Språkmästaren

Igitur har, tack och lov och pris, återigen fattat pennan (så att säga):

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som ‘val’ och ‘ånger’.”

Vad mer finns att tillägga?