, I fear, appear wildly paradoxical and subversive. The doctrine in question is this: that it is undesirable to believe a proposition when there is no ground whatever for supposing it true. I must, of course, admit that if such an opinion became common it would completely transform our social life and our political system; since both are at present faultless, this must weigh against it. I am also aware (what is more serious) that it would tend to diminish the incomes of clairvoyants, bookmakers, bishops, and others who live on the irrational hopes of those who have done nothing to deserve good fortune here or hereafter.

Darra månde biskoparna!

Tron på den fria viljan är universell

Filosofer är inte eniga om huruvida determinismen är sann, men vanliga studenter tycks vara det, runtom i världen. Detta enligt en ny studie, ”Is Belief in Free Will Culturally Universal?” Först fick studenterna beskrivet för sig vad ett deterministiskt (A) och ett indeterministiskt universum (B) känntecknas av, vilket sammanfattades som:

The key difference, then, is that in Universe A every decision is completely caused by what happened before the decision – given the past, each decision has to happen the way that it does. By contrast, in Universe B, decisions are not completely caused by the past, and each human decision does not have to happen the way that it does.

Varefter följde denna fråga:

Which of these universes do you think is most like ours? (circle one)
Universe A Universe B

Så här såg svaren ut:

 

Givetvis är utbredd tro på indeterminism inte detsamma som att indeterminismen är sann. Som författarna till studien klargör kan man tänka sig att en uppfattning i denna fråga har evolutionär grund eller att den beror på praktiska erfarenheter som är snarlika i olika kulturer. En av determinismens förespråkare, filosofiprofessorn Galen Strawson, betonar att det tycks nästan omöjligt för de flesta att acceptera determinismen:

It seems that we cannot live or experience our choices as determined, even if determinism is true. But perhaps this is a human peculiarity, not an inescapable feature of any possible self-conscious agent. And perhaps it is not even universal among human beings.

Jo, det verkar ganska universellt.

Se ett tidigare inlägg om ett annat experiment om tron på den fria viljan.

Vuxna japaner i spelhallar

Efter gårdagens delikata sushimiddag med dr Wohlgemuth (där jag stötte på en del fisksorter som jag inte hade sett tidigare) passerade vi flera spelhallar. Vi gick in för att ta oss en titt. Det visade sig att runt spelautomaterna, ett slags modern variant av enarmade banditer, satt vuxna män i kostym. Vann man strömmade små silverpärlor ut ur automaterna, och dessa samlades sedan i stora korgar. Musiken i lokalen var öronbedövande och brutal. Hur kan detta förklaras, att vuxna män sitter och spelar i denna typ av oljud? Min och dr W:s teori var att japanska affärsmän är så hårt hållna i hierarkiska strukturer på jobbet att de på detta sätt får utlopp för sina aggressioner. I Sverige behöver ingen underordna sig någon annan på samma sätt, och därför behövs inte heller denna typ av etablissemang i samma utsträckning.

SvD trivialiserar okunskap

Är inte SvD:s okritiska hyllningar av Sarah Palin märkliga? Jag säger inte det för att jag sympatiserar med demokraterna utan därför att jag anser att en viss minimal kompetensnivå är önskvärd för en person som med en icke negligerbar sannolikhet kan komma att leda världens enda supermakt inom några år. Som kontrast kallar Andrew Sullivan Palin, pga. hennes okunnighet i utrikesfrågor, för en ”absurditet”. En betydligt rimligare bedömning än den SvD levererar, tycks det mig.

Kristen kärlek

John Kalvin

John Kalvin

Jag har tidigare uppmärksammat att den kristne aktivisten Tuve Skånberg förespråkar att staten ska bestraffa dem som hädar religion. Han är i gott kristet sällskap. Kalvin hade samma inställning men förespråkade en tuffare straffskala än Tuve. När den spanske teologen Servetus hade hädat och dömts till döden försvarade Kalvin det på följande sätt, i Defensio orthodoxae fidei:

Whoever shall maintain that wrong is done to heretics and blasphemers in punishing them makes himself an accomplice in their crime and guilty as they are. There is no question here of man’s authority; it is God who speaks, and clear it is what law he will have kept in the church, even to the end of the world. Wherefore does he demand of us a so extreme severity, if not to show us that due honor is not paid him, so long as we set not his service above every human consideration, so that we spare not kin, nor blood of any, and forget all humanity when the matter is to combat for His glory.

En kärlekens och frihetens religion, i sanning!

Uppdatering: En italiensk komiker riskerar fängelsestraff för att ha smädat påven.

Stimulerar tillit tillväxt?

Tidigare studier har funnit att tillit människor emellan är bra för den ekonomiska tillväxten. Om man litar på andra blir transaktionskostnaderna för att ägna sig åt ekonomiska aktiviteter lägre, vilket leder till mer sådana aktiviteter och skapandet av större ekonomiska värden.

I artikeln ”Trust and Growth: A Shaky Relationship”, publicerad i det nya numret av Empirical Economics, visar jag, tillsammans med Mikael Elinder och Henrik Jordahl, att detta samband inte är särskilt robust:

We conduct an extensive robustness analysis of the relationship between trust and growth by investigating a later time period and a bigger sample than in previous studies. In addition to robustness tests that focus on model uncertainty, we systematize the investigation of outlier influence on the results by using the robust estimation technique Least Trimmed Squares. We find that when outliers (especially China) are removed, the trust-growth relationship is no longer robust. On average, the trust coefficient is half as large as in previous findings.

Tillitens fördelar ter sig alltså mer osäkra än vad många tidigare har hävdat. Mot fördelarna måste dessutom nackdelarna vägas.

Vild cykling på trottoarer

Japan är ett väldigt välordnat land, där stor hänsyn tas till andra. Därför fann jag det förvånande att japaner cyklar på trottoarer. Överallt. Snabbt som attan. Full fart framåt. I Sverige däremot är detta förbjudet, och svenska fotgängare är, till skillnad från de japanska, riktigt aggressiva mot trottoarcyklister.

