Häromdagen läste jag för första gången om Erdös-nummer. Det är ett mått på hur matematiskt framgångsrik man är. Det har sin bas i matematikern Paul Erdös, som publicerade fler matematiska artiklar än någon annan (uppemot 1500 stycken), de flesta samförfattade.
Hur får man då fram sitt Erdös-nummer? Erdös själv har nummer o. Har man samförfattat med Erdös har man nummer 1. Har man samförfattat med en samförfattare till Erdös men inte med honom själv har man nummer 2. Har man samförfattat med en samförfattare till en samförfattare till Erdös, men inte med en samförfattare till Erdös eller med Erdös själv, har man nummer 2, och så vidare. Har man inte samförfattat med någon som har anknytning till Erdös på detta samförfattande sätt har man oändligheten som nummer.
Vilket är ditt Erdös-nummer? Jag vågar inte avslöja mitt.
De flesta sparar en del av sin inkomst. Varför då? John Maynard Keynes anger åtta tänkbara skäl i kapitel 9 av The General Theory:
(i) To build up a reserve against unforeseen contingencies;
(ii) To provide for an anticipated future relation between the income and the needs of the individual or his family different from that which exists in the present, as, for example, in relation to old age, family education, or the maintenance of dependents;
(iii) To enjoy interest and appreciation, i.e. because a larger real consumption at a later date is preferred to a smaller immediate consumption;
(iv) To enjoy a gradually increasing expenditure, since it gratifies a common instinct to look forward to a gradually improving standard of life rather than the contrary, even though the capacity for enjoyment may be diminishing;
(v) To enjoy a sense of independence and the power to do things, though without a clear idea or definite intention of specific action;
(vi) To secure a masse de manœuvre to carry out speculative or business projects;
(vii) To bequeath a fortune;
(viii) To satisfy pure miserliness, i.e. unreasonable but insistent inhibitions against acts of expenditure as such.
These eight motives might be called the motives of Precaution, Foresight, Calculation, Improvement, Independence, Enterprise, Pride and Avarice.
I dessa kristider vill många förmå oss att spara mindre och spendera mer, för att de ekonomiska hjulen ska börja rulla. (Jag drar förvisso mitt strå till stacken.) Men man får inte glömma att sparande fyller en för många viktig, personlig och långsiktig funktion, och man bör inte ha dåligt samvete om man väljer att fortsätta spara. Det man möjligen kan säga, tycker jag, är att om man ändå har tänkt att köpa något förr eller senare, kan man överväga att köpa det förr.
För egen del ser jag motiv fem, oberoende, som väldigt viktigt för ett gott liv. För ekonomisk utveckling är motiv sju, företagsamhet, viktigt: att starta och expandera företag gynnas av privat kapitalbildning. Vad får dig att spara?
Ärkebiskop Anders Wejryd klagar i DN:
Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrkobyggnaderna.
Ett klassiskt drag, att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse. Vi bör inte låta oss luras. När ärkebiskopen påstår att regeringen har planer på att beskatta Svenska kyrkan ”hårdare än tidigare” handlar det om att denna kyrka har fått skattebefrielse 2001–2010, efter skiljandet från staten, till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Det regeringen har planer på är alltså att sluta favorisera Svenska kyrkan och att behandla den som andra ägare av tillgångar i detta land. Om något borde denna kyrka betala tillbaka de stora förmögenheter som tillföll den i samband med privatiseringen, inte kräva ytterligare skattebefrielse.
Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Ska staten betala för kyrkor?”. Media: Dagen1, Dagen2
Dolly Parton gör bejublad entré i London 1983 (37 år gammal):
Den ursprungliga betydelsen av gay är glad och munter. Det verkar stämma bra överens med ordets moderna betydelse. Ta en titt på sambandet mellan andelen homosexuella hushåll och lyckan i amerikanska delstater:
Homo-gays sprider lycka! (Kanske genom att de ökar värdet på sina grannars bostäder?) Eller så kanske de helt enkelt flyttar till delstater där människor är lyckliga (och måhända mer toleranta). Diagrammet kommer härifrån, där det finns fler diagram över variabler som samvarierar med lyckan i amerikanska delstater.
Tips: Charlotta Mellander.
Dagens marxister har blivit kristna.
Se där! Det finns alltså kristna fascister och kristna kommunister. (Stalin började som teolog!) Var håller de kristna liberalerna hus, de som inte vill använda politiken för att påtvinga andra sin idiosynkratiska tolkning av vad kristendomen säger?
En del varor är positionella, dvs. de eftersträvas inte främst därför att de ger nytta i sig utan därför att de ger nytta genom att man genom dem positionerar sig mot andra människor (som kanske har mindre av varorna i fråga) och får status. Ekonomer som Robert Frank förespråkar (hög och progressiv) beskattning av sådana varor, eftersom de anses leda till välfärdsförluster. (”Skulle inte alla ha det bättre om vi inte köpte så dyra grillar?” etc.) Nå, Robin Hanson ställer en del relevanta frågor till Frank et alii, på basis av en kartläggning av vilka varor som uppvisar positionella drag:
Since sport effort seems especially positional, should we tax sports, instead of subsidizing them as we often do now? Since education seems to be at least as positional as income, should we drastically reduce educational subsidies, or even tax it? And since government spending seems far more positional than income, shall we greatly reduce our unprecedented levels of such spending? Perhaps Frank would suggest that other compensating side effects justify vast government spending as well as sport and education subsidies. But what about personal beauty, which our evidence suggests is one of our most positional goods? Yes, exercise also improves health, but it is very hard to see any large compensating side effects justifying makeup, hairdressing, and nice clothes. Will folks like Frank at least agree that severely taxing beauty aids is one of the clearest policy implication of our evidence on positional effects?
Ja, vad säger de som vill minska konsumtionen av positionella varor? Ska vi beskatta konsumtion av sport, utbildning och smink hårt? Om svaret är nej pga. kompenserande positiva effekter, kan inte detsamma vara fallet även för den positionella varan inkomst?
Se även blogginlägg på näraliggande teman av Jonas Vlachos, Robert Östling och Jesper Roine.
Francis Bacon, Blood on Pavement (ca. 1988), 198,0 x 147,5 cm:
Richard Dawkins samtalar med Paul Davies om sådant som om det finns liv på andra planeter, om biologin kommer att upptäcka lagar likt fysiken och om hur livet först kan ha uppstått (om det senare, se även här). Riktigt spännande!
Det odlas en del myter om sambandet mellan välstånd och lycka, t.ex. denna:
Trots att vi stadigt fått det bättre materiellt i västvärlden har vi inte blivit särskilt mycket lyckligare, visar forskarnas mätningar. När våra grundbehov är tillfredsställda är det annat än högre lön och ökad konsumtion som blir viktigt. Kanske är det därför nu dags för våra politiker att överge ekonomisk tillväxt som det allt överskuggande målet.
Man kan och bör diskutera tillväxt som mål, men man bör göra det utifrån den bäst utförda forskningen. Den ger inte stöd för att vi i västvärlden inte har blivit lyckligare när vi har blivit rikare, snarare tvärtom, i alla fall i de flesta länder. I ”Subjective Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity, analyserar Betsey Stevenson och Justin Wolfers tidsseriedata i USA, Europa och Japan för att se hur sambandet mellan BNP per capita och lycka ser ut. Först ska konstateras att det föreligger stor osäkerhet i analysen pga. dataproblem, men det som ändå hittas är detta:
[W]e find that happiness has in fact risen in Japan and Europe. The failure of happiness to rise in the United States remains a puzzling outlier, although the extent to which it constitutes a sharp exception should not be overstated. … [A]s more data have become available, in the form of both extended national time series and observations from new countries, evidence that happiness rises with GDP per capita has started to accumulate.
Tidigare forskning av Richard Easterlin, baserad på en analys av nio länder 1973-1989, fann att lyckan inte hade ökat. En sak Stevenson och Wolfers gör är att bygga ut tidsserien till 2007. De finner då detta (där fyllda punkter är från Easterlin-studien och där icke-fyllda punkter är de nytillagda observationerna):
Dvs. i alla länder utom Belgien har lyckan ökat med välståndet. Den allmänna bilden är därför, som sagt, snarast att en positiv relation föreligger över tid. När forskare uttalar sig ska de vinnlägga sig om att vara uppdaterade.
Se även ”Felaktigt om lycka”, ”Fel om pengar och lycka” och ”Lycka i USA”.
Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:
There are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.
Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.
Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”.
Tips: Marginal Revolution
Witold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:
Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”
Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!
Ur intervjuboken Testamente (s. 40).
Vad förklarar att vissa människor tror på övernaturliga fenomen? Dåliga kunskaper i sannolikhetsteori och en benägenhet att begå det felslut som kallas the conjunction fallacy. I den nya studien ”Paranormal Belief and Susceptibility to the Conjunction Fallacy”, publicerad i Applied Cognitive Psychology, konstateras följande:
Numerous studies have shown paranormal believers misperceive randomness and are poor at judging probability. Despite the obvious relevance to many types of alleged paranormal phenomena, no one has examined whether believers are more susceptible to the ”conjunction fallacy”; that is to misperceiving co-occurring (conjunct) events as being more likely than singular (constituent) events alone. The present study examines believer vs. non-believer differences in conjunction errors for both paranormal and non-paranormal events presented as either a probability or a frequency estimation task. As expected, believers made more conjunction errors than non-believers.
Det verkar med andra ord finnas en koppling mellan förmåga till rationellt tänkande och insikten att det övernaturliga är en fiktion.
Den levereras förstås av Igitur:
Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.
Se även ”Ständigt denna jury” och ”Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2
Enligt studien ”The Neural Basis of Altruistic Punishment”, publicerad i Science, tycker många människor om att straffa dem som avviker från sociala normer:
Our findings support the hypothesis that people derive satisfaction from punishing norm violations and that the activation in the dorsal striatum reflects the anticipated satisfaction from punishing defectors.
Notera att den del av hjärnan som kallas striatum är central här. Samma del är också central för att aktivera skadeglädje. Detta enligt den nya studien ”When Your Gain Is My Pain and Your Pain Is My Gain”, publicerad i Science:
We feel envy when the target person has superior and self-relevant characteristics. Schadenfreude occurs when envied persons fall from grace. To elucidate the neurocognitive mechanisms of envy and schadenfreude, we conducted two functional magnetic resonance imaging studies. … In study two, stronger schadenfreude and stronger striatum activation were induced when misfortunes happened to envied persons. ACC activation in study one [related to envy] predicted ventral striatum activation in study two. Our findings document mechanisms of painful emotion, envy, and a rewarding reaction, schadenfreude.
Våra prefenser kan alltså i hög grad vara formade för att möjliggöra och upprätthålla social ordning, genom att avvikare straffas, men det finns också, enligt mitt sätt att se, mindre tilltalande aspekter av sådana preferenser. T.ex. kan jag tänka mig att tendensen att vilja straffa avvikare lätt skapar konformitet och likriktning, där oliktänkande och innovativa människor inte så lätt får utlopp för sina preferenser och idéer. Och om de får utlopp för sina preferenser och sina idéer och blir framgångsrika, då finns en risk för avundsjuka, följd av skadeglädje vid därpå följande misslyckanden. Kanske kan t.o.m. ”misslyckanden” vilja frammanas — fördelningspolitik kan tänkas bli ett sätt att, med avundsjuka som grund, skapa skadeglädje. Förklarar det varför progressiv beskattning, t.ex. i form av värnskatt, tilltalar så många?
Se även det tidigare inlägget ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.
Bryan Caplan har en suggestiv teori:
If politicians did exactly what voters say they want, the results would be bad, and the politician would get blamed. Under the circumstances, politicians who want to get elected promise to do as the people command, then ”betray” them for their own good. Making the promises helps politicians attract popular support before they get in office. Breaking the promises helps politicians avoid losing popular support after they get in office.
Det finns uppenbarligen något att förklara. Finns andra förklaringar än Caplans?
Vi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:
I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare.
Detta faller inte Globaliseringsrådets nationalekonomer i smaken:
För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.
Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.
Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.
Mario Testino har fångat badmodet i år i V Magazine. Ett smakprov:
Hur påverkar graden av marknadsekonomi den ekonomiska tillväxten? I en tidigare översikt fann jag att ökningar i ekonomisk frihet i regel tycks positivt relaterade till tillväxt.
I den nya studien ”The Effect of Economic Freedom on Growth Revisited: New Evidence on Causality from a Panel of Countries 1970–1999”, publicerad i European Journal of Political Economy, undersöker den danske statsvetaren Mogens Kamp Justesen det kausala sambandet med pandeldata och finner följande:
The main conclusion of the paper is that economic freedom does matter for economic growth, but that some freedoms matter more than others. In fact, a critical assessment of the results suggests that apart from the composite index, only two of the constituent components of economic freedom – government size and regulatory policies – have robust effects on economic growth and investment. On the one hand, these results support the hypothesis that at least some aspects of economic freedom are important determinants of economic growth. On the other hand, the analyses raise doubts as to whether all dimensions of economic freedom matter for economic growth.
I dessa tider, när förtjusningen i expansion av den offentliga sektorns storlek och regleringar tycks nästintill obegränsad, kan det vara värt att lite stillsamt påminna sig dessa resultat.
Bertrand Russell påpekade, genom ett exempel med kalkoner, att induktion har sina brister som metod för att förutsäga framtiden. Chaospet illustrerar resonemanget:
Vad implicerar detta för vår förmåga att bedriva meningsfull empirisk forskning? Om x ledde till y igår, hur vet vi att så är fallet imorgon?
Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, ”Happiness”.
Andreas Bergh tipsar om ett test inför valet till Europaparlamentet den 7 juni. Mitt resultat:
Inte så tokigt, utifrån hur jag själv har tänkt på saken. Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Junilistan.
Carl Magnus Bjuggren tipsar om ett andra test. I det hamnade jag vid plustecknet:
Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Kristdemokraterna.
Josef Albers, Impossibles (1931), 45,0 x 37,7 x 2,1 cm:
Att kommunsektorn drabbas av krisen är helt klart. Men att det vankas enorma sysselsättningsminskningar är minst sagt en överdrift. Jag fann två av SKL:s nya tabeller högintressanta. Lägger man ihop tabell 15 och 27 framkommer dessa siffror:
Är inte den allra viktigaste frågan: Hur ökar vi sysselsättningen i näringslivet? Varför diskuteras överhuvudtaget inte den frågan? Ta en titt på förändringen i sysselsättningen från 1950 och framåt. I stort sett inga nya jobb har tillkommit i privat sektor. Nu under krisen, 2009 och 2010, minskar sysselsättningen i näringslivet med 249 000, medan den under samma år är oförändrad i kommunsektorn (och ökande i staten). Ändå förespråkas, t.ex. av Finanspolitiska rådet, kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Om nu mer pengar ska spenderas, föreslår jag att villkoren för företag — särskilt för snabbväxande sådana — förbättras istället.
Men kan skattesänkningar stimulera ekonomin i en kris? Ja. Även om den hållningen lyser med sin frånvaro i Sverige har ledande nationalekonomer som Robert Barro och Greg Mankiw talat sig varma för den — se t.ex. de tidigare inläggen ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard” och ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”. Mankiw föreslår just sänkta arbetsgivaravgifter (finansierade av höjd bensinskatt). Det är dags för denna hållning att torgföras och tas på allvar i den svenska diskussionen.
Igitur förenar ordkonst med filosofisk klarsynthet:
Saker sker. Vi vet det. Saker sker som inte är påverkbara. Livets absurditet, kallade Sartre det. Situationens absurditet – som är en givenhet, en medvetandets fakticitet.
Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån.
Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?
The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.
Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.
Socialdemokraterna vill öka styrningen av statliga företag om de kommer till makten. Bl.a. vill de att SBAB och Nordea ska fortsätta att pressa ned bostadsräntorna. DN ställer en fråga och får svar av Alf Eriksson (s):
Finns då inte en risk för en bostadsbubbla skapad med statens makt?
—Nej, det är inte räntorna som orsakat krisen. Den har orsaktas av att man lånat ut för lättvindigt.
Med denna djupa förståelse av hur pris påverkar efterfrågan utformas alltså framtidens s-politik. Att professorer som John Taylor och Mario Rizzo identifierar låga räntor som en viktig delförklaring till krisen kan vi strunta i, nu när Alf Eriksson har talat.
Mellan 1905 och 1995 rapporterades om 295 uppenbarelser av ”jungfru” Maria, men Katolska kyrkan erkänner bara elva som genuina. Nu släpper kyrkan en manual med instruktioner för hur man ska skilja falska från sanna uppenbarelser:
The first step will be to impose silence on the alleged visionaries and if they refuse to obey then this will be taken as a sign that their claims are false.
Logiskt och klokt. Tystnad implicerar sanning, helt klart.
The visionaries will next be visited by psychiatrists, either atheists or Catholics, to certify their mental health and to verify whether they are suffering from conditions of a hysterical or hallucinatory character or from delusions of leadership.
Katolska eller ateistiska psykiater, man tackar. Dock inte judiska! Kära nån, hur skulle det se ut?
The third step will be to investigate the person’s level of education and to determine if they have had access to material that could be used to falsely support their claims.
Vi högutbildade är givetvis opålitliga. (Vissa av oss kanske t.o.m. anser alla uppenbarelser falska!)
If the visionary is considered credible they will ultimately be questioned by one or more demonologists and exorcists to exclude the possibility that Satan is hiding behind the apparitions in order to deceive the faithful.
Demonologisk analys som avslutande del av granskningen! Ja, vad ska man säga? Are these guys for real?
Se även det tidigare inlägget ”Påven på krigsstigen”. Media om påven: DN1, DN2, DN3, SvD, Dagen1, Dagen2
Kan intelligens bidra till ekonomisk framgång? I den nya studien ”Cognitive Skills Affect Economic Preferences, Strategic Behavior, and Job Attachment”, publicerad i Proceedings of the National Academcy of Sciences of the United States of America, får vi veta lite mer om den saken:
Economic analysis has so far said little about how an individual’s cognitive skills (CS) are related to the individual’s economic preferences in different choice domains, such as risk taking or saving, and how preferences in different domains are related to each other. Using a sample of 1,000 trainee truckers we report three findings. First, there is a strong and significant relationship between an individual’s CS and preferences. Individuals with better CS are more patient, in both short- and long-run. Better CS are also associated with a greater willingness to take calculated risks. Second, CS predict social awareness and choices in a sequential Prisoner’s Dilemma game. Subjects with better CS more accurately forecast others’ behavior and differentiate their behavior as a second mover more strongly depending on the first-mover’s choice. Third, CS, and in particular, the ability to plan, strongly predict perseverance on the job in a setting with a substantial financial penalty for early exit. Consistent with CS being a common factor in all of these preferences and behaviors, we find a strong pattern of correlation among them. These results, taken together with the theoretical explanation we offer for the relationships we find, suggest that higher CS systematically affect preferences and choices in ways that favor economic success.
Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att resultat börjar komma som påvisar ett positivt samband mellan genomsnittlig IQ och ekonomisk tillväxt. Forskningsresultat på mikronivå bidrar till att förklara forskningresultat på makronivå (gissar jag).
Från Yes, Prime Minister:
Jim Hacker: Don’t tell me about the press. I know exactly who reads the papers:
The Daily Mirror is read by people who think they run the country;
The Guardian is read by people who think they ought to run the country;
The Times is read by people who actually do run the country;
The Daily Mail is read by the wives of the people who run the country;
The Financial Times is read by people who own the country;
The Morning Star is read by people who think the country ought to be run by another country;
And the Daily Telegraph is read by people who think it is.
Sir Humphrey: Prime Minister, what about the people who read the Sun?
Bernard Woolley: Sun readers don’t care who runs the country, as long as she’s got big tits.
Kan även svenska tidningsläsare delas in i så tydliga kategorier?
Anders Borg förespråkade i Ekonomisk Debatt (nr. 7/2003, s. 25) införandet av ett finanspolitiskt expertråd:
Ett oberoende råd kan bidra till att presentera bedömningar av konjunkturläget och resursutnyttjandet som ökar trovärdigheten för beslutsunderlaget och därtill underlätta möjligheterna att utvärdera politiken, vilket kan förstärka beslutsfattarnas incitament att basera politiken på bedömningar som inte påverkats av politiska överväganden.
Ett oberoende råd kan dock ge en finansminister bryderier. Igår levererade rådet, under ledning av Lars Calmfors, en rapport som i huvudsak anför att regeringen bör expandera de offentliga utgifterna ytterligare för att bekämpa krisen (trots stor, redan existerande expansion). Jag intar själv en avvisande hållning till sådant som ytterligare bidrag till kommunerna och höjd a-kassa, av flera skäl. Mitt huvudskäl är att det finns en stor risk att dessa förslag blir permanenta och inte tillfälliga eller konjunkturberoende, som Finanspolitiska rådet vill. Så även om man accepterar att sådana åtgärder kan ha sitt berättigande i den aktuella krisen, blir en central fråga hur åtgärderna förändrar möjligheten att bedriva en effektiv, tillväxtbefrämjande finanspolitik på sikt. Risken är att vi får en större offentlig sektor än vi egentligen vill ha; att vi får en a-kassa som ökar arbetslösheten i normala tider; att vi får stora och bestående budgetunderskott; och att vi förr eller senare får stora skattehöjningar, som kan inverka menligt på tillväxtmöjligheterna.
Rådet är på intet sätt omedveten om denna aspekt, och lyfter därför fram vikten av blocköverskridande överenskommelser om att utgiftstaket ska kunna brytas och om ett fast regelverk för en konjunkturrelaterad a-kassa. Frågan är hur man ska se på de expansiva förslagen om sådana överenskommelser inte uppkommer (vilket de med mycket hög sannolikhet inte gör) eller om de, även om de uppkommer, inte kan anses trovärdiga (vilket de enligt min mening inte kan). Här blir boken Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes av ekonomipristagaren James Buchanan och Richard Wagner relevant. Med den förståelse av politikers incitament som ges där, blir man betydligt mindre benägen att tro att kommuner kommer att dra ner på sin verksamhet i goda tider (eller att staten ska våga dra tillbaka stöd som upprätthåller den sysselsättningen) eller att politiker kommer att våga sänka a-kassan i goda tider (se på pensionsöverenskommelsen, som nu utsätts för hård press när pensionerna sänks). Även tillfälliga åtgärder skapar nya, starka intressen, som gör det svårt att anpassa politiken efter konjunkturen.
Helt enkelt tycker jag att rådet inte fäster tillräckligt stor vikt vid den politiska ekonomin av sina förslag, och jag har bl.a. därför en preferens för finansministerns mer försiktiga linje.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6. Se även mitt tidigare inlägg ”Nej till obligatorisk a-kassa” samt Martin Flodéns ”Finanspolitiska rådets rapport” och Jesper Roines ”Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?”.
Witold Gombrowicz berättar om en person i Argentina:
Men… på Rex i Buenos Aires, dit jag brukade gå för att spela schack, såg jag ofta en ung brasilianare, han var mycket mager och sjukligt blyg och talade så lågt att ingen riktigt visste vad han sade. Av artighet svarade alla människor precis vad som helst och samtalet gick fram som en sorts följa John. En dag gick jag fram till honom och sa: — Vet ni att ni aldrig har talat till någon människa i hela ert liv? Alla ljuger för er. Han blev förvånad… och mumlade något som jag inte kunde höra.
Ska man prata med någon ska det, enligt mitt förmenande, vara för att erhålla intellektuell stimulans eller praktisk vägledning. Dvs. pratet ska ha ett specifikt, nyttobringande syfte. Därför undviker jag personer som talar så tyst att det inte går att höra vad de säger. De utgör tidsslöseri.
Ur intervjuboken Testamente (s. 126–127).
Regeringen sänkte vid årsskiftet den svenska bolagsskatten till 26,3 procent. Vad finns det för skäl för en sådan sänkning och kanske ytterligare sänkningar? Ett skäl kan vara att bolagsskatten verkar sänka investeringar, nyföretagande och tillväxt. En ny studie, ”The Effect of Corporate Taxation on Investment and Entrepreneurship”, visar följande:
We present new data on effective corporate income tax rates in 85 countries in 2004. The data come from a survey, conducted jointly with PricewaterhouseCoopers, of all taxes imposed on ”the same” standardized mid-size domestic firm. In a cross-section of countries, our estimates of the effective corporate tax rate have a large adverse impact on aggregate investment, FDI, and entrepreneurial activity. For example, a 10 percent increase in the effective corporate tax rate reduces aggregate investment to GDP ratio by 2 percentage points. Corporate tax rates are also negatively correlated with growth, and positively correlated with the size of the informal economy. The results are robust to the inclusion of controls for other tax rates, quality of tax administration, security of property rights, level of economic development, regulation, inflation, and openness to trade.
Ett diagram över det enkla sambandet mellan effektiv bolagsskatt och investeringar:
Min prediktion är att denna skattesats kommer att fortsätta sänkas i Sverige, dels pga. de negativa effekter som beskrivs inte bara i denna studie utan också i andra (se länkar nedan) och dels pga. institutionell konkurrens (att företag annars kan flytta utomlands, vilket gör att skattebasen urholkas).
Se även de tidigare inläggen: ”Bolagsskatten kommer att sänkas — oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser” , ”Skatter och produktivitet” och ”Stimulera genom sänkt bolagsskatt”.
Se även de tidigare inläggen ”Stimulerar tillit tillväxt” och ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.
Max Malvicino visar en praktisk huvudbonad:
Ibland presenteras storslagna teorier. Ekonomipristagaren Douglass North är aktuell med en ny bok, Violence and Social Orders, och med en ny uppsats på samma tema, ”A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”. Båda är skrivna tillsammans med John Joseph Wallis och Barry Weingast. Grundtanken uttrycks så här:
We show how, beginning 10,000 years ago, limited access social orders developed that were able to control violence, provide order, and allow greater production through specialization and exchange. Limited access orders provide order by using the political system to limit economic entry to create rents, and then using the rents to stabilize the political system and limit violence. We call this type of political economy arrangement a natural state. It appears to be the natural way that human societies are organized, even in most of the contemporary world. In contrast, a handful of developed societies have developed open access social orders. In these societies, open access and entry into economic and political organizations sustains economic and political competition. Social order is sustained by competition rather than rent-creation. The key to understanding modern social development is understanding the transition from limited to open access social orders, which only a handful of countries have managed since WWII.
Här kan man se North tala om denna nya analys:
En talesman för en skönhetstävling i Californien förklarar hur det går till:
“There’s plenty of ways of getting to more proportion without doing breast implants,” Mr. Lewis said. “Many of the girls use chicken cutlets.”
Kycklingkotletter? För att brösten ska se större ut? Nja:
As it turns out, a “chicken cutlet” is the common term used for a silicone bra insert that is used to create the illusion of larger breasts. Apparently they get their name from the fact that they look like cuts of boneless chicken.
Man lär sig något nytt varje dag.
Tips: Panu Poutvaara.
George Orwell identifierar något de har gemensamt:
The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*
Två reflexioner:
*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.
År 1817 upptäckte den svenske kemisten Johan August Arfwedson grundämnet litium, en metall som har visat sig effektiv mot bipolär sjukdom. Nu visar en ny studie, ”Lithium Levels in Drinking Water and Risk of Suicide”, publicerad i British Journal of Psychiatry, att tillsatser av litium i dricksvattnet har effekt på självmordsfrekvensen i populationen:
Although lithium is known to prevent suicide in people with mood disorders, it is uncertain whether lithium in drinking water could also help lower the risk in the general population. To investigate this, we examined lithium levels in tap water in the 18 municipalities of Oita prefecture in Japan in relation to the suicide standardised mortality ratio (SMR) in each municipality. We found that lithium levels were significantly and negatively associated with SMR averages for 2002–2006. These findings suggest that even very low levels of lithium in drinking water may play a role in reducing suicide risk within the general population.
Vill man förbättra tandhälsan tillsätter man fluor; vill man förbättra det mentala välmåendet tillsätter man litium. Varför inte lägga till lite oxytocin och oxerin A medan man ändå håller på?
Har du också tänkt på att Tintin förefaller vara en man i en pojkes kropp? En ny studie ger en medicinsk analys:
We hypothesize that Tintin has growth hormone deficiency and hypogonadotropic hypogonadism from repeated trauma. This could explain his delayed statural growth, delayed onset of puberty and lack of libido.
Så skönt att få en förklaring!
Se även de tidigare inläggen ”Till Tintins försvar”, ”Humor på hög nivå”, ”Kapten Haddocks mustiga språk” och ”Kapten Haddock vet hur man får sinnesfriden åter”.
Lagen om anställningsskydd har enligt tidigare forskning flera negativa konsekvenser. En viktig sådan konsekvens är hög ungdomsarbetslöshet. Nu visar en ny studie, ”Do Labor Market Rigidities Have Microeconomic Effects?”, att regleringar av det slaget också försämrar resursallokeringen i ekonomin:
We exploit a unique outlet-level dataset from a multinational chain with over 2,500 outlets in 43 countries to investigate the effects of labor regulations that protect employment. The dataset contains information on output, materials, and labor costs at a weekly frequency over several years, allowing us to examine the consequences of labor market rigidity at a much more detailed level than has been possible to date. We find that higher labor market rigidity is associated with significantly higher levels of hysteresis.
Denna lägre flexibilitet hämmar välståndsutvecklingen:
Our results suggest that labor regulations reduce the ability of firms to adjust labor levels in response to demand or productivity fluctuations, thus hampering the reallocation of resources and potentially impeding an important channel for aggregate productivity growth.
Det kanske är en god idé för fler partier än Centerpartiet att ta del av resultat från detta växande forskningsfält. Problemet är nog att insiders på arbetsmarknaden i vissa avseenden gynnas av nuvarande regelverk, vilket gör att fackföreningarna blockerar en liberalisering.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4
Gerhard Richter, Passage (1968), 200 x 200 cm:
Bengt Held har frågat Nationaldemokraterna vad de tycker i olika homofrågor. Här har vi ett parti som inte kan beskyllas för att vara politiskt korrekt!
1. Är Nationaldemokraterna för att frivilliga homosexuella relationer mellan vuxna ska vara tillåtet? (Sverige tillät homosexuella relationer 1944). Ja, nej eller partiet har ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, min uppfattning är att homosexuella bör leva i celibat för sitt eget bästa. Homosexuella behöver vägledning och hjälp i hur man kan bli fri från homosexuell fixering.
3. Ni har kritiserat Prideparaden. Anser nd att HBT-rörelsen ska ha laglig rättighet att anordna HBT-parader och demonstrationer? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, dessa manifestationer är skamliga och har inget berättigande.
4. Är nd för att tillåta föreningar för HBT-personer som tex RFSL? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, vi anser att RFSL bedriver propaganda för abnorm sexuell lössläppthet och droger.
Jag tror inte att det partiet får min röst.
Allt fler företag tycks nu komma överens med anställda om sänkta löner för att rädda jobben. Martin Flodén utfärdar dock en varning:
Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft.
Han är i gott sällskap: ekonomipristagaren Paul Krugman varnar för samma sak. Men har de rätt? Det finns skäl att betvivla det, i alla fall om man tar deras argument som grund för att motsätta sig de nu aktuella lönesänkningarna. Dessa rör sig inte om en allmän sänkning i hela ekonomin utom om justeringar mellan branscher. Som Mario Rizzo uttrycker det:
However, the issue is not across the board wage cuts as if some central authority were issuing an edict. Furthermore, there is no empirical evidence that such a cut is occurring. From the perspective of resource allocation (something that Krugman seems to have suspended his concern for), relative wages need to be adjusted. Not primarily average wages relative to the price level, but wages in some sectors relative to others. Yes, the wages of autoworkers, financial sector workers, and construction works should fall relative to “average” wages. How else to ensure a reallocation of resources out of areas that were lately over- expanded by low interest rate and other policies?
Bryan Caplan menar att inte heller allmänna lönesänkningar behöver sänka den aggregerade efterfrågan och förvärra krisen, av två skäl:
1. Cutting wages increases the quantity of labor demanded. If labor demand is elastic, total labor income rises as a result of wage cuts.
2. Even if labor demand is inelastic, moreover, wage cuts reduce labor income by raising employers’ income. So unless employers are unusually likely to put cash under their matresses, wage cuts still boost aggregate demand.
Jag är därför inte oroad av lönesänkningarna runtom i landet, i synnerhet inte om de reflekterar justeringar i resursallokeringen och kanske inte ens om de utgör en sänkning av den allmänna lönenivån. De kan istället i nuläget överlag ses som välgörande för sysselsättnings- och efterfrågeutvecklingen.
Se även Jonas Vlachos ”Är sänkta löner vägen till lyckan?” samt Tyler Cowens ”How to keep your job”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB
Vill du bli kvitt någon? Stäm då upp i denna medryckande men avvisande sång (från filmen Dreamgirls):
Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:
Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.
En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:
Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.
Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:
Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.
Finansdepartementet har startat en ny rapportserie, och den första rapporten utgör en lovande inledning. I ”Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007–2009” visas hur inkomstskattesatserna har sänkts under nuvarande regering:
Analysen, som är genomförd av Hans Sacklén, kommer fram till detta gällande effekterna av reformerna:
Sammanfattningsvis förväntas jobbskatteavdragets tre steg och den höjda skiktgränsen för statlig inkomstskatt leda till att antalet arbetstimmar ökar med 2,3 procent. Drygt 75 procent av ökningen förklaras med att fler personer arbetar efter reformen. Ökningen i antalet arbetstimmar är större för kvinnor, 2,8 procent, medan män ökar sina arbetstimmar med 1,9 procent. Av den totala ökningen i arbetade timmar kan drygt 70 procent tillskrivas beteendeeffekter i den lägsta inkomstkvartilen.
Med tanke på den framtida utmaningen, att allt färre ska försörja allt fler, förefaller denna långsiktiga effekt mycket välgörande. Man kan notera att Socialdemokraterna föreslår att det tredje steget i reformen ska avskaffas. Här kan du för övrigt se hur mycket du har tjänat på skattesänkningarna.
Se även det tidigare inlägget ”Dags att höja pensionsåldern?”
Kan det vara så att ju mindre tid man ägnar åt ätande per dag, desto fetare blir man? Ta en titt på sambandet:
Dags för fler långdragna luncher och middagar? Eller föreligger inte kausalitet? I vilket fall: tänka sig att Italien har en lägre andel riktigt tjocka än Sverige.
SvD:s ledarsida hävdar följande:
Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret?
Att använda ekonomiska argument för att motivera den frihetsinkränkning som värnplikt innebär är förvisso principiellt legitimt; men innan man uttalar sig bör man bekanta sig med forskningen på området:
Värnplikten är alltså inte ekonomiskt överlägsen.
Media: SvD
En av mina favoritförfattare, Jeffrey Archer, åt lunch häromdagen på River Café i London. Han var inte helt nöjd:
Though I’m bound to ask, am I the only person who dislikes waiters scraping left-over food from plate to plate when they clear the table? When I asked my waitress about this, she said, ”If I don’t, it means I’d have to come back two or three times.” Well that may be a good enough reason for the customer not to come back two or three times.
Nej, Jeffrey, du är inte den ende som tycker så — men jag måste erkänna att jag ibland, i hemmiljö, dukar av på samma sätt som servitrisen på River Café. Är en sådan dubbelstandard acceptabel?
Vad förklarar att judar har nått så stora framgångar? Som exempel kan nämnas att av 62 mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har 24 varit judar (i strikt mening), vilket ger en andel på ca 39 procent. En studie, ”How to Explain High Jewish Achievement: The Role of Intelligence and Values”, publicerad i Personality and Individual Differences, finner följande:
Throughout the 20th century, Jews have been greatly over-represented in western nations among intellectual elites, in the universities, and among the higher socio-economic classes. The two principal theories that have been advanced to explain this are that Jews have high intelligence and, alternatively, that they have cultural values that promote success. We review the evidence and present new data suggesting that high intelligence is the more important of these two factors.
Judars framgångar har stört många antisemiter under århundradena. De har ofta försökt få det till att judar på ett oegentligt sätt har tagit sig fram, genom konspirationer av olika slag, men det verkar snarare som att framgångarna helt enkelt beror på smarthet.
Se även det tidigare inlägget ”Svag för judar”.
Witold Gombrowicz insåg helt plötsligt under ett besök i Rom att han kunde gå in i en kyrka med hatten på:
Det var min uppgift att tala om för denna kyrka, dessa madonnor, detta romerska forum, dessa fresker och bibliotek: ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”. Efter Ferdydurke hade jag verkligen rätt att gå in i kyrkan med hatten på och det var inte bara någon enkel lustighet, det var en medveten handling utan något som helst samband med kommunismen, hitlerismen eller någon som helst dadaism eller surrealism, jag var i min egen rätt när jag gjorde det.
Allt fler ateister följer Witolds fina exempel och slutar visa vördnad för den kristna kyrkan och dess förkunnelse. Tiden av underdånighet, av hattavtagande, är förbi. ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”.
Ur intervjuboken Testamente (s. 45). Se även de tidigare inläggen ”Slut på tålamodet”, ”Ska man respektera religion?” och ”Ska staten betala för kyrkor?”.
Modeoraklet Marc Jacobs och ekonomipristagaren Paul Krugman möttes igår på ett New York Times-arrangemang. Det är mycket svårt att avgöra vem som hade tjusigast outfit.
David Batra har en preferens:
Jag vill dö lugnt och stilla i sömnen, som min farfar, och inte hysteriskt skrikande, som passagerarna i hans bil.
En politisk strid om ersättningsnivån till arbetslösa rasar. Vissa vill höja den; andra menar, med visst stöd i forskning, att det skulle ge högre och långvarigare arbetslöshet. Orsaken är att om den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös minskar, försvagas incitementen att skaffa och behålla jobb.
Sådana incitament behöver dock inte ha ekonomisk grund utan kan också komma från sociala normer. I studien ”The Role of Social Work Norms in Job-Searching and Subjective Well-Being” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of the European Economic Association, visas följande:
In this paper, we offer a direct measure of the social norm to work and we show that this norm has important economic effects. The stronger the norm, the more quickly unemployed people find a new job. This behavior can be explained by utility differences, probably due to social pressure.
Dvs. precis som den ekonomiska nackdel som arbetslöshet innebär kan leda till mer intensiva försök att skaffa jobb, kan en social norm som säger att man bör arbeta för sin försörjning och inte leva på a-kassa göra det. Och precis som lägre ersättning gör tillvaron mindre behaglig för den som är arbetslös, leder den sociala norm som reducerar arbetslösheten till att de som ändå är arbetslösa blir mer olyckliga:
Unemployed people are significantly less happy than employed people and their reduction in life satisfaction is the larger, the stronger the norm is.
Om man trots allt anser det viktigt att stävja ”överutnyttjande” och stimulera arbetslösa att söka arbete kan kanske de här två ”metoderna” ses som substitut. Om den sociala normen att arbeta är tillräckligt stark, kan man ha en hög ersättningsnivå. Om normen är svag, å andra sidan, kan det medföra negativa effekter i termer av högre och mer långvarig arbetslöshet, att ha en väldigt hög nivå. Se vad Assar Lindbeck skriver om detta i ”Sociala normer och socialförsäkringar — Teori och svenska erfarenheter”.
Den 4 maj 1979, för idag 30 år sedan, blev Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien. Ta del av mina olika reflexioner om henne och hennes gärning:
Det mest intressanta med Thatcher tycker jag är att hon illustrerar att enskilda individer kan spela en viktig roll här i världen. Allt styrs trots allt inte av krafter bortom kontroll och påverkan. Dessutom har hon visat att kvinnor kan, om nu någon betvivlade det. Näpsa journalister, t.ex.
Francis Bacon, Head I (1947–1948), 100,3 x 74,9 cm:
Vad Taube framförallt gjorde var att formulera och driva på svenskens eviga dröm om lycka, frihet och natur – gärna i form av en egen röd liten stuga, förslagsvis belägen på en klippa i skärgården.
Vad obehagligt att bli inkluderad i ett kollektiv där man antas ha en typisk preferens. Jag har verkligen ingen sådan dröm om natur. Tvärtom.
Under en tid nu har jag funderat på tidens karaktär (vilket hänger samman med funderingar runt begreppet kausalitet). Jag kan inte påstå att jag har kommit så långt, men om du också finner ämnet fascinerande vill jag tipsa om två uppsatser av MIT-filosofen Bradford Skow:
Food for thought, som man brukar säga.
En andra vinprovning har arrangerats hos mig! Igår kväll testade jag och mina tre goda vänner Anders, Johan och Martin tre zinfandelviner i ett blindtest. Zinfandel är en druva som primärt återfinns i Californien men som är identisk med primitivodruvan i Italien och crljenak kaštelanskidruvan i Kroatien, även om karaktären på vinerna skiljer sig åt en hel del, huvudsakligen pga. klimatvariationer. Smakmässigt är zinfandelvinerna ”mycket fruktiga i både doft och smak, med toner som påminner om björnbär och mörka körsbär. För det mest finns också vanilj och rostade toner som kommer av en tids fatlagring.” Alkoholhalten är ofta hög.
Vi testade tre viner:
Vi poängsatte vinerna utifrån färg, doft, och smak, och totalt sett tyckte gruppen bäst om det billigaste vinet och sämst om det dyraste. För egen del är det nu andra gången som jag i ett blindtest av viner föredrar det billigaste alternativet. Jag är en enkel man.
Att åldrande förstör utseendet är uppenbart för alla. Men det slutar inte där. Hjärnan går mot sin undergång den också:
“You’re going to slowly decline in operating speed,” he says. “Your brain will become noisier and noisier in its processing.” And I will have more and more trouble figuring out exactly what it was I just heard or saw. The villain: age-related cognitive decline, which Merzenich says is a combination of physical changes and something called negative brain plasticity—the cerebral equivalent of what has happened to Arnold Schwarzenegger’s biceps.
Genom hjärnmotion kan man fördröja förfallet något. Dags att börja lösa korsord igen?
Se även det tidigare inlägget ”Åldrandets tragik preciserad”.
Den vackra, sångmässigt begåvade och dramatiskt finstämda Anna Moffo i rollen som Lucia di Lammermoor fick mig häromdagen att bli tårögd:
Se även professor Wayne Koestenbaums två Moffo-relaterade böcker Ode to Anna Moffo and Other Poems och The Queen’s Throat.
Jag fann studien ”Cognitive Constraints on How Economic Rewards Affect Cooperation”, publicerad i Psychological Science, innovativ och dess resultat överraskande:
Cooperation often fails to spread in proportion to its potential benefits. This phenomenon is captured by prisoner’s dilemma games, in which cooperation rates appear to be determined by the distinctive structure of economic incentives (e.g., $3 for mutual cooperation vs. $5 for unilateral defection). Rather than comparing economic values of cooperating versus not ($3 vs. $5), we tested the hypothesis that players simply compare numeric values (3 vs. 5), such that subjective numbers (mental magnitudes) are logarithmically scaled.
Supporting our hypothesis, increasing only numeric values of rewards (from $3 to 300¢) increased cooperation (Study 1), whereas increasing economic values increased cooperation only when there were also numeric increases (Study 2). Thus, changing rewards from 3¢ to 300¢ increased cooperation rates, but an economically identical change from 3¢ to $3 elicited no gains. Finally, logarithmically scaled reward values predicted 97% of variation in cooperation, whereas the face value of economic rewards predicted none. We conclude that representations of numeric value constrain how economic rewards affect cooperation.
Själv har jag svårt att tro att jag skulle påverkas av de numeriska värdena på detta sätt; och just nu funderar jag på hur Italiens ekonomiska beslutsfattare och graden av samarbete dem emellan påverkades av övergången från lire till euro. Borde 1€ ha haft ett mycket lägre värde, kanske motsvarande 1 lire eller 1 peseta? Å andra sidan, hur påverkas uppfattningen av kostnader av siffrornas storlek?
Bryan Caplan beskriver hur han hanterar vänner som sårar honom:
I normally chalk it up to miscommunication, and silently forgive them in my heart.
Denna reaktion har sin grund i hans sätt att se på vänskap:
As far as I can tell, the underlying critical difference between me and people who lose their friends is that I judge people as stocks, while they judge them as flows. When a friend hurts my feelings, it’s almost always trivial compared to all the joy they’ve brought me. So why would I get upset at someone who, as a package, is still a great deal?
Ett rationellt sätt att se på saken. Man ska inte låta tillfälliga och skarpa känsloreaktioner ta överhanden. Men en stock kan förstås långsamt eroderas, om spänningar uppstår många gånger. Vänskap kan, även med stock-ansatsen, upphöra, men om det sker, sker det inte oöverlagt eller i hast eller pga. enstaka händelser.
Hur ser förhållandet mellan intelligens och religiositet ut? Studien ”Average Intelligence Predicts Atheism Rates Across 137 Nations”, publicerad i Intelligence, finner följande samband:
Evidence is reviewed pointing to a negative relationship between intelligence and religious belief in the United States and Europe. It is shown that intelligence measured as psychometric g is negatively related to religious belief. We also examine whether this negative relationship between intelligence and religious belief is present between nations. We find that in a sample of 137 countries the correlation between national IQ and disbelief in God is 0.60.
Resultatet förvånar mig inte. Smarta människor inser i högre grad att religion är ett mänskligt påhitt. De mindre smarta tror mer okritiskt på de sagor de har fått lära sig som barn.
Descartes
Idag är det Valborgsmässoafton, vilket brukar innefatta en obehaglig naturromantik. I Albert Camus essä ”The Minotaur”, i The Myth of Sisyphus and Other Essays (s. 164), framkommer att det finns fler än jag som föredrar staden:
Silence is no longer possible except in noisy cities. From Amsterdam Descartes writes to the aged Guez de Balzac: ”I go out walking every day among the confusion of a great crowd, with as much freedom and tranquility as you could do on your garden paths.
Inget vurmande för björkar och lindar, sjö och berg, trastens sång och vattenfågelns lek här inte. Det är naturen som är stressande, inte stadslivet.
I regel fokuseras på ekonomiska effekter av frihet för kapital att röra sig mellan länder. Dessa är förstås viktiga, men det finns annat som också är viktigt, såsom frihet för media att skriva och sända vad de vill. En ny studie, ”The Impact of Foreign Direct Investment on Press Freedom”, publicerad i Kyklos, påvisar ett positivt samband:
In our paper we establish foreign direct investment (FDI) as a major determinant of media freedom. Global integration can strengthen the media sector financially, make it technologically enhanced and can also improve the economic environment as a whole. This, in turn, would work towards the enhancement of media freedom. The sample includes high, middle and low income economies. Using a panel of 115 countries over a period of 20 years, our results reveal that FDI is an absolute necessity for a free and efficient media. The results are robust to various alternate specifications and inclusion of additional control variables.
Detta resultat bör också beaktas när globaliseringen utvärderas. Annars riskerar kostnaden av protektionism att underskattas.
Media: DN
John Maynard Keynes
De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.
Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel ”Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:
Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.
Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.
Se även de tidigare inläggen ”Är alla keynesianser nu?” , ”Intimiderande intelligens”, ”Hayek om Keynes” och ”En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.
I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:
Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.
Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:
The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.
Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?
Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.
Pablo Picasso, Head of a Woman (1924), 60,6 x 51,0 cm:
Ja, genom högre löner, enligt den nya studien ”Motivating Politcians: The Impacts of Monetary Incentives on Quality and Performance”:
In this paper, we examine whether higher wages attract better quality politicians and improve political performance using exogenous variation in the salaries of local legislators across Brazil’s municipal governments. The analysis exploits discontinuities in wages across municipalities induced by a constitutional amendment defining caps on the salary of local legislatures according to municipal population. Our main findings show that higher wages increases political competition and improves the quality of legislators, as measured by education, type of previous profession, and political experience in office. In addition to this positive selection, we find that wages also affect politicians’ performance, which is consistent with a behavioral response to a higher value of holding office.
Valsystemet är proportionellt, och utfallsvariablerna avser dels det antal motioner och godkända motioner som politikerna ger upphov till och dels i vilken mån högre löner är relaterade till omfattningen av allmännyttiga verksamheter, som utbildning, hälsovård och vattenförsörjning.
Nå, denna typ av forskningsresultat bör finnas med i diskussionen om politikers löner, vilken annars har en tendens att få populistiska övertoner. Det förefaller t.ex. klokt att ha Statsrådsarvodesnämnden, som står lite utanför den dagspolitiska debatten, som beslutande organ för statsrådens löner.
Se även det tidigare inlägget ”Beteendeekonomi för politiker”.
Sjung då med i Elvis Presleys låt ”Big Boss Man”. Det svänger!
Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:
In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.
Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:
Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.
Ja, det tycks vara en god idé, särskilt om vinet är dyrt och om gästerna är kvinnor. Detta enligt den nya studien ”When Does the Price Affect the Taste? Results from a Wine Experiment” av Johan Almenberg och Anna Dreber:
We designed an experiment that examines how knowledge about the price of a good, and the time at which the information is received, affects how the good is experienced. The good in question was wine, and the price was either high or low. Our results suggest that hosts offering wine to guests can safely reveal the price: much is gained if the wine is expensive, and little is lost if it is cheap. Disclosing the high price before tasting the wine produces considerably higher ratings, although only from women. Disclosing the low price, by contrast, does not result in lower ratings. Our finding indicates that price not only serves to clear markets, it also serves as a marketing tool; it influences expectations that in turn shape a consumer’s experience. In addition, our results suggest that men and women respond differently to attribute information.
Dessa duktiga nationalekonomer disputerar för övrigt båda i juni på Handelshögskolan i Stockholm.
Se även det tidigare inlägget ”Ska man satsa på dyra viner?”
Epikuros:
No pleasure is evil in itself; but the means by which certain pleasures are gained bring pains many times greater than the pleasures.
I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):
—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.
Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.
Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:
Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.
Varför är det viktigt med frihet för individen i ett samhälle? John Stuart Mill anför ett intressant skäl i On Liberty, nämligen att (legal och social) frihet möjliggör för originella, kreativa och insiktsfulla människor att finna sätt att förbättra tillvaron för sig själva och andra. Mill skriver i kapitel 3:
Persons of genius, it is true, are, and are always likely to be, a small minority; but in order to have them, it is necessary to preserve the soil in which they grow. Genius can only breathe freely in an atmosphere of freedom. Persons of genius are, ex vi termini, more individual than any other people — less capable, consequently, of fitting themselves, without hurtful compression, into any of the small number of moulds which society provides in order to save its members the trouble of forming their own character.
Mill befarar att de flesta inte har förstått nyttan av frihet för genier:
But in its true sense, that of originality in thought and action, though no one says that it is not a thing to be admired, nearly all, at heart, think that they can do very well without it. … Originality is the one thing which unoriginal minds cannot feel the use of.
Det finns alltså potentiellt stora kostnader förknippade med en allmän attityd av konformitet, kontroll och likriktning. Jantelagen har sitt pris. Mill hjälper oss att inse det.
Blindhundar hade jag hört talas om tidigare, men inte om apor som hjälper funktionshindrade. Det finns en organisation, Helping Hands, som tränar apor för detta ändamål:
Gripande.
Det finns långa nationalekonomer. Det finns storslagna nationalekonomer. Och det finns, tro det eller ej, roliga nationalekonomer. George Stigler skrev nedanstående kommentar till denna bild av honom själv, Milton Friedman och John Kenneth Galbraith:
"All great economists are tall. There are two exceptions: John Kenneth Galbraith and Milton Friedman."
Ed Glaeser på Harvard University har betonat att det viktiga är att förbättra regleringarna i det marknadsekonomiska systemet, inte att förmera antalet i en tro att det löser alla framtida problem. Tvärtom kan nya regleringar skapa nya problem. Frågan blir då hur regleringarna ska förbättras. Två färska ansatser kan nämnas.
Claudio Borio på Bank of International Settlements förespråkar ”makroförsiktighet” och föreslår följande:
In the cross-sectional dimension, the guiding principle for the calibration of prudential tools is to tailor them to the individual institutions’ contribution to system-wide risk. … In the time dimension, the guiding principle is to calibrate policy tools so as to encourage the build-up of buffers in good times so that they can be drawn down as strains materialise.
Raghuram Rajan på University of Chicago talar sig varm för regleringar som är robusta över konjunkturcykeln och föreslår följande:
To have a better chance of creating stability through the cycle—of being cycle-proof—new regulations should be comprehensive, contingent and cost-effective. Those that apply comprehensively to all leveraged financial firms are likely to discourage the drift from heavily regulated to lightly regulated institutions during the boom. … Regulations should also be contingent so that they have most force when the private sector is most likely to do itself harm, but impose fewer restrictions at other times. This will make regulations more cost-effective and so less prone to arbitrage or dilution.
Det finns onekligen mycket för reglerare att fundera på. Frågan är om de kommer att lyckas förbättra systemet eller om de vidtar diverse symboliska, och möjligen skadliga, åtgärder för att verka handlingskraftiga. Reglerares incitament är inte alltid sådana att de försöker maximerar den sociala välfärden. I vilket fall torde förslag från kloka ekonomer som Borio och Rajan utgöra ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för att förbättringar ska komma till stånd.
Jag får ofta ett intryck av en person på basis av kroppshållningen. En ihopsjunken kropp indikerar nedstämdhet och kanske nedtryckthet; en rak kropp signalerar självförtroende och styrka. Nu visar en ny studie att det finns ett samband mellan känslotillstånd och kroppshållning:
In the present study, we examine whether the activation of the specific emotion concepts of pride and disappointment are embodied in the sense that they are accompanied by changes in posture. Participants generated words associated with pride and disappointment while posture height was measured. Results show that during the generation of disappointment words participants decreased their posture height more than when participants generated pride words. This finding suggests that the activation of conceptual knowledge about disappointment can lead to a spontaneous expression of the associated body posture.
När man observerar någon med ihopsjunken kroppshållning kan man t.ex. säga: ”Ryck upp dig! Sträck på dig!”, vilket jag gissar är ganska vanligt, t.ex. vid barnuppfostran och i det militära. Det kan säkert fungera tillfälligt, men med denna ansats missar man det som kan vara en bakomliggande orsak: hur personen mår och känner sig och hur självbilden ser ut. Dessa ting låter sig nog inte påverkas så lätt med käcka tillrop.
Den danska poetissan Grethe Risbjerg Thomsen har skrivit följande tänkvärda ord:
De sikre
De ved, hvor de selv hører hjemme
og siger højt, hvad de tror.
De ser, hvad hver ting skal betyde,
for alt har de klare ord.
De har deres eget rige,
hvis love de helt forstår,
fordi de selv har bestemt dem
og sagt, de aldrig forgår.
Det svære blir let at fatte
i lyse og stille rum.
Omkring dem stormer en verden,
umådelig, ukendt, grum.
Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:
[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.
Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.
Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.
Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.
Se även Robert Östling om ”F53”.
______________________
*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:
Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?
Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?
Det kosmologiska gudsargumentet har redan mött fatal kritik. Men varför inte slå in ytterligare en spik i kistan?
Barnett Newman, Jericho (1968–1969), 268,5 x 286,0 cm:
I dessa tider verkar alla vilja ingå äktenskap. Michel Foucault har ett annat perspektiv:
The question of gay culture … I mean culture in the large sense, a culture that invents ways of relating, types of existence, types of values, types of exchanges between individuals which are really new and are neither the same as, nor superimposed on, existing cultural forms. If that’s possible, then gay culture will be not only a choice of homosexuals for homosexuals—it would create relations that are, at certain points, transferable to heterosexuals. We have to reverse things a bit. Rather than saying what we said at one time, ”Let’s try to re-introduce homosexuality into the general norm of social relations,” let’s say the reverse—”No! Let’s escape as much as possible from the type of relations that society proposes for us and try to create in the empty space where we are new relational possibilities.” By proposing a new relational right, we will see that nonhomo-
sexual people can enrich their lives by changing their own schema of relations.*
Livets väg är alltså i en viss mening inte nödvändigtvis utstakad. Man behöver inte leva som andra alltid har levt och som andra förväntar sig att man ska leva. Social frihet, utöver legal frihet, är en mycket viktig ingrediens för ett gott samhälle, som jag ser det. Givetvis innefattar det en möjlighet att leva traditionellt, t.ex. i äktenskap, men det är på intet sätt något krav. Jag tolkar det som att Foucault uppmanar oss alla att tänka kreativt och fritt när det gäller hur vi ska leva våra liv. (Är det egentligen detta som homofientliga moralister innerst inne finner skrämmande? Att ”vanliga” människor börjar se det som en rätt att definiera sina egna relationer utanför det postulerade kristna sättet att leva?)
Se de tidigare inläggen ”Vi är alla sodomiter”, ”Fem typer av kärlek” och ”Ingen kärlek för Gore”.
_________________
*Från ”The Social Triumph of the Sexual Will”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 159—160.
Ett anfört motiv för att försöka motverka rökning är att rökare är okunniga om de hälsorisker rökningen medför. En studie, ”Are Mature Smokers Misinformed?” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of Health Economics, antyder att mogna rökare inte kännetecknas av sådan okunskap:
Overall, consumers in the age group studied, 50–70, are not overly optimistic in their perceptions of health risk. If anything, smokers tend to be relatively pessimistic about these risks. The finding that smokers are either well informed or pessimistic regarding a broad range of health risks suggests that these beliefs are not pivotal in the decision to continue smoking.
Om rökare känner till hälsoriskerna, och om de dessutom värderar sin hälsa lägre än icke-rökare, är det möjligen så att rökning för dem är att betrakta som en rationell företeelse?
Jag har tidigare återgivit en lesbisk limerick. Minst lika härlig är denna anti-limerick:
There was an old man of St. Bees,
Who was stung in the arm by a wasp;
When they asked, ”Does it hurt?”
He replied, ”No, it doesn’t,
But I thought all the while ‘t was a Hornet.
Tips: Den i poesi kunnige Carl Magnus Bjuggren.
Hur kommer det sig att vissa handlingar som anses oproblematiska om de utförs i hemmets lugna vrå anses högst problematiska om de utförs i det offentliga rummet? Det gäller kanske särskilt sexuell verksamhet. Vi har t.ex. en lag mot förargelseväckande beteende (Brottsbalken 16 kap. 16§):
Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.
Vi kan ta samlag som exempel. Nästan ingen anser detta problematiskt om det sker i hemmet, men de flesta anser nog att offentlig utövning, t.ex. på ett torg, ska vara förbjuden. Varför anser de det? Bör de anse det? Kan John Stuart Mill ge oss vägledning?
I On Liberty lanserar han frihetsprincipen, dvs. individens frihet att göra som han eller hon vill, så länge detta inte skadar andra. Han förespråkar emellertid också att vissa handlingar, som är tillåtna i privata sammanhang, ska vara förbjudna i det offentliga rummet (V.7):
Again, there are many acts which, being directly injurious only to the agents themselves, ought not to be legally interdicted, but which, if done publicly, are a violation of good manners, and coming thus within the category of offences against others, may rightfully be prohibited. Of this kind are offences against decency; on which it is unnecessary to dwell, the rather as they are only connected indirectly with our subject, the objection to publicity being equally strong in the case of many actions not in themselves condemnable, nor supposed to be so.
Professor Jonathan Wolff förklarar i ”Mill, Indecency and the Liberty Principle” grunden för Mills hållning så här:
Mill’s indecency policy, then, can be justified in the following utilitarian terms. Offence or upset caused by private actions, however grave the offence, is never a sufficient reason for prohibiting those actions, for such prohibition runs the risk of ruling out something that will be of permanent benefit to mankind. But offence or upset caused by public actions is sometimes (but, of course, not always) a sufficient reason for prohibiting those actions. If the offence is grave enough, and actions of that type can still be performed in private even if banned in public, then prohibition may be acceptable.
Jag finner Mills uppfattning, att även oanständiga beteenden ska vara tillåtna i det privata, tilltalande, men jag är inte lika övertygad om att dessa, ens om de är av grav karaktär, ska vara förbjudna om de utförs offentligt. Är det helt tillfredsställande att ta (vissa) människors känsla av upprördhet som grund för förbud, särskilt som upprördheten varierar kraftigt mellan individer och kulturer samt över tid? Frågan om bara bröst i offentliga simhallar illustrerar problemet. För hundra år sedan skulle en bikini ha ansetts oanständig i Sverige. Idag anses bara bröst oanständiga. I Saudiarabien anses det oanständigt för kvinnor att bada med män överhuvudtaget. Etc. Frågan är, mot denna bakgrund, om det finns rationell grund för upprördhet och, därmed, för förbud. Om förbud ska föreligga tycks det mig i vart fall viktigt att dessa är flexibla och lätt kan ändras och anpassas.
Jag rekommenderar läsning av uppsatsen, inte minst därför att den klargör att tillämpning av frihetsprincipen inte är så enkel och rättfram som många liberaler tror. Vad menas egentligen med skada? Det är frågan — liksom om skada ibland inte får accepteras.
Media: DN, Sydsvenskan
Bertrand Russell fick detta brev:
Tillåt mig framföra min högaktning för er modiga kamp mot atombomben… Jag är pensionär och tecknar litet, som en ren hobby, och jag skulle betrakta det som en stor ära om ni ville skriva er namnteckning på bifogade porträtt.
Svaret löd:
2 oktober 1961
Bäste mr Spence
Jag har signerat er teckning, men det skulle glädja mig om ni ville ta min näsa under omprövning.
Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).
Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:
Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending.
Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva.
Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.
Kim (foto: Beatrice Lundborg)
DN rapporterar om Kim, 2 år, som behandlas könsneutralt av sina föräldrar:
Det är ju många här på Söder som jobbar för att ha ett jämställt förhållande. Men de flesta verkar tycka att det är lite konstigt som vi håller på, att försöka uppfostra barnen könsneutralt, säger Yael.
En annan Kim beskriver i Kom Ut (s. 8–9) hur hen, som varken identifierar sig som man eller kvinna, fick problem när hen skulle boka resa till Gotland. Såväl färje- som flygbolag kräver att man anger kön vid bokningen. Kom Ut kallar i en kommentar denna ordning för ”könsapartheid”.
Är det verkligen viktigt att upprätthålla könsroller och bestämda könsidentiteter? Om inte, är det viktigt att aktivt bekämpa dem, t.ex. i uppfostran av de egna barnen? Eller är det, som Kims mamma tror att andra uppfattar det, ”lite konstigt”? Hur ser de rationella argumenten ut?
Se de tidigare inläggen ”Bra att inte bry sig” och ”Varför är könstänkandet så starkt?”
Media: DN1, DN2, DN3, DN4
Professor Esther Duflo uttalar sig inte om hiv-problematiken i Afrika utifrån moraliska dogmer utan på basis av vetenskapliga studier. Hon kontrasterar två ansatser som syftar till att få ned smittspridningen: Dels ett försök att sprida mer allmän information i skolan men utan att diskutera eller föreslå praktiska sätt att åstadkomma riskreduktion; dels ett försök att sprida praktiskt användbar kunskap om vilken typ av partner som innebär störst smittorisk för unga flickor. Vilken ansats lyckades bäst?
Professor Duflo
Duflo konstaterar följande om det första försöket:
[It] does not change reported sexual behaviour or knowledge about AIDS.
Angående det andra försöket:
The program had a large impact on the incidence of unsafe sex with the riskiest partners – older men or “sugar daddies.” Teenage girls who benefited from this program reported having sex less frequently with older men and more often with boys their own age (with whom they use condoms more easily).
Slutsats:
Altogether, the findings show that, while general messages fail, a clear message that suggests practical ways of limiting risk can save lives.
En mycket viktig lärdom.
Se de tidigare inläggen ”Kristna läkare sprider sitt evangelium” och ”Går sexuellt risktagande att påverka?”.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.