Behövs upphovsrätt för musik?

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5AB

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Slim Shady är tillbaka

eminemDu kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would.

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksamhet, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Skräckinjagande kvinnor

Strålande estetik! Starka kvinnor på rad — med skarpa blickar, tjusiga klänningar och mäktiga röster:

Ur tredje akten av Richard Wagners musikdrama Die Walküre, framfört konsertant i Royal Albert Hall, BBC Proms 2005. Brünnhilde: Lisa Gasteen.

Hela havet stormar

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Festen kan börja

Det är fredagkväll och Dame Shirley Bassey är på plats:

Tempofylld melankoli

Sjostakovitjs Kammarsymfoni (op. 110a), 2:a satsen, har ett starkt tilltal:

Nu kan alla spela gitarr

pict0107

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Det är nog säkert fler än jag som ibland tänker att det vore kanske ändå ganska kul att kunna spela gitarr. Men sen sitter man där med en gitarr i händerna och inser att det låter hemskt. Det är svårt att ha koll på fingrarna. Dessutom gör det ont i dem. Man måste lära sig ett antal ackord och gitarren verkar alltid vara ostämd.

Jag fick nyligen låna en liten mannick som gör alltihop mycket lättare. Det är en liten gitarrstämmare (se bild). Med den kan vem som helst stämma en gitarr. Man knäpper på en sträng och skruvar lite på en av skruvarna. När strängen är rätt stämd så lyser en liten lampa grönt och nålen står i mitten av skalan. Det är lätt som en plätt.

När gitarren är stämd så är det faktiskt mycket lättare att lära sig att spela än jag kunde tro. Ett litet häfte som beskriver hur man ska hålla fingrarna och vilka strängar man ska spela på är allt man behöver. Efter en timmes övning kunde jag faktiskt spela både House of the Rising Sun och Idas sommarvisa. Det låter inte fantastiskt och det går lite långsamt, men ändå. Det var lättare än jag trodde och det gav mersmak.

Kvinna med udda böjelser

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

En dansk hjälte

Hör dansk-amerikanen Lauritz Melchior, en lysande Heldentenor, i en inspelning av Richard Wagners storslagna musikdrama Siegfried från runt 1930, där han smider ett nytt svärd av resterna av Notung:

Bättre musik har du inte hört idag

Efter all sliskig julmusik föreslår jag ”In questa reggia” med Birgit Nilsson som Turandot, i Puccinis opera med samma namn. Detta var en av hennes allra största roller, och hennes röst passade perfekt i rollen som denna isprinsessa. Franco Corelli sjunger rollen som Calaf. Notera hur de på slutet, i en duett om tre gåtor, tävlar om att hålla ut längst på höga C (och att Corelli läspar).

Bråk i familjen

Ett utdrag ur Richard Wagners fantastiska verk Die Walküre (akt 2, scen 1) har etsat sig fast i mitt sinne. Särskilt hur frasen ”Fricka naht, deine Frau” sjungs av Brünnhilde. I scenen planerar hon med sin far Wotan hur hon ska skydda sin halvbror Siegmund från att dödas. Wotans fru Fricka, som ogillar Siegmunds incestuösa förhållande med sin tvillingsyster Sieglinde, vill emellertid att Siegmund ska dö.* Se och hör själva; Bryn Terfel och Lisa Gasteen sjunger. Det är kraftfull sång och en kraftfull handling.

*Det är krångliga familjerelationer i detta drama: Fricka är varken mor till Brünnhilde, Siegmund eller Sieglinde. Hon är dock äktenskapets beskyddare.

Exalterande sång

Edita Gruberova i tredje delen av Mozarts ”Exsultate, jubilate” går inte av för hackor. Vilken teknik. Halleluja!

Lucia kan orsaka glasolyckor

Idag är det Lucia, vilket förstås innefattar härlig musik. Min favorit-Lucia kommer från Lammermoor. Lyssna här på Mado Robin i rollen som denna galna Lucia. Men ställ för guds skull undan glasen först, ty det sägs att hennes slutton är den högsta ton som finns inspelad.

Media: SvD1, SvD2

Ricky Martins barn

Artisten Ricky Martin (vars framträdandeAllsång på Skansen man ju minns) har blivit pappa:

ricky

Hur har detta skett? Jo, genom surrogatmödraskap. Jag har tidigare argumenterat för att frågan bör utredas i Sverige. Min grundinställning är tentativt positiv; än mer tydligt positiva är ett moderat landstingsråd i Stockholm och Föreningen för surrogatmödraskap. Se också denna artikel i New York Times Magazine, skriven av en kvinna som fick hjälp av en annan kvinnas livmoder.

Låtsasmusikanter i Paris

Under en rundvandring i Paris i söndags noterade jag vid två tillfällen gatumusikanter som låtsades spela dragspel och som i själva verket hade musiken inspelad. De bad icke desto mindre om pengar. Det verkade inte gå så bra. Men hur kommer det sig att människor är mindre villiga att ge när musiken som framförs är inspelad? ”Musikanternas” materiella behov är ju desamma (ja, kanske är de ännu större, eftersom människor är mindre benägna att ge dem pengar), och musiken som framförs är bättre. Viljan att donera borde vara minst lika stor vid playback.

Apropå dragspel: min gode vän Karl tipsar om ”Säkkijärven polkka”!

I rött och svart

Inspirerad av Monsieur le Docteur Santesson-Wilson och av det faktum att jag nu befinner mig i Frankrike ger jag er här en av mina favoriter från tonårstiden. Njut av ”En rouge et noir” med Jeanne Mas (från 1986):

Om du inte fick nog kan du avnjuta en andra hit med Jeanne Mas: ”Johnny, Johnny”

Pigg fransk trudelutt

Mireille Mathieu sjunger ”La musique en jeans” (text här):

Inspirateur till det franska temat: Peter Santesson-Wilson

Röstakrobatik i den högre skolan

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar ”samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Sångerska med klass

Dame Shirley Bassey i ”Spinning Wheel”:

Starkt verk för två timpanister

Philip Glass har skrivit ett enastående verk för pukor (eller timpani). Det heter Concerto Fantasy for Two Timpanists and Orchestra och har bitit sig fast i mitt sinne. Pukslagen lockar och drar, igen och igen. Bom-bom-bom! Se tredje satsen framföras:

Namn på döttrar

Flosshilde?

Flosshilde?

För blivande föräldrar har jag lite fina namntips, i alla fall om det vankas döttrar. Vad sägs om Woglinde, Wellgunde och Flosshilde? Eller Brünnhilde, Waltraute, Helmwige, Gerhilde, Siegrune, Schwertleite, Ortlinde, Grimgerde och Rossweisse? Jag finner samtliga dessa namn ursöta.

De första tre är namnen på Rhendöttrarna, och de därpå följande nio är namnen på valkyriorna, i Richard Wagners storslagna tetralogi Der Ring des Nibelungen. Hör valkyriorna sjunga i början av akt III av Die Walküre:

Två trivialiteter?

Vad spelar snöblandat regn och rusk för roll när man möter nyheter som dessa?

ronaldo_mal1darin81

1. Cristiano Ronaldo gör sitt 100:e mål för Manchester United! Detta är särskilt imponerande med tanke på att hans ex-flickvän nu försöker svärta ned honom.

2. Darin är tillbaka! Fler än jag blir alldeles till sig av det:

Darin berättar om skivsigneringen i Vällingby centrum. En äldre kvinna var nära att svimma när hon kom fram till honom.
– Hon började skaka och blev kons­tig, säger han.

Efter dessa nedslag utan djupanalys kanske jag drabbas av Bo Rothsteins vrede:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i ”bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter …

Jag har åtminstone sorterat mina trivialiteter i två punkter.

En yrkesgrupp jag beundrar

Hans Nilsson)

AdiLijiang Abudureheman och Nikolaus Fotiadis i Moving Glass (foto: Hans Nilsson)

Lördagseftermiddagen inleddes med att jag blev kär i en skoförsäljare på NK. (Som Dolly uttrycker det: ”I said it oughta be illegal to have a body just like that!”) Den fortsatte minst lika bra, med dans!

Anders och jag såg det moderna balettprogrammet Christe, Matthews, Ek på Kungliga Operan. De tre verken imponerade emellertid inte:

  • Moving Glass av Nils Christe var det bästa verket, i synnerhet mot slutet, med rikligt av dynamik och innovativa rörelser. Musiken var underbar: Symfoni nr 3 av Philips Glass. Hör ett utdrag här.
  • quondam av Sabrina Matthews var en besvikelse. Man överraskades inte. Dessutom var musiken påfrestande: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi, ett religiöst verk som störde upplevelsen av dansen och gjorde konstupplevelsen ”oren”.
  • Rättika av Mats Ek var sevärt men inte exceptionellt bra på något sätt. Det hade gott om humoristiska inslag, men det lyckades inte förmedla ett helhetsintryck. Musikvalet var katastrofalt: Johannes Brahms sövande Violinkonsert, även om solistpartierna framfördes med den äran av Vilde Frang.

Min främsta tanke, som så ofta förr, var att Kungliga Operans dansare är fantastiska. Kombinationen av teknisk skicklighet, konstnärlig kraft och skönhet är enastående. Dagens största behållning: Nikolaus Fotiadis, Olaf Kollmannsperger, Pascal Jansson och Oscar Salomonsson. (De två senare har fantastiskt hår, som fladdrar mycket vackert då de rör sig.)

Se en film med utdrag ur de tre verken här. Se fler bilder här. Se vad två unga dansare, Ninos och Johan, har att säga om föreställningen. Och missa för allt i världen inte Nötknäpparen nu i december!

Löften om kärlek

In-Grid konstaterar i den härliga sången Tu es foutu (text här) att löften är skumma företeelser. Särskilt när de gäller kärlek!

Extraordinära människors tankar

Mama Cass Elliot:

When you’re extraordinary, you think about extraordinary things.

Det blir aldrig särskilt bra

Ett centralt avsnitt i Richard Wagners musikdrama Das Rheingold får mig att tänka på Schopenhauers idé om att tillvaron i huvudsak är präglad av lidande. När vi inte har det vi vill är vi otillfredsställda — och när vi får det vi vill blir vi uttråkade och får genast nya, otillfredsställda begär. Livet som ett Sisyfosarbete!