Jag förespråkar ett mellanting mellan den vilda japanska trottoarcyklingen och den svenska fientligheten till all trottoarcykling. Det bör handla om hur man cyklar. Jag cyklar själv nästan dagligen på trottoaren en liten bit, där Tegnérgatan är enkelriktad.  Men jag cyklar långsamt och går oftast av cykeln om en gående närmar sig. Det borde vara tillåtet och accepterat, i alla fall om gatan är enkelriktad och om ingen cykelbana finns. 

Om spankulerande japaner klarar av att hantera vild trottarcykling borde svenskar klara av att hantera mild trottarcykling. Dags för regel- och attitydändring!

Se ett tidigare inlägg om vilda cyklister.

Varför är svenska läkarlöner inte högre?

Läkare tjänar betydligt mer än den genomsnittliga inkomsttagaren i alla länder. I Sverige är t.ex. specialistläkares genomsnittslön i relation till BNP per capita 2,5. Detta kan låta mycket, men vid en internationell jämförelse framstår siffran som ganska låg — inom OECD varierar motsvarande siffra från 1,6 (Tjeckien) till 8,4 (Nederländerna):

 Källa: OECD. 

Min första tanke var att läkarlönerna är relativt låga eftersom det råder något av ett monopsoni på läkarnas arbetsmarknad i Sverige. Men detsamma torde gälla för t.ex. Storbritannien, vars siffra är 4,8, så det hela kanske snarare har att göra med en allmänt sammanpressad bruttolönestruktur. Andra hypoteser?

Åklagarnas oberoende och korruption

Rättssystemet i ett land kan vara mer eller mindre oberoende från den politiska makten. Professorn i juridik Anne van Aaken och professorerna i nationalekonomi Lars P. Feld och Stefan Voigt undersöker i en ny studie vilken effekt åklagarmyndigheternas formella och faktiska oberoende har på korruption. Deras hypotes:

[I]f prosecutors are subject to the directives of government members, then these government members could misuse this power to prevent the prosecution of crimes committed by people like themselves. This makes crimes – including corruption – more attractive and, hence, more likely. If prosecutors are, alternatively, independent from directives of government, then corruption levels are predicted to be lower.

För att undersöka saken empiriskt konstruerar de två helt nya mått på denna typ av oberoende och finner:

De facto PI [åklagarmyndigheternas faktiskt oberoende] turns out to be highly and robustly significant for explaining variation in perceived corruption: the more independent the prosecutors factually are, the lower the expected level of corruption, c.p.. De jure PI [åklagarmyndigheternas formella oberoende] has an unexpected sign: more independence is correlated with more corruption. But this variable never reaches conventional significance levels. We argue that the unexpected sign is the result of reversed causality.

I svensk konstitutionell diskussion lyser i regel frågor som rör rättssystemets oberoende från politiken med sin frånvaro. Vissa tecken på en ändrad syn står dock att finna. T.ex. återfinns denna skrivning i den sittande Grundlagsutredningens direktiv — inte om åklagarna men väl om domstolarna:

Mot denna bakgrund finns det nu skäl att överväga om det bör införas ett nytt särskilt kapitel i regeringsformen om domstolarna. Ett sådant kapitel skulle kunna markera domstolarnas särställning i förhållande till andra myndigheter, innehålla förklaringar om domarnas oberoende och oavsättlighet, ge uttryck för domstolarnas roll i det konstitutionella systemet samt möjligen också översiktligt beskriva deras förhållande till EG-domstolen och Europadomstolen.

Se ett tidigare inlägg om Stefan Voigts forskning, bl.a. om effekten av domstolars oberoende på ekonomisk tillväxt.

Svensk omoral

SvD rapporterar om de bilder på unga män som Carl von Platen tog och som beslagtogs av polisen vid 1900-talets början, då de ansågs omoraliska. Fotografen själv blev förklarad såväl sinnessjuk som omyndig pga. ”homosexuella böjelser”. Så gick det till på den tiden, vilket illustrerar faran av att okritiskt acceptera dominerande moraluppfattningar.

Carl von Platen blev för övrigt satt på sjukhem efter ovan nämnda beslag, men han blev tydligen inte botad:

Femton år senare blev han polisanmäld igen efter att ha försökt kyssa en hisspojke i Malmö.

Lästips: Historikern Jens Rydströms bok Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality in Sweden, 1880—1950 (University of Chicago Press).

Jag längtar dig

Jag var på lunchkonsert på Kungliga Operan härförleden och fick då för första gången höra ”Jag längtar dig”, en kort sång av Hugo Alfvén (vars tillrättalagda tonspråk inte alls tilltalar mig), med text av Ernest Thiel. Jag tycker mycket om de tre orden, jag längtar dig. Och att längta efter skönhet tycks mig fundamentalt.

Jag längtar dig. Jag längtar ditt rike.
Jag längtar mest då du är när.
Jag längtar alltid till ditt skönhets rike,
Jag längtar dit, när jag är där.

Här kan du höra Jussi Björling sjunga visan:

Den gudomliga ungdomen

Witold Gombrowicz identifierar i sin dagbok en gudinna värdig att tillbe:

Den enda skillnaden mellan mig och de ”normala” männen bestod i att jag dyrkade glansen från denna gudinna — ungdomligheten — inte bara hos den unga flickan utan också hos den unge pojken, ja den unge mannen förkroppsligade den mera fulländat än den unga kvinnan… Synden, om en sådan fanns, inskränkte sig till att jag dristade mig att beundra ungdomen oavsett kön och lösgjorde den ur Eros’ grepp — att jag hade djärvheten att ställa den unge mannen på den piedestal där de placerade den unga kvinnan.

Se tidigare inlägg om ungdomens primat här, här, här, här, här, här, här och här.

Bättre att inte existera

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

Munskydd för att skydda andra

Altruist (till höger)

Altruist (till höger)

Igår kväll talade jag med Frankfurter Allgemeine Zeitungs Tokyo-korrespondent. Han informerade mig om att de japaner som bär munskydd gör det, inte för att skydda sig själva mot sjukdom, utan för att skydda andra mot sjukdom när de själva hostar och nyser. Som förhärdad nationalekonom blev jag förvånad över att höra detta.

Lite skamsen måste jag erkänna att jag själv, pga. min rädsla för bakterier och virus, länge har längtat efter munskydd för att skydda mig själv, men jag vågar inte använda sådana av rädsla för att verka kufig. (Jag borde försöka minimera mina rädslor.)

Tanken på människosläktets undergång

En vacker dag kommer människosläktet att upphöra att existera. De flesta känner obehag inför detta och tröstar sig med att det dröjer länge till dess. Vilket får mig att tänka på denna lilla historia:

Det var en gång en gammal dam som besökte ett föredrag om universums framtid. Efteråt ställde hon en fråga till talaren: ”Ursäkta mig, professorn, men när sa du att universum skulle gå under?” ”Om cirka fyra miljarder år”, svarade han. ”Tack och lov”, svarade damen, ”jag tyckte att du sa fyra miljoner.”

Ja, det var en tröst, det.

Studentutvärderingar som mått på lärarkvalitet

Många tror att föreläsarnas kvalitet påverkar studenternas prestationer, men hur ska denna kvalitet mätas? Ofta används studentutvärderingar som mått, och dessa beaktas vid tjänstetillsättningar m.m.

Det finns dock ett problem med sådana utvärderingar: studenter väljer i regel själva kurser och föreläsare, och föreläsarna kan därför anpassa sin betygsättning och sina krav med sikte på att få bra utvärderingar. I den nya studien ”Does Professor Quality Matter? Evidence from Random Assignment of Students to Professors” använder sig därför Steve Carrell och James West av en slumpmässig fördelning av studenter på föreläsare för att studera frågan hur föreläsares kvalitet påverkar studentprestationer.

De finner bl.a. följande:

[S]tudent evaluations positively predict student achievement in contemporaneous courses, but are very poor predictors of follow-on student achievement. Since many U.S. colleges and universities use student evaluations as a measurement of teaching quality for academic promotion and tenure decisions, this latter finding draws into question the value and accuracy of this practice.

Känner svenska akademiska tjänstetillsättare till resultatet av denna studie?

Förlust för skönhet

Aj, aj, aj, Rafael Nadal förlorade mot Andy Murray i US Open. Eftersom den förre är överlägsen den senare på skönhetsfronten beklagar jag detta.

Vissa flyttar ut, andra flyttar in

Hyresgästföreningen motsätter sig ett ökat inslag av marknadshyror. De föredrar dagens mer reglerade system, trots de höga kostnader det medför. Dessa kostnader förtigs av föreningen, som ensidigt nu larmar:

Mer än 50 000 hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer att tvingas flytta om förslagen från den statliga utredningen ”EU, allmännyttan och hyrorna” blir verklighet. Det rör sig om människor med låga inkomster som bor i städernas mest attraktiva delar.

Jag vet inte hur korrekt beräkningen är (en aspekt som t.ex. inte verkar ha tagits med är förmögenheter), men låt oss anta att den är korrekt. Att då vissa flyttar ut och andra flyttar in är inget konstigt utan tvärtom en naturlig följd av ett reglerat system ersätts av ett marknadssystem. De som bor i attraktiva områden idag men betalar lite i hyra har kunnat åtnjuta ett konstlat lågt pris för sitt boende under lång tid, vilket har gynnat dem samtidigt som samhällsekonomiska kostnader har uppstått, särskilt effektivitetsförluster som kommer sig av att människor som har varit villiga att betala mer för samma boende har hållits borta. De kommer nu att gradvis ta över, vilket är samhällsekonomiskt effektivt. Ed Glaeser och Erzo Luttmer på Harvard förklarar det hela i detalj. Så utredningens förslag är att välkomna, därför att 50 000 hushåll flyttar till billigare boenden.

Se även ett tidigare inlägg om orättvisa hyror samt vad Jonas Vlachos och Jakob Heidbrink har att säga.

Japansk omoral

När man ska resa in i USA undrar landets immigrationsmyndighet om man har för avsikt att ägna sig åt omoraliska aktiviteter. Döm om min förvåning när jag idag upptäckte att den japanska tullen på den blankett man som besökare måste fylla i upplyser om följande:

Prohibited articles

(5) Obscene or immoral materials …

Hur ska man som besökare veta om man har sådant material i resväskan? Vad som utgör omoral är subjektivt, och även om stor intersubjektiv enighet skulle föreligga, är det ändå så att människor inte av offentliga representanter ska kritiseras eller bestraffas pga. omoral. Myndigheter bör därför på dokument relatera till objektiva regler, dvs. lagar.

(Jag kan lugna eventuellt oroliga läsare med att jag själv, trots allt, kände mig lugn: jag svarade följaktligen nej på frågan om jag medförde förbjudna artiklar och släpptes in.)

Oljud i det offentliga rummet

Ger negativ externalitet

Vissa klagar på Hemglassbilens signal, andra, som en italiensk professor, på kyrkklockor. En domstol har nu fastslagit att den lokale prästen ska betala motsvarande 500 000 kr för sitt idoga klockringande. Just det: negativa externaliteter kan och bör motverkas. När äganderätter de facto inte är klart definierade — har vem som helst rätt att sprida, och har vem som helst rätt att slippa, oljud i det offentliga rummet? — återstår inte annat, som Ronald Coase har klargjort, än för en en lagstiftare eller en domstol att sätta ned foten.

Icke-troende kristna

Bertrand Russell rapporterar:

There are some hopeful features about America. I was recently on a boat going to America, and a minister of religion on the boat invited me to speak to his congregation about my views on religion. I said: ”Yours must be a very broad-minded congregation”; and this minister of religion, somewhat to my surprise, replied: ”Oh, of course, I do not believe in God.” I met other ministers of religion in America who took the same line. That, I must say, somewhat surprised me; but they are, I am afraid, rather a small minority, and the great bulk of Americans are still extremely theological.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på denna typ av kristna. Å ena sidan är jag glad när människor inte tror på vidskepelse och när de inte förespråkar en destruktiv etik. Å andra sidan är jag glad när människor är konsekventa och står för något distinkt. Trots allt blir nog min rangordning densamma som Russells:

  1. Icke-troende icke-kristna är att föredra framför
  2. icke-troende kristna, som är att föredra framför
  3. troende kristna.

Dvs. hellre kristna som inte tror på Jahve än kristna som gör det. Med andra ord: den typiske medlemmen i Svenska kyrkan är att föredra framför den typiske pingstvännen.

Djärv finsk komponist

Jag har just fått upp ögonen (eller rättare sagt: öronen) för den finske tonsättaren Einojuhani Rautavaara. Oemotståndlig! Ett smakprov på under en minut:

Tips: Carl Magnus Bjuggren, musikexpert.

Valet mellan pest och kolera

Tomas Gür påpekar, i mitt tycke korrekt, att varken McCain—Palin eller Obama—Biden är särskilt tilltalande kandidatpar. Medan republikanerna är influerade av en kristen världsbild och etik, som rör aborter, homosexuellas situation, stamcellsforskning, om Gud står bakom krig, kreationism etc., står demokraterna bakom ökade regleringar, höjda marginalskatter och ett ökat inslag av protektionism.

Gür landar dock i att de republikanska svagheterna är mindre allvarliga, vilket jag inte alls känner mig övertygad om, av tre skäl.

  1. Det är inte bara löjligt, som Gür hävdar, att förespråka ovan nämnda kristna synsätt: det leder till reella, negativa konsekvenser när forskning hindras och när skolor lär ut vidskepelse.
  2. Professor Cowen klargör att en amerikansk president inte har så stort inflytande över den ekonomiska politiken och att utrikespolitiken är viktigare när man tar ställning till kandidater. Med tanke på McCains mer interventionistiska syn på det området — mot bakgrund av forskning som visar att amerikanska inblandningar inte har varit lyckosamma överlag och som underminerar den s.k. dominoteorin — tycker jag att detta talar till Obamas fördel.
  3. Det finns skäl att tro att Obama har överdrivit sin protektioniska hållning i pimärvalskampanjen för att få stöd från facket.

Som sagt, inget av alternativen tilltalar mig särskilt mycket. Man det tycks mig som om McCain har minst lika många brister som Obama.

Vad tycker vi egentligen om kultur?

Witold Gombrowicz säger sanningar i sin dagbok. Hur är det t.ex. med människors kulturella sida? Hur mycket berörs vi av konsten och hur mycket är tom retorik som vi uttrycker för att vi vill verka kulturella, fina, intressanta?

Om vi inte redan i skolan hade tvingats att hänföras över konsten, tror ni då att vi senare i livet skulle känna så mycken färdig hänförelse? Om hela vår kulturella organisation inte pådyvlade oss konsten — menar ni då att vi skulle intressera oss lika mycket för den? Är det inte vårt behov av myt och dyrkan som ger sig till känna i denna vår beundran, och är det inte så att vi genom att beundra dem som är högre själva svingar oss upp på högre höjder? Och är det inte framför allt så att dessa känslor av beundran och hänförelse föds ”ur oss” eller ”mellan oss”? När applåderna dånar efter konserten betyder det inte alls att envar som applåderar är hänförd. En försiktig handklappning drar med sig en annan — man hetsar upp varandra — och till slut skapas en situation där var och en måste anpassa sitt inre till det kollektiva vanvettet. Alla ”beter sig” som om de var hänförda fast ingen är det ”pår riktigt” eller i varje fall inte till den grad.

Detta fenomen ligger nära det professor Timur Kuran kallar preferensförfalskning. Vissa saker säger vi för att vi beräknar att de tas emot väl av människor vars respekt vi söker; vissa saker förtiger vi för att undvika att andra ser ner på oss.

Är denna typ av förfalskning bra eller dålig? Jag är splittrad. Å ena sidan kan det ge större lycka om vi ibland förställer oss — det kan bespara andra smärta, gynna vissa aktiviteter (som kultur) och ytterst gynna oss själva — men å andra sidan finns det något lätt obehagligt i att inte sträva efter sanning. Och ibland kan ett socialt tryck som leder till ett förtigande av sanningar vara direkt destruktivt.

Se ett tidigare inlägg i samma anda.

Sarah Palin har internationell erfarenhet

Jag känner mig lugnad nu:

Dessutom försäkrar hon oss att hon, med sin jaktbakgrund, blir en bra ÖB:

(Sarah Palin spelas här av Julie Brown.)

Martini-instruktion

James Thurber har receptet för en glad afton:

One martini is all right. Two are too many, and three are not enough.

Se även vad Dorothy Parker har att säga i ämnet.

Att veta när man inte vet

Sokrates exemplifierar vad vishet kan bestå i (Apology, 21d):

And so, as I was going away, I was thinking to myself that I was wiser than this man, for starters. It’s likely that neither of us knows anything worthwhile, but whereas he thinks he knows something when he doesn’t know it, I, when I don’t know something, don’t think I know it either. It’s likely, then, that by this I am indeed wiser in some small way than this man, in that I don’t think myself to know what I don’t know.

Bertrand Russell utfärdar ett beklagande i samma anda; och visst kommer man att tänka på F. A. Hayeks varning för konstruktivistisk rationalism.*

_____________________

*Se t.ex. Hayek, F. A. (1973). ”Reason and Evolution.” I Law, Legislation and Liberty: Rules and Order. London: Routledge, och Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge”.

Varför går Sarah Palin hem?

Miss Wasilla 1984

Miss Wasilla 1984

John McCain höll ett trött tal på sitt konvent, och man förstår varför han har valt en mer entusiasmerande vicepresidentkandidat.

En viktig orsak till att Sarah Palin är populär även bland personer som inte i viktiga avseenden delar hennes politiska uppfattningar tycks vara att hon är attraktiv. Som Per Gudmundson noterar:

Hon är skönhetsmiss.

Will Wilkinson är ärlig om sin uppfattning:

I think she is a tremendously sexy woman. How this will effect the race, I have no idea, but it’s just got to.

Pete Boettke berättar om sin reaktion på hennes tal:

But I keep coming back to her presence and her personal appeal.

Ja, skönhet och politik hör ihop. Det är dock bara en faktor bland många, så hennes politiskt mer rutinerade konkurrent om vicepresidentposten, Joe Biden, ska inte räknas ut, trots ett mindre fördelaktigt utseende.

(Allra läckrast på det republikanska konventet är emellertid inte Sarah Palin utan Levi Johnston, den 18-årige ishockeyspelare som har gjort hennes 17-åriga dotter gravid.)

Vaccinera dina barn

Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:

The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism. 

En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:

This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.

Värdefullt att veta.


Statens storlek och tillväxten

Hur ser förhållandet mellan statens storlek och ekonomisk tillväxt ut? Hittills har de empiriska resultaten varit motstridiga, vilket inte är förvånande utifrån teoretiska överväganden.* Å ena sidan bistår staten med tillväxtbefrämjande åtgärder av olika slag (t.ex. rättsväsende och utbildning); å andra sidan skapar skatter och regleringar effektivitetssänkande snedvridningar.

En ny studie tittar inte bara på statens storlek och tillväxt utan även på hur effektivt staten använder sina resurser. Tar man med det i beaktande kan följande konstateras:

Our main finding is that, when fiscal size is measured by the government consumption share in GDP, the size-efficiency mix is significant in explaining the size-growth relationship. The latter is indeed non-monotonic …  [O]ur estimates imply that only in 34 out of 159 observations (different countries in different periods) is the size-growth relationship positive. Our results imply that what really matters to growth is not government size per se, but the size-efficiency mix. 

För Sveriges del identifieras, som för de flesta länder, en svagt negativ effekt av statens storlek när effektiviteten i den offentliga konsumtionen beaktas.

___________________
*Barro, Robert J. (1990). ”Government Spending in a Simple Model of Economic Growth.” Journal of Political Economy, 98(5): S103—S125.

Röda rummet

Henri Matisse, La chambre rouge (Harmonie rouge) (1908), 180,5 x 221,0 cm:

McCain kan dö

Sarah Palin - nästa amerikanska ÖB?

Sarah Palin - nästa amerikanska ÖB?

Sarah Palin har nu hållit tal, i vilket hon hyllade John McCain som överbefälhavare. McCains val av denna oerfarena vicepresidentkandidat är inte oviktigt med tanke på att hon kan få ta över:

[T]here is a roughly 1 in 3 chance that a 72-year-old man will not reach the age of 80, which is how old McCain would be at the end of a second presidential term. … The odds of a 72-year-old man living four more years, or one full White House term, are better. But for a man who has lived 72 years and 67 days (McCain’s age on Election Day this year), there is between a 14.2 and 15.1 percent chance of dying before Inauguration Day 2013.

Man undrar vad sannolikheten för att han blir gaggig före 20 januari 2013 är. Måhända är valet av Palin en indikation på att de problemen redan har börjat manifestera sig. I vilket fall ser jag McCains ålder som ett av de tyngsta argumenten mot att ge honom sitt stöd.

Gammaldags mätmetoder

Se en karta över alla de länder som inte använder det metriska mätsystemet.

Ytterst suspekta bokköpare

Lord God Almighty! Vem vill köpa dessa böcker? Se tidigare inlägg om deras författare här, här, här, här, här, här, här och här.

Svenskar kräver faktiskt skattesänkningar

Det är knappt man tror det, men svenska väljare kräver lägre skatter. När regeringen nu sänker skatten för pensionärer med upp till 2 600 kr per år reagerar PRO:s Inger Hestvik surt:

Jag tycker att skattesänkningen är för liten.*

Regeringen fortsätter alltså att sänka skattetrycket, även om det ska noteras att motiveringen för denna särskilda sänkning haltar och att skattesystemet därigenom får fler inslag av särlösningar för specifika grupper.

_________________

*Dock klagade visst inte PRO när socialdemokraterna föreslog en lägre skattesänkning (med en mer ojämlik fördelningsprofil dessutom).

Varför skaffas barn?

Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:

If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?

Vad beror ekonomiska reformer på?

Sir Robert Peel

Sir Robert Peel

Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:

Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel’s conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.

Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*

Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att ”muta” intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.

__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). ”Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.

Andy i fin form

US Open pågår för fullt. Andy Roddick har gått vidare och ser ut att vara i mycket fin form:

Se tidigare inlägg om Andy här, här och här.

Vetenskap, värderingar, vetande

Bertrand Russell

Bertrand Russell

Lord Russell klargör följande:

I conclude that, while it is true that science cannot decide questions of value, that is because they cannot be intellectually decided at all, and lie outside the realm of truth and falsehood. Whatever knowledge is attainable, must be attained by scientific methods; and what science cannot discover, mankind cannot know.*

____________________

*Från ”Science and Ethics”.

G som i gay

Som ung såg jag Staffan Hildebrands film G — som i gemenskap. Det storstadsliv som skildrades däri både lockade och skrämde en tonåring i Småland.  Magnus Uggla spelade gay med bravur i filmen, och liksom hans rollfigur var jag förtjust i Kim, spelad av Niclas Wahlgren:

Vissa folk betyder mer än andra

OrkanenStormen Gustav visade sig inte vara så farlig, vilket vi har kunnat se tv och i alla tidningar. Men stormen aktualiserar något intressant. Blogge konstaterar nämligen att media gör skillnad på folk och folk:

[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik … för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):

Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.

Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.

Dags att överge ”en man, en röst”?

Om väljares grad av kunnighet varierar, är det då inte rimligt att ge kunnigare väljare fler röster i politiska val? John Stuart Mill ansåg det:

When all have votes, it will be both just in principle and necessary in fact, that some mode be adopted of giving greater weight to the suffrage of the more educated voter; some means by which the more intrinsically valuable member of society, the one who is more capable, more competent for the general affairs of life, and possesses more of the knowledge applicable to the management of the affairs of the community, should, as far as practicable, be singled out, and allowed a superiority of influence proportioned to his higher qualifications.

En outbildad arbetare skulle ha en röst, en utbildad arbetare två. Jordbrukare, fabrikörer och handelsmän skulle ha tre eller fyra, medan advokater, läkare, präster, författare, liksom alla med universitetsexamen, borde ha fem eller sex. (En docent i nationalekonomi borde väl ha åtminstone sju?)

Se tidigare inlägg om väljares okunskap här, här, här, här och här.

Tips: Bryan Caplan.

Marknadsekonomin tillfredsställer alla behov

Camille Paglia recenserar tre böcker om manlig sexualitet. Tänk, jag kände inte alls till denna produkt:

Moore remarks that semen’s scent is sometimes compared to ”bleach, household cleanser, or swimming pool water.” Hence the marketing of Semenex ($54.95 for 30 servings), a drink that promises to sweeten the taste of semen for practitioners of oral sex.

Vilka tycker om dissonant musik?

De flesta ogillar dissonant musik — istället eftersträvas, precis som i filmer och böcker, harmoni och ett lyckligt slut. Jag tycker däremot ofta bra om disharmoni. Musik behöver, som jag ser det, inte vara vacker för att vara tilltalande utan kan också uppskattas för att den är intressant, för att den bjuder på motstånd, för att den säger något oväntat.

Nu visar det sig, enligt en studie publicerad i Brain: A Journal of Neurology, att endast hjärnskadade uppskattar dissonant musik:

Only patients with substantial resections of the left or right parahippocampal cortex (PHC) gave highly abnormal judgements to dissonant music; they rated dissonant music as slightly pleasant while controls found it unpleasant.

Vad säger det om mig? (Att jag är neurotisk visste jag sedan tidigare.)

För ett par smakprov på musik med tydligt dissonanta inslag kan jag rekommendera ett utdrag ur Variations on ”America” av Charles Ives (missa inte fotarbetet på orgeln!) och Prokofievs pianosonat nr 3.

Bör staten reglera marknaden för idéer?

Professor R. H. Coase

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.

Egoistiska skäl för kvoterad föräldraförsäkring

En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

  1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
  2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

Diagonala färgfält

Günter Fruhtrunk, Farbbewegungen (1969), 82 x 68 cm:

Haiku för nationalekonomer

Professor Levitt har utlyst en haiku-tävling med nationalekonomiskt tema.* Följande två bidrag tyckte jag särskilt bra om:

Sales of ice cream seem
To correlate with crime rate?
Simply summer heat.

och

Can we work it out
If there aren’t transaction costs?
But of Coase we can.**

Uppdatering: Vinnaren är utsedd.

_____________________

*Här finns mer information om vad som kännetecknar en haiku.
**Ronald Coase klassiska artikel ”The Problem of Social Cost” kan läsas här.

Staten styr och ställer

Katrin Jakobsen)

Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)

Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

Obotlig egoist

C. C. Bloom:

But enough about me, let’s talk about you. What do you think of me?

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

  1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
  2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Problemet i det offentliga rummet

Göran Skytte beklagar utvecklingen:

Men samtidigt och parallellt hände något annat och helt nytt: sexualiseringen flyttade successivt in i medierna, ett annat offentligt rum.

Själv tycker jag att moraliserandet på kristen grund i det offentliga rummet, och den historiskt sett betydande inskränkningen i människors frihet, inte bara i det offentliga utan också i det privata rummet, är ett betydligt större problem än den eventuella* sexualiseringen.

Skytte noterar att hans kristna moraliserande väcker uppmärksamhet:

Problemet finns, hundratals engagerade läsare skriver, dussintals mer eller mindre begåvade bloggare bloggar.

Jag undrar om Nonicoclolasos är mer eller mindre begåvad. I vilket fall går det att läsa tidigare inlägg om det kristna moraliserandets grand maître här, här, här, här, här, här, här och här.

_______________________

*Som Guero påpekar har sexverksamhet knappast flyttat från gatan till media utan till särskilda platser på nätet.

Fula kvinnors män

Professor Daniel Hamermesh:

[T]here is substantial evidence suggesting that uglier women marry men with less human capital — men who earn less.

Trace Riff gör reklam

Vår favoritmodell återfinns till höger på båda bilderna. Han tittar intensivt. Och vi tittar intensivt tillbaka.

Titta mer på Trace Riff här och här.

Den barbariska älgjakten

Dödad älg

Dödad älg

Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.

Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?

Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.

Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.

Påven och kommunisterna

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Obama och skatterna

Nu är Barack Obama officiellt Demokraternas presidentkandidat. I sitt tal i natt sa han följande om sin skattepolitik:

I will cut taxes for 95 percent of all working families. Because in an economy like this, the last thing we should do is raise taxes on the middle class.

Det stämmer att Obamas skatteplan sänker den genomsnittliga inkomstskatten för de flesta. Vad som däremot inte nämndes i talet är att marginalskatten kommer att öka, med negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten. Illustration:

Som Alan Viard påpekar:

Obama’s tax cuts are designed in ways that raise marginal tax rates (the extra tax paid on an extra dollar of income) and therefore reduce incentives to earn income. The marginal rate rises because the size of the tax cut falls as income rises.

I Sverige sänker regeringen både den genomsnittliga inkomstskatten och marginalskatten.

Tips: Greg Mankiw.

En vild determinist

En 18-årig norsk determinist förklarar hur det ligger till med den fria viljan. Låt oss säga att han är okonventionell för att vara filosof. Men icke desto mindre övertygande!

Den hälsosamma parrelationen

På väg bort

På väg bort

Jag har förkastat den romantiska kärleken men noterar ny forskning som antyder att personer som lever i parrelationer löper mindre risk att drabbas av demenssjukdomar. Bör jag tänka om och etablera en parrelation? Jag tror inte det, av två skäl.

Dels visar forskningen att risken att drabbas är ännu större om en parrelation upphör:

De som levt som singel hela livet löper dubbelt så stor risk medan de som skilt sig i medelåldern och därefter levt som singel löper tre gånger så stor risk. Allra störst risk att drabbas av demenssjukdomar löper de som förlorat sin partner innan de nått medelåldern och därefter fortsatt leva som änka eller änkling. Jämfört med gruppen gifta par löper de mer än sex gånger större risk att utveckla Alzheimers.

Dels måste fördelarna av en parrelation vägas mot nackdelarna, och för min del, som autonomist-atomist, innebär upplåsningen till en annan person en stor psykologisk kostnad.

Men för dem som ingår i en parrelation som blir beständig är förstås dessa nya resultat goda nyheter.

Tips: Gissur Erlingsson.

Katedraler utan präster och nunnor

Katedral i Padua

Katedral i Padua

En av mina favoritförfattare*, den tidigare tory-politikern Jeffrey Archer, noterade följande i samband med sommarens semester i Italien:

However, cathedrals nowadays seem to have turned into museums. I well remember in my youth, services taking place and nuns and young priests roaming around, but now – nothing but tourists. What will it be like in fifty years?

En utveckling att hälsa med glädje! Kyrkobyggnader är ofta fina och imponerande (även om jag själv föredrar vissa typer av modern arkitektur), och det är utmärkt om själva byggnaderna ger estetisk stimulans samtidigt som religionen dör.

__________________________

*Det bästa av Jeffrey Archer är hans novellsamlingar samt hans tre självbiografier från fängelset. Rafflande läsning, alltsammans!

Hur ska ungdomar få det bättre?

Inkomstklyftorna rapporteras ha ökat. Under socialdemokratiskt styre, märk väl. (Se en prognos för i år här.) Ungdomar tycks ha fått det direkt sämre, i alla fall i Stockholm:

Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster.

Hur ska detta lösas? Nationalekonomen Per Skedinger har gått igenom all forskning om arbetsrättens betydelse för sysselsättningen. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Men inte har Carin Jämtin tagit in detta budskap. Inte regeringen heller, även om den faktiskt gör en hel del annat nyttigt, som t.ex. inför jobbskatteavdrag. Nå Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson förstår också att lösningen inte ligger i att satsa på mer bidrag:

Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva.

Mindre resurser till välfärd?

Dr. Erlingsson konstaterar att människor tror fel när de tror att de offentliga välfärdsutgifterna har minskat:

Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005.

Se även ett tidigare inlägg om att globaliseringen inte har underminerat välfärdsstaten.

Homosexualitet och självmord

I sin doktorsavhandling i psykologi finner Heather Murphy att det, trots ökad öppenhet och acceptans, inte alltid är så lätt att vara homo- eller bisexuell:

These students identified themselves as heterosexual, but also reported being attracted to people of the same sex or engaging in same-sex behavior. This group was three times as likely as heterosexuals to have made a plan to commit suicide in the past year and six times more likely to have actually attempted suicide in the same period.

Resultaten kan sammanfattas i denna tabell:

Jag ser det som viktigt att man, särskilt som vuxen i förhållande till barn och ungdomar, är öppen, accepterande och, faktiskt, icke-heterosexistisk. Utgå inte från att alla är heterosexuella. Fråga inte flickan om hon har träffat en pojke, fråga om hon har träffat någon. Och om hon träffar en flicka, välkomna det. Och låt henne känna innan hon träffar en flicka att du välkomnar det, om det skulle ske. Det är frånvaron av det självklara accepterandet av kärlek mellan personer av samma kön som jag tror utgör grunden till den olycka som Heather Murphy identifierar. Det är en sådan frånvaro som hos många homo- och bisexuella skapar en känsla av alienation och utanförskap.

Jag talar här inte om politik eller offentliga proklamationer i första hand, utan om attityder och bemötande i den lilla världen, gentemot dem som finns i ens närhet. Se ett tidigare inlägg om föräldrars rädsla för att deras barn ska visa sig vara homosexuella.

Problemet med nya stater

SvD:s ledarsida, president Bush, Carl Bildt och andra morrar mot Ryssland. Om mer än morrande är en klok strategi för väst är jag tveksam till. Ryssland är inte att leka med. Hursomhelst är situationen obehaglig och komplex, bl.a. eftersom det inte finns någon enighet om när en ny stat ska erkännas. Professor Eric Posner utvecklar:

For one thing, we can look at their elder sibling, Kosovo. Recognized by western countries but not by Russia or China, it declared independence from Serbia in 2008. Russia has made much of this precedent. “If you can decide that Kosovo is a state over our objections, we can decide that South Ossetia is a state over yours!” International law has little to say about the creation of states. … People should be more worried than they are by the fragmentation of states. Consider that shortly after World War II, there were around 60 states. Today, there are almost 200 (depending on how one counts quasi-states like Kosovo, and weird cases like Taiwan, which everyone has agreed is both a state (because it clearly has independence) and that is not a state (to mollify China), and there are even stranger beasts). A lot of this increase is due to decolonization, but in recent years, the main cause has been, essentially, ethnic separatism.

Kan man få drömma om en värld i vilken människor lever i harmoni och inte identifierar sig med sin etniska grupp och med sin nation?

Polisen minskar huliganismen

Polis jagar huliganer

Polis jagar huliganer

Nu har huliganer burit sig illa åt i samband med en fotbollsmatch igen. Det finns säkert många metoder som kan prövas för att reducera denna typ av sportrelaterat gruppvåld, men en väldigt viktig faktor är polisens resurser. En studie av nationalekonomerna Panu Poutvaara och Mikael Priks visar att när polisinsatserna i Stockholm minskade, ökade huliganvåldet kraftigt:

This paper isolates the causal effect of policing on group violence, using unique panel data on self-reported crime by soccer and ice hockey hooligans. The problem of reverse causality from violence to policing is solved by two drastic reallocations of the Stockholm Supporter Police unit to other activities following the 9/11 terrorist attack in September 2001 and the Tsunami catastrophe in December 2004. Difference-in-difference analysis reveals that Stockholm-related hooligan violence increased dramatically during these periods.

En viktig insikt för dem som vill reducera brottslighet.

Språkfelens fiender

Två män har dömts till ett års villkorlig dom för att ha korrigerat stavfel på en historisk skylt i en nationalpark:

[I]nvestigators learned of the vandalism from an Internet site operated by Deck on behalf of the Typo Eradication Advancement League, or TEAL. According to the Internet posting, TEAL members agreed to stamp out as many typos as they could find in public signage and other venues.

Jeff Deck från TEAL lägger till en apostrof

Jeff Deck från TEAL lägger till en apostrof med Tipp-Ex

Visst kan jag förstå en strävan efter att upprätthålla en god språklig standard —jag irriterar mig ofta själv på såväl stavfel som felaktig grammatik* — men TEAL verkar ta språket på lite väl stort allvar. Om man t.ex. skulle korrigera alla reklamskyltar som innehöll språkfel skulle man inte ha tid till mycket annat. Och man skulle faktiskt ägna sig åt vandalism.

_______________________

*Det är alltid riskabelt att skriva sådant här — nu väntar jag bara på att någon ska påpeka något språkfel i detta inlägg.

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Bör inte religion tas på allvar?

Henrik Berggren skriver idag om sitt splittrade förhållande till Svenska kyrkan. Han tror inte men dras ändå till dess ritualer:

Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.

Var och en blir förstås salig på sin fason, så om Henrik vill låta sina barn genomgå en ceremoni vars grund han själv erkänner är av hokuspokus-karaktär ska han givetvis få göra det. Men är detta en respektingivande hållning? Jag tycker inte det — av det enkla skälet att man därigenom offrar intellektuell hederlighet och respekt för sanning för en känslomässig upplevelse. Bör inte religion (och även annat) tas på mer allvar än så?

Henrik dras också till religiösa begravningsceremonier:

De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste.

Själv tycker jag att begravningsceremonier helt kan skippas.

Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken.

I ett tidigare inlägg skiljer jag på på tre typer av ateister beroende på deras inställning till religion som fenomen.

Biologi är en syndig vetenskap

I en enkät i somras svarade 153 unga pingstvänner på vad de ansåg vara, och inte vara, synd. Ett skrämmande exempel på hur de svarade:

Är det synd att tro på evolutionsteorin i stället för Bibelns skapelseberättelse? Ja 61 procent – nej 39 procent.

Dock ansåg blott nio procent att det är synd att slå ihjäl getingar. Själv förkastar jag, till skillnad från de unga pingstvännerna, själva begreppet synd.

Överdriven oro för privat barnsjukhus

Dan Hansson)

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Martini-dikt

Dorothy Parker vet hur man får ut så mycket som möjligt av ett party:

I like to have a martini,
Two at the very most.
After three I’m under the table,
After four I’m under my host.

Är jag neurotisk och ohämmad?

Jag uppskattar i hög grad abstrakt konst, som regelbundna läsare av denna blogg nog har kunnat konstatera. Men vad är det för typ av människor som gillar abstrakt konst? En studie i European Journal of Personality har svaret:

This study was concerned with the question of which personality variables are most predictive of judgements of particular types of painting. … Thrill and Adventure Seeking was positively correlated with a liking of representational art while Disinhibition was associated with positive ratings of abstract art and pop art. Neuroticism was positively correlated with positive ratings of abstract and pop art, while conscientiousness was linked to liking of representational art.

De som föredrar avbildande konst tycks alltså söka spänning och äventyr samt vara noggranna. Vi som föredrar abstrakt konst är neurotiska och ohämmade. Bara så ni vet.

Pengar ger individualism

Källa till individualism?

Källa till individualism?

Hur påverkar pengar oss människor? En artikel i Science ger detta svar:

The results of nine experiments suggest that money brings about a self-sufficient orientation in which people prefer to be free of dependency and dependents. Reminders of money, relative to nonmoney reminders, led to reduced requests for help and reduced helpfulness toward others. Relative to participants primed with neutral concepts, participants primed with money preferred to play alone, work alone, and put more physical distance between themselves and a new acquaintance.

Dvs. när människor påminns om pengar blir de mer individualistiska och mindre samarbetsvilliga. Hur kan det förklaras? Peter Singer kommenterar:

Vohs and her colleagues suggest that as societies began to use money, the necessity of relying on family and friends diminished, and people were able to become more self-sufficient. “In this way,” they conclude, “money enhanced individualism but diminished communal motivations, an effect that is still apparent in people’s responses today.”

De flesta ser nog denna effekt av pengar som något negativt, även om de i allmänhet ändå godtar pengar pga. deras fördelar, som torde överväga. Men jag ser snarast effekten som en ytterligare fördel! Jag har starkt atomistiska drag och vill inte vara bunden till andra människor. Pengar ger möjlighet till distans, vilket jag värdesätter.

I samma anda, se två tidigare inlägg om min skepsis mot vurmandet för tillit och samarbete.

Tips: Greg Mankiw.

Tröst mot åldrande

Den kraftfulla Margaret Thatcher

Den kraftfulla Margaret Thatcher

Jag betraktar åldrandet som hemskt, både därför att den unga kroppen gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot förruttnelse, och därför att det vitala sinnet gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot att upphöra att existera. Men det som tröstar mig när jag kontemplerar detta är dels att man kan minnas forna tider — hur någon såg ut eller var — och dels att det hela tiden kommer nya kroppar och nya sinnen som ger glädje och stimulans.

Så även fast det är nedslående när personer med stora sinnen, som Margaret Thatcher, har blivit dementa, kan vi minnas deras kraftfullhet och se fram emot nya personer med liknande kvaliteter.

Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?

Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:

Skalbaggar i sanden

Skalbaggar i sanden

Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.

Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.

Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.

Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.

Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.

Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).