Niclas Berggren 8:27 den 15 June 2009

Lönesänkningar accepteras

Många studier har funnit belägg för nominell lönerigiditet nedåt, dvs. att nominella löner av olika skäl sällan sjunker. (Se t.ex. här, här, här och här.) En intressant sak är att det finns tecken på att denna typ av rigiditet kan vara på väg att mjukas upp. Vissa företag och fackföreningar, i Sverige och annorstädes, har kommit överens om lönesänkningar på sistone, för att minska behovet av uppsägningar. Och en ny undersökning antyder att många svenskar är öppna för lönesänkningar:

[V]arannan svensk är redo att gå ner i lön under dåliga tider.

Har krisen fått människor att tänka i nya banor i denna fråga (också)? Är det dags att börja fundera på att revidera en och annan nationalekonomisk modell och en del policyimplikationer som baseras på dessa?

Se även ”Är lönesänkningar dåliga i kristider?”.

Niclas Berggren 17:39 den 13 June 2009

Kulturell grund för välfärdsstaten

Graden av omfördelning skiljer sig åt mellan länder. En ny studie belägger att detta verkar kunna bero på kulturellt bestämda skillnader i preferenser. Det är Erzo Luttmer och Monica Singhal som i ”Culture, Context, and the Taste for Redistribution” finner följande:

We investigate whether culture plays an important role in the determination of preferences for redistribution. We examine the preferences of immigrants to separate cultural effects from economic and institutional determinants of preferences (”context”). An individual’s preference for redistribution is strongly positively associated with the average preference for redistribution in her country of birth. This result is robust to rich controls for economic factors and cannot easily be explained by selective migration. The birth country preference effect is stronger for non-citizens and non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are more likely to vote for a more pro-redistribution political party. These cultural effects persist strongly into the second generation.

Tre reflexioner:

Om kultur bestämmer preferenser rörande omfördelning, vad bestämmer kulturen? (Vad är kultur?)
Vad bestämmer skillnader inom en kultur i preferenserna rörande omfördelning?
Är inte detta resultat av intresse för dem som har egna preferenser rörande omfördelning i det land som tar emot invandrare? De som ogillar omfördelning kanske borde verka för invandring från kulturer som delar den preferensen, och vice versa.

Uppdatering: Se även ett nytt working paper av Andreas Bergh och Günther Fink på samma tema.

Niclas Berggren 12:18 den 12 June 2009

Är välfärdsstaten överskattad?

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Niclas Berggren 17:50 den 11 June 2009

Ronaldo är värd varje krona

Real Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Niclas Berggren 12:47 den 11 June 2009

Vetenskapsman och agitator?

Kan man förena seriös vetenskaplig verksamhet med ett högstämt deltagande i den politiska debatten? Måhända, men Richard Posner, som just har fått sin bok A Failure of Capitalism recenserad av Berkeley-ekonomen Brad DeLong, har sina tvivel:

DeLong

It seems that DeLong, like Paul Krugman, is a high road/low road thinker/writer. He does sober academic writing part of the time and irresponsible popular writing the rest of the time. That’s a common enough pattern, but when it is found in macroeconomists, specifically those who write about the business cycle rather than less ideologically charged macroeconomic topics, it makes one wonder how trustworthy their ”scientific” writings are.

Ouch.

Se även ekonomipristagaren Robert Solows recension av Posners bok samt denna analys av Paul Krugmans krönikor i New York Times.

Niclas Berggren 6:54 den 9 June 2009

Regleringsskeptiker

Mario Rizzo vid New York University är inte övertygad om att nya regleringar kommer att göra susen:

I believe that the creativity of the market is greater than that of regulators so the regulators will be, as they were recently, several steps behind. Then there is also the danger that regulators will take blunt regulatory actions that prevent the emergence of new financial products. That would be the safe place to be. But such a policy will cause the ”unseen” loss of wealth as a remedy for seen losses of wealth that crises bring. This is not smart.

Se även tidigare inlägg: ”Faran med nya regleringar”, ”Bättre, inte fler, regleringar” och ”Hur ska regleringarna förbättras?”.

Niclas Berggren 5:36 den 5 June 2009

Prognosfel

Ekonomipristagaren Sir Clive Granger dog nyligen. En dödsruna i The Daily Telegraph återger något han skrev (innan han dog):

A teacher told my mother that ”I would never become successful”, which illustrates the difficulty of long-run forecasting on inadequate data.

Han var skojig, Sir Clive, förutom ekonometriskt begåvad.

Niclas Berggren 11:46 den 4 June 2009

Optimala skatter

I en förtjänstfull genomgång av teorin för optimal beskattning, ”Optimal Taxation in Theory and Practice”, påpekar Greg Mankiw, Matthew Weinzierl och Danny Yagan bl.a. följande:

skatter

[T]he logic for low capital taxes is powerful: the supply of capital is highly elastic, capital taxes yield large distortions to intertemporal consumption plans and discourage saving, and capital accumulation is central to the aggregate output of the economy.

På inkomstskattens område implicerar teorin möjligen att den statliga, progressiva varianten ska avskaffas:

The lesson is that, from the perspective of a Mirrlees-style model, proposals for a flat tax are not inherently unreasonable. In part, this verdict is due to the many sources of uncertainty that make it hard to pin down an optimal marginal tax schedule. But it is also due to the suggestive evidence that simulations can lead to optimal tax schedules that are near, both in terms of tax rates and welfare impacts, to a flat marginal tax schedule.

Det finns en del reformer kvar att genomföra på skatternas område, men hittills lyser många av de teoretiska insikterna med sin frånvaro i diskussionen om en ny stor skattereform i Sverige. Hur kommer det sig?

Niclas Berggren 6:35 den 4 June 2009

Vikten av budgetbalans

USA:s centralbankschef Ben Bernanke utfärdar en varning:

Unless we demonstrate a strong commitment to fiscal sustainability in the longer term, we will have neither financial stability nor healthy economic growth.

De som nu förespråkar stora ökningar av budgetunderskottet, har de trovärdiga förslag på hur framtida budgetförstärkningar ska ske? Annars har Mario Rizzo ett.

Se även der tidigare inlägget ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Niclas Berggren 7:09 den 2 June 2009

Priset på nyttig mat

Spelar det någon roll vad nyttig respektive onyttig mat kostar för vad människor äter? Ja, enligt den nya studien ”Cheap Donuts and Expensive Broccoli: The Effect of Relative Prices on Obesity”:

broccoli

[W]e find that individual BMI measures, as well as the likelihood of being overweight or obese, exhibit a statistically significant positive correlation with the prices of healthful relative to unhealthful foods. These results are robust to endogenizing the relative price measure. While the magnitudes of our estimates suggest that relative price changes can only explain about 1 percent of the growth in BMI and the incidence of being overweight or obese over this period, they do provide some measure of how effective fat taxes would be in controlling the obesity epidemic. Our estimates imply, for example, that a 100 percent tax on unhealthful foods could reduce average BMI by about 1 percent, and the same tax could reduce the incidence of being overweight and the incidence of obesity by 2 percent and 1 percent respectively.

Dock tycks det alltså som att relativpriskänsligheten är ganska liten och att en fettskatt skulle behöva vara mycket hög för att få effekt.

Se tidigare inlägg: ”Tjocka simtränare”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA”, ”Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma”, ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?” , ”Ska McDonald’s få göra tv-reklam?”, ”Snabbmat ger lyckliga barn” och ”Dags för långdragna måltider?”.

Niclas Berggren 8:33 den 31 May 2009

Pengar som styrmedel i sjukvården

DN:s ledarsida konstaterar:

kirurg

Sjukvården är inte som vilken marknad som helst. Sjukvård med en offentlig finansiering i botten är det ännu mindre. Den cocktail som behövs är sällsynt svårblandad. Att mixa lagom delar service och tillgänglighet med prioritering och ransonering är inget som någon riktigt lyckats med ännu.

Så sant. Ta en sådan sak som hur läkare ska betalas. Å ena sidan kan man vilja betala dem i efterhand på basis av vad de presterar, t.ex. hur många ingrepp av olika slag som utförs. (Detta kallas på engelska för ett ”fee-for-service scheme”.) Fördelen med det är att det stimulerar till hårt arbete och behandling av många patienter, vilket reducerar köbildning. Nackdelen är att kostnaderna kan rusa iväg och att onödiga ingrepp utförs. Å andra sidan kan man tänka sig betalning på förhand utifrån förväntat patientbehov, där läkarens ersättning kan vara en fast lön. (Detta kallas på engelska för ”capitation”.) Fördelen är att kostnaderna kontrolleras, men nackdelen är att det kan leda till ett underutbud av vård.

En ny studie, ”Operating on Commission: Analyzing How Physician Financial Incentives Affect Surgery Rates” (preliminär gratisversion här), accepterad för publicering i Health Economics, finner följande:

After controlling for adverse selection, I find that when specialists are paid through a fee-for-system scheme rather than on a capitation basis, surgery rates increase 78%.

Vad man än väljer är det uppenbart att ekonomiska incitament spelar roll för hur läkare beter sig. Hur man genom ersättningsregler ska optimera detta beteende är, som DN påpekar, inte helt självklart. När det gäller utskrivning av antibiotika kan omfattningen behöva minska; när det gäller antalet operationer kan omfattningen behöva öka.

Media: DN1, DN2

Niclas Berggren 22:01 den 28 May 2009

Tillåt ersättning för njurar

I en Newsmill-artikel idag argumenterar jag för att det ska bli tillåtet att ersätta njurdonatorer för deras insats, i syfte att stimulera fler att donera. På så sätt skulle en flerårig väntan för hundratals njursjuka svenskar kunna upphöra och stora välfärdsvinster uppnås. För dig som är intresserad av lite mer detaljer i mitt sätt att tänka rekommenderar jag följande inlägg:

Detta var första gången jag skrev på Newsmill. Tyvärr visade sig kommentatorerna där vara elaka. Jag är van vid civiliserade och respektfulla kommentarer här och föredrar dem. Slutligen vill jag uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret.

Uppdatering: Fredagen den 28 maj deltog jag i en radiodebatt i denna fråga med professor Johan Frostegård i Studio 1 i P1. Lyssna här. Tyvärr hinner man inte säga så mycket på den korta tid man har.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Dagen

Niclas Berggren 10:57 den 23 May 2009

Kris för marknadsekonomin som system?

Det är dystra tider i Tyskland — den värsta ekonomiska krisen sedan förbundsrepublikens tillkomst för 60 år sedan gör sig starkt påmind. Ger inte det kritikerna av marknadsekonomin som system vatten på sin kvarn? Måhända, men jag anser fortfarande att detta system är värt att hålla fast vid. Det är lätt att enbart fokusera på den aktuella nedgången. Ta en titt på den årliga tillväxten i BNP under förbundsrepublikens historia (diagram från DI idag; klicka för större bild):

Summerar man överväger de positiva siffrorna kraftigt: välståndet har trots allt ökat på ett makalöst sätt under hela tidsperioden. Det gör förstås inte krisen i sig tilltalande, men vi får inte låta den överskugga systemets historiska (och kommande) förtjänster. Den aggregerade nyttan av goda tider måste jämföras med den aggregerade nyttan av dåliga tider. Om den förra överstiger den senare, och dessutom mer än i alternativa system, är det inte rationellt att ifrågasätta systemet som sådant, även om sättet det sköts på, genom utformningen av institutioner och ekonomisk politik, kan förbättras. Ett bejakande av systemet med en vilja att lära av misstag, det är enligt min mening den mest tilltalande hållningen.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”. Media: SvD.

Niclas Berggren 16:32 den 21 May 2009

Diskrimineras kvinnliga läkare?

Från Läkarförbundets program Jämställda läkare:

Endast i viss utsträckning kan löneskillnaderna förklaras av andra faktorer än kön. Därför måste fortsatt särskilda insatser kontinuerligt göras för att höja kvinnliga läkares löner, i syfte att eliminera skillnader mellan kvinnliga och manliga läkares löner som beror på kön.

Ja, om enbart kön i sig är orsak till löneskillnader är det nog för de flesta självklart att sådana skillnader ska bekämpas. Men om skillnaderna beror på att kvinnor i genomsnitt har lägre produktivitet är det inte lika självklart. En ny studie av läkare i Canada, ”The Feminisation of Canadian Medicine and Its Impact Upon Doctor Productivity”, publicerad i Medical Education, finner stöd för en sådan förklaring:

Female doctors work an average of 47.5 hours per week (giving 30.0 hours of direct patient care), compared with 53.8 hours worked by male doctors (35.0 hours of direct patient care) (P < 0.01, χ2 test). Female doctors tend to work less on call hours per week and see fewer patients while on-call. Female doctors are also more likely to take parental leave or a leave of absence (P < 0.01, χ2 test). The difference in current and predicted WHPWPP [ett produktivitetsmått] was found to be 2.6%, equivalent to 1853 fewer full-time female doctors or 1588 fewer full-time male doctors.

Om kvinnors produktivitet i genomsnitt är x procent lägre än mäns, och om kvinnors lön i genomsnitt är x procent lägre än mäns, kan man näppeligen tala om diskriminering. Hur stor del av löneskillnaden som förklaras av olika produktivitet vet jag dock inte. En vidare fråga är förstås hur det kommer sig att kvinnliga läkare i genomsnitt tycks vara mindre produktiva.

Se även de tidigare inläggen ”Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner”, ”Varför är svenska läkarlöner inte högre?” och ”Minskar marknadsekonomin löneskillnaderna mellan könen?”

Niclas Berggren 6:13 den 21 May 2009

Privatisering blir bra om konkurrensen ökar

Ökar privatiseringar välståndet? En ny studie, ”Privatization, Deregulation, and Capital Accumulation”, publicerad i Southern Economic Journal (preliminär gratisversion här), antyder att det beror på:

In this paper, we study how the privatization and deregulation of intermediate goods industries influence capital accumulation. Our model is solved under three alternative scenarios: (i) the intermediate sector is composed of a public monopoly under government control; (ii) the intermediate sector is dominated by a private monopoly; and (iii) the intermediate sector is competitive. The comparison of these models suggests that the income benefits of state-to-market transitions are mostly due to increased competition on the deregulated market and that the privatization of state enterprises is not likely to generate significant changes in the economy when the public monopoly is replaced by a private monopoly. We find that elimination of monopoly rights can increase aggregate income significantly.

Detta är ett resultat som jag tyvärr tror att en del marknadsvänliga politiker inte helt har förstått sig på. Det förefaller inte ovanligt att privatisera och att låta privata monopol ta över verksamheten, istället för att möjliggöra fritt inträde och konkurrens. Det finns även empiriska belägg från telekomområdet för att säkerställande av konkurrens, snarare än ägarformen i sig, är central för att fördelar av privatisering ska realiseras. Faran med att privatisera utan att säkerställa konkurrens är att privatisering får dåligt rykte och att offentliga monopol i förlängningen bibehålls, vilket förstås implicerar utebliven konkurrens och därigenom en sämre inkomstutveckling.

Se även Henrik Jordahls forskningsöversikt ”Privat och statligt ägande: Vad säger forskningen?” samt de tidigare inläggen ”Ska staten inte köpa privata företag?”, ”Hur kan fisken räddas?” och ”Propaganda om privatisering”.

Niclas Berggren 9:51 den 20 May 2009

Varför sparar vi?

De flesta sparar en del av sin inkomst. Varför då? John Maynard Keynes anger åtta tänkbara skäl i kapitel 9 av The General Theory:

(i) To build up a reserve against unforeseen contingencies;
(ii) To provide for an anticipated future relation between the income and the needs of the individual or his family different from that which exists in the present, as, for example, in relation to old age, family education, or the maintenance of dependents;
(iii) To enjoy interest and appreciation, i.e. because a larger real consumption at a later date is preferred to a smaller immediate consumption;
(iv) To enjoy a gradually increasing expenditure, since it gratifies a common instinct to look forward to a gradually improving standard of life rather than the contrary, even though the capacity for enjoyment may be diminishing;
(v) To enjoy a sense of independence and the power to do things, though without a clear idea or definite intention of specific action;
(vi) To secure a masse de manœuvre to carry out speculative or business projects;
(vii) To bequeath a fortune;
(viii) To satisfy pure miserliness, i.e. unreasonable but insistent inhibitions against acts of expenditure as such.

These eight motives might be called the motives of Precaution, Foresight, Calculation, Improvement, Independence, Enterprise, Pride and Avarice.

I dessa kristider vill många förmå oss att spara mindre och spendera mer, för att de ekonomiska hjulen ska börja rulla. (Jag drar förvisso mitt strå till stacken.) Men man får inte glömma att sparande fyller en för många viktig, personlig och långsiktig funktion, och man bör inte ha dåligt samvete om man väljer att fortsätta spara. Det man möjligen kan säga, tycker jag, är att om man ändå har tänkt att köpa något förr eller senare, kan man överväga att köpa det förr.

För egen del ser jag motiv fem, oberoende, som väldigt viktigt för ett gott liv. För ekonomisk utveckling är motiv sju, företagsamhet, viktigt: att starta och expandera företag gynnas av privat kapitalbildning. Vad får dig att spara?

Niclas Berggren 6:39 den 20 May 2009

Låt kyrkan betala skatt

Ärkebiskop Anders Wejryd klagar i DN:

Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrkobyggnaderna.

wejryd

Ett klassiskt drag, att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse. Vi bör inte låta oss luras. När ärkebiskopen påstår att regeringen har planer på att beskatta Svenska kyrkan ”hårdare än tidigare” handlar det om att denna kyrka har fått skattebefrielse 2001–2010, efter skiljandet från staten, till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Det regeringen har planer på är alltså att sluta favorisera Svenska kyrkan och att behandla den som andra ägare av tillgångar i detta land. Om något borde denna kyrka betala tillbaka de stora förmögenheter som tillföll den i samband med privatiseringen, inte kräva ytterligare skattebefrielse.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Ska staten betala för kyrkor?”. Media: Dagen1, Dagen2

Niclas Berggren 6:44 den 19 May 2009

Ska sport och smink beskattas?

En del varor är positionella, dvs. de eftersträvas inte främst därför att de ger nytta i sig utan därför att de ger nytta genom att man genom dem positionerar sig mot andra människor (som kanske har mindre av varorna i fråga) och får status. Ekonomer som Robert Frank förespråkar (hög och progressiv) beskattning av sådana varor, eftersom de anses leda till välfärdsförluster. (”Skulle inte alla ha det bättre om vi inte köpte så dyra grillar?” etc.) Nå, Robin Hanson ställer en del relevanta frågor till Frank et alii, på basis av en kartläggning av vilka varor som uppvisar positionella drag:

hanson

Since sport effort seems especially positional, should we tax sports, instead of subsidizing them as we often do now? Since education seems to be at least as positional as income, should we drastically reduce educational subsidies, or even tax it? And since government spending seems far more positional than income, shall we greatly reduce our unprecedented levels of such spending? Perhaps Frank would suggest that other compensating side effects justify vast government spending as well as sport and education subsidies. But what about personal beauty, which our evidence suggests is one of our most positional goods? Yes, exercise also improves health, but it is very hard to see any large compensating side effects justifying makeup, hairdressing, and nice clothes. Will folks like Frank at least agree that severely taxing beauty aids is one of the clearest policy implication of our evidence on positional effects?

Ja, vad säger de som vill minska konsumtionen av positionella varor? Ska vi beskatta konsumtion av sport, utbildning och smink hårt? Om svaret är nej pga. kompenserande positiva effekter, kan inte detsamma vara fallet även för den positionella varan inkomst?

Se även blogginlägg på näraliggande teman av Jonas Vlachos, Robert Östling och Jesper Roine.

Niclas Berggren 6:34 den 18 May 2009

Myter om lycka

Det odlas en del myter om sambandet mellan välstånd och lycka, t.ex. denna:

Trots att vi stadigt fått det bättre materiellt i västvärlden har vi inte blivit särskilt mycket lyckligare, visar forskarnas mätningar. När våra grundbehov är tillfredsställda är det annat än högre lön och ökad konsumtion som blir viktigt. Kanske är det därför nu dags för våra politiker att överge ekonomisk tillväxt som det allt överskuggande målet.

Man kan och bör diskutera tillväxt som mål, men man bör göra det utifrån den bäst utförda forskningen. Den ger inte stöd för att vi i västvärlden inte har blivit lyckligare när vi har blivit rikare, snarare tvärtom, i alla fall i de flesta länder. I ”Subjective Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity, analyserar Betsey Stevenson och Justin Wolfers tidsseriedata i USA, Europa och Japan för att se hur sambandet mellan BNP per capita och lycka ser ut. Först ska konstateras att det föreligger stor osäkerhet i analysen pga. dataproblem, men det som ändå hittas är detta:

[W]e find that happiness has in fact risen in Japan and Europe. The failure of happiness to rise in the United States remains a puzzling outlier, although the extent to which it constitutes a sharp exception should not be overstated. … [A]s more data have become available, in the form of both extended national time series and observations from new countries, evidence that happiness rises with GDP per capita has started to accumulate.

Tidigare forskning av Richard Easterlin, baserad på en analys av nio länder 1973-1989, fann att lyckan inte hade ökat. En sak Stevenson och Wolfers gör är att bygga ut tidsserien till 2007. De finner då detta (där fyllda punkter är från Easterlin-studien och där icke-fyllda punkter är de nytillagda observationerna):

Dvs. i alla länder utom Belgien har lyckan ökat med välståndet. Den allmänna bilden är därför, som sagt, snarast att en positiv relation föreligger över tid. När forskare uttalar sig ska de vinnlägga sig om att vara uppdaterade.

Se även ”Felaktigt om lycka”, ”Fel om pengar och lycka” och ”Lycka i USA”.

Niclas Berggren 20:40 den 17 May 2009

Beror krisen på avregleringar?

Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:

There are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.

Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”.
Tips: Marginal Revolution

Niclas Berggren 7:58 den 16 May 2009

Olika bud om skatterna

Vi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:

I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare.

Detta faller inte Globaliseringsrådets national ekonomer i smaken:

För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.

Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.

Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.

Niclas Berggren 11:36 den 15 May 2009

Marknadsekonomi och tillväxt

Hur påverkar graden av marknadsekonomi den ekonomiska tillväxten? I en tidigare översikt fann jag att ökningar i ekonomisk frihet i regel tycks positivt relaterade till tillväxt.

I den nya studien ”The Effect of Economic Freedom on Growth Revisited: New Evidence on Causality from a Panel of Countries 1970–1999”, publicerad i European Journal of Political Economy, undersöker den danske statsvetaren Mogens Kamp Justesen det kausala sambandet med pandeldata och finner följande:

The main conclusion of the paper is that economic freedom does matter for economic growth, but that some freedoms matter more than others. In fact, a critical assessment of the results suggests that apart from the composite index, only two of the constituent components of economic freedom – government size and regulatory policies – have robust effects on economic growth and investment. On the one hand, these results support the hypothesis that at least some aspects of economic freedom are important determinants of economic growth. On the other hand, the analyses raise doubts as to whether all dimensions of economic freedom matter for economic growth.

I dessa tider, när förtjusningen i expansion av den offentliga sektorns storlek och regleringar tycks nästintill obegränsad, kan det vara värt att lite stillsamt påminna sig dessa resultat.

Niclas Berggren 6:33 den 14 May 2009

Kris i kommunsektorn?

Att kommunsektorn drabbas av krisen är helt klart. Men att det vankas enorma sysselsättningsminskningar är minst sagt en överdrift. Jag fann två av SKL:s nya tabeller högintressanta. Lägger man ihop tabell 15 och 27 framkommer dessa siffror:

Är inte den allra viktigaste frågan: Hur ökar vi sysselsättningen i näringslivet? Varför diskuteras överhuvudtaget inte den frågan? Ta en titt på förändringen i sysselsättningen från 1950 och framåt. I stort sett inga nya jobb har tillkommit i privat sektor. Nu under krisen, 2009 och 2010, minskar sysselsättningen i näringslivet med 249 000, medan den under samma år är oförändrad i kommunsektorn (och ökande i staten). Ändå förespråkas, t.ex. av Finanspolitiska rådet, kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Om nu mer pengar ska spenderas, föreslår jag att villkoren för företag — särskilt för snabbväxande sådana — förbättras istället.

Men kan skattesänkningar stimulera ekonomin i en kris? Ja. Även om den hållningen lyser med sin frånvaro i Sverige har ledande nationalekonomer som Robert Barro och Greg Mankiw talat sig varma för den — se t.ex. de tidigare inläggen ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard” och ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”. Mankiw föreslår just sänkta arbetsgivaravgifter (finansierade av höjd bensinskatt). Det är dags för denna hållning att torgföras och tas på allvar i den svenska diskussionen.

Media: AB, SvD, DN

Niclas Berggren 18:37 den 13 May 2009

Vad leder till demokrati?

Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån.

Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?

The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.

Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.

Niclas Berggren 11:39 den 13 May 2009

Ska staten beordra fram låga räntor?

Socialdemokraterna vill öka styrningen av statliga företag om de kommer till makten. Bl.a. vill de att SBAB och Nordea ska fortsätta att pressa ned bostadsräntorna. DN ställer en fråga och får svar av Alf Eriksson (s):

Finns då inte en risk för en bostadsbubbla skapad med statens makt?
—Nej, det är inte räntorna som orsakat krisen. Den har orsaktas av att man lånat ut för lättvindigt.

Med denna djupa förståelse av hur pris påverkar efterfrågan utformas alltså framtidens s-politik. Att professorer som John Taylor och Mario Rizzo identifierar låga räntor som en viktig delförklaring till krisen kan vi strunta i, nu när Alf Eriksson har talat.

Niclas Berggren 19:20 den 12 May 2009

Intelligens ger ekonomisk framgång

Kan intelligens bidra till ekonomisk framgång? I den nya studien ”Cognitive Skills Affect Economic Preferences, Strategic Behavior, and Job Attachment”, publicerad i Proceedings of the National Academcy of Sciences of the United States of America, får vi veta lite mer om den saken:

Economic analysis has so far said little about how an individual’s cognitive skills (CS) are related to the individual’s economic preferences in different choice domains, such as risk taking or saving, and how preferences in different domains are related to each other. Using a sample of 1,000 trainee truckers we report three findings. First, there is a strong and significant relationship between an individual’s CS and preferences. Individuals with better CS are more patient, in both short- and long-run. Better CS are also associated with a greater willingness to take calculated risks. Second, CS predict social awareness and choices in a sequential Prisoner’s Dilemma game. Subjects with better CS more accurately forecast others’ behavior and differentiate their behavior as a second mover more strongly depending on the first-mover’s choice. Third, CS, and in particular, the ability to plan, strongly predict perseverance on the job in a setting with a substantial financial penalty for early exit. Consistent with CS being a common factor in all of these preferences and behaviors, we find a strong pattern of correlation among them. These results, taken together with the theoretical explanation we offer for the relationships we find, suggest that higher CS systematically affect preferences and choices in ways that favor economic success.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att resultat börjar komma som påvisar ett positivt samband mellan genomsnittlig IQ och ekonomisk tillväxt. Forskningsresultat på mikronivå bidrar till att förklara forskningresultat på makronivå (gissar jag).

Niclas Berggren 7:23 den 12 May 2009

Brist hos Finanspolitiska rådet

Anders Borg förespråkade i Ekonomisk Debatt (nr. 7/2003, s. 25) införandet av ett finanspolitiskt expertråd:

Ett oberoende råd kan bidra till att presentera bedömningar av konjunkturläget och resursutnyttjandet som ökar trovärdigheten för beslutsunderlaget och därtill underlätta möjligheterna att utvärdera politiken, vilket kan förstärka beslutsfattarnas incitament att basera politiken på bedömningar som inte påverkats av politiska överväganden.

Ett oberoende råd kan dock ge en finansminister bryderier. Igår levererade rådet, under ledning av Lars Calmfors, en rapport som i huvudsak anför att regeringen bör expandera de offentliga utgifterna ytterligare för att bekämpa krisen (trots stor, redan existerande expansion). Jag intar själv en avvisande hållning till sådant som ytterligare bidrag till kommunerna och höjd a-kassa, av flera skäl. Mitt huvudskäl är att det finns en stor risk att dessa förslag blir permanenta och inte tillfälliga eller konjunkturberoende, som Finanspolitiska rådet vill. Så även om man accepterar att sådana åtgärder kan ha sitt berättigande i den aktuella krisen, blir en central fråga hur åtgärderna förändrar möjligheten att bedriva en effektiv, tillväxtbefrämjande finanspolitik på sikt. Risken är att vi får en större offentlig sektor än vi egentligen vill ha; att vi får en a-kassa som ökar arbetslösheten i normala tider; att vi får stora och bestående budgetunderskott; och att vi förr eller senare får stora skattehöjningar, som kan inverka menligt på tillväxtmöjligheterna.

Rådet är på intet sätt omedveten om denna aspekt, och lyfter därför fram vikten av blocköverskridande överenskommelser om att utgiftstaket ska kunna brytas och om ett fast regelverk för en konjunkturrelaterad a-kassa. Frågan är hur man ska se på de expansiva förslagen om sådana överenskommelser inte uppkommer (vilket de med mycket hög sannolikhet inte gör) eller om de, även om de uppkommer, inte kan anses trovärdiga (vilket de enligt min mening inte kan). Här blir boken Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes av ekonomipristagaren James Buchanan och Richard Wagner relevant. Med den förståelse av politikers incitament som ges där, blir man betydligt mindre benägen att tro att kommuner kommer att dra ner på sin verksamhet i goda tider (eller att staten ska våga dra tillbaka stöd som upprätthåller den sysselsättningen) eller att politiker kommer att våga sänka a-kassan i goda tider (se på pensionsöverenskommelsen, som nu utsätts för hård press när pensionerna sänks). Även tillfälliga åtgärder skapar nya, starka intressen, som gör det svårt att anpassa politiken efter konjunkturen.

Helt enkelt tycker jag att rådet inte fäster tillräckligt stor vikt vid den politiska ekonomin av sina förslag, och jag har bl.a. därför en preferens för finansministerns mer försiktiga linje.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6. Se även mitt tidigare inlägg ”Nej till obligatorisk a-kassa” samt Martin Flodéns ”Finanspolitiska rådets rapport” och Jesper Roines ”Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?”.

Niclas Berggren 11:08 den 11 May 2009

Bolagsskattens negativa effekter

Regeringen sänkte vid årsskiftet den svenska bolagsskatten till 26,3 procent. Vad finns det för skäl för en sådan sänkning och kanske ytterligare sänkningar? Ett skäl kan vara att bolagsskatten verkar sänka investeringar, nyföretagande och tillväxt. En ny studie, ”The Effect of Corporate Taxation on Investment and Entrepreneurship”, visar följande:

We present new data on effective corporate income tax rates in 85 countries in 2004. The data come from a survey, conducted jointly with PricewaterhouseCoopers, of all taxes imposed on ”the same” standardized mid-size domestic firm. In a cross-section of countries, our estimates of the effective corporate tax rate have a large adverse impact on aggregate investment, FDI, and entrepreneurial activity. For example, a 10 percent increase in the effective corporate tax rate reduces aggregate investment to GDP ratio by 2 percentage points. Corporate tax rates are also negatively correlated with growth, and positively correlated with the size of the informal economy. The results are robust to the inclusion of controls for other tax rates, quality of tax administration, security of property rights, level of economic development, regulation, inflation, and openness to trade.

Ett diagram över det enkla sambandet mellan effektiv bolagsskatt och investeringar:

Min prediktion är att denna skattesats kommer att fortsätta sänkas i Sverige, dels pga. de negativa effekter som beskrivs inte bara i denna studie utan också i andra (se länkar nedan) och dels pga. institutionell konkurrens (att företag annars kan flytta utomlands, vilket gör att skattebasen urholkas).

Se även de tidigare inläggen: ”Bolagsskatten kommer att sänkas — oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser” , ”Skatter och produktivitet” och ”Stimulera genom sänkt bolagsskatt”.

Niclas Berggren 6:18 den 11 May 2009

Tillitskrisen

Se även de tidigare inläggen ”Stimulerar tillit tillväxt” och ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.

Niclas Berggren 16:46 den 10 May 2009

Det naturliga tillståndet

Ibland presenteras storslagna teorier. Ekonomipristagaren Douglass North är aktuell med en ny bok, Violence and Social Orders, och med en ny uppsats på samma tema, ”A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”. Båda är skrivna tillsammans med John Joseph Wallis och Barry Weingast. Grundtanken uttrycks så här:

We show how, beginning 10,000 years ago, limited access social orders developed that were able to control violence, provide order, and allow greater production through specialization and exchange. Limited access orders provide order by using the political system to limit economic entry to create rents, and then using the rents to stabilize the political system and limit violence. We call this type of political economy arrangement a natural state. It appears to be the natural way that human societies are organized, even in most of the contemporary world. In contrast, a handful of developed societies have developed open access social orders. In these societies, open access and entry into economic and political organizations sustains economic and political competition. Social order is sustained by competition rather than rent-creation. The key to understanding modern social development is understanding the transition from limited to open access social orders, which only a handful of countries have managed since WWII.

Här kan man se North tala om denna nya analys:

Niclas Berggren 7:51 den 9 May 2009

Bör LAS avskaffas?

Lagen om anställningsskydd har enligt tidigare forskning flera negativa konsekvenser. En viktig sådan konsekvens är hög ungdomsarbetslöshet. Nu visar en ny studie, ”Do Labor Market Rigidities Have Microeconomic Effects?”, att regleringar av det slaget också försämrar resursallokeringen i ekonomin:

We exploit a unique outlet-level dataset from a multinational chain with over 2,500 outlets in 43 countries to investigate the effects of labor regulations that protect employment. The dataset contains information on output, materials, and labor costs at a weekly frequency over several years, allowing us to examine the consequences of labor market rigidity at a much more detailed level than has been possible to date. We find that higher labor market rigidity is associated with significantly higher levels of hysteresis.

Denna lägre flexibilitet hämmar välståndsutvecklingen:

Our results suggest that labor regulations reduce the ability of firms to adjust labor levels in response to demand or productivity fluctuations, thus hampering the reallocation of resources and potentially impeding an important channel for aggregate productivity growth.

Det kanske är en god idé för fler partier än Centerpartiet att ta del av resultat från detta växande forskningsfält. Problemet är nog att insiders på arbetsmarknaden i vissa avseenden gynnas av nuvarande regelverk, vilket gör att fackföreningarna blockerar en liberalisering.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4

Niclas Berggren 4:47 den 8 May 2009

Är lönesänkningar dåliga i kristider?

Allt fler företag tycks nu komma överens med anställda om sänkta löner för att rädda jobben. Martin Flodén utfärdar dock en varning:

Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft.

Han är i gott sällskap: ekonomipristagaren Paul Krugman varnar för samma sak. Men har de rätt? Det finns skäl att betvivla det, i alla fall om man tar deras argument som grund för att motsätta sig de nu aktuella lönesänkningarna. Dessa rör sig inte om en allmän sänkning i hela ekonomin utom om justeringar mellan branscher. Som Mario Rizzo uttrycker det:

However, the issue is not across the board wage cuts as if some central authority were issuing an edict. Furthermore, there is no empirical evidence that such a cut is occurring. From the perspective of resource allocation (something that Krugman seems to have suspended his concern for), relative wages need to be adjusted. Not primarily average wages relative to the price level, but wages in some sectors relative to others. Yes, the wages of autoworkers, financial sector workers, and construction works should fall relative to “average” wages. How else to ensure a reallocation of resources out of areas that were lately over- expanded by low interest rate and other policies?

Bryan Caplan menar att inte heller allmänna lönesänkningar behöver sänka den aggregerade efterfrågan och förvärra krisen, av två skäl:

1. Cutting wages increases the quantity of labor demanded. If labor demand is elastic, total labor income rises as a result of wage cuts.
2. Even if labor demand is inelastic, moreover, wage cuts reduce labor income by raising employers’ income. So unless employers are unusually likely to put cash under their matresses, wage cuts still boost aggregate demand.

Jag är därför inte oroad av lönesänkningarna runtom i landet, i synnerhet inte om de reflekterar justeringar i resursallokeringen och kanske inte ens om de utgör en sänkning av den allmänna lönenivån. De kan istället i nuläget överlag ses som välgörande för sysselsättnings- och efterfrågeutvecklingen.

Se även Jonas Vlachos ”Är sänkta löner vägen till lyckan?” samt Tyler Cowens ”How to keep your job”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB

Niclas Berggren 7:22 den 7 May 2009

Skattesänkningarna ökar arbetsutbudet

Finansdepartementet har startat en ny rapportserie, och den första rapporten utgör en lovande inledning. I ”Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007–2009” visas hur inkomstskattesatserna har sänkts under nuvarande regering:

Analysen, som är genomförd av Hans Sacklén, kommer fram till detta gällande effekterna av reformerna:

Sammanfattningsvis förväntas jobbskatteavdragets tre steg och den höjda skiktgränsen för statlig inkomstskatt leda till att antalet arbetstimmar ökar med 2,3 procent. Drygt 75 procent av ökningen förklaras med att fler personer arbetar efter reformen. Ökningen i antalet arbetstimmar är större för kvinnor, 2,8 procent, medan män ökar sina arbetstimmar med 1,9 procent. Av den totala ökningen i arbetade timmar kan drygt 70 procent tillskrivas beteendeeffekter i den lägsta inkomstkvartilen.

Med tanke på den framtida utmaningen, att allt färre ska försörja allt fler, förefaller denna långsiktiga effekt mycket välgörande. Man kan notera att Socialdemokraterna föreslår att det tredje steget i reformen ska avskaffas. Här kan du för övrigt se hur mycket du har tjänat på skattesänkningarna.

Se även det tidigare inlägget ”Dags att höja pensionsåldern?”

Niclas Berggren 8:45 den 6 May 2009

Värnplikten är inte överlägsen

SvD:s ledarsida hävdar följande:

Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret?

Att använda ekonomiska argument för att motivera den frihetsinkränkning som värnplikt innebär är förvisso principiellt legitimt; men innan man uttalar sig bör man bekanta sig med forskningen på området:

”Conscription: Economic Costs and Political Allure”, publicerad i The Economics of Peace and Security Journal: ”In spite of its apparent cheapness in budgetary terms, the military draft is replete with static inefficiencies and dynamic distortions. The ‘front-loading’ of the draft tax in a phase of the life-cycle that is crucial for human capital accumulation reduces levels and growth rates of national incomes.”
”Military Draft and Economic Growth in OECD Countries”, accepterad för publicering i Defense and Peace Economics: ”Our different panel regressions corroborate the statistically significant negative impact of conscription on income and growth. … These effects are quite large. They conform to the intuition that the more intensely conscription is enforced, the more labor is diverted from endeavors of higher productivity in the economy, and the lower is output and its growth.”
”To Draft or Not to Draft? Inefficiency, Generational Incidence, and Political Economy of Military Conscription”, publicerad i European Journal of Political Economy: ”As it distorts human capital formation more severely than an equivalent intergenerational transfer using public debt or pay-as-you-go pensions, the draft can be abolished in a Pareto-improving way if age-dependent taxes are available.”

Värnplikten är alltså inte ekonomiskt överlägsen.

Media: SvD

Niclas Berggren 19:34 den 4 May 2009

Udda par

Modeoraklet Marc Jacobs och ekonomipristagaren Paul Krugman möttes igår på ett New York Times-arrangemang. Det är mycket svårt att avgöra vem som hade tjusigast outfit.

Niclas Berggren 11:40 den 4 May 2009

Arbete som norm

En politisk strid om ersättningsnivån till arbetslösa rasar. Vissa vill höja den; andra menar, med visst stöd i forskning, att det skulle ge högre och långvarigare arbetslöshet. Orsaken är att om den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös minskar, försvagas incitementen att skaffa och behålla jobb.

Sådana incitament behöver dock inte ha ekonomisk grund utan kan också komma från sociala normer. I studien ”The Role of Social Work Norms in Job-Searching and Subjective Well-Being” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of the European Economic Association, visas följande:

In this paper, we offer a direct measure of the social norm to work and we show that this norm has important economic effects. The stronger the norm, the more quickly unemployed people find a new job. This behavior can be explained by utility differences, probably due to social pressure.

Dvs. precis som den ekonomiska nackdel som arbetslöshet innebär kan leda till mer intensiva försök att skaffa jobb, kan en social norm som säger att man bör arbeta för sin försörjning och inte leva på a-kassa göra det. Och precis som lägre ersättning gör tillvaron mindre behaglig för den som är arbetslös, leder den sociala norm som reducerar arbetslösheten till att de som ändå är arbetslösa blir mer olyckliga:

Unemployed people are significantly less happy than employed people and their reduction in life satisfaction is the larger, the stronger the norm is.

Om man trots allt anser det viktigt att stävja ”överutnyttjande” och stimulera arbetslösa att söka arbete kan kanske de här två ”metoderna” ses som substitut. Om den sociala normen att arbeta är tillräckligt stark, kan man ha en hög ersättningsnivå. Om normen är svag, å andra sidan, kan det medföra negativa effekter i termer av högre och mer långvarig arbetslöshet, att ha en väldigt hög nivå. Se vad Assar Lindbeck skriver om detta i ”Sociala normer och socialförsäkringar — Teori och svenska erfarenheter”.

Niclas Berggren 7:32 den 2 May 2009

Stora siffror ger samarbete

Jag fann studien ”Cognitive Constraints on How Economic Rewards Affect Cooperation”, publicerad i Psychological Science, innovativ och dess resultat överraskande:

dollar

Cooperation often fails to spread in proportion to its potential benefits. This phenomenon is captured by prisoner’s dilemma games, in which cooperation rates appear to be determined by the distinctive structure of economic incentives (e.g., $3 for mutual cooperation vs. $5 for unilateral defection). Rather than comparing economic values of cooperating versus not ($3 vs. $5), we tested the hypothesis that players simply compare numeric values (3 vs. 5), such that subjective numbers (mental magnitudes) are logarithmically scaled.

Supporting our hypothesis, increasing only numeric values of rewards (from $3 to 300¢) increased cooperation (Study 1), whereas increasing economic values increased cooperation only when there were also numeric increases (Study 2). Thus, changing rewards from 3¢ to 300¢ increased cooperation rates, but an economically identical change from 3¢ to $3 elicited no gains. Finally, logarithmically scaled reward values predicted 97% of variation in cooperation, whereas the face value of economic rewards predicted none. We conclude that representations of numeric value constrain how economic rewards affect cooperation.

Själv har jag svårt att tro att jag skulle påverkas av de numeriska värdena på detta sätt; och just nu funderar jag på hur Italiens ekonomiska beslutsfattare och graden av samarbete dem emellan påverkades av övergången från lire till euro. Borde 1€ ha haft ett mycket lägre värde, kanske motsvarande 1 lire eller 1 peseta? Å andra sidan, hur påverkas uppfattningen av kostnader av siffrornas storlek?

Niclas Berggren 10:47 den 30 April 2009

Utländskt kapital ger pressfrihet

I regel fokuseras på ekonomiska effekter av frihet för kapital att röra sig mellan länder. Dessa är förstås viktiga, men det finns annat som också är viktigt, såsom frihet för media att skriva och sända vad de vill. En ny studie, ”The Impact of Foreign Direct Investment on Press Freedom”, publicerad i Kyklos, påvisar ett positivt samband:

In our paper we establish foreign direct investment (FDI) as a major determinant of media freedom. Global integration can strengthen the media sector financially, make it technologically enhanced and can also improve the economic environment as a whole. This, in turn, would work towards the enhancement of media freedom. The sample includes high, middle and low income economies. Using a panel of 115 countries over a period of 20 years, our results reveal that FDI is an absolute necessity for a free and efficient media. The results are robust to various alternate specifications and inclusion of additional control variables.

Detta resultat bör också beaktas när globaliseringen utvärderas. Annars riskerar kostnaden av protektionism att underskattas.

Media: DN

Niclas Berggren 6:43 den 30 April 2009

Keynesianer överallt

John Maynard Keynes

DN skriver:

De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.

Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel ”Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:

Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.

Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Se även de tidigare inläggen ”Är alla keynesianser nu?” , ”Intimiderande intelligens”, ”Hayek om Keynes” och ”En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.

Niclas Berggren 11:43 den 28 April 2009

Poetisk nationalekonom

Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.

Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

”A Theory of the Islamic Revival”: ”[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
”Coordination and Culture”: ”[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
”Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: ”[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

Niclas Berggren 7:19 den 28 April 2009

Ska vinpriset avslöjas på middagen?

Ja, det tycks vara en god idé, särskilt om vinet är dyrt och om gästerna är kvinnor. Detta enligt den nya studien ”When Does the Price Affect the Taste? Results from a Wine Experiment” av Johan Almenberg och Anna Dreber:

We designed an experiment that examines how knowledge about the price of a good, and the time at which the information is received, affects how the good is experienced. The good in question was wine, and the price was either high or low. Our results suggest that hosts offering wine to guests can safely reveal the price: much is gained if the wine is expensive, and little is lost if it is cheap. Disclosing the high price before tasting the wine produces considerably higher ratings, although only from women. Disclosing the low price, by contrast, does not result in lower ratings. Our finding indicates that price not only serves to clear markets, it also serves as a marketing tool; it influences expectations that in turn shape a consumer’s experience. In addition, our results suggest that men and women respond differently to attribute information.

Dessa duktiga nationalekonomer disputerar för övrigt båda i juni på Handelshögskolan i Stockholm.

Se även det tidigare inlägget ”Ska man satsa på dyra viner?”

Niclas Berggren 7:36 den 27 April 2009

Att ge för att imponera på andra

Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:

I ”Self-Signalling Versus Social Signalling in Giving” rapporteras: ”This provides evidence of social-signaling, but not self-signaling and suggests that giving is largely tied to what it says to others, as opposed to the self.”
I ”Social Image and the 50-50 Norm” rapporteras: ”The hypothesis that people care about fairness does not by itself account for key experimental patterns. We consider an alternative explanation, which adds the hypothesis that people like to be perceived as fair. The properties of equilibria for the resulting signaling game correspond closely to laboratory observations.”

Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.

Niclas Berggren 12:12 den 25 April 2009

Hur ska regleringarna förbättras?

Ed Glaeser på Harvard University har betonat att det viktiga är att förbättra regleringarna i det marknadsekonomiska systemet, inte att förmera antalet i en tro att det löser alla framtida problem. Tvärtom kan nya regleringar skapa nya problem. Frågan blir då hur regleringarna ska förbättras. Två färska ansatser kan nämnas.

borio

Claudio Borio på Bank of International Settlements förespråkar ”makroförsiktighet” och föreslår följande:

In the cross-sectional dimension, the guiding principle for the calibration of prudential tools is to tailor them to the individual institutions’ contribution to system-wide risk. … In the time dimension, the guiding principle is to calibrate policy tools so as to encourage the build-up of buffers in good times so that they can be drawn down as strains materialise.

rajan

Raghuram Rajan på University of Chicago talar sig varm för regleringar som är robusta över konjunkturcykeln och föreslår följande:

To have a better chance of creating stability through the cycle—of being cycle-proof—new regulations should be comprehensive, contingent and cost-effective. Those that apply comprehensively to all leveraged financial firms are likely to discourage the drift from heavily regulated to lightly regulated institutions during the boom. … Regulations should also be contingent so that they have most force when the private sector is most likely to do itself harm, but impose fewer restrictions at other times. This will make regulations more cost-effective and so less prone to arbitrage or dilution.

Det finns onekligen mycket för reglerare att fundera på. Frågan är om de kommer att lyckas förbättra systemet eller om de vidtar diverse symboliska, och möjligen skadliga, åtgärder för att verka handlingskraftiga. Reglerares incitament är inte alltid sådana att de försöker maximerar den sociala välfärden. I vilket fall torde förslag från kloka ekonomer som Borio och Rajan utgöra ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för att förbättringar ska komma till stånd.

Niclas Berggren 16:12 den 21 April 2009

Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending.

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva.

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.

Niclas Berggren 13:30 den 19 April 2009

Arbetsmarknadspolitik för att vinna val

Politiker kan tänkas ha incitament att inför val använda arbetsmarknadspolitiken för att dölja arbetslösheten, i förhoppning om att väljarna då betraktar dem mer välvilligt. En ny studie av Mario Mechtel och Niklas Potrafke, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för att politiker beter sig just så i Tyskland:

This paper examines a framework in which politicians can decrease unemployment via active labor market policies (ALMP). We combine theoretical models on partisan and opportunistic cycles and assume that voters are ignorant of the necessary facts to make informed voting decisions. The model predicts that politicians have incentives for a strategic use of active labor market policies that leads to a political cycle in unemployment and budget deficit. … Our model is tested empirically using data from 1985:1 to 2004:11 for the ten former West German states. The results show that there is, on the one hand, a pre-election effect meaning that the number of job-creation schemes increases in election years. On the other hand, we find no support for the hypothesis that leftist governments expand job-creation measures in comparison to rightwing ones.

Man bör nog mot denna bakgrund inte okritiskt bejaka politiska förslag om att använda mer aktiv arbetsmarknadspolitik: den kan förespråkas för att i första hand gynna politiker, inte arbetslösa.

Niclas Berggren 7:30 den 15 April 2009

Protektionism för tredje världen?

Göran Rosenberg skriver:

”Nästan alla rika länder har blivit rika genom att skydda sina späda industrier, infant industries, och reglera sina utländska investeringar”, skriver Cambridge-ekonomen Ha-Joong Chan [sic] i sin uppmärksammade bok Bad Samaritans (Random House 2007). Av detta drar han inte bara slutsatsen att dagens utvecklingsländer måste ges möjligheter att välja samma utvecklingsstrategi som vi en gång, utan också att vissa former av protektionism eller reglering kan vara en förutsättning för att frihandeln i längden ska fungera.

Denna slutsats är omtvistad bland nationalekonomer, vilket Rosenberg av någon anledning inte nämner. Harvard-ekonomen Ed Glaeser påpekar t.ex. att det inte räcker att påpeka att USA och Storbritannien har haft protektionistiska perioder:

The book would have made a more serious contribution if it shed more light on whether American or English protectionism helped or harmed these countries. Post hoc does not imply propter hoc.

Dartmouth-ekonomen Douglas Irwin har närmare undersökt just hur USA:s handelspolitik har påverkat den ekonomiska utvecklingen:

Were high import tariffs somehow related to the strong U.S. economic growth during the late nineteenth century? One paper investigates the multiple channels by which tariffs could have promoted growth during this period. I found that 1) late nineteenth century growth hinged more on population expansion and capital accumulation than on productivity growth; 2) tariffs may have discouraged capital accumulation by raising the price of imported capital goods; and 3) productivity growth was most rapid in non-traded sectors (such as utilities and services) whose performance was not directly related to the tariff.

Irwin har också recenserat Changs föregående bok, Kicking Away the Ladder, som har samma budskap som Bad Samaritans, och påpekar en metodologisk brist:

A broader problem afflicts Chang’s approach — sample selection bias. Chang only looks at countries that developed during the nineteenth century and a small number of the policies they pursued. He did not examine countries that failed to develop in the nineteenth century and see if they pursued the same heterodox policies only more intensively. This is a poor scientific and historical method.

Likt Glaeser och Irwin är jag tveksam till Changs policyrekommendationer. Att sådan tveksamhet existerar bland många ekonomer kan vara en intressant ”konsumentupplysning” för Rosenbergs läsare.

Se även det tidigare inlägget ”Ökad frihandel ger olika tillväxteffekter”.

Niclas Berggren 19:57 den 14 April 2009

Global uppvärmning slår olika

OECD gör en översiktsanalys av effekterna av global uppvärmning och betonar de stora osäkerheterna i bedömningarna. Icke desto mindre uttalas stöd för uppvärmningshämmande åtgärder:

Provided that policies are cost-effective, the uncertainty and irreversibility of the impacts of climate change is likely to justify policy action even if the marginal cost of mitigation exceeds the marginal damage of one additional ton of carbon.

Detta tycks vara i linje med den kostnadsmedvetna linje som bl.a. professor William Nordhaus står för.

En intressant sak är att de ekonomiska effekterna skiljer sig åt mellan olika delar av världen. Se dessa uppskattningar, där strecken avser de lägst och högst skattade värdena, med genomsnittsvärden däremellan:

Som OECD påpekar kan detta komma att leda till spänningar mellan olika regioner. Östra Europa och Centralasien mot Afrika? Nästan alla förväntas dock förlora ekonomiskt på uppvärmningen.

Niclas Berggren 12:17 den 14 April 2009

Kan diamanter öka rättvisan?

diamant

Det är poppis att klanka ned på lyxkonsumtion, vilket t.ex. nationalekonomen Robert Frank gör i Luxury Fever. Kanske lite väl hastigt. Michele Piccione och Ariel Rubinstein konstaterar följande om effekterna av konsumtion av diamanter i artikeln ”Luxury Prices: An Expository Note”:

We construct and analyse an elementary competitive equilibrium model in which the value of “useless” jewels enter the preferences of consumers. We show that if jewels are scarce, they can trade at a positive price despite having no intrinsic utility. Under fairly natural assumptions, a positive price equilibrium redistributes consumption from the rich to the poor. Thus, the model demonstrates the common wisdom that the existence of luxury goods can have a positive effect on income distribution.

Se där. Har de som bryr sig om inkomstjämlikhet koll på detta?

Se även det tidigare inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Niclas Berggren 5:50 den 14 April 2009

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource.

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Niclas Berggren 11:13 den 13 April 2009

Rationell rökning

Jag har tidigare presenterat en teori om att konsumtion av beroendeframkallande varor kan vara rationell. En ny studie, ”Do Smokers Value Their Health and Longevity Less?” (prel. gratisversion här), publicerad i Journal of Law & Economics, visar att rökning antagligen har en mer rationell grund än många har fått för sig:

One reason why individuals consume harmful addictive goods is that the “full” price of such goods is low. Using data on adults specifically collected for this study, we examine the internal cost of one such good by estimating the value that smokers and nonsmokers place on loss of health and longevity from a major lung disease, chronic obstructive pulmonary disease (COPD). Differences in the nonpecuniary internal cost of getting COPD between current smokers and people who have never smoked range from $80,000 to $260,000, implying that one reason people continue to smoke is that they face a lower full price of smoking.

Dvs. genom att undersöka rökares och icke-rökares villighet att betala för att undvika en lungsjukdom, finner forskarna att rökarna värderar sin hälsa betydligt lägre. Följaktligen kan en individuell kostnads-intäktsanalys för en rökare ge vid handen att intäkterna överstiger kostnaderna, även om en icke-rökare finner motsatt resultat. Vilken är policyimplikationen?

Our results suggest that although taxation and regulation of cigarettes may be justified for externality reasons, the principle of consumer sovereignty implies that the case is much weaker for interventions based on helping smokers internalize costs they impose on themselves.

Paternalismen förefaller försvagad.

Se även de tidigare inläggen ”Rökning vid middagsbordet”, ”Feta och rökare en vinst” och ”Sluta röka med pastor Popoff”.

Niclas Berggren 7:26 den 12 April 2009

En paradox om socialt kapital

olikheter1

Robert Putnam har funnit att etniska olikheter i ett samhälle sänker det sociala kapitalet:

New evidence from the US suggests that in ethnically diverse neighbourhoods residents of all races tend to ”hunker down”. Trust (even of one’s own race) is lower, altruism and community cooperation rarer, friends fewer.

Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl har funnit samma sak i Sverige:

We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.

Men olikheter, och den sänkta tillit de är förknippade med, kanske inte behöver vara så dåliga, trots allt. Det finns forskning som tyder på att heterogenitet kan vara gynnsam för kreativitet:

If ethnic diversity, at least in the short run, is a liability for social connectedness, a parallel line of emerging research suggests it can be a big asset when it comes to driving productivity and innovation. … Page calls it the ”diversity paradox.”

Så hur kan detta förstås? Ger olikheter både lägre tillit och en mer innovativ ekonomi? Har vi en olikhetsparadox? Måhända, men Karl Smith har en teori som möjligen löser upp paradoxen:

Diversity increases creativity because it lowers social capital. A sketch of a model: There are two levels of social goods: global and local. Finding a cure for cancer is a global social good; building a children’s center is a local social good. People are compensated for the production of social goods through status. Each ethnicity has a different preference ordering over local social goods. In a multi-ethnic community there are fewer people who prefer any one social good. Therefore, the status return is lower to producing local socials goods. The status return to global social goods is constant everywhere. When communities become more diverse people substitute the production of local social goods for global social goods. That is, it is more difficult to become famous and loved by all for being a civic leader so I tend to invest more time in becoming famous and loved by all through some national level accomplishment.

Idén är alltså att det för att tilltala ”alla” i ett samhälle med olikheter krävs mer storslagna innovationer. Kan det förklara varför lägre tillit kan vara förknippad med högre tillväxt?

Se även det tidigare inlägget ”Är tillit mellan människor enbart bra?”. Media: DN.

Niclas Berggren 8:06 den 11 April 2009

Är budgetunderskott oproblematiska?

budgetunderskott

Nu ökar budgetunderskotten i nästan alla länder, dels som en automatisk effekt av den ekonomiska nedgången (pga. minskade skatteinkomster och ökade transfereringsutgifter) och dels som ett resultat av diskretionära stimulanspaket.

Låt oss anta att den ökning av budgetunderskotten som följer av stimulanspaketen blir stora och bestående, dvs. att de inte åtföljs av beslut att höja skatter eller minska utgifter i kommande högkonjunktur. Detta antagande är inte orealistiskt, enligt James Buchanans och Richard Wagners analys i Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Som Robert Rubin, Peter Orszag och Allen Sinai formulerar det i ”Sustained Budget Deficits”:

The most attractive policy combination to spurring demand in a weak economy with excess capacity of capital and labor would thus combine long-term fiscal discipline with shortterm fiscal stimulus. The short-term fiscal stimulus provides a direct spur to aggregate demand, while the long-term fiscal discipline provides an indirect one through forward-looking financial markets. The problem is how to combine the two in a credible manner—too much fiscal stimulus extended over too long a period raises questions about whether long-term fiscal discipline will occur, thereby undermining the efficacy of such a joint package. [Min kursivering.]

Den fråga jag tycker man bör ställa sig är vilka effekter ett stort, långvarigt budgetunderskott kan tänkas ha på ekonomin. Den frågan negligeras nästan helt i den akuta krisdebatten, där de flesta verkar tro att stora och långvariga budgetunderskott är otänkbara eller i alla fall helt oproblematiska. Så är inte fallet. Vilka kostnader medför sådana underskott? Det kan det vara värt att påminna sig om och väga in när stimulanspaket diskuteras.

Laurence Ball och Greg Mankiw konstaterar bl.a. följande i ”What Do Budget Deficits Do?”:

To sum up: government budget deficits reduce national saving, reduce investment, reduce net exports, and create a corresponding flow of assets overseas. These effects occur because deficits also raise interest rates and the value of the currency in the market for foreign exchange. … Over a year or two, this crowding out of investment has a negligible effect on the capital stock. But if deficits continue for a decade or more, they can substantially reduce the economy’s capacity to produce goods and services. … [G]overnment debt reduces the growth of GDP because it crowds out capital. … [T]he winners from budget deficits are current taxpayers and future owners of capital, while the losers are future taxpayers and future workers. … But as countries increase their debt, they wander into unfamiliar territory in which hard landings may lurk. If policymakers are prudent, they will not take the chance of learning what hard landings in G-7 countries are really like.

Stanley Fischer och William Easterly kommer fram till denna slutsats i ”The Economics of the Government Budget Constraint”:

Consideration of the macroeconomics of the government budget constraint points to the dangers that arise from excessive budget deficits: inflation, exchange crises, external debt crises, and high real interest rates, with implications for the real exchange rate and the trade account and for investment. … The fact that a fiscal policy is sustainable does not mean that it is optimal. A fiscal deficit may crowd out private investment, and it might well be desirable to reduce the debt to GNP ratio to crowd in private investment. Similarly, it may not be optimal to collect the maximum possible amount of revenue from seignorage but rather a smaller amount corresponding to a lower inflation rate. Both theory and evidence tell us-and warn us-that large budget deficits pose real threats to macroeconomic stability and, therefore, to economic growth and development.

Slutligen påpekar William Gale and Peter Orszag följande i ”Economic Effects of Sustained Budget Deficits”:

The more fundamental point is that the preponderance of evidence shows that long-term budget deficits reduce national saving and impose substantial long-run costs on the economy, regardless of whether interest rates are affected. As long as an increase in the budget deficit is not fully offset by an increase in private saving, an expanded deficit will manifest itself in some combination of reduced domestic investment and an expanded current account deficit. Either way, and regardless of the effect of deficits on interest rates, increased budget deficits reduce future income. That reduction in future income is the true cost of sustained budget deficits.

Även om stimulanspaket fungerar på kort sikt, vilket jag förvisso ställer mig frågande till, blir frågan vilka de medel- och långsiktiga konsekvenserna av de politiskt beslutade, höga budgetunderskotten kommer att bli. Det finns skäl att känna viss oro på den punkten — inte minst eftersom de demografiska förändringarna framöver dessutom med hög sannolikhet kommer att öka underskotten — och att börja beakta budgetunderskottens kostnader när dagens ekonomisk-politiska beslut fattas. ”In the long run we’re all dead”, sa Keynes. Det må så vara, men budetunderskottens kostnader kommer nog att göra sig påminda långt före vår död.

Se tidigare inlägg: ”De som tror att de vet”, ”Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?”, ”Är alla keynesianer nu?”, ”Mona och Wanja visar vägen”, ”En icke-keynesiansk professor”, ”Kris-haiku”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”En motsträvig regering”, ”Sverige stimulerar redan ekonomin” och ”Tror alla på statlig stimulans?”.
Bloggkommentarer: ”Den tickande bomben: USAs budgetunderskott” (Peter Santesson-Wilson) samt ”Obalans och balans i USA” (Sloped Curve).
Media: WSJ, Svt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, AB3, Dagen, Sydsv.

Niclas Berggren 19:49 den 8 April 2009

När vänder börsen?

I november 2012! I alla fall antyder det diagram som min gode vän David Ninnad har tagit fram det. Han har lagt in den amerikanska börsutvecklingen under 1930-talskrisen samt börsutvecklingen på 2000-talet — i båda fallen börjar kurvorna när börsen stod på topp — och finner att likheten är slående. Den blå delen av kurvan är hans extrapolering. Den tyder alltså på att 3,5 år kvarstår innan börsen vänder upp igen och att börsens värde då är rätt likt dagens värde. (Notera att kurvorna i absolut mening inte är jämförbara i y-led, bara i x-led, där tiden anges.)

Nu ska man förstås ta sådana här mekaniska jämförelser med en mycket stor nypa salt, men det är ändå lite kittlande att notera att utvecklingens karaktär har varit så lika hittills. Den som lever får se om likheten består.

Se tidigare inlägg: ”När börsuppgången kommer”, ”Dags för börsuppgång?” och ”Plats för lite optimism?”.

Niclas Berggren 7:31 den 8 April 2009

Leve revolutionen!

Voltaire skräder inte orden:

revolution

[I]f you want good laws, burn those you have and make yourselves new ones.

Detta radikala synsätt vänder sig ekonomipristagaren F.A. Hayek mot med kraft.* Han menar att det är ett fatalt misstag att tro att vi människor kan konstruera ett optimalt system av regler, eftersom vi aldrig i grunden kan förstå hur samhället fungerar. Civilisationen har vuxit fram evolutionärt, inte som ett resultat av en övergripande plan, utan spontant, i olika steg, vilket gör att framvuxna institutioner innefattar icke observerbara insikter och kunskaper som möjliggör socialt samliv och en välfungerande ekonomi. Att kasta ut alla traditioner och börja på ny kula ser han som en destruktiv idé, och han var därför också mycket kritisk till den ”konstruktivism” som bl.a. Bacon, Hobbes och Descartes formulerade och som bidrog till den franska revolutionen.

Nu visar ny forskning att denna revolution och den konstruktivism den innefattade inte verkar ha varit så destruktiv, i alla fall inte för ekonomins funktionssätt. I ”The Consequences of Radical Reform: The French Revolution” finner Daron Acemoglu m.fl. följande:

The French Revolution of 1789 had a momentous impact on neighboring countries. The French Revolutionary armies during the 1790s and later under Napoleon invaded and controlled large parts of Europe. Together with invasion came various radical institutional changes. French invasion removed the legal and economic barriers that had protected the nobility, clergy, guilds, and urban oligarchies and established the principle of equality before the law. The evidence suggests that areas that were occupied by the French and that underwent radical institutional reform experienced more rapid urbanization and economic growth, especially after 1850. There is no evidence of a negative effect of French invasion. Our interpretation is that the Revolution destroyed (the institutional underpinnings of) the power of oligarchies and elites opposed to economic change; combined with the arrival of new economic and industrial opportunities in the second half of the 19th century, this helped pave the way for future economic growth. The evidence does not provide any support for several other views, most notably, that evolved institutions are inherently superior to those ‘designed’; that institutions must be ‘appropriate’ and cannot be ‘transplanted’; and that the civil code and other French institutions have adverse economic effects.

Detta resultat är i linje med Mancur Olsons tes i The Rise and Decline of Nations, att radikala förändringar och kriser kan ha gynnsamma ekonomiska effekter om utgångspunkten är en förstelnad ekonomi präglad av särintressen. Hayeks rädsla för radikal förändring tycks ha varit överdriven.

Se även de tidigare inläggen ”Rationell kalender” och ”Hayeks ekonomiska insikter”.
______________________
*Se t.ex. ”Two Kinds of Rationalism” i Studies; ””The Errors of Constructivism” i New Studies; och Law, Legislation and Liberty: Rules and Order. Se också Frédéric Sautets inlägg ”Should We Celebrate the French Revolution?”

Niclas Berggren 13:21 den 7 April 2009

Hormoners ekonomiska betydelse

Spelar det roll för ekonomiskt beteende och synsätt om man är man eller kvinna? Det finns tecken på det. Frågan är vad sådana skillnader beror på. En ny studie av en grupp svenska forskare, ”A Randomized Trial of the Effect of Estrogen and Testosterone on Economic Behavior”, undersöker om hormoner kan förklara saken. Så tycks inte vara fallet:

Existing correlative evidence suggests that sex hormones may affect economic behavior such as risk taking and reciprocal fairness. To test this hypothesis we conducted a double-blind randomized study. Two-hundred healthy postmenopausal women aged 50–65 years were randomly allocated to 4 weeks of treatment with estrogen, testosterone, or placebo. At the end of the treatment period, the subjects participated in a series of economic experiments that measure altruism, reciprocal fairness, trust, trustworthiness, and risk attitudes. There was no significant effect of estrogen or testosterone on any of the studied behaviors.

Detta är förenligt med tidigare forskning, som har funnit stöd för att könsskillnader i risktagande förefaller bero på miljömässiga faktorer.

Niclas Berggren 11:38 den 7 April 2009

Tror alla på statlig stimulans?

Svensk ekonomi erhåller mycket finanspolitisk stimulans, och mer blir det i och med nya bidrag på 17 miljarder kr till kommuner och landsting. (Som väntat klagar Thomas Östros på att mer inte ges. Frågan är varför han bara vill fördubbla och inte tre- eller fyrdubbla regeringens satsning?) Nå, det kan vara värt att påminna sig att inte alla delar den så utbredda, nästan religiösa tron på det saliggörande i att öka de statliga utgiftssatsningarna. Så här sa ekonomipristagaren Robert Lucas häromdagen:

lucas_robert

Now, would a fiscal stimulus somehow get us out of this bind, or add another weapon that would help in this problem? I’ve already said I think what the Fed is now doing is going to be enough to get a reasonably quick recovery committed. But, could we do even better with fiscal stimulus? I just don’t see this at all. If the government builds a bridge, and then the Fed prints up some money to pay the bridge builders, that’s just a monetary policy. We don’t need the bridge to do that. We can print up the same amount of money and buy anything with it. So, the only part of the stimulus package that’s stimulating is the monetary part. … But, if we do build the bridge by taking tax money away from somebody else, and using that to pay the bridge builder — the guys who work on the bridge — then it’s just a wash. It has no first-starter effect. There’s no reason to expect any stimulation. And, in some sense, there’s nothing to apply a multiplier to. … You apply a multiplier to the bridge builders, then you’ve got to apply the same multiplier with a minus sign to the people you taxed to build the bridge. And then taxing them later isn’t going to help, we know that.

Se även ”De som tror att det vet” samt två tidigare inlägg om Robert Lucas: ”Är omfördelning viktig?” samt ”Minskar staten orättvisorna?”
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB, Sydsv1, Sydsv2, VA

Niclas Berggren 12:06 den 6 April 2009

Staten som jobbskapare

I dessa tider tycks tilltron till statens förmåga att använda knappa resurser väl och skapa nya jobb total. Jag förhåller mig, liksom professor Barro och professor Sala-i-Martin, mer skeptisk. Nu läser jag i The Economist att den spanska regeringen har satsat stort för att skapa gröna jobb. Hur har det gått?

Gabriel Calzada Álvarez, a professor at King Juan Carlos University in Madrid, has tried to use empirical data to estimate how Spain’s subsidies for renewables, which so impressed Mr Obama, will affect employment. He calculates that the subsidies for existing renewable-electricity plants, which the government has promised to pay for 25 years, will cost €29 billion. Those subsidies, in turn, have created 50,200 jobs, according to data from the European Commission. That equates to a subsidy of over €570,000 per job. Spain’s private sector, on the other hand, creates a job for every €260,000 or so invested, by Mr Calzada’s reckoning. So if the government had left the €29 billion in the hands of the private sector, it would have created 113,000 jobs with it—2.2 times as many. In other words, the government, Mr Calzada finds, is destroying 2.2 ordinary jobs for every green one it creates.

Just gröna jobb förhöll jag mig skeptisk till redan 1998.

Niclas Berggren 7:17 den 6 April 2009

Friare flöde av kapital ökar välståndet

Få studier har funnit någon positiv effekt av liberaliserade kapitalmarknader på långsiktig ekonomisk tillväxt. Är liberaliseringarna därmed att betrakta som misslyckanden? Nej, menar Peter Blair Henry i ”Capital Account Liberalization: Theory, Evidence, and Speculation” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of Economic Literature:

There is little evidence that economic growth and capital account openness are positively correlated across countries. But there is lots of evidence that opening the capital account leads countries to temporarily invest more and grow faster than they did when their capital accounts were closed.

Henry menar alltså att den teoretiskt förväntade effekten av en liberalisering är att höja tillväxttaken på kort sikt och välståndet på längre sikt och att studier som enbart tittar på långsiktig tillväxt missar denna välstånds-
höjande effekt, som emellertid beläggs i en del nyare empiriska studier.

Media: AB

Niclas Berggren 7:38 den 4 April 2009

Är bostadspriserna för höga?

På dn.se återfinns en webbenkät, där resultatet just nu är:

Men vad innebär det att säga att bostadspriserna är ”för höga”? Jag kan tänka mig tre tolkningar:

Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna och accepterar gällande priser men anser dem för höga för att själv vilja eller kunna köpa. Med denna tolkning värderar 82 procent helt enkelt inte boende i Stockholms innerstad tillräckligt högt för att köpa bostad där, eller så har de inte tillräckligt med resurser för sådana köp.
Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna men har en önskan om att de gällande priserna ska gå ner så att man själva ska vilja och kunna köpa. Eftersom marknadsbestämningen av bostadspriserna accepteras handlar denna önskan om lägre priser om en förhoppning om att utbudet stiger eller att efterfrågan sjunker, med lägre priser som resultat.
Man ifrågasätter marknadsbestämningen av bostadspriserna och anser att de bör sänkas genom politiska beslut så att man själv ska vilja och kunna köpa. Det handlar då om att införa en prisreglering, kanske av samma typ som idag gäller för hyresrätter.

Jag har inga problem med 1 och 2, men om ja-respondenterna avser 3 blir jag orolig. De samhällsekonomiska kostnaderna av politiskt beslutade, lågt satta priser är välkända. Kanske bör dn.se:s läsare lyssna lite mer på experter i denna fråga. Om de inte redan har gjort det och avser 1 eller 2, alltså.

Niclas Berggren 14:44 den 2 April 2009

Ger oberoende centralbank prisstabilitet?

Martin Flodén presenterar den numera etablerade bilden av att oberoende centralbanker har medfört låg inflation. En ny studie av Sven-Olov Daunfeldt och Xavier de Luna, ”Central Bank Independence and Price Stability: Evidence from OECD-Countries”, publicerad i Oxford Economic Papers, indikerar att denna slutsats kanske kan ifrågasättas:

In this paper, we use a non-parametric regression method to compare the transition process from high to low inflation with the implementation dates of central bank independence reforms. In most countries, price stability is achieved before more independence is given to the central bank. Moreover, for those countries which have implemented a central bank independence reform under a high inflation regime, no evidence is found that the reforms have actually led to price stability. This suggests that the credibility of a low inflation goal can be achieved without institutional reforms which grant the central bank more independence from the political policymakers.

Om centralbankers oberoende inte har varit en central faktor bakom den lägre inflationen, blir den intressanta forskningsfrågan vilka andra faktorer som har varit avgörande.

Niclas Berggren 8:29 den 2 April 2009

Sverige stimulerar redan ekonomin

När oppositionen tar till orda får man lätt intryck av att Sverige inte stimulerar sin ekonomi alls. Men se detta diagram från DI:s ledarsida idag:

Se även det tidigare inlägget ”En motsträvig regering”, Andreas Berghs inlägg ”Behövs det överhuvudtaget diskretionär finanspolitik i Sverige?” samt Mattias Lundbäcks inlägg ”Let the real överbryggningspolitik step forward”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4 , AB1, AB2, AB3

Niclas Berggren 22:28 den 1 April 2009

En motsträvig regering

Jag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good.

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Niclas Berggren 6:21 den 30 March 2009

Att få det bättre än andra

Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här).

I artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen.
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.

Niclas Berggren 11:22 den 29 March 2009

Hayeks ekonomiska insikter

År 1974 fick F. A. Hayek Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är en av de samhällsvetare som har påverkat mitt eget tänkande mycket.* Nu finns hans antologi Individualism and Economic Order på nätet. Jag vill särskilt rekommendera tre kapitel som jag anser väl fångar hans ekonomiska tänkande:

II. Economics and Knowledge.
IV. The Use of Knowledge in Society.
V. The Meaning of Competition.

Så här skriver han t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society” (s. 77—78), först publicerad i American Economic Review:

The peculiar character of the problem of a rational economic order is determined precisely by the fact that the knowledge of the circumstances of which we must make use never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess. The economic problem of society is thus not merely a problem of how to allocate ”given” resources—if ”given” is taken to mean given to a single mind which deliberately solves the problem set by these ”data.” It is rather a problem of how to secure the best use of resources known to any of the members of society, for ends whose relative importance only these individuals know. Or, to put it briefly, it is a problem of the utilization of knowledge which is not given to anyone in its totality.

Denna centrala analys av en marknadsekonomis relativt effektiva användning av kunskap saknas i hög grad i nationalekonomins huvudfåra men har långtgående implikationer för vår förståelse av grunderna för att skapa välstånd.
_____________________

*Även om jag på vissa punkter förhåller mig kritisk till Hayeks tänkande: se t.ex. mina artiklar ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”.

Niclas Berggren 15:49 den 27 March 2009

Hjärnan ger irrationalitet

Keynes menade att många är drabbade av en money illusion, med vilket avses att människor i ekonomiska situationer tenderar att göra olika bedömningar beroende på om belopp uttrycks i nominella eller reala termer. Att denna typ av illusion förekommer är belagt i modern forskning (se t.ex. här och här). En möjlig effekt är att de flesta kontrakt skrivs i nominella termer; en annan att människor i löneförhandlingar kanske nöjer sig med en mindre nominell ökning eftersom de inte beaktar inflationen (se här för en vidare konsekvensanalys).

En ny studie, ”The Medial Prefrontal Cortex Exhibits Money Illusion”, visar att roten till illusionen återfinns i hjärnan:

We used fMRI to investigate whether the brain’s reward circuitry exhibits money illusion. Subjects received prizes in 2 different experimental conditions that were identical in real economic terms, but differed in nominal terms. Thus, in the absence of money illusion there should be no differences in activation in reward-related brain areas. In contrast, we found that areas of the ventromedial prefrontal cortex (vmPFC), which have been previously associated with the processing of anticipatory and experienced rewards, and the valuation of goods, exhibited money illusion.

Jag finner det spännande att ekonomisk, psykologisk och neurovetenskaplig forskning alltmer överlappar varandra och hjälper oss att bättre förstå grunderna för mänskligt handlande.

Niclas Berggren 9:58 den 26 March 2009

Premiär för Ekonomiklubben

När jag gick i gymnasiet blev jag på allvar intresserad av ekonomi, bl.a. genom inspiration från radioprogrammet Ekonomiska klubben. Där diskuterade olika ekonomer den aktuella utvecklingen. Programmet lades senare ned, men nu återanvänds programidén på Axess tv, i form av Ekonomiklubben. Det är Martin Ådahl som leder Villy Bergström, Cecilia Hermansson och min kollega Andreas Bergh i diskussioner på torsdagar kl 21.00. Premiär ikväll!

Niclas Berggren 13:38 den 25 March 2009

Betalt för att träna

motion

Många nationalekonomer anser numera, påverkade som de är av behavioral economics, att människor ofta fattar irrationella beslut och att monetära incitament inte utgör någon självklar lösning, eftersom de riskerar att underminera ”intern” motivation. De menar att människor inte alltid gör det som ligger i deras eget intresse och att det är svårt att få dem att göra det genom att belöna ”rätt” beteende med pengar. Nu visar en ny studie, ”Incentives to Exercise”, att det går att påverkar motionsvanor med pengar:

We investigate the effect of paying people a non-trivial amount of money to attend an exercise facility a number of times during a one-month period. In two separate studies, we find that doing so leads to a large and significant increase in the average post-intervention attendance level relative to the control group. … Thus, even though personal incentives to exercise are already in place, it appears that providing financial incentive to attend the gym regularly for a month serves as a catalyst to get some people past the threshold of actually getting started with an exercise regimen. We argue that there is scope for financial intervention in habit formation, particularly in the area of health.

Nu förutser jag förvisso vad beteendeekonomerna kommer att säga: ”OK, men då måste den offentliga sektorn [alla goda gåvors källa] träda in och betala ut pengar till folk så att de börjar motionera”. För egen del skulle jag först fundera på privata lösningar: Ligger det inte i företagens intresse att betala de anställda (mer) för att motionera? Bör vi inte ge våra nära och kära monetära incitament att börja träna? Etc.

Mitt främst incitament för att träna är att jag samtidigt, varje gång, har förmånen att titta på en simklubb som tränar nedanför mitt löpband. Estetiken framför mina ögon lockar mig att springa — men visst finns det en money-metric equivalent som också skulle kunna stimulera mig.

Se ett tidigare inlägg: ”Belöning i skolan”

Niclas Berggren 11:19 den 24 March 2009

Är alla egoister?

I dessa tider av bonusar och finanskris kritiseras ofta affärsmän för girighet och själviskhet. Men är de mer själviska än du, jag och Wanja Lundby-Wedin? Knappast, om man ska tro filosofen Hugh LaFollette. Han menar att en version av idén om psykologisk egoism är korrekt:

The embedded insight in psychological egoism is this: a person will continually engage in an activity only if it has the effect of satisfying what she perceives to be in her self-interest.

Om denna insikt är korrekt följer åtminstone två saker:

Motiv och konsekvenser är två olika saker, och moraliska utvärderingar av ett beteende bör fokusera på de senare, inte de förra. Om alla motiveras av egoism, men om handlingar med egoistiska motiv kan innefatta mer eller mindre goda konsekvenser, är det konsekvenserna som är det viktiga. För mer om detta, se det tidigare inlägget ”Girighet kan vara bra”.
Ska man påverka människors agerande är det i regel inte tillräckligt att klaga på deras egoism utan att, i den mån det är möjligt, försöka påverka dem så att ett visst agerande, som man anser eftersträvansvärt, uppfattas som i linje med det egna intresset. Om sådana uppfattningar ska kunna internaliseras bör de nog förmedlas redan på barnstadiet. Men även utan internalisering kan omfattningen av beteenden med oönskade konsekvenser påverkas, t.ex. genom olika bestraffningsmekanismer (såväl legala som sociala).

Om det föreligger problem med bonusar etc. beror det alltså inte, enligt detta sätt att se på saken, på själviskhet utan på att de inte ger upphov till bra, eller att de ger upphov till dåliga, konsekvenser. Även kritik mot bonusar kan tänkas ha sin grund i själviskhet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sydsv1, Sydsv2, AB1, AB2, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Niclas Berggren 5:57 den 24 March 2009

Barn bör inte komma för tätt

I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced.

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

Niclas Berggren 16:57 den 22 March 2009

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning.

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket).

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, AB

Niclas Berggren 7:13 den 22 March 2009

Ökad välfärd med utländsk företagskontroll

Ibland framställs utländsk ekonomisk närvaro i utvecklingsländer som exploaterande och destruktiv. I ”Foreign Know-How, Firm Control, and the Income of Developing Countries” (preliminär gratisversion här), publicerad i Quarterly Journal of Economics, ges stöd för att så inte alltid är fallet:

TANZANIA-MALARIA-BELGIUM-PRINCESS

Management know-how shapes the productivity of firms and can be reallocated across countries as managers acquire control of factors of production abroad. We construct a quantitative model to investigate the aggregate consequences of the international reallocation of management know-how. Using aggregate data, we infer the relative scarcity of this form of know-how in a sample of developing countries. We find that developing countries gain, on average, 12% in output and 5% in welfare (with wide variation across countries) when they eliminate policy barriers to foreign control of domestic factors of production.

Niclas Berggren 16:49 den 17 March 2009

Var euron ett misstag?

Paul Krugman undrar om det var så klokt att införa en gemensam valuta inom EU:

euro

In the past, Spain would have sought improved competitiveness by devaluing its currency. But now it’s on the euro — and the only way forward seems to be a grinding process of wage cuts. This process would have been difficult in the best of times; it will be almost inconceivably painful if, as seems all too likely, the European economy as a whole is depressed and tending toward deflation for years to come. Does all this mean that Europe was wrong to let itself become so tightly integrated? Does it mean, in particular, that the creation of the euro was a mistake? Maybe.

Det är också min syn: det är osäkert hur det går. Det skapar onekligen spänningar med en gemensam penningpolitik för regioner med mycket olika ekonomiska förhållanden. Man kan även jämföra Danmark, som har bundit sin krona till euron, med Sverige, vars valuta deprecierar, vilket underlättar för svensk exportindustri i dessa tider av allmän nedgång.

Tips: Panu Poutvaara

Niclas Berggren 7:07 den 16 March 2009

Gör nationalekonomin folk till egoister?

Jag uttryckte häromdagen sympati för Peter Singers uppmaning till oss som har det bra att bistå världens fattiga. Men jag är också nationalekonom, vilket många associerar med en fokusering på egenintresse. Och mycket riktigt: nationalekonomiska studenter och forskare tycks vara mer egoistiska än andra. Se t.ex. hur forskare i nationalekonomi är mindre benägna att ge till välgörenhet (enligt en enkät):

Och se hur studenter med nationalekonomisk inriktning är mindre benägna att samarbeta i fångarnas dilemma (enligt ett experiment):

Robert Frank och hans medförfattare drar försiktigt slutsatsen att detta beror på att nationalekonomins modeller i regel utgår från maximering av den egna nyttan och att detta sätter sina spår. Men i ”Selfish and Indoctrinated Economists?” konstaterar Bruno Frey och Alois Stutzer att de, på basis av verkligt givande bland studenter i Zürich, inte finner stöd för denna tes. Istället tycks personer som är mer egoistiska till att börja med söka sig till nationalekonomin:

Many people believe that economists in general are more selfish than other people and that this greater selfishness is due to economics education. This paper offers empirical evidence against this widely held belief. Using a unique data set on giving behaviour in connection with two social funds at the University of Zurich, it is shown that economics education does not make people act more selfishly. Rather, this natural experiment suggests that the particular behaviour of economists can be explained by a selection effect.

Samma slutsats har etablerats experimentellt. Så det kan vara svårt att få nationalekonomer att ge bort pengar, men det beror nog inte på ämnet som sådant.

Not: Till skillnad från PJ anser jag inte att avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer ska införas. (Jag är ju nationalekonom.)

Niclas Berggren 8:31 den 10 March 2009

Penningpolitik som orsak till krisen

Professorn i nationalekonomi vid New York University Mario Rizzo om krisens grundorsak:

We must remember that the current economic state of affairs was caused by the excessively low interest-rate policy followed by the Federal Reserve from about mid-2002 through the third quarter of 2006. This policy resulted in significant economic distortions or imbalances. To say that it was “caused” by the Fed’s policy is not to say that once this occurred that other problems in the financial sector did not play a significant compounding role. Yet, were it not for the unsustainable misdirection of resources that we are now calling the “housing bubble” we would not be faced with our current major problems.

Se även vad professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor har att säga om samma sak.

Niclas Berggren 8:47 den 9 March 2009

Hur presstödet fungerar

När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde. Läs mer om den makabra upplagestriden genom att klicka här.

Niclas Berggren 8:57 den 8 March 2009

Företagens sociala ansvar

Vad hade Milton Friedman att säga om saken? The Milton Friedman Choir har svaret:

Se även Friedmans artikel från 1970, ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”.

Niclas Berggren 17:47 den 7 March 2009

Stimulanspaketet Pontus

Häromdagen debatterade professorerna Brad DeLong och Michele Boldrin stimulanspaket. Se videon här. Debatten är sevärd i sig — t.ex. diskuteras de svenska erfarenheterna av 1990-talskrisen — men allra mest sevärd är den svenske nationalekonomen Pontus Rendahl, som dyker upp ca 57 minuter in i inslaget. Han presenteras, rätteligen, som the Swedish Model. Det är med glädje Nonicoclolasos konstaterar att Pontus även då och då stimulerar kommentatorsfältet på denna blogg.

Niclas Berggren 10:01 den 4 March 2009

Ger kvinnor högre lönsamhet?

Regeringen ska kartlägga hur jämställda börsbolagen är. En av utgångspunkterna är denna:

Vi är övertygade om att jämställdhet inte bara är bra utifrån ett demokratiskt perspektiv, utan också lönsamt.

affarskvinna

Det finns åtminstone två problem här. För det första klargör docent Jordahl och docent Waldenström efter en forskningsgenomgång, i en artikel i Axess och i en intervju i Veckans Affärer, följande:

Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.

För det andra föreligger ett metodologiskt problem. Även om forskning skulle visa att kvinnor i bolagsstyrelser ger högre lönsamhet, vilket den alltså inte har gjort, är frågan hur generaliserbart det resultatet är. Att de kvinnor som sitter där i dag har en viss effekt innebär inte att andra kvinnor, som hittills inte har lyckats bli valda dit, kommer att ha samma effekt. Kvinnor är inte en homogen massa, vilket resonemanget tycks utgå ifrån.

Man kan, som Maud Olofsson och Nyamko Sabuni, förespråka fler kvinnor i bolagsstyrelser, t.ex. utifrån ett demokratiskt perspektiv, men det imponerar inte att göra det med ett lönsamhetsargument.

Blogginlägg av Daniel Waldenström: ”Könskvotering utan stöd i forskning” och ”Confirmation bias i jämställdhetsdebatten”
Media: DN, SvD, Dagen, AB

Niclas Berggren 7:42 den 4 March 2009

Prisdiskriminering vid popkonserter

Nationalekonomisk teori talar om prisdiskriminering när en vara eller tjänst säljs till olika priser av samma försäljare. I en ny studie, ”Price Discrimination in the Concert Industry”, undersöks vilka faktorer som kan förklara att biljetter till samma popkonsert säljs till olika priser:

The theory predicts that older artists and artists performing in larger venues should be more likely to price discriminate. The intuition is that larger venues imply greater differential in product quality and older artists face older audiences with more diverse age distribution (both young and old audience members). The evidence shows that venue capacity and artist age increase the probability of using price discrimination as predicted by the theory.

Resultatet beläggs förstås med diverse ekonometriska test men kan illustreras med dessa enkla diagram:

Själv har jag bara varit på två popkonserter, båda gångerna på stora arenor (Globen och Stockholms Stadion) med en inte helt purung artist (Dolly Parton). Prisdiskriminering förekom.

Niclas Berggren 15:15 den 3 March 2009

Ska stora företag i nedgång få stöd?

Nej, säger Harvards Ed Glaeser:

That is how innovation works: small companies competing like crazy and trying out new things. Across cities, there is a strong connection between an abundance of small firms and local growth. The last thing that the government should be doing is propping up big declining firms. Real innovations are far more likely to come from someone’s garage, which is where Chester Carlson came up with the Xerox machine during the Great Depression.

Niclas Berggren 20:15 den 2 March 2009

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterly The history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Niclas Berggren 18:05 den 28 February 2009

Gynnar inte krisen miljön?

Om ekonomisk tillväxt leder till försämrad miljö och oförändrat eller lägre välmående, borde inte den negativa tillväxten välkomnas istället för att beklagas? Ja, den frågan borde någon ställa till Miljöpartiets Maria Wetterstrand:

Det finns inte något ställe där högre ekonomisk tillväxt inte medfört högre resursanvändning. Vi måste alltså minska resursanvändningen, vilket kommer att påverka möjligheten till hög ekonomisk tillväxt. I vår del av världen innebär inte längre hög ekonomisk tillväxt ökad välfärd eller att vi blir lyckliga utan här behöver vi andra måttstockar för att mäta utvecklingen, exempelvis miljöaspekter och hur vi människor mår.

Det vore dock lite elakt att pressa Wetterstrand på denna punkt — partiets väljarstöd skulle knappast öka om det i konsekvensens namn bejakade den sämre välståndsutvecklingen. Det kan bero på att väljarna inser att Wetterstrand har fel i sak. Ty:

Ökat välstånd gör oss lyckligare.
Ekonomisk tillväxt försämrar inte med nödvändighet miljön.

Det senare klargörs av professor Runar Brännlund, bl.a. i dessa diagram, som visar på en icke-linjär relation mellan BNP per capita och utsläpp:

Se även det tidigare inlägget ”Borde inte vänstern gillar kriser?”

Niclas Berggren 15:27 den 26 February 2009

Inga nya jobb i privat sektor

Mina kollegor Carl Magnus Bjuggren och Dan Johansson dokumenterar i artikeln ”Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950—2005”* sysselsättningens utveckling. Det mest slående resultatet är att nästan inga nya jobb har tillkommit netto i privat sektor sedan 1950! Följande diagram över den kumulativa förändringen i tusental sysselsatta illustrerar:

Författarna konstaterar dock att sysselsättningsförändringarna varierar mellan olika typer av ägarkategorier — bl.a. har sysselsättningsandelen för småföretag ökat bland de privata företagen. Vilka är policyimplikationerna?

I den ekonomisk-politiska debatten uppmärksammas ofta betydelsen av nya och små företag. Analysen indikerar att ett ökat fokus bör fästas på växande företag. En fördjupad analys bör följaktligen göras av hur den förda ekonomiska politiken påverkar svenska privatpersoners vilja och möjligheter att starta och expandera företag.

Denna mikroansats skiljer sig från traditionell svensk industri- och näringspolitik, som har varit storskalig och inriktad mot storföretag, inte minst med institutionella ägare. Ett fokus på snabbväxande (ofta små- och medelstora) företag är påkallad för att stimulera uppkomsten av nya jobb. Denna slutsats understöds av ny forskning, enligt en just publicerad kartläggning av Magnus Henrekson och Dan Johansson.

_____________________

*Publicerad i Ekonomisk Debatt, 37(1): 41—53 (2009). Filen här skiljer sig från den publicerade artikeln på några små punkter. T.ex. saknas pilar i diagrammet ovan som klargör att Privat anställda, kompletterad gäller linjen med tunnare punkter och Privat sysselsatta, kompletterad den undre linjen med större punkter. Skillnaden mellan måtten är att privat sysselsatta inkluderar egenföretagare. Kompletteringen har skett genom att hänföra anställda i offentligt kontrollerade aktiebolag och anställda i affärsverk (fr.o.m. 2001) till offentlig sysselsättning.

Niclas Berggren 10:54 den 24 February 2009

Faran med att läsa dagstidning

När jag tog del av Niklas Jakobssons uppsats ”Why Do You Want Lower Taxes?” fick jag reda på följande:

People with higher education, regularly reading a newspaper, agreeing with the political left, and stating that they were satisfied with the municipal services were less likely to want to decrease the municipal tax.

Se där. Regelbundet tidningsläsande kan inte rekommenderas.

Se de tidigare inläggen ”Byte av tidning” och ”Okunskap på DN Kultur”.

Niclas Berggren 11:12 den 23 February 2009

Klarar vi inte av motgångar?

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Niclas Berggren 11:03 den 22 February 2009

Framgångsrikt bistånd

Professor William Easterly, känd som biståndskritiker, betonar i ”Can the West Save Africa?” att bistånd faktiskt kan fungera riktigt bra:

There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …

Uppmaningen är att biståndsmyndigheter och -organisationer lär sig av de satsningar som har fungerat bra. Det är sällan de storslagna resursöverföringarna, utan oftare de småskaliga, marginella försöken att förbättra tillvaron för människor, som har fungerat.

Uppdatering: Uppsatsen är nu publicerad i Journal of Economic Literature.

Niclas Berggren 10:58 den 19 February 2009

Vad kännetecknar en framgångsrik VD?

Mitt intryck är att det mjuka ledaridealet har betonats mer och mer på senare år. Nu visar ny forskning om sökande till VD-poster, främst i amerikanska riskkapitalbolag, ”Which CEO Characteristics and Abilities Matter?”, att det för framgång är viktigare med ”hårda” egenskaper:

Jack Welch (tuffing)

[S]uccess and performance are more strongly correlated with execution-related skills than with interpersonal and team-related skills, conditional on hiring a CEO. In other words, CEOs with the execution-related skills of a Jack Welch appear more successful than CEOs with the more team-related skills of Jeff Immelt. This is consistent with the prediction in Bolton et al. (2008) that more “resolute, steadfast CEOs who stick to their guns tend to be better leaders than ‘good listeners’.”

Med ”execution-related skills” menas att vara effektiv, organiserad, detaljerad, slutförande, ihärdig och proaktiv samt att ställa höga krav och hålla människor ansvariga. Framgång är inte så starkt kopplad till ödmjukhet, lagbyggande, beröm av andra eller klander av sig själv.

En undran jag har är om detta resultat är kulturberoende och att det i Sverige trots allt går bättre om man är mjuk. I så fall, hur fungerar det på en global marknad, dels för företagen som leds av mjukisar och dels för mjukisdirektörerna själva? Skulle en svensk mjukis kunna leda ett amerikanskt företag med framgång? Kan han byta och bli hård där?

Niclas Berggren 14:51 den 18 February 2009

Är offentligt ägda banker mer ansvarsfulla?

I en ny studie, ”Fixing Market Failures or Fixing Elections?”, studerar Shawn Cole hur offentligt ägda banker i Indien agerar jämfört med privata banker:

I find that government-owned bank lending tracks the electoral cycle, with agricultural credit increasing by 5–10 percentage points in an election year. There is significant cross-sectional targeting, with large increases in districts in which the election is particularly close. This targeting does not occur in nonelection years or in private bank lending. I show capture is costly: elections affect loan repayment, and election-year credit booms do not measurably affect agricultural output.

Dvs. det är inte bara så att de offentliga bankerna tar politisk hänsyn — deras agerande medför också ekonomiska kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande. Denna insikt bör beaktas av dem som tror att banksocialisering utgör en enkel lösning på problemet med alltför expansiv kreditgivning. Man kan som komplettering tänka på hur svenska politiker har försökt använda SBAB för att sänka utlåningsräntorna och hur den amerikanska staten har förmått bolåneinstitut att ge lån till personer med svag eller ingen säkerhet.

Se tidigare inlägg: ”Ska staten köpa Volvo?”, ”Politisk styrning av banker” och ”Banksocialism nästa?”

Niclas Berggren 20:42 den 17 February 2009

Glöm inte uppgångarna

Jag har tidigare argumenterat för att kriser inte är så farliga, ty efter nedgång kommer uppgång i såväl tillväxt, sysselsättning som börsvärde, och sett över en längre tidsperiod överväger de positiva utfallen. DI gör idag detsamma och presenterar detta illustrativa diagram:

De som nu underkänner det marknadsekonomiska systemet bör besvara frågan om systemet, sett över lång tid, trots allt inte är imponerande i sin förmåga att generera välstånd.

Se tidigare inlägg: ”Ekonomiska kriser kommer och går”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Efter nedgång kommer uppgång”, ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser kommer, kriser går”, ”Kriser tar slut”

Niclas Berggren 6:16 den 17 February 2009

Stimulera genom sänkt bolagsskatt

Ekonomipristagaren Robert Mundell har följande att säga om hur staten bör stimulera ekonomin:

And so what the best thing to do for stimulus is to reduce or eliminate the corporation tax. … Just recently, Germany has cut the corporation tax from 25 % to 15 %. That’s a very good move and that’s what the United States should do. I think, I was going to say from 35 % to 20 %, but it would be even better if they do it to 15 %.

Jag noterar att Sverige just sänkte sin bolagsskatt från 28 till 26,3 procent.

Se tidigare inlägg: ”Bolagsskatten kommer att sänkas oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser”, ”Skatter och produktivitet”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”

Niclas Berggren 10:52 den 16 February 2009

Ökar skattesänkningar konsumtionen?

Ekonomistas gästskribent Torbjörn Becker hävdar följande:

[I] rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion.

Han avvisar därför skattesänkningar som stimulansåtgärd. Jag har tidigare påpekat ett detta avvisande är tveksamt enligt empirisk forskning. Professorn i nationalekonomi vid Harvard University Greg Mankiw klargör att det även är tveksamt på teoretisk grund:

Essentially, what Gross says is that (1) people now face a lot of uncertainty, (2) therefore they are inclined to save rather than spend, and (3) therefore any tax cuts they might receive would have only a small effect on their spending. On its face, that argument sounds reasonable. But there is a subtle logical leap that, I believe, does not bear up until closer scrutiny. … Essentially, what the precautionary-saving literature says is that more uncertainty reduces the average propensity to consume (APC), the ratio of consumption to income. But statement (3) does not concern the average propensity to consume. It is about the marginal propensity to consume (MPC), which is the extra consumption generated by a dollar of extra income. Gross implicitly assumes that when uncertainty reduces the APC, it also reduces the MPC. The precautionary-saving literature, however, suggests otherwise. … But if consumption is depressed more at lower levels of cash than at higher levels, then it follows, as a sheer mathematical matter, that the marginal propensity to consume from an extra dollar of cash has gone up. In other words, uncertainty lowers the APC but raises the MPC. People save more in response to uncertainty, but their spending becomes more sensitive to current cash flow.

Det var lite att bita i, det.

Niclas Berggren 7:53 den 16 February 2009

Okunskap på DN Kultur

Nina Björk (foto: Anders Hansson)

I ett svagt ögonblick i förra veckan lät jag mig övertalas att åter abonnera på DN i sex månader. (Jag sa upp abonnemanget 2007 pga. upprördhet.) Vad möter mig då idag när jag slår upp DN Kultur? En notis av Nina Björk (ej på nätet), i vilken hon först beskriver en annons från en bilfirma, sedan konstaterar att det ju inte är bra för miljön med fler bilar (”vi är som bekant beroende av miljöns hälsotillstånd”) och avslutar med:

Över annonsen svävar den gamla nationalekonomiska osynliga handen. Den där handen som, om vi alla bara agerade utifrån vårt egenintresse, skulle fixa allt till det bästa. Annonsen visar att det som är osynligt faktiskt inte existerar. Och det har vi ju vetat ett tag vad gäller troll, vättar, spöken och gudar. Tid kanske även för ekonomer att sluta vara troende.

Ett djupt okunnigt inlägg, av flera skäl:

Det behöver inte vara dåligt för miljön att nya bilar säljs, om dessa ersätter äldre bilar med större utsläpp.
Jag tror inte att någon nationalekonom hävdar att marknader är perfekta. (Kan Nina Björk namnge någon?) Tvärtom är s.k. marknadsmisslyckanden en integrerad del av nationalekonomisk analys — inte minst externaliteter, som klargör att den osynliga handen inte nödvändigtvis leder till optimala utfall utan hjälp av politiska beslut. Analysen förklarar att vi lätt får för mycket av x om inte samtliga effekter av x är prissatta. Därför publicerade t.ex. professor Erik Dahmén redan 1968 boken Sätt pris på miljön. Nina Björk slår in öppna dörrar.
Att marknader inte är perfekta innebär dock inte att de inte fungerar väl i normalfallet — och inte heller att staten är allgod, allsmäktig och allvetande och kan lösa alla problem. Det må vara osynligt för den som inte bekantar sig med empirisk forskning.

I sex månader får jag stå ut.

Se det tidigare inlägget ”Barnsliga tankar om biologi och ekonomi”.

Niclas Berggren 13:56 den 15 February 2009

Fungerar skuldavskrivning?

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

Niclas Berggren 23:01 den 14 February 2009

Teater om ekonomi

Mästerekonomen och teaterinspiratören

Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.

__________________

*Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
**Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

Niclas Berggren 13:56 den 13 February 2009

Behövs upphovsrätt för musik?

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB

Niclas Berggren 6:50 den 13 February 2009

Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Niclas Berggren 5:35 den 10 February 2009

Kriser tar slut

Jag har tidigare påpekat att börsnedgångar förbyts i börsuppgångar, att tillväxtnedgångar förbyts i tillväxtuppgångar och att kriser inte är så farliga sedda i ett längre perspektiv. Det är lätt att glömma det mitt i en kris. Ytterligare ett belägg för denna optimism är detta diagram av William Polley för alla recessioner efter andra världskriget i USA. Kurvorna visar den kumulativa procentuella förändringen i sysselsättningen från den sysselsättningstopp som rådde då respektive recession startade. När kurvan passer nollstrecket igen är sysselsättningen lika stor som då recessionen inleddes. Det tar olika lång tid, men kurvorna vänder alltid, och sysselsättningen återhämtar sig. Det tog fyra år senaste gången; vi får se hur lång tid det tar denna gång. Men att en full återhämtning är att vänta, det är värt att ha i åtanke.

Niclas Berggren 15:46 den 9 February 2009

Vem orsakade krisen?

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor pekar ut den skyldige:

My research shows that government actions and interventions — not any inherent failure or instability of the private economy — caused, prolonged and dramatically worsened the crisis. … Monetary excesses were the main cause of the boom.

Inte riktigt samma slutsats som debattörer på DN Kultur och Aftonbladet Kultur brukar komma fram till.

Tips: Greg Mankiw

Niclas Berggren 11:53 den 9 February 2009

Akademiker i allmänhetens tjänst

Enligt Högskolelagen 2§ ska högskolorna inte bara ägna sig åt forskning och utbildning utan även åt den s.k. tredje uppgiften:

Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.

En akademiker som tog denna uppgift på stort allvar var Michel Foucault, vilket framkommer i denna intervju:

S.R. For a philosopher to have made the pages of Time magazine, as you did in November 1981, is an indication of a certain kind of popular status. How do you feel about that?

M.F. When newsmen ask me for information about my work, I consider that I have to accept. You see, we are paid by society, by the taxpayers to work. [Laughs] And really I think that most of us try to do our work the best we can. I think it is quite normal that this work, as far at it is possible, is presented and made accessible to everybody. Naturally, a part of our work cannot be accessible to anybody because it is too difficult. The institution I belong to in France (I don’t belong to the university but the Collège de France) obliges its members to make public lectures, open to anyone who wants to attend, in which we have to explain our work. We are at once researchers and people who have to explain publicly our research. I think there is in this very old institution — it dates from the sixteenth century — something very interesting. The deep meaning is, I believe, very important. When a newsman comes and asks for information about my work, I try to provide it in the clearest way I can.*

Ett modernt sätt att sprida kunskap om forskning är att blogga (även om det finns skeptiker). Jag tror att det når fler än öppna föreläsningar, även om sådana också fyller en viktig funktion. Vad gäller deltagande i samhällsdebatten är frågan hur svenska forskare ser på den saken. Det finns skäl att tro att vissa är mindre engagerade i den än Foucault. De verkar t.ex. inte ha varit särskilt aktiva i globaliseringsdebatten, enligt en kartläggning av Dan Johansson och Per Skedinger, trots att ökad kännedom om nationalekonomisk forskning i sanning behövs där.

_____________________

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 132).

Niclas Berggren 19:33 den 8 February 2009

Intressegruppers ekonomiska effekter

I Sverige tenderar intressegrupper av tradition att ses i ljus dager. Genom att olika grupper får verbalisera sina hållningar och uppfattningar anser många att det såväl det offentliga samtalet som den demokratiska beslutsprocessen berikas. Men det finns andra perspektiv. Professor Mancur Olson lät 1982 publicera The Rise and Decline of Nations, vari han varnade för intressegruppers förstelnande effekt på länders ekonomier. Han menade att de flesta intressegrupper inte har incitament att verka för ekonomisk tillväxt, då tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. I detta avseende är alltså tillväxt en kollektiv nyttighet. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad (de ger här upphov till en negativ externalitet). Detta kommer att påverka politiken, då politiker och intressegrupper ofta samarbetar för ömsesidig vinning.

I en översiktsartikel, publicerad i Southern Economic Journal, dras följande slutsats om huruvida de 25 senaste årens forskning ger denna teori sitt stöd:

A review of over 50 separate works reveals that, on the whole, the theory of institutional sclerosis is generally but certainly not universally supported.

En ny studie, ”Interest Groups and Economic Performance” (gratisversion här), studerar denna fråga över tid i Tyskland och förstärker stödet för teorin:

Using data from the period 1973–2006, we then present the field’s first time-series analysis of the effects of the number of interest groups on the German lobby list and macroeconomic performance, gauged in terms of economic growth and inflation. The number of interest groups (as a proxy for their influence) is shown to have an important impact on macro-variables: Interest group activity significantly leads to a decline in the growth rate and a rise in the inflation rate.

Antalet intressegrupper som finns registrerade hos Förbundsdagen har utveckats så här sedan 1973:

Att just Tyskland studeras är särskilt intressant mot bakgrund av att Olson i boken diskuterar just det landet. Han menade att det efter andra världskriget fanns få intressegrupper kvar där och att det var en viktig orsak till ”det tyska ekonomiska undret”. Men när ett land stabiliseras politiskt växer intressegrupperna till, enligt Olson, och däri tycks han ha fått rätt. En sak man kan diskutera med den nya studien är förvisso om just detta med antalet grupper är ett bra mått på deras inflytande. Problemet är här, som i andra studier, att det inte finns några andra bra, tillgängliga mått.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: