Stiglers lag säger följande:
No scientific discovery is named after its original discoverer.
Vafalls? Kom inte Arthur Laffer på Lafferkurvan? Kom inte David Ricardo på ricardiansk ekvivalens? Kom inte Eli Heckscher och Bertil Ohlin på Heckscher-Ohlin-teoremet? Min världsbild har fått sig en törn.
Om homosexualitet har biologisk grund, hur kommer det sig att denna typ av sexuell läggning har överlevt i den evolutionära processen? I ”Same-Sex Sexual Behavior and Evolution”, accepterad för publicering i Trends in Ecology and Evolution, tar sig biologerna Nathan Bailey och Marlene Zuk an den frågan genom att analysera existerande studier på området. Förutom att konstatera att homosexuellt beteende äger rum i en stor mängd djurarter menar forskarna följande, enligt en sammanfattning i Scientific American:
[I]n addition to being an adaptational strategy, ”these behaviors can be a force,” Bailey said. ”They create a context in which selection can occur [differently] within a population.”
Här kan man höra Nathan Bailey tala om studien på National Public Radio. Se även det tidigare inlägget ”Homosexualitet och evolution”.
Benito Mussolini ger uttryck för en syn som är så långt ifrån anarkism jag tror man kan komma:
Nothing beyond the State, above the State, against the State. Everything to the State, for the State, in the State.
Ur Albert Camus bok Fastidious Assassins (s. 79). Se även inägget ”Ekonomisk dadaism”.
Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:
Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?
Professor John List
Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:
Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.
Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.
Tips: Café Hayek.
Dolce & Gabbana låter oss beskåda Paolo Bossini, Emiliano Brembilla, Nicola Cassio, Mirko Di Tora och Alessandro Terrin:
Fotograf: Mariano Vivanco.
Ta en titt på denna figur*:
Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?
*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.
Professorn i filosofi Simon Blackburn är inte imponerad av ”de nya ateisterna”, som argumenterar hårt mot religiösa föreställningar. Detta trots att han själv är i avsaknad av gudstro. Istället slår han ett slag för David Humes skeptiska ironi som en passande inställning i frågan om en gud existerar eller ej:
So is Hume himself an atheist? The word does not fit, and he never described himself as such. He is much too subtle. Philo the sceptic says that we cannot understand or know anything about a transcendent reality that explains or sustains the ongoing order of nature, while theists such as Demea say that we cannot understand or know anything about the transcendent reality, which is God, that explains or sustains the ongoing order of nature. Since the inserted clause does not help us in the least, the difference between them is merely verbal. And this is Hume’s conclusion. …
But it is also wrong to call Hume an agnostic. That would imply a definite question about which we do not know the answer. But since there is no definite question at stake, that too lapses.
Tänkvärt. Kanske är talet om en gud så mystiskt att det helt enkelt inte går att analysera och att det därför inte är värt att ta på allvar? Jag kommer att tänka på analytisk ateism.
Miljöekonomen Richard Tol anför följande i ”The Economic Effects of Climate Change”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:
[C]limate change initially improves economic welfare. However, these benefits are sunk. Impacts would be predominantly negative later in the century. Global average impacts would be comparable to the welfare loss of a few percent of income, but substantially higher in poor countries. … There are over 200 estimates of the marginal damage cost of carbon dioxide emissions. The uncertainty about the social cost of carbon is large and right-skewed. For a standard discount rate, the expected value is $50/tC, which is much lower than the price of carbon in the European Union but much higher than the price of carbon elsewhere.
Möjligen kan det suboptimalt höga priset på koldioxidutsläpp i EU ses som bra mot ljuset av att andra, som USA, har suboptimalt låga priser. Men bör inte USA hjälpa till mer när det gäller att bära bördan av att bekämpa den globala uppvärmningen? Bör inte försök till påverkan av USA prioriteras av Fredrik Reinfeldt när Sverige blir ordförandeland i EU?
I ”Is God Good for Trade?”, publicerad i Kyklos, antyds att ekonomiskt beteende, i form av länders handel med varandra, influeras av religion. Det visar sig inte minst att religiös öppenhet, som mäter antalet olika religioner i de länder som handlar med varandra, spelar roll:
A further interesting insight is revealed by the coefficient of religious variety, which is highly statistically significant. The coefficient of 3.282 suggests that religious openness fosters trade substantially. For a 1 percent increase in the religious variety, trade in the country pair i j would raise by more than 3 percent, all other things remaining constant. In other words, bilateral trade is considerably higher for country pairs that welcome a variety of religions.
Inte heller på religionens område verkar monopol vara särskilt bra (i alla fall inte om man värderar handel mellan länder).
Se även min studie om religionens effekt på bl.a. aborter, skilsmässa och betalningsanmärkningar samt inlägget ”Dilemma för en liberal ateist”.
En fascinerande ny studie, ”The Native Language of Social Cognition”, publicerad i PNAS, ger vid handen att barn i mycket tidig ålder har en preferens för personer som talar ”deras eget” språk:
What leads humans to divide the social world into groups, preferring their own group and disfavoring others? Experiments with infants and young children suggest these tendencies are based on predispositions that emerge early in life and depend, in part, on natural language. Young infants prefer to look at a person who previously spoke their native language. … Early-developing preferences for native-language speakers may serve as a foundation for later-developing preferences and conflicts among social groups.
Den här tanken på esperanto kanske inte var så dum? I brist på ett gemensamt språk kan det tänkas vara välgörande att barn får höra olika språk i tidig ålder, vilket bl.a. kan tala för att inte dubba tv-program.
Från ett längre New York Times-reportage om min favorittennisspelare:
Nadal’s arms, both of them, have inspired over the years a fervent subgroup of admirers, especially once he began appearing at international matches in what became his trademark outfit: sleeveless shirt, wide headband knotted around the unruly hair and his celebrated piratas, rakish knee-length shorts that made him look like a surfer who lifted weights in his spare time.
Oh yeah. Måtte bara hans tendinit (i båda knäna) vara av övergående slag.
För en gångs skull fattar EU:s jordbruksministrar inte ett dåligt beslut:
All slakt av djur i Sverige måste även i fortsättningen ske med bedövning. EU-parlamentets krav på undantag för religiös slakt kommer inte att antas av EU:s jordbruksministrar.
Det finns bland vissa en märklig hållning, att en handling som annars anses förkastlig ska accepteras om den utförs utifrån en religiös utgångspunkt. Så bör det inte vara. Om plågsam slakt ska vara förbjuden rent allmänt, ska plågsam slakt vara förbjuden även om den utförs i ett religiöst sammanhang.
Se även DN Debatt-artikeln ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle” samt Dagen.
Magnus Wiberg hävdar följande:
Med utgångpunkt från ovan anförda exempel och nationalekonomisk forskning menar jag att den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer.
Hans slutsats får stöd av tre artiklar i maj-numret av American Economic Review:
”A Model of Discovery” av Michele Boldrin och David Levine: ”Overwhelming empirical evidence shows that strengthening patents has little, or no, positive effect on innovation, which is most puzzling for standard theory. We argue that, even if it ‘looks like’ there is a fixed cost of creation, in fact there is none. We argue instead that the discovery activity is best represented by a decreasing returns technology in which the first few units of new knowledge are so valuable that, for a while, they are optimally invested in producing further knowledge instead of making copies of themselves or producing consumption.”Det förefaller alltså tveksamt om den intellektuella äganderätten bidrar till innovationer och ekonomisk utveckling. Det finns t.o.m. tecken på en negativ effekt.
Se även de tidigare inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?” samt Jesper Roine i denna fråga.
Pablo Picasso, Reclining Nude (1969):
Sverige har fått en ny högskole- och forskningsminister: fil.dr Tobias Krantz. Vilken blir hans viktigaste uppgift? Att bidra till bättre villkor för forskning? Att höja kvaliteten på utbildningarna? Icke då:
Det viktigaste Tobias Krantz kan göra just nu är att höja studiemedlen, säger tillträdande ordförande Nicke Grundberg.
Så bra att studenter snart kan välja att inte vara medlemmar i studentkårer som tillhör SSCO.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, Sydsv, Dagen
Två kloka herrar, Peter Singer och Richard Dawkins, samtalar om olika etiska frågeställningar (hur djur ska behandlas, död, abort, etikens grund) mot bakgrund av Charles Darwins banbrytande insikter:
I sin fascinerande bok Ten Great Economists: From Marx to Keynes analyserar Joseph Schumpeter bland annat, inte utan ett stort mått av beundran, Karl Marx läror. Jag fann t.ex. detta avsnitt, i vilket Schumpeter granskar en av de stora svagheterna i den marxistiska ekonomiska teorin, dess värdeteori, upplysande:
To begin with, it does not work at all outside of the case of perfect competition. Second, even with perfect competition it never works smoothly except if labor is the only factor of production and, moreover, if labor is all of one kind. If either of these two conditions is not fulfilled, additional assumptions must be introduced and analytical difficulties increase to an extent that soon becomes unmanageable. Reasoning on the lines of the labor theory of value is hence reasoning on a very special case without practical importance, though something might be said for it if it be interpreted in the sense of a rough approximation to the historical tendencies of relative values. The theory which replaced it—in its earliest and now outmoded form, known as the theory of marginal utility—may claim superiority on many counts but the real argument for it is that it is much more general and applies equally well, on the one hand, to the cases of monopoly and imperfect competition and, on the other hand, to the presence of other factors and of labor of many different kinds and qualities. Moreover, if we introduce into this theory the restrictive assumptions mentioned, proportionality between value and quantity of labor applied follows from it. It should be clear, therefore, not only that it was perfectly absurd for Marxists to question, as at first they tried to do, the validity of the marginal utility theory of value (which was what confronted them), but also that it is incorrect to call the labor theory of value ”wrong.” In any case it is dead and buried.
Frågan är om denna teori är död och begraven. Studenter i Lund kräver att nationalekonomisk undervisning, mot bakgrund av krisen, ska börja innefatta marxistisk ekonomi. Kravet får mig att tänka på kreationisters krav på utrymme i biologiundervisningen. Jag tror i vilket fall inte att Keynes hade gillat idén. Däremot hör de marxistiska texterna hemma i ämnet ekonomisk doktrinhistoria, som för övrigt borde beredas större utrymme i svensk ekonomutbildning.
Jag finner ibland vinexperters beskrivningar av hur viner luktar komiska. Är det inte tjära så är det jord eller asfalt. Att roa är förstås en legitim syssla, men frågan är om vinkonsumenter är behjälpta av expertomdömena. Hjälper de konsumenterna att välja vin? En studie, ”Debunking Critics’ Wine Words: Can Amateurs Distinguish the Smell of Asphalt from the Taste of Cherries?”, publicerad i Journal of Wine Economics, antyder att de inte hjälper:
I report my tests of the hypothesis that wine consumers cannot match critics’ descriptions of wines with the wines themselves. My results suggest that testers’ ability to match the descriptions with the wines is no better than random.
Det är väl inte så att vinexperterna hittar på sina doftbeskrivningar? För underhållningens skull? Eller är det helt enkelt så att vinkonsumenter, även rätt kunniga sådana, har dåligt luktsinne?
Se även inläggen ”Ska man satsa på dyra viner?” och ”Ska vinpriset avslöjas på middagen?”. De refererar bl.a. till två uppsatser av Johan Almenberg och Anna Dreber Almenberg, som försvarade dem med den äran på sina disputationer på Handelshögskolan igår.
Det hävdas i vissa kretsar att svensk finanspolitik är passiv och otillräcklig. IMF konstaterar i sin granskning att så inte är fallet:
Nevertheless, the case for additional discretionary fiscal activism to offset the downturn is not persuasive. The scale of the fiscal action underway—as appropriately measured by the change in the headline balance—is, on IMF estimates, already one of the largest in the European Union.
Det illustreras i figuren längst till vänster:
Den finanspolitiska expansion som redan äger rum är alltså synnerligen stor. Det tycks få medvetna om. Det är vidare lätt att glömma bort att enorma budgetunderskott har en kostnad och att stimulansåtgärders effekter är osäkra. Regeringen gör rätt i att vara motsträvig när krav på ytterligare utgiftsökningar reses (även när kraven kommer från Finanspolitiska rådet).
Jean-Philippe Guilleman har tagit bilder av balettdansare. Här är två på Mickaël:
Följande böcker—de två första av Martin Osborne och Ariel Rubinstein och de tre senare av Ariel Rubinstein—finns nu att läsa helt gratis på nätet (mot registrering):
A Course in Game Theory (MIT Press, 1994)
Bargaining and Markets (Academic Press, 1990)
Economics and Language (Cambridge University Press, 2000)
Lecture Notes in Microeconomic Theory (Princeton University Press, 2006)
Modeling Bounded Rationality (MIT Press, 1997)
Många studier har funnit belägg för nominell lönerigiditet nedåt, dvs. att nominella löner av olika skäl sällan sjunker. (Se t.ex. här, här, här och här.) En intressant sak är att det finns tecken på att denna typ av rigiditet kan vara på väg att mjukas upp. Vissa företag och fackföreningar, i Sverige och annorstädes, har kommit överens om lönesänkningar på sistone, för att minska behovet av uppsägningar. Och en ny undersökning antyder att många svenskar är öppna för lönesänkningar:
[V]arannan svensk är redo att gå ner i lön under dåliga tider.
Har krisen fått människor att tänka i nya banor i denna fråga (också)? Är det dags att börja fundera på att revidera en och annan nationalekonomisk modell och en del policyimplikationer som baseras på dessa?
Familjens tillskyndare lyfter ofta fram att barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i genomsnitt utvecklas och mår bättre än andra barn. Detta är en sanning med modifikation. En ny studie, ”Are Two Parents Always Better than One?”, indikerar att om föräldrarna bråkar mycket ger den familjebildningen inte fördelar för barnen jämfört med andra alternativ. Science Daily sammanfattar:
Adolescents tend to fare better — academically and behaviorally — when they live with both biological parents. But when their parents frequently argue, young adults are significantly more likely to binge drink than other teenagers. They also tend to smoke, and their poor school grades are similar to those of their peers who don’t have both biological parents at home.
Det gäller därför att vara nyanserad i synen på olika familjebildningar. Skilsmässa behöver t.ex. inte vara till barnens nackdel i en situation där föräldrarna skapar en konfliktfylld tillvaro för dem.
Ateister anklagar ibland religioner för att ha orsakat ondska. Tänk på korståg, inkvisition, terrorism, krig och förföljelse av oliktänkande. Religiösa kontrar då ofta med att Hitler, Stalin och Mao var onda ateister. Hur ska man se på påståenden av denna typ? Chaospet reder ut begreppen:
Se även det tidigare inlägget ”Grymmare än Stalin”.
Witold Gombrowicz har, liksom jag, sett ljuset:
Sedan uppenbarades det för mig att ”ungdomen är skönheten”.
Ur intervjuboken Testamente (s. 108).
Graden av omfördelning skiljer sig åt mellan länder. En ny studie belägger att detta verkar kunna bero på kulturellt bestämda skillnader i preferenser. Det är Erzo Luttmer och Monica Singhal som i ”Culture, Context, and the Taste for Redistribution” finner följande:
We investigate whether culture plays an important role in the determination of preferences for redistribution. We examine the preferences of immigrants to separate cultural effects from economic and institutional determinants of preferences (”context”). An individual’s preference for redistribution is strongly positively associated with the average preference for redistribution in her country of birth. This result is robust to rich controls for economic factors and cannot easily be explained by selective migration. The birth country preference effect is stronger for non-citizens and non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are more likely to vote for a more pro-redistribution political party. These cultural effects persist strongly into the second generation.
Tre reflexioner:
Uppdatering: Se även ett nytt working paper av Andreas Bergh och Günther Fink på samma tema.
Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:
The deep grief we feel at the loss of a friend arises from the feeling that in every individual there is something which no words can express, something which is peculiarly his own and therefore irreparable. Omne individuum ineffabile.
Jag fasar för den dag då en vän dör.
Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?
De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.
Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?
Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?
(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)
Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.
En man fick sömnproblem efter en operation, eftersom han började hallucinera operor:
Three days after the operation, he began to suffer from near complete insomnia and mentioned only briefly that ”this monkey music” kept him awake. His condition deteriorated and 5 days later he admitted, that he heard complete operas at night from the very first to the last chord, ”and you know how long these operas are”.
”Apmusik”? Nå, jag kan trots allt förstå hans aggression. Inte heller jag skulle vilja överfallas av långa operaverk nattetid.
Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:
A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)
Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?
Kazimir Malevich, Painterly Realism. Boy with Knapsack – Color Masses in the Fourth Dimension (1915), 71,1 x 44,5 cm:
Real Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:
Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.
Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?
Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)
Kan man förena seriös vetenskaplig verksamhet med ett högstämt deltagande i den politiska debatten? Måhända, men Richard Posner, som just har fått sin bok A Failure of Capitalism recenserad av Berkeley-ekonomen Brad DeLong, har sina tvivel:
It seems that DeLong, like Paul Krugman, is a high road/low road thinker/writer. He does sober academic writing part of the time and irresponsible popular writing the rest of the time. That’s a common enough pattern, but when it is found in macroeconomists, specifically those who write about the business cycle rather than less ideologically charged macroeconomic topics, it makes one wonder how trustworthy their ”scientific” writings are.
Ouch.
Se även ekonomipristagaren Robert Solows recension av Posners bok samt denna analys av Paul Krugmans krönikor i New York Times.
I Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:
The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.
Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):
[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.
Javisst! Ett gram soma gör susen.
En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän ”Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.
Denne man har nog tränat sina bröstmuskler i många timmar:
I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:
In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.
Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.
Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.
Vankas det bröllop? Om du har för få vänner och bor i Japan finns nu hjälp att få:
Office Agents, a Tokyo-based company, rents out friends, work colleagues and even relatives to pad out the guest list. For £127, one of the company’s agents will attend the wedding as a guest, while a heart-tugging speech will cost an extra £64 and a song or dance will set clients back a mere £32.
Gripande.
Tips: Al Roth.
Välfärdsstatens anhängare har en tendens att främst värna om den egna statens medborgare. På sin höjd verkar de villiga att ge lite skärvor (kallade bistånd) till de som är verkligt fattiga i världen. Varför inte istället öppna gränserna? Skulle inte det vara en reform med verklig potential att hjälpa många som har haft oturen att födas under mycket påvra omständigheter? Det vanligaste anförda skälet emot är nog att det hotar de redan här boendes välfärd. Men till dem som accepterar en sådan egoistisk utgångspunkt har Bryan Caplan ett förslag:
We could keep the welfare state and improve the welfare of the truly poor if we made them the following deal: We admit them as second-class citizens who (a) can’t collect welfare and (b) pay a surtax to compensate low-skilled natives for the increased labor market competition.
Hur kan man argumentera mot förslaget? Om man är negativt inställd till välfärdsstaten kan man förstås påpeka att detta förslag, till skillnad från öppna gränser utan (a) och (b), skulle förlänga välfärdsstatens existens. Men om man är positivt inställd? Visst kan förslagets icke-generalitet betraktas som orättvist och skapa konflikter mellan grupper. Men om det skulle förbättra livet för många av världens fattiga, borde inte det överväga?
Se även inläggen ”Välfärdsstat och utlänningar”, ”Kan välfärdsnationalism försvaras?” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.
Vi har nog alla sett de små skyltarna på hotellrummen, där vi uppmanas att använda handdukarna mer än en dag av miljöskäl. En ny studie, ”A Room with a Viewpoint”, publicerad i Journal of Consumer Research, visar att det kanske mer är hänsynstagande till sociala normer än hänsynstagande till miljön som får människor att följa uppmaningen:
Two field experiments examined the effectiveness of signs requesting hotel guests’ participation in an environmental conservation program. Appeals employing descriptive norms (e.g., ”the majority of guests reuse their towels”) proved superior to a traditional appeal widely used by hotels that focused solely on environmental protection. Moreover, normative appeals were most effective when describing group behavior that occurred in the setting that most closely matched individuals’ immediate situational circumstances (e.g., ”the majority of guests in this room reuse their towels”), which we refer to as provincial norms.
Ja, människan är ett socialt djur, vilket kan utnyttjas för goda ändamål.
Mario Rizzo vid New York University är inte övertygad om att nya regleringar kommer att göra susen:
I believe that the creativity of the market is greater than that of regulators so the regulators will be, as they were recently, several steps behind. Then there is also the danger that regulators will take blunt regulatory actions that prevent the emergence of new financial products. That would be the safe place to be. But such a policy will cause the ”unseen” loss of wealth as a remedy for seen losses of wealth that crises bring. This is not smart.
Se även tidigare inlägg: ”Faran med nya regleringar”, ”Bättre, inte fler, regleringar” och ”Hur ska regleringarna förbättras?”.
Är det bara jag som tycker att det mest spännande med Piratpartiet är dess ledares exceptionellt suggestiva namn? Rick Falkvinge. Detta namn lämnar mig ingen ro. Ingen ro alls.
Bertrand Russell svarar en brevskrivare som vädjade om hans stöd för en kampanj mot jaktsport:
26 november 1960
Bäste mr …
Jag är helt överens med er i fråga om rävjakten, en ”sport” som jag finner helt vämjelig. Jag tycker synnerligen illa om all grymhet mot djur, men är för närvarande så uppslukad av kampen mot kärnvapnen att jag inte hinner med något annat. Och eftersom ett kärnvapenkrig troligen skulle ta livet av alla djur också, har jag en känsla av att jag kämpar även för dem i det arbete jag uträttar.
Er tillgivne
Bertrand Russell
Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).
Vissa människor är socialt dominanta: de tar plats och utövar inflytande på andra, vare sig det sker medvetet eller omedvetet. Hur uppnås och signaleras dominans? I studien ”Dominance Cues in Nonverbal Behavior”, publicerad i Social Psychology Quarterly, undersöks hur kroppar, och hur kroppars förhållande sig till varandra, kan utöva dominans. Närmare bestämt undersöks fem kontrastpar: lång/kort, stående/sittande, fram/bak, höger/vänster samt man/kvinna. Resultaten, som anger de andelar av respondenterna som ansåg de olika fenomenen förmedla dominans, illustreras i denna figur:
Dvs. den dominerande kroppsliga metoden för att signalera dominans är längd. Faktum är att jag själv, likt Bernard Marx i Huxleys roman Brave New World, har en tendens att känna mig underlägsen dem som är längre än jag (187 cm lång). Notera också att långa personer tjänar mer än andra. Är det måhända dags att sätta de långa och dominanta på plats genom en längdskatt?
Adjunkt Vilhelm Persson berättar följande, i Bo Baldersons Statsrådets verk (s. 10):
Jag skulle resa. Men ett villkor var ställt: jag skulle inte föras ut till ön med statsrådet vid ratten. Och Eva, hans äldsta dotter, hade genast erbjudit sig att hämta. Det är en mycket behaglig flicka, Eva. Lång, mörk — med litet av vallon över dragen. Försynt och stillsam, helt olik sin far. Föräldrar får inte ha favoriter. Men morbröder får och jag har nog aldrig kunnat dölja att Eva står mitt hjärta nära. Hon är tjugo år och läser statistik och nationalekonom vid universitetet. Det är kanske inte de ämnen jag skulle anse lämpliga för en ung, söt flicka. Men jag är ett gammalt fossil och ungdomen bryter glatt vägar genom könsbarriärerna…
Ja, adjunkt Persson är i vissa avseenden ett gammalt fossil: visst lämpar sig nationalekonomi utmärkt även för kvinnor. Förresten undrar jag om det kan vara en viss nybliven professor som har stått förebild för Balderson. Hur många nationalekonomer vid namn Eva kan det finnas?
Jag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:
inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar
John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:
And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.
Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.
Pablo Picasso, Self-Portrait (1972), 65,7 x 50,5 cm:
Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:
Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?
Niklas Ekdal
Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.
Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringning, brevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).
Människor har en förmåga att rodna. Charles Darwin kallade detta fenomen för ”the most peculiar and most human of all expressions.” En ny studie, ”The Remedial Value of Blushing in the Context of Transgressions and Mishaps”, publicerad i Emotion, indikerar att rodnandet fyller en social funktion:
After reading a vignette describing either a transgression (Experiment 1; N = 66) or a mishap (Experiment 2; N = 62), participants saw pictures of people with or without a blush and rated them on several dimensions (e.g., sympathy, trustworthiness). The results of both experiments supported the hypothesis that blushing has remedial properties. In most instances, blushing actors were evaluated more favorably than their nonblushing counterparts. Although people often consider blushing to be an undesirable response, our results showed that, in the context of transgressions and mishaps, blushing is a helpful bodily signal with face-saving properties.
Jag förvånas inte av resultatet — jag blir också i regel mildare inställd till någon som rodnar, och jag föreställer mig att de som aldrig rodnar är förhärdade brottslingar e.d. Kan detta resultat förklara varför en del kvinnor genom smink imiterar rodnande?
Tips: New York Times
Medaljer har visat sig stimulera blodgivning. Nu visar ny forskning av Bruno Frey m.fl., presenterad i uppsatsen ”What Is an Award Worth? An Econometric Assessment of the Impact of Awards on Employee Performance”, att icke-monetära belöningar av duktiga anställda stimulerar deras produktivitet:
Panel data from the call center of a large international bank allows us to estimate the impact of receiving an award on effort. The performance of winners proves to be significantly higher than that of comparable nonrecipients after the award has been presented. This increase in work effort is sizeable, robust, and not driven by reverse causation.
Jag vill ha en guldstjärna. Då kommer jag att sätta fart!
Ekonomipristagaren Sir Clive Granger dog nyligen. En dödsruna i The Daily Telegraph återger något han skrev (innan han dog):
A teacher told my mother that ”I would never become successful”, which illustrates the difficulty of long-run forecasting on inadequate data.
Han var skojig, Sir Clive, förutom ekonometriskt begåvad.
Kände du till att det kristna dopet har en förebild i judendomen? Det finns nämligen en rituell reningsceremoni som heter tevilah och som specificeras i Torah. Ordet betyder ”hel nedsänkning”. Det är t.ex. så, i alla fall i ortodox och konservativ judendom, att konvertiter måste sänkas ned i vatten som del i att bli jude. Nedsänkningen sker i en mikvah, vilket snarast motsvaras av en dopgrav i baptistkyrkor. Ordet betyder ”vattensamling”.
Men det är inte lätt att följa alla regler. Notera t.ex. följande om hår:
According to rabbinical tradition, the hair counts as part of the body, and therefore water is required to touch all parts of it, thus meaning that braids cannot be worn during immersion; this has resulted in debate between the different ethnic groups within Judaism, about whether hair combing is necessary before immersion. The Ashkenazi community generally supports the view that hair must be combed straight so that there are no knots, but some Black Jews take issue with this stance, particularly when it comes to dreadlocks, and Sephardic Jews generally have wiry curly hair, which is difficult to comb. A number of rabbinical rulings argue in support of dreadlocks …
Så det verkar som om det går att konvertera med dreadlocks, men hur är det nu med flätor?
I en förtjänstfull genomgång av teorin för optimal beskattning, ”Optimal Taxation in Theory and Practice”, påpekar Greg Mankiw, Matthew Weinzierl och Danny Yagan bl.a. följande:
[T]he logic for low capital taxes is powerful: the supply of capital is highly elastic, capital taxes yield large distortions to intertemporal consumption plans and discourage saving, and capital accumulation is central to the aggregate output of the economy.
På inkomstskattens område implicerar teorin möjligen att den statliga, progressiva varianten ska avskaffas:
The lesson is that, from the perspective of a Mirrlees-style model, proposals for a flat tax are not inherently unreasonable. In part, this verdict is due to the many sources of uncertainty that make it hard to pin down an optimal marginal tax schedule. But it is also due to the suggestive evidence that simulations can lead to optimal tax schedules that are near, both in terms of tax rates and welfare impacts, to a flat marginal tax schedule.
Det finns en del reformer kvar att genomföra på skatternas område, men hittills lyser många av de teoretiska insikterna med sin frånvaro i diskussionen om en ny stor skattereform i Sverige. Hur kommer det sig?
USA:s centralbankschef Ben Bernanke utfärdar en varning:
Unless we demonstrate a strong commitment to fiscal sustainability in the longer term, we will have neither financial stability nor healthy economic growth.
De som nu förespråkar stora ökningar av budgetunderskottet, har de trovärdiga förslag på hur framtida budgetförstärkningar ska ske? Annars har Mario Rizzo ett.
Se även der tidigare inlägget ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.
Astor Piazzolla har inte bara komponerat ”Libertango”, om nu någon trodde det, utan även bl.a. ”Adiós Nonino”. Å, så bra bandoneonen trakteras!
Professor Eva Hamberg i DN:
Jag är själv präst, men religiös verksamhet måste skiljas från statliga universitet.
Jag instämmer. Liksom Högskoleverket, som nu levererar en kraftfull kritik av många av de teologiska verksamheterna inom svenska universitet och högskolor:
Många av de här utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen. Dessutom saknar de ofta en tydlig uppdelning mellan de rena högskolekurserna och mer praktiskt inriktade kyrkliga kurser.
Vore inte nedläggning av de teologiska fakulteterna en bra lösning? Då skulle religionsforskning, som förstås är värdefull, kunna fortsätta på strikt vetenskapliga premisser inom ämnen som sociologi, psykologi, antropologi, historia, statsvetenskap, filosofi och nationalekonomi. Det är studier av, inte studier i, religion som hör hemma på universiteten.
Media: SvD1, SvD2, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, DN1, DN2, DN3, AB
George Orwell i ”Such, Such Were the Joys”:
Take religion, for instance. You were supposed to love God, and I did not question this. Till the age of about fourteen I believed in God, and believed that the accounts given of him were true. But I was well aware that I did not love him. On the contrary, I hated him, just as I hated Jesus and the Hebrew patriarchs. If I had sympathetic feelings towards any character in the Old Testament, it was towards such people as Cain, Jezebel, Haman, Agag, Sisera: in the New Testament my friends, if any, were Ananias, Caiaphas, Judas and Pontius Pilate. But the whole business of religion seemed to be strewn with psychological impossibilities. The Prayer Book told you, for example, to love God and fear him: but how could you love someone whom you feared?
Ja, är det inte märkligt att tro på en guds existens och en vilja att dyrka och älska denna gud i allmänhet anses höra ihop? Kan man inte tro att guden X existerar och samtidigt vara oberörd av X eller t.o.m. finna X avskyvärd och motarbeta X? Ungefär som med människor: man kan tro att A existerar utan att dyrka och älska denne. Jag tänker mig dessa kombinationsmöjligheter:
Om någon tror på guden X förutsätts han vara en positiv troende. Men det finns andra möjligheter, vilket den unge Orwell illustrerar. Likaså torde det finnas olika inställningar bland sådana som inte tror att X existerar — det finns ateistiskt religiösa, vanliga ateister och anti-teister. Orwell fördjupar vår förståelse av vad det kan innebära att tro eller inte tro på en gud.
Han klargör också det absurda och stötande i att anse att någon bör straffas för att man inte är positivt troende (som i kristendomen, där X kallas Jahve och där alla utom de positivt troende anses värda evigt straff). Som om man fritt väljer om man tror att X existerar och som om man, om man tror att X existerar, fritt väljer sin känsla (kärlek, indifferens eller avsky) inför denne gud. I sanning en omoralisk religiös lära, den kristna. Tur att den är falsk. (Ni märker i vilken ruta i tabellen jag återfinns.)
Genom Dagboken vet ni hur plågsamt det var för mig att bryta med ungdomen. Den brytningen kom mycket sent; ända upp i fyrtioårsåldern verkade jag ung och kände mig sådan. Jag tillhör det slags människor som aldrig har upplevt medelåldern; så fort jag tagit farväl av ungdomen kände jag smaken av ålderdom.*
Detta får mig att tänka på tre saker.
*Ur intervjuboken Testamente (s. 106).
Spelar det någon roll vad nyttig respektive onyttig mat kostar för vad människor äter? Ja, enligt den nya studien ”Cheap Donuts and Expensive Broccoli: The Effect of Relative Prices on Obesity”:
[W]e find that individual BMI measures, as well as the likelihood of being overweight or obese, exhibit a statistically significant positive correlation with the prices of healthful relative to unhealthful foods. These results are robust to endogenizing the relative price measure. While the magnitudes of our estimates suggest that relative price changes can only explain about 1 percent of the growth in BMI and the incidence of being overweight or obese over this period, they do provide some measure of how effective fat taxes would be in controlling the obesity epidemic. Our estimates imply, for example, that a 100 percent tax on unhealthful foods could reduce average BMI by about 1 percent, and the same tax could reduce the incidence of being overweight and the incidence of obesity by 2 percent and 1 percent respectively.
Dock tycks det alltså som att relativpriskänsligheten är ganska liten och att en fettskatt skulle behöva vara mycket hög för att få effekt.
Se tidigare inlägg: ”Tjocka simtränare”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA”, ”Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma”, ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?” , ”Ska McDonald’s få göra tv-reklam?”, ”Snabbmat ger lyckliga barn” och ”Dags för långdragna måltider?”.
Tuve Skånberg har konsekvent under sin politiska karriär motarbetat ”den onaturliga familjen” — och hans nuvarande kampanj för att komma in i Europaparlamentet är inget undantag. Låt mig gissa att Tuve inte skulle känna sig helt bekväm på IKEA:s varuhus i Stoughton, Massachusetts:
Foto: Mombian. Media: Dagen.
Tidigare inlägg: ”Kristen hycklare”, ”Vad är en familj?”, ”Undvik kärnfamiljen som norm” och ”Naturliga familjer”.
Otto Dix, The Nun (1914), 70,2 x 52,4 cm:
Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:
From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …
But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.
Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?
En ny studie påvisar samband mellan hur döttrar och fäder kommer överens och hur flickornas framtida romantiska relationer blir:
The results:
1. Girls with good communication with their fathers also had significantly better communication with their boyfriends when compared to girls with low communication with their fathers.
2. Girls with high levels of trust with their fathers also had significantly better communication and trust with their boyfriends.
3. Finally, time spent with their fathers was not associated with communication, trust or time spent with their boyfriends.
Punkt 3 måste vara en tröst för alla pappor som är arbetsnarkomaner. Det är kvalitetstid, inte kvantiteten tid, som räknas. Men kvaliteten spelar roll.
Media: DN
Robin Söderling spelade mot Rafael Nadal i Franska öppna mästerskapen idag — och vann, till min stora förgrämelse.
En sak som irriterar mig storligen är att sportkommentatorerna på Eurosports hemsida var partiska (ett fenomen som jag tidigare har klagat på i samband med simhopp). De hejade i sina kommentarar på Söderling. Se t.ex. vad de skrev när Nadal vann en boll 16.08 och inför en boll 16.46:
Jag förespråkar strikt neutrala sportkommentatorer, som enbart ger expertkunskap till läsare och lyssnare, helt utan normativa (i regel nationalistiska) proklamationer.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, Sydsv
Sjukvården är inte som vilken marknad som helst. Sjukvård med en offentlig finansiering i botten är det ännu mindre. Den cocktail som behövs är sällsynt svårblandad. Att mixa lagom delar service och tillgänglighet med prioritering och ransonering är inget som någon riktigt lyckats med ännu.
Så sant. Ta en sådan sak som hur läkare ska betalas. Å ena sidan kan man vilja betala dem i efterhand på basis av vad de presterar, t.ex. hur många ingrepp av olika slag som utförs. (Detta kallas på engelska för ett ”fee-for-service scheme”.) Fördelen med det är att det stimulerar till hårt arbete och behandling av många patienter, vilket reducerar köbildning. Nackdelen är att kostnaderna kan rusa iväg och att onödiga ingrepp utförs. Å andra sidan kan man tänka sig betalning på förhand utifrån förväntat patientbehov, där läkarens ersättning kan vara en fast lön. (Detta kallas på engelska för ”capitation”.) Fördelen är att kostnaderna kontrolleras, men nackdelen är att det kan leda till ett underutbud av vård.
En ny studie, ”Operating on Commission: Analyzing How Physician Financial Incentives Affect Surgery Rates” (preliminär gratisversion här), accepterad för publicering i Health Economics, finner följande:
After controlling for adverse selection, I find that when specialists are paid through a fee-for-system scheme rather than on a capitation basis, surgery rates increase 78%.
Vad man än väljer är det uppenbart att ekonomiska incitament spelar roll för hur läkare beter sig. Hur man genom ersättningsregler ska optimera detta beteende är, som DN påpekar, inte helt självklart. När det gäller utskrivning av antibiotika kan omfattningen behöva minska; när det gäller antalet operationer kan omfattningen behöva öka.
Professorn i biologisk antropologi vid Harvard Richard Wrangham har skrivit en bok, Catching Fire: How Cooking Made Us Human, som får starkt beröm i en recension i New York Times:
“Catching Fire” is a plain-spoken and thoroughly gripping scientific essay that presents nothing less than a new theory of human evolution, one he calls “the cooking hypothesis,” one that Darwin (among others) simply missed. Apes began to morph into humans, and the species Homo erectus emerged some two million years ago, Mr. Wrangham argues, for one fundamental reason: We learned to tame fire and heat our food.
Fascinerande hypotes. Varför är då kokkonst så bra? Ur kapitel ett:
Cooked food does many familiar things. It makes our food safer, creates rich and delicious tastes, and reduces spoilage. Heating can allow us to open, cut or mash tough foods. But none of these advantages is as important as a little-appreciated fact. Cooking creates increases the amount of energy our bodies obtain from our food.
Kokad mat gjorde också matsmältningen mindre energikrävande, vilket ledde till att energi frigjordes för att hjärnan skulle kunna utvecklas ytterligare. Det där med raw food, som är poppis numera, ger inte Wrangham särskilt mycket för, särskilt inte i ett evolutionärt perspektiv.
Tydligen kommer vätskeförbudet på flygplan att kunna tas bort inom ett år pga. nya röntgenmaskiner:
The screening technology is undergoing secret tests at laboratories in Germany, where scientists are checking its accuracy in detecting bottles of hydrogen peroxide and other liquids that can be turned into bombs.
Människor har hittills försökt sig på att kringgå förbudet på olika sätt:
One man with bottles of frozen water claimed that they were solids and therefore exempt; they were confiscated. Another passenger drank a bottle of vodka in front of security staff to avoid having it confiscated; he was later removed from the flight for being drunk.
Så skönt att snart slippa ta till så drastiska åtgärder.
Förhållandet mellan religion och vetenskap är omdebatterat. En studie av ekonomhistorikern Eric Chaney, ”Tolerance, Religious Competition and the Rise and Fall of Muslim Science”, indikerar att religion i kombination med tolerans en gång i tiden stimulerade vetenskapliga framsteg:
This paper investigates how medieval Islam encouraged scienti c innovation. By granting non-Muslims a degree of religious freedom, Muslim law created competition between religions for converts and social standing. Institutionalized tolerance, coupled with initial disadvantages in the number of adherents and sophistication of theological scholarship, encouraged Muslim religious elites to promote the study of logic. The study of logic for inter-religious debates, in turn, created an environment in which science ourished. Results suggest that competition, tolerance and non-religious intellectual enterprise decreased as the societies under Muslim rule became increasingly religiously homogeneous. The results highlight the role of tolerance in Islam’s medieval development and stress the importance of diversity in constraining elements resistant to innovation.
Det var tider, det. Kan man hoppas på att muslimska stater som Saudiarabien, Iran och Pakistan hittar tillbaka till ett bejakande av intellektuell mångfald och öppenhet? De historiska exemplen borde kunna inspirera, tycker man.
Se tidigare inlägg: ”Konflikt mellan religion och vetenskap”, ”Att veta utan att veta”, ”Spänning mellan religion och vetenskap”, ”Är religion och vetenskap förenliga?”, ”Utmanande ateism” .
Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!
I alla fall om man ska tro den nya studien ”Cultural Borders and Mental Barriers: The Relationship between Living Abroad and Creativity”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology:
Despite abundant anecdotal evidence that creativity is associated with living in foreign countries, there is currently little empirical evidence for this relationship. Five studies employing a multimethod approach systematically explored the link between living abroad and creativity. … The relationship between living abroad and creativity was consistent across a number of creativity measures (including those measuring insight, association, and generation), as well as with masters of business administration and undergraduate samples, both in the United States and Europe, demonstrating the robustness of this phenomenon.
Det räcker alltså inte med att resa. Själv bodde jag utomlands i ett år som doktorand, då jag hade förmånen att gästa Center for Study of Public Choice, och jag tror att det är riktigt att påstå att det året gav mig enorm inspiration för den forskning jag sedan dess har bedrivit. Men hade inspirationen varit mindre om jag hade kommit dit som amerikan från annat håll? Det är jag inte säker på. Det kanske är så att utlandsboende i regel är förknippat med att man gör något verkligt annorlunda, vilket ger kreativa impulser, men om man gjorde något lika annorlunda i hemlandet (vore det möjligt), kanske effekten vore densamma?
Se även en populärvetenskaplig sammanfattning i The Economist.
I en Newsmill-artikel idag argumenterar jag för att det ska bli tillåtet att ersätta njurdonatorer för deras insats, i syfte att stimulera fler att donera. På så sätt skulle en flerårig väntan för hundratals njursjuka svenskar kunna upphöra och stora välfärdsvinster uppnås. För dig som är intresserad av lite mer detaljer i mitt sätt att tänka rekommenderar jag följande inlägg:
”Tillåt handel med njurar”Detta var första gången jag skrev på Newsmill. Tyvärr visade sig kommentatorerna där vara elaka. Jag är van vid civiliserade och respektfulla kommentarer här och föredrar dem. Slutligen vill jag uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret.
Uppdatering: Fredagen den 28 maj deltog jag i en radiodebatt i denna fråga med professor Johan Frostegård i Studio 1 i P1. Lyssna här. Tyvärr hinner man inte säga så mycket på den korta tid man har.
Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Dagen
Arthur Schopenhauer torgför en mörk syn på livet i ”The Vanity of Life”:
Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life?
Traditionellt har nog homosexuella som väljargrupp uppfattats som mer vänsterinriktad än befolkningen i stort. På senare år har det förändrats. T.ex. är Moderaterna största parti inför EU-valet bland besökarna på QX.se:
Undersök vilka partier och kandidater du ligger närmast i två test inför EU-valet.
Lewis Wolpert i ”Cognition: Evolution Does Help to Explain How Minds Work”, publicerad i Nature:
Once causal belief evolved in relation to tools and language, it was inevitable that people would want to understand the causes of all the events that might affect their lives — such as illness, changes in climate and death itself. Once there was a concept of cause and effect, ignorance was no longer bliss, and this could have led to the development of religious beliefs.
Tesen är förvisso inte ny. För tio år sedan skrev en annan professor i biologi, Dan Larhammar, ungefär samma sak i SvD.
I always carry a book when I travel for when I need to create a quiet place for myself. Travel is wonderful and exhausting and over-stimulating. Sometimes I need to escape into the tranquility of reading.
Vi är samma andas barn, hon och jag.
Tips: Tyler Cowen.
Jannis Kounellis, Untitled (1960), 141,0 x 230,5 cm:
Jag fann följande resultat om aggression, från studien ”Aggress to Impress”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, intressanta:
For men, status motives increased direct aggression (face-to-face confrontation). Men’s aggression was also boosted by mating motives, but only when observers were other men. For women, both status and mating motives increased indirect aggression (e.g., socially excluding the perpetrator).
Vem kan tveka om att människan är ett djur när man observerar i synnerhet män som börjar bråka i offentliga miljöer? Primitiva impulser tycks ofta styra (det är imponerande att gå emot naturen ibland). En intressant sak är att män vill visa sin status genom aggression. Om man minskar möjligheten att visa status på icke-aggressiva sätt, t.ex. genom positionella varor såsom fina bilar, föreligger inte en risk att hävdelsebehovet i stället tar mer aggressiva former?
Jag har nyligen rapporterat om vad som kan tänkas stimulera demokratisering. En ny studie, ”Democracy and Foreign Education”, publicerad i American Economic Review, undersöker om ytterligare en faktor, utbildning i utlandet, kan ha en positiv effekt:
Despite the large amount of private and public resources spent on foreign education, there is no systematic evidence that foreign-educated individuals foster democracy in their home countries. Using a unique panel dataset on foreign students starting in the 1950s, I show that foreign-educated individuals promote democracy in their home country, but only if the foreign education is acquired in democratic countries. The results are robust to several estimation techniques, to different definitions of democracy, and to the inclusion of a variety of control variables, including democracy in trading partners, neighboring countries, level of income, and level and stock of education.
Vad är det för mekanismer som kan förklara resultatet? I studien nämns fem tänkbara:
First, foreign-educated “technocrats” are such a scarce resource in many countries that they can impose their own preferences in favor of democratic regimes. Second, foreign-educated leaders seem to be extremely motivated to keep up with the more developed countries where they studied; in general, the leaders’ educational level seems to be associated with the probability of introducing structural reforms (Axel Dreher et al. 2006). Third, foreign-educated individuals make it more difficult for dictatorial regimes to maintain repression, because they foster the dissemination of new ideas at home. Fourth, foreign-educated individuals can make repressive activities more costly for a dictatorial regime, since they have easier access to external media. In addition, foreign-educated individuals may lobby foreign governments to press for change. Fifth, education abroad may inculcate a sense of common identity with the international democratic community, which has proven to be a very powerful motivating factor (see George A. Akerlof and Rachel E. Kranton 2005).
Vi får hoppas att ledarna i diktaturer inte läser denna nya studie. Den kanske annars skulle göra dem mindre pigga på att skicka sina studenter utomlands — i alla fall till demokratier.
Drew Van Acker tar en tupplur på bekvämt underlag:
En vanlig kritik mot nationalekonomer är att de i alltför hög grad betonar materiallt välstånd som viktigt. Mänskligt välbefinnande är så mycket mer, menar kritikerna. Så kan det förstås vara. Men ta en titt på följande diagram av Justin Wolfers, som visar sambandet mellan länders rangordning i termer av BNP per capita och deras rangordning enligt FN:s Human Development Index (HDI):
Korrelationen är 0,95. Man kan alltså, med visst fog, gissa att materiellt välstånd möjliggör välbefinnande i vidare mening. Nu ska man förvisso inte okritiskt anamma HDI — se t.ex. Bryan Caplans kritik av måttet.
Göran Rosenberg har ett förträffligt förslag:
[G]e medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra. En sådan tvingande anledning skulle kunna vara införandet av en obligatorisk och allmän samhällsplikt.
Fantastiskt. Men varför stanna vid nationen? Varför inte propagera för att vi ska tvingas umgås med norrmän, danskar, finnar — ja, alla inom EU, och helst, via beslut i FN, alla i världen. Jag tror att större harmoni — en genuin känsla av beroende och samhörighet — skulle kunna etableras då. För att detta ska lyckas är det emellertid centralt att kväsa motstridiga förslag, som t.ex. förespråkande av atomistisk sammanhållning. Sådana liberala tankar kan bara hota genuina känslor av beroende och samhörighet. Bort dem!
Jag gillar inte bara Kim Jong-Il och Irans ambassaför i Turkiet utan även denna kyrka:
[N]är man i inledningen av gudstjänsten hälsar varandra uppmuntras man göra det med en bugning i stället för med handskak.
Jag har för övrigt just beställt detta antibakteriella pennset ($14,79 inkl. porto till Sverige).
Det ter sig nog självklart för de flesta att en person enbart ska kunna straffas efter ett begånget brott. Utgångspunkten torde vara att oskyldiga inte ska straffas och att en person som inte har begått ett brott är oskyldig. Men är denna hållning självklar? I ”Time and Punishment”, publicerad i Analysis, argumenterar Christopher New för följande:
Contrary to our intuitions, there would not be anything wrong with punishing someone before he committed an offence, if only we could be sure beyond reasonable doubt that he intended to and would in fact commit it.
Detta synsätt säger alltså att det inte är moraliska utan epistemiska skäl som avgör om vi bör straffa personer före brott begås. Om vi accepterar att döma en person utifrån en bedömning av skuld bortom allt rimligt tvivel efter ett brott är begånget, varför inte också acceptera att döma en person utifrån samma bevisningsgrad före brottet begås? Risken att döma en oskyldig torde vara densamma i båda fallen, om vårt beviskrav är detsamma och om vi kan möta det lika bra. (New menar att vi troligen kan möta det lika bra. Har han rätt?)
Chaospet påpekar att detta synsätt kanske ter sig särskilt attraktivt i ett kompatibilistiskt perspektiv:
Jag talar om Sergei Prokofiev, som har komponerat ”Suggestion diabolique”, vilket här framförs av Sviatoslav Richter:
Sir Humphrey i Yes, Minister:
Politicians like to panic, they need activity. It is their substitute for achievement.
Man bör dock inte dra alla politiker över en kam. Vissa är mindre aktivitetsorienterade än andra.
Jag noterar att en statsvetare i Göteborg torgför en värdering:
Peter Esaiasson föreslår att politikerna ska få en ekonomisk morot för att de ska göra mer för att öka valdeltagandet. Han vill knyta partistödet till valdeltagandet.
Värderingen är att ett högt valdeltagande är bättre än ett lågt. Jag är inte alls övertygad om dess förträfflighet, påverkad som jag är, inte av svensk statsvetenskap utan av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan.
Tror du att den amerikanska regeringen låg bakom 9/11-dåden? Då kanske du passar in på den psykologiska profil för konspirationsteoretiker som rapporteras i studien ”Unanswered Questions: A Preliminary Investigation of Personality and Individual Difference Predictors of 9/11 Conspiracist Beliefs”, accepterad för publicering i Applied Cognitive Psychology. Dessa egenskaper är typiska:
[B]acking one or more conspiracy theories unrelated to 9/11, frequently talking about 9/11 conspiracy beliefs with likeminded friends and others, taking a cynical stance toward politics, mistrusting authority, endorsing democratic practices, feeling generally suspicious toward others and displaying an inquisitive, imaginative outlook.
Jag är inte en konspirationsteoretiker (trots en viss cynism mot politikens värld). Karl Popper menade att man inte heller bör vara det, eftersom konspirationsteorier i regel inte går att falsifiera, men en annan filosof, Brian Keeley, menar att den viktigaste orsaken att vara tveksam till dem är att de implicerar alltför mycket skepticism:
[W]e ought to recognize such theories as embodying an almost nihilistic degree of skepticism about the behavior and motivations of other people and the social institutions they constitute. To the extent that a conspiracy theory relies on a global and far-reaching doubt of the motives and good will of others, it is akin to global philosophical skepticism. These extreme skeptical stances should be dealt with in the same way. We should be wary of theoretical accounts that expend more energy undermining the epistemic warrant of competing explanations than on generating new, positive evidence.
George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:
I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you.
Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.
Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.
Det är dystra tider i Tyskland — den värsta ekonomiska krisen sedan förbundsrepublikens tillkomst för 60 år sedan gör sig starkt påmind. Ger inte det kritikerna av marknadsekonomin som system vatten på sin kvarn? Måhända, men jag anser fortfarande att detta system är värt att hålla fast vid. Det är lätt att enbart fokusera på den aktuella nedgången. Ta en titt på den årliga tillväxten i BNP under förbundsrepublikens historia (diagram från DI idag; klicka för större bild):
Summerar man överväger de positiva siffrorna kraftigt: välståndet har trots allt ökat på ett makalöst sätt under hela tidsperioden. Det gör förstås inte krisen i sig tilltalande, men vi får inte låta den överskugga systemets historiska (och kommande) förtjänster. Den aggregerade nyttan av goda tider måste jämföras med den aggregerade nyttan av dåliga tider. Om den förra överstiger den senare, och dessutom mer än i alternativa system, är det inte rationellt att ifrågasätta systemet som sådant, även om sättet det sköts på, genom utformningen av institutioner och ekonomisk politik, kan förbättras. Ett bejakande av systemet med en vilja att lära av misstag, det är enligt min mening den mest tilltalande hållningen.
Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”. Media: SvD.
Tristram Hillier, Variation on the Form of an Anchor (1939), 150,2 x 109,2 cm:
Om målet med tillvaron är att vara lycklig förefaller det viktigt att kunna njuta av livet på ett enkelt sätt. En som hade svårt för det var filosofen Michel Foucault:
Actually, I think I have real difficulty in experiencing pleasure. I think that pleasure is a very difficult behavior. It’s not as simple as that to enjoy one’s self. [Laughs] And I must say that’s my dream. I would like and I hope I’ll die of an overdose of pleasure of any kind. [Laughs] Because I think it’s really difficult, and I always have the feeling that I do not feel the pleasure, the complete total pleasure, and for me, it’s related to death.
Han hade dock vissa hjälpmedel:
There is also the fact that some drugs are really important for me because they are the mediation to those incredibly intense joys that I am looking for, and that I am not able to experience, to afford by myself. It’s true that a glass of wine, of good wine, old and so on, may be enjoyable, but it’s not for me. A pleasure must be something incredibly intense. But I think that I am not the only one like that. I’m not able to give myself and others those middle-range pleasures that make up everyday life. Such pleasures are nothing for me, and I am not able to organize my life in order to make place for them. That’s the reason why I’m not a social being, why I’m not really a cultural being, why I’m so boring in my everyday life. [Laughs] It’s a bore to live with me.
Man kanske ska vara lycklig över en förmåga att känna lycka över små saker i vardagen? Eller missar man de där härliga men farliga njutningsexplosionerna då?
Citaten är från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 129.
Det föreligger ett positivt samband mellan våld och ungdomsgäng. Men orsakar ungdomsgäng våld eller gör våld att ungdomsgäng uppstår? Säkert både och, men den senare tesen framhålls särskilt i ”Youth Gangs as Pseudo-Governments: Implications for Violent Crime”, publicerad i Southern Economic Journal:
We hypothesize that the failure of government to protect the rights of individuals from violence committed by youths has led to the formation of youth gangs as protective agencies. Our theory predicts an opposite direction of causality between gang activity and violent crime from what is widely accepted. While areas with more gang activity also have more violence, our results suggest that gangs form as protection agencies precisely in areas with high violent crime rates. While gangs, like governments, use violence to enforce rules, the net impact of gangs is likely to lower violent crime.
I Nozicks teori om hur staten uppstår ur anarki leder privata beskyddarorganisationer till att en monopol-
organisation till slut tar över; vad ovan citerade forskning antyder är att när denna monopolorganisation inte är effektiv uppkommer privata beskyddarorganisationer igen. Frågorna hopar sig. Fungerar vissa ungdomsgäng i Sverige på detta sätt? Är det en bra ordning, om staten inte förmår erbjuda effektivt skydd? Kan kampen mot ungdomsgäng öka våldsbrotten?
Jag upptäckte just att Charles Darwins texter finns online! Där finns t.o.m. den danska översättningen av On the Origin of Species från 1872, Om Arternes Oprindelse.
Från Läkarförbundets program Jämställda läkare:
Endast i viss utsträckning kan löneskillnaderna förklaras av andra faktorer än kön. Därför måste fortsatt särskilda insatser kontinuerligt göras för att höja kvinnliga läkares löner, i syfte att eliminera skillnader mellan kvinnliga och manliga läkares löner som beror på kön.
Ja, om enbart kön i sig är orsak till löneskillnader är det nog för de flesta självklart att sådana skillnader ska bekämpas. Men om skillnaderna beror på att kvinnor i genomsnitt har lägre produktivitet är det inte lika självklart. En ny studie av läkare i Canada, ”The Feminisation of Canadian Medicine and Its Impact Upon Doctor Productivity”, publicerad i Medical Education, finner stöd för en sådan förklaring:
Female doctors work an average of 47.5 hours per week (giving 30.0 hours of direct patient care), compared with 53.8 hours worked by male doctors (35.0 hours of direct patient care) (P < 0.01, χ2 test). Female doctors tend to work less on call hours per week and see fewer patients while on-call. Female doctors are also more likely to take parental leave or a leave of absence (P < 0.01, χ2 test). The difference in current and predicted WHPWPP [ett produktivitetsmått] was found to be 2.6%, equivalent to 1853 fewer full-time female doctors or 1588 fewer full-time male doctors.
Om kvinnors produktivitet i genomsnitt är x procent lägre än mäns, och om kvinnors lön i genomsnitt är x procent lägre än mäns, kan man näppeligen tala om diskriminering. Hur stor del av löneskillnaden som förklaras av olika produktivitet vet jag dock inte. En vidare fråga är förstås hur det kommer sig att kvinnliga läkare i genomsnitt tycks vara mindre produktiva.
Se även de tidigare inläggen ”Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner”, ”Varför är svenska läkarlöner inte högre?” och ”Minskar marknadsekonomin löneskillnaderna mellan könen?”
Jag blir ibland trött på min handstil. Vad säger ni? Ska jag byta från mitt vanliga sätt att skriva (nr. 1 i bilden nedan) till något av alternativen (alla varianterna är skrivna av mig)? Jag lutar åt att övergå till nr. 3. En person som skriver så kantigt måste uppfattas som intressant (de få gånger han nu skriver saker för hand, vill säga).
Se även det tidigare inlägget ”Vad har hänt med skrivstil?”.
Ökar privatiseringar välståndet? En ny studie, ”Privatization, Deregulation, and Capital Accumulation”, publicerad i Southern Economic Journal (preliminär gratisversion här), antyder att det beror på:
In this paper, we study how the privatization and deregulation of intermediate goods industries influence capital accumulation. Our model is solved under three alternative scenarios: (i) the intermediate sector is composed of a public monopoly under government control; (ii) the intermediate sector is dominated by a private monopoly; and (iii) the intermediate sector is competitive. The comparison of these models suggests that the income benefits of state-to-market transitions are mostly due to increased competition on the deregulated market and that the privatization of state enterprises is not likely to generate significant changes in the economy when the public monopoly is replaced by a private monopoly. We find that elimination of monopoly rights can increase aggregate income significantly.
Detta är ett resultat som jag tyvärr tror att en del marknadsvänliga politiker inte helt har förstått sig på. Det förefaller inte ovanligt att privatisera och att låta privata monopol ta över verksamheten, istället för att möjliggöra fritt inträde och konkurrens. Det finns även empiriska belägg från telekomområdet för att säkerställande av konkurrens, snarare än ägarformen i sig, är central för att fördelar av privatisering ska realiseras. Faran med att privatisera utan att säkerställa konkurrens är att privatisering får dåligt rykte och att offentliga monopol i förlängningen bibehålls, vilket förstås implicerar utebliven konkurrens och därigenom en sämre inkomstutveckling.
Se även Henrik Jordahls forskningsöversikt ”Privat och statligt ägande: Vad säger forskningen?” samt de tidigare inläggen ”Ska staten inte köpa privata företag?”, ”Hur kan fisken räddas?” och ”Propaganda om privatisering”.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.