Niclas Berggren 20:40 den 17 May 2009

Beror krisen på avregleringar?

Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:

There are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.

Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”.
Tips: Marginal Revolution

Niclas Berggren 7:58 den 16 May 2009

Olika bud om skatterna

Vi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:

I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare.

Detta faller inte Globaliseringsrådets national ekonomer i smaken:

För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.

Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.

Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.

Niclas Berggren 11:36 den 15 May 2009

Marknadsekonomi och tillväxt

Hur påverkar graden av marknadsekonomi den ekonomiska tillväxten? I en tidigare översikt fann jag att ökningar i ekonomisk frihet i regel tycks positivt relaterade till tillväxt.

I den nya studien ”The Effect of Economic Freedom on Growth Revisited: New Evidence on Causality from a Panel of Countries 1970–1999”, publicerad i European Journal of Political Economy, undersöker den danske statsvetaren Mogens Kamp Justesen det kausala sambandet med pandeldata och finner följande:

The main conclusion of the paper is that economic freedom does matter for economic growth, but that some freedoms matter more than others. In fact, a critical assessment of the results suggests that apart from the composite index, only two of the constituent components of economic freedom – government size and regulatory policies – have robust effects on economic growth and investment. On the one hand, these results support the hypothesis that at least some aspects of economic freedom are important determinants of economic growth. On the other hand, the analyses raise doubts as to whether all dimensions of economic freedom matter for economic growth.

I dessa tider, när förtjusningen i expansion av den offentliga sektorns storlek och regleringar tycks nästintill obegränsad, kan det vara värt att lite stillsamt påminna sig dessa resultat.

Niclas Berggren 6:33 den 14 May 2009

Kris i kommunsektorn?

Att kommunsektorn drabbas av krisen är helt klart. Men att det vankas enorma sysselsättningsminskningar är minst sagt en överdrift. Jag fann två av SKL:s nya tabeller högintressanta. Lägger man ihop tabell 15 och 27 framkommer dessa siffror:

Är inte den allra viktigaste frågan: Hur ökar vi sysselsättningen i näringslivet? Varför diskuteras överhuvudtaget inte den frågan? Ta en titt på förändringen i sysselsättningen från 1950 och framåt. I stort sett inga nya jobb har tillkommit i privat sektor. Nu under krisen, 2009 och 2010, minskar sysselsättningen i näringslivet med 249 000, medan den under samma år är oförändrad i kommunsektorn (och ökande i staten). Ändå förespråkas, t.ex. av Finanspolitiska rådet, kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Om nu mer pengar ska spenderas, föreslår jag att villkoren för företag — särskilt för snabbväxande sådana — förbättras istället.

Men kan skattesänkningar stimulera ekonomin i en kris? Ja. Även om den hållningen lyser med sin frånvaro i Sverige har ledande nationalekonomer som Robert Barro och Greg Mankiw talat sig varma för den — se t.ex. de tidigare inläggen ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard” och ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”. Mankiw föreslår just sänkta arbetsgivaravgifter (finansierade av höjd bensinskatt). Det är dags för denna hållning att torgföras och tas på allvar i den svenska diskussionen.

Media: AB, SvD, DN

Niclas Berggren 18:37 den 13 May 2009

Vad leder till demokrati?

Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån.

Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?

The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.

Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.

Niclas Berggren 11:39 den 13 May 2009

Ska staten beordra fram låga räntor?

Socialdemokraterna vill öka styrningen av statliga företag om de kommer till makten. Bl.a. vill de att SBAB och Nordea ska fortsätta att pressa ned bostadsräntorna. DN ställer en fråga och får svar av Alf Eriksson (s):

Finns då inte en risk för en bostadsbubbla skapad med statens makt?
—Nej, det är inte räntorna som orsakat krisen. Den har orsaktas av att man lånat ut för lättvindigt.

Med denna djupa förståelse av hur pris påverkar efterfrågan utformas alltså framtidens s-politik. Att professorer som John Taylor och Mario Rizzo identifierar låga räntor som en viktig delförklaring till krisen kan vi strunta i, nu när Alf Eriksson har talat.

Niclas Berggren 19:20 den 12 May 2009

Intelligens ger ekonomisk framgång

Kan intelligens bidra till ekonomisk framgång? I den nya studien ”Cognitive Skills Affect Economic Preferences, Strategic Behavior, and Job Attachment”, publicerad i Proceedings of the National Academcy of Sciences of the United States of America, får vi veta lite mer om den saken:

Economic analysis has so far said little about how an individual’s cognitive skills (CS) are related to the individual’s economic preferences in different choice domains, such as risk taking or saving, and how preferences in different domains are related to each other. Using a sample of 1,000 trainee truckers we report three findings. First, there is a strong and significant relationship between an individual’s CS and preferences. Individuals with better CS are more patient, in both short- and long-run. Better CS are also associated with a greater willingness to take calculated risks. Second, CS predict social awareness and choices in a sequential Prisoner’s Dilemma game. Subjects with better CS more accurately forecast others’ behavior and differentiate their behavior as a second mover more strongly depending on the first-mover’s choice. Third, CS, and in particular, the ability to plan, strongly predict perseverance on the job in a setting with a substantial financial penalty for early exit. Consistent with CS being a common factor in all of these preferences and behaviors, we find a strong pattern of correlation among them. These results, taken together with the theoretical explanation we offer for the relationships we find, suggest that higher CS systematically affect preferences and choices in ways that favor economic success.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att resultat börjar komma som påvisar ett positivt samband mellan genomsnittlig IQ och ekonomisk tillväxt. Forskningsresultat på mikronivå bidrar till att förklara forskningresultat på makronivå (gissar jag).

Niclas Berggren 7:23 den 12 May 2009

Brist hos Finanspolitiska rådet

Anders Borg förespråkade i Ekonomisk Debatt (nr. 7/2003, s. 25) införandet av ett finanspolitiskt expertråd:

Ett oberoende råd kan bidra till att presentera bedömningar av konjunkturläget och resursutnyttjandet som ökar trovärdigheten för beslutsunderlaget och därtill underlätta möjligheterna att utvärdera politiken, vilket kan förstärka beslutsfattarnas incitament att basera politiken på bedömningar som inte påverkats av politiska överväganden.

Ett oberoende råd kan dock ge en finansminister bryderier. Igår levererade rådet, under ledning av Lars Calmfors, en rapport som i huvudsak anför att regeringen bör expandera de offentliga utgifterna ytterligare för att bekämpa krisen (trots stor, redan existerande expansion). Jag intar själv en avvisande hållning till sådant som ytterligare bidrag till kommunerna och höjd a-kassa, av flera skäl. Mitt huvudskäl är att det finns en stor risk att dessa förslag blir permanenta och inte tillfälliga eller konjunkturberoende, som Finanspolitiska rådet vill. Så även om man accepterar att sådana åtgärder kan ha sitt berättigande i den aktuella krisen, blir en central fråga hur åtgärderna förändrar möjligheten att bedriva en effektiv, tillväxtbefrämjande finanspolitik på sikt. Risken är att vi får en större offentlig sektor än vi egentligen vill ha; att vi får en a-kassa som ökar arbetslösheten i normala tider; att vi får stora och bestående budgetunderskott; och att vi förr eller senare får stora skattehöjningar, som kan inverka menligt på tillväxtmöjligheterna.

Rådet är på intet sätt omedveten om denna aspekt, och lyfter därför fram vikten av blocköverskridande överenskommelser om att utgiftstaket ska kunna brytas och om ett fast regelverk för en konjunkturrelaterad a-kassa. Frågan är hur man ska se på de expansiva förslagen om sådana överenskommelser inte uppkommer (vilket de med mycket hög sannolikhet inte gör) eller om de, även om de uppkommer, inte kan anses trovärdiga (vilket de enligt min mening inte kan). Här blir boken Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes av ekonomipristagaren James Buchanan och Richard Wagner relevant. Med den förståelse av politikers incitament som ges där, blir man betydligt mindre benägen att tro att kommuner kommer att dra ner på sin verksamhet i goda tider (eller att staten ska våga dra tillbaka stöd som upprätthåller den sysselsättningen) eller att politiker kommer att våga sänka a-kassan i goda tider (se på pensionsöverenskommelsen, som nu utsätts för hård press när pensionerna sänks). Även tillfälliga åtgärder skapar nya, starka intressen, som gör det svårt att anpassa politiken efter konjunkturen.

Helt enkelt tycker jag att rådet inte fäster tillräckligt stor vikt vid den politiska ekonomin av sina förslag, och jag har bl.a. därför en preferens för finansministerns mer försiktiga linje.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6. Se även mitt tidigare inlägg ”Nej till obligatorisk a-kassa” samt Martin Flodéns ”Finanspolitiska rådets rapport” och Jesper Roines ”Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?”.

Niclas Berggren 6:18 den 11 May 2009

Tillitskrisen

Se även de tidigare inläggen ”Stimulerar tillit tillväxt” och ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.

Niclas Berggren 16:46 den 10 May 2009

Det naturliga tillståndet

Ibland presenteras storslagna teorier. Ekonomipristagaren Douglass North är aktuell med en ny bok, Violence and Social Orders, och med en ny uppsats på samma tema, ”A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”. Båda är skrivna tillsammans med John Joseph Wallis och Barry Weingast. Grundtanken uttrycks så här:

We show how, beginning 10,000 years ago, limited access social orders developed that were able to control violence, provide order, and allow greater production through specialization and exchange. Limited access orders provide order by using the political system to limit economic entry to create rents, and then using the rents to stabilize the political system and limit violence. We call this type of political economy arrangement a natural state. It appears to be the natural way that human societies are organized, even in most of the contemporary world. In contrast, a handful of developed societies have developed open access social orders. In these societies, open access and entry into economic and political organizations sustains economic and political competition. Social order is sustained by competition rather than rent-creation. The key to understanding modern social development is understanding the transition from limited to open access social orders, which only a handful of countries have managed since WWII.

Här kan man se North tala om denna nya analys:

Niclas Berggren 7:51 den 9 May 2009

Bör LAS avskaffas?

Lagen om anställningsskydd har enligt tidigare forskning flera negativa konsekvenser. En viktig sådan konsekvens är hög ungdomsarbetslöshet. Nu visar en ny studie, ”Do Labor Market Rigidities Have Microeconomic Effects?”, att regleringar av det slaget också försämrar resursallokeringen i ekonomin:

We exploit a unique outlet-level dataset from a multinational chain with over 2,500 outlets in 43 countries to investigate the effects of labor regulations that protect employment. The dataset contains information on output, materials, and labor costs at a weekly frequency over several years, allowing us to examine the consequences of labor market rigidity at a much more detailed level than has been possible to date. We find that higher labor market rigidity is associated with significantly higher levels of hysteresis.

Denna lägre flexibilitet hämmar välståndsutvecklingen:

Our results suggest that labor regulations reduce the ability of firms to adjust labor levels in response to demand or productivity fluctuations, thus hampering the reallocation of resources and potentially impeding an important channel for aggregate productivity growth.

Det kanske är en god idé för fler partier än Centerpartiet att ta del av resultat från detta växande forskningsfält. Problemet är nog att insiders på arbetsmarknaden i vissa avseenden gynnas av nuvarande regelverk, vilket gör att fackföreningarna blockerar en liberalisering.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4

Niclas Berggren 4:47 den 8 May 2009

Är lönesänkningar dåliga i kristider?

Allt fler företag tycks nu komma överens med anställda om sänkta löner för att rädda jobben. Martin Flodén utfärdar dock en varning:

Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft.

Han är i gott sällskap: ekonomipristagaren Paul Krugman varnar för samma sak. Men har de rätt? Det finns skäl att betvivla det, i alla fall om man tar deras argument som grund för att motsätta sig de nu aktuella lönesänkningarna. Dessa rör sig inte om en allmän sänkning i hela ekonomin utom om justeringar mellan branscher. Som Mario Rizzo uttrycker det:

However, the issue is not across the board wage cuts as if some central authority were issuing an edict. Furthermore, there is no empirical evidence that such a cut is occurring. From the perspective of resource allocation (something that Krugman seems to have suspended his concern for), relative wages need to be adjusted. Not primarily average wages relative to the price level, but wages in some sectors relative to others. Yes, the wages of autoworkers, financial sector workers, and construction works should fall relative to “average” wages. How else to ensure a reallocation of resources out of areas that were lately over- expanded by low interest rate and other policies?

Bryan Caplan menar att inte heller allmänna lönesänkningar behöver sänka den aggregerade efterfrågan och förvärra krisen, av två skäl:

1. Cutting wages increases the quantity of labor demanded. If labor demand is elastic, total labor income rises as a result of wage cuts.
2. Even if labor demand is inelastic, moreover, wage cuts reduce labor income by raising employers’ income. So unless employers are unusually likely to put cash under their matresses, wage cuts still boost aggregate demand.

Jag är därför inte oroad av lönesänkningarna runtom i landet, i synnerhet inte om de reflekterar justeringar i resursallokeringen och kanske inte ens om de utgör en sänkning av den allmänna lönenivån. De kan istället i nuläget överlag ses som välgörande för sysselsättnings- och efterfrågeutvecklingen.

Se även Jonas Vlachos ”Är sänkta löner vägen till lyckan?” samt Tyler Cowens ”How to keep your job”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB

Niclas Berggren 7:22 den 7 May 2009

Skattesänkningarna ökar arbetsutbudet

Finansdepartementet har startat en ny rapportserie, och den första rapporten utgör en lovande inledning. I ”Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007–2009” visas hur inkomstskattesatserna har sänkts under nuvarande regering:

Analysen, som är genomförd av Hans Sacklén, kommer fram till detta gällande effekterna av reformerna:

Sammanfattningsvis förväntas jobbskatteavdragets tre steg och den höjda skiktgränsen för statlig inkomstskatt leda till att antalet arbetstimmar ökar med 2,3 procent. Drygt 75 procent av ökningen förklaras med att fler personer arbetar efter reformen. Ökningen i antalet arbetstimmar är större för kvinnor, 2,8 procent, medan män ökar sina arbetstimmar med 1,9 procent. Av den totala ökningen i arbetade timmar kan drygt 70 procent tillskrivas beteendeeffekter i den lägsta inkomstkvartilen.

Med tanke på den framtida utmaningen, att allt färre ska försörja allt fler, förefaller denna långsiktiga effekt mycket välgörande. Man kan notera att Socialdemokraterna föreslår att det tredje steget i reformen ska avskaffas. Här kan du för övrigt se hur mycket du har tjänat på skattesänkningarna.

Se även det tidigare inlägget ”Dags att höja pensionsåldern?”

Niclas Berggren 8:45 den 6 May 2009

Värnplikten är inte överlägsen

SvD:s ledarsida hävdar följande:

Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret?

Att använda ekonomiska argument för att motivera den frihetsinkränkning som värnplikt innebär är förvisso principiellt legitimt; men innan man uttalar sig bör man bekanta sig med forskningen på området:

”Conscription: Economic Costs and Political Allure”, publicerad i The Economics of Peace and Security Journal: ”In spite of its apparent cheapness in budgetary terms, the military draft is replete with static inefficiencies and dynamic distortions. The ‘front-loading’ of the draft tax in a phase of the life-cycle that is crucial for human capital accumulation reduces levels and growth rates of national incomes.”
”Military Draft and Economic Growth in OECD Countries”, accepterad för publicering i Defense and Peace Economics: ”Our different panel regressions corroborate the statistically significant negative impact of conscription on income and growth. … These effects are quite large. They conform to the intuition that the more intensely conscription is enforced, the more labor is diverted from endeavors of higher productivity in the economy, and the lower is output and its growth.”
”To Draft or Not to Draft? Inefficiency, Generational Incidence, and Political Economy of Military Conscription”, publicerad i European Journal of Political Economy: ”As it distorts human capital formation more severely than an equivalent intergenerational transfer using public debt or pay-as-you-go pensions, the draft can be abolished in a Pareto-improving way if age-dependent taxes are available.”

Värnplikten är alltså inte ekonomiskt överlägsen.

Media: SvD

Niclas Berggren 19:34 den 4 May 2009

Udda par

Modeoraklet Marc Jacobs och ekonomipristagaren Paul Krugman möttes igår på ett New York Times-arrangemang. Det är mycket svårt att avgöra vem som hade tjusigast outfit.

Niclas Berggren 11:40 den 4 May 2009

Arbete som norm

En politisk strid om ersättningsnivån till arbetslösa rasar. Vissa vill höja den; andra menar, med visst stöd i forskning, att det skulle ge högre och långvarigare arbetslöshet. Orsaken är att om den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös minskar, försvagas incitementen att skaffa och behålla jobb.

Sådana incitament behöver dock inte ha ekonomisk grund utan kan också komma från sociala normer. I studien ”The Role of Social Work Norms in Job-Searching and Subjective Well-Being” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of the European Economic Association, visas följande:

In this paper, we offer a direct measure of the social norm to work and we show that this norm has important economic effects. The stronger the norm, the more quickly unemployed people find a new job. This behavior can be explained by utility differences, probably due to social pressure.

Dvs. precis som den ekonomiska nackdel som arbetslöshet innebär kan leda till mer intensiva försök att skaffa jobb, kan en social norm som säger att man bör arbeta för sin försörjning och inte leva på a-kassa göra det. Och precis som lägre ersättning gör tillvaron mindre behaglig för den som är arbetslös, leder den sociala norm som reducerar arbetslösheten till att de som ändå är arbetslösa blir mer olyckliga:

Unemployed people are significantly less happy than employed people and their reduction in life satisfaction is the larger, the stronger the norm is.

Om man trots allt anser det viktigt att stävja ”överutnyttjande” och stimulera arbetslösa att söka arbete kan kanske de här två ”metoderna” ses som substitut. Om den sociala normen att arbeta är tillräckligt stark, kan man ha en hög ersättningsnivå. Om normen är svag, å andra sidan, kan det medföra negativa effekter i termer av högre och mer långvarig arbetslöshet, att ha en väldigt hög nivå. Se vad Assar Lindbeck skriver om detta i ”Sociala normer och socialförsäkringar — Teori och svenska erfarenheter”.

Niclas Berggren 10:47 den 30 April 2009

Utländskt kapital ger pressfrihet

I regel fokuseras på ekonomiska effekter av frihet för kapital att röra sig mellan länder. Dessa är förstås viktiga, men det finns annat som också är viktigt, såsom frihet för media att skriva och sända vad de vill. En ny studie, ”The Impact of Foreign Direct Investment on Press Freedom”, publicerad i Kyklos, påvisar ett positivt samband:

In our paper we establish foreign direct investment (FDI) as a major determinant of media freedom. Global integration can strengthen the media sector financially, make it technologically enhanced and can also improve the economic environment as a whole. This, in turn, would work towards the enhancement of media freedom. The sample includes high, middle and low income economies. Using a panel of 115 countries over a period of 20 years, our results reveal that FDI is an absolute necessity for a free and efficient media. The results are robust to various alternate specifications and inclusion of additional control variables.

Detta resultat bör också beaktas när globaliseringen utvärderas. Annars riskerar kostnaden av protektionism att underskattas.

Media: DN

Niclas Berggren 6:43 den 30 April 2009

Keynesianer överallt

John Maynard Keynes

DN skriver:

De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.

Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel ”Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:

Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.

Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Se även de tidigare inläggen ”Är alla keynesianser nu?” , ”Intimiderande intelligens”, ”Hayek om Keynes” och ”En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.

Niclas Berggren 6:32 den 29 April 2009

Kan politikers kvalitet förbättas?

Ja, genom högre löner, enligt den nya studien ”Motivating Politcians: The Impacts of Monetary Incentives on Quality and Performance”:

In this paper, we examine whether higher wages attract better quality politicians and improve political performance using exogenous variation in the salaries of local legislators across Brazil’s municipal governments. The analysis exploits discontinuities in wages across municipalities induced by a constitutional amendment defining caps on the salary of local legislatures according to municipal population. Our main findings show that higher wages increases political competition and improves the quality of legislators, as measured by education, type of previous profession, and political experience in office. In addition to this positive selection, we find that wages also affect politicians’ performance, which is consistent with a behavioral response to a higher value of holding office.

Valsystemet är proportionellt, och utfallsvariablerna avser dels det antal motioner och godkända motioner som politikerna ger upphov till och dels i vilken mån högre löner är relaterade till omfattningen av allmännyttiga verksamheter, som utbildning, hälsovård och vattenförsörjning.

Nå, denna typ av forskningsresultat bör finnas med i diskussionen om politikers löner, vilken annars har en tendens att få populistiska övertoner. Det förefaller t.ex. klokt att ha Statsrådsarvodesnämnden, som står lite utanför den dagspolitiska debatten, som beslutande organ för statsrådens löner.

Se även det tidigare inlägget ”Beteendeekonomi för politiker”.

Niclas Berggren 11:43 den 28 April 2009

Poetisk nationalekonom

Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.

Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

”A Theory of the Islamic Revival”: ”[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
”Coordination and Culture”: ”[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
”Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: ”[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

Niclas Berggren 7:19 den 28 April 2009

Ska vinpriset avslöjas på middagen?

Ja, det tycks vara en god idé, särskilt om vinet är dyrt och om gästerna är kvinnor. Detta enligt den nya studien ”When Does the Price Affect the Taste? Results from a Wine Experiment” av Johan Almenberg och Anna Dreber:

We designed an experiment that examines how knowledge about the price of a good, and the time at which the information is received, affects how the good is experienced. The good in question was wine, and the price was either high or low. Our results suggest that hosts offering wine to guests can safely reveal the price: much is gained if the wine is expensive, and little is lost if it is cheap. Disclosing the high price before tasting the wine produces considerably higher ratings, although only from women. Disclosing the low price, by contrast, does not result in lower ratings. Our finding indicates that price not only serves to clear markets, it also serves as a marketing tool; it influences expectations that in turn shape a consumer’s experience. In addition, our results suggest that men and women respond differently to attribute information.

Dessa duktiga nationalekonomer disputerar för övrigt båda i juni på Handelshögskolan i Stockholm.

Se även det tidigare inlägget ”Ska man satsa på dyra viner?”

Niclas Berggren 7:36 den 27 April 2009

Att ge för att imponera på andra

Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:

I ”Self-Signalling Versus Social Signalling in Giving” rapporteras: ”This provides evidence of social-signaling, but not self-signaling and suggests that giving is largely tied to what it says to others, as opposed to the self.”
I ”Social Image and the 50-50 Norm” rapporteras: ”The hypothesis that people care about fairness does not by itself account for key experimental patterns. We consider an alternative explanation, which adds the hypothesis that people like to be perceived as fair. The properties of equilibria for the resulting signaling game correspond closely to laboratory observations.”

Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.

Niclas Berggren 17:11 den 25 April 2009

Långa nationalekonomer

Det finns långa nationalekonomer. Det finns storslagna nationalekonomer. Och det finns, tro det eller ej, roliga nationalekonomer. George Stigler skrev nedanstående kommentar till denna bild av honom själv, Milton Friedman och John Kenneth Galbraith:

"All great economists are tall. There are two exceptions: John Kenneth Galbraith and Milton Friedman."

Niclas Berggren 12:12 den 25 April 2009

Hur ska regleringarna förbättras?

Ed Glaeser på Harvard University har betonat att det viktiga är att förbättra regleringarna i det marknadsekonomiska systemet, inte att förmera antalet i en tro att det löser alla framtida problem. Tvärtom kan nya regleringar skapa nya problem. Frågan blir då hur regleringarna ska förbättras. Två färska ansatser kan nämnas.

borio

Claudio Borio på Bank of International Settlements förespråkar ”makroförsiktighet” och föreslår följande:

In the cross-sectional dimension, the guiding principle for the calibration of prudential tools is to tailor them to the individual institutions’ contribution to system-wide risk. … In the time dimension, the guiding principle is to calibrate policy tools so as to encourage the build-up of buffers in good times so that they can be drawn down as strains materialise.

rajan

Raghuram Rajan på University of Chicago talar sig varm för regleringar som är robusta över konjunkturcykeln och föreslår följande:

To have a better chance of creating stability through the cycle—of being cycle-proof—new regulations should be comprehensive, contingent and cost-effective. Those that apply comprehensively to all leveraged financial firms are likely to discourage the drift from heavily regulated to lightly regulated institutions during the boom. … Regulations should also be contingent so that they have most force when the private sector is most likely to do itself harm, but impose fewer restrictions at other times. This will make regulations more cost-effective and so less prone to arbitrage or dilution.

Det finns onekligen mycket för reglerare att fundera på. Frågan är om de kommer att lyckas förbättra systemet eller om de vidtar diverse symboliska, och möjligen skadliga, åtgärder för att verka handlingskraftiga. Reglerares incitament är inte alltid sådana att de försöker maximerar den sociala välfärden. I vilket fall torde förslag från kloka ekonomer som Borio och Rajan utgöra ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för att förbättringar ska komma till stånd.

Niclas Berggren 11:35 den 24 April 2009

Vad hände med Milton Friedman?

Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

milton_friedman

[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om ”F53”.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?

Niclas Berggren 16:12 den 21 April 2009

Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending.

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva.

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.

Niclas Berggren 6:23 den 20 April 2009

Ett eller flera jag?

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8):

gombrowicz1

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån.

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är ”jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: ”Ska man avge löften?”

Niclas Berggren 13:30 den 19 April 2009

Arbetsmarknadspolitik för att vinna val

Politiker kan tänkas ha incitament att inför val använda arbetsmarknadspolitiken för att dölja arbetslösheten, i förhoppning om att väljarna då betraktar dem mer välvilligt. En ny studie av Mario Mechtel och Niklas Potrafke, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för att politiker beter sig just så i Tyskland:

This paper examines a framework in which politicians can decrease unemployment via active labor market policies (ALMP). We combine theoretical models on partisan and opportunistic cycles and assume that voters are ignorant of the necessary facts to make informed voting decisions. The model predicts that politicians have incentives for a strategic use of active labor market policies that leads to a political cycle in unemployment and budget deficit. … Our model is tested empirically using data from 1985:1 to 2004:11 for the ten former West German states. The results show that there is, on the one hand, a pre-election effect meaning that the number of job-creation schemes increases in election years. On the other hand, we find no support for the hypothesis that leftist governments expand job-creation measures in comparison to rightwing ones.

Man bör nog mot denna bakgrund inte okritiskt bejaka politiska förslag om att använda mer aktiv arbetsmarknadspolitik: den kan förespråkas för att i första hand gynna politiker, inte arbetslösa.

Niclas Berggren 13:01 den 18 April 2009

Optimala straff efterlyses

Vissa straffas hårdare än andra för ett givet brott, enligt studien ”The Determinants of Punishment” av Edward Glaeser och Bruce Sacerdote:

Among vehicular homicides, drivers who kill women get 56 percent longer sentences. Drivers who kill blacks get 53 percent shorter sentences.

Detta resultat är inte förenligt med den optimala bestraffningsteori som ekonomipristagaren Gary Becker har formulerat och där slumpmässiga brottsoffers karaktär inte ska spela någon roll för det straff som utdelas. Forskarna föreslår som förklaring att de som dömer istället utgår från hämndbegär och idéer om i vilken grad olika förövare är värda att straffas. Tre möjliga implikationer:

De som dömer (eller de som utformar lagar och instruktioner till de som dömer) bör genom filosofisk reflexion kunna inse att ingen är värd att straffas mer än någon annan, eftersom ingen har fri vilja.
De som dömer (eller de som utformar lagar instruktioner till de som dömer) bör därför ta till sig den optimala bestraffningsteorin, som utgår från att straff ska utformas för att minimera brottsligheten (så länge detta är kostnadseffektivt), inte för att vedergälla.
I den mån domare är bättre på att följa punkt 1 och 2 än nämndemän, utgör det ett argument för minskat användande av lekmän vid dömande.

Om man bortser från utdelningen av straff vid trafikdödande, som alltså inte följer punkt 2, finner Glaeser och Sacerdote faktiskt att den optimala bestraffningsteorin i hög grad efterlevs: straffen är längre ju lägre den förväntade sannolikheten för att åka fast är; straffen är hårdare ju lägre avskräckningselasticiteten är; och straffen är längre ju högre återfallsfrekvensen är. Som forskarna konstaterar:

Both optimal punishment and a taste for vengeance appear to drive sentencing in homicides.

Det senare är jag alltså inte förtjust i.

Se även de tidigare inläggen ”Brott och straff”, ”Kan hämndbegäret inte tämjas?”, ”Har Alvendal rätt om brott och straff?”, ”Hårdare fängelser och återfall i brott”, ”Hårdare straff kan öka brottsligheten”, ”Fransk insikt om brott och straff” , ”Hur kan straff motiveras?”, ”Hur hårda ska straffen vara?”, ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Primitiv syn på brottslingar”.
Se även Mårten Schultz och Jakob Heidbrink om nämndemän.

Niclas Berggren 6:12 den 17 April 2009

Är intelligens viktig på arbetsmarknaden?

Vad spelar störst roll för framgång på arbetsmarknaden, intelligens (”cognitive ability”) eller personliga egenskaper som stresstålighet, självdisciplin och social förmåga (”noncognitive ability”)? Det senare, visar en ny studie av Erik Lindqvist och Roine Vestman, ”The Labor Market Returns to Cognitive and Noncognitive Ability”. Genom att använda den noggranna psykologiska utvärdering som äger rum under mönstringen, istället för enkätsvar, som har använts i tidigare studier, finner forskarna följande:

[N]oncognitive ability is a much stronger predictor of employment status than cognitive ability. … Moreover, men with high noncognitive ability have shorter unemployment spells while cognitive ability has no statistically significant effect on the duration of unemployment. … [N]oncognitive ability is a stronger determinant of annual labor market earnings, in particular at the low end of the earnings distribution.

Att vara smart är förstås bra på arbetsmarknaden, men att ha personliga egenskaper av ovan nämnt slag är alltså ännu bättre. En intressant precisering är att betydelsen av intelligens respektive personliga egenskaper skiljer sig åt mellan tre grupper av anställda (chefer, kvalificerad arbetskraft, okvalificerad arbetskraft):

Interestingly, workers in a managerial position have somewhat lower cognitive ability than workers in other qualified occupations, but significantly higher noncognitive ability. … For unqualified workers and managers, noncognitive ability has a significantly higher return than cognitive ability. In contrast, qualified workers in non-managerial positions have similar return to cognitive and noncognitive ability. In essence, we find that noncognitive ability is important regardless of occupation or level of ability, while cognitive ability is important only for workers in qualified occupations.

Om man som kvalifiicerad yrkesmänniska ogillar chefen kan man möjligen trösta sig med att man med ganska stor sannolikhet i alla fall är smartare. Och är man smart och introvert ska man antagligen inte satsa på att nå chefspositioner utan kommer mer till sin rätt på andra kvalificerade positioner.

Niclas Berggren 7:30 den 15 April 2009

Protektionism för tredje världen?

Göran Rosenberg skriver:

”Nästan alla rika länder har blivit rika genom att skydda sina späda industrier, infant industries, och reglera sina utländska investeringar”, skriver Cambridge-ekonomen Ha-Joong Chan [sic] i sin uppmärksammade bok Bad Samaritans (Random House 2007). Av detta drar han inte bara slutsatsen att dagens utvecklingsländer måste ges möjligheter att välja samma utvecklingsstrategi som vi en gång, utan också att vissa former av protektionism eller reglering kan vara en förutsättning för att frihandeln i längden ska fungera.

Denna slutsats är omtvistad bland nationalekonomer, vilket Rosenberg av någon anledning inte nämner. Harvard-ekonomen Ed Glaeser påpekar t.ex. att det inte räcker att påpeka att USA och Storbritannien har haft protektionistiska perioder:

The book would have made a more serious contribution if it shed more light on whether American or English protectionism helped or harmed these countries. Post hoc does not imply propter hoc.

Dartmouth-ekonomen Douglas Irwin har närmare undersökt just hur USA:s handelspolitik har påverkat den ekonomiska utvecklingen:

Were high import tariffs somehow related to the strong U.S. economic growth during the late nineteenth century? One paper investigates the multiple channels by which tariffs could have promoted growth during this period. I found that 1) late nineteenth century growth hinged more on population expansion and capital accumulation than on productivity growth; 2) tariffs may have discouraged capital accumulation by raising the price of imported capital goods; and 3) productivity growth was most rapid in non-traded sectors (such as utilities and services) whose performance was not directly related to the tariff.

Irwin har också recenserat Changs föregående bok, Kicking Away the Ladder, som har samma budskap som Bad Samaritans, och påpekar en metodologisk brist:

A broader problem afflicts Chang’s approach — sample selection bias. Chang only looks at countries that developed during the nineteenth century and a small number of the policies they pursued. He did not examine countries that failed to develop in the nineteenth century and see if they pursued the same heterodox policies only more intensively. This is a poor scientific and historical method.

Likt Glaeser och Irwin är jag tveksam till Changs policyrekommendationer. Att sådan tveksamhet existerar bland många ekonomer kan vara en intressant ”konsumentupplysning” för Rosenbergs läsare.

Se även det tidigare inlägget ”Ökad frihandel ger olika tillväxteffekter”.

Niclas Berggren 19:57 den 14 April 2009

Global uppvärmning slår olika

OECD gör en översiktsanalys av effekterna av global uppvärmning och betonar de stora osäkerheterna i bedömningarna. Icke desto mindre uttalas stöd för uppvärmningshämmande åtgärder:

Provided that policies are cost-effective, the uncertainty and irreversibility of the impacts of climate change is likely to justify policy action even if the marginal cost of mitigation exceeds the marginal damage of one additional ton of carbon.

Detta tycks vara i linje med den kostnadsmedvetna linje som bl.a. professor William Nordhaus står för.

En intressant sak är att de ekonomiska effekterna skiljer sig åt mellan olika delar av världen. Se dessa uppskattningar, där strecken avser de lägst och högst skattade värdena, med genomsnittsvärden däremellan:

Som OECD påpekar kan detta komma att leda till spänningar mellan olika regioner. Östra Europa och Centralasien mot Afrika? Nästan alla förväntas dock förlora ekonomiskt på uppvärmningen.

Niclas Berggren 12:17 den 14 April 2009

Kan diamanter öka rättvisan?

diamant

Det är poppis att klanka ned på lyxkonsumtion, vilket t.ex. nationalekonomen Robert Frank gör i Luxury Fever. Kanske lite väl hastigt. Michele Piccione och Ariel Rubinstein konstaterar följande om effekterna av konsumtion av diamanter i artikeln ”Luxury Prices: An Expository Note”:

We construct and analyse an elementary competitive equilibrium model in which the value of “useless” jewels enter the preferences of consumers. We show that if jewels are scarce, they can trade at a positive price despite having no intrinsic utility. Under fairly natural assumptions, a positive price equilibrium redistributes consumption from the rich to the poor. Thus, the model demonstrates the common wisdom that the existence of luxury goods can have a positive effect on income distribution.

Se där. Har de som bryr sig om inkomstjämlikhet koll på detta?

Se även det tidigare inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Niclas Berggren 5:50 den 14 April 2009

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource.

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Niclas Berggren 11:13 den 13 April 2009

Rationell rökning

Jag har tidigare presenterat en teori om att konsumtion av beroendeframkallande varor kan vara rationell. En ny studie, ”Do Smokers Value Their Health and Longevity Less?” (prel. gratisversion här), publicerad i Journal of Law & Economics, visar att rökning antagligen har en mer rationell grund än många har fått för sig:

One reason why individuals consume harmful addictive goods is that the “full” price of such goods is low. Using data on adults specifically collected for this study, we examine the internal cost of one such good by estimating the value that smokers and nonsmokers place on loss of health and longevity from a major lung disease, chronic obstructive pulmonary disease (COPD). Differences in the nonpecuniary internal cost of getting COPD between current smokers and people who have never smoked range from $80,000 to $260,000, implying that one reason people continue to smoke is that they face a lower full price of smoking.

Dvs. genom att undersöka rökares och icke-rökares villighet att betala för att undvika en lungsjukdom, finner forskarna att rökarna värderar sin hälsa betydligt lägre. Följaktligen kan en individuell kostnads-intäktsanalys för en rökare ge vid handen att intäkterna överstiger kostnaderna, även om en icke-rökare finner motsatt resultat. Vilken är policyimplikationen?

Our results suggest that although taxation and regulation of cigarettes may be justified for externality reasons, the principle of consumer sovereignty implies that the case is much weaker for interventions based on helping smokers internalize costs they impose on themselves.

Paternalismen förefaller försvagad.

Se även de tidigare inläggen ”Rökning vid middagsbordet”, ”Feta och rökare en vinst” och ”Sluta röka med pastor Popoff”.

Niclas Berggren 7:26 den 12 April 2009

En paradox om socialt kapital

olikheter1

Robert Putnam har funnit att etniska olikheter i ett samhälle sänker det sociala kapitalet:

New evidence from the US suggests that in ethnically diverse neighbourhoods residents of all races tend to ”hunker down”. Trust (even of one’s own race) is lower, altruism and community cooperation rarer, friends fewer.

Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl har funnit samma sak i Sverige:

We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.

Men olikheter, och den sänkta tillit de är förknippade med, kanske inte behöver vara så dåliga, trots allt. Det finns forskning som tyder på att heterogenitet kan vara gynnsam för kreativitet:

If ethnic diversity, at least in the short run, is a liability for social connectedness, a parallel line of emerging research suggests it can be a big asset when it comes to driving productivity and innovation. … Page calls it the ”diversity paradox.”

Så hur kan detta förstås? Ger olikheter både lägre tillit och en mer innovativ ekonomi? Har vi en olikhetsparadox? Måhända, men Karl Smith har en teori som möjligen löser upp paradoxen:

Diversity increases creativity because it lowers social capital. A sketch of a model: There are two levels of social goods: global and local. Finding a cure for cancer is a global social good; building a children’s center is a local social good. People are compensated for the production of social goods through status. Each ethnicity has a different preference ordering over local social goods. In a multi-ethnic community there are fewer people who prefer any one social good. Therefore, the status return is lower to producing local socials goods. The status return to global social goods is constant everywhere. When communities become more diverse people substitute the production of local social goods for global social goods. That is, it is more difficult to become famous and loved by all for being a civic leader so I tend to invest more time in becoming famous and loved by all through some national level accomplishment.

Idén är alltså att det för att tilltala ”alla” i ett samhälle med olikheter krävs mer storslagna innovationer. Kan det förklara varför lägre tillit kan vara förknippad med högre tillväxt?

Se även det tidigare inlägget ”Är tillit mellan människor enbart bra?”. Media: DN.

Niclas Berggren 8:06 den 11 April 2009

Är budgetunderskott oproblematiska?

budgetunderskott

Nu ökar budgetunderskotten i nästan alla länder, dels som en automatisk effekt av den ekonomiska nedgången (pga. minskade skatteinkomster och ökade transfereringsutgifter) och dels som ett resultat av diskretionära stimulanspaket.

Låt oss anta att den ökning av budgetunderskotten som följer av stimulanspaketen blir stora och bestående, dvs. att de inte åtföljs av beslut att höja skatter eller minska utgifter i kommande högkonjunktur. Detta antagande är inte orealistiskt, enligt James Buchanans och Richard Wagners analys i Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Som Robert Rubin, Peter Orszag och Allen Sinai formulerar det i ”Sustained Budget Deficits”:

The most attractive policy combination to spurring demand in a weak economy with excess capacity of capital and labor would thus combine long-term fiscal discipline with shortterm fiscal stimulus. The short-term fiscal stimulus provides a direct spur to aggregate demand, while the long-term fiscal discipline provides an indirect one through forward-looking financial markets. The problem is how to combine the two in a credible manner—too much fiscal stimulus extended over too long a period raises questions about whether long-term fiscal discipline will occur, thereby undermining the efficacy of such a joint package. [Min kursivering.]

Den fråga jag tycker man bör ställa sig är vilka effekter ett stort, långvarigt budgetunderskott kan tänkas ha på ekonomin. Den frågan negligeras nästan helt i den akuta krisdebatten, där de flesta verkar tro att stora och långvariga budgetunderskott är otänkbara eller i alla fall helt oproblematiska. Så är inte fallet. Vilka kostnader medför sådana underskott? Det kan det vara värt att påminna sig om och väga in när stimulanspaket diskuteras.

Laurence Ball och Greg Mankiw konstaterar bl.a. följande i ”What Do Budget Deficits Do?”:

To sum up: government budget deficits reduce national saving, reduce investment, reduce net exports, and create a corresponding flow of assets overseas. These effects occur because deficits also raise interest rates and the value of the currency in the market for foreign exchange. … Over a year or two, this crowding out of investment has a negligible effect on the capital stock. But if deficits continue for a decade or more, they can substantially reduce the economy’s capacity to produce goods and services. … [G]overnment debt reduces the growth of GDP because it crowds out capital. … [T]he winners from budget deficits are current taxpayers and future owners of capital, while the losers are future taxpayers and future workers. … But as countries increase their debt, they wander into unfamiliar territory in which hard landings may lurk. If policymakers are prudent, they will not take the chance of learning what hard landings in G-7 countries are really like.

Stanley Fischer och William Easterly kommer fram till denna slutsats i ”The Economics of the Government Budget Constraint”:

Consideration of the macroeconomics of the government budget constraint points to the dangers that arise from excessive budget deficits: inflation, exchange crises, external debt crises, and high real interest rates, with implications for the real exchange rate and the trade account and for investment. … The fact that a fiscal policy is sustainable does not mean that it is optimal. A fiscal deficit may crowd out private investment, and it might well be desirable to reduce the debt to GNP ratio to crowd in private investment. Similarly, it may not be optimal to collect the maximum possible amount of revenue from seignorage but rather a smaller amount corresponding to a lower inflation rate. Both theory and evidence tell us-and warn us-that large budget deficits pose real threats to macroeconomic stability and, therefore, to economic growth and development.

Slutligen påpekar William Gale and Peter Orszag följande i ”Economic Effects of Sustained Budget Deficits”:

The more fundamental point is that the preponderance of evidence shows that long-term budget deficits reduce national saving and impose substantial long-run costs on the economy, regardless of whether interest rates are affected. As long as an increase in the budget deficit is not fully offset by an increase in private saving, an expanded deficit will manifest itself in some combination of reduced domestic investment and an expanded current account deficit. Either way, and regardless of the effect of deficits on interest rates, increased budget deficits reduce future income. That reduction in future income is the true cost of sustained budget deficits.

Även om stimulanspaket fungerar på kort sikt, vilket jag förvisso ställer mig frågande till, blir frågan vilka de medel- och långsiktiga konsekvenserna av de politiskt beslutade, höga budgetunderskotten kommer att bli. Det finns skäl att känna viss oro på den punkten — inte minst eftersom de demografiska förändringarna framöver dessutom med hög sannolikhet kommer att öka underskotten — och att börja beakta budgetunderskottens kostnader när dagens ekonomisk-politiska beslut fattas. ”In the long run we’re all dead”, sa Keynes. Det må så vara, men budetunderskottens kostnader kommer nog att göra sig påminda långt före vår död.

Se tidigare inlägg: ”De som tror att de vet”, ”Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?”, ”Är alla keynesianer nu?”, ”Mona och Wanja visar vägen”, ”En icke-keynesiansk professor”, ”Kris-haiku”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”En motsträvig regering”, ”Sverige stimulerar redan ekonomin” och ”Tror alla på statlig stimulans?”.
Bloggkommentarer: ”Den tickande bomben: USAs budgetunderskott” (Peter Santesson-Wilson) samt ”Obalans och balans i USA” (Sloped Curve).
Media: WSJ, Svt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, AB3, Dagen, Sydsv.

Niclas Berggren 7:31 den 8 April 2009

Leve revolutionen!

Voltaire skräder inte orden:

revolution

[I]f you want good laws, burn those you have and make yourselves new ones.

Detta radikala synsätt vänder sig ekonomipristagaren F.A. Hayek mot med kraft.* Han menar att det är ett fatalt misstag att tro att vi människor kan konstruera ett optimalt system av regler, eftersom vi aldrig i grunden kan förstå hur samhället fungerar. Civilisationen har vuxit fram evolutionärt, inte som ett resultat av en övergripande plan, utan spontant, i olika steg, vilket gör att framvuxna institutioner innefattar icke observerbara insikter och kunskaper som möjliggör socialt samliv och en välfungerande ekonomi. Att kasta ut alla traditioner och börja på ny kula ser han som en destruktiv idé, och han var därför också mycket kritisk till den ”konstruktivism” som bl.a. Bacon, Hobbes och Descartes formulerade och som bidrog till den franska revolutionen.

Nu visar ny forskning att denna revolution och den konstruktivism den innefattade inte verkar ha varit så destruktiv, i alla fall inte för ekonomins funktionssätt. I ”The Consequences of Radical Reform: The French Revolution” finner Daron Acemoglu m.fl. följande:

The French Revolution of 1789 had a momentous impact on neighboring countries. The French Revolutionary armies during the 1790s and later under Napoleon invaded and controlled large parts of Europe. Together with invasion came various radical institutional changes. French invasion removed the legal and economic barriers that had protected the nobility, clergy, guilds, and urban oligarchies and established the principle of equality before the law. The evidence suggests that areas that were occupied by the French and that underwent radical institutional reform experienced more rapid urbanization and economic growth, especially after 1850. There is no evidence of a negative effect of French invasion. Our interpretation is that the Revolution destroyed (the institutional underpinnings of) the power of oligarchies and elites opposed to economic change; combined with the arrival of new economic and industrial opportunities in the second half of the 19th century, this helped pave the way for future economic growth. The evidence does not provide any support for several other views, most notably, that evolved institutions are inherently superior to those ‘designed’; that institutions must be ‘appropriate’ and cannot be ‘transplanted’; and that the civil code and other French institutions have adverse economic effects.

Detta resultat är i linje med Mancur Olsons tes i The Rise and Decline of Nations, att radikala förändringar och kriser kan ha gynnsamma ekonomiska effekter om utgångspunkten är en förstelnad ekonomi präglad av särintressen. Hayeks rädsla för radikal förändring tycks ha varit överdriven.

Se även de tidigare inläggen ”Rationell kalender” och ”Hayeks ekonomiska insikter”.
______________________
*Se t.ex. ”Two Kinds of Rationalism” i Studies; ””The Errors of Constructivism” i New Studies; och Law, Legislation and Liberty: Rules and Order. Se också Frédéric Sautets inlägg ”Should We Celebrate the French Revolution?”

Niclas Berggren 13:21 den 7 April 2009

Hormoners ekonomiska betydelse

Spelar det roll för ekonomiskt beteende och synsätt om man är man eller kvinna? Det finns tecken på det. Frågan är vad sådana skillnader beror på. En ny studie av en grupp svenska forskare, ”A Randomized Trial of the Effect of Estrogen and Testosterone on Economic Behavior”, undersöker om hormoner kan förklara saken. Så tycks inte vara fallet:

Existing correlative evidence suggests that sex hormones may affect economic behavior such as risk taking and reciprocal fairness. To test this hypothesis we conducted a double-blind randomized study. Two-hundred healthy postmenopausal women aged 50–65 years were randomly allocated to 4 weeks of treatment with estrogen, testosterone, or placebo. At the end of the treatment period, the subjects participated in a series of economic experiments that measure altruism, reciprocal fairness, trust, trustworthiness, and risk attitudes. There was no significant effect of estrogen or testosterone on any of the studied behaviors.

Detta är förenligt med tidigare forskning, som har funnit stöd för att könsskillnader i risktagande förefaller bero på miljömässiga faktorer.

Niclas Berggren 11:38 den 7 April 2009

Tror alla på statlig stimulans?

Svensk ekonomi erhåller mycket finanspolitisk stimulans, och mer blir det i och med nya bidrag på 17 miljarder kr till kommuner och landsting. (Som väntat klagar Thomas Östros på att mer inte ges. Frågan är varför han bara vill fördubbla och inte tre- eller fyrdubbla regeringens satsning?) Nå, det kan vara värt att påminna sig att inte alla delar den så utbredda, nästan religiösa tron på det saliggörande i att öka de statliga utgiftssatsningarna. Så här sa ekonomipristagaren Robert Lucas häromdagen:

lucas_robert

Now, would a fiscal stimulus somehow get us out of this bind, or add another weapon that would help in this problem? I’ve already said I think what the Fed is now doing is going to be enough to get a reasonably quick recovery committed. But, could we do even better with fiscal stimulus? I just don’t see this at all. If the government builds a bridge, and then the Fed prints up some money to pay the bridge builders, that’s just a monetary policy. We don’t need the bridge to do that. We can print up the same amount of money and buy anything with it. So, the only part of the stimulus package that’s stimulating is the monetary part. … But, if we do build the bridge by taking tax money away from somebody else, and using that to pay the bridge builder — the guys who work on the bridge — then it’s just a wash. It has no first-starter effect. There’s no reason to expect any stimulation. And, in some sense, there’s nothing to apply a multiplier to. … You apply a multiplier to the bridge builders, then you’ve got to apply the same multiplier with a minus sign to the people you taxed to build the bridge. And then taxing them later isn’t going to help, we know that.

Se även ”De som tror att det vet” samt två tidigare inlägg om Robert Lucas: ”Är omfördelning viktig?” samt ”Minskar staten orättvisorna?”
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB, Sydsv1, Sydsv2, VA

Niclas Berggren 12:06 den 6 April 2009

Staten som jobbskapare

I dessa tider tycks tilltron till statens förmåga att använda knappa resurser väl och skapa nya jobb total. Jag förhåller mig, liksom professor Barro och professor Sala-i-Martin, mer skeptisk. Nu läser jag i The Economist att den spanska regeringen har satsat stort för att skapa gröna jobb. Hur har det gått?

Gabriel Calzada Álvarez, a professor at King Juan Carlos University in Madrid, has tried to use empirical data to estimate how Spain’s subsidies for renewables, which so impressed Mr Obama, will affect employment. He calculates that the subsidies for existing renewable-electricity plants, which the government has promised to pay for 25 years, will cost €29 billion. Those subsidies, in turn, have created 50,200 jobs, according to data from the European Commission. That equates to a subsidy of over €570,000 per job. Spain’s private sector, on the other hand, creates a job for every €260,000 or so invested, by Mr Calzada’s reckoning. So if the government had left the €29 billion in the hands of the private sector, it would have created 113,000 jobs with it—2.2 times as many. In other words, the government, Mr Calzada finds, is destroying 2.2 ordinary jobs for every green one it creates.

Just gröna jobb förhöll jag mig skeptisk till redan 1998.

Niclas Berggren 7:38 den 4 April 2009

Är bostadspriserna för höga?

På dn.se återfinns en webbenkät, där resultatet just nu är:

Men vad innebär det att säga att bostadspriserna är ”för höga”? Jag kan tänka mig tre tolkningar:

Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna och accepterar gällande priser men anser dem för höga för att själv vilja eller kunna köpa. Med denna tolkning värderar 82 procent helt enkelt inte boende i Stockholms innerstad tillräckligt högt för att köpa bostad där, eller så har de inte tillräckligt med resurser för sådana köp.
Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna men har en önskan om att de gällande priserna ska gå ner så att man själva ska vilja och kunna köpa. Eftersom marknadsbestämningen av bostadspriserna accepteras handlar denna önskan om lägre priser om en förhoppning om att utbudet stiger eller att efterfrågan sjunker, med lägre priser som resultat.
Man ifrågasätter marknadsbestämningen av bostadspriserna och anser att de bör sänkas genom politiska beslut så att man själv ska vilja och kunna köpa. Det handlar då om att införa en prisreglering, kanske av samma typ som idag gäller för hyresrätter.

Jag har inga problem med 1 och 2, men om ja-respondenterna avser 3 blir jag orolig. De samhällsekonomiska kostnaderna av politiskt beslutade, lågt satta priser är välkända. Kanske bör dn.se:s läsare lyssna lite mer på experter i denna fråga. Om de inte redan har gjort det och avser 1 eller 2, alltså.

Niclas Berggren 10:53 den 3 April 2009

Kan en fettskatt orsaka mer fetma?

Av och till föreslår paternalister att en fettskatt ska införas och att intäkterna ska användas för att subventionera nyttig mat. En ny analys, ”Junk-Food, Home Cooking, Physical Activity and Obesity: The Effect of the Fat Tax and the Thin Subsidy”, accepterad för publicering i Journal of Public Economics, finner att en sådan reform inte alls med säkerhet minskar fetman:

Assuming that healthy meals are cooked at home with purchased ingredients and time input, the paper examines the effects on obesity of a tax on junk-food meals and a subsidy to cooking ingredients, distinguishing between a weight-conscious and a non-weight conscious individual, and between a weight-conscious individual who is physically active and physically inactive. The results show that for a non-weight conscious individual a fat tax will unambiguously reduce obesity, whereas a thin subsidy may increase obesity. However, for a weight-conscious individual, particularly one who is physically active, even a fat tax may increase obesity, as it may reduce not just the consumption of junk-food, but also the time devoted to physical activity.

Se där. Även om man anser att staten ska bekämpa fetma, vilket är långtifrån självklart*, är det inte alls säkert att fettskatt och smalsubvention är verksamma metoder. Det är lätt att bli för partiell i sin konsekvensanalys och inte beakta vidare beteendejusteringar och att dessa kan skilja sig åt för olika grupper.

_________________

*Se det tidigare inlägget ”Bör fetma bekämpas?”, Gary Beckers ”Taxing Fat” samt Henrik Jordahls ”Imorgon paternalism?”.

Niclas Berggren 14:44 den 2 April 2009

Ger oberoende centralbank prisstabilitet?

Martin Flodén presenterar den numera etablerade bilden av att oberoende centralbanker har medfört låg inflation. En ny studie av Sven-Olov Daunfeldt och Xavier de Luna, ”Central Bank Independence and Price Stability: Evidence from OECD-Countries”, publicerad i Oxford Economic Papers, indikerar att denna slutsats kanske kan ifrågasättas:

In this paper, we use a non-parametric regression method to compare the transition process from high to low inflation with the implementation dates of central bank independence reforms. In most countries, price stability is achieved before more independence is given to the central bank. Moreover, for those countries which have implemented a central bank independence reform under a high inflation regime, no evidence is found that the reforms have actually led to price stability. This suggests that the credibility of a low inflation goal can be achieved without institutional reforms which grant the central bank more independence from the political policymakers.

Om centralbankers oberoende inte har varit en central faktor bakom den lägre inflationen, blir den intressanta forskningsfrågan vilka andra faktorer som har varit avgörande.

Niclas Berggren 22:28 den 1 April 2009

En motsträvig regering

Jag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good.

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Niclas Berggren 12:32 den 1 April 2009

Ger sex lycka?

Hur ser förhållandet mellan sex och lycka ut? I studien ”Money, Sex and Happiness: An Empirical Study” av David Blanchflower och Andrew Oswald, publicerad i Scandinavian Journal of Economics, får vi reda på en del om det. Det kanske inte helt förvånande huvudresultatet:

Frequency of sexual activity is shown to be positively associated with happiness. The effect of sex on happiness is statistically well-determined, monotonic and large.

Några mer detaljerade resultat:

(i) The median American has sexual intercourse two to three times a month (among people under 40 years of age, the median amount of sex is once a week). Approximately 7% of the population report having sex at least four times a week.
(ii) A third of American women over the age of 40 report they did not have sexual intercourse in the previous year. The figure for men is 15%.
(iii) Homosexual and bisexual people make up 2% to 3% of the United States population.
(iv) There is some evidence that sex has disproportionately strong effects on the happiness of highly educated people.
(v) The happiness-maximizing number of sexual partners in the previous year is 1.
(vi) Homosexuality has no statistically significant effects on happiness.
(vii) Married people have more sex than those who are single, divorced, widowed or separated.
(viii) Highly educated females have fewer sexual partners.
(ix) Income has no clear effect. Money buys neither more sexual partners nor more sex.

Resultat (iv) var väntat. Det som överraskade mig bland övriga resultat var hur sällan median-amerikanen har sex (resultat i), att monogami verkar optimalt för lycka (resultat v) och att högre inkomst inte tycks öka den sexuella verksamheten (resultat ix). Resultaten ska, som i alla tvärsnittsstudier, tolkas med försiktighet, t.ex. med avseende på kausalitet. Är det kanske så, att ju lyckligare man är, desto mer sex kan och vill man ha?

Niclas Berggren 9:09 den 1 April 2009

Förluster ogillas mer än vinster gillas

Beteendeekonomer har upptäckt att människor i regel är förlustaverta:

One of behavioral economics’ seminal insights is that people value gains differently than losses. Most of us are loss averse, which means we prefer to avoid a loss more than we enjoy the satisfaction of a seemingly equivalent gain (ie. losing $100 hurts more than winning $100 despite the identical value of the money involved).

Detta insåg dock redan Adam Smith. I The Theory of Moral Sentiments (VI.I.7) skriver han:

We suffer more, it has already been observed, when we fall from a better to a worse situation, than we ever enjoy when we rise from a worse to a better. Security, therefore, is the first and the principal object of prudence. It is averse to expose our health, our fortune, our rank, or reputation, to any sort of hazard. It is rather cautious than enterprising, and more anxious to preserve the advantages which we already possess, than forward to prompt us to the acquisition of still greater advantages.

Som Predikaren 1:9 uttrycker det:

Det finns ingenting nytt under solen.

Niclas Berggren 6:27 den 31 March 2009

Ny utvärdering av bistånd

Förmår bistånd skapa ekonomisk tillväxt? Andreas Bergh rapporterar om en ny metatstudie som drar en negativ slutsats. Ytterligare en ny studie, ”Aid and Growth: What Does the Cross-Country Evidence Really Show?”, publicerad i Review of Economics and Statistics, kommer fram till samma sak:

We examine the effects of aid on growth in cross-sectional and panel data—after correcting for the possible bias that poorer (or stronger) growth may draw aid contributions to recipient countries. Even after this correction, we find little robust evidence of a positive (or negative) relationship between aid inflows into a country and its economic growth. We also find no evidence that aid works better in better policy or geographical environments, or that certain forms of aid work better than others. Our findings suggest that for aid to be effective in the future, the aid apparatus will have to be rethought.

En viktig policyrekommendation på slutet för den som bryr sig om ekonomisk utveckling för världens fattiga.

Media: SvD1, SvD2, Dagen, Sydsvenskan, AB1, AB2

Niclas Berggren 6:21 den 30 March 2009

Att få det bättre än andra

Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här).

I artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen.
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.

Niclas Berggren 11:22 den 29 March 2009

Hayeks ekonomiska insikter

År 1974 fick F. A. Hayek Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är en av de samhällsvetare som har påverkat mitt eget tänkande mycket.* Nu finns hans antologi Individualism and Economic Order på nätet. Jag vill särskilt rekommendera tre kapitel som jag anser väl fångar hans ekonomiska tänkande:

II. Economics and Knowledge.
IV. The Use of Knowledge in Society.
V. The Meaning of Competition.

Så här skriver han t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society” (s. 77—78), först publicerad i American Economic Review:

The peculiar character of the problem of a rational economic order is determined precisely by the fact that the knowledge of the circumstances of which we must make use never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess. The economic problem of society is thus not merely a problem of how to allocate ”given” resources—if ”given” is taken to mean given to a single mind which deliberately solves the problem set by these ”data.” It is rather a problem of how to secure the best use of resources known to any of the members of society, for ends whose relative importance only these individuals know. Or, to put it briefly, it is a problem of the utilization of knowledge which is not given to anyone in its totality.

Denna centrala analys av en marknadsekonomis relativt effektiva användning av kunskap saknas i hög grad i nationalekonomins huvudfåra men har långtgående implikationer för vår förståelse av grunderna för att skapa välstånd.
_____________________

*Även om jag på vissa punkter förhåller mig kritisk till Hayeks tänkande: se t.ex. mina artiklar ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”.

Niclas Berggren 15:49 den 27 March 2009

Hjärnan ger irrationalitet

Keynes menade att många är drabbade av en money illusion, med vilket avses att människor i ekonomiska situationer tenderar att göra olika bedömningar beroende på om belopp uttrycks i nominella eller reala termer. Att denna typ av illusion förekommer är belagt i modern forskning (se t.ex. här och här). En möjlig effekt är att de flesta kontrakt skrivs i nominella termer; en annan att människor i löneförhandlingar kanske nöjer sig med en mindre nominell ökning eftersom de inte beaktar inflationen (se här för en vidare konsekvensanalys).

En ny studie, ”The Medial Prefrontal Cortex Exhibits Money Illusion”, visar att roten till illusionen återfinns i hjärnan:

We used fMRI to investigate whether the brain’s reward circuitry exhibits money illusion. Subjects received prizes in 2 different experimental conditions that were identical in real economic terms, but differed in nominal terms. Thus, in the absence of money illusion there should be no differences in activation in reward-related brain areas. In contrast, we found that areas of the ventromedial prefrontal cortex (vmPFC), which have been previously associated with the processing of anticipatory and experienced rewards, and the valuation of goods, exhibited money illusion.

Jag finner det spännande att ekonomisk, psykologisk och neurovetenskaplig forskning alltmer överlappar varandra och hjälper oss att bättre förstå grunderna för mänskligt handlande.

Niclas Berggren 9:58 den 26 March 2009

Premiär för Ekonomiklubben

När jag gick i gymnasiet blev jag på allvar intresserad av ekonomi, bl.a. genom inspiration från radioprogrammet Ekonomiska klubben. Där diskuterade olika ekonomer den aktuella utvecklingen. Programmet lades senare ned, men nu återanvänds programidén på Axess tv, i form av Ekonomiklubben. Det är Martin Ådahl som leder Villy Bergström, Cecilia Hermansson och min kollega Andreas Bergh i diskussioner på torsdagar kl 21.00. Premiär ikväll!

Niclas Berggren 22:08 den 25 March 2009

Teorem och konst

Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra … är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.

Niclas Berggren 13:38 den 25 March 2009

Betalt för att träna

motion

Många nationalekonomer anser numera, påverkade som de är av behavioral economics, att människor ofta fattar irrationella beslut och att monetära incitament inte utgör någon självklar lösning, eftersom de riskerar att underminera ”intern” motivation. De menar att människor inte alltid gör det som ligger i deras eget intresse och att det är svårt att få dem att göra det genom att belöna ”rätt” beteende med pengar. Nu visar en ny studie, ”Incentives to Exercise”, att det går att påverkar motionsvanor med pengar:

We investigate the effect of paying people a non-trivial amount of money to attend an exercise facility a number of times during a one-month period. In two separate studies, we find that doing so leads to a large and significant increase in the average post-intervention attendance level relative to the control group. … Thus, even though personal incentives to exercise are already in place, it appears that providing financial incentive to attend the gym regularly for a month serves as a catalyst to get some people past the threshold of actually getting started with an exercise regimen. We argue that there is scope for financial intervention in habit formation, particularly in the area of health.

Nu förutser jag förvisso vad beteendeekonomerna kommer att säga: ”OK, men då måste den offentliga sektorn [alla goda gåvors källa] träda in och betala ut pengar till folk så att de börjar motionera”. För egen del skulle jag först fundera på privata lösningar: Ligger det inte i företagens intresse att betala de anställda (mer) för att motionera? Bör vi inte ge våra nära och kära monetära incitament att börja träna? Etc.

Mitt främst incitament för att träna är att jag samtidigt, varje gång, har förmånen att titta på en simklubb som tränar nedanför mitt löpband. Estetiken framför mina ögon lockar mig att springa — men visst finns det en money-metric equivalent som också skulle kunna stimulera mig.

Se ett tidigare inlägg: ”Belöning i skolan”

Niclas Berggren 5:57 den 24 March 2009

Barn bör inte komma för tätt

I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced.

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

Niclas Berggren 16:57 den 22 March 2009

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning.

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket).

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, AB

Niclas Berggren 7:13 den 22 March 2009

Ökad välfärd med utländsk företagskontroll

Ibland framställs utländsk ekonomisk närvaro i utvecklingsländer som exploaterande och destruktiv. I ”Foreign Know-How, Firm Control, and the Income of Developing Countries” (preliminär gratisversion här), publicerad i Quarterly Journal of Economics, ges stöd för att så inte alltid är fallet:

TANZANIA-MALARIA-BELGIUM-PRINCESS

Management know-how shapes the productivity of firms and can be reallocated across countries as managers acquire control of factors of production abroad. We construct a quantitative model to investigate the aggregate consequences of the international reallocation of management know-how. Using aggregate data, we infer the relative scarcity of this form of know-how in a sample of developing countries. We find that developing countries gain, on average, 12% in output and 5% in welfare (with wide variation across countries) when they eliminate policy barriers to foreign control of domestic factors of production.

Niclas Berggren 10:05 den 20 March 2009

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.”

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Niclas Berggren 16:49 den 17 March 2009

Var euron ett misstag?

Paul Krugman undrar om det var så klokt att införa en gemensam valuta inom EU:

euro

In the past, Spain would have sought improved competitiveness by devaluing its currency. But now it’s on the euro — and the only way forward seems to be a grinding process of wage cuts. This process would have been difficult in the best of times; it will be almost inconceivably painful if, as seems all too likely, the European economy as a whole is depressed and tending toward deflation for years to come. Does all this mean that Europe was wrong to let itself become so tightly integrated? Does it mean, in particular, that the creation of the euro was a mistake? Maybe.

Det är också min syn: det är osäkert hur det går. Det skapar onekligen spänningar med en gemensam penningpolitik för regioner med mycket olika ekonomiska förhållanden. Man kan även jämföra Danmark, som har bundit sin krona till euron, med Sverige, vars valuta deprecierar, vilket underlättar för svensk exportindustri i dessa tider av allmän nedgång.

Tips: Panu Poutvaara

Niclas Berggren 7:07 den 16 March 2009

Gör nationalekonomin folk till egoister?

Jag uttryckte häromdagen sympati för Peter Singers uppmaning till oss som har det bra att bistå världens fattiga. Men jag är också nationalekonom, vilket många associerar med en fokusering på egenintresse. Och mycket riktigt: nationalekonomiska studenter och forskare tycks vara mer egoistiska än andra. Se t.ex. hur forskare i nationalekonomi är mindre benägna att ge till välgörenhet (enligt en enkät):

Och se hur studenter med nationalekonomisk inriktning är mindre benägna att samarbeta i fångarnas dilemma (enligt ett experiment):

Robert Frank och hans medförfattare drar försiktigt slutsatsen att detta beror på att nationalekonomins modeller i regel utgår från maximering av den egna nyttan och att detta sätter sina spår. Men i ”Selfish and Indoctrinated Economists?” konstaterar Bruno Frey och Alois Stutzer att de, på basis av verkligt givande bland studenter i Zürich, inte finner stöd för denna tes. Istället tycks personer som är mer egoistiska till att börja med söka sig till nationalekonomin:

Many people believe that economists in general are more selfish than other people and that this greater selfishness is due to economics education. This paper offers empirical evidence against this widely held belief. Using a unique data set on giving behaviour in connection with two social funds at the University of Zurich, it is shown that economics education does not make people act more selfishly. Rather, this natural experiment suggests that the particular behaviour of economists can be explained by a selection effect.

Samma slutsats har etablerats experimentellt. Så det kan vara svårt att få nationalekonomer att ge bort pengar, men det beror nog inte på ämnet som sådant.

Not: Till skillnad från PJ anser jag inte att avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer ska införas. (Jag är ju nationalekonom.)

Niclas Berggren 16:50 den 13 March 2009

Hälsning från Finland

Jag befinner mig i Finland på nordisk workshop i politisk ekonomi. Här finns dock inte bara intellektuell skärpa utan även skönhet! Ett exempel är Pauli Nissinen:

Niclas Berggren 8:31 den 10 March 2009

Penningpolitik som orsak till krisen

Professorn i nationalekonomi vid New York University Mario Rizzo om krisens grundorsak:

We must remember that the current economic state of affairs was caused by the excessively low interest-rate policy followed by the Federal Reserve from about mid-2002 through the third quarter of 2006. This policy resulted in significant economic distortions or imbalances. To say that it was “caused” by the Fed’s policy is not to say that once this occurred that other problems in the financial sector did not play a significant compounding role. Yet, were it not for the unsustainable misdirection of resources that we are now calling the “housing bubble” we would not be faced with our current major problems.

Se även vad professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor har att säga om samma sak.

Niclas Berggren 8:57 den 8 March 2009

Företagens sociala ansvar

Vad hade Milton Friedman att säga om saken? The Milton Friedman Choir har svaret:

Se även Friedmans artikel från 1970, ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”.

Niclas Berggren 17:47 den 7 March 2009

Stimulanspaketet Pontus

Häromdagen debatterade professorerna Brad DeLong och Michele Boldrin stimulanspaket. Se videon här. Debatten är sevärd i sig — t.ex. diskuteras de svenska erfarenheterna av 1990-talskrisen — men allra mest sevärd är den svenske nationalekonomen Pontus Rendahl, som dyker upp ca 57 minuter in i inslaget. Han presenteras, rätteligen, som the Swedish Model. Det är med glädje Nonicoclolasos konstaterar att Pontus även då och då stimulerar kommentatorsfältet på denna blogg.

Niclas Berggren 23:33 den 6 March 2009

I Las Vegas

Detta skrivs på Imperial Palace i Las Vegas, där jag befinner mig på nationalekonomisk konferens. Det finns fler skandinaver än jag i detta glittriga kasinolandskap. Peter Santesson-Wilson är här och rapporterar löpande med bilder i sin moblog. Bredvid mig sitter Andreas Bergh, och vi lyssnar just nu på Therese Nilsson, som tillsammans med Andreas har utforskat hur globaliseringen påverkar människors hälsa. Christian Bjørnskov, som bloggar på Punditokraterne, finns också i rummet. Imorgon presenterar jag en uppsats som jag, Andreas och Christian har skrivit tillsammans. Vi får se om jag, likt övriga hotellgäster, börjar resterande dagar vid de enarmade banditerna.

Niclas Berggren 12:23 den 5 March 2009

Belöning i skolan

Skolpolitik är ett kontroversiellt område i många länder. I Sverige går en klar skiljelinje mellan de som betonar kunskapsförmedling och betygens roll* och de som talar om att skolan ska ”lära elever att lära” utan att gradera dem. Jag undrar vad de senare skulle säga om att införa monetär belöning för att stimulera elever att lära sig mer. Sådana incitamentssystem införs nu på allt fler ställen i USA. Men precis som här finns olika uppfattningar om skolpolitiken där:

For decades, psychologists have warned against giving children prizes or money for their performance in school. “Extrinsic” rewards, they say — a stuffed animal for a 4-year-old who learns her alphabet, cash for a good report card in middle or high school — can undermine the joy of learning for its own sake and can even lead to cheating. But many economists and businesspeople disagree, and their views often prevail in the educational marketplace. … “We have to get beyond our biases,” said Roland Fryer, an economist at Harvard University who is designing and testing several reward programs. “Fortunately, the scientific method allows us to get to most of those biases and let the data do the talking.”

Fryers attityd tycks mig vara sund och riktig.** Att noga utvärdera effekten av belöningsprogram är rätt väg att gå, inte att avvisa dem på a priori-grunder. Denna illustration visar på utvecklingen i Dallas efter ett belöningssystems införande:

Kanske något för Jan Björklund att gå till val på 2010?

________________________

*Den kanske främste talesmannen för denna syn på skolan är professor Olle Häggström: se hans viktiga texter om skolan.
**Se även Robert Östlings blogginlägg ”En Roland till, tack!”
Media: SvD

Niclas Berggren 10:01 den 4 March 2009

Ger kvinnor högre lönsamhet?

Regeringen ska kartlägga hur jämställda börsbolagen är. En av utgångspunkterna är denna:

Vi är övertygade om att jämställdhet inte bara är bra utifrån ett demokratiskt perspektiv, utan också lönsamt.

affarskvinna

Det finns åtminstone två problem här. För det första klargör docent Jordahl och docent Waldenström efter en forskningsgenomgång, i en artikel i Axess och i en intervju i Veckans Affärer, följande:

Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.

För det andra föreligger ett metodologiskt problem. Även om forskning skulle visa att kvinnor i bolagsstyrelser ger högre lönsamhet, vilket den alltså inte har gjort, är frågan hur generaliserbart det resultatet är. Att de kvinnor som sitter där i dag har en viss effekt innebär inte att andra kvinnor, som hittills inte har lyckats bli valda dit, kommer att ha samma effekt. Kvinnor är inte en homogen massa, vilket resonemanget tycks utgå ifrån.

Man kan, som Maud Olofsson och Nyamko Sabuni, förespråka fler kvinnor i bolagsstyrelser, t.ex. utifrån ett demokratiskt perspektiv, men det imponerar inte att göra det med ett lönsamhetsargument.

Blogginlägg av Daniel Waldenström: ”Könskvotering utan stöd i forskning” och ”Confirmation bias i jämställdhetsdebatten”
Media: DN, SvD, Dagen, AB

Niclas Berggren 15:15 den 3 March 2009

Ska stora företag i nedgång få stöd?

Nej, säger Harvards Ed Glaeser:

That is how innovation works: small companies competing like crazy and trying out new things. Across cities, there is a strong connection between an abundance of small firms and local growth. The last thing that the government should be doing is propping up big declining firms. Real innovations are far more likely to come from someone’s garage, which is where Chester Carlson came up with the Xerox machine during the Great Depression.

Niclas Berggren 8:40 den 3 March 2009

Hur stort hus vill du ha?

Antag att du kan välja mellan två världar:

A. Du har ett hus på 200 m² och alla andra har ett hus på 300 m².
B. Du har ett hus på 150 m² och alla andra har ett hus på 100 m².

Läs bakgrunden till att jag ställer denna fråga genom att klicka här.

Niclas Berggren 20:15 den 2 March 2009

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterly The history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Niclas Berggren 12:02 den 1 March 2009

Är narkotikaförbudet ändamålsenligt?

Professor Becker

Försäljning av vissa varor och tjänster är förbjuden i lag. I ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs”, publicerad i Journal of Political Economy, argumenterar ekonomipristagaren Gary Becker, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, för att detta kan vara en ineffektiv metod i fallet med narkotika:

Our analysis shows, moreover, that using a monetary tax to discourage legal drug production could reduce drug consumption by more than even an efficient war on drugs. The market price of legal drugs with a monetary excise tax could be greater than the price induced by an optimal war on drugs, even when producers could ignore the monetary tax and consider producing in the underground economy. Indeed, the optimal monetary tax would exceed the optimal price due to a war on drugs if the demand for drugs is inelastic—as it appears to be—and if the demand function is unaffected by whether drugs are legal or not; the evidence on this latter assumption is not clear. With these assumptions, the level of consumption that maximizes social welfare would be smaller if drugs were legalized and taxed optimally instead of an optimal reduction in consumption from making production illegal.

Under vissa antaganden visar de alltså att den modell som idag används för alkohol och tobak skulle ge lägre narkotikakonsumtion än vad ett förbud ger. Hur kommer det sig att denna modell sällan diskuteras i den offentliga narkotikadebatten?

Se även det tidigare inlägget ”Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel” samt vad The Economist har att säga.

Niclas Berggren 6:38 den 26 February 2009

Minskar staten orättvisorna?

I Arjo Klamers bok Conversations with Economists återges denna konversation mellan Klamer och ekonomipristagaren Robert Lucas:

Klamer: Do you think there are ethical problems in a capitalistic system? Do you think there is something like social injustice?
Lucas: Well, sure. Governments involve social injustice.
Klamer: But doesn’t government try to resolve social injustice?
Lucas: That wouldn’t be anything like my view. I can’t think of the pharaohs as being in existence to resolve social injustice in Egypt. I think they perpetrated most of the injustice in Egypt.

Bisarrt eller genialt?

Tips: David Henderson. Se även det tidigare inlägget om Lucas ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”

Niclas Berggren 10:54 den 24 February 2009

Faran med att läsa dagstidning

När jag tog del av Niklas Jakobssons uppsats ”Why Do You Want Lower Taxes?” fick jag reda på följande:

People with higher education, regularly reading a newspaper, agreeing with the political left, and stating that they were satisfied with the municipal services were less likely to want to decrease the municipal tax.

Se där. Regelbundet tidningsläsande kan inte rekommenderas.

Se de tidigare inläggen ”Byte av tidning” och ”Okunskap på DN Kultur”.

Niclas Berggren 15:53 den 23 February 2009

Två typer av tänkare

Arthur Schopenhauer beskriver i Parerga und Paralipomena två kineser på resa:

Two Chinamen traveling in Europe went to the theatre for the first time. One of them did nothing but study the machinery, and he succeeded in finding out how it was worked. The other tried to get at the meaning of the piece in spite of his ignorance of the language. Here you have the Astronomer and the Philosopher.

Frågan är vem nationalekonomen är mest lik och vem han bör vara mest lik. Astronomen, skulle nog de flesta svara om samhällsvetenskapens naturvetar-wannabe, men det finns avvikande uppfattningar i den normativa frågan.

Se även det tidigare inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.

Niclas Berggren 11:03 den 22 February 2009

Framgångsrikt bistånd

Professor William Easterly, känd som biståndskritiker, betonar i ”Can the West Save Africa?” att bistånd faktiskt kan fungera riktigt bra:

There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …

Uppmaningen är att biståndsmyndigheter och -organisationer lär sig av de satsningar som har fungerat bra. Det är sällan de storslagna resursöverföringarna, utan oftare de småskaliga, marginella försöken att förbättra tillvaron för människor, som har fungerat.

Uppdatering: Uppsatsen är nu publicerad i Journal of Economic Literature.

Niclas Berggren 14:51 den 18 February 2009

Är offentligt ägda banker mer ansvarsfulla?

I en ny studie, ”Fixing Market Failures or Fixing Elections?”, studerar Shawn Cole hur offentligt ägda banker i Indien agerar jämfört med privata banker:

I find that government-owned bank lending tracks the electoral cycle, with agricultural credit increasing by 5–10 percentage points in an election year. There is significant cross-sectional targeting, with large increases in districts in which the election is particularly close. This targeting does not occur in nonelection years or in private bank lending. I show capture is costly: elections affect loan repayment, and election-year credit booms do not measurably affect agricultural output.

Dvs. det är inte bara så att de offentliga bankerna tar politisk hänsyn — deras agerande medför också ekonomiska kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande. Denna insikt bör beaktas av dem som tror att banksocialisering utgör en enkel lösning på problemet med alltför expansiv kreditgivning. Man kan som komplettering tänka på hur svenska politiker har försökt använda SBAB för att sänka utlåningsräntorna och hur den amerikanska staten har förmått bolåneinstitut att ge lån till personer med svag eller ingen säkerhet.

Se tidigare inlägg: ”Ska staten köpa Volvo?”, ”Politisk styrning av banker” och ”Banksocialism nästa?”

Niclas Berggren 6:16 den 17 February 2009

Stimulera genom sänkt bolagsskatt

Ekonomipristagaren Robert Mundell har följande att säga om hur staten bör stimulera ekonomin:

And so what the best thing to do for stimulus is to reduce or eliminate the corporation tax. … Just recently, Germany has cut the corporation tax from 25 % to 15 %. That’s a very good move and that’s what the United States should do. I think, I was going to say from 35 % to 20 %, but it would be even better if they do it to 15 %.

Jag noterar att Sverige just sänkte sin bolagsskatt från 28 till 26,3 procent.

Se tidigare inlägg: ”Bolagsskatten kommer att sänkas oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser”, ”Skatter och produktivitet”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”

Niclas Berggren 10:52 den 16 February 2009

Ökar skattesänkningar konsumtionen?

Ekonomistas gästskribent Torbjörn Becker hävdar följande:

[I] rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion.

Han avvisar därför skattesänkningar som stimulansåtgärd. Jag har tidigare påpekat ett detta avvisande är tveksamt enligt empirisk forskning. Professorn i nationalekonomi vid Harvard University Greg Mankiw klargör att det även är tveksamt på teoretisk grund:

Essentially, what Gross says is that (1) people now face a lot of uncertainty, (2) therefore they are inclined to save rather than spend, and (3) therefore any tax cuts they might receive would have only a small effect on their spending. On its face, that argument sounds reasonable. But there is a subtle logical leap that, I believe, does not bear up until closer scrutiny. … Essentially, what the precautionary-saving literature says is that more uncertainty reduces the average propensity to consume (APC), the ratio of consumption to income. But statement (3) does not concern the average propensity to consume. It is about the marginal propensity to consume (MPC), which is the extra consumption generated by a dollar of extra income. Gross implicitly assumes that when uncertainty reduces the APC, it also reduces the MPC. The precautionary-saving literature, however, suggests otherwise. … But if consumption is depressed more at lower levels of cash than at higher levels, then it follows, as a sheer mathematical matter, that the marginal propensity to consume from an extra dollar of cash has gone up. In other words, uncertainty lowers the APC but raises the MPC. People save more in response to uncertainty, but their spending becomes more sensitive to current cash flow.

Det var lite att bita i, det.

Niclas Berggren 7:53 den 16 February 2009

Okunskap på DN Kultur

Nina Björk (foto: Anders Hansson)

I ett svagt ögonblick i förra veckan lät jag mig övertalas att åter abonnera på DN i sex månader. (Jag sa upp abonnemanget 2007 pga. upprördhet.) Vad möter mig då idag när jag slår upp DN Kultur? En notis av Nina Björk (ej på nätet), i vilken hon först beskriver en annons från en bilfirma, sedan konstaterar att det ju inte är bra för miljön med fler bilar (”vi är som bekant beroende av miljöns hälsotillstånd”) och avslutar med:

Över annonsen svävar den gamla nationalekonomiska osynliga handen. Den där handen som, om vi alla bara agerade utifrån vårt egenintresse, skulle fixa allt till det bästa. Annonsen visar att det som är osynligt faktiskt inte existerar. Och det har vi ju vetat ett tag vad gäller troll, vättar, spöken och gudar. Tid kanske även för ekonomer att sluta vara troende.

Ett djupt okunnigt inlägg, av flera skäl:

Det behöver inte vara dåligt för miljön att nya bilar säljs, om dessa ersätter äldre bilar med större utsläpp.
Jag tror inte att någon nationalekonom hävdar att marknader är perfekta. (Kan Nina Björk namnge någon?) Tvärtom är s.k. marknadsmisslyckanden en integrerad del av nationalekonomisk analys — inte minst externaliteter, som klargör att den osynliga handen inte nödvändigtvis leder till optimala utfall utan hjälp av politiska beslut. Analysen förklarar att vi lätt får för mycket av x om inte samtliga effekter av x är prissatta. Därför publicerade t.ex. professor Erik Dahmén redan 1968 boken Sätt pris på miljön. Nina Björk slår in öppna dörrar.
Att marknader inte är perfekta innebär dock inte att de inte fungerar väl i normalfallet — och inte heller att staten är allgod, allsmäktig och allvetande och kan lösa alla problem. Det må vara osynligt för den som inte bekantar sig med empirisk forskning.

I sex månader får jag stå ut.

Se det tidigare inlägget ”Barnsliga tankar om biologi och ekonomi”.

Niclas Berggren 13:56 den 15 February 2009

Fungerar skuldavskrivning?

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

Niclas Berggren 23:01 den 14 February 2009

Teater om ekonomi

Mästerekonomen och teaterinspiratören

Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.

__________________

*Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
**Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

Niclas Berggren 13:56 den 13 February 2009

Behövs upphovsrätt för musik?

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB

Niclas Berggren 6:50 den 13 February 2009

Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Niclas Berggren 15:43 den 11 February 2009

Tävling: Vem skrev följande?

Jag är populär hos juiceföretagen och har approcherats av God Morgon Juice, som lanserar nya ekologiska juicer. De har erbjudit sig att sponsra en månadskonsumtion av ekologisk juice för en läsare av denna blogg, och för att bestämma vem det blir har jag hittat på en tävling. Den består i att identifiera vilken samhällsvetare som har skrivit följande, lätt modifierade text om revolutioner. Modifikationen, som min kollega Peter S-W kom på, är att ungefär vart tredje substantiv är utbytt mot ”juice”.

A great deal of our information about revolutionary juice comes from the memoirs of people who have participated in them, on either the winning or the losing juice. These people rarely explain their own participation or juice in terms of selfish motives. Indeed, they very commonly ascribe selfish motives to juice or to the other side, but always explain their own actions in terms of devotion to the public juice. Thus, they present themselves in the brightest light and their opponents in the darkest. We should not, of course, be particularly surprised by this quite human juice on the part of these human beings, but we should also discount their evidence.

Den som först skickar rätt svar till min mejladress, med uppgift om namn och adress, vinner massor av, just det, juice!

Vinnaren och rätt svar anges här.

Niclas Berggren 11:25 den 11 February 2009

Vad är spelteori?

Har man studerat nationalekonomi vet man vad spelteori är för något. Har man inte gjort det kanske bekantskapen med denna teoribildning är något svagare. Jag rekommenderar Giacomo Bonannos introduktionstext ”Noncooperative Game Theory” för den som är nybörjare på området eller för den som vill fräscha upp grundkunskaperna. (Deirdre McCloskey är dock inte överdrivet imponerad av matematisk nationalekonomi; se även denna korta diskussion av Tyler Cowen om nyttan med spelteori.)

Niclas Berggren 15:46 den 9 February 2009

Vem orsakade krisen?

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor pekar ut den skyldige:

My research shows that government actions and interventions — not any inherent failure or instability of the private economy — caused, prolonged and dramatically worsened the crisis. … Monetary excesses were the main cause of the boom.

Inte riktigt samma slutsats som debattörer på DN Kultur och Aftonbladet Kultur brukar komma fram till.

Tips: Greg Mankiw

Niclas Berggren 19:33 den 8 February 2009

Intressegruppers ekonomiska effekter

I Sverige tenderar intressegrupper av tradition att ses i ljus dager. Genom att olika grupper får verbalisera sina hållningar och uppfattningar anser många att det såväl det offentliga samtalet som den demokratiska beslutsprocessen berikas. Men det finns andra perspektiv. Professor Mancur Olson lät 1982 publicera The Rise and Decline of Nations, vari han varnade för intressegruppers förstelnande effekt på länders ekonomier. Han menade att de flesta intressegrupper inte har incitament att verka för ekonomisk tillväxt, då tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. I detta avseende är alltså tillväxt en kollektiv nyttighet. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad (de ger här upphov till en negativ externalitet). Detta kommer att påverka politiken, då politiker och intressegrupper ofta samarbetar för ömsesidig vinning.

I en översiktsartikel, publicerad i Southern Economic Journal, dras följande slutsats om huruvida de 25 senaste årens forskning ger denna teori sitt stöd:

A review of over 50 separate works reveals that, on the whole, the theory of institutional sclerosis is generally but certainly not universally supported.

En ny studie, ”Interest Groups and Economic Performance” (gratisversion här), studerar denna fråga över tid i Tyskland och förstärker stödet för teorin:

Using data from the period 1973–2006, we then present the field’s first time-series analysis of the effects of the number of interest groups on the German lobby list and macroeconomic performance, gauged in terms of economic growth and inflation. The number of interest groups (as a proxy for their influence) is shown to have an important impact on macro-variables: Interest group activity significantly leads to a decline in the growth rate and a rise in the inflation rate.

Antalet intressegrupper som finns registrerade hos Förbundsdagen har utveckats så här sedan 1973:

Att just Tyskland studeras är särskilt intressant mot bakgrund av att Olson i boken diskuterar just det landet. Han menade att det efter andra världskriget fanns få intressegrupper kvar där och att det var en viktig orsak till ”det tyska ekonomiska undret”. Men när ett land stabiliseras politiskt växer intressegrupperna till, enligt Olson, och däri tycks han ha fått rätt. En sak man kan diskutera med den nya studien är förvisso om just detta med antalet grupper är ett bra mått på deras inflytande. Problemet är här, som i andra studier, att det inte finns några andra bra, tillgängliga mått.

Niclas Berggren 14:03 den 6 February 2009

Ett tak för direktörslöner?

Upprördheten har varit stor efter LO:s publicering av en rapport som visar att kvoten mellan en genomsnittlig direktörslön och en genomsnittlig industriarbetarlön har stigit på senare år. Jag finner personligen upprördheten svårförståelig eller, snarare, omotiverad, men inte bara här, utan även i USA, används denna kvot för att kritisera höga direktörslöner. Det har t.o.m. lagts krav på att lagstifta i frågan, så att kvoten eller direktörslönerna inte får överstiga en viss siffra. Professor Robert Frank argumenterar i New York Times för att detta är ett feltänkt förslag:

The problem is that although every company wants a talented chief executive, there are only so many to go around. Relative salaries guide job choices. If salaries were capped at, say, $2 million annually, the most talented candidates would have less reason to seek the positions that make best use of their talents. More troubling, if C.E.O. pay were capped and pay for other jobs was not, the most talented potential managers would be more likely to become lawyers or hedge fund operators. Can anyone think that would be a good thing?

Frank refererar också till studien ”Why Has CEO Pay Increased So Much?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (gratisversion här), som finner att ökningen i direktörslöner motsvaras av ett ökat värde på de företag i vilka direktörerna arbetar:

In recent decades at least, the size of large firms explains many of the patterns in CEO pay, across firms, over time, and between countries. In particular, in the baseline specification of the model’s parameters, the sixfold increase of U.S. CEO pay between 1980 and 2003 can be fully attributed to the sixfold increase in market capitalization of large companies during that period.

Detta väcker direkt frågor, dels om rättvisa (är det inte alltför statiskt att vilja sätta ett tak för direktörslöner oavsett den ekonomiska miljö i vilken de verkar och oavsett vilka värden de bidrar till att skapa?) och dels om hur lönesystemet fungerar (kommer t.ex. direktörslönerna och deras bonusar att minska nu när företagens värden går ner?).

Uppdatering: Se även vad Richard Posner och Gary Becker har att säga om lönetak.

Media: SvD, Aftonbladet

Niclas Berggren 5:38 den 6 February 2009

Skattesänkningar förordas på Harvard

Två Harvard-professorer i nationalekonomi har tagit till orda angående hur krisen bäst bemöts finanspolitiskt: med utgiftsökningar eller skattesänkningar.

Robert Barro intervjuas:

I take it that you are fairly skeptical in general that fiscal policy will boost aggregate demand.
Right. There’s a big difference between tax rate changes and things that look just like throwing money at people. Tax break changes have actual incentive effects. And we have some experience with those actually working. …

Are there any conditions under which you might think spending could have a positive effect on output or is it always going to be the case that as a relative matter that tax cuts are going to be better?
Tax cuts are bound to be better. I think the best evidence for expanding GDP comes from the temporary military spending that usually accompanies wars — wars that don’t destroy a lot of stuff, at least in the US experience. Even there I don’t think it’s one for one, so if you don’t value the war itself it’s not a good idea.

(Notera förresten hans frejdiga motangrepp på Paul Krugman.)

Greg Mankiw skriver:

I would institute an immediate and permanent reduction in the payroll tax, financed by a gradual, permanent, and substantial increase in the gasoline tax. I would make the two tax changes equal in present value, so while the package results in a short-run budget deficit, there is no long-term budget impact. … Some traditional Keynesians would object that government spending has a larger multiplier than tax cuts. Even though that is the prediction of standard Keynesian models, the evidence is not completely consistent with that conclusion … In addition, given the lags inherent in large spending projects, and the risks inherent in hasty spending at the federal level, the case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.

Inte riktigt vad Ekonomistas gästskribent förespråkade. Men se vad Keynes hade att säga om saken!

Niclas Berggren 14:07 den 5 February 2009

Leder konkurrens till fusk?

Det är väldokumenterat att konkurrens har många goda konsekvenser. Men det mesta har en baksida, och i en ny studie, ”Does Competition Enhance Performance or Cheating?”, undersöks om konkurrens kan bidra till att öka fusk. Kanske blir den psykologiska pressen att lyckas högre med konkurrens? I ett experiment delas deltagarna in i två grupper för att utföra en uppgift: i det ena fallet beror betalningen på hur väl man klarar sig i förhållande till andra (konkurrens råder) och i det andra fallet beror betalningen enbart på hur väl man presterar själv (icke-konkurrens råder). Resultaten visar att konkurrens överlag inte leder till ökat fusk, men för en delgrupp kan en effekt noteras:

[I]ndividuals who are less able to fulfill the assigned task do not only have a higher probability to cheat, they also cheat in more different ways. It appears that poor performers either feel entitled to cheat in a system that does not give them any legitimate opportunities to succeed, or they engage in a “face-saving” activity to avoid embarrassment for their poor performance.

I figuren visas att ett mått på fusk är större för de lågpresterande deltagarna i fallet med icke-konkurrens — men ännu mer så i fallet med konkurrens:

Som alltid ska experimentella resultat tas med en nypa salt. T.ex. kan verkligheten innehålla av individerna kända kontrollmekanismer som får fuskbenägna att inte fuska, trots upplevt behov av att prestera bättre i förhållande till andra. Dessutom kan konkurrens tänkas ha en motverkande effekt på fusk i en sådan situation — man kan stimuleras att bygga upp ett gott rykte om det förväntas leda till fördelar gentemot konkurrenterna, vilket kan minska fuskbenägenheten.*

_________________________

*Hörner, Johannes (2002). ”Reputation and Competition”. American Economic Review, 92(3): 644—663.

Niclas Berggren 8:42 den 2 February 2009

Politisk konkurrens behövs

Enligt en ny studie av Jonas Vlachos och Helena Svaleryd gynnar svenska partier som sitter vid makten länge i kommuner och landsting sig själva i utformningen av reglerna för partistöd. En annan ny studie av Fabio Padovano och Roberto Riciuti ger vid handen att italienska partier som sitter vid makten länge tenderar att fatta mindre effektivitetsbefrämjande beslut:

We verify the predictions of the theoretical literature on the relationship between political competition and economic performance, holding that, when the predominance of an ideological dimension creates a political rent, the party exploiting it selects lower quality politicians whose policy choices worsen economic performance. We examine the sample of 15 Italian Regions from 1980 to 2002 that exploits the institutional reforms of 1995 as an exogenous shock to pre-existing rents. We find evidence that higher political competition improves economic performance, through the choice of more efficiency-oriented policies.

Maktskiften, aktiva oppositionspartier och nya partier (eftersom existerande partier kan agera som karteller och hämma konkurrensen) — allt detta förefaller viktigt för att resurser ska användas med omsorg och förmeras på bästa sätt.

Media: SvD. Tack till Gissur Ó. Erlingsson för tips om kartellartikeln.

Niclas Berggren 10:37 den 1 February 2009

Nationalekonomi i bästsäljare

Under min semester i Thailand läste jag Jeffrey Archers nya bok A Prisoner of Birth. Döm om min förvåning när jag upptäckte vad huvudpersonen Danny, i sitt försök att under och efter en lång fängelsevistelse ta en högskoleexamen, fick ta sig an för litteratur:

Danny was reading Milton Friedman’s Tax Limitation, Inflation and the Role of Government, and taking notes on the chapter about the property cycle and the effects of negative equity, when the phone rang. After two hours of studying, he was beginning to feel that anything would be an improvement on Professor Friedman. (s. 401)

As soon as he heard the door close, he put down Adam Smith on the theory of free-market economics and walked across to the table. (s. 474)

During his lunch break, Danny decided to take a walk and grab a sandwich before he attended Professor Mori’s lecture. He tried to recall the six theories of Adam Smith in case the professor’s hovering finger ended up pointing at him. (s. 526)

Nu undrar jag:

På vilka svenska kurser i nationalekonomi ingår verk av Milton Friedman och Adam Smith?
Blir man trött på Milton Friedman efter blott två timmar?
Vilka är egentligen Adam Smiths sex teorier?
Finns referenser till nationalekonomer i fler skönlitterära verk?
Hur ofta förväntas svenska studenter kunna kurslitteraturen på föreläsningarna?

Niclas Berggren 16:32 den 31 January 2009

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government.

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Niclas Berggren 14:24 den 30 January 2009

Sämre elever ger sämre tillväxt

Skolverket finner i en genomgång att svenska elevers testresultat i naturvetenskap och matematik försämras, absolut och relativt, under perioden 1991—2007. Vad spelar detta för roll, kanske en del frågar sig. En ny studie, ”Do Better Schools Lead to More Growth? Cognitive Skills, Economic Outcomes, and Causation”, dokumenteras att just sådana testresultat (eller rättare sagt, det de mäter) påverkar den ekonomiska tillväxten:

We provide evidence that the robust association between cognitive skills and economic growth reflects a causal effect of cognitive skills and supports the economic benefits of effective school policy. We develop a new common metric that allows tracking student achievement across countries, over time, and along the within-country distribution. Extensive sensitivity analyses of cross-country growth regressions generate remarkably stable results across specifications, time periods, and country samples.

Denna figur illustrerar sambandet:

Jan Björklunds oro över utvecklingen verkar alltså synnerligen befogad för dem som värdesätter ett ökat materiellt välstånd i framtiden.

Media: PJ, SvD1, SvD2, Aftonbladet, Sydsvenskan, DN1, DN2

Niclas Berggren 13:55 den 29 January 2009

Lyckligare på jobbet

Ny forskning visar att människor som blir lyckligare också blir mer produktiva:

Little is known by economists about how emotions affect productivity. To try to make progress on this, we design a randomized trial. We thereby exogenously ”assign” different emotions to different people. Some of our laboratory subjects have their happiness levels increased. Others, in a control group, do not. A rise in happiness leads to greater productivity in a paid piece-rate task. The effect is large, can be replicated, is not a reciprocity response, and is found equally in male and female subsamples.

Den metod som användes för att göra vissa lyckligare var att visa ett videoklipp på tio minuter med en engelsk komiker (= bli ”treated”). Så här förändrades produktiviteten av att bli lyckligare:

Är inte detta resultat ett bra argument gentemot din chef för att få din vilja igenom på olika punkter? Risken är förstås att han istället för att ge dig högre lön eller mer inflytande börjar visa små komediklipp för dig varje morgon.

Tidigare inlägg: ”Vänner i arbetslivet”

Niclas Berggren 11:11 den 27 January 2009

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Niclas Berggren 13:28 den 25 January 2009

Inkomst, skatt och olycka

Richard Layard utgår från att högre inkomst inte gör oss lyckligare och förespråkar därför en politik som bl.a. syftar till att skapa ett mindre tillväxtorienterat samhälle. Människor ska förmås att inte arbeta så hårt genom att inte få behålla så mycket av en inkomstökning. Matthew Yglesias konstaterar något viktigt angående detta sätt att resonera:

Layard seems to have the view that insofar as a person has a preference that, if satisfied, will actually make a person less happy that this gives us sufficient reasons to adopt policies aimed at preventing the person from trying to satisfy the preference. Even within a Benthamite framework, however, this doesn’t follow. If John really, really wants to do something, then preventing John from doing it is likely to make John pretty unhappy (frustrated, alienated, etc.) even if actually doing whatever it is John wants to do would actually make him unhappy as well. What you want here is a Magic Preference Wand that will make John not want to do whatever it is he wants to do. But since you don’t have one, merely preventing John from doing it may or may not be the way to go depending on the situation.

Ja, det var en liten, liten komplikation för Layards policyrekommendationer, det.* Att Layard inte utgår från den senaste forskningen om sambandet mellan inkomst och lycka är ett annat litet, litet problem.

______________________

*Man kan knyta an till en tanke hos John Stuart Mill: att det kan ge större lycka att begränsa sina preferenser. Men Mill, till skillnad från Layard, talar enbart om att frivilligt och individuellt försöka sig på sådana begränsningar.

Niclas Berggren 16:03 den 24 January 2009

En icke-keynesiansk professor

Jag har tidigare uppmärksammat att många nationalekonomer nu förespråkar keynesiansk stimulanspolitik — men också att det finns undantag. Ett definitivt undantag utgörs av professor Xavier Sala-í-Martin vid Columbia University i New York. Som han skriver på sin hemsida:

It is commonly agreed that Keynes came up with the idea that public works are the best way to help the economy during a recession. As a result, Keynesian economists seem to have developed a blind faith in the government in general, and in the system of public works in particular. I do not share the same faith in the government. I do not share the same faith in public works. And this may help explain why.

Hans motivering på länken är förstås vetenskapligt oantastlig.

Se ett tidigare inlägg om Sala-í-Martins forskning: ”Fattigdomen minskar pga ekonomisk tillväxt”

Niclas Berggren 9:57 den 23 January 2009

Bör fetma bekämpas?

Fetman breder ut sig, särskilt i västvärlden. I detta diagram (från WHO:s sajt om fetma) visas andelen män och kvinnor med ett BMI över 30 i några olika länder år 2005:

I ”Is the Obesity Epidemic a Public Health Problem?”, publicerad i Journal of Economic Literature, diskuterar Thomas Philipson och Richard Posner dels varför fetman har blivit större och dels vad, om något, staten bör göra åt saken. De är tveksamma till att staten bör göra särskilt mycket:

From a normative perspective, we argue that obesity may be more a private health problem rather than a public one. The fact that a population is overweight in a medical sense does not imply that it is necessarily overweight in a Pareto sense.

Men hur kan man ifrågasätta en politik som syftar till hälsomaximering? Genom detta resonemang:

From an economic standpoint, the proper maximand is of course not health but utility, in which good health is only one argument. Rational persons constantly trade off health for competing goods, such as pleasure, income, time, and alternative consumption possibilities. Intervention that considers such trade-offs unworthy of consideration is paternalistic. … The point is not that governmental efforts to control obesity should be ruled out of bounds a priori, but that all relevant costs and benefits of such efforts should be considered.

Den del av argumentationen jag tycker bäst om är när Philipson och Posner påpekar att de flesta studier av fetmans sociala kostnader väljer att inte beakta de kostnadsbesparingar som fetma ger upphov till. (Denna metodologiska inkonsekvens återfinns också i studier som beräknar alkoholens kostnader.) Som de uttrycker det:

We are skeptical that such fiscal externalities are the true underlying concern of the public health community in promoting intervention. This is because other fiscal effects, such as higher mortality rates of obese individuals (Lawrence Garfinkel 1986), which reduce Social Security spending, are not considered seriously. An exception is B. McCormick and I. Stone (2007) who argue that the medical expenses associated with obesity have been exaggerated because of the cost savings resulting from the tendency of obese people to die earlier. … If fiscal externalities is the issue, a more extensive examination of whether obese individuals lower public spending, rather than raise it, seems warranted.

Slutligen diskuterar Philipson och Posner olika metoder för att reducera fetma, i den mån staten ska försöka göra det. De konstaterar att information i regel inte fungerar särskilt väl; däremot kan allmänt ökad utbildning ge människor incitament att hålla sig smalare:

The problem is not that disadvantaged persons cannot read labels and are unaware that obesity is bad for their health, but that uneducated persons have less of an incentive to invest in their health because their longevity and their utility from living are below average.

När det gäller fettskatt är de skeptiska:

Probably any feasible tax response to obesity would cost more to enforce than it would be worth in reducing the social costs of obesity.

Den metod de verkar sätta störst tilltro till, utöver allmän utbildning, är en reglering av reklamen, särskilt den som vänder sig till barn och ungdomar.

Artikeln problematiserar alltså den utbredda synen att fetma är ett socialt problem som ska bekämpas med politiska åtgärder, men den gör det inte på ett dogmatiskt sätt. Budskapet är att alla kostnader och intäkter ska beaktas innan sådana åtgärder vidtas och att det inte tycks finnas särskilt många verksamma åtgärder att ta till. En nykter syn som även svensk debatt behöver präglas mer av.

Se tidigare inlägg: ”Det paternalistiska felslutet”, ”Fetma i USA”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fett fin konst”

Niclas Berggren 9:56 den 22 January 2009

Mona och Wanja visar vägen

Wanja och Mona vet

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin:

Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen.

Jaha. Så betryggande att dessa två insiktsfulla damer vet det. En som inte har nått samma nivå av upplysning är New York Universitys Mario Rizzo:

This in a nutshell is also the problem with both fiscal stimulus and “forced lending.” The stimulus is likely to stimulate lines of production that are not sustainable. … The root of the policy problem is that the “Keynesian” solution takes the simple aggregate demand model too seriously. It proceeds as though sectoral imbalances don’t matter. In this view, the current situation is not a coordination problem but some kind of confidence problem that leads to a deficiency of demand in general. The theory is inadequate and thus so is the solution.

Inte heller Harvard Universitys Alberto Alesina eller University of Chicagos Luigi Zingales vet lika mycket om ekonomisk politik:

Many are concerned about what we can do to help the poor weather this crisis. Unlike during the Great Depression, we have an unemployment subsidy that protects the poor from the most severe consequences of this recession. If we want to further protect them, it is better to extend this unemployment subsidy than to invest in hasty public projects. Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.

Harvard Universitys Robert Barro måste vara lika okunnig, då han skriver:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates — especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis.

Så synd att dessa fyra professorer inte kan läsa svenska, det språk Mona och Wanja valde för att förkunna sina insikter.

Se det tidigare inlägget ”De som tror att de vet”.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: