Apropå Mattias Flink och dubbelmord. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig:

Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.

Jakob tycks mena att eftersom det ligger i människans natur att vilja hämnas på någon som beter sig illa, bör lagstiftaren ta hänsyn till detta, vilket implicerar strängare straff, allt annat lika. Men om man som jag anser att människan inte har en fri vilja och att hon därför inte kan hållas moraliskt ansvarig för någon handling, skulle det innebära en kapitulation inför en i grunden primitiv känsla. Som Richard Dawkins uttrycker det:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics.

Så det ligger något djupt otillfredsställande i att acceptera vedergällning som grund för straff.

Men detta kanske är en förhastad slutsats. Ty även determinister som jag accepterar straff för att hålla brottslingar borta från ”vanligt folk” och för att avskräcka från brott. Om straff accepteras av de skälen trots att brottslingar inte är moraliskt ansvariga, varför kan inte straff accepteras utifrån en allmän önskan om vedergällning? Jag tvekar av två skäl.

i) Jag är inte säker på att konsekvenserna är positiva. Jag tror nämligen att det kan vara farligt att bejaka primitiva känslor. Efter att ha läst Njals saga inser jag att ett samhälle som accepterar vedergällning kan råka riktigt illa ut.

ii) Jag tror inte att hämndbegär är helt opåverkbart. I detta ges jag stöd av Joshua Greene och Jonathan Cohen, som i artikeln ”For the Law, Neuroscience Changes Nothing and Everything” skriver:

New neuroscience will change the law, not by undermining its current assumptions, but by transforming people’s moral intuitions about free will and responsibility. This change in moral outlook will result not from the discovery of crucial new facts or clever new arguments, but from a new appreciation of old arguments, bolstered by vivid new illustrations provided by cognitive neuroscience. We foresee, and recommend, a shift away from punishment aimed at retribution in favour of a more progressive, consequentialist approach to the criminal law.

Dvs. jag hoppas och tror att människor kan påverkas så att de inte okritiskt accepterar sina egna hämndbegär.

Avslutningsvis: Om hämndbegär ska accepteras (okritiskt) som grund för straff, vad händer om detta är extremt? Säg att folket kräver tortyr? Om inte det ska accepteras, vem ska avgöra vilka hämndbegär som lagstiftaren ska ta hänsyn till? Och om en avgränsning accepteras, varför inte helt strunta i hämndbegär?

Uppdatering: Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. Och Jonas Vlachos kommer med en som vanligt tänkvärd kommentar.