Det avsnitt jag tänker på är när dvärgen Alberich förbannar den som bär Nibelungens ring, som sägs ge makt och rikedom:

Wer ihn besitzt,
den sehre die Sorge,
und wer ihn nicht hat,
den nage der Neid!
Jeder giere
nach seinem Gut,
doch keiner geniesse
mit Nutzen sein!
sdsdsd
Whoever possesses it
shall be consumed with care,
and whoever has it not
be gnawed with envy!
Each shall itch
to possess it,
but none in it
shall find pleasure!
sds

Tillvaron i ett nötskal?

En kväll på Operan

Kvällen tillbringade jag och Anders på Kungliga Operan, avnjutandes Verdis Il trovatore. Verket hade urpremiär 1853 och kom till Stockholm redan 1860. Kvällens föreställning var den 422:a i ordningen. (Tänk att människor avnjöt samma verk för 148 år sedan i denna stad!) Några intryck och reflexioner:

  • Ofta när jag har lyssnat på en inspelning av ett verk på cd med sångare i världsklass — såsom denna, med Pavarotti, Sutherland och Horne — upplever jag en viss besvikelse när jag besöker Operan. Kvällens föreställning var dock i huvudsak ett undantag. Den bastante tenoren Stuart Neill briljerade som Manrico, och sjöng med sådan höjd, styrka och elegans att jag nästan ramlade ur min stol. Även mezzosopranen Ingrid Tobiasson gjorde ett suveränt framträdande som Azucena.
  • Det är mest trista typer i salongen på Operan: åldriga par som ser dammiga ut.
  • Jag har noterat att minst hälften av alla dirigenter har en bild av sig på programbladet som härrör från svunna tider, när de var unga och vackra. (Så visas också många avlidna.) Maestro Morandi tillhör denna (fåfänga?) majoritet.
  • Il trovatore står i bjärt kontrast till Der Ring des Nibelungen, som föregående helg ägnades åt. Verket kan ses lite som ”pop-opera”: lättsmälta (och tveklöst tilltalande) melodier staplade på varandra runt en trivial historia.
  • Operans textmaskin angav ”zigenerska” som översättning av ”la zingarella”. Politiskt korrekt? Rom bör det väl heta (eller möjligen romska)?
  • Handlingen, om olycklig kärlek, illustrerar det farliga i att låta sig styras av romantiska lockelser. Man kan dö av kärlek!

Slutligen ett härligt litet utdrag ur operan, en live-upptagning med Jussi Björling från 1936. Do you like?

Atomistisk musik

John Adams verk Harmonielehre är starkt. Det får mig att tänka på en storstad av atomistiska människor som rör sig fram och tillbaka utan att beröra varandra.

Här är Adams nya självbiografi.

Extraordinär helg med Wagner

Richard Wagner

Denna helg avnjuter jag, i sällskap med mina goda vänner Anders, Magnus, Mattias, Rickard och Christian, hela Der Ring des Nibelungen, Richard Wagners storslagna tetralogi baserad i nordisk mytologi. Cykeln består alltså av fyra musikdramer: Das Rheingold, Die Walküre, Siegfried och Götterdämmerung. Tanken är att leva Wagner hela helgen! Så här ser vårt program ut:

Fredag den 31 oktober
18.00 Champagne Bruno Paillard
18.15 Das Rheingold
21.00 Slut – alla går hem till sig

Lördag den 1 november
9.00 Die Walküre
13.00 Lunch
14.00 Gemensam promenad och konversation
15.00 Siegfried
19.30 Middag på Nalens restaurang
22.00 Slut – alla går hem till sig

Söndag den 2 november
11.00 Brunch (lagas gemensamt)
12.00 Götterdämmerung
16.45 Avslutande drink
17.00 Slut – alla går hem till sig

Den inspelning vi ser har James Levine som dirigent och kommer från Metropolitan Opera i New York.

Det är svårt eller omöjligt att i några ord beskriva Ringens storhet. Låt mig bara nämna dess suggestiva musik (redan det mycket speciella förspelet till Das Rheingold får mig i extas) och det filosofiska djupet i teman som konflikten mellan makt och kärlek och mellan regler och egen nyttomaximering. För att inte tala om idén att kärlek kan förkastas samt förekomsten av incest. Min favoritkaraktär är nibelungen själv, Alberich, en ful dvärg.

Energisk musik

Sjostakovitjs Konsert för piano, trumpet och stråkar (opus 35) är medryckande och ger nästan fysisk stimulans. Se och hör ett kort, intensivt utdrag. Oh mama! Vilket pianospel.

En sann artist

Owe Thörnqvist är en av få äldre artister som jag beundrar. Vilken avspänd karisma, och vilka skojfriska låtar!

Lite Philip Glass

En av mina favoritkomponister är Philip Glass. Här första satsen ur hans Concerto for Violin and Orchestra, ett fantastiskt verk:

Sångare man helst tittar på

Jag har ingen aning om hur han låter men låter mig tveklöst nöja med hur han ser ut. Jag talar förstås om Jon McLaughlin:

Monumental lycka

Att höra min favoritsångerska Dame Joan Sutherland tillsammans med John Alexander i ”Al mia man alfin tu sei” ur Bellinis opera Norma (som handlar om en kärleksaffär mellan en gallisk prästinna och en romersk officer) ger lycka av orgasmiskt slag. De höga tonerna från ca 7.40 — notera Dame Joans höga E på slutet — är oöverträffade. Hela inspelningen kan köpas här. En perfekt julklapp till dig själv och sådana du tycker om.

Dröm dig bort till Rivieran

Pigga upp dig med hjälp av Army of Lovers! Jag hade glömt bort den somriga låten La plage de Saint-Tropez. Den blir inte sämre av att de sjunger om chablis, det vita vin jag för närvarande tycker bäst om (t.ex. denna sort till vardags).

Juridisk analys av Mamma Mia

OBS! Läs bara om du känner till eller vill få reda på en central del av handlingen i Mamma Mia.

Det ska till en jurist för att analysera Mamma Mia! Närmare bestämt är det Sarah Lawsky som relaterar problemet med att bestämma vem som är pappa till Sophie till två rättsfall:

Sophie’s mother admits, at the end of the movie, that she simply does not know which man is Sophie’s father. … ”Well, one-third of a child is more than I ever thought I would have,” one of the men says. Each of the other men then indicates that he too now views himself as having one-third of a child.

Lawsky frågar sig om man kan se detta problem som analogt till ett fall där tre män var på jakt tillsammans och en av dem skadades av ett skott utan att det gick att fastställa vem av de andra två som hade skjutit. Båda hölls ansvariga. Eller kanske det snarare påminner om ett fall där ett barn skadades av en substans som hennes mamma använde och där det inte gick att fastslå vilken producent som hade tillverkat det aktuella medlet. Företagen hölls ansvariga i förhållande till sin marknadsandel.

Kollektivt ansvar och storfamiljer med många föräldrar i all ära. Ett DNA-test verkar enklare.

Jag längtar dig

Jag var på lunchkonsert på Kungliga Operan härförleden och fick då för första gången höra ”Jag längtar dig”, en kort sång av Hugo Alfvén (vars tillrättalagda tonspråk inte alls tilltalar mig), med text av Ernest Thiel. Jag tycker mycket om de tre orden, jag längtar dig. Och att längta efter skönhet tycks mig fundamentalt.

Jag längtar dig. Jag längtar ditt rike.
Jag längtar mest då du är när.
Jag längtar alltid till ditt skönhets rike,
Jag längtar dit, när jag är där.

Här kan du höra Jussi Björling sjunga visan:

Djärv finsk komponist

Jag har just fått upp ögonen (eller rättare sagt: öronen) för den finske tonsättaren Einojuhani Rautavaara. Oemotståndlig! Ett smakprov på under en minut:

Tips: Carl Magnus Bjuggren, musikexpert.

Vilka tycker om dissonant musik?

De flesta ogillar dissonant musik — istället eftersträvas, precis som i filmer och böcker, harmoni och ett lyckligt slut. Jag tycker däremot ofta bra om disharmoni. Musik behöver, som jag ser det, inte vara vacker för att vara tilltalande utan kan också uppskattas för att den är intressant, för att den bjuder på motstånd, för att den säger något oväntat.

Nu visar det sig, enligt en studie publicerad i Brain: A Journal of Neurology, att endast hjärnskadade uppskattar dissonant musik:

Only patients with substantial resections of the left or right parahippocampal cortex (PHC) gave highly abnormal judgements to dissonant music; they rated dissonant music as slightly pleasant while controls found it unpleasant.

Vad säger det om mig? (Att jag är neurotisk visste jag sedan tidigare.)

För ett par smakprov på musik med tydligt dissonanta inslag kan jag rekommendera ett utdrag ur Variations on ”America” av Charles Ives (missa inte fotarbetet på orgeln!) och Prokofievs pianosonat nr 3.

En sång till Amerika

Dolly Parton sjunger ”Color Me America” — en nationalistisk, religiös sång (text finns här) — och jag smälter:

Jag har smält för nationalistisk sångverksamhet tidigare, i form av ”Rule Britannia”. Glöm bara inte att jag har starkt fiktionalistiska drag.

ABBA om religion

I kvällens avsnitt av Allsång på Skansen framförde Gunilla Backman ABBA-låten ”Tack för alla sånger”. Jag fastnade — kanske inte helt oväntat — för följande textrader:

Uppdatering: Siwert Öholm går till attack mot den ateistiska allsången!

Kvinnlig fägring

Videon till ”Simply Irresistible” med Robert Palmer innehåller ett gäng mycket vackra och stilfulla damer. Å, som de rör sig; som deras röda läppar lyser; som deras bakåtkammade hår glänser! Utsökt estetik, helt enkelt.

Exalterande förspel

Inledningen till akt 2 av Wagners musikdrama Parsifal får mig att tappa andan. Skruva upp volymen och låt dig förföras!

Pop för frihet

BWO har gjort årets Pride-låt, ”The Bells of Freedom”, som jag finner lagom lättlyssnad i värmen. I videon medverkar även gamla bekanta från Army of Lovers:

SvD publicerade för övrigt just en intervju med Alexander Bard. Vi är eniga om en del:

”För det första så hatar jag begreppet hbt-rörelsen, det är så vansinnigt dumt. Det kommer aldrig att komma utanför en liten politiskt korrekt akademisk krets.”

Själv är jag inte så piggPride, även om jag, apropå frihet, är glad att leva i ett land där evenemanget är tillåtet. Jag brukar nöja mig med att titta på den underhållande paraden, vars främsta brist är frånvaron av en rejäl marschorkester (de bästa är av militärt slag).

Befriande musik

Verdis Requiem är ett underbart verk som jag ofta återkommer till. Lyssna här när Leontyne Price sjunger ”Libera me” under ledning av Herbert von Karajan:

Monica Zetterlund om tillståndet i världen

Monica Zetterlund tilltalade mig aldrig som sångerska — jag fann hennes röst alltför registermässigt begränsad. Men hon hade ett mustigt språk:

”Tom Alandh: Är du nöjd nu, med ditt liv?
Monica Zetterlund: Neej, jag blir ALDRIG nöjd med mitt liv och det hoppas jag vid Gud att ingen blir som det ser ut idag. Herre Gud! Ska du vara nöjd, då det ser ut som det gör? Va?
TA: Har du några drömmar kvar?
MZ: Åååh, de är så många, de kan jag inte räkna upp på en gång… Ja, visst har jag väl drömmar! Jag har drömmar… om en bättre framtid för alla… stackars jävlar.”

Musik med tempo

I Händels oratorium Messiah ingår (förstås) inte bara den kända ”Hallelujah”-kören utan även en hel del annat som stimulerar sinnena. Som arian ”Why Do the Nations So Furiously Rage Together?”, här framförd av Teddy Tahu Rhodes, en ung baryton från Nya Zeeland. Det går undan!

Underbart kroppsspråk

Jag är kär i Mary i sånggruppen Peter, Paul and Mary*. Vilket kroppsspråk! Framförallt hur hon slänger med håret, helt underbart. Men även håret i sig, den skarpa blicken och hennes ofta framåtlutande ställning — som om hon har något att säga oss — tilltalar mig mycket. Se henne här i ”Go Tell It On the Mountain”**:

Uppdatering: Videon verkar tyvärr ha tagits bort, men se gärna gruppen i ”If I Had a Hammer” istället. Marys kvaliteter framkommer även där.

_________________

*Ja, jag vet att gruppen är vänsterorienterad. Men kärleken vet inga gränser!
**Tyvärr är inslaget överfört från VHS, därav den dåliga kvaliteten, men Marys kvaliteter framträder tydligt ändå.

Justin tror på ödet

Justin Timberlake tycks tro på ödet:

”Så jag antar att allt som händer är menat att hända.”

Jag tror inte på ödet eller att allt som händer är menat att hända. Det som händer händer, och det kunde inte bli på något annat sätt, men det finns ingen avsikt eller mening bakom, inget som fastställer hur det blir oberoende av hur jag (och andra) agerar. Dvs. jag är determinist men inte fatalist:

”[F]atalism holds that the natural world causes events in human life but is not itself influenced by human will or behavior. No matter what you do, the same things will happen to you. … The truth is, however, that one’s fate as a particular outcome is often determined by what one does, even though actions, along with one’s desires and beliefs, are themselves determined.”

Justin borde tänka om men, förstås, fortsätta vara glad över sin talang, även fast det inte är menat att han ska ha den.

Bäst att vara bi

Peter Santesson-Wilson tror att vissa heterosexuella män ibland känner bögavund. Det verkar, menar han, enklare att umgås i en relation med någon av samma kön, då man lättare förstår varandra. Jag är inte så säker. Intressant nog upplever jag det som om många homosexuella män har strejtavund. Det verkar t.ex. lättare, troligen både pga. biologiska och kulturella skäl, att ingå långvariga relationer mellan man och kvinna. Biologiskt, därför att den manliga sexualiteten förefaller mer promiskuös; kulturellt, därför att det finns upparbetade traditioner och förväntningar för heterosexuella par.

Kanske ligger sanningen någonstans mittemellan, för befinner sig inte bisexuella (2-4 på Kinseyskalan) i den bästa av alla världar? De kan utforska såväl kvinnor och män och faktiskt se vem, oavsett kön, som fungerar bäst för dem. Som Woody Allen har sagt:

”I can’t understand why more people aren’t bisexual. It would double your chances for a date on Saturday night.”

Om man nu bara kunde välja sin sexuella läggning…

Se Peter Jöback och Pernilla Wahlgren sjunga om en bisexuell pojkvän till dem båda:

Det ska inte vara vackert

Oscar Wilde i Intentions (1891):

”Art finds her own perfection within, and not outside of herself. She is not to be judged by any external standard of resemblance. She is a veil, rather than a mirror.”

En av de de minst tilltalande delarna av en konventionell syn på konst är att den ska vara vacker. Betraktaren eller lyssnaren ska få en varm och lite mysig känsla inombords. Han eller hon ska känna igen sig, inte utmanas att beträda ny mark. Melodier ska vara tonala, helst också trallvänliga; tavlor ska porträttera konkreta ting och ha ett tydligt och fint budskap; filmer ska ha ett lyckligt slut. Inget fel på det, nödvändigtvis, men vacker konst är (för mig) oftast tråkig konst. Fram för den utmanande, oväntade, abstrakta — ja, kanske t.o.m. fula — konsten! Och framför allt: uppskatta konsten för konstens skull, inte för att den fyller ett konventionellt syfte.

Ett exempel på icke-vacker men mycket stimulerande konst: komponisten Steve Martlands verk. Lyssna på flera för att få en känsla av hans stil. Man somnar inte!

Dolly på Stadion

En härlig kväll: Dolly Parton på Stockholms Stadion! Några reflexioner:

  • Dolly är en extraordinär artist vars röst och sånger gör mig mycket lycklig.
  • Dolly ser fräschare ut än jag, trots att hon är lika gammal som min far.
  • Publiken var udda. 75 procent var vad Hyacinth Bucket skulle kalla riff-raff. 24 procent var homo-gay. 1 procent var prinsessan Madeleine med kompisar.
  • Dolly hade en värmefläkt. Det hade inte vi. *skak*
  • Dolly är varmt troende, vilket hon berättade om vid flera tillfällen. Även solen har sina fläckar.
  • Alla Dollys medarbetare på scen var fula. Därför att Dolly strikt utgår från musikalisk kompetens? Eller därför att Dolly därigenom framstår som ännu vackrare?

Här kan Joshua avnjutas (men Dolly har snyggare peruker numera):

Piggt pianoverk

Om du känner dig trött kan du få ny energi av detta utdrag ur Prokofievs pianosonat nr 8, framfört av Dror Biran!

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Skönhet och musik

Skönhet verkar ha viss betydelse för vilka politiker som får flest röster. Inte så att man väljer parti och ideologi utifrån utseende, men givet parti och ideologi kan utseende fälla avgörandet. Gäller samma sak i musiktävlingar?

Jag skulle tro det. I ESComröstningen igår fann jag fem låtar ungefär lika bra, och av dessa röstade jag på den ryska pga. Dima Bilans läckra utseende.

Låt mig, i samma anda, anföra en teori om varför det gick så dåligt för Sverige: de två hidösa manliga körsångarna!

Poplåt som fastnar

Den nya svenska artisten Alfred Olsson har en poplåt som jag hör i mitt inre såväl natt som dag. Det är en låt som fastnar, annorlunda uttryckt (vilket är mycket ovanligt för min del, vad gäller svenska poplåtar). Den heter ”Varit där” och kan avlyssnas på Alfreds MySpace-sida: klicka på låtens titel längst ned i boxen uppe till höger. (Det är alltså inte den låt som börjar spelas när man kommer in på sidan.) Inte minst den första textraden tilltalar en akademiker:

Du har en hjärna, som du har använt precis varje dag.

Nytt från Dolly-fronten

Min favoritlåt från Dolly Partons nya skiva Backwoods Barbie heter ”The Lonesomes”. Den 13 juni ska jag på konsert med henne på Stockholms stadion. Jag hoppas att hon framför denna låt där:

Musikens plats i livet

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

Musik ger familjelycka

En fin visa kan få den bästa familj att bli ännu lyckligare:

Naturbegåvning

Jag blev just tårögd då jag såg David Archuleta sjunga i American Idol:

Imponerande dans

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Flinka fingrar är ett krav

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Cellon glöder

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Hemsk mustasch, härlig röst

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

För en storslagen begravning

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

Kvinna med pondus

LaKisha Jones, från förra säsongen av American Idol, framför ”Stormy Weather”. Hon är som en urstorm hela hon!

Ayn Rand, kompositör

Medan jag i godan ro ser på Så ska det låta, dyker helt plötsligt för mig okänd information upp i rutan. Ayn Rand har varit med och komponerat den härliga gamla slagdängan ”Only You”! Bildbevis:

Det är Linda Bengtzing och Brolle Jr. som framför den stora filosofens musikaliska mästerverk.

Elektrisk Elektra

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon ”Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

Det svänger

Ray Charles framför ”Hallelujah, I Love Her So” med den äran. Låt vara att jag förkastar såväl hans religiösa terminologi – halleluja betyder ”lovad vare Jahve” – som hans hyllande av romantisk kärlek. Men sången är svår att inte ryckas med i.

Den fria kärleken

I kortfilmen Une robe d’été (En sommarklänning) av François Ozon illustreras en av mina insikter, att romantisk kärlek är en överskattad företeelse. Attraktion låter sig inte låsas in utan är fri, vilket gör mänskliga arrangemang som ”relationer” svårhanterliga. Se ett utdrag ur filmen, med fantastisk musik, där spänningarna är uppenbara.

Se hela filmen här.

Musiksmaken är subjektiv

charlotte3

Förvisso är jag elitist, men enbart i kunskapsfrågor, inte i smakfrågor. Därför finner jag det otidsenligt med en jury i Melodifestivalen. Med det sagt tycker jag ändå att Charlotte Perrelli är en värdig vinnare.

Jag vill dock tipsa om något jag anser ännu bättre, nämligen Dmitrij Sjostakovitjs 11:e symfoni. Lyssna här på ett utdrag ur den kraftfulla fjärde satsen (utan att hänga upp dig på den skräckinjagande dirigenten):

Vilken kvinna!

Denna dag måste jag förstås bjuda på kvinnlig fägring och skönsång, närmare bestämt i form av Mireille Mathieu, som framför ”Viens chanter pour le bon dieu”:

 (Förresten, ser inte de två inledande sångarna lite lätt homo-gay ut? Apropå att kunna se på någon vilken läggning denne har.)

Musik binder samman

nyphilkorea.jpg

Arirang är inte bara min koreanska favoritrestaurang i Stockholm (testa för allt i världen deras bibimbap!) utan också en koreansk folksång. Den spelades av New York Philharmonic Orchestra under dess första besök i Nordkorea. Orkestern mottogs mycket väl, vilket illustrerar den universella kraften i väl utförd konstverksamhet.

Jag är emot bojkotter av diktaturstater, såväl på det ekonomiska som på det sportsliga och kulturella området. Utbyte, emotionell beröring, kontakt, upplevelsen av gemensamma intressen – allt det torde förstärka viljan till mänsklig gemenskap över nationsgränser och politiska system och, i längden, viljan till demokratisering och politisk enhet. I synnerhet den rena konstupplevelsen har potential att förena, oavsett kontext och kultur.

Sötisdansare

Melodifestivalens fjärde deltävling gick av stapeln i afton. Linda Bengtzings blonde dansare får man som tur är se mer av. Linda själv såg ut som Posh Spice. A replica!

lindasdansare.jpg

Sodom och Gomorra

Bibeln innehåller en berättelse om hur städerna Sodom och Gomorra förstördes av Jahve.* Pet Shop Boys har en relativt ny låt som heter just ”The Sodom and Gomorrah Show”. Man kan ansluta sig till denna show, men ett anslutande rymmer både fröjder och faror. I låten får en ung man följande fråga och information:

Are you gonna go
to the Sodom and Gomorrah Show?
It’s got everything you need for your complete
entertainment and instruction.
Sun, sex, sin, divine intervention,
death and destruction.
The Sodom and Gomorrah Show
is a once-in-a-lifetime production.

_______________________

*John Boswell argumenterar i Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality (University of Chicago Press, 1980, s 92 ff) för att berättelsen inte handlar om homosexualitet utan mer sannolikt om våldtäkt och ogästvänlighet. I vilket fall har ortsnamnet Sodom sedermera givit upphov till ordet sodomi.

Att synas eller inte

Det slog mig när jag tittade på Melodifestivalen igår att det inte alltid är bra att medverka, synas, noteras. Att medverka, synas, noteras kan gynna en själv och det man företräder om det man framför är bra, men endast då. Tag som exempel Eskobar, som kom sist i tävlingen efter ett dåligt framträdande med falsksång. Bandets ”varumärke” måste anses allvarligt skadat. Det hade säkerligen varit bättre för dem att inte delta i tävlingen.

Denna lärdom tycker jag även att forskare bör ta till sig. Vissa verkar brinna för att medverka, synas, noteras – vilket kan gynna en själv och det man företräder om det som sägs baseras på fakta och vetenskaplig analys. Men det inger knappast respekt, varken för den egna personen eller för forskarsamhället som kollektiv, när en forskare qua forskare kommentarar allt mellan himmel och jord. Less is oftentimes more. Dock är det förstås inte heller bra när personer som baserar det de säger på fakta och vetenskaplig analys håller tyst. Denna lilla fyrfältare illustrerar min syn på saken:

fyrfaltare.jpg

Problemet är, som jag ser det, att dagens situation präglas av de två rutorna märkta ”dåligt” i alltför hög grad, i linje med vad Bertrand Russell har observerat.

Finalplats i Lausanne

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

adeberg.jpg

Rule Britannia

Det bär mig lite grann emot att bekänna min emotionella svaghet för militärparader och Last Night of the Proms. För att lugna läsare som är bekanta med min anti-nationalism vill jag också bekänna min svaghet för fiktionalism. Det handlar om att inte ta allt på allvar, om att tolka och tala om tillvaron på ett sätt som roar men som inte är helt i överensstämmelse med hur den de facto är beskaffad. Fiktionalismens attityd är aggressivt men hemligt ironisk. På ett plan kan man avvisa alla nationalistiska yttringar; på ett annat plan kan man hylla och njuta hejdlöst av dem qua fiktioner.

Här ger jag er därför Della Jones och John Tomlinson i ”Rule Britannia” från Royal Albert Hall 1993. Dellas röst är stundtals all over the place, men stämningen är härlig.

Ideologisk bojkott

Carola och Andreas är visst favoriter i kvällens deltävling i Melodifestivalen.

duo.jpg

Att den förra har en märklig syn på tillvaron har tidigare konstaterats, men detta citat om deras låt förstärker det intrycket:

Jag har överlåtit den till Gud och han får ta den så långt han vill.

Skulle Jahve bry sig om Carolas poplåt? Han bryr sig inte om svälten i Afrika eller att en massa människor dog i tromber i den amerikanska södern, så allsmäktig han är, men Carolas låt bryr han sig visst om. Vilken god gud!

Och Andreas säger:

Jag tror på en universell kärlek som man kan hitta i Bibeln, men även i andra religiösa skrifter.

Universell kärlek? Bibeln är full av exempel på när Jahve själv dödar och uppmanar andra att döda dem han ogillar, inklusive oskyldiga som råkar tillhöra en viss folkstam. Han säger också att alla de som inte bekänner Jesus som herre ska straffas i evighet. Kärlek? Universell?

Nej, det finns som tur är andra som kan få min röst i afton.

Uppdatering: Gud ville visst inte riktigt.

Ingen gör det bättre än 007

Carly Simon sjunger Bond-låten ”Nobody Does It Better”:

Carola kontra Igitur

carola.jpg

Carola om Christer Sjögren, som var en av fyra artister hon röstade på i Melodifestivalens första deltävling:

Christer var klockren – den låten kommer bli kult.

Jag finner Igitur mer insiktsfull i denna fråga.

En cool artist

Det tackar vi för:

Mitt namn är Lena och jag tänker inte va’ tyst!

Blå potential

Nej, detta inlägg handlar inte om moderaternas framtid utan om Jeff Mills framförande, tillsammans med Montpelliers Filharmoniska Orkester, av ”The Bells” ur verket Blue Potential. En härlig blandning mellan techno och klassiskt. Fusion, sweet fusion.

Upphovsrätt och äganderätt

Denna text av Mårten Schultz är obligatorisk läsning:

Är det inte snarare så att upphovsrätten, i sin nuvarande och framför allt blivande form, kränker köparens äganderätt till musiken, riskerar att kränka yttrande- och tryckfrihet och i allmänhet får anses som en anomali i en liberal rättighetskatalog?

Att dyrka någon

The History Boys är en film som jag blev starkt berörd av – ja, jag blev t.o.m. tårögd av den. Den handlar om en grupp engelska tonårspojkar i en pojkskola, deras försök att komma in på Oxford University, deras känslor för varandra och för lärarna – och den innehåller en väldigt fin sång, ”Bewitched, Bothered and Bewildered”, där den söte judiske pojken Posner sjunger om sin stora kärlek i klassen:

I’ll sing to him, each spring to him, and worship the trousers that cling to him.

Jag vill också dyrka allt som hör en skönhet till!

Bäst signaturmelodier

  1. Will & Grace
  2. Family Matters
  3. Dawson’s Creek

Artisten som försvann

darin2.jpg

De viktiga frågorna avhandlas av TV 4:s tidigare kändisexpert Daniel Nyhlén:

Vart har Darin tagit vägen?
Sara, 14, Karlstad

Daniel svarar:
Ja, vart har han tagit vägen? Han kanske har gått och gömt sig.

Vem vill inte ha en miljonär?

Eartha Kitt, mina damer och herrar:

Skojfrisk spiritual

Kathleen Battle och Jessye Norman i en härlig spiritual-duett om skvaller och skandaler i kyrkans värld:

(Tyler Cowen klargör dock att skvaller kan fylla en social funktion.)

Söndagsmusik för alla smaker

Jag erbjuder, för den klassiskt sinnade, ett utdrag ur Faurés Requiem, närmare bestämt ”Libera me”:

Den mer popinriktade får njuta av Wham! i ”I’m Your Man” (där musiken börjar 1.20 in i videon):

Popmusik jag gillar

Jag gillar inte mycket av den popmusik jag hör. (Inte för att jag hör så mycket.) Ett undantag är Christina Aguileras ”Candyman”. Jag tror t.ex. att den vore riktigt kul att bugga till!

(Scenografin i videon påminner för övrigt starkt om Kungliga Operans något udda scenografi till operan Kärleksdrycken häromåret.)

Gudomlig rikedom

Miss Bible Belt sjunger en härlig och rörande visa om hur hon i ekonomiska spörsmål helt förlitar sig på Jesus:

Kanske kan man förlita sig på Jesus, men man bör vara försiktig med att förlita sig på hans uttolkare på jorden. Dagen har i en synnerligen intressant serie granskat den nu i konkurs försatta församlingen Stockholm Karisma Center och hur dess pastorer – under ledning av Thomas Ardenfors, numera moderat fritidspolitiker i Sollentuna (!) – skrupelfritt utnyttjade anställdas, medlemmars och andras godtrogenhet:

– Ska jag skicka upp min hyra till himlen? Det är en av de frågor som 2004 riktas mot ledningen i Stockholm Karisma Center, av en anställd som inte fått någon lön. Men ledningen predikar att det är Gud som har lovat vara Karismafolkets försörjare.”

Läs del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6 av granskningen. En tragisk dokusåpa. Kanske innehåller den en och annan lärdom för dem som predikar att ”religion behövs för god moral”.

Sarkozy är cool

Pierre Sarkozy, musikproducenten, alltså. Presidentens ena son.

Här ses den yngre sonen, Jean, framför sin äldre bror, Pierre:

sarkozy.jpg

Pojkarna lär för övrigt behöva bereda sig på en ny styvmor.

Kraftfull musik

Sjostakovitjs andra pianotrio, Op. 67, är ett kraftfullt stycke musik, med kapacitet att beröra på djupet. Ett smakprov ur fjärde satsen:

Jag lyssnade på det för första gången efter att ha läst denna Sjostakovitj-betraktelse.

Mireille och Patrick

En av mina favoritsångerskor, Mireille Mathieu, sjöng på 1980-talet en härlig duett med Patrick Duffy, mest känd som Bobby i Dallas. Avnjut såväl Mireilles sagolika engelska uttal som Patricks skönsång i ”Together, We’re Strong”: