Några kristna ”själavårdare och psykoterapeuter” slår ett slag för att vilodagen ska återupprättas:

”… en dag helgad åt Gud, en dag då man fokuserar på det immateriella i stället för det materiella, på varande i stället för görande, på det positiva istället för det negativa, på gemenskap istället för individualism. … Efter det att Gud skapat världen på sex dagar, vilande han på den sjunde. Om till och med världens skapare vilade, ja då förstår vi vikten av en dag utan arbete, strävan och oro.”

Låt oss bortse från det religiösa mumbo jumbo som präglar resonemanget (med logiska problem — som att en allsmäktig gud skulle behöva vila — och med tro på myter — som att en gud skapade världen) och istället göra tre reflexioner.

1. Vi vilar redan. Vi har mer tid än någonsin till fritid. Ser man till medelarbetstid per sysselsatt har den under 1900-talet gått ned från 2688 till 1626 timmar per år, dvs. med knappt 40 procent. (Källa.)
2. Vilan behöver vara flexibel. Idén att vi ska ha en särskild dag att vila på känns otidsenlig. Att alla behöver vila då och då är självklart, men om det bäst sker genom en särskild dag per vecka, några timmar per dag, en längre semester, ett sabbatsår eller på ålderns höst måste individen få komma överens om med sin arbetsgivare.
3. Vilans former skiljer sig åt. Det som ger ro varierar människor emellan. Att fokusera på ”Gud” är t.ex. något de flesta av oss anser fullkomligt vettlöst, liksom att dela upp tillvaron i dikotoma delar: ”materiellt” kontra ”immateriellt”, ”görande” kontra ”varande” etc. Dessa saker går in i varandra, och materiella saker kan bidra till att möjliggöra umgänge, resande och upplevelser som ger lycka. (Forskningen visar just att pengar är positivt relaterade till lycka.) Författarna tycks vilja att vi alla sitter i naturen och kontemplerar. Det skulle ge mig enorma stresskänslor — men att sitta ostörd vid datorn ger djup stimulans.

Tack och lov förespråkade författarna inte söndagsstängda affärer. Alltid något att glädja sig åt.