Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:
The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism.
En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:
This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.
Värdefullt att veta.
Hur ser förhållandet mellan statens storlek och ekonomisk tillväxt ut? Hittills har de empiriska resultaten varit motstridiga, vilket inte är förvånande utifrån teoretiska överväganden.* Å ena sidan bistår staten med tillväxtbefrämjande åtgärder av olika slag (t.ex. rättsväsende och utbildning); å andra sidan skapar skatter och regleringar effektivitetssänkande snedvridningar.
En ny studie tittar inte bara på statens storlek och tillväxt utan även på hur effektivt staten använder sina resurser. Tar man med det i beaktande kan följande konstateras:
Our main finding is that, when fiscal size is measured by the government consumption share in GDP, the size-efficiency mix is significant in explaining the size-growth relationship. The latter is indeed non-monotonic … [O]ur estimates imply that only in 34 out of 159 observations (different countries in different periods) is the size-growth relationship positive. Our results imply that what really matters to growth is not government size per se, but the size-efficiency mix.
För Sveriges del identifieras, som för de flesta länder, en svagt negativ effekt av statens storlek när effektiviteten i den offentliga konsumtionen beaktas.
___________________
*Barro, Robert J. (1990). ”Government Spending in a Simple Model of Economic Growth.” Journal of Political Economy, 98(5): S103—S125.
Henri Matisse, La chambre rouge (Harmonie rouge) (1908), 180,5 x 221,0 cm:
Sarah Palin - nästa amerikanska ÖB?
Sarah Palin har nu hållit tal, i vilket hon hyllade John McCain som överbefälhavare. McCains val av denna oerfarena vicepresidentkandidat är inte oviktigt med tanke på att hon kan få ta över:
[T]here is a roughly 1 in 3 chance that a 72-year-old man will not reach the age of 80, which is how old McCain would be at the end of a second presidential term. … The odds of a 72-year-old man living four more years, or one full White House term, are better. But for a man who has lived 72 years and 67 days (McCain’s age on Election Day this year), there is between a 14.2 and 15.1 percent chance of dying before Inauguration Day 2013.
Man undrar vad sannolikheten för att han blir gaggig före 20 januari 2013 är. Måhända är valet av Palin en indikation på att de problemen redan har börjat manifestera sig. I vilket fall ser jag McCains ålder som ett av de tyngsta argumenten mot att ge honom sitt stöd.
Se en karta över alla de länder som inte använder det metriska mätsystemet.
Det är knappt man tror det, men svenska väljare kräver lägre skatter. När regeringen nu sänker skatten för pensionärer med upp till 2 600 kr per år reagerar PRO:s Inger Hestvik surt:
Jag tycker att skattesänkningen är för liten.*
Regeringen fortsätter alltså att sänka skattetrycket, även om det ska noteras att motiveringen för denna särskilda sänkning haltar och att skattesystemet därigenom får fler inslag av särlösningar för specifika grupper.
_________________
*Dock klagade visst inte PRO när socialdemokraterna föreslog en lägre skattesänkning (med en mer ojämlik fördelningsprofil dessutom).
Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:
If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?
Sir Robert Peel
Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:
Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel’s conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.
Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*
Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att ”muta” intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.
__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). ”Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.
US Open pågår för fullt. Andy Roddick har gått vidare och ser ut att vara i mycket fin form:
Bertrand Russell
Lord Russell klargör följande:
I conclude that, while it is true that science cannot decide questions of value, that is because they cannot be intellectually decided at all, and lie outside the realm of truth and falsehood. Whatever knowledge is attainable, must be attained by scientific methods; and what science cannot discover, mankind cannot know.*
____________________
*Från ”Science and Ethics”.
Som ung såg jag Staffan Hildebrands film G — som i gemenskap. Det storstadsliv som skildrades däri både lockade och skrämde en tonåring i Småland. Magnus Uggla spelade gay med bravur i filmen, och liksom hans rollfigur var jag förtjust i Kim, spelad av Niclas Wahlgren:
OrkanenStormen Gustav visade sig inte vara så farlig, vilket vi har kunnat se på tv och i alla tidningar. Men stormen aktualiserar något intressant. Blogge konstaterar nämligen att media gör skillnad på folk och folk:
[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik … för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.
Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):
Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.
Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.
Om väljares grad av kunnighet varierar, är det då inte rimligt att ge kunnigare väljare fler röster i politiska val? John Stuart Mill ansåg det:
When all have votes, it will be both just in principle and necessary in fact, that some mode be adopted of giving greater weight to the suffrage of the more educated voter; some means by which the more intrinsically valuable member of society, the one who is more capable, more competent for the general affairs of life, and possesses more of the knowledge applicable to the management of the affairs of the community, should, as far as practicable, be singled out, and allowed a superiority of influence proportioned to his higher qualifications.
En outbildad arbetare skulle ha en röst, en utbildad arbetare två. Jordbrukare, fabrikörer och handelsmän skulle ha tre eller fyra, medan advokater, läkare, präster, författare, liksom alla med universitetsexamen, borde ha fem eller sex. (En docent i nationalekonomi borde väl ha åtminstone sju?)
Se tidigare inlägg om väljares okunskap här, här, här, här och här.
Tips: Bryan Caplan.
Camille Paglia recenserar tre böcker om manlig sexualitet. Tänk, jag kände inte alls till denna produkt:
Moore remarks that semen’s scent is sometimes compared to ”bleach, household cleanser, or swimming pool water.” Hence the marketing of Semenex ($54.95 for 30 servings), a drink that promises to sweeten the taste of semen for practitioners of oral sex.
De flesta ogillar dissonant musik — istället eftersträvas, precis som i filmer och böcker, harmoni och ett lyckligt slut. Jag tycker däremot ofta bra om disharmoni. Musik behöver, som jag ser det, inte vara vacker för att vara tilltalande utan kan också uppskattas för att den är intressant, för att den bjuder på motstånd, för att den säger något oväntat.
Nu visar det sig, enligt en studie publicerad i Brain: A Journal of Neurology, att endast hjärnskadade uppskattar dissonant musik:
Only patients with substantial resections of the left or right parahippocampal cortex (PHC) gave highly abnormal judgements to dissonant music; they rated dissonant music as slightly pleasant while controls found it unpleasant.
Vad säger det om mig? (Att jag är neurotisk visste jag sedan tidigare.)
För ett par smakprov på musik med tydligt dissonanta inslag kan jag rekommendera ett utdrag ur Variations on ”America” av Charles Ives (missa inte fotarbetet på orgeln!) och Prokofievs pianosonat nr 3.
Professor Coase
Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:
[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.
Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:
We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.
Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?
Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.
En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:
Günter Fruhtrunk, Farbbewegungen (1969), 82 x 68 cm:
Professor Levitt har utlyst en haiku-tävling med nationalekonomiskt tema.* Följande två bidrag tyckte jag särskilt bra om:
Sales of ice cream seem
To correlate with crime rate?
Simply summer heat.
och
Can we work it out
If there aren’t transaction costs?
But of Coase we can.**
Uppdatering: Vinnaren är utsedd.
_____________________
*Här finns mer information om vad som kännetecknar en haiku.
**Ronald Coase klassiska artikel ”The Problem of Social Cost” kan läsas här.
Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)
Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.
Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.
Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.
C. C. Bloom:
But enough about me, let’s talk about you. What do you think of me?
Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:
To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.
Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:
Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.
Ett par reflexioner:
Göran Skytte beklagar utvecklingen:
Men samtidigt och parallellt hände något annat och helt nytt: sexualiseringen flyttade successivt in i medierna, ett annat offentligt rum.
Själv tycker jag att moraliserandet på kristen grund i det offentliga rummet, och den historiskt sett betydande inskränkningen i människors frihet, inte bara i det offentliga utan också i det privata rummet, är ett betydligt större problem än den eventuella* sexualiseringen.
Skytte noterar att hans kristna moraliserande väcker uppmärksamhet:
Problemet finns, hundratals engagerade läsare skriver, dussintals mer eller mindre begåvade bloggare bloggar.
Jag undrar om Nonicoclolasos är mer eller mindre begåvad. I vilket fall går det att läsa tidigare inlägg om det kristna moraliserandets grand maître här, här, här, här, här, här, här och här.
_______________________
*Som Guero påpekar har sexverksamhet knappast flyttat från gatan till media utan till särskilda platser på nätet.
[T]here is substantial evidence suggesting that uglier women marry men with less human capital — men who earn less.
Dödad älg
Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.
Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?
Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.
Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.
Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.
Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:
"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger
Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.
Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.
Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.
___________________
*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.
Nu är Barack Obama officiellt Demokraternas presidentkandidat. I sitt tal i natt sa han följande om sin skattepolitik:
I will cut taxes for 95 percent of all working families. Because in an economy like this, the last thing we should do is raise taxes on the middle class.
Det stämmer att Obamas skatteplan sänker den genomsnittliga inkomstskatten för de flesta. Vad som däremot inte nämndes i talet är att marginalskatten kommer att öka, med negativa effekter på den ekonomiska effektiviteten. Illustration:
Som Alan Viard påpekar:
Obama’s tax cuts are designed in ways that raise marginal tax rates (the extra tax paid on an extra dollar of income) and therefore reduce incentives to earn income. The marginal rate rises because the size of the tax cut falls as income rises.
I Sverige sänker regeringen både den genomsnittliga inkomstskatten och marginalskatten.
Tips: Greg Mankiw.
En 18-årig norsk determinist förklarar hur det ligger till med den fria viljan. Låt oss säga att han är okonventionell för att vara filosof. Men icke desto mindre övertygande!
På väg bort
Jag har förkastat den romantiska kärleken men noterar ny forskning som antyder att personer som lever i parrelationer löper mindre risk att drabbas av demenssjukdomar. Bör jag tänka om och etablera en parrelation? Jag tror inte det, av två skäl.
Dels visar forskningen att risken att drabbas är ännu större om en parrelation upphör:
De som levt som singel hela livet löper dubbelt så stor risk medan de som skilt sig i medelåldern och därefter levt som singel löper tre gånger så stor risk. Allra störst risk att drabbas av demenssjukdomar löper de som förlorat sin partner innan de nått medelåldern och därefter fortsatt leva som änka eller änkling. Jämfört med gruppen gifta par löper de mer än sex gånger större risk att utveckla Alzheimers.
Dels måste fördelarna av en parrelation vägas mot nackdelarna, och för min del, som autonomist-atomist, innebär upplåsningen till en annan person en stor psykologisk kostnad.
Men för dem som ingår i en parrelation som blir beständig är förstås dessa nya resultat goda nyheter.
Tips: Gissur Erlingsson.
Katedral i Padua
En av mina favoritförfattare*, den tidigare tory-politikern Jeffrey Archer, noterade följande i samband med sommarens semester i Italien:
However, cathedrals nowadays seem to have turned into museums. I well remember in my youth, services taking place and nuns and young priests roaming around, but now – nothing but tourists. What will it be like in fifty years?
En utveckling att hälsa med glädje! Kyrkobyggnader är ofta fina och imponerande (även om jag själv föredrar vissa typer av modern arkitektur), och det är utmärkt om själva byggnaderna ger estetisk stimulans samtidigt som religionen dör.
__________________________
*Det bästa av Jeffrey Archer är hans novellsamlingar samt hans tre självbiografier från fängelset. Rafflande läsning, alltsammans!
Inkomstklyftorna rapporteras ha ökat. Under socialdemokratiskt styre, märk väl. (Se en prognos för i år här.) Ungdomar tycks ha fått det direkt sämre, i alla fall i Stockholm:
Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster.
Hur ska detta lösas? Nationalekonomen Per Skedinger har gått igenom all forskning om arbetsrättens betydelse för sysselsättningen. Magnus Henrekson och han sammanfattar:
En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.
Men inte har Carin Jämtin tagit in detta budskap. Inte regeringen heller, även om den faktiskt gör en hel del annat nyttigt, som t.ex. inför jobbskatteavdrag. Nå Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson förstår också att lösningen inte ligger i att satsa på mer bidrag:
Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva.
Dr. Erlingsson konstaterar att människor tror fel när de tror att de offentliga välfärdsutgifterna har minskat:
Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005.
Se även ett tidigare inlägg om att globaliseringen inte har underminerat välfärdsstaten.
I sin doktorsavhandling i psykologi finner Heather Murphy att det, trots ökad öppenhet och acceptans, inte alltid är så lätt att vara homo- eller bisexuell:
These students identified themselves as heterosexual, but also reported being attracted to people of the same sex or engaging in same-sex behavior. This group was three times as likely as heterosexuals to have made a plan to commit suicide in the past year and six times more likely to have actually attempted suicide in the same period.
Resultaten kan sammanfattas i denna tabell:
Jag ser det som viktigt att man, särskilt som vuxen i förhållande till barn och ungdomar, är öppen, accepterande och, faktiskt, icke-heterosexistisk. Utgå inte från att alla är heterosexuella. Fråga inte flickan om hon har träffat en pojke, fråga om hon har träffat någon. Och om hon träffar en flicka, välkomna det. Och låt henne känna innan hon träffar en flicka att du välkomnar det, om det skulle ske. Det är frånvaron av det självklara accepterandet av kärlek mellan personer av samma kön som jag tror utgör grunden till den olycka som Heather Murphy identifierar. Det är en sådan frånvaro som hos många homo- och bisexuella skapar en känsla av alienation och utanförskap.
Jag talar här inte om politik eller offentliga proklamationer i första hand, utan om attityder och bemötande i den lilla världen, gentemot dem som finns i ens närhet. Se ett tidigare inlägg om föräldrars rädsla för att deras barn ska visa sig vara homosexuella.
Erik Fischl, Bad Boy (1981), 167,5 x 244,0 cm:
SvD:s ledarsida, president Bush, Carl Bildt och andra morrar mot Ryssland. Om mer än morrande är en klok strategi för väst är jag tveksam till. Ryssland är inte att leka med. Hursomhelst är situationen obehaglig och komplex, bl.a. eftersom det inte finns någon enighet om när en ny stat ska erkännas. Professor Eric Posner utvecklar:
For one thing, we can look at their elder sibling, Kosovo. Recognized by western countries but not by Russia or China, it declared independence from Serbia in 2008. Russia has made much of this precedent. “If you can decide that Kosovo is a state over our objections, we can decide that South Ossetia is a state over yours!” International law has little to say about the creation of states. … People should be more worried than they are by the fragmentation of states. Consider that shortly after World War II, there were around 60 states. Today, there are almost 200 (depending on how one counts quasi-states like Kosovo, and weird cases like Taiwan, which everyone has agreed is both a state (because it clearly has independence) and that is not a state (to mollify China), and there are even stranger beasts). A lot of this increase is due to decolonization, but in recent years, the main cause has been, essentially, ethnic separatism.
Kan man få drömma om en värld i vilken människor lever i harmoni och inte identifierar sig med sin etniska grupp och med sin nation?
Polis jagar huliganer
Nu har huliganer burit sig illa åt i samband med en fotbollsmatch igen. Det finns säkert många metoder som kan prövas för att reducera denna typ av sportrelaterat gruppvåld, men en väldigt viktig faktor är polisens resurser. En studie av nationalekonomerna Panu Poutvaara och Mikael Priks visar att när polisinsatserna i Stockholm minskade, ökade huliganvåldet kraftigt:
This paper isolates the causal effect of policing on group violence, using unique panel data on self-reported crime by soccer and ice hockey hooligans. The problem of reverse causality from violence to policing is solved by two drastic reallocations of the Stockholm Supporter Police unit to other activities following the 9/11 terrorist attack in September 2001 and the Tsunami catastrophe in December 2004. Difference-in-difference analysis reveals that Stockholm-related hooligan violence increased dramatically during these periods.
En viktig insikt för dem som vill reducera brottslighet.
Två män har dömts till ett års villkorlig dom för att ha korrigerat stavfel på en historisk skylt i en nationalpark:
[I]nvestigators learned of the vandalism from an Internet site operated by Deck on behalf of the Typo Eradication Advancement League, or TEAL. According to the Internet posting, TEAL members agreed to stamp out as many typos as they could find in public signage and other venues.
Jeff Deck från TEAL lägger till en apostrof med Tipp-Ex
Visst kan jag förstå en strävan efter att upprätthålla en god språklig standard —jag irriterar mig ofta själv på såväl stavfel som felaktig grammatik* — men TEAL verkar ta språket på lite väl stort allvar. Om man t.ex. skulle korrigera alla reklamskyltar som innehöll språkfel skulle man inte ha tid till mycket annat. Och man skulle faktiskt ägna sig åt vandalism.
_______________________
*Det är alltid riskabelt att skriva sådant här — nu väntar jag bara på att någon ska påpeka något språkfel i detta inlägg.
James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:
Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.
Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.
Henrik Berggren skriver idag om sitt splittrade förhållande till Svenska kyrkan. Han tror inte men dras ändå till dess ritualer:
Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.
Var och en blir förstås salig på sin fason, så om Henrik vill låta sina barn genomgå en ceremoni vars grund han själv erkänner är av hokuspokus-karaktär ska han givetvis få göra det. Men är detta en respektingivande hållning? Jag tycker inte det — av det enkla skälet att man därigenom offrar intellektuell hederlighet och respekt för sanning för en känslomässig upplevelse. Bör inte religion (och även annat) tas på mer allvar än så?
Henrik dras också till religiösa begravningsceremonier:
De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste.
Själv tycker jag att begravningsceremonier helt kan skippas.
Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken.
I ett tidigare inlägg skiljer jag på på tre typer av ateister beroende på deras inställning till religion som fenomen.
Thomas Ivasaki, i egen hög person:
I en enkät i somras svarade 153 unga pingstvänner på vad de ansåg vara, och inte vara, synd. Ett skrämmande exempel på hur de svarade:
Är det synd att tro på evolutionsteorin i stället för Bibelns skapelseberättelse? Ja 61 procent – nej 39 procent.
Dock ansåg blott nio procent att det är synd att slå ihjäl getingar. Själv förkastar jag, till skillnad från de unga pingstvännerna, själva begreppet synd.
Martina (Foto: Dan Hansson)
Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):
Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.
Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:
Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.
Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.
Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.
Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.
Se även Eva Mörks linguistiska analys.
Dorothy Parker vet hur man får ut så mycket som möjligt av ett party:
I like to have a martini,
Two at the very most.
After three I’m under the table,
After four I’m under my host.
Jag uppskattar i hög grad abstrakt konst, som regelbundna läsare av denna blogg nog har kunnat konstatera. Men vad är det för typ av människor som gillar abstrakt konst? En studie i European Journal of Personality har svaret:
This study was concerned with the question of which personality variables are most predictive of judgements of particular types of painting. … Thrill and Adventure Seeking was positively correlated with a liking of representational art while Disinhibition was associated with positive ratings of abstract art and pop art. Neuroticism was positively correlated with positive ratings of abstract and pop art, while conscientiousness was linked to liking of representational art.
De som föredrar avbildande konst tycks alltså söka spänning och äventyr samt vara noggranna. Vi som föredrar abstrakt konst är neurotiska och ohämmade. Bara så ni vet.
Källa till individualism?
Hur påverkar pengar oss människor? En artikel i Science ger detta svar:
The results of nine experiments suggest that money brings about a self-sufficient orientation in which people prefer to be free of dependency and dependents. Reminders of money, relative to nonmoney reminders, led to reduced requests for help and reduced helpfulness toward others. Relative to participants primed with neutral concepts, participants primed with money preferred to play alone, work alone, and put more physical distance between themselves and a new acquaintance.
Dvs. när människor påminns om pengar blir de mer individualistiska och mindre samarbetsvilliga. Hur kan det förklaras? Peter Singer kommenterar:
Vohs and her colleagues suggest that as societies began to use money, the necessity of relying on family and friends diminished, and people were able to become more self-sufficient. “In this way,” they conclude, “money enhanced individualism but diminished communal motivations, an effect that is still apparent in people’s responses today.”
De flesta ser nog denna effekt av pengar som något negativt, även om de i allmänhet ändå godtar pengar pga. deras fördelar, som torde överväga. Men jag ser snarast effekten som en ytterligare fördel! Jag har starkt atomistiska drag och vill inte vara bunden till andra människor. Pengar ger möjlighet till distans, vilket jag värdesätter.
I samma anda, se två tidigare inlägg om min skepsis mot vurmandet för tillit och samarbete.
Tips: Greg Mankiw.
Den kraftfulla Margaret Thatcher
Jag betraktar åldrandet som hemskt, både därför att den unga kroppen gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot förruttnelse, och därför att det vitala sinnet gradvis bryts ned, steg för steg, på väg mot att upphöra att existera. Men det som tröstar mig när jag kontemplerar detta är dels att man kan minnas forna tider — hur någon såg ut eller var — och dels att det hela tiden kommer nya kroppar och nya sinnen som ger glädje och stimulans.
Så även fast det är nedslående när personer med stora sinnen, som Margaret Thatcher, har blivit dementa, kan vi minnas deras kraftfullhet och se fram emot nya personer med liknande kvaliteter.
Få berättelser har gripit mig lika starkt som nedanstående berättelse ur Witold Gombrowicz dagbok, om vad som hände när han en dag låg och vilade i solen. Den illustrerar, bättre än något annat jag har läst, spänningen mellan det man gör och det man bör göra, och hur vi tvingas kompromettera, eller i alla fall omdefiniera, vår etik för att orka leva. Vi internaliserar likgiltigheten för att kunna vara lyckliga. Läs och begrunda:
Skalbaggar i sanden
Någon sorts skalbaggar — jag vet inte vad jag ska kalla dem — pilade febrilt över denna öken mot okända mål. Och en av dem låg inom räckhåll för min hand med benen i vädret. Vinden hade stjälpt den. Solen stekte buken på den, vilket säkerligen var ytterst obehagligt med tanke på att samma buk vant sig vid att ständigt befinna sig i skuggan — den låg och sprattlade med benen, och jag visste att det enda som återstod för den var detta enahanda och förtvivlade bensprattel — utmattad av att kanske ha legat så i timmar låg den nu och dog.
Jag, en jätte, oåtkomlig för baggen i min väldighet, en väldighet som gjorde mig ickenärvarande för den — jag låg och tittade på detta sprattlande… och sträckte ut handen och befriade den ur martyriet. Den satte av, på en sekund återbördad till livet.
Knappt hade jag gjort detta förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge i identisk belägenhet. Också den sprattlade med benen. Jag hade ingen lust att flytta på mig… Men — varför rädda den där andra och inte den här?… Varför den där… när den här…? Du har lyckliggjort den ena och den andra måste plågas? Jag tog en pinne, sträckte ut armen — och räddade den.
Knappt hade jag gjort det förrän jag lite längre bort fick se en identisk skalbagge, i identisk belägenhet. Som sprattlade med benen. Och solen brände dess buk.
Skulle jag förvandla min siesta till ambulans åt döende skalbaggar? Men jag hade redan blivit alltför hemtam med dessa skalbaggar, deras groteska värnlösa sprattel… och ni förstår säkert att när jag väl hade satt igång denna räddningsmanöver så hade jag ingen rätt att avbryta den. Det skulle ha varit alltför grymt mot den tredje skalbaggen — att hejda sig på tröskeln till just hans undergång… alltför hemskt och liksom omöjligt, otänkbart… Jo! Om det bara mellan honom och dem som jag hade räddat hade funnit någon sorts gräns, någonting som kunde ha gett mig fullmakt att sluta — men ingenting sådant fanns, bara ytterligare en decimeter sand, ständigt samma sandvidder, ”lite längre bort” visserligen, men bara ”lite”. Och han sprattlade med benen på precis samma sätt! Men så såg jag mig omkring och upptäckte ”lite” längre bort ytterligare fyra skalbaggar som låg och viftade och stektes av solen — jag fann mig ingen råd, jag reste mig i hela min väldighet och räddade samtliga. De satte av.
Då fastnade min blick på den glänsande hetsandiga slänten på kullen intill och på fem eller sex små sprattlande punkter: skalbaggar. Utryckning. Jag befriade dem. Och jag hade nu bränt mig så på deras plåga, genomsyrats av den, att jag när jag längre bort såg nya skalbaggar på slätterna, i passen och hålvägarna, som torterade kvisslor, började jag flänga runt i sanden som en galning, för att hjälpa, hjälpa, hjälpa! Men jag visste ju att det inte kunde pågå för evigt — det var ju inte bara den här stranden, utan hela kusten så långt ögat kunde nå var översållad med dem, så det ögonblick måste komma då jag skulle säga ”nu får det vara nog”, och det måste komma en första skalbagge som inte blev räddad. Vilken? Vilken då? Vilken då då? Titt och tätt sade jag till mig själv ”den där” — och räddade den ändå eftersom jag inte kunde förmå mig till detta hemska, nästan skändliga godtycke — för varför den, varför just den? Tills det slutligen liksom bröts i mig, plötsligt och behändigt stängde jag av medkänslan i mig. Jag stannade och tänkte likgiltigt ”nu får det vara nog”, såg mig omkring och tänkte ”vad varmt” och ”jag måste tillbaka”, och jag samlade ihop mig och gav mig av. Och skalbaggen, den skalbagge vid vilken jag hade lagt av, låg kvar där och sprattlade med benen (vilket nu gjorde mig detsamma, som om jag hade fattat motvilja för det hela — men jag visste att likgiltigheten hade påtvingats mig av omständigheterna, och bar den inom mig som en främmande tingest).
Apropå gråtande idrottsutövare bör det inte förglömmas att tårar inte behöver vara tecken på sorg. 20-årige Matthew Mitcham (som för övrigt kom ut som homo-gay tidigare i år) vann idag OS-guld i simhopp. Han blev glad.
Jag har svårt för att se på OS-sändningarna i SVT. Skälet är reportrarnas nationalism, som jag finner outhärdlig. Så fort en svensk dyker upp i en tävling hejar reportrarna på denne, ofta dessutom i emotionella fomer, med tillrop, pustanden och stönanden. Jag såg t.ex. en bordtennismatch, och när den kines som mötte en svensk förlorade en boll utbrast reportern:
Det tackar vi för!
Vad är detta för oprofessionalism och primitivt, atavistiskt grupptänkande? Min bestämda uppfattning är att en sportreporter ska delge tittaren kunskaper — om sporten, om de tävlande, om tidigare resultat, om vad som händer under tävlingen och hur det kan förstås — inte sina egna värderingar. När två svenska fotbollslag tävlar mot varandra i Allsvenskan anses det inte acceptabelt att en reporter öppet och entusiastiskt hejar på ett av lagen — men när det svenska landslaget möter ett annat landslag tycks ingen se det som problematiskt att öppet och frejdigt heja på svenskarna.
Sportnationalismen är inte den allvarligaste formen av nationalism, men den är påträngande och påminner om hur vi människor i hög grad fortfarande tänker i klantermer. Det är ”vi” mot ”dem”. Och jag är rädd för att sportnationalism cementerar och kanske också förstärker den sortens tänkande. Jag står för något annat.
För vidare läsning: Domare Posner har varnat för OS-nationalismen, Steven Levitt påpekar att den påverkar medaljrapporteringen och jag har tidigare noterat sportreporternationalism.
Epke Zonderland, nederländsk gymnast, visar en trippelkombination:
I en ny studie undersöker Muriel Niederle och Alexandra Yestrumskas hur det kommer sig att kvinnor ofta är underrepresenterade på toppjobb. Tidigare förklaringar har pekat på olika preferenser mellan könen gällande arbetsmängd och typ av arbetsuppgift, på olika förmåga och på diskriminering. Utan att förneka att dessa faktorer spelar roll finner de följande:
[I]n this paper we have examined an environment in which women and men perform equally well, and in which issues of discrimination, or time spent on the job do not have any explanatory power. Nonetheless, we find large gender differences in the propensity to choose challenging tasks. It appears that these differences are driven by gender differences in risk aversion, and certainty in the ability to perform in a harder and new task.
Den tyska affärskvinnan Maria-Elisabeth Schaeffler
Högpresterande kvinnor är alltså relativt obenägna att välja komplicerade uppgifter pga. en ovilja att ta risker och bristande självförtroende. Lågpresterande män, å andra sedan, präglas av övermod.
Men forskarna finner också att utfallet kan påverkas av spelets regler. När experimentet ändrades i mer flexibel riktning, med mindre press att binda sig för ett visst handlingsalternativ, försvann i stort sett könsskillnaderna mellan högpresterande män och kvinnor:
Furthermore, we predict that gender differences should be reduced when the environment allows for participants to try out various tasks, without a strong initial commitment.
Frågan är hur denna insikt kan omsättas i praktisk handling på arbetsmarknaden. Det förefaller viktigt att försöka utnyttja den potential av högpresterande kvinnor som, med annorlunda spelregler, i högre grad skulle vilja och våga ta för sig.
Många ekonomer förespråkar höjd bensinskatt, huvudsakligen av miljömässiga skäl. Nu har bensinpriset ökat pga. oljeprisets uppgång, vilket minskar behovet av skattehöjningar. Genom denna interaktiva karta kan man se hur högt bensinpriset är i olika länder. Sverige har billigare bensin än Norge, Finland och Danmark, visar det sig. Fastän amerikaner klagar på höjningarna där, är deras bensinpris bara 43 procent av det svenska. Priset per liter i Saudiarabien är 78 öre! (För att få fram priset i kronor per liter, multiplicera de angivna priserna med 1,66.)
Tips: Andrew Sullivan.
Jag är tveksam till avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer, av tre skäl:
OS i Beijing i all ära, men den mer imponerande olympiaden ägde rum i Madrid i juli, i form av den 49:e internationella matematiska olympiaden, som av många anses vara den svåraste mattetävlingen i världen. Kina kom etta, Ryssland två och USA trea. Sverige kom på 53:e plats (av 101 länder).
Om du har tid över idag rekommenderar jag dig att ge dig i kast med årets tävlingsuppgift. Sex nätta små problem!
En snabb granskning av resultatlistan indikerar att pojkar dominerade olympiaden: blott 10,5 procent av deltagarna och 4,3 procent av guldmedaljörerna var flickor. Se ett tidigare inlägg om kön och matematik.
Jag har alltid känt mig lite tveksam inför begreppet och fenomenet folkrätt. Alltsomoftast framträder folkrättsjurister i media och konstaterar att land si och så har brutit mot folkrätten, vilket allmänt verkar uppfattas som att något fasansfullt har ägt rum. Men som icke-jurist har jag inte kunnat precisera vari min tveksamhet består.
Professorn i juridik vid University of Chicago Eric Posner är bättre lämpad för uppgiften. I en artikel* angriper han den förhärskande och naiva synen att stater är moraliskt klandervärda om de bryter mot folkrätten. T.ex. menar han att det inte går att hävda att folkrätten är moraliskt bindande därför att den bygger på samtycke, vilket den inte gör. Det går heller inte att hävda att den är moraliskt bindande därför att den medför goda konsekvenser, eftersom dess utformning är ett resultat av agerande av stater som ofta inte bryr sig om sina egna medborgares välmående, och än mindre andra staters medborgares välmående. Slutsats:
In our world, we cannot say that if a particular state complies with international law … or even treated compliance as a presumptive duty, the world would be a better place.
Se ett tidigare inlägg om Eric Posners ifrågasättande av ”mänskliga rättigheter”.
Uppdatering: Se även hans analys av vissa problem med ICC i Haag.
___________________
*Posner, Eric A. (2003). ”Do States Have a Moral Obligation to Obey International Law?” Stanford Law Review, 55(5): 1901—1920.
Den amerikanska artisten Katy Perry sjunger följande i en ny låt:
I kissed a girl and I liked it.
Tidigare sjöng hon gospel. Hennes kristna mamma gillar inte den nya stilen:
Jag kan inte ens lyssna på den sången. Den första gången jag hörde den blev jag totalt chockad. När den spelas på radio böjer jag mitt huvud och ber.
Nej, det är i sanning chockerande med kärleksbetygelser två flickor emellan. Det tarvar bön!
Röda blodceller
Det råder blodbrist, varför två nyheter är av intresse:
En tredje sak är att blodgivning verkar kunna fås att öka genom att erbjuda lotter som betalning.
Elisabeth Höglund, klimatdebattör
En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.
Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:
When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.
Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:
Kvällen har varit mycket stimulerande. Inte nog med att jag hade förmånen att dinera på Nalen* med Gissur, Andreas och Peter. Dessutom ingick Jack Knight och Mark Blyth i sällskapet! (De är här för att delta i ett kollokvium för unga samhällsvetare på min arbetsplats Ratio.) Båda är mycket skarpa statsvetare, och de har båda skrivit inom området institutionell förändring, dvs. vad som orsakar — och hindrar — politiska reformer.
Professor Jack Knight
Jag är särskilt förtjust i Knights teori om institutionell förändring som ett resultat av sociala konflikter. Som han skriver i Institutions and Social Conflict (s. 38):
Rather than focusing on collective goals, self-interested actors want institutions that produce those social outcomes that are best for them as individual strategic actors. This is not to say that social institutions do not produce benefits for all of the members of the group or community. … [T]hese benefits are merely a by-product of the pursuit of individual gain.
Detta har implikationer för hur man uppnår ekonomisk-politiska reformer. Det förefaller t.ex. naivt att tro att de primärt är resultatet av ”goda råd” från nationalekonomer eller andra.
_________________________
*Jag åt kräftsoppa med dillknäckebröd, kräft- och pilgrimmsmusseltimbal; grillad svensk oxfilé serverad med murkelsås, kanderad lök och potatispuré med whiskeyrökt oxbringa; samt Nalens chokladtårta med vispad grädde.
Modern elmätare
Jag har just fått en ny elmätare från Fortum, som läser av min elförbrukning kontinuerligt och som möjliggör månatlig debitering av faktisk förbrukning. Alltid något.
Men mätaren sitter i källaren, och jag orkar aldrig gå ner och titta på hur min elförbrukning utvecklas. När kommer denna nya elmätare, som man kan läsa av i realtid i datorn och som klargör hur olika apparaters elförbrukning ser ut? Jag väntar otåligt. För miljöns skull.
En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:
[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.
Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)
Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)
I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.
Philip Guston, Painting, Smoking, Eating (1972—1973), 197 x 263 cm:
Dolly Parton sjunger ”Color Me America” — en nationalistisk, religiös sång (text finns här) — och jag smälter:
Jag har smält för nationalistisk sångverksamhet tidigare, i form av ”Rule Britannia”. Glöm bara inte att jag har starkt fiktionalistiska drag.
Tillväxtsänkare?
Tillväxttakterna faller i Östeuropa. Kanske skulle utvecklingen kunna vändas om bara klädmodet bland ungdomar stramades upp? Dallas vice borgmästare framför i vilket fall teorin att hängbyxor sänker tillväxten:
”Vem vill öppna en mataffär, bank eller förstklassig restaurang i ett kvarter där folk går med häng på byxorna och visar baken?” frågar han oroat.
Jag har hittills inte sett variabeln ”andel av befolkningen med hängbyxor” i några tillväxtstudier, men tillåt mig tvivla på att ett samband föreligger.
De östeuropeiska ekonomierna har växt så det knakar ett tag, men The Economist presenterar detta diagram som antyder en tydlig avmattning:
Men trots allt ser det inte så dåligt ut för flera av länderna. Polen ligger t.ex. på en imponerande tillväxttakt av ca 6 procent. Sverige väntas, som jämförelse, växa med 2,1 procent 2008.
Handskakning
En ny studie, snart publicerad i Evolution & Human Behavior, visar att beröring ökar samarbetsviljan människor emellan:
Humans frequently sacrifice resources to help others—even strangers. The proximate mechanisms inducing such sacrifices are not well understood, and we hypothesized that touch might provoke a sacrifice of money to a stranger. We found that touch significantly elevated circulating oxytocin (OT) levels but only when it was followed by an intentional act of trust. Touch followed by trust increased monetary sacrifice by 243% relative to untouched controls. We also found that women were more susceptible than men to OT release and monetary sacrifice after touch. This suggests that touch draws on physiologic mechanisms that support cooperative behaviors in humans.*
Ett litet problem bara: jag ogillar beröring starkt. Allra värst är handskakning. Förhoppningsvis finns det andra sätt att få människor att samarbeta med mig. Kanske kan jag börja ge bort nässpray med oxytocin?
Se ett tidigare inlägg i samma anda, om att tillit människor emellan må vara bra, även om sätten som tillit uppkommer på inte alltid är det.
_______________________
*Se även en sammanfattning i The Economist.
Jamaica har vunnit guldmedalj i OS. Kristna på ön tror sig veta varför:
Gud har låtit detta ske när vi börjat känna att det inte finns något hopp för Jamaica.
Vilken god gud! Han låter vissa, men inte andra, vinna. Hur var det nu med fair play?
Hemmafru
Jag har inget alls emot kärnfamiljen — jag är själv uppvuxen i och del av en sådan, dessutom i en av det allra finaste slag. Men jag känner mig ändå obekväm med den familjesyn som proklameras av många kristna och konservativa, bl.a. i form av SvD:s krönikör Elise Claeson:
Allt färre amerikaner och britter tror att det är bra för familjelivet att kvinnor förvärvsarbetar. … [Socialliberaler] vågar inte tro att starka familjer är bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan.
Jag har några invändningar.
Religiös etik handlar om att följa regler som någon annan har skrivit ned i en helt annan tidsålder. Det är dess grundläggande defekt. Som Alexander Herzen uttrycker det i From the Other Shore:
You want a book of rules, while I think that when one reaches a certain age one ought to be ashamed of having one to use [because] the truly free man creates his own morality.
Jämför med ekonomipristagaren James Buchanans syn.
Domare Richard Posner ser, liksom jag, negativt på fenomenet sportnationalism:
The nationalistic fervor and great-power aspirations that Olympic competition stimulates seem to me a negative externality.
Niklas Ekdal
Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:
Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.
TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.
Lord Russell, 92 år gammal
I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:
Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”
Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:
They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.
Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?
När jag duschade i morse slog det mig: Är miljöanpassade duschmunstycken, med lägre vattentryck, verkligen bättre för miljön?
Förvisso släpps en mindre mängd vatten igenom per minut, men å andra sidan duschar jag i fler minuter när vattentrycket är lågt. Jag har behov av en given mängd vatten för att skölja bort schampo och duschkräm. Om fler beter sig som jag är det dags att börja kalla miljöanpassade duschmunstycken för något annat. Lågvattentrycksduschmunstycken-som-skapar-irritation-utan-att-gynna-miljön kanske?
Göran Skytte
Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.
Idag angriper Göran journalistkåren:
Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.
Tre kommentarer:
Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:
Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.
Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?
Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.
Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:
Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.
Gary Becker
Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:
I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.
Kloka herrar, det där.*
_____________________
*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)
Karel Appel, Twins Maybe (1974):
Enligt min mening är Lars Lindblad den snyggaste riksdagsledamoten. Håller ni med?
Lars Lindblad
C. L. K. Aqurette korar, i bjärt kontrast, den fulaste politikern.
Tillitsindikator
Tyler Cowen föreslår ett test på hur mycket människor i ett land litar på varandra:
If sushi restaurants are new to a country, and are succeeding, buy shares in the stocks of that country. Raw fish, of course, can be toxic. Quality can be hard to monitor with the naked eye. Sushi consumption is a sign that people are starting to trust each other.
I Stockholm återfinns sushirestauranger i vart och vartannat gathörn numera. Tilliten människor emellan måste således vara mycket stark här. (Är det bra?)
Hursomhelst heter Stockholms bästa sushiställe Ki-Mama och ligger på Observatoriegatan 13 i Vasastan. Ett måste om du gillar sushi.
Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.
För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.
Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:
Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.
Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:
[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.
Kanske en ”reformagenda” så god som någon.
________________________
*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.
Josefin Lillhage grät efter lagkappen i simning i OS. Det påminner en om att sportens värld är hård. Ungefär som modebranschen, enligt Heidi Klum kännetecknad av följande:
One day you’re in, the next day you’re out.*
Nå, sport är kul när man heter Michael Phelps, men inte lika kul när man inte når ändra fram. Som denne unge brottare — hård på utsidan, mjuk på insidan (från 2.36):
Fylls man inte av medlidande? Se gärna också ett tidigare inlägg om män som gråter.
___________________
*Det är därför jag är så imponerad av Karl Lagerfeld, som har hållit sig kvar på toppen i decennier.
Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet.*
___________________
*Detta är en moderniserad variant av H. S. Nybergs ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”, som i sin tur är en moderniserad variant av den muslimska trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Och här kan du läsa ett tidigare credo.
Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:
Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.
Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke. Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:
The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system. The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.
Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.
Tom Cruise, känd scientolog
Ibland ingår vi riktigt långsiktiga kontrakt, t.ex. rörande bostadslån. Men inget kontrakt jag har hört talas om är längre än det elitmedlemmarna i Scientologikyrkan skriver på:
[S]ome core beliefs of Scientology are that every human being is really an immortal spiritual being known as a thetan and that the ”meat bodies” we inhabit are merely vessels we shed upon death. (Members of the elite church cadre known as Sea Org, for example, sign contracts that pledge a billion years of service throughout successive lives.)
Själv förhåller jag mig tveksam till att alls avge löften, ty hur kan jag veta vad jag-imorgon vill? Och vad jag-om-en-miljard-år vill? Man kan förstås fullfölja ett kontrakt om det finns starka incitament att respektera det, t.ex. lagliga åtgärder vid kontraktsbrott, och kanske drabbas thetanerna i fråga av något straff om de inte fullföljer sina åtaganden. Men tänk om man ångrar sig? Är man bunden att tjäna Scientologikyrkan i en miljard år? Det hela förefaller bisarrt. Särskilt mot denna bakgrund:
When a body dies, its thetan forgets the details of the former life.
Hur upprätthålls ett kontrakt som man inte minns att man ingick?
Naomi Klein
Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.
Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:
Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.
There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.
När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.
I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.
Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.
Kors på begravningsplats
I Stockholm och Tranås (min nuvarande och tidigare hemkommun) ansvarar kommunen för begravningsverksamheten; i övriga kommuner ansvarar Svenska kyrkan för densamma. Det senare finner jag vara en otidsenlig ordning som snarast borde ändras. Till dess så sker ska begravningsplatser inte utsmyckas med religiösa symboler, vilket också är synen i Nyköping:
Det är sockenrådet i Lids kyrka i Sörmland som nekats av Nyköpings kommun att sätta upp ett kors intill den nya minneslunden. Korset är en kristen symbol och att sätta upp en sådan intill minneslunden kan göra att de som har andra trosuppfattningar än den kristna inte vill använda platsen, anser begravningsombudet för Nyköpings och Oxelösunds kommun, Robert Tholén.
Detta borde vara helt självklart. För övrigt borde allmänna begravningsplatser inte heller kallas för ”kyrkogård”.
För egen del önskar jag ingen begravningsceremoni, när den dagen kommer. Jag är mer inne på kung Fahds linje.
Häromdagen såg jag en ung man i tv som kunde alla olympiska vinnare i alla grenar sedan 1896. Jag var inte imponerad — är inte detta värdelös kunskap, tänkte jag. (Varför är det förresten alltid manliga personer som lär sig rabbla resultattabeller?)
Nå, kanske var jag lite för snabb med att avvisa den unge mannen. Jag läste nämligen just Bertrand Russells essä ”‘Useless’ Knowledge”, i vilken han argumenterar för att det inte bara är praktiskt användbar kunskap som är värdefull. Russell erkänner att praktiskt användbar kunskap är mycket värdefull och att en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar är värdelös. Men han menar att många inte inser att det också finns en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar som är värdefull.
Russell skriver:
Perhaps the most important advantage of ”useless” knowledge is that it promotes a contemplative habit of mind. … A habit of finding pleasure in thought rather than in action is a safeguard against unwisdom and excessive love of power, a means of preserving serenity in misfortune and peace of mind among worries.
Just detta att ens liv ses i ett större perspektiv och att man inte tar småsaker på så stort allvar när man besitter en viss typ av bildning exemplifierar han på följande sätt:
When assailed by people who are white with fury, it is pleasant to remember the chapter in Descartes’ Treatise on the Passions entitled ”Why those who grow pale with rage are more to be feared than those who grow red.”
Lord Russell kunde mycket
Och vidare:
Curious learning not only makes unpleasant things less unpleasant, but also makes pleasant things more pleasant. I have enjoyed peaches and apricots more since I have known that they were first cultivated in China in the early days of the Han dynasty, that Chinese hostages held by the great King Kaniska introduced them into India, whence they spread to Persia, reaching the Roman Empire in the first century of our era; that the word ”apricot” is derived from the same Latin source as the word ”precious”, because the apricot ripens early; and that the A at the beginning was added by mistake, owing to a false etymology. All this makes the fruit taste much sweeter.
Men han menar också att ”värdelös” kunskap är som allra viktigast i förhållande till livets stora frågor, rörande krig, lidande och död:
It is from large perceptions combined with impersonal emotion that wisdom most readily springs.
Jag håller helt med! Det är så lätt att fastna i det partikulära, i det som händer just nu, att styras av tillfälliga känslostormar och att inte ta ett steg tillbaka och kontemplera och ha distans till sig själv och det som händer en. Jag försöker, med varierande grad av framgång, att undvika det, bl.a. genom att bejaka att ”värdelös” kunskap kan vara värdefull. Det är viktigt att ha large perceptions.
Ett återkommande inslag på denna blogg är förevisning av konst jag tycker om. Arthur Schopenhauer förklarar varför sådan förevisning är viktig, i Studies on Pessimism:
In a field of ripening corn I came to a place which had been trampled down by some ruthless foot; and as I glanced amongst the countless stalks, every one of them alike, standing there so erect and bearing the full weight of the ear, I saw a multitude of different flowers, red and blue and violet. How pretty they looked as they grew there so naturally with their little foliage! But, thought I, they are quite useless; they bear no fruit; they are mere weeds, suffered to remain only because there is no getting rid of them. And yet, but for these flowers, there would be nothing to charm the eye in that wilderness of stalks. They are emblematic of poetry and art, which, in civic life—so severe, but still useful and not without its fruit—play the same part as flowers in the corn.
De nyttiga inslagen, om nationalekonomi, politik och filosofi, är helt enkelt corn stalks som behöver balanseras av pretty flowers. (Poesi är jag dock mindre förtjust i, med något undantag.)
För omväxlings skull är det inte Cristiano Ronaldo jag har i åtanke, utan modellen Bruno Rosendo. Vilken profil!
Hur ofta hör man inte att det är insidan, inte utsidan, som bör spela roll när vi bestämmer oss för vilka vi ska umgås med eller uppskatta? Det är alltså personligheten, inte utseendet, som anses ska avgöra vilka som ingår i bekantskapskretsen eller vilka vi rent allmänt uppskattar. Med personlighet kan avses allt möjligt: talang, intelligens, snällhet, omtänksamhet etc. Motsatt uppfattning anses ytlig.
Detta håller inte Lord Henry Wotton med om:
It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.
Beakta denna fyrfältare, som anger fyra uppfattningar om grunder för att umgås med eller uppskatta andra människor:
Den allmänna synen säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (2) är acceptabla. Lord Wottons syn säger att umgänge och uppskattning i fallen (1) och (3) är acceptabla. Min egen syn är att umgänge och uppskattning i fallen (1), (2) och (3) är acceptabla. Det mest intressanta fallet är (3), och Lord Wotton och jag är, till skillnad från många andra, eniga om att det är helt legitimt att umgås med eller att uppskatta en person enbart pga. dennes skönhet.
Om du vill veta mer om varför jag har denna syn, se min lilla essä med den pretentiösa titeln ”Valuing Human Beauty: A Philosophical Defense”.
I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:
With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.
Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)
Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.
Muskler på män anses allmänt tilltalande, i alla fall upp till en viss gräns. Men hur är det med muskler på kvinnor? Förhåller det sig tvärtom där, att en kvinna, allt annat lika, anses mindre attraktiv av de flesta ju muskulösare hon är? Skulle denna kvinna vara mer attraktiv utan sin vältränade kropp?
Muskelkvinna
Och om svaren på dessa frågor är jakande, har denna estetisk-erotiska smak evolutionära orsaker? Typ att det är mannen som ska ut och jaga, försvara familjen och vara stark?
Den anglikanska kyrkan har låtit formulera en OS-bön:
Everlasting God, giver of joy and source of abundant life,
we pray for all who are involved in the Beijing Olympic Games,
and especially those who represent Great Britain:
for their safe-keeping and well-being;
and as we celebrate the skill and resolve of those who compete
we pray that, throughout the Games, there would be
a striving for excellence,
a spirit of humility and fair play,
and a respect for others,
and that all who wait on you may find their strength renewed
in Jesus Christ our Lord. Amen.
Oförarglig, kan tyckas, men notera den logiska spänningen mellan att å ena sedan be Jahve att särskilt hjälpa tävlande från Storbritannien och att å andra sidan be denne gud om fair play.
Värnpliktiga på rad
Socialdemokraterna föreslår en tredubbling av det antal unga män som ska tvingas göra värnplikt. Ytterligare ett skäl att inte rösta på dem. Givet att vi ska ha ett försvar (vilket jag, till skillnad från t.ex. SvD och överste Pellnäs, på intet sätt anser självklart) förespråkar jag nämligen, av såväl etiska som ekonomiska skäl, ett yrkesförsvar.
Till socialdemokraternas försvar (!) ska sägas att de förespråkar en mindre krävande och mer flexibel typ av värnplikt:
Det är emellertid förståeligt att det kan vara svårt för unga människor att avsätta elva månader plus en eventuell tredje termin med ytterligare fyra månader för militärtjänst när högre utbildning och jobb står för dörren. Istället vill vi socialdemokrater se en kortare grundläggande utbildning på tre till fyra månader som kan göras under olika tidpunkter under året. De värnpliktiga som sedan vill gå vidare till kontraktsanställning eller officersyrket får därefter, om de är lämpliga, en fördjupad utbildning.
Alltid något — men fortfarande långt ifrån first best.
Uppdatering: Se även dr Heidbrinks argumentation i denna fråga.
Stjärnor i skyn
Om en person säger sig tro på astrologi sjunker den personen i anseende hos mig. Om det är en person jag värdesätter av andra skäl är en sådan tro inte tillräcklig för att jag ska dissa personen, men jag undrar definitivt vilket omdöme personen i fråga har. Jag ser det som viktigt att påpeka att astrologi är vidskepelse och pseudovetenskap.
Se vad Richard Dawkins har att säga om astrologi i ett videoklipp från The Enemies of Reason. Han har tidigare skrivit följande:
Scientific truth is too beautiful to be sacrificed for the sake of light entertainment or money. Astrology is an aesthetic affront. It cheapens astronomy, like using Beethoven for commercial jingles. By existing law neither Beethoven nor nature can sue, but perhaps existing law could be changed. If the methods of Astrologers were really shown to be valid it would be a fact of signal importance for science. Under such circumstances astrology should be taken seriously indeed. But if – as all indications agree – there is not a smidgen of validity in any of the things that astrologers so profitably do, this, too, should be taken seriously and not indulgently trivialised.
Så fråga inte mig vilket stjärntecken jag är född i!
Kaxigt äppelträd
Arthur Schopenhauer berättar denna historia i Studies in Pessimism:
A wide-spreading apple-tree stood in full bloom, and behind it a straight fir raised its dark and tapering head.
—Look at the thousands of gay blossoms which cover me everywhere, said the apple-tree; what have you to show in comparison? Dark-green needles!
—That is true, replied the fir, but when winter comes, you will be bared of your glory; and I shall be as I am now.
Alla har vi någon komparativ fördel, och det gäller att göra det mesta av den. Och att vara lite ödmjuk.
Ibram Lassaw, Untitled (1970), 53,3 x 66,0 cm:
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.