Niclas Berggren 8:18 den 15 October 2008

Politikens stöd till kulturen

Kulturen har under lång tid varit nära förbunden med den offentliga makten och penningpungen. Vad skulle Wagner ha varit utan stödet från kung Ludwig II av Bayern? Bara en sådan sak. Samtidigt finns det argument för att mycket kultur klarar sig utmärkt och gynnas av ett marknadssystem — det hävdar t.ex. professor Tyler Cowen i In Praise of Commercial Culture.

I vilket fall är vissa kulturformer idag i hög grad offentligt finansierade. En ny studie undersöker kopplingen mellan politik och kultur på lokal nivå i Italien. Tre huvudresultat om de offentliga kulturutgifterna per capita:

De påverkas inte av om det politiska styret ligger till höger eller vänster på den ideologiska skalan.
De minskar under valår.
De minskar när en borgmästare sitter en sista tillåten period.

Som författarna påpekar kan det första resultatet ha att göra med att lokalpolitik ofta inte är särskilt ideologisk. Det andra resultatet pekar på att medianväljaren inte lägger särskilt stor vikt vid kulturutgifter jämfört med andra offentliga utgifter (som tenderar att öka under valår). Det tredje resultatet antyder att politiker inte heller lägger särskilt stor vikt vid kulturen: när de själva får bestämma utan att bry sig om väljarna minskar också kulturutgifterna.

Är dessa resultat, som antyder att kulturen har vissa problem att få (ökad) offentlig finansiering, problematiska? Det beror på om man anser offentligt stöd centralt för en levande kultur eller ej och, förstås, på om man anser en levande kultur viktig.

Niclas Berggren 13:27 den 13 October 2008

Krugman vann ekonomipriset

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne g i c k i å r t i ll Paul Krugman

for his analysis of trade patterns and location of economic activity.

Detta är på vetenskapliga grunder ett bra val (även om jag själv sedan flera år främst anför Robert Barro som värdig vinnare). Handelsteori och ekonomisk geografi är viktiga områden där Krugman har gjort framsteg, bl.a. för att förklara handel mellan länder som har liknande teknologi och liknande resurstillgångar. Dessutom är det områden där svenska forskare har varit viktiga föregångare, främst i form av Eli Heckscher och Bertil Ohlin.

På senare år har Krugman blivit alltmer politisk (och skriver två kolumner per månad i New York Times). Han kan nog betecknas som socialdemokratisk — se de två nedersta lästipsen för att ta del av hans kolumner och en kritik av dem.

Mer att läsa:

KVA:s pressmeddelande
KVA:s text om vetenskaplig bakgrund
KVA:s populärvetenskapliga information
Paul Krugmans hemsida
De tre artiklar som KVA särskilt lyfter fram:
The Unofficial Paul Krugman Archive
Tyler Cowens kommentar
Ed Glaesers kommentar
Alex Tabarroks kommentar (en enkel förklaring av ”den nya handelsteorin”)
Paul Krugmans blogg och kolumner i New York Times
”Left Out: A Critique of Paul Krugman Based on a Comprehensive Account of His New York Times Columns, 1997 through 2006”

Niclas Berggren 9:33 den 13 October 2008

Krisen satt i perspektiv

Med risk för att låta mer än lovligt skrytsam tycks Gary Becker och jag resonera på liknande sätt om den nuvarande krisen:

In addition, one should not minimize the great economic achievements of the past 25 years in the form of rapid growth in world GDP, low world inflation, and low unemployment in most countries. Perhaps these achievements will be overshadowed by a deep world recession, but that remains to be seen. If the impact of this financial crisis on the real economy is not both very severe and very prolonged, and time will answer that question, the combination of the past 2 1/2 decades of remarkable achievement, and the economic turbulence that followed, may still look good when placed in full historical perspective.

Dvs. nedgångar är obehagliga och drabbar många människor (och ska givetvis för sök a g ör as s å sk on sa m ma som möjligt). Men före kriser kom uppgångar som gynnade många människor. Alltsammans måste beaktas när man utvärderar alternativa ekonomiska och finansiella system.

Niclas Berggren 13:37 den 12 October 2008

Varför inte låta priserna stiga?

Dr Erlingsson undrar varför det inte fanns taxibilar på plats i samband med Lidingöloppet. En hypotes: pga. den norm som säger att taxiförare inte får ”exploatera” en situation med extrem efterfrågan genom kraftigt höjda priser avstår de från att åka till Lidingö, när de kan få samma taxa inne i stan utan trängsel och hysteri.

Detta leder tankarna till den intressanta frågan hur man ska se på kraftiga prisökningar i extraordinära fall. Tag en naturkatastrof som ett exempel. Är det efter en sådan acceptabelt för en affär att ta kraftigt betalt för de flaskor med vatten och de batterier som finns kvar?

De flesta svarar nog nekande, men professor Don Boudreaux argumenterat kraftfullt för handlarnas moraliska rätt (och skydlighet) att höja priserna (här, här och här). I den senaste texten skriver han:

Fact one: capping the price does not keep the cost of bottled water low. Time spent waiting, time and fuel spent driving to distant towns where supplies are greater, and the anxiety unleashed by the inability to obtain water are all costs. …

Fact two: while a higher market price both prompts consumers voluntarily to economize more diligently on water’s use and increases the quantity of water supplied (by giving incentives to suppliers to bring more water to this market), the queues and empty shelves generated by the price cap force consumers to economize, but do nothing to inspire suppliers to bring more water to market.

Fact three: the economization forced on consumers by price caps is ugly and arbitrary. Those obliged to do without are the unlucky ones who couldn’t get into the queue early enough and who have no political or business connections.

Vad skulle tala emot en större prisflexibilitet av det slag professor Boudreaux förespråkar? Själv har jag svårt att se några tunga sådana argument. Varför ska dr E. behöva stå och vänta i onödan på en taxi? Det innebär ju slöseri med ett för oss alla viktigt humankapital.

Niclas Berggren 14:11 den 11 October 2008

Vad händer när barnomsorg subventioneras?

Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:

We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.

Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:

That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.

Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.

Niclas Berggren 9:21 den 9 October 2008

Kriser är inte så farliga

Kri sh ys te ri n fo rt sät ter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.

Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.

Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.

Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i ”Housing and Monetary Policy”:

Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):

Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.

Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:

Det kontrafaktiska scenariet, som undviker kris men som också missar den stora ekonomiska uppgången dessförinnan.
Det faktiska förloppet, som innefattar kris men som också innefattar en stor uppgång dessförinnan.

Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.

Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?

Niclas Berggren 8:19 den 8 October 2008

Personligt perspektiv på krisen

På frågan ”Hur har finanskrisen påverkat dig? Är du orolig?” svarar en musiker på följande vis:

Niclas Berggren 7:59 den 7 October 2008

Förbättrar bistånd människors hälsa?

Tidigare studier har funnit det svårt att belägga att bistånd bidrar till ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Nu tittar Claudia Williamson på effekterna av bistånd på människors hälsa, närmare bestämt på de fem indikatorerna förväntad livslängd, barnadödlighet, dödsfrekvens samt andel barn under ett år som får två typer av vaccin. I ”Foreign Aid and Human Development”, som är accepterad för publicering i Southern Economic Journal, kommer hon fram till följande:

The empirical analysis suggests that health aid is ineffective at improving human development, supporting other works within public choice and development literature. There is a lack of evidence to indicate that health aid should be pursued as a policy objective in order to promote increases in human welfare. In this sense, health is not ”special” relative to other forms of development assistance. Just like general aid, which is shown to have an insignificant effect on economic development, aid used specifically for health goals has an insignificant effect on human development.

Nedslående. Nu vill jag läsa lite vetenskapliga studier som visar på positiva effekter av bistånd. Tips?

Niclas Berggren 7:02 den 7 October 2008

Handels-komplex

Jonna Sima i DN:

[D]et finns något provocerande självbelåtet över Handelshögskolan. Många som har gått där har ofta ett behov av att berätta att de är före detta Handels-elever. Jag har inte direkt märkt att andra akademiker håller på och hävdar sig genom att prata om gamla meriter på samma sätt.

Har jag nämnt att jag har gått på Handels (som erbjuder Sveriges bästa högskoleutbildning)? :-)

Niclas Berggren 9:46 den 6 October 2008

Förmögenhetsskatten åter?

Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?

Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)

Vem har sagt detta?

Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)

Vem har yttrat dessa ord?

Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)

Vem sa detta?

Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)

Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar åter införd förmögenhets skatt :

Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.

–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.

Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.

Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.

Niclas Berggren 16:27 den 4 October 2008

Fel om pengar och lycka

Emma Stenström hävdar följande:

För självklart ligger det mycket i att vi har lurat oss själva – och varandra – när vi har trott att vi blir lyckligare av pengar. Det fungerar till en viss gräns, men sedan börjar marginalnyttan avta. Är vi fattiga betyder en inkomstökning mycket – är vi redan rika nästan ingenting alls.

”Självklart”? Ett pinsamt val av ord. Man bör vara försiktig när man uttalar sig utan att vara inläst på den senaste forskningen. Den belägger att det finns ett positivt och icke-avtagande samband mellan log-inkomst och lycka, såväl mellan som inom länder. Så medan Stenström har rätt i att en inkomstökning betyder mer för fattiga har hon fel i att den betyder lite för rika. Illustration (klicka för större bild):

Stenström är dock inte den enda ekonom som inte är helt påläst. Detsamma gäller Richard Layard.

Niclas Berggren 16:56 den 3 October 2008

Ser vi kapitalismens kris?

En av mina smartaste doktorandkollegor på Handelshögskolan på 1990-talet, Ulf Axelsson, kommenterar idag med två kollegor vid Institutet för Finansforskning den finansiella krisen:

Det har hävdats att detta är kapitalismens kris som måste leda till ett regimskifte med omfattande regleringar. Även detta är en felsyn. Det existerande regleringssystemet var en bidragande orsak till problemen, då det ledde till att utlåning flyttades ut till oreglerade aktörer. Det är viktigt att regelverket harmoniseras så att de olika aktörerna på kreditmarknaden har samma förutsättningar. En annan lärdom är att transparensen på marknaden för kreditinstrument måste förbättras och kreditkedjorna bli mindre invecklade. I stället för att begränsa nya innovationer för riskspridning föreslår vi en central, öppen handelsplats för kreditinstrument. Därefter kan banksystemet fortsätta att fylla den väsentliga roll det är så väl lämpat att sköta.

Det jag tycker om med detta resonemang är insikten att krisens orsaker står att söka både hos ekonomins aktörer och hos de politiska beslutsfattarna samt betoningen av en fungerande finansmarknads förtjänster. Det är lätt att enbart se dess nackdelar mitt uppe i en kris, men en rationell utvärdering kräver att kostnader och intäkter jämförs.

Se även vad docent Flodén på Ekonomistas har att säga, utifrån en högintressant och färsk IMF-rapport om effekterna av finansiella kriser.

Niclas Berggren 8:44 den 3 October 2008

Borde inte vänstern gilla kriser?

De n f in an si el la kr is e n fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?

Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):

Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):

Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.

Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.

Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”

Niclas Berggren 16:28 den 2 October 2008

Banksocialism nästa?

Krisexperten och mästerekonomen Johan Ehrenberg tar till orda :

Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.

ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:

Statligt ägande är ingen garanti för återhållsamhet. Tvärtom har staten genom SBAB under lång tid stoltserat med att pressa räntekostnaderna för lån, vilket knappast har dämpat dagens krisfenomen. Likaså var Nordbanken ägd till 70 procent av staten och var trots det lika insyltad i 90-talskrisen som privata banker. Samma problem har noterats i USA i samband med nuvarande kris.
Ehrenberg kanske menar att staten borde vara återhållsam med kreditgivning och säga till sina bolåneinstitut och banker att ha högre räntor än vad privata banker skulle ha. Direkt infinner sig frågan om detta är optimalt. Även om en del risker undviks, hindras också många ekonomiska projekt därigenom (jämför med Erik Hursts resonemang om faran med regleringar).
Därtill kommer de problem som följer av att inte vara vinstdrivande. Risken är stor att banker drivs ineffektivt om inte vinstmaximering är målet, för vilket skattebetalarna får betala i Ehrenborgs system.
Det är i grunden staten som trycker pengar, och Ehrenberg tycks inte för ett ögonblick beakta vilka incitament statliga beslutsfattare har på detta område. Varför tror han att oberoende centralbanker har etablerats? Känner han till problem med inflation och seigniorage? Och känner han till att seriösa nationalekonomer analyserar hur helt privata sedelutgivningssystem fungerar?

Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:

Som Bryan Caplan konstaterar:

It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.

Niclas Berggren 9:52 den 1 October 2008

Plats för lite optimism?

Mina seriöst akademiska kollegor har börjat reta mig för att jag har anfört enkla diagram från DI (se här, här och här) som grund för att bedöma börsens framtida utveckling. Visst, man ska ta deskription över vad som har hänt tidigare med en stor nypa salt, och för att vara helt uppriktig ser jag dessa inlägg mest som kuriosa. Men kuriosa kan ha ett värde. Så i en tid då de t se r mö rk t u t på världens börser kommer här ytterligare ett diagram från DI:

Vi vet inte vad som händer imorgon eller nästa år (Tyler Cowen skissar på ett bästa och sämsta scenario), men varför inte påminna oss om att det har kommit uppgångar efter tidigare nedgångar?

Niclas Berggren 8:32 den 30 September 2008

Kan libertariansk paternalism öka friheten?

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Niclas Berggren 11:56 den 29 September 2008

Invandring och offentlig sektors storlek

Härom veckan disputerade Christer Gerdes på Stockholms universitet. Jag fann särskilt ett av hans avhandlingskapitel, ”The Impact of Immigration on the Size of Government: Empirical Evidence from Danish Municipalities” (preliminär version här), intressant:

This study examines whether the influx of immigrants of non-Western origin in Danish municipalities in the period from 1995 to 2001 affected the size of public spending. In the paper three measures of public expenditure are examined. The resulting regression estimates do not support those scholars who propose/predict a negative link between government spending and immigration in Western welfare states. On the contrary, an increase in the share of non-Western immigrants led to a small but significant increase in income tax payments.

Vissa välfärdsstatsförespråkare har oroat sig för att invandring leder till minskat stöd för en generös välfärdsstat. Idén har varit att inhemska väljare inte vill stödja ”de där andra”. Andra, mer marknadsliberala krafter har trott på samma samband men har välkomnat invandring just därför att den förväntades minska offentlig sektors storlek. Det verkar som om båda läger får tänka om.

Niclas Berggren 9:42 den 27 September 2008

På intellektuella äventyr i Göteborg

Igår satt jag i betygskommittén i samband med Gustav Hanssons disputation vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hans kreativa avhandling, Essays on Social Distance, Institutions, and Economic Growth, består av fyra uppsatser, som sammanfattas här. Uppsatsernas huvudresultat:

Ju större ett land är, desto lägre är kvaliteten på rättsstaten.
Sambandet mellan nationalism och hur effektivt staten bedriver sin politik ser ut som ett inverterat U: vid låga och höga nivåer av nationalism är staten ineffektiv, vid intermediära nivåer är den mer effektiv.
Västeuropeiska kolonialmakter hade inflytande på många länders institutionella kvalitet och därmed på ekonomisk utveckling, och detta inflytande fångas bäst av måtten latitud, andel som talar ett europeiskt språk och dödligheten hos kolonialisterna.
Det finns inte, trots en utbredd föreställning därom, robust stöd för att investeringar i maskiner och utrustning är positivt relaterade till ekonomisk tillväxt.

Jag fann det vara ett nöje att läsa och bedöma denna forskning och önskar Gustav, som nybliven doktor, lycka till på sin nya tjänst vid Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS).

Niclas Berggren 17:55 den 26 September 2008

Faran med nya regleringar

Som jag har klargjort tidigare är jag själv inte särskilt insatt i den finansiella krisens orsaker och verkningar. Makroekonomen Erik Hurst verkar däremot kunnig. Han varnar för lättsinniga krav på (mer) regleringar:

But we need to be careful to avoid the knee-jerk reaction of policy makers to “re-regulate,” which will stifle innovation and competition. Any sensible proposal must give equal weight to both the costs and benefits of financial innovation. Unfortunately, politicians tend to emphasize only the cost side of the ledger in times of crisis. We must remember that, too often, financial regulation hurts the good banks more than the bad, and the needy borrowers more than the less needy. Doing nothing, it terms of regulation, may risk a precipitous financial crisis. Doing the wrong thing — and regulating too much — would undoubtedly yield even larger, albeit less immediate, risks.

Länkar till fler kommentarer återfinns här. Ekonomer är inte så tysta som Bo Rothstein tror.

Niclas Berggren 22:30 den 24 September 2008

Chavez om Bush

Venezuelas president Hugo Chavez kommenterar Bushs räd dni ngs plan på 700 miljarder dollar. Mannen har ju humor:

”I nationalize strategic companies and get criticized, but when Bush does it, it’s OK,” Chavez said on weekly television program Sept. 21. ”Bush is turning socialist. How are you, comrade Bush?”

Niclas Berggren 9:01 den 24 September 2008

Paternalism eller marknad?

En för tillfället populär inriktning inom nationalekonomin, beteendeekonomi*, belägger att preferenser ofta är inkoherenta. Med detta avses att de är instabila och kontextberoende. Om t.ex. en kaféägare ställer fram kakor framför frukten kommer många att ha en preferens för kakor — men gör han tvärtom kommer många att ha en preferens för frukt. Preferenser existerar i så motto inte före en konsuments val utan formas i själva valsituationen, beroende på hur den ser ut.

Ofta tar beteendeekonomer dessa belägg som intäkt för att förespråka ”mjuk” eller ”libertariansk” paternalism.** Dvs. ekonomins aktörer kan och bör ”knuffas” i rätt riktning av staten eller av dem som erbjuder dem olika varor och tjänster. Med ”rätt riktning” menas i riktning mot de val ekonomins aktörer själva skulle fatta om de hade perfekt information, perfekta kognitiva förmågor och perfekt viljestyrka. I fallet med kaféägaren bör t.ex. denna ställa fram den nyttiga frukten framför de onyttiga kakorna.

I en ny artikel , ”Why Incoherent Preferences Do Not Justify Paternalism”, problematiserar Robert Sugden detta vurmande för att påverka människors val:

How, without making normative judgements, do we determine what counts as complete information, unlimited cognition, or complete willpower? Even if we can specify what it would mean to have these supernatural powers, how do we discover how some ordinary human being would act if he were somehow to acquire them? And what reason do we have to suppose that this behaviour would reveal coherent preferences? Information, cognition and willpower are inert unless the individual has preferences to which they can be applied; but the whole problem is that the real human being lacks stable preferences.***

Sugden utgår istället från att det rimliga för kaféägaren och andra är att vinstmaximera och att tillfredsställa de preferenser som kommer till faktiskt uttryck:

This property of markets can be described as the privileging of the preferences of the acting self—the self as buyer, seller and consumer, rather than the self as the maker of plans or as the source of reflective judgements about the well-being of the continuing person. Or, more accurately, the market privileges the preferences of acting selves. It does not require consistency between the preferences of selves acting at different moments; it responds to the preferences of all acting selves by facilitating mutually advantageous transactions between them.

Se ytterligare kritik av beteendeekonomi och mjuk paternalism av Ed Glaeser, Ed Glaeser (igen!), Steven Levitt, Ariel Rubinstein och Vernon Smith.

__________________________

*Eng. behavioral economics. För en introduktion, se här. Ledande forskare på området är Cass Sunstein och Richard Thaler. Robert Östling skriver i positiva ordalag om deras argument här.
**Den senare termen har kritiserats av bl.a. Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av Gary Becker.
***Alex Tabarrok påpekar det centrala problem som uppstår när paternalisten ska avgöra vilket beteende som motsvarar det som individen skulle välja under Nirvana-lika omständigheter.

Niclas Berggren 8:29 den 23 September 2008

Leder ökat välstånd till demokratisering?

Två svenska statsvetare proklamerar idag:

Problemet är att det inte alls är självklart att ekonomiska framsteg medför demokratisk utveckling.

Detta är dock ingen nyhet. I juninumret av American Economic Review återfinns artikeln ”Income and Democracy” av Daron Acemoglu m.fl. i vilken detta beläggs:

Resultatet beläggs också för den längre tidsperioden 1900—2000 (se diagram). Forskarna nöjer sig dock inte med att konstatera att det inte tycks föreligga något positivt samband — de använder sig också av två instrumentalvariabler för att ekonometriskt undersöka inkomstens eventuellt kausala effekt på demokratin:

Our second major result is that both IV strategies show no evidence of a causal effect of income on democracy.

Dock konstaterar de att det finns ett positivt samband mellan nivån på inkomst och nivån på demokrati (se diagram) och ett positivt samband över en 500-årsperiod mellan förändring i inkomst och förändring i demokrati. Hur kan det förstås? Deras hypotes är att bakomliggande historiska händelser förklarar dessa samband:

These results raise the question of why there is a positive cross-country correlation between income and democracy today. We provided evidence that this is likely to be because the political and economic development paths are interwoven. Some countries appear to have embarked upon a development path associated with democracy and economic growth, while others pursued a path based on dictatorship, repression, and more limited growth. Consistent with this, we have showed that historical sources of variation in development paths are responsible for much of the statistical association between long-run economic and political changes.

Resultaten antyder, i linje med de svenska statsvetarnas resonemang, att det inte finns någon automatisk utveckling från ökat välstånd till demokratisering och att båda dessa faktorers bestämningsfaktorer kan ligga mycket långt tillbaka i tiden.

Uppdatering: Biståndsminister Gunilla Carlsson mena r att bistånd kan bidra till demokratisering.

Niclas Berggren 11:54 den 22 September 2008

Fallande skattetryck

Reg eri ngen har id ag pre sen ter at sin ekono mis ka pol itik för kommande år. Från budgetpropositionen (s. 166):

Mellan 2006 och 2011 beräknas skattetrycket sjunka med 3,3 procentenheter eller med 7 procent. Apropå min syn att borgerliga sympatisörer bör sluta dissa Alliansen .

Niclas Berggren 9:45 den 22 September 2008

Skadar ägande ekonomin?

Kolumnisten Lars Berge hävdar följande:

För mycket ägande lamslår i själva verket ekonomin, förhindrar innovation och kostar mänskligt liv och lidande.

Det han i själva verket talar om är inte ägande i allmänhet utan patent, dvs. av staten skapade tillfälliga monopol. Visst finns det problem av det slag han beskriver, men det är inte hela bilden. Som Daniel Waldenström skriver i en forskningsöversikt:

När det gäller forskningen om den intellektuella äganderätten och tillväxten är bilden något mindre entydig. Delvis beror detta på att ekonomisk teori faktiskt inte ger lika entydigt positiva förutsägelser om tillväxteffekterna, bl.a. orsakat av den monopolmakt som patentlagstiftningen ger upphov till. Icke desto mindre betvivlar få idag att grunden för långsiktig teknologisk utveckling är en välfungerande intellektuell äganderätt, något som huvuddelen av den ekonomisk-historiska forskningen också ger vid handen. Teknikflöden och innovationsmönster är möjligen mer komplexa i dagens globaliserade värld, men även resultaten för nutida ekonomisk tillväxt är uteslutande positiva eller icke-signifikanta, och aldrig negativa.

Se också en färsk studie av Walter Park och Douglas Lippoldt som belägger ett flertal positiva ekonomiska effekter av patent. Därmed inte sagt att patentinstitutet är utan problem och att det inte behöver reformeras (kanske kan det kompletteras med patentuppköp?), men det är inte utan sina positiva sidor.

Niclas Berggren 7:46 den 22 September 2008

Dags för börsuppgång?

I fredags gick Stockholmsbörsen upp med 8,2 procent. DI rapporterar att rusningar av det slaget, åtminstone efter 1979, har tenderat att följas av mer varaktiga börsuppgångar:

Många tycks sälja aktier och värdepapper under nedgångstider. Det har jag aldrig gjort. Då ska man köpa och vänta på uppgång. Kanske är nästa uppgång närmare än de flesta tror.

Niclas Berggren 17:25 den 21 September 2008

Inga kommentarer till krisen

Jag har hittills inte skrivit något om den pågående finanskrisen, vilket beror på att jag delar professor Levitts personliga insikt:

As an economist, I am supposed to have something intelligent to say about the current financial crisis. To be honest, however, I haven’t got the foggiest idea what this all means.

Om det man inte vet så mycket ska man hålla relativt tyst. Min allmänna hållning är att kriser med viss regularitet återkommer i marknadsekonomin. Inget konstigt med det. Vi har sett många bubblor förr. Därför tar jag det lugnt och inväntar bättre tider. Men låt mig hänvisa till några som verkar kunniga om detaljerna i det som sker nu:

Professor Diamond och professor Kashyap svarar på vanliga frågor.
Professor Lindgren menar att historien upprepar sig: ”Det här är en traditionell finanskris i många avseenden. Jämförelsen är slående lik krisen år 1931. Det är ändrade regler för kreditgivning som gör att man lånar ut pengar som folk sedan inte kan betala tillbaka. Det är nästan löjligt hur likt det är.”
Professor Cowen menar att krisen inte beror på för få, utan för ineffektiva, regleringar.
Professor Becker och domare Posner diskuterar om detta är en kris för den globala kapitalismen och om statens roll.
Professor Hayek kommenterar 30-talskrisen.

Det finns säkert mycket mer att säga. Ett problem kan vara att mycket av det som sägs är spekulativt.

Niclas Berggren 11:01 den 20 September 2008

Hur kan fisken räddas?

Det är mycket tal om att olika fisksorter håller på att dö ut, inte minst pga. utfiskning. Denna effekt är inte förvånande om reglerna är sådana att alla har rätt att fiska så mycket de vill — ett lysande exempel på vad som kallas the tragedy of the commons. Hur kan problemet lösas? Svaret lyder: privatisering!

I synnerhet har ett system med individuellt överförbara fiskekvoter (ITQs) visat sig vara mycket framgångsrikt för att undvika utfiskning. Detta klargörs i ”Can Catch Shares Prevent Fisheries Collapse?” i senaste numret av Science, vars abstract lyder:

Recent reports suggest that most of the world’s commercial fisheries could collapse within decades. Although poor fisheries governance is often implicated, evaluation of solutions remains rare. Bioeconomic theory and case studies suggest that rights-based catch shares can provide individual incentives for sustainable harvest that is less prone to collapse. To test whether catch-share fishery reforms achieve these hypothetical benefits, we have compiled a global database of fisheries institutions and catch statistics in 11,135 fisheries from 1950 to 2003. Implementation of catchshares halts, and even reverses, the global trend toward widespread collapse. Institutional change has the potential for greatly altering the future of global fisheries.

Systemet med individuellt överförbara kvoter har dock inte införts på så många ställen, vilket framgår av denna karta:

Detta kan bero på många faktorer: okunskap är säkert en faktor, en ideologisk aversion mot marknadslösningar inom naturresursområdet kan vara en annan. Men det finns också fördelningsskäl till varför vissa motsätter sig kvoter — frågan är, anser de, varför vissa privatpersoner ska få rätten att för personlig del få sig tilldelad en lönsam kvot som exkluderar andra.

I vilket fall är resultatet, att införandet av ett slags privat ”ägande” till fisk ger incitament att hålla fiskstockarna intakta, mycket intressant, inte bara för dem som bryr sig om fisk utan också mer allmänt. Ekonomipristagaren Douglass North menar t.ex. att privat äganderätt var central för att västvärlden skulle kunna utvecklas ekonomiskt. En ekonomi fungerar olika bra beroende på vilka regler som inramar den. Det gäller att sträva efter regler som gör privata intressen förenliga med allmänna intressen.

Se även en ledarkommentar och en artikel från The Economist om studien ovan samt The Privatization of the Oceans, en bok bl.a. om det isländska fallet med individuellt överförbara fiskekvoter.

Niclas Berggren 6:45 den 18 September 2008

Röstar människor med fötterna?

Tiebout presenterade för drygt 50 år sedan en teori om att människor ”röstar med fötterna”.* Dvs. istället för att försöka påverka politiken där de bor kan de flytta till en annan plats, där livsvillkoren bättre stämmer överens med de egna preferenserna. I en ny studie** undersöks om människor faktiskt röstar med fötterna, baserat på variation i luftkvalitet mellan olika stadsområden i Californien:

[W]e provide the strongest evidence to date of the link between changes in environmental quality and local changes in community demographics. … We also find evidence of income effects that suggest that pollution in a given location is associated with the emigration of richer households and/or immigration of poorer households. Our results are consistent with the hypotheses generated from a simple Tiebout model and affirm Tiebout’s hypothesis that households do “vote with their feet” in response to local public goods.

Två frågor infinner sig.

Är det önskvärt att människor röstar med fötterna? Det som talar för är ökad preferenstillfredsställelse. Om man inte är nöjd med mixen av skatter och förmåner där man bor kan man flytta dit denna mix bättre harmonierar med de egna önskemålen. Det som talar mot är ökad heterogenitet. Villkoren kommer att skilja sig åt mellan kommuner, vilket vissa kan anse orättvist, i den mån t.ex. olika välfärdstjänster ses som positiva rättigheter.
Röstar svenskarna med fötterna? Teorin bygger bl.a. på att flyttkostnaderna inte är alltför höga och att det faktiskt finns skillnader mellan olika platser. I Sverige är det senare antagandet inte uppfyllt i särskilt hög grad — genom statlig styrning och det kommunala utjämningssystemet är skillnaderna mellan kommunerna små, trots allt tal om kommunal självstyrelse. Är man inte nöjd med en kommun finns ofta inga verkligt annorlunda alternativ att flytta till — se en analys av statsvetarna Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalen.*** Frågan är i och för sig om skillnaderna skulle vara särskilt stora utan statlig styrning och utjämningssystem — det kanske är så att svenskarnas preferenser är relativt homogena? Och även om skillnader förelåg skulle flyttkostnader i vid mening kunna göra att få röstar med fötterna i vilket fall.

________________________

*Tiebout, Charles M. (1956). ”A Pure Theory of Local Expenditures.” Journal of Political Economy, 64(5): 416—424.
**Banzhaf, H. Spencer och Walsh, Randall P. (2008). ”Do People Vote with Their Feet? An Empirical Test of Tiebout’s Mechanism.” American Economic Review, 98(3): 843—863.
***Erlingsson, Gissur Ó. och Ödalen, Jörgen (2007). ”Kommunstruktur, självstyrelse och rätten till självbestämmande.” I Nergelius, Joakim och Karlson, Nils (red.) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio/Norstedts Akademiska Förlag.

Niclas Berggren 9:00 den 17 September 2008

Kan man utbildas till entreprenör?

Regeringen satsar på att utbilda ungdomar till entreprenörer. Kommer det att lyckas? Jag är tveksam.

Som Schumpeter klargör består den entreprenöriella funktionen av att introducera nya kombinationer i ekonomin. Det handlar om att göra något nytt eller att göra något gammalt på ett nytt sätt, om att vara perceptiv och se saker som andra tidigare inte har sett. Det handlar också om att se de ekonomiska möjligheterna i det nya som görs och om att kunna göra uppfinningar av olika slag kommersiellt framgångsrika. Detta torde kräva ett visst mått av riskbenägenhet, eftersom det ex ante är oklart hur en ny kombination tas emot av konsumenterna. Det finns alltså inslag av kreativitet, lyhördhet och djärvhet hos en entreprenör, som sannolikt inte låter sig påverkas i särskilt hög grad av skolundervisning. Undervisning kan möjligen hjälpa en person som redan har de entreprenöriella egenskaperna att nyttja dem bättre i ett givet ekonomiskt system — t.ex. är det säkert bra att känna till hur man startar ett företag, hur finansiering kan erhållas och hur redovisning går till.

Baumol antar att utbudet av entreprenörskap är fixt men att det kan kanaliseras, beroende på det ekonomiska regelverket, till produktiva, icke-produktiva eller destruktiva aktiviteter. Huvudfrågan är hur regelverket ska utformas för att produktivt entreprenörskap ska stimuleras. Att kunna det existerande regelverket är som sagt bra, men minst lika viktigt torde vara att reformera detsamma så att det blir enklare och mer lönsamt att utnyttja de entreprenöriella talanger som människor har för produktiva ändamål. Det kan innefatta färre och enklare regler och kanske också sänkta skatter (vilket regeringen förvisso också gradvis inför).

För mer om entreprenörskap rekommenderar jag denna bok av professor Henrekson och dr Stenkula.

Uppdatering: PJ skriver om hur entreprenörskap och marknadsekonomi hittills har skildrats i läroböckerna. Även om jag inte tror att entreprenörskap kan läras ut tror jag att det är viktigt med en vid förståelse i samhället av entreprenörskapets roll för att skapa välstånd. Ett första steg vore därför att revidera de läroböcker som inte sprider sådan förståelse, t.ex med bas i ovan nämnda bok av Henrekson och Stenkula.

Niclas Berggren 7:27 den 16 September 2008

Vad bestämmer attityderna till bistånd?

I en ny studie undersöker Pamela Paxton och Stephen Knack vad som bestämmer stödet för bistånd bland medborgarna i givarländer. Tidigare studier har visat att detta stöd påverkar inte bara biståndets storlek utan också hur effektivt det används. T.ex. är politiker i länder med lågt stöd obenägna att ta risker och att låta internationella organ hantera biståndet.

I studien konstaterar författarna att stödet för bistånd varierar betydligt mellan de olika givarländerna. De finner att variationen i i hög grad kan förklaras av vissa individuella och kontextuella faktorer:

For example, in the WVS, individuals who attend religious services, watch TV, believe the poor can escape poverty, and trust others are more likely to support foreign aid. Of note in the GI survey, individual trust in the United Nations and the World Bank appears more important to support for foreign aid than trust in one’s own government. Apart from these individual-level effects, the paper highlights the contextual embeddedness of attitudes about foreign aid. The country-level results suggest that wealth and existing development support matter for individual support of aid. For example, citizens in countries with high levels of existing aid express less support for increasing aid. Citizens from countries with a history of colonization also express more support for foreign aid on average.

Därtill är kvinnor och vänstersympatisörer mer positiva till ökat bistånd. Intressant att tv-tittande är associerat med en mer positiv attityd — kan det bero på att man har sett dokumentärer om hur svårt människor i tredje världen ofta har det?

Frågan är hur den pågående diskussionen om biståndets ineffektivitet påverkar människors inställning. SvD uppmärksammar att några reportageböcker identifierar tveksamheter i det svenska biståndet, men framförallt har forskning haft svårt att dokumentera positiva effekter på ekonomisk utveckling av bistånd.

Niclas Berggren 6:53 den 15 September 2008

Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel

På DN Debatt argumenterar BRÅ för att fotbollsvåldet ska bekämpas med nya strategier:

Det finns likheter mellan de grupperingar av risksupportrar som kallas firmor och de grupperingar som exempelvis förser den svenska marknaden med narkotika.

De förslag som ges är väl värda att pröva. Men är kopplingen till bekämpandet av narkotika övertygande? Professor Robert Barro menar att den repressiva politiken på det området har varit ett misslyckande:

The experience with drug enforcement shows that prohibitions of recreational drugs drive up prices, stimulate illegal activity, have only a moderate negative effect on consumption, and impose unacceptable costs in terms of high crime, expansion of prison populations, and deterioration of relations with the foreign countries that supply the outlawed products. A better idea would be to leave intact the existing regulatory structure for cigarettes—which includes substantial but not outrageous tax rates and restrictions on sales to minors—and apply this apparatus to the currently illegal drugs.*

Ekonomipristagaren professor Gary Becker instämmer:

Legalizing drugs is far from a panacea for all the distress caused by drugs, but it will eliminate most of the profit and corruption from the drug trade. Ending Prohibition almost immediately cleaned up the liquor industry. To be sure, legalization will increase drug use by, among other things, lowering street prices, but that can be partially offset through sizable excise taxes on producers. In many nations, retail prices of cigarettes, alcohol, and gasoline are several hundred percent higher than their wholesale prices because of large “sin” taxes on them. The revenue collected from large taxes on drugs could be used to treat addicts and educate youngsters about the harmful effects of many drugs.**

Och professor Jeffrey Miron och professor Jeffery Zwiebel drar följande slutsats efter en genomgång av argumenten för och emot förbud mot narkotika:

The existing evidence relevant to drug policy is far from complete. Given the evidence, however, our conclusion is that a free market in drugs is likely to be a far superior policy to current policies of drug prohibition. A free market might lead to a substantial increase in the number of persons who use drugs and possibly to a significant increase in the total amount of drugs consumed. But that policy would also produce substantial reductions in the harmful effects of drug use on third parties through reduced violence, reduced property crime and a number of other channels. On net, the existing evidence suggests the social costs of drug prohibition are vastly greater than its benefits.***

Så medan fotbollsvåld entydigt bör vara förbjudet och bekämpas kraftfullt av lagens långa arm, är samma slutsats långtifrån självklar när det gäller narkotikahandel.

Se ett tidigare inlägg om polisens betydelse för att reducera fotbollsvåld.

___________________________

*Barro, Robert J. (1997). Getting It Right: Markets and Choices in a Free Society. Cambridge, MA: The MIT Press: 143.
**Becker, Gary S. (2001). ”It’s Time to Give Up the War on Drugs.” Business Week, September 17: 32. För ett utvecklat argument till förmån för punktbeskattning snarare än förbud, se Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (2004). ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs.” NBER Working Paper nr 10976. Cambridge, MA: NBER.
***Miron, Jeffrey A. och Zwiebel, Jeffrey (1995). ”The Economic Case Against Drug Prohibiton”. Journal of Economic Perspectives, 9(4): 175—192.

Niclas Berggren 15:56 den 14 September 2008

Vad förklarar stöd för protektionism?

Enligt Anna Maria Mayda och Dani Rodrik kan människors inställning till handel med andra länder förklaras av deras utbildningsnivå, hur handelsintensiv den sektor de arbetar i är och relativ ekonomisk status. Men därtill kommer följande:

Individuals who favor trade restrictions tend to have high attachments to their neighborhood and community, have a high degree of national pride, and believe that national interest should be paramount in making trade-offs. At the same time, individuals who have confidence in their country’s democracy are less likely to favor trade protection. In other words, communitarian-patriotic values tend to foster protectionist attitudes, but this tendency is moderated when the broader institutions of society are perceived to be working well.

Jag har tidigare uttryckt min negativa inställning till nationalism, och det beror just på att jag har bedömt det som sannolikt att nationalismen innefattar ett ”vi-och-dem”-tänkande som stimulerar till självgodhet. Man skulle kunna argumentera för att nationalister-protektionister i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om ”falska” nationalister är beredda att ompröva sin hållning, om de får fakta presenterade för sig, eller om deras inställning ligger djupare än så.

Niclas Berggren 4:10 den 12 September 2008

Stimulerar tillit tillväxt?

Tidigare studier har funnit att tillit människor emellan är bra för den ekonomiska tillväxten. Om man litar på andra blir transaktionskostnaderna för att ägna sig åt ekonomiska aktiviteter lägre, vilket leder till mer sådana aktiviteter och skapandet av större ekonomiska värden.

I artikeln ”Trust and Growth: A Shaky Relationship”, publicerad i det nya numret av Empirical Economics, visar jag, tillsammans med Mikael Elinder och Henrik Jordahl, att detta samband inte är särskilt robust:

We conduct an extensive robustness analysis of the relationship between trust and growth by investigating a later time period and a bigger sample than in previous studies. In addition to robustness tests that focus on model uncertainty, we systematize the investigation of outlier influence on the results by using the robust estimation technique Least Trimmed Squares. We find that when outliers (especially China) are removed, the trust-growth relationship is no longer robust. On average, the trust coefficient is half as large as in previous findings.

Tillitens fördelar ter sig alltså mer osäkra än vad många tidigare har hävdat. Mot fördelarna måste dessutom nackdelarna vägas.

Niclas Berggren 7:19 den 11 September 2008

Varför är svenska läkarlöner inte högre?

Läkare tjänar betydligt mer än den genomsnittliga inkomsttagaren i alla länder. I Sverige är t.ex. specialistläkares genomsnittslön i relation till BNP per capita 2,5. Detta kan låta mycket, men vid en internationell jämförelse framstår siffran som ganska låg — inom OECD varierar motsvarande siffra från 1,6 (Tjeckien) till 8,4 (Nederländerna):

Källa: OECD.

Min första tanke var att läkarlönerna är relativt låga eftersom det råder något av ett monopsoni på läkarnas arbetsmarknad i Sverige. Men detsamma torde gälla för t.ex. Storbritannien, vars siffra är 4,8, så det hela kanske snarare har att göra med en allmänt sammanpressad bruttolönestruktur. Andra hypoteser?

Niclas Berggren 5:01 den 8 September 2008

Vissa flyttar ut, andra flyttar in

Hyresgästföreningen motsätter sig ett ökat inslag av marknadshyror. De föredrar dagens mer reglerade system, trots de höga kostnader det medför. Dessa kostnader förtigs av föreningen, som ensidigt nu larm ar :

Mer än 50 000 hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer att tvingas flytta om förslagen från den statliga utredningen ”EU, allmännyttan och hyrorna” blir verklighet. Det rör sig om människor med låga inkomster som bor i städernas mest attraktiva delar.

Jag vet inte hur korrekt beräkningen är (en aspekt som t.ex. inte verkar ha tagits med är förmögenheter), men låt oss anta att den är korrekt. Att då vissa flyttar ut och andra flyttar in är inget konstigt utan tvärtom en naturlig följd av ett reglerat system ersätts av ett marknadssystem. De som bor i attraktiva områden idag men betalar lite i hyra har kunnat åtnjuta ett konstlat lågt pris för sitt boende under lång tid, vilket har gynnat dem samtidigt som samhällsekonomiska kostnader har uppstått, särskilt effektivitetsförluster som kommer sig av att människor som har varit villiga att betala mer för samma boende har hållits borta. De kommer nu att gradvis ta över, vilket är samhällsekonomiskt effektivt. Ed Glaeser och Erzo Luttmer på Harvard förklarar det hela i detalj. Så utredningens förslag är att välkomna, därför att 50 000 hushåll flyttar till billigare boenden.

Se även ett tidigare inlägg om orättvisa hyror samt vad Jonas Vlachos och Jakob Heidbrink har att säga.

Niclas Berggren 8:52 den 6 September 2008

Valet mellan pest och kolera

Tomas Gür påpekar, i mitt tycke korrekt, att varken McCain—Palin eller Obama—Biden är särskilt tilltalande kandidatpar. Medan republikanerna är influerade av en kristen världsbild och etik, som rör aborter, homosexuellas situation, stamcellsforskning, om Gud står bakom krig, kreationism etc., står demokraterna bakom ökade regleringar, höjda marginalskatter och ett ökat inslag av protektionism.

Gür landar dock i att de republikanska svagheterna är mindre allvarliga, vilket jag inte alls känner mig övertygad om, av tre skäl.

Det är inte bara löjligt, som Gür hävdar, att förespråka ovan nämnda kristna synsätt: det leder till reella, negativa konsekvenser när forskning hindras och när skolor lär ut vidskepelse.
Professor Cowen klargör att en amerikansk president inte har så stort inflytande över den ekonomiska politiken och att utrikespolitiken är viktigare när man tar ställning till kandidater. Med tanke på McCains mer interventionistiska syn på det området — mot bakgrund av forskning som visar att amerikanska inblandningar inte har varit lyckosamma överlag och som underminerar den s.k. dominoteorin — tycker jag att detta talar till Obamas fördel.
Det finns skäl att tro att Obama har överdrivit sin protektioniska hållning i pimärvalskampanjen för att få stöd från facket.

Som sagt, inget av alternativen tilltalar mig särskilt mycket. Man det tycks mig som om McCain har minst lika många brister som Obama.

Niclas Berggren 15:06 den 4 September 2008

Statens storlek och tillväxten

Hur ser förhållandet mellan statens storlek och ekonomisk tillväxt ut? Hittills har de empiriska resultaten varit motstridiga, vilket inte är förvånande utifrån teoretiska överväganden.* Å ena sidan bistår staten med tillväxtbefrämjande åtgärder av olika slag (t.ex. rättsväsende och utbildning); å andra sidan skapar skatter och regleringar effektivitetssänkande snedvridningar.

En ny studie tittar inte bara på statens storlek och tillväxt utan även på hur effektivt staten använder sina resurser. Tar man med det i beaktande kan följande konstateras:

Our main finding is that, when fiscal size is measured by the government consumption share in GDP, the size-efficiency mix is significant in explaining the size-growth relationship. The latter is indeed non-monotonic … [O]ur estimates imply that only in 34 out of 159 observations (different countries in different periods) is the size-growth relationship positive. Our results imply that what really matters to growth is not government size per se, but the size-efficiency mix.

För Sveriges del identifieras, som för de flesta länder, en svagt negativ effekt av statens storlek när effektiviteten i den offentliga konsumtionen beaktas.

___________________
*Barro, Robert J. (1990). ”Government Spending in a Simple Model of Economic Growth.” Journal of Political Economy, 98(5): S103—S125.

Niclas Berggren 13:21 den 3 September 2008

Svenskar kräver faktiskt skattesänkningar

Det är knappt man tror det, men svenska väljare kräver lägre skatter. När reg eri ng en nu sän ker skat ten för pensionärer med upp till 2 600 kr per år reagerar PRO:s Inger Hestvik surt:

Jag tycker att skattesänkningen är för liten.*

Regeringen fortsätter alltså att sänka skattetrycket, även om det ska noteras att motiveringen för denna särskilda sänkning haltar och att skattesystemet därigenom får fler inslag av särlösningar för specifika grupper.

_________________

*Dock klagade visst inte PRO när socialdemokraterna föreslog en lägre skattesänkning (med en mer ojämlik fördelningsprofil dessutom).

Niclas Berggren 8:48 den 3 September 2008

Vad beror ekonomiska reformer på?

Sir Robert Peel

Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:

Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel’s conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.

Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*

Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att ”muta” intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.

__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). ”Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.

Niclas Berggren 8:55 den 1 September 2008

Bör staten reglera marknaden för idéer?

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.

Niclas Berggren 12:40 den 30 August 2008

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Niclas Berggren 8:20 den 30 August 2008

Fula kvinnors män

Professor Daniel Hamermesh:

[T]here is substantial evidence suggesting that uglier women marry men with less human capital — men who earn less.

Niclas Berggren 8:29 den 29 August 2008

Obama och skatterna

Nu är Barack Obama officiellt Demokraternas presidentkandidat. I sitt tal i natt sa han följande om sin skattepolitik:

I will cut taxes for 95 percent of all working families. Because in an economy like this, the last thing we should do is raise taxes on the middle class.

Det stämmer att Obamas skatteplan sänker den genomsnittliga inkomstskatten för de flesta. Vad som däremot inte nämndes i talet är att marginalskatten kommer att öka, med negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten. Illustration:

Som Alan Viard påpekar:

Obama’s tax cuts are designed in ways that raise marginal tax rates (the extra tax paid on an extra dollar of income) and therefore reduce incentives to earn income. The marginal rate rises because the size of the tax cut falls as income rises.

I Sverige sänker regeringen både den genomsnittliga inkomstskatten och marginalskatten.

Tips: Greg Mankiw.

Niclas Berggren 8:45 den 28 August 2008

Hur ska ungdomar få det bättre?

Inkomstklyftorna rapporteras ha ökat. Under socialdemokratiskt styre, märk väl. (Se en prognos för i år här.) Ungdomar tycks ha fått det direkt sämre , i alla fall i Stockholm:

Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster.

Hur ska detta lösas? Nationalekonomen Per Skedinger har gått igenom all forskning om arbetsrättens betydelse för sysselsättningen. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Men inte har Carin Jämtin tagit in detta budskap. Inte regeringen heller, även om den faktiskt gör en hel del annat nyttigt, som t.ex. inför jobbskatteavdrag. Nå Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson förstår också att lösningen inte ligger i att satsa på mer bidrag:

Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva.

Niclas Berggren 17:10 den 27 August 2008

Mindre resurser till välfärd?

Dr. Erlingsson konstaterar att människor tror fel när de tror att de offentliga välfärdsutgifterna har minskat:

Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005.

Se även ett tidigare inlägg om att globaliseringen inte har underminerat välfärdsstaten.

Niclas Berggren 9:43 den 26 August 2008

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Niclas Berggren 14:12 den 25 August 2008

Överdriven oro för privat barnsjukhus

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Niclas Berggren 11:15 den 24 August 2008

Pengar ger individualism

Källa till individualism?

Hur påverkar pengar oss människor? En artikel i Science ger detta svar:

The results of nine experiments suggest that money brings about a self-sufficient orientation in which people prefer to be free of dependency and dependents. Reminders of money, relative to nonmoney reminders, led to reduced requests for help and reduced helpfulness toward others. Relative to participants primed with neutral concepts, participants primed with money preferred to play alone, work alone, and put more physical distance between themselves and a new acquaintance.

Dvs. när människor påminns om pengar blir de mer individualistiska och mindre samarbetsvilliga. Hur kan det förklaras? Peter Singer kommenterar:

Vohs and her colleagues suggest that as societies began to use money, the necessity of relying on family and friends diminished, and people were able to become more self-sufficient. “In this way,” they conclude, “money enhanced individualism but diminished communal motivations, an effect that is still apparent in people’s responses today.”

De flesta ser nog denna effekt av pengar som något negativt, även om de i allmänhet ändå godtar pengar pga. deras fördelar, som torde överväga. Men jag ser snarast effekten som en ytterligare fördel! Jag har starkt atomistiska drag och vill inte vara bunden till andra människor. Pengar ger möjlighet till distans, vilket jag värdesätter.

I samma anda, se två tidigare inlägg om min skepsis mot vurmandet för tillit och samarbete.

Tips: Greg Mankiw.

Niclas Berggren 10:41 den 23 August 2008

Varför så få kvinnor på toppen?

I en ny studie undersöker Muriel Niederle och Alexandra Yestrumskas hur det kommer sig att kvinnor ofta är underrepresenterade på toppjobb. Tidigare förklaringar har pekat på olika preferenser mellan könen gällande arbetsmängd och typ av arbetsuppgift, på olika förmåga och på diskriminering. Utan att förneka att dessa faktorer spelar roll finner de följande:

[I]n this paper we have examined an environment in which women and men perform equally well, and in which issues of discrimination, or time spent on the job do not have any explanatory power. Nonetheless, we find large gender differences in the propensity to choose challenging tasks. It appears that these differences are driven by gender differences in risk aversion, and certainty in the ability to perform in a harder and new task.

Den tyska affärskvinnan Maria-Elisabeth Schaeffler

Högpresterande kvinnor är alltså relativt obenägna att välja komplicerade uppgifter pga. en ovilja att ta risker och bristande självförtroende. Lågpresterande män, å andra sedan, präglas av övermod.

Men forskarna finner också att utfallet kan påverkas av spelets regler. När experimentet ändrades i mer flexibel riktning, med mindre press att binda sig för ett visst handlingsalternativ, försvann i stort sett könsskillnaderna mellan högpresterande män och kvinnor:

Furthermore, we predict that gender differences should be reduced when the environment allows for participants to try out various tasks, without a strong initial commitment.

Frågan är hur denna insikt kan omsättas i praktisk handling på arbetsmarknaden. Det förefaller viktigt att försöka utnyttja den potential av högpresterande kvinnor som, med annorlunda spelregler, i högre grad skulle vilja och våga ta för sig.

Niclas Berggren 16:51 den 22 August 2008

Bensinpriset i olika länder

Många ekonomer förespråkar höjd bensinskatt, huvudsakligen av miljömässiga skäl. Nu har bensinpriset ökat pga. oljeprisets uppgång, vilket minskar behovet av skattehöjningar. Genom denna interaktiva karta kan man se hur högt bensinpriset är i olika länder. Sverige har billigare bensin än Norge, Finland och Danmark, visar det sig. Fastän amerikaner klagar på höjningarna där, är deras bensinpris bara 43 procent av det svenska. Priset per liter i Saudiarabien är 78 öre! (För att få fram priset i kronor per liter, multiplicera de angivna priserna med 1,66.)

Tips: Andrew Sullivan.

Niclas Berggren 12:25 den 22 August 2008

Bör avdragsrätt för gåvor införas?

Jag är tveksam till avdrags rätt för gåvor till ideella organisationer, av tre skäl:

Icke-neutralitet. Varför ska staten ange att det är bättre att använda pengar till gåvor till ideella organisationer än till annat? Om jag vill ge pengar till en vän eller köpa en cykel för pengarna ska det inte missgynnas relativt gåvogivande till ideella organisationer, anser jag.
Kostnad. Förslaget kostar pengar, dels i uteblivna skatteintäkter och dels i form av byråkrati, och alternativkostnaden, i form av att andra angelägna reformer inte kan genomföras, måste beaktas. Jag anser att en allmän skattesänkning vore att föredra.
Religionsstöd. Anledningen till att Mikael Oscarsson (kd) och andra kristdemokrater med särskild kraft driver frågan är att de vill stimulera pengagivande till religiösa organisationer. Det anser jag inte att staten ska medverka till.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms analys av förslagets konsekvenser för forskning.

Niclas Berggren 8:38 den 21 August 2008

Den fräna klimatdebatten

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.

Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:

att acceptera majoritetsuppfattningen bland klimatexperter, att global uppvärmning är att vänta och att den till icke negligerbar del orsakas av koldioxidutsläpp;
att ha en viss grad av osäkerhet i denna acceptans, eftersom det finns en minoritet av experter som inte håller med IPCC (och graden av osäkerhet bör vara en funktion av hur stor denna minoritet är);
att inte acceptera policyslutsatser som inte bygger på noggrann kostnads-intäktsanalys — i linje med resonemang av miljöekonomer som Richard Tol och William Nordhaus; och
att inte lyssna så mycket på amatörer och allmänna tyckare.

Niclas Berggren 15:42 den 19 August 2008

Hänger tillväxten på byxorna?

Tillväxtsänkare?

Tillväxttakterna faller i Östeuropa. Kanske skulle utvecklingen kunna vändas om bara klädmodet bland ungdomar stramades upp? Dallas vice borgmästare framför i vilket fall teorin att hängbyxor sänker tillväxten:

”Vem vill öppna en mataffär, bank eller förstklassig restaurang i ett kvarter där folk går med häng på byxorna och visar baken?” frågar han oroat.

Jag har hittills inte sett variabeln ”andel av befolkningen med hängbyxor” i några tillväxtstudier, men tillåt mig tvivla på att ett samband föreligger.

Se tidigare inlägg om hängbyxor här, här, här och här.

Niclas Berggren 10:30 den 19 August 2008

Tillväxtfall i Östeuropa

De östeuropeiska ekonomierna har växt så det knakar ett tag, men The Economist presenterar detta diagram som antyder en tydlig avmattning:

Men trots allt ser det inte så dåligt ut för flera av länderna. Polen ligger t.ex. på en imponerande tillväxttakt av ca 6 procent. Sverige väntas, som jämförelse, växa med 2,1 procent 2008.

Niclas Berggren 22:00 den 17 August 2008

Den skadliga värnskatten

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Niclas Berggren 9:28 den 15 August 2008

Bör ekonomiska reformer genomföras?

Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.

För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.

Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:

Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.

Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:

[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.

Kanske en ”reformagenda” så god som någon.

________________________

*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.

Niclas Berggren 7:54 den 14 August 2008

Lag med negativa effekter

Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:

Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.

Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke. Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:

The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system. The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.

Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.

Niclas Berggren 14:40 den 13 August 2008

Naomi Kleins imponerande försvarare

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Niclas Berggren 8:16 den 12 August 2008

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Niclas Berggren 8:44 den 10 August 2008

Ekonomiska kriser kommer och går

En ny uppsats av Robert Barro och José Ursúa, ”Macroeconomic Crises Since 1870”, innehåller hur mycket intressant som helst. Låt mig ge några smakprov.

De undersöker ekonomiska kriser (definierade som fall i real BNP per capita med minst tio procent) och finner att sannolikheten för en sådan är cirka 3,5 procent per år, att den genomsnittliga nedgången ligger på cirka 22 procent och att den genomsnittliga varaktigheten är 3,5 år.
Mellan 1870 och 2006 har 148 ekonomiska kriser (enligt definitionen i punkt 1) identifierats i drygt 30 undersökta länder.
Sveriges genomsnittliga tillväxttakt i real BNP per capita 1870—2006 har varit 2,3 procent. Det gör oss till det femte snabbast växande OECD-landet under denna period (Japan, Island, Finland och Norge växte snabbare). Genomsnittet för OECD-länder (21 stycken) är 2,05 procent, och för icke-OECD-länder (10 stycken) 1,99 procent.
Sverige har haft tre ekonomiska kriser (definierade som i punkt 1) sedan 1870: en med botten 1918 (-15 procent), en med botten 1921 (-10,8 procent) och en med botten 1941 (-9,5 procent). Sedan dess har vi inte haft några kriser av detta slag. 1990-talskrisen var allvarlig men inte lika allvarlig som dessa.
En lärdom är att kriser kommer och går och att vi trots allt har haft en rätt fantastisk välståndsutveckling över en längre tidsperiod. Det är lätt att glömma bort när konjunktursvängningar står i fokus, i media och politisk debatt. Se bara på utvecklingen i diagrammet ovan.

Niclas Berggren 9:16 den 8 August 2008

Olika mått på inflation

SCB meddelar att inflationstakten är den högsta på 15 år: 4,4 procent. Oroväckande, kan tyckas, men det förtjänar att påpekas att inflation kan mätas på olika sätt. Det vanligaste är procentuell förändring i konsumentprisindex (KPI), men man kan också se på den underliggande inflationen, där effekten av politiska beslut är bortrensad, och på ”kärninflationen, där prisförändringar på energi och livsmedel dessutom är bortrensade. Syftet är ett mått utan lättrörliga och i hög grad exogent påverkade variabler. I DI idag redovisas utvecklingen:

Riksbanken lär höja räntan i september trots allt, men beaktar man ”kärninflationen” (nu 0,9 procent) ser situationen inte riktigt lika allvarlig ut som om den vore lika hög som den KPI-baserade inflationen. Vi lever i en volatil värld för tillfället.

Se förresten docent Flodéns utmärkta råd om huruvida man ska ha bunden eller fast ränta på sina lån i detta läge.

Niclas Berggren 8:52 den 7 August 2008

Beroende av nypressad juice

Jag har just blivit beroende av Brämhults apelsinjuice. Läs bara hur god den är:

Vi använder tre slags apelsiner i vår nypressade apelsinjuice; Valencia late, Salustianas och Baladi. Apelsinerna köper vi främst från Spanien men även från Sydamerika, beroende på när och var de är finast. Alla tre apelsinsorterna är typiska ‘juiceapelsiner’ med hög halt av både juice och C-vitamin. Det gör att juicen blir härligt fräsch och syrlig, perfekt som vitaminrik uppiggare vid frukostbordet.

Brämhults ”Nypressade apelsiner” är till skillnad från de flesta andra juicer nypressad.

En irriterande sak med att vara beroende är dock att man blir synnerligen frustrerad när man inte får tag på produkten. Häromdagen besökte jag först Konsum på Sveavägen för att köpa denna juice, men där var den slut. Sedan tittade jag in på Hemköp Skanstull i samma syfte, men även där var den slut. Ett fall, tycks det, av efterfrågeöverskott. Nu kostar en liter 30 kr. Kanske ett pris på 40 kr skulle lösa problemet?

Niclas Berggren 8:07 den 6 August 2008

Kan välfärdsnationalism försvaras?

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

Niclas Berggren 9:59 den 4 August 2008

Välfärd istället för mänskliga rättigheter

Professor Eric Posner

Jag ställer mig avvisande till begreppet mänskliga rättigheter (se här, här och här). Nu finner jag att juristprofessorn vid University of Chicago Eric Posner också gör det. I ”Human Welfare, Not Human Rights” skriver han:

”Human rights treaties play an important role in international relations but they lack a foundation in moral philosophy and doubts have been raised about their effectiveness for constraining states. Drawing on ideas from the literature on economic development, this paper argues that international concern should be focused on human welfare rather than on human rights. A focus on welfare has three advantages. First, the proposition that governments should advance the welfare of their populations enjoys broader international and philosophical support than do the various rights that are incorporated in the human rights treaties. Second, the human rights treaties are both too rigid and too vague—they do not allow governments to adopt reasonable policies that advance welfare at the expense of rights, and they do not set forth rules governing how states may trade off rights. A welfare treaty could provide guidance by supplying a maximand along with verifiable measures of compliance. Third, the human rights regime and international development policy work at cross-purposes. Development policy favors the poorest states, while the human rights regime condemns the states with the worst governments: unfortunately, the poorest states usually have the worst governments.”

Jag delar som sagt Posners skepsis mot ”mänskliga rättigheter” men är inte särskilt förtjust i hans alternativ. Att tänka sig att internationella avtal ska kunna resultera i miniminivåer på mänsklig välfärd ser jag som osannolikt — och jag befarar mer interventionism och tendenser att skapa ineffektiva och naiva internationella organisationer som ska övervaka och administera systemet. Men jag välkomnar problematiseringar av den nuvarande inriktningen, av detta och andra slag.

Niclas Berggren 21:49 den 3 August 2008

Hur får vi fler entreprenörer?

Politiker av alla kulörer talar sig numera varma för entreprenörskap. Medan socialdemokraterna betonar trygghetssystemens betydelse för att fler ska starta företag, fokuserar allianspartierna mer på att förenkla regelverk och sänkta anställningskostnader och skatter.

En ny studie av Kristina Nyström, publicerad i det senaste numret av Public Choice, antyder att just det ekonomiska regelverk som staten ställer upp på flera punkter är viktigt för egenföretandets omfattning:

”The empirical findings show that a smaller government sector, better legal structure and security of property rights, as well as less regulation of credit, labour and business tend to increase entrepreneurship.”

En annan ny studie, av Christian Bjørnskov och Nicolai Foss, ger ett snarlikt resultat, men där är den beroende variabeln inte egenföretagande utan entreprenörskap i mer allmän mening:

”We find that the size of government is negatively correlated and sound money is positively correlated with entrepreneurial activity. Other measures of economic freedom are not significantly correlated with entrepreneurship.”

Tillsammans med Åsa Hanssons studie, som finner ett negativt samband mellan skatter och egenföretagande, och Jenny Nykvists studie, som finner ett positivt samband mellan förmögenhetsbildning och entreprenörskap, talar forskningen för att just institutionernas utformning är viktig för människors benägenhet att starta företag.

Niclas Berggren 10:29 den 2 August 2008

Hemhjälp ger framgång på jobbet

Vi har numera skattereduktion för hushållsnära tjänster. Regeringens motivation:

”Syftet med förslaget är bland annat att skapa nya jobb inom hushållssektorn, eftersom många tjänster idag utförs svart. … Dessutom vill regeringen förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna kombinera arbetsliv och familjeliv på lika villkor.”

Städning på gång

Inte illa. Men detta med hjälp i hemmet kan dessutom vara viktigt för att skapa positiva cirklar i ens liv. En ny analys (gratis här), publicerad i American Economic Review, visar nämligen att inkomstskillnader inte bara beror på begåvning utan också på möjlighet att hänge sig åt arbete. Det senare underlättas av att ha hjälp i hemmet. Därigenom ökar produktivitet och inkomst. Det ökar i sin tur möjligheterna att ha råd med hjälp i hemmet, och de positiva cirklarna är igång. Och för dem som inte kan hänge sig åt arbetet kan istället negativa cirklar uppkomma. Man har inte råd med hemhjälp, vilket gör att man inte kan hänge sig åt arbetet, vilket gör att man får dålig löneutveckling, vilket gör att man inte har råd med hemhjälp, etc.

Om skattereduktionen leder till att personer med lägre inkomst ökar sitt nyttjande av hushållsnära tjänster i högre grad än personer med högre inkomster, kan reformen också reducera inkomstskillnaderna.

Niclas Berggren 11:09 den 1 August 2008

Diskriminerar regeringen ateister?

I Expressen idag hävdar Humanisterna att de blir diskriminerade av regeringen:

”Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5 000 medlemmar, inte ska vara berättigat till bidrag. Det finns ingen vettig förklaring till varför.”

Bidrag utgår till trossamfund, vilket i lagtexten definieras som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna argumenterar för att detta ska tolkas vidare än vad regeringen gör, men jag är inte säker på att det låter sig göras. Jag tror att det är en oframkomlig väg, att försöka få regeringen och andra att betrakta Humanisterna som ett trossamfund.

Däremot kan och bör man ifrågasätta att bidrag enbart ska utgå till trossamfund, dvs. förespråka ett ändrat regelverk. Följande två alternativ, som båda innefattar icke-diskriminering, är att föredra framför dagens ordning:

Alla bidrag till trossamfund slopas. Varför ska skattebetalarna subventionera religiös verksamhet? Inte heller Humanisterna bör i så fall få bidrag.
Om bidrag ska utgå bör regelverkat skrivas om, så att alla organisationer som sysslar med livsåskådningsfrågor i vid mening får vara med och dela på kakan.

Alternativ 1 är enligt min uppfattning helt klart det bättre av de två. Att Humanisterna inte förespråkar den linjen är en orsak till att jag inte är medlem i den organisationen.

Niclas Berggren 12:04 den 31 July 2008

Kvinnor som risktagare

Affärskvinna

Män är i allmänhet mer riskbenägna än kvinnor. Det har bl.a. visats i experiment med studenter. Men hur ser det ut bland fondförvaltare i investeringsbolag? Leder den typen av jobb till att skillnaderna försvinner? Daniela Beckmann och Lukas Menkhoff undersöker saken i en ny artikel, ”Will Women Be Women? Analyzing the Gender Difference Among Financial Experts” (gratis här):

”We analyze survey responses of 649 fund managers in the U.S., Germany, Italy and Thailand, and find that female fund managers tend to behave as expected from gender studies: they are more risk averse and shy away from competition in the tournament scenario. The expected lower degree of overconfidence by women is yet so small that it becomes insignificant in fund management.”

Författarnas hypotes var att just denna typ av yrke, som handlar om att hantera risk, skulle eliminera könsskillnader i riskattityd och konkurrensbeteende, men de fann alltså att så inte var fallet. De betonar dock att det inte finns belägg för att kvinnor är mindre effektiva i sina yrkesroller än män.

En annan studie finner att italienska kvinnor missgynnas av banker: de får betala mer för krediter än män, trots att de inte kan visas ta högre risker. Om något borde väl de resultat som framkommer i studien ovan utgöra grund för att kvinnor får lägre kreditkostnader.

Niclas Berggren 16:16 den 30 July 2008

Frihet för kapitalet gynnar arbetarna

I marxistisk analys står arbete och kapital i ständig och allvarlig konflikt med varandra. Att detta är missvisande framgår i en ny studie av avregleringar av kapitalmarknader i 18 u-länder. Den visar att sådana avregleringar har minskat kapitalkostnaderna, tillfälligt ökat investeringarna och permanent ökat BNP per capita. Abstract:

”For three years after the typical developing country opens its stock market to inflows of foreign capital, the average annual growth rate of the real wage in the manufacturing sector increases by a factor of seven. No such increase occurs in a control group of developing countries. The temporary increase in the growth rate of the real wage permanently drives up the level of average annual compensation for each worker in the sample by 752 US dollars — an increase equal to more than a quarter of their annual pre-liberalization salary. The increase in the growth rate of labor productivity in the aftermath of liberalization exceeds the increase in the growth rate of the real wage so that the increase in workers’ incomes actually coincides with a rise in manufacturing sector profitability.”

I figuren ses reallönens utveckling före och efter liberalisering i de liberaliserande och i de icke-liberaliserande länderna:

Reallönens utveckling före och efter avreglering

Studien omfattar bara tillverkningsindustrin, så hur effekterna ser ut på annat håll vet vi inte. Men att det föreligger någon slags automatisk konflikt mellan frihet för kapitalet och arbetarnas intressen, det är uppenbart falskt. Allt annat lika tycks avreglerade kapitalmarknader höja levnadsstandarden för en betydande andel av ett lands invånare.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel.

Niclas Berggren 8:17 den 30 July 2008

Snart vänder börsen

Det verkar inte helt osannolikt att börsen vänder inom en inte alltför avlägsen framtid (och då gäller det att vara med). DI konstaterar idag att flertalet börsras sedan 1987 har varit av storleksordningen 40 procent — och att Stockholmsbörsen nu ligger på minus 36 procent (minus 39 procent för två veckor sedan). Illustrerande tabell:

Niclas Berggren 9:13 den 26 July 2008

Trängselskatten är poppis

En mycket lång och enerverande bilkö

Opinionen i Stockholms län har svängt om trängselskatten:

”När Sifo på nytt frågar drygt 1000 invånare i länet om de tycker det ska vara avgiftsbelagt att köra in i Stockholms stad, så är resultatet det rakt motsatta. Sex av tio säger nu ja till trängelskatten.”

Som ja-röstare glädjer detta mig. En tredjedel vill dessutom höja skatten, vilket jag också vill. Se grafik över hur mycket biltrafiken har minskat.

En intressant fråga är vad den svängande opinionen implicerar för vår syn på folkomröstningar. Uppenbarligen ändrar människor sin syn på saker och ting, ibland ganska fort. I vanliga val får vi tillfälle vart fjärde år att ge uttryck för aktuella politiska preferenser, men resultat i folkomröstningar antas, verkar det som, giltiga ad infinitum. Man kan ta kärnkraftsomröstningen som exempel. Nu är det 28 år sedan den genomfördes. Idag finns en stor mängd människor med rösträtt som inte var med då, och dessutom är kunskapsläget ett helt annat vad gäller sådant som CO2-utsläpp. Bör resultatet i den omröstningen överhuvudtaget beaktas längre?

Och mer generellt: Känner någon till teoretiska arbeten som specificerar villkor för när folkomröstningsresultat inte längre ska beaktas och som kanske t.o.m. föreslår regelbundet återkommande folkomröstningar i samma fråga?

Niclas Berggren 9:38 den 22 July 2008

Förmögenhet som grund för entreprenörskap

Patrick Krassén skriver idag om ”den goda kraften i förmögenheter” och betonar att filantropi förutsätter medel att donera. Men förmögenheter ger inte bara upphov till goda konsekvenser för forskning och kultur; Jenny Nykvist visar, i en ny artikel i Scandinavian Journal of Economics, att förmögenheter också stimulerar entreprenörskap:

”A positive relationship between wealth and entrepreneurship is found, which supports the liquidity constraints hypothesis. Alternative methods attempting to handle the endogeneity problem and distinguish between absolute decreasing risk aversion and liquidity constraints give further support to the hypothesis. The paper suggests that there exist liquidity constraints in Sweden, which are possibly more extensive than in the United States.”

Detta är i sin tur intressant eftersom forskning visar att entreprenörskap i sin tur är positivt relaterat till bl.a. skapandet av nya jobb.*

_____________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) konstaterar:

”Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Niclas Berggren 16:07 den 18 July 2008

För lite njutning i livet

Att människor begår misstag är inte särskilt kontroversiellt att hävda. Ibland tänker vi kortsiktigt och ångrar oss i efterhand. Men ibland tänker vi för långsiktigt! En ny studie finner stöd för att vi tenderar att njuta för lite av livet: att arbeta för mycket, att köpa för enkla produkter och att spara för mycket. Som den amerikanske senatorn Paul Tsongas uttryckte det:

“Nobody on his deathbed ever said, ‘I wish I had spent more time at the office.’”

Studien sammanfattas på följande sätt:

”This article proposes that supposedly farsighted (hyperopic) choices of virtue over vice evoke increasing regret over time. We demonstrate that greater temporal separation between a choice and its assessment enhances the regret (or anticipated regret) of virtuous decisions (e.g., choosing work over pleasure). We argue that this finding reflects the differential impact of time on the affective determinants of self-control regrets. In particular, we show that greater temporal perspective attenuates emotions of indulgence guilt but accentuates wistful feelings of missing out on the pleasures of life. We examine alternative explanations, including action versus inaction regrets and levels of construal.”

Här sammanfattas studien populärvetenskapligt.

Detta resultat är intressant mot bakgrund av den ”libertarianska paternalism” som har fått för sig att den vet hur människor bör bete sig och att det också är rätt och riktigt att hjälpa dem att fatta ”rätt” beslut. Som Alex Tabarrok kritiskt påpekar försöker detta synsätts företrädare hjälpa människor att spara mer, vilket alltså inte självklart är bra.

Niclas Berggren 7:04 den 17 July 2008

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Niclas Berggren 7:53 den 16 July 2008

När börsuppgången kommer

Börsen fortsätter sin nedgång och pessimismen sprider sig bland mina vänner och bekanta. Vissa säljer sina innehav, och få köper nya aktieposter. Men igår återfanns en intressant tabell i DI, som visar att efter de börsnedgångar på minst 20 procent som Sverige har upplevt de senaste decennierna har uppgången, när den väl har börjat, gått fort:

Nu ser det mörkt ut, men en ljusning kommer, och när den kommer är det bra att vara med. Jag säljer följaktligen själv inget och fortsätter mitt månadssparande i diverse fonder i lugn och ro.

Niclas Berggren 18:46 den 15 July 2008

Terrorismens grunder

Kalle Larsson (v) må frusta av upprördhet, men en ny forskningsöversikt om terrorismens orsaker har kommit. Den styrker bilden av att dessa orsaker inte har med fattigdom, låg utbildning eller låg grad av demokrati att göra:

”Popular beliefs link terrorism to economic, political and social underdevelopment. In this contribution, we comprehensively review the related, most relevant cross-country analyses to ascertain the true determinants of terrorism. The related theoretical underpinnings are presented and common analytical and methodological objections are discussed. In general, we find that terrorism is closely linked to political instability, sharp divides within the populace, country size and further demographic, institutional and international factors. Sound counter-terrorism policies should work on these prominent root causes of terrorism. Evidence is only marginal that economic performance, structural economic conditions, democratization, education or religious affiliation significantly interact with terrorism. Thus, we are skeptical towards popular policy advice that focuses on poverty alleviation, a promotion of economic development, democratization, education or the like.”

Se tidigare inlägg i denna fråga här och här.

Niclas Berggren 9:37 den 15 July 2008

Vi vet inte så mycket

David Brooks låter riktigt hayekiansk* i New York Times idag:

”This age of tremendous scientific achievement has underlined an ancient philosophic truth — that there are severe limits to what we know and can know; that the best political actions are incremental, respectful toward accumulated practice and more attuned to particular circumstances than universal laws.”

Visst ligger det en del i detta, men jag tycker att det andas lite för mycket pessimism. Trots allt vet vi en hel del idag som vi inte visste tidigare, även om vi inte vet lika mycket som vissa trodde att vi skulle göra. Det gäller såväl på det område Brooks fokuserar på, hur gener påverkar känslor, egenskaper och beteende, som på det ekonomisk-politiska området. Vi vet t.ex. att institutioner är centrala för hur ekonomin fungerar, men som bl.a. Dani Rodrik påpekar, vet vi inte så mycket om hur de exakt bör utformas för att uppnå tillväxt och hur de samverkar med varandra och med omgivningen. Men att mer forskning kan förbättra kunskapsläget, det tror jag på — till skillnad, som det verkar, från Brooks:

”We can take people out of environments that (somehow) produce bad outcomes and try to immerse them into environments that (somehow) produce better ones. But we’re not close to understanding how A leads to B, and probably never will be.”

________________

*Se t.ex. Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge.”

Niclas Berggren 8:20 den 15 July 2008

Ledsna betalar mer

En ny studie visar att ju ledsnare en person är, desto mer är denne villig att betala för saker och ting. Deltagarna i studien fick 10 dollar vardera och förevisades en sportig vattenflaska som de kunde köpa med de pengar de just hade fått. De ledsnare deltagarna tenderar att bjuda betydligt mer för flaskan. Så här ser forskarnas modell ut:

De finner stöd för denna modell i sitt experiment:

”Misery is not miserly: Sadness increases the amount of money that decision makers give up to acquire a commodity. … Consistent with our Jamesian hypothesis, results demonstrated that the misery-is-not-miserly effect occurs only when self-focus is high.”

Resultatet illustreras i detta diagram:

Man kanske ska vänta med den där shoppingrundan tills man känner sig glad. Å andra sidan kanske det är värt att betala mer för att få glädje av shopping när man är ledsen?

Niclas Berggren 22:05 den 14 July 2008

Oanständig favorisering av kyrka

Jag finner det stötande att Katolska kyrkan favoriseras ekonomiskt av statsmakterna i bl.a. Sverige och Italien. I vårt land får kyrkan använda sig av Skattemyndigheten för att samla in sina medlemsavgifter, och den använder sig, till skillnad från övriga samfund, inte av skriftligt godkännande från medlemmarna utan av ”samtycke via stadgarna”. Dvs. man blir medlem som spädbarn, och så fort man börjar tjäna pengar tar staten automatiskt en del av ens inkomst och skickar till de katolska prästerna. Är detta en rimlig ordning? Ska svenska skattepengar användas för detta ändamål? Varför ska i så fall inte icke-kristna organisationer få samma hjälp? I Italien är det ännu värre: där är kyrkan bl.a. befriad från fastighetsskatt.

Men trots denna favorisering går Katolska kyrkan nu med förlust, pga. den allt svagare dollarn. Om Sverige, Italien och andra stater slutade gynna religiösa organisationer, vilket är ett anständighetskrav, skulle det se ännu sämre ut. Dags att rätta mun efter matsäck, säger jag. Påven kanske får skippa röda skor från Prada framöver.

Niclas Berggren 13:59 den 14 July 2008

Sluta dissa Alliansen

Alltfler borgerliga sympatisörer börjar nu vända sig emot regeringen, dels pga. ett missnöje med den ekonomiska politiken, som anses för ”socialdemokratisk”, och dels pga. ett missnöje med FRA-lagen.* Jag tycker att de överreagerar. Inte därför att det är något fel på deras uppfattningar i sakfrågorna — jag skulle själv föra en ganska annorlunda politik om jag hade politisk majoritet — utan av två andra skäl.

Deras första ”fel” tycker jag ligger i orealistiska förväntningar på Alliansen. I ett politiskt system med två politiska huvudalternativ kommer den förda politiken så gott som alltid att ligga i mitten. Detta förklaras av medianväljarteoremet:

”If candidates can freely choose policy positions to maximize their share of the votes, both candidates will attempt to adopt policy platforms that are closer to the ideal policies of the median voter than the other. Consequently, major party candidates will both tend to select platforms that are relatively close to the median voter’s preferred policies. Moreover, as each candidate competes for the favor of the median voter, the positions of both candidates converge toward the policy positions that maximize the median voter’s welfare.”

Att Alliansen inte vill genomföra ett systemskifte, trots att många liberala Allians-sympatisörer vill det, beror alltså på att ett sådant (rätteligen, tror jag) inte bedöms röstmaximerande. Av samma skäl driver inte socialdemokraterna en radikalt socialistisk politik när de sitter vid makten. Nu tror jag personligen att många väljare uppfattar det som att Alliansen faktiskt håller på med ett systemskifte, vilket kan förklara det svaga opinionsstödet — och om detta stämmer skulle en mer radikal borgerlig politik knappast leda till ett ökat, utan ett minskat, opinionsstöd.

Deras andra ”fel” tycker jag ligger i ett slags utopistisk utgångspunkt: endast om Alliansen uppnår ett visst, absolut kvalitetskriterium ska de stödjas. Själv nöjer jag mig med ett mer realistiskt, komparativt kvalitetskriterium för att ge mitt stöd, grundat i den enkla frågan: Är Alliansen eller oppositionen det bästa (eller minst dåliga) alternativet? Om svaret är att Alliansen är bättre än oppositionen, även om Alliansen inte gör mycket av det jag skulle vilja att den gjorde och även om Alliansen gör mycket av det jag skulle vilja att den inte gjorde, då ger jag den mitt stöd.

Men är inte mitt ”fel” att jag är för defaitistisk? Om man inte blir upprörd och protesterar och kanske t.o.m. helt drar tillbaka sitt stöd minskar väl sannolikheten för att positionsjusteringar i den riktning man önskar kommer till stånd? Jag är inte säker på det. Dels därför att det uppröda tonläget sällan övertygar; dels därför att jag faktiskt tror att politik i hög grad ytterst bestäms av medianväljaren. Och är det så, så är det så.

Men trots allt finns vissa skillnader blocken emellan (annars skulle det inte finns skäl att ha två block). Det utgör grund för att i saklig ton föreslå hur Alliansen kan bli ännu bättre (utifrån ens egna värderingar) och för att faktiskt också stödja Alliansen.

_____________________________

*För färska smakprov, se t.ex. Blogge Bloggelito, Jakob Heidbrink, Stefan Karlsson, Sofia Nerbrand och Jakob E:son Söderbaum.

Niclas Berggren 8:27 den 14 July 2008

Fackets föredömliga förslag

Det är inte varje dag jag säger detta: jag är förtjust i ett fackligt utspel! Närmare bestämt är det SACO:s Anna Ekström och TCO:s Sture Nordh som, enligt min mening, hamnar helt rätt i två avseenden.

För det första förespråkar de en återgång till en central princip i 1991 års skattereform:

”Principen om att högst 15 procent av skattebetalarna ska betala statlig skatt och högst 50 procent i marginalskatt är en rimlig kompromiss mellan effektivitet och fördelning i skattesystemet. Andelen inkomsttagare som betalar statlig skatt beräknas i år uppgå till ungefär 20 procent, vilket är långt ifrån skattereformens mål på 15 procent.”

I linje med detta anser jag själv t.ex. att värnskatten bör avskaffas och att regeringen är på rätt väg när den aviserar en höjd brytpunkt i skatteskalan.

För det andra förespråkar de generalitet i skattesystemet:

”Särlösningar kan var för sig vara välmotiverade, men riskerar att leda till snedvridningar av olika slag. Generella regler och lösningar är att föredra. Det skapar en förutsägbarhet som gynnar tillväxten.”

Detta är också något jag är sympatiskt inställd till.

Jag tillhör dem som tycker att regeringen har gjort mycket bra, t.ex. på skatteområdet, men det finns onekligen utrymme för ytterligare förbättringar. Facket ger härvidlag god vägledning!

Niclas Berggren 8:12 den 13 July 2008

Färre och kortare recessioner

Det är lätt att fångas av en negativ sinnesstämning när media rapporterar om tecken på recession (vilket kan definieras som en betydande och ihållande nedgång i ekonomisk aktivitet).* Det är för tidigt att bedöma hur den ekonomiska nedgång vi ser för tillfället kommer att utvecklas, men det kan vara värt att påminna sig om att recessionerna i USA tycks ha blivit färre och kortare på senare år, vilket framgår av de skuggade områdena i nedanstående diagram:

En annan sak att glädja sig åt är att BNP:s utveckling över längre tid är starkt positiv, vilket ibland glöms bort när den tillfälliga konjunktursituationen står i fokus.

Se även Martin Flodéns konstaterande att konjunktursvängningarna har minskat samt Christina och David Romers artikel ”What Ends Recessions?”.

__________________________

*Se här för ett klargörande av hur NBER identifierarar recensioner. Diagrammet baseras på dessa data.

Niclas Berggren 10:01 den 11 July 2008

Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten

Finansministern avisera r att bolagsskatten kan komma att sänkas från 28 till 25 procent vid årsskiftet. Jag har tidigare predikterat en sådan reform men trodde att den skulle komma senare. Nå, enligt en studie i Journal of Public Economics (här som Word-fil) kan en sänkning förväntas öka den ekonomiska tillväxten:

”Past theoretical work predicts that higher corporate tax rates should decrease economic growth rates, while the effects of high personal tax rates are less clear. In this paper, we explore how tax policies in fact affect a country’s growth rate, using cross-country data during 1970–1997. We find that statutory corporate tax rates are significantly negatively correlated with cross-sectional differences in average economic growth rates, controlling for various other determinants of economic growth, and other standard tax variables. In fixed-effect regressions, we again find that increases in corporate tax rates lead to lower future growth rates within countries. The coefficient estimates suggest that a cut in the corporate tax rate by 10 percentage points will raise the annual growth rate by one to two percentage points.”

En bra reform, med andra ord, för de av oss som värderar ekonomisk tillväxt — och särskilt när finansiering sker genom att låta tidigare skattesmitare betala (mer i) skatt.

Uppdatering: Urban Bäckström gillar in te den föreslagna finansieringen, men Anders Borg försvarar den.

Niclas Berggren 9:08 den 9 July 2008

Är det rättvist med rika idrottsmän?

Prispotten i US Open i tennis är större än någonsin:

”Sammanlagt kan motsvarande 138 miljoner kronor delas ut över startfältet, meddelar det amerikanska tennisförbundet på tisdagen. Dam- respektive herrvinnaren kammar hem 1,5 miljoner dollar vardera, i vad som blir den mest lönsamma – ur spelarsynvinkel – hard court-tävlingen någonsin.”

DN:s läsare verkar inte tycka om detta (enligt en webbomröstning, avläst kl. 8.34):

Detta får mig att tänka på Robert Nozicks exempel med basketspelaren Wilt Chamberlain i Anarchy, State, and Utopia. Nozick menar att det viktiga när man bedömer om en förmögenhetsfördelning är rättvis är hur den har uppkommit, inte hur stora klyftorna är. Om den har uppkommit genom frivilliga transaktioner grundade på rättmätigt ägande är den per definition rättvis.

Wilt Chamberlain

De flesta människor — illustrerat av webbomröstningens resultat ovan — tycks dock lägga vikt vid klyftorna i sig. Dvs. det anses inte rättvist att bli rik, om skillnaderna människor emellan blir för stora, även om förmögenhetsfördelningen har uppstått på ett legitimt sätt. De kanske har läst Nozicks kritiker G. A. Cohen, som menar att så länge människor inte har fullständig kunskap om konsekvenserna av frivilliga transaktioner kan den förmögenhetsfördelning som följer ifrågasättas. Ty om människor, när de betalar 25 cent vardera för att se Wilt Chamberlain, inte förstår att förmögenhetsfördelningen förändras på ett sätt de ogillar, kan deras betalning inte ses som ett godkännande av vilken förmögenhetsfördelning som helst.

Själv har jag en tilltagande känsla av att människors uppfattningar om rättvisa inte är särskilt genomtänkta — se t.ex. här och här — och att dessa uppfattningar i vilket fall inte uppfyller Cohens krav på att vara grundade på fullständig kunskap.

Själv unnar jag idrottsstjärnorna varje krona.

Uppdatering: Jesper Roine diskuterar hur det kommer sig att superstjärnor tjänar så mycket.

Niclas Berggren 8:48 den 6 July 2008

Ekonomisk nationalism

Jag är bekymrad över den ekonomiska nationalism som ofta gör sig påmind. Nu senast har den gällt försäljningen av företag. I A-Ekonomi för ett tag sedan hördes två aktieägare på Investors bolagsstämma beklaga att delar av företagets aktieinnehav i Scania hade sålts till tyska köpare. Och nyligen hördes röster som var sura för att Vin och Sprit köptes av ett franskt företag. Jag menar att grunden för dessa negativa hållningar inte är rationell utan ett utslag av vad Bryan Caplan har kallat

”anti-foreign bias, a tendency to underestimate the economic benefits of interaction with foreigners.”

Ett rationellt förhållningssätt till ägande av företag implicerar att man förespråkar det ägande som ger bäst långsiktig vinst, helt oavsett ägarnas nationalitet. Det torde också vara den bästa garantin för bibehållen eller ökad sysselsättning. Men även om ett utländskt ägande skulle innebära omflyttning av sysselsättning är frågan varför ett svenskt jobb är värt mer än ett jobb i ett annat land.

Niclas Berggren 8:35 den 4 July 2008

God ekonomi får väljarna att gå högerut

En ny studie indikerar att väljare i Californien påverkas i sina politiska uppfattningar av en förändrad ekonomisk situation. I huvudsak rör sig väljarna högerut när ekonomin förbättras — t.ex. blir stödet för omfördelning svagare, vilket är i linje med teorier som säger att detta stöd är negativt relaterat till väljares produktivitet.

Detta resultat är intressant eftersom det antyder att väljare i hög grad styrs av egenintresse och att deras politiska uppfattningar inte är helt ideologiskt fixerade. Överfört till svenska förhållanden skulle det kunna innebära att de väljare som upplever sig ha fått en förbättrad ekonomisk situation blir mer positivt inställda till Alliansen. Som dr Erlingsson skriver:

”… den nya SOM-rapporten Skilda världar. I rapporten kan man läsa följande: Totalt sett har svenskarna aldrig haft en så positiv bedömning av sin egen och landets ekonomi som under 2007. Men går man djupare in i siffrorna visar det sig att – för att citera Sören Holmberg – en ‘stor minoritet’ skattar att de har fått det sämre jämfört med andra.”

Så varför tvekar den majoritet som skattar att de har fått det bättre att stödja Alliansen?

Niclas Berggren 9:10 den 3 July 2008

Slips i lågkonjunktur

Daily Telegraph rapporterar att slipsförsäljningen pekar uppåt i den vikande konjunkturen:

Tie merchants have enjoyed a ten per cent increase in UK sales in the last three months. The reason their trade is flourishing against a grim economic backdrop is, they say, because office workers are desperate to ”smarten up” to avoid being picked for redundancy.

(På bilden: Zac Efron, vars klädstil jag har bloggat om tidigare.)

Niclas Berggren 9:32 den 30 June 2008

Gener styr syn på orättvisa

Inom spelteorin finns ett känt spel som kallas ultimatumspelet:

”The ultimatum game is an experimental economics game in which two players interact to decide how to divide a sum of money that is given to them. The first player proposes how to divide the sum between themselves, and the second player can either accept or reject this proposal. If the second player rejects, neither player receives anything. If the second player accepts, the money is split according to the proposal. The game is played only once, and anonymously, so that reciprocation is not an issue.”

Diverse experiment har visat att andraspelaren mycket ofta tackar nej till låga bud, trots att det innebär att hon tackar nej till pengar. Det kan tolkas som att hon är villig att betala för att bestraffa en gniden förstaspelare, som ger ett i hennes tycke orättvist erbjudande

En studie från 2007 visar att denna tendens att avvisa alltför låga bud i hög grad förefaller genetiskt bestämd. Abstract:

”Experimental evidence suggests that many people are willing to deviate from materially maximizing strategies to punish unfair behavior. Even though little is known about the origins of such fairness preferences, it has been suggested that they have deep evolutionary roots and that they are crucial for maintaining and understanding cooperation among non-kin. Here we report the results of an ultimatum game, played for real monetary stakes, using twins recruited from the population-based Swedish Twin Registry as our subject pool. Employing standard structural equation modeling techniques, we estimate that >40% of the variation in subjects’ rejection behavior is explained by additive genetic effects. Our estimates also suggest a very modest role for common environment as a source of phenotypic variation. Based on these findings, we argue that any attempt to explain observed ultimatum bargaining game behavior that ignores this genetic influence is incomplete.”

En möjlig implikation skulle kunna vara att vår uppfattning om vad som är orättvist mer allmänt har evolutionära rötter. Det kan i sin tur antyda att vi bör kunna ifrågasätta denna uppfattning, i den mån vi inser att den uppkom i en kontext som skiljer sig från den vi lever i idag (i linje med vad F. A. Hayek föreslår i ”The Atavism of Social Justice”).

Niclas Berggren 8:52 den 29 June 2008

Röpke skrämmer mig

PJ skriver idag om Wilhelm Röpke som en möjlig förebild för kristdemokraterna. Kanske det. Det finns dock en sak som skrämmer mig med Röpke, vilket framgår av denna anekdot:

”In 1947, two titans of 20th-century economic theory, Ludwig von Mises and Wilhelm Röpke, met in Röpke’s home of Geneva, Switzerland. During the war, the Genevan fathers coped with shortages by providing citizens with small garden allotments outside the city for growing vegetables. These citizen gardens became so popular with the people of Geneva that the practice was continued even after the war and the return to abundance. Röpke was particularly proud of these citizen farmers, and so he took Mises on a tour of the gardens. ‘A very inefficient way of producing foodstuffs!’ Mises noted disapprovingly. ‘Perhaps so, but a very efficient way of producing human happiness’ was Röpke’s rejoinder.”

Jo, ni läste rätt: Röpke talar sig varm för trädgårdsodling! Se tidigare inlägg om naturen här, här och här.

Niclas Berggren 8:53 den 27 June 2008

Värnplikt sänker tillväxten

Nationalekonomerna Katarina Keller, Panu Poutvaara och Andreas Wagener finner i ”Military Draft and Economic Growth in OECD Countries” tecken på att värnplikt innebär ett slöseri med humankapital som sänker den ekonomiska tillväxttakten:

”Our different panel regressions corroborate the statistically significant negative impact of conscription on income and growth. To consider the magnitudes of these effects for the numerical conscription variables, if the duration of military service or the conscripts share were decreased by one standard deviation (0.66 and 0.01 respectively), growth over a 10-year period would increase by on average 4.61 or 4.32 percentage points. These effects are quite large. They conform to the intuition that the more intensely conscription is enforced, the more labor is diverted from endeavors of higher productivity in the economy, and the lower is output and its growth.”

Sveriges utveckling mot en mindre omfattande värnpliktsverksamhet förefaller alltså gynnsam ur ekonomisk synvinkel. Förutom att den också harmonierar med grundläggande idéer om frihet och rättvisa.

Se ett tidigare inlägg i detta ämne.

_____________________________

*Accepterad för publicering i tidskriften Defence and Peace Economics.

Niclas Berggren 8:37 den 27 June 2008

Olika syn på privat ägande

Friedrich Engels och Karl Marx i The Communist Manifesto (kap. II):

”[T]he theory of communists may be summed up in the single phrase: Abolition of private property. … And the abolition of this state of things is called by the bourgeoisie, abolition of individuality and freedom! And rightly so. The abolition of bourgeois individuality, bourgeois independence, and bourgeois freedom is undoubtedly aimed at.”

James Buchanan i Property as a Guarantor of Liberty (s. 32, 34):

”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.”

Det är alltså inte bara så att ett avskaffande av privat ägande skulle försämra välståndsutvecklingen* utan även, menar Buchanan, försämra individers autonomi och reducera deras frihet. Marx och Engels erkänner också detta men välkomnar, till skillnad från Buchanan (och mig), den utvecklingen, främst därför att ägandet är så ojämnt fördelat.

__________________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Niclas Berggren 10:02 den 26 June 2008

Recension vi hade kunnat vara utan

Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:

”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar nationalekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra lärosäten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*

Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.

1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:

”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.'”**

2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?

3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:

”Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”

Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?

Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.

___________________________

*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.

Niclas Berggren 8:31 den 25 June 2008

Felaktigt om lycka

Richard Layard fortsätter att sprida felaktiga uppgifter om relationen mellan inkomst och lycka:

At the bottom of the curve, you will find countries such as Zimbabwe or Russia, where increases in national income per head will increase levels of happiness. … On the ignominious bit you will find a cluster of western countries, including our own, where such rises in income per head don’t cheer us up one bit. When do income rises stop making us happier? Around $20,000, according to Layard. … After that there is an inverse relationship between more money and happiness.

Denna syn har viktiga policyimplikationer, för den antyder att en politik för ökad tillväxt i rika länder inte ger större lycka och att en sådan politik därför kan ifrågasättas. Ett litet, litet problem bara: Layard har uppenbarligen inte tagit del av den senaste forskningen:

These findings invite a sharp re-assessment of the ”stylized facts” that have informed economic analysis of subjective well-being data. Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultaten i den nya forskningen illustreras av följande figur:

Kan någon skicka denna studie till Richard Layard? Snarast? Till dess att han får den är det klokt av oss att ta det han säger med en stor nypa salt.

Niclas Berggren 20:31 den 23 June 2008

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Niclas Berggren 10:44 den 23 June 2008

Rikedom ger frihet

DN intervjuar den danske miljardären Fritz Schur. Hans sätt att se på livet gillar jag — inte minst illustrerar det hur ekonomiskt välstånd bidrar till lycka:

”Kan man vara en fånge i överklassen?– Nej, nej. Det är inte bindande på något negativt sätt. Jag känner den friheten att göra vad jag vill göra och jag har absolut den ekonomiska friheten till det. Jag behöver inte jobba alls. Om man ibland tröttnar lite på dessa statsuppgifter så kan det vara bra att tala om för sig själv att man har frihet.”

Det är bara en liten, liten detalj som återstår. Jag har inte kommit på hur jag ska bli ekonomiskt oberoende…

Niclas Berggren 9:29 den 23 June 2008

Rättvisa och orättvisa klyftor

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.

Niclas Berggren 17:58 den 21 June 2008

Otidsenlig syn på vila

Några kristna ”själavårdare och psykoterapeuter” slår ett slag för att vilodagen ska återupprättas:

”… en dag helgad åt Gud, en dag då man fokuserar på det immateriella i stället för det materiella, på varande i stället för görande, på det positiva istället för det negativa, på gemenskap istället för individualism. … Efter det att Gud skapat världen på sex dagar, vilande han på den sjunde. Om till och med världens skapare vilade, ja då förstår vi vikten av en dag utan arbete, strävan och oro.”

Låt oss bortse från det religiösa mumbo jumbo som präglar resonemanget (med logiska problem — som att en allsmäktig gud skulle behöva vila — och med tro på myter — som att en gud skapade världen) och istället göra tre reflexioner.

Vi vilar redan. Vi har mer tid än någonsin till fritid. Ser man till medelarbetstid per sysselsatt har den under 1900-talet gått ned från 2688 till 1626 timmar per år, dvs. med knappt 40 procent. (Källa.)
Vilan behöver vara flexibel. Idén att vi ska ha en särskild dag att vila på känns otidsenlig. Att alla behöver vila då och då är självklart, men om det bäst sker genom en särskild dag per vecka, några timmar per dag, en längre semester, ett sabbatsår eller på ålderns höst måste individen få komma överens om med sin arbetsgivare.
Vilans former skiljer sig åt. Det som ger ro varierar människor emellan. Att fokusera på ”Gud” är t.ex. något de flesta av oss anser fullkomligt vettlöst, liksom att dela upp tillvaron i dikotoma delar: ”materiellt” kontra ”immateriellt”, ”görande” kontra ”varande” etc. Dessa saker går in i varandra, och materiella saker kan bidra till att möjliggöra umgänge, resande och upplevelser som ger lycka. (Forskningen visar just att pengar är positivt relaterade till lycka.) Författarna tycks vilja att vi alla sitter i naturen och kontemplerar. Det skulle ge mig enorma stresskänslor — men att sitta ostörd vid datorn ger djup stimulans.

Tack och lov förespråkade författarna inte söndagsstängda affärer. Alltid något att glädja sig åt.

Niclas Berggren 9:07 den 19 June 2008

Det fallande skattetrycket

Den mest intressanta delen av Konjunkturinstitutets analys av det ekonomiska läget anser jag det fallande skattetrycket vara. En frihetlig utveckling som jag välkomnar och som jag tror att de flesta borgerliga kritiker av regeringen har missat. KI:s bedömning (s. 106):

Niclas Berggren 8:40 den 15 June 2008

Orättvisan försvinner med Amy och Beth

Ett av de mest populära orden i svensk politik är orättvisa. Men detta begrepp är mer svårfångat än den politiska retoriken låtsas om. En ny studie visar att människors upplevelse av orättvisa varierar med graden av konkretion.

Beakta först ett abstrakt fall:

Suppose that some people make more money than others solely because they have genetic advantages. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that those genetically-advantaged people make more money than others.

Beakta sedan ett konkret fall:

Suppose that Amy and Beth both want to be professional jazz singers. They both practice singing equally hard. Although jazz singing is the greatest natural talent of both Amy and Beth, Beth’s vocal range and articulation is naturally better than Amy’s because of differences in their genetics. Solely as a result of this genetic advantage, Beth’s singing is much more impressive. As a result, Beth attracts bigger audiences and hence gets more money than Amy. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that Beth makes more money than Amy.

Människor tycker i regel inte att det på ett abstrakt plan är rättvist att vissa tjänar mer pengar på grund av en genetisk fördel – men de anser samma sak rättvis om man uttrycker omständigheterna i form av ett konkret exempel.

Givet detta resultat, hur påverkbara är t.ex. väljare av rättviseretorik? Det kanske mest beror på hur denna retorik utformas, närmare bestämt på hur konkret den är. Och frågan är hur pålitliga inställningar till abstrakta och aggregerade rättvisekriterier som inkomstfördelning är.

Niclas Berggren 8:50 den 13 June 2008

Välfärdsstat och utlänningar

Gordon Tullock noterar att omfördelning nästan helt äger rum inom länder.* Vi identifierar oss med vår egen grupp och upprättar ett välfärdssystem där vi tar hand om varandra. Men vad händer med människor i andra länder? Vi inkluderar inte dem i våra välfärdssystem, eftersom det skulle bli kostsamt. Vi värnar om vår egen välfärd i första hand. Det kan eventuellt också bidra till att förklara avvisande inställningar till människor från andra länder som bosätter sig i det egna landet. ”Varför ska de komma hit och få del av våra förmåner?” Om detta stämmer kan välfärdsstaten tänkas bidra till xenofobiska attityder. Sådana attityder finns säkert även utan en välfärdsstat (de kan ha evolutionär grund, i stil med Hayeks tankar i ”The Atavism of Social Justice”). Men de kan nog förstärkas av välfärdsstaten.

Will Wilkinson återger detta OECD-diagram över andelen utlandsfödda i olika länder:

Sverige tycks ha runt tolv procent utlandsfödda, vilket är något över OECD-genomsnittet. Jag noterar med intresse att Danmark ligger på runt sju procent — och ändå har de en så hätsk invandringsdebatt.

__________________________________________

*Tullock, Gordon (1981). ”The Rhetoric and Reality of Redistribution.” Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: