Witold Gombrowicz, denna mästare i social analys, påpekar att vi ofta applåderar av skäl som inte har med genuin uppskattning att göra. Men antag att vi befinner oss på en pianokonsert och faktiskt applåderar därför att vi innerst inne blev berörda. Hur mycket av den genuina uppskattningen har då med kompositören, dvs. med verket som framförs, att göra och hur mycket har med pianisten, dvs. med sättet på vilket verket framförs, att göra? Pianisten verkar nästan alltid tolka det som att applåderna gäller henne själv och det egna framförandet. Jag gissar att publiken vid pianokonserter i regel är så pass okunnig om de tekniska och tolkningsmässiga aspekterna av pianospel att de nästan aldrig applåderar pianisten själv. Antag två fall:

1. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner trist, på ett tekniskt och tolkningsmässigt förnämligt sätt.
2. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner uppiggande, på ett tekniskt och tolkningsmässigt undermåligt sätt.

I den mån applåder påverkas av genuin uppskattning och inte bara av sociala skäl, i vilket fall blir applåderna störst? Nästan alltid, skulle jag tro, i det andra fallet. Helt klart måste det vara mycket svårt för utomstående, t.ex. en pianist som bockar och bugar efter en konsert, att tolka grunden för applåder. Är grunden social? Är den genuin? Om den är genuin, har den med verket som sådant eller med framförandet att göra?

Det här stycket och det här framförandet får mina applåder! *klapp klapp*