De flesta ogillar dissonant musik — istället eftersträvas, precis som i filmer och böcker, harmoni och ett lyckligt slut. Jag tycker däremot ofta bra om disharmoni. Musik behöver, som jag ser det, inte vara vacker för att vara tilltalande utan kan också uppskattas för att den är intressant, för att den bjuder på motstånd, för att den säger något oväntat.

Nu visar det sig, enligt en studie publicerad i Brain: A Journal of Neurology, att endast hjärnskadade uppskattar dissonant musik:

Only patients with substantial resections of the left or right parahippocampal cortex (PHC) gave highly abnormal judgements to dissonant music; they rated dissonant music as slightly pleasant while controls found it unpleasant.

Vad säger det om mig? (Att jag är neurotisk visste jag sedan tidigare.)

För ett par smakprov på musik med tydligt dissonanta inslag kan jag rekommendera ett utdrag ur Variations on ”America” av Charles Ives (missa inte fotarbetet på orgeln!) och Prokofievs pianosonat nr 3.