Witold Gombrowicz säger sanningar i sin dagbok. Hur är det t.ex. med människors kulturella sida? Hur mycket berörs vi av konsten och hur mycket är tom retorik som vi uttrycker för att vi vill verka kulturella, fina, intressanta?

Om vi inte redan i skolan hade tvingats att hänföras över konsten, tror ni då att vi senare i livet skulle känna så mycken färdig hänförelse? Om hela vår kulturella organisation inte pådyvlade oss konsten — menar ni då att vi skulle intressera oss lika mycket för den? Är det inte vårt behov av myt och dyrkan som ger sig till känna i denna vår beundran, och är det inte så att vi genom att beundra dem som är högre själva svingar oss upp på högre höjder? Och är det inte framför allt så att dessa känslor av beundran och hänförelse föds ”ur oss” eller ”mellan oss”? När applåderna dånar efter konserten betyder det inte alls att envar som applåderar är hänförd. En försiktig handklappning drar med sig en annan — man hetsar upp varandra — och till slut skapas en situation där var och en måste anpassa sitt inre till det kollektiva vanvettet. Alla ”beter sig” som om de var hänförda fast ingen är det ”pår riktigt” eller i varje fall inte till den grad.

Detta fenomen ligger nära det professor Timur Kuran kallar preferensförfalskning. Vissa saker säger vi för att vi beräknar att de tas emot väl av människor vars respekt vi söker; vissa saker förtiger vi för att undvika att andra ser ner på oss.

Är denna typ av förfalskning bra eller dålig? Jag är splittrad. Å ena sidan kan det ge större lycka om vi ibland förställer oss — det kan bespara andra smärta, gynna vissa aktiviteter (som kultur) och ytterst gynna oss själva — men å andra sidan finns det något lätt obehagligt i att inte sträva efter sanning. Och ibland kan ett socialt tryck som leder till ett förtigande av sanningar vara direkt destruktivt.

Se ett tidigare inlägg i samma anda.