Protektionism för tredje världen?

changGöran Rosenberg skriver:

”Nästan alla rika länder har blivit rika genom att skydda sina späda industrier, infant industries, och reglera sina utländska investeringar”, skriver Cambridge-ekonomen Ha-Joong Chan [sic] i sin uppmärksammade bok Bad Samaritans (Random House 2007). Av detta drar han inte bara slutsatsen att dagens utvecklingsländer måste ges möjligheter att välja samma utvecklingsstrategi som vi en gång, utan också att vissa former av protektionism eller reglering kan vara en förutsättning för att frihandeln i längden ska fungera.

Denna slutsats är omtvistad bland nationalekonomer, vilket Rosenberg av någon anledning inte nämner. Harvard-ekonomen Ed Glaeser påpekar t.ex. att det inte räcker att påpeka att USA och Storbritannien har haft protektionistiska perioder:

The book would have made a more serious contribution if it shed more light on whether American or English protectionism helped or harmed these countries. Post hoc does not imply propter hoc. 

Dartmouth-ekonomen Douglas Irwin har närmare undersökt just hur USA:s handelspolitik har påverkat den ekonomiska utvecklingen:

Were high import tariffs somehow related to the strong U.S. economic growth during the late nineteenth century? One paper investigates the multiple channels by which tariffs could have promoted growth during this period. I found that 1) late nineteenth century growth hinged more on population expansion and capital accumulation than on productivity growth; 2) tariffs may have discouraged capital accumulation by raising the price of imported capital goods; and 3) productivity growth was most rapid in non-traded sectors (such as utilities and services) whose performance was not directly related to the tariff.

Irwin har också recenserat Changs föregående bok, Kicking Away the Ladder, som har samma budskap som Bad Samaritans, och påpekar en metodologisk brist:

A broader problem afflicts Chang’s approach — sample selection bias. Chang only looks at countries that developed during the nineteenth century and a small number of the policies they pursued. He did not examine countries that failed to develop in the nineteenth century and see if they pursued the same heterodox policies only more intensively. This is a poor scientific and historical method. 

Likt Glaeser och Irwin är jag tveksam till Changs policyrekommendationer. Att sådan tveksamhet existerar bland många ekonomer kan vara en intressant ”konsumentupplysning” för Rosenbergs läsare.

Se även det tidigare inlägget ”Ökad frihandel ger olika tillväxteffekter”